torsdag 15 september 2011

Jourhavande litteratur

-Jourhavande litteratur, det är Pegasus. -Ja hej, jag tänkte skriva en bok om en tjej med ätstörningar. -Och då tänkte du alltså sadla pegasen? -Ja, heh... Jag har ju själv haft ätstörningar och vill alltså skriva en roman om det. -Är du säker på det? Du kan inte skriva en artikel, eller kanske en reportagebok? -Nja, jag vill uttrycka mig i romanform, för det blir nog starkare då.

Tystnad.

-Hallå? Är du kvar? -Ja, jag skulle bara ta nåt starkt att dricka. Okej. En roman, säger du. Då föreslår jag att din protagonist heter Sara, bor i en mellansvensk småstad och tävlar i orientering. -Orientering? Jag hade nog tänkt att Sara skulle vara simmare. Och hur kunde du veta att hon heter Sara? -Tjejer i ätstörningsromaner heter alltid Sara, det är en orubblig regel. Simmare är väl bra, för då kan du visa hur hennes revben syns genom baddräkten och så. Lite scener från duschrummet, en och annan reflexion om den kvinnliga självbilden, kanske lite mensblod som rinner ut i avloppet. Eller nej, förresten, hon ska naturligtvis ha dysmenorré. Men det känns lite gammalt. Minst sagt. -Okej då. Men orientering? Jag vet ingenting om orientering. -Men allt om ätstörningar? -Ja, eller allt och allt... Jag har ju haft det själv, som sagt. -Tro mig, orientering blir bäst. Det blir fina scener i en skog som "plötsligt kändes främmande" och så. Nej, stryk det. Det måste vara presens, för att förmedla den där intensiva känslan av här och nu. Ja, hon är i skogen och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, hon "springer och springer med bultande hjärta utan att märka grenarna som rispar hennes ansikte". Paniken närmar sig - eller nej, den "ligger på lut". Hjärtat bultar mot bröstkorgen och fan vet om hon inte snavar på en rot.

-Jag undrar lite över miljöskildringen. Måste man ha mycket sånt? -Kära barn, miljöskildringar är oundgängliga. Träd var vi redan inne på, och träd är alltid bra. De kan böja sina grenar över ett glittrande vatten där solkatter dansar, de kan stå stumma och orubbliga, de kan knäckas av vinden, ha ett ruttet inre, en sträv och solvarm bark och så vidare. Men jag tycker också att du ska ta med lite luft. -Luft? Luft är väl inte miljö? -Om den är! Råkall, fuktig, dallrande, doftande av jord - eller förruttnelse om man vill låta lite som Stagnelius... -Vem? -Stagnelius. En poet som levde ungefär samtidigt som... Innan det fanns Internet. -Coolt. Skrev han mycket om luft, alltså? -Ja, vi säger väl det. Han skrev mycket om luft. Bland annat. Men jag ville alltså bara påpeka att luft är miljö; man kan till och med tala om bra och dålig luftmiljö.

-Jag vet i alla fall hur hon ska se ut. Hon ska vara rätt kort, smal... Förstås! Haha, smal och mörkhårig, i kort page. Bruna ögon, små toppiga bröst, ojämna tänder som hon skäms för men som hennes pappa säger är charmiga. Och händerna är... -Bra, bra... Det låter som den Sara jag har skapat ett otal gånger. -Menar du att jag inte är originell? -Naturligtvis är du inte originell. Frågan är om du ens har nåt att berätta. Men eftersom jag är Pegasus får du sadla mig när du vill. Till eder tjänst, min sköna. -Ursäkta, men nu låter du faktiskt väldig patriarkal och nedlåtande. -Ja, och? Skönlitteraturen är ju en manlig domän. Med vissa undantag. -Herregud... Jag tror att jag skiter i dig. Jag ska fan skriva en reportagebok, hej då!

Pegasus suckar av lättnad. Uppdraget slutfört. Visst, det känns lite kymigt att ta till de där urgamla patriarkala knepen, men ändamålet helgar medlen. Världen behöver inte ännu en taffligt skriven ätstörningsroman. Fan, nu ringer det igen. Det låter som en historiker. Det är en historiker - jämmerdal! Ännu en som tror att en roman kan axla vilka jävla bördor som helst.

DISCLAIMER
Nu (16/9) ser jag att romanfiguren i Elin Grelssons "Du hasar av trygghet" heter - Sara. Haha, det här var verkligen inte menat som en känga till henne.

Inga kommentarer: