Förskolan, en kärleksförklaring

Kära förskola, du ger oss så mycket. Tack vare dig kan vi gå till våra arbeten, trygga i förvissningen om att du tar hand om våra barn på bästa sätt. Några av oss kunde stanna hemma med dem i stället, arbeta när de sov. Men vi är så få; de allra flesta av oss är helt beroende av dina omsorger. Du har fått generationer av kvinnor att ge sig ut på en arbetsmarknad som var mer eller mindre stängd för dem innan du fanns. Du har fått generationer av män att börja vänja sig vid tanken på kvinnor som likvärdiga samhällsmedborgare. (Snart har de säkert vant sig, det är bara en tidsfråga.) Du har fått generationer av barn att förstå att ett hem, en nära relation, en vuxen inte bara är de egna föräldrarna. Du är ett stort stöd för familjer som har det svårt, hem där barnen inte skulle må bra av att bara vara hemma. Du ger barnen nya vänner, du följer deras utveckling i smått och stort, du slår larm när något inte är som det ska.

Förskolan är som samhället i stort. Hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? Även här återfinns de trötta genusmönster som genomsyrar vår tillvaro i den stora världen. Pojkar och flickor leker på olika sätt, bildar grupper på olika sätt, rör sig olika långt bort från pedagogerna, kläs olika av sina föräldrar, bildar sig uppfattningar om manligt och kvinnligt och för dem vidare till andra barn. Men det som mest är tjusiga teorier och stolta deklarationer om likabehandling och antidiskrimingeringsarbete ute i samhället går faktiskt att genomföra på förskolan. Hit når sällan Pär Ström och hans gelikars galna och bakåtsträvande agenda. Hit når inte Elise Claessons hatspråk om förskolan som förvaring, fängelse och indoktrineringsanstalt. De allra flesta som arbetar på förskolan genomskådar enkelt den sortens billig retorik.

Som förälder älskar man sina barn besinningslöst. Det är förstås bra, men barnen kan behöva andas lite också. Det är bra för dem att vara någonstans där kärleken till dem och omsorgen om dem är stor men inte omåttlig. De lär sig att fungera tillsammans med andra, inser med tiden att de inte ensamma kan diktera villkoren alla gånger. Och all forskning tyder på att barn mår mycket bra av det här. Det auktoritära samhället hade en förlegad och ofta skrämmande hård syn på barnuppfostran. Men de flesta föräldrar är numera auktoritativa i sin uppfostran: är förebilder och gränssättare, men använder inte bestraffningar, hot och våld. De låter i stället barnen få vara med och bestämma, inom rimliga gränser. Och ju fler generationer som växer upp i dessa familjer och på dessa förskolor, desto bättre blir samhället. Det är min starka tro. Förskolan må alltså vara som ett samhälle i minitatyr, men det påverkar samhället i stort.

Ja, jag hade nog kunnat vara hemma med mina barn för det mesta. Men jag ville inte det. Jag har velat ge mina barn förskolans gemenskap, som en present. Därför har de fått börja redan tidigt, eftersom jag vet att forskningen säger att det är bra för dem och eftersom jag märker hur bra de mår av att gå på dagis. Jag ser dem utvecklas på oväntade områden, jag får i samtal med pedagogerna diskutera sånt som man som förälder ofta blir hemmablind för. Hur är det med finmotoriken, till exempel? Tålamodet med att sitta och pilla med saker? Hur är det med grovmotoriken om man jämför med jämnåriga barn? Och, inte minst, hur fungerar mitt barn bland andra? Fler gånger än en har jag blivit förvånad, fler gånger än en har jag fått mig en tankeställare och delvis lagt om rodret här hemma. Men vem upplyser en förälder som är hemma med sitt barn om sånt? Vilken förälder har en utarbetad plan för att stimulera alla barnets färdigheter, uppmuntra till nya aktiviteter, stärka mindre utvecklade sidor? Jag tror att det är en sällsynthet.

Förskolan är inte perfekt - tack och lov för det. Den kräver heller inte perfektion av mig eller av mina barn. Däremot är den bra mer ordnad än tillvaron här hemma, och barnen gör sånt som att städa undan leksaker, äta den mat som serveras utan knot och mycket annat som känns smått overkligt för en luttrad förälder. Visst, det handlar till viss del om grupptryck, om att inte vara helt bergsäker på att vara lika älskad som man är av sin förälder. Men det handlar också om att pedagogerna är just det - pedagogiska. De har en plan. De har en utbildning och behöver inte enbart förlita sig till sin intuition. Dessutom har de varandra att diskutera med, alltså andra utbildade personer som varje dag ser samma barn. Och när arbetsdagen är slut går de hem - ofta till sina egna barn. Men när de jobbar med barn jobbar de. Det är faktiskt helt ovärderligt, och om ni undrar var någonstans barn "bara förvaras" så skulle jag nog vilja påstå att det oftast är i hemmet, där jäktade föräldrar ska sköta hushållsgöromål och parkerar ungarna framför teven.

S kära förskola, i dina händer överantvardar jag mina telningar. Odla dem åt mig ett tag medan jag ägnar mig åt lönearbete. Sen får vi det så mycket roligare tillsammans, för jag orkar vara en bättre förälder och barnen är mer nöjda och utvecklade barn. Och samhället blir ett bättre samhälle. Tack!