Tjänstgörande litteratur

Jag känner att jag borde förtydliga mig lite efter det förra inlägget. Jag har ingenting emot skönlitterära skildringar av unga kvinnor med ätstörningar. Att det finns en hel del sådana är inget argument mot att skriva fler. Såklart. Jag har heller ingenting emot självbiografiska skildringar av självskadebeteenden. Jag har inget emot att Jan Guillou försöker skriva en mäktig serie böcker om 1900-talet. Alla får skriva om precis vad de vill för mig, kalla mig storsint. Att vissa ämnen kan kännas uttjatade är ett dåligt argument för att låta bli att skriva om dem. Det kan ju vara just det som krävs. Originalitet är inget värde i sig, lika lite som provokation.

Nej, det som fick mig att skriva inlägget var min kärlek till skönlitteratur som inte försöker förmedla ett budskap, i alla fall inte på ett för mig tydligt eller övertydligt sätt. Jag tror att det var Isaac Singer som sa: "Jag föredrar en gammal man som berättar sagor framför en ung man som vill läxa upp mig." Byt ut "man" mot "person" så är jag med. Mina allra största läsupplevelser är skrivna av såna berättare. José Saramago, Marguerite Yourcenar, Miguel Ángel Asturias, Emily och Charlotte Brontë, Georges Perec, Joyce Carol Oates (bitvis), Dickens, Dostojevkskij, Joyce... Listan är naturligtvis inte fullständig och kanske inte helt mitt i prick heller. Men ändå. Det är sånt jag älskar. Det har ingenting med realism eller "magisk realism" eller surrealism eller någon annan -ism att göra. "Hadrianus minnen" har verkligen inte ett jota gemensamt med "Lysande utsikter"; "Mulattkvinnan" är minst ett par universa bort från "Livet en bruksanvisning" som inte kan jämföras på samma dag med "Historien om Lissabons belägring" eller "Swanns värld" om vi nu ska dra in Proust också.

Det allra första avsnitte av "Seinfeld" handlar, om jag inte minns fel, om hur de försöker sälja in en tv-serie - alltså deras egen - till ett tv-bolag. På frågan om vad den handlar om svarar de: "Den handlar om ingenting. Det är en tv-serie om - ingenting." En lysande idé, förstås. Att det knappast är sant hör inte hit. Jag vill helst inte läsa böcker som "handlar om" nånting. Framförallt vill jag inte läsa böcker vars utgångspunkt är att "nu jävlar ska jag berätta hur det är att..." Risken med såna projekt är att romanen ska agera laståsna för en massa tankebråte. Det är inte att undra på att åsnan stapplar fram under den tyngden.

Några av de mest gripande böcker jag har läst är sånt som "Är detta en människa?" av Primo Levi eller Solzjenitsyns böcker om Gulag. Fiktiva självbiografier som "Med livet framför sig" av Emile Ajar (eg. Romain Gary) eller "Hjärtat är bedrägligast av allt" av JT LeRoy är inte heller så dumma. Det är fantastiskt att höra deras röster tala direkt till en och skitsamma om det är en sann skildring eller ej. Så visst kan lysande litteratur behandla specifika ämnen. Visst kan den ha ett budskap så länge den har en verkshöjd. Ja, jag får nog ta tillbaka det där jag skrev alldeles nyss om att jag inte vill läsa böcker som "handlar om" nånting. Det kanske jag vill. Men då ska det fanimej vara stor litteratur också. Och den är en bristvara.

Hm, det är svårt att beskriva varför jag hyser ett sånt agg mot viss litteratur. Men jag tror att det handlar just om bristen på litterär verkshöjd. Vem som helst kan faktiskt inte skriva en roman. Alla har inte en historia att berätta, och har de det har de inte förmågan att klä den i en tillräckligt intressant dräkt. I stället tillgriper de en massa klyschor som ska signalera "skönlitteratur". Ja, vi översköljs av skönlitteratur och nästan alltihop är skräp - precis som med nästan alla andra kulturyttringar. Det är som om en alltför tillåtande Idoljury har släppt fram folk som har en skev självbild och inbillar sig att de kan nåt de inte kan. När de dessutom har ett "budskap" som de skriver en på näsan blir det outhärdligt - i så fall föredrar jag taffliga romaner om ingeting alls, à la "Seinfeld".

Så vik hädan, kolportörer! Och minns att det var den sista pekpinnen som knäckte kamelens rygg. Eller om det var åsnans.