Valfrihet för vem? Om friskolor och vinster

Annie Lööf och Mikaela Valtersson skriver i Expressen att "valfrihet öppnar dörrar". Som exempel tar de "ambitiösa flickor med invandrarbakgrund och drivna pojkar från hem utan studietraditioner". Det är inte skolpengens fel att studieresultaten blivit sämre, menar artikelförfattarna, utan faktorer som "otydliga mål och obehöriga lärare". Och vill vi verkligen ha en skola där alla "stöps i samma form och går ut med samma resultat"?

Den historielöshet Lööf/Valtersson uppvisar är förfärande. Det typiska för den svenska skolan har knappast varit att alla har stöpts i samma form. Arbetarnas barn har alltid presterat sämre än medelklassens. Överklassen har alltid satt sina barn i privatskolor och internat. Andelen som gått vidare till läroverk, senare gymnasier, har knappast återspeglat samhällets sammansättning i stort.

Ja, vissa presterar sämre. Är man trångbodd blir det svårare att plugga hemma, vid ett köksbord, med stojande syskon. Har ens föräldrar ingen högre utbildning får de svårare att hjälpa och motivera en. Är de relativt nyanlända från länder som Irak, talar de knackig svenska, är de arbetslösa, ensamstående med usel ekonomi, är de sjukskrivna? Naturligtvis påverkar det barnen. Dessa barn har ingen "valfrihet" att orda om. Deras föräldrar kanske inte ens känner till att man kan välja skola. Duktiga medelklassföräldrar går på alla skolans möten, engagerar sig i utvecklingssamtalen - denna lika usla som skendemokratiska och för lärarna tidsödande övning. Men ändå. Den duktiga föräldern ställer upp. Den oduktiga, blyga, utarbetade, ensamma, nyanlända - kanske inte ens kommer till samtalet.

Ändå har av urgammal hävd den svenska skolan varit en klassutjämnare. Såna där "drivna pojkar från hem utan studietraditioner" (ja, till och med flickor!) har fått redskap som har låtit dem göra sig fria, i alla fall friare än sina föräldrar. Tanken med den svenska skolan har liksom inte varit nivellering, utan frigörelse genom kunskap. Alltså, är tanken, måste alla få en bra skola, och det ska kvitta var den ligger. Hagsätraskolan ska vara lika bra som Höglandsskolan, arbetarområdet ska inte ha sämre resurser. Är det en konstig idé? Jag tycker inte det.

Jag är inte emot friskolor, inte ens religiösa sådana. Jag är inte emot vinst i friskolor - jag är emot att skolan alls ska gå med vinst, alls ska drivas som ett företag. Men där är vi i dag, och det gäller inte bara friskolor. En av mina barns skolor hade en rektor som brydde sig lite för mycket om sina elever och lite för lite om ekonomin. Bort med den rektorn, in med en ny, vars enda uppgift under det första året var att skära ner och skära ner, och därefter hålla hårt i slantarna. Den som i sin enfald tror att barnens väl går före skolans eller kommunens eller statens ekonomi vaknar så fort barnen börjar i plugget. Barnen ska ju generera vinst eller åtminstone inte skapa underskott. Det innebär förstås att barn som kräver extra resurser är mindre välkomna. Det innebär att man tar bort kuratorer, psykologer, syokonsulenter, speciallärare, att man stänger skolbiblioteket fast man är skyldig att ha ett sånt. Det innebär att man sparkar fritidspersonal och gör både klasser och fritidsgrupper så stora man bara kan utan att föräldrar och personal revolterar. Vi måste ju tänka på ekonomin.

Men varför måste vi tänka på ekonomin? Det fanns en tid när tanken på att samhällstjänster som sjukvård eller skola skulle gå med vinst var helt otänkt, var otänkbar, grotesk. Och det fanns en tid när de flesta tänkte sig att resurser till de gamla var en självklar solidaritetshandling och tacksamhetsgest, att en bra skola var en samhällsekonomisk fördel, att alla hade rätt till lika behandling. Men allt det där har blåst bort i den nyliberala orkan som sen lång tid tillbaka har svept genom vårt samhälle. Det gör mig så rasande. Det gör tyvärr också att en socialdemokrat som Juholt är omöjlig, att socialdemokratin som helhet hukar sig inför högern och inte törs knysta om att montera upp det som har nedmonterats.

Ändå vore det så enkelt. Lösningen på skolans problem stavas resurser och mer resurser. Lärarna måste få tid att undervisa och slippa öda den på en massa pappersarbete, alltså behövs administrativ personal. De måste få ägna sig åt pedagogisk utveckling tillsammans med andra, de måste ges chansen till vidareutbildning. Det kostar pengar, föga förvånande, pengar som sällan eller aldrig finns. Blivande lärare måste få hjälp redan under sin utbildning med att stärka sina svaga sidor, alltså behöver även lärarutbildningen mer resurser. Klasserna får inte bli för stora i förhållande till antalet lärare, barn med särskilda behov ska inte - får inte!- skyfflas undan i segregerande och stigmatiserande specialklasser. Fritidsgrupperna får inte bli för stora, läroböckerna inte för gamla eller föråldrade, kuratorerna får inte bli bortrationaliserade. Men ingenting av det här går att genomföra på allvar så länge skolan ska vara lönsam. "Den samhällsekonomiska nyttan" har blivit en retorisk käpphäst som politiker sadlar för att fiska röster, men när det gäller törs ingen öppna plånboken.

Lööf och Valtersson har rätt i att mångfald är bra. Visst ska det få finnas skolor som har en speciell pedagogik à la Montessori eller så. Visst kan man ha profilämnen som fotboll eller varför inte islam. Så länge alla erbjuder ett likvärdigt lärande ser jag inga problem med det. Själv hade jag morgonbön på fredagar och en pastor som undervisade i kristendomskunskap. Ja, vi fick till och med lära oss psalmer utantill - och detta var ingen religiös skola utan standard på den tiden. Man dör inte av sånt, lika lite som man dör av att undervisas i islam eller judendomen några timmar per vecka. Nej, man dör inte av det, och man dör inte av att gå i Franska skolan heller. Man kan till och med överleva Lundsberg utan några större fysiska eller psykiska men.

Allt det här fordrar dock en tillsynsmyndighet värd namnet. Vi bör nog vara ytterst restriktiva med att ge tillstånd åt sekter som Plymouthbröderna eller scientologer eller Hare Krishna. Kapitalister ska inte få driva skolor för att skapa vinst, kommuner ska inte få sälja skolor till underpris. Men religiösa eller pedagogiskt annorlunda och/eller privat drivna skolor ska få finnas. Om täta inspektioner och samtal med skolan och dess elever genomfördes, om man höll stenhårt på kraven om likvärdigt lärande, om man erbjöd stöd och hjälp - och kanske en väg ut för den som behövde det... Om inte om vore om. Om inte en företagsekonomisk syn och trångsynt katederpedagogik à la Björklund finge råda. Ja, då skulle hela den här diskussionen kunna vara överspelad.

Men då fordras alltså resurser och mer resurser. Är inte våra barn och ungdomar värda det? Jag tycker det, men det tycker inte en som Annie Lööf. Jag ska avsluta med ett citat från Dan Josefsson i Aftonbladet om detta:

Annie Lööf beundrar Ayn Rand, 1950-talsfilosofen som ser altruism som ondska och som predikar att svaga människor varken förtjänar hjälp eller kärlek. Detta samtidigt som forskarna upptäcker att människan till sin natur är reciprokt altruistisk, och att renodlade egoister aldrig hade kunnat bygga fungerande samhällen.
Välfärdssamhället firar triumfer. Då ansluter sig den svenska centern värderingsmässigt till Tea Party-rörelsen. Det hade inte sett mer absurt ut om Annie Lööf burit maokeps.

Absurt? Nej, tyvärr. Det är ett tecken i tiden. Mina drömmar om en skola med tillräckliga resurser, en skola för alla oavsett bakgrund, förblir än så länge bara det: en dröm.