Heteronormen med bladguld och fanfarer

Jag rycker mest på axlarna åt monarkin som statsskick och åt vårt kungahus. För mig är det en struntfråga. Hovstaten kostar inte varje skattebetalare några pengar att orda om, och att hela systemet med ärvda ämbeten är odemokratiskt skiter jag i så länge statsöverhuvudet är en kändis som klipper band och pratar väder och vind. Det kunde vara vem som helst, Lotta Englund eller Robert Wells. Folk skulle heja och hurra och glädjas åt eventuella telningar ändå, kanske mer. Det vore inte ett dugg bättre om vi hade nåt slags republikansk motsvarighet, som en president helt utan makt (att vi skulle få ett system liknande det franska eller amerikanska håller jag för osannolikt). Frågan är väl snarare om vi behöver ett statsöverhuvud över huvud taget, eller ens ett förbundsråd som i Schweiz. Kan vi inte bara glömma alltihop? Jag tycker det.

Det som ändå retar mig en smula är att det är omöjligt att inte förhålla sig till monarkin. Den är som heteronormen, fast med bladguld och fanfarer. Är man republikan är man emot monarkin, är man monarkist är man för monarkin. Det finns inget mellanläge och vi påminns hela tiden om den där urtråkiga och stela familjen Bernadotte och deras göranden och låtanden. I dag döps ett statsägt barn vid namn Estelle, och mitt Twitterflöde flödar av kommentarer. Några tycker att statsbebisen är gullig, andra ropar på republik och en tredje grupp visar sin ironiska distans. Som alltså även det är ett sätt att förhålla sig till kungahuset och monarkin.

I senaste numret av Kom Ut! har man roat sig med att hbt-ifiera kungafamiljen på bild, med Daniel i drag och så vidare. Tjaha. Tidskriften undrar varför kungafamiljen aldrig säger ett pip om Pride eller så. De har tydligen flera homosar i sin närhet - såklart. Själv skulle jag mest bli irriterad om Victoria invigningstalade i Tanto, vilket kanske inte är så avlägset som man kan tro. Hon har ju klappat våra vänner funkisarna på axeln tidigare, kanske är det dags att gulla lite med oss. Men jag har ingen lust att bli accepterad, och det delar jag nog med de flesta i Familjen, den allt annat än kungliga. Att det sen finns rojalistiska bögar, kanske även flator, är en annan sak.

Okej, dopet är visst över nu, och snart har våra tidningar och tidskrifter mjölkat ut det mesta. Vardagen kan ta vid. Där fortsätter den lyckliga familjen att klippa band, klä sig fint till middagarna, gräla om ämnen jag inte kan föreställa mig, bevista tennisturneringar och vinka mot kamerorna. Ha det så bra, hörni. Jag skulle inte vilja byta med er. Men det vore ganska skönt om ni inte tog upp så mycket syre.

Det vore ännu skönare om inte heteronormen fanns, men även den fortsätter sitt liv i det tysta. Tystnaden är dess förutsättning, tystnad är ett av dess maktmedel. Osynligheten gör den normal, legitimiteten gör den osynlig. För de flesta, vill säga. Många känner av den inpå bara huden, från hbt-flyktingar som känner en alldeles reell och realistisk dödsskräck där de sitter inspärrade i Migrationsverkets förvar, till unga transpersoner som funderar på självmord, från flator som får stå ut med karlar som visslar efter dem när de går i shorts en sån här varm dag till bögar som får stryk på väg hem från Side Track.

Men debatten om heteronormens vara eller icke lyser med sin frånvaro. Det vore nog dumt att hoppas på en folkomröstning. Och de flesta är ju så fästa vid sin heterosexualitet - inte minst som den manifesteras och förgylls av kungahuset - att vi skulle bli nedröstade i detta synnerligen fiktiva scenario. Jag har verkligen inget emot heterosexualitet eller heterosexuella, tro inte det. Nej, jag förstår om man tycker att kärleken mellan Man och Kvinna är vacker, om man gillar traditionella uppdelningar i maskulinitet och femininitet etcetera. Så ha det så bra, hörni. Jag skulle inte vilja byta med er. Men det vore skönt om ni inte tog upp så mycket syre.

Och skänk gärna en tanke, dagen i ära, åt alla som avviker från normen men ändå måste förhålla sig till den.