lördag 30 oktober 2010

Skillnaden mellan Sofia och Börje

Det här inlägget skulle också kunna heta "Den gråtande politikern". Det är ju en genre i sig, men det brukar inte heta att de gråter. Nej, de "bryter ihop". Att bara böla lite sådär i allmänhet gör inte den som är en hårt pressad, viktig person. Nej, här bryter XX ihop i direktsändning, knäckt, tillspillogiven, förtvivlad. Ecce homo! Att det till exempel är kvällspressens reportrar som får folk att ta till lipen är förstås en helt annan sak.

Så Sofia Arkelsten grät. Det är nu förevigat på samma sätt som strippande tonårstjejer på webcam. Med förevigat menas numera bokstavligen bevarat för all framtid i form av ettor och nollor eller kanske så småningom på en kvantdator nära dig när den dagen kommer. I ditt biochip, rentav. Om sextusen år.

Börje Ahlstedt gråter säkert också ibland. På scenen eller filmduken kan han fälla tårar lika bra som vilken välutbildad skådespelare som helst. Och det är förstås rart. Ronja Rövardotters pappa utbrister i ett "Han saknas mig!" om Skalle-Per och inte ett öga är torrt bland tittarna, för tårar smittar. Sorgen är i det här fallet något man bär inom sig, en så kallad "känsla". Och när den manifesteras i form av konvulsioner och så vidare har man lämnat över den till eventuella mottagare. Då kan de "identifiera sig", liksom. Känna samma sak by proxy. Så säger teorin.

Skulle Börje gråta i en intervju? Ja, kanske. Och då skulle alla gripas av sympati med honom. Stora karlen. Däremot värjer han sig mot anklagelsen att han lär vara svår att hantera i en replokal. Jenny Östergren samtalade om det med honom i en morgonsoffa nyligen. Så här refererar Aftonbladet det hela:

– När man läser framstår du som en jobbig typ att arbeta med, kan du dementera det, undrar hon.

– Ja definitivt. Tidningarna har sökt mig och jag har inte sagt halv sju till dem.

– Vad jag ägnar mig åt är att försöka gestalta en mycket svår roll i ett briljant stycke. Det tar all min energi på ett mycket roligt och givande sätt.

Goddag, yxskaft, någon? Att han inte säger halv sju kanske tyder på Stor Integritet, ni vet. Tycker han. Frågan är hur mycket Gunnel Fred ger för det svaret, eller att han lägger all sin energi på gestaltningen på ett roligt och givande vis. Det är inte han som har hoppat av produktionen, utan hon. Och detta är inget man gör utan vidare. Skådespelare är ungefär som översättare när det gäller sjukdom: den finns inte. Man kräks i en hink före entrén, man spelar vidare även om man har brutit foten. Man hoppar inte av för att det känns lite motigt. Produktionen kostar miljoners miljoner på en institutionsteater och varje dag utan föreställning är en smärre katastrof. (På Stockholms stadsteater har Benny Fredriksson löst problemet med tomma salonger vid mässfall genom att tvinga skådespelarna till ständig jour. Om föreställning A måste ställas in ersätter man den med föreställning B fort som ögat. Alltså kan en skådespelare i föreställning B inte ta ett påhugg nån annanstans under spelfria dagar eller uppehåll. Det är väl fint? Lite slaveri i modern form.)

Men alltså. Gunnel Fred hoppar av för att hon inte orkar med Börje. OBS! Detta är min teori och naturligtvis ren spekulation. Det är otvivelaktigt en ren slump att anonyma källor uppger för pressen att Börje är en jobbig jävel. Sambandet är alltså tillfälligt, inte kausalt. Så nu har jag intygat det, throughout the universe, in perpetuity. Men låt mig spinna vidare på denna fantastiska och osannolika teori. Tänk om det vore så att kvinnliga skådespelare liksom befann sig i ett slags underläge gentemot de manliga? Jag vet, det låter långsökt. Teatern är trots allt en arbetsplats som skiljer sig från Försäkringskassan eller Lambertssons mobilkranar. På teatern ägnar sig konstnärer åt en konstnärligt undersökande process tillsammans och i samförstånd. Men ändå. Anta att det vore sant. I så fall handlar det inte enbart om att en mindre viktig roll med vidhängande skådespelare drar sig tillbaka medan den viktiga rollen med vidhängande skådespelare blir kvar. Det handlar om något som man skulle kunna beskriva med en sån gammalmodig term som könsmaktsordning.

Och nu till Arkelsten, den gråtande. Hon tog till lipen för att hon läste peppande kommentarer, visar det sig. Anspänningen som mediedrevet hade orsakat var förstås svår, så när hon fick lite värme kom tårarna. Men det var inte precis så Expressen framställde saken på sin förstasida. Nej, hon var förstås skummisen som bröt ihop under trycket. Aftonbladet skrev att en fjärdedel av väljarna krävde hennes avgång. En fjärdedel av moderaterna? Det har jag faktiskt inte kollat, men det kan kvitta. Drevet mot henne har inte så mycket med sakfrågan att göra som med blodtörsten hos drevkarlarna. Vad jag än känner inför moderaternas politik tycker jag att den här sortens moderna skampålar är motbjudande. Jag hoppas faktiskt att hon står vid sitt ord och inte avgår. För om inte Carl Bildt ruckas en millimeter av sina affärer med Lundin Oil ska inte Arkelsten behöva avgå för något som faktiskt är struntsaker i jämförelse. Bildt har också givit henne sitt stöd på sitt pösande vis. Bjudresor är lappri, basta. Carl skulle aldrig, säger aldrig, gråta på bild. Frågan är om han någonsin gråter. Bryter ihop gör han definitivt inte. Han har inte tid med sånt, för han måste träffa världens ledare på någon exotisk plats och sen jäkta hem med regeringsplanet. Ska fan sitta och böla då.

Det handlar om makt. Börje tjänar visserligen långt mindre än Arkelsten, max 30 loppor i månaden. Men han har annat kapital. Börje har varit med sen 60-talet på Dramaten, han är en uppburen skådespelare och van att få som han vill. Han är också den stora konstnären. "Det är för det här som vi sviker våra barn", sa han på en av Dramatens höstsamlingar för några år sen. Konsten framför allt! Själv tycker jag att det vore bättre att inte svika barnen, men det är ju jag, det. Konstnärsmyten, och då förkroppsligad av en man, säger att folk som liksom inte passar in i det vanliga samhället kan få fritt spelrum för sina mindre tilltalande sidor i teaterns skyddade värld. Dramaten är, precis som teatervärlden i allmänhet, starkt mansdominerad, och det lär Marie-Louise Ekman inte rå på i första taget. Stjärnorna gör lite som de vill, åtminstone tills de gör sig helt omöjliga, som Michael Persbrandt häromåret. Eller Thorsten Flinck långt tidigare. Tålamodet med dem är mycket stort. Men ta en kvinnlig skådespelare som beter sig likadant som de stora grabbarna, med lite gatuboxning, drogproblem och sexuella trakasserier, och hon åker ut på arslet fortare än man hinner säga Leila K.

Eller ta de manliga moderaterna som fick sitta kvar trots svartanställningar och obetalda tv-licenser. Det ska väldigt mycket till innan man gör en littorinare. Stegö Chilò och Borelius? Bye bye. Och nu Arkelsten? Nej, jag hoppas inte det. Jag jublade när S-C fick avgå, men det var för hennes vidriga kultursyn. Jag har ingenting till övers för Maria Borelius heller, och Sofia Arkelsten är inte precis någon jag hyser varma känslor för. Men jag kan inte jubla över att de har fått känna på lite könsmaktsordning, trots att de kanske hade trott sig stå över den. Jag tror att Arkelsten är som många i de här kretsarna: det är alltid okej att roffa åt sig lite när man kan. Men det är bra naivt att tro att man inte kommer att granskas av medierna. Politiken är trots allt inte som teatervärlden - det kanske är den stora skillnaden mellan Sofia och Börje, förutom att de har olika kromosomuppsättningar och därmed behandlas olika.

måndag 18 oktober 2010

Våldtäkt som hatbrott

I går kväll stod jag på balkongen och rökte när jag fick sen en granne på en balkong snett nedanför mig stirra på sin mobiltelefon och därefter kasta den i asfalten. Han vände på klacken och drog igen sin balkongdörr med en smäll. Händelsen är måhända trivial, men den fick mig att fundera på hur hat uppstår. Att hat inte är detsamma som vrede är en gammal observation. Vrede kan uppstå ur just ingenting, särskilt när man är labil. Hat kräver något mer, nämligen en mer långvarig relation till det hatade objektet. Jag vet inte om det var just mobiltelefonen min granne hade kommit att hata. Kanske var det personen i andra änden. Själv har jag varit svårt frestad att kasta ut ett antal av mina datorer genom fönstret, men hittills avstått. Det krävs ändå något slags impulsgenombrott för att det ska vara möjligt. Hejdar man sig och tänker efter inser man det futila i att ta ut sin vrede på döda föremål. Men hellre det än att ge sig på något levande; jag hoppas att det var telefonen grannen hatade, för annars riskerar någon sin hälsa nästa gång vederbörande träffar honom.

På Twitter läste jag nyligen att någons bästa vän hade blivit rånad, nerslagen och våldtagen i ett skogsparti. "Vad är det för jävla samhälle vi lever i?" frågade sig vännens vän. Det är naturligtvis en retorisk fråga, ett annat sätt att skrika: "Jävla skitsamhälle!" Men frågan går att ta på allvar. Vad är det alltså för samhälle vi lever i? Varför blev den här kvinnan utsatt för de här grova övergreppen? Jag tror att svaret på den andra frågan är att hon föll offer för ett hatbrott. För förövaren fick hon representera gruppen kvinnor, på samma sätt som den enskilde bögen eller invandraren blir nedsparkad eller till och med mördad som representant för en hatad grupp. Hon var inte en individ med speciella personlighetsdrag, en historia, en familj, utan en för tillfället sårbar representant för alla kvinnor. Och förövaren hade en lång och smärtsam historia av misslyckade relationer till kvinnor.

Detta kan verka paradoxalt. Varför hata någon man inte känner, om nu hat kräver en långvarig relation? Sanningen är att det räcker med en föreställning om det hatade objektet – ja, det kan till och med vara en förutsättning, vilket lätt inses. Marty berättade om en dokumentär hon hade sett om en ung kvinna som var djupt rasistisk och umgicks med andra av den ullen. Men så fick hon ett beredskapsjobb på ett dagis, och när tv-teamet besökt henne där några veckor senare satt hon med en liten i sin famn, någon som hade tytt sig till henne och som hon själv hade fäst sig vid. Det var (förstås, säger dramaturgin) ett ”invandrarbarn”, och numera hade hon ändrat uppfattning. Inte kunde hon hata det här barnet eller dess föräldrar. Närheten botade effektivt hennes rasistiska vanföreställningar.

Rasister och främlingsfientliga personer behöver alltså inte vara nära de hatade ”utlänningarna”. Det räcker med att de känner deras närvaro som ett hot, som om de plötsligt blivit medvetna om sin sårbarhet, sin mjuka hud som de främmande hotar att penetrera. Ja, invandrarna hotar att ta över hela samhället och därmed utplåna själva grunden för hatarnas trygghet, gemenskap och närhet till varandra. Att detta är fiktion spelar ingen roll; för xenofoberna och rasisterna är det verklighet. På samma sätt tränger sig bögarna på de ”riktiga männen”. Närheten hotar att ta ifrån dessa män deras manlighet, för de visar hur den bara är en konstruktion och därmed ett bräckligt bygge. Det är få män som verkligen känner sig som riktiga, lyckade och fullödiga karlar – idealet är ouppnåeligt för de allra flesta. Och ju mer man misstänker att man är dålig på att göra sin manlighet, desto mer sårbar blir man. Varenda kotte, inklusive alla andra riktiga karlar, vet ju att det höhöande manliga byggfuttskrytet, bög- invandrar- och kvinnoföraktet är en fasad. Och varenda manlig byggfuttskrytare längtar efter närhet – både till kvinnor och till andra män – vilket gör honom ännu mer sårbar.

Jag inser att parallellen mellan överfallsvåldtäkter och hatbrott mot exempelvis invandrare haltar något. I det första fallet (är min teori) bottnar hatet i en utebliven närhet eller i personliga misslyckanden med nära relationer. I det andra fallet är den upplevda närheten ett hot. Men gemensamt är att våldet riktas mot en lika oskyldig som obekant individ som får symbolisera sin grupp. En andra invändning är att överfallsvåldtäkterna trots allt bara utgör en mindre del av den totala andelen våldtäkter. De flesta begås inte i osäkra offentliga miljöer utan i till synes trygga sammanhang. Det finns kvinnor som våldtas och misshandlas av sina män i åratal. Ibland lyckas de till slut ta sig ur sin destruktiva relation, ibland slutar de på bårhuset. Här är hatet sannerligen fött ur närheten, ur långvarig frustration. Käringen gör inte som jag säger. Käringen kränker mig. Jag har ju sagt till, ska det vara så svårt att fatta?! Och när väl det första slaget har fallit är tabut brutet och oavsett om mannen ångrar sig och gråter, bönar om förlåtelse och ber henne stanna kvar kan nästa slag falla när som helst. Jag tror att ångern är äkta och bönen om förlåtelse uppriktig. Det gör inte våldet ursäktligt, men ändå. Det gör att den slagna och våldtagna hoppas att hennes baneman ska bättra sig. Det håller bara ett tag, sen upprepas mönstret.

En annan och växande typ av våldtäkter begås mot unga kvinnor av ytligt bekanta, kanske någon man har träffat på krogen, kanske en kompis kompis. Ofta är de inblandade parterna berusade och omdömet grumlat hos kvinnan - och hos mannen är tröskeln för impulsgenombrott sänkt. Frågar man männen som har förgripit sig på kvinnor i såna situationer om orsaken blir svaret ”Jag trodde att hon var med på det”. Detta är givetvis lögn, men om stödbevisning saknas räcker det så gott som alltid för att mannen ska slippa påföljd. Att det verkligen är lögn är uppenbart, åtminstone för mig. Ingen som är vid sina sunda vätskor, oavsett om andra vätskor har tillförts, kan misstolka en situation som sexuell och attraktionen som gemensam så till den milda grad. Att kvinnan anser sig utsatt för ett övergrepp räcker som bevis för att ett övergrepp har skett. Känns det som våldtäkt är det våldtäkt. Att någon kvinna skulle okynnesanmäla en som hon har haft samlag med för att ”hon ångrar sig” eller så är en myt. Alla kvinnor vet hur omöjligt det är att få någon dömd för våldtäkt, alla kvinnor vet vad de kommer att tvingas genomlida på vägen mot detta i stort sett hopplösa mål. Ja, alla kvinnor vet att någon upprättelse inte står att få.

Men handlar den här sortens våldtäkter också om hat? Är det inte bara kättja, parat med alkoholintag och dåligt omdöme som får mannen att förgripa sig på den där fulla tjejen? Nej, vill jag påstå. Det övergrepp han begår rymmer alltid en portion hat, knullet är alltid ett straffknull, avsett att återupprätta kvinnan som underordnad och honom som överordnad. Och impulsen att sätta på, dominera och straffa kanske inte skulle ha blivit verklighet utan spriten och de övriga omständigheterna som ”underlättar” våldtäkten. Men grunden är densamma som vid övriga våldtäktstyper. Någonstans på vägen har maktordningen rubbats, nu ska den återställas. Detta kräver en viss planering. Många kvinnomisshandlare har förklarat sig i rätten med att ”det bara small”. Just det. Det bara small efter att mannen hade dragit ner persiennerna, höjt volymen på teven och lindat knogarna. Överfallsvåldtäkten är också planerad och inte resultatet av ett plötsligt infall. Våldet följer alltid ett visst mönster.

Vad är det nu för samhälle vi lever i? Jo, ett där alltför många föräldrar fortfarande tillämpar auktoritära uppfostringsmetoder. Det är ett samhälle där könsgränserna nogsamt patrulleras – försök till exempel att transa och gå in på ”fel” toalett ska ni få se. Det är ett samhälle där man som individ bara blir begriplig om man har rätt uttryck i förhållande till sin fysiska kropp och har rätt begär, d.v.s. till det ”motsatta” könet. Ni kanske tycker att vi har kommit så långt här i vårt norra hörn av världen. Och visst, Sverige är ett land där jämställdheten är ganska utbredd och rättigheterna för hbt-personer tillgodoses i allt större utsträckning. Men skrapa lite på ytan och tänk efter. Hur ofta ser ni två män hålla handen? Hur många personer med utländsk bakgrund ser ni på teatern? Om jag säger ”professor”, är er första tanke en man eller en kvinna? Vilka är de verkligt mäktiga i samhället? Tja, man kan lika gärna fråga vad deras fruar heter.

Mäns våld mot män är betydande. Detta anförs ibland som ett argument mot en feministisk maktanalys: ”Männen, då?! Det är ju fler män som utsätts för våld än kvinnor!” Men om man höjer blicken kan man med lite tur få syn på två saker: det sexuella våldet mot kvinnor är betydligt mer omfattande och kvinnor utsätts även för andra former av våld, våld som tar sig mer indirekta uttryck, som sexuella trakasserier. För det andra är våldet mot kvinnor inte väsensskilt eller väl avgränsat i relation till våldet mot män. I båda fallen handlar det om makt, om hotade gränser, om att sätta någon på plats. Och att det är just män som står för våldet beror till stor del på att män blivit betingade att lösa konflikter med maktmedel, ytterst våld. Hatet födes ur ett verkligt eller föreställt hot från en verklig eller inbillad fiende. Någon kommer för nära. Någon avvisar närhet. Någon behöver sättas på plats.

Anders Kilander talar om att vi tiger ihjäl de svaga männen. Machoidealet är det som får män att ta livet av sig, och detta ideal om den starke mannen är något som även "genusvetarbrudar" för vidare. Som genusvetarbrud vill jag bestrida det. Är det någonstans hegemonisk maskulinitet analyseras, så inte är det i Expressen. Är det någonstans maktordningar dissekeras så är det bland feminister. Unni Drougge ger Kilander mothugg: machokulturen bärs upp av de snälla männen, de som borde liera sig med kvinnorna i stället för att "spela macho på samma sätt som de råbarkade typerna spelar snälla". Att män är macho beror inte på nåt slags tillkämpat tuffhetsideal utan på att män som "är som kvinnor" förlorar i status. Drougge föreslår att de råbarkade bara spelar teater för att få en kvinna på kroken, sen kan de visa sitt rätta jag. Det är inte mycket till analys, tycker jag. Att män som varit "snälla" plötsligt är allt annat än snälla beror inte på att de "i själva verket" är råbarkade våldsmän. Nej, det är ett hat som föds när attraktionen har lagt sig och mannen hotas av den närhet han från början sökte, när hans allmänna överordning, lättja och dåliga vanor ifrågasätts och hans frihet att göra som han vill är kringskuren av den där påträngande och kritiska käringen. Om man nu ska försöka formulera sig som Drougge. Annars kan man försöka sig på en maktanalys som den jag redovisar ovan. Men det blir förstås inte så klatschiga rubriker av det - och så tar det för lång tid att läsa. Om du ändå har orkat ända hit tackar jag dig.

Är du en av alla dessa personer som har blivit våldtagna och/eller slagna vill jag råda dig att se det som en olyckshändelse. Det fråntar inte gärningsmannen ett uns ansvar. Men det fråntar dig all eventuell skuld. Vem som helst kan drabbas och du kunde faktiskt inte förutse vad som skulle ske. Det man inte kan förutse kan man heller inte lastas för - olyckan är till sin natur oförutsägbar. Det enda vi kan göra är att inte stå i vägen när gärningsmannen är där - och det är faktiskt ogörligt om vi inte vill låsa in oss i en bunker. Vi måste våga lita på varandra, trots allt. Närhet bör vara ett löfte, inte ett hot.

tisdag 12 oktober 2010

När hus gör ont

Jag har lämnat barnen i skolan och har ingen brådska till universitetet i dag, så jag bestämmer mig för att ta Fyran vid S:t Eriksplan och inte vid Odenplan som jag brukar. Så slipper jag trängas, tänker jag. Men när jag står vid busshållplatsen är det nåt som skaver – vad? Det är inte att det är kallt, även om jag fryser lite. Nej, det är åsynen av Birkastan på andra sidan om Torsgatan. Det var där mor tillbringade sina sista år i livet, det är där mina systrar har bott, liksom jag själv. Men inte längre. Ja, jag har gått just här på nätterna när Byléns Livs hade varuautomater som vi rädade för att tugga i oss nåt, men kanske mest för att det var roligt med varuautomater – som var omoderna redan då, en relik liksom herr Bylén själv i sin blågrå rock när butiken var öppen. Jag har suttit hemma hos D. i hans slummiga och trivsamma lägenhet på Norrbackagatan och druckit te. En natt vid tretiden hördes ett blodisande vrål någonstans ifrån. Huset var från 1885, med långa korridorer där lyset sällan funkade och där det fanns vedlårar och vattenhoar och dass. Jag var alltid livrädd när jag gick därifrån på natten. D:s lägenhet hade bebotts av en pundare som hade ritat meterhöga seriefigurer med tjyvslang i pratbubblorna, och det fanns säkert en och annan kvart i kåken. Nu är den riven för längesen och i dess ställe finns posten – höll jag på att säga. För det finns väl inga postkontor längre.

Jag bodde hos M. i hennes likaledes ruffiga lägenhet längst ner på Karlbergsvägen, i ett hus som var marginellt yngre än D:s, men på sätt och vis värre. Lägenhet efter lägenhet bommades igen med skivor för fönstren, bommar och hänglås. Det hindrade väl tjackpundarna från att bryta sig in igen, men ingen längre tid. Golvet i hennes lägenhet var fullt med spikar efter en bortsliten linoleummatta, men jag trivdes. Något badrum hade varken hon eller D. Det var inte så noga med sånt. Diskbänken var av zink och skulle skuras med Björnpulver och mjölk. Dasset målade jag i bästa op-stil med vita väggar och svart handfat och toa. Färgen skrynklade sig och flagnade, förstås, särskilt inne i toastolen. Förarbetet var kanske inte det bästa. Hennes uråldriga farmor drev en lite butik bredvid, där det kom ungkarlar och köpte laxpudding, stekt strömming och diverse annan otäck husmanskost. Tvärsöver gatan öppnade så småningom Stockholms första makrobiotiska restaurang. Där var vi aldrig, för vi hade inte råd.

De där ruffiga kåkarna saknas väl av ingen. Men jag kan ha fel; jag är kanske inte ensam om att känna smärta över det förgångna, den nostalgi som Tarkovskij kallade en sjukdom. Ja, jag blir sjuk när jag står här på busshållplatsen. Det vore inte möjligt att återvända ens om husen hade stått kvar, men det händer att man grips av en impuls och försöker tränga in i moderlivet igen. En gång flyttade jag till Smedslätten av diverse dumma anledningar, decennier efter att jag hade rymt från Bromma. Vägarna och stigarna och husen var sig lika men ingenting annat. I Ålstensskolan stötte jag på gamla klasskamrater som också hade barn där, och det var hemskt. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som bekant, så frågan är varför man ens försöker. Jag ska inte gå in på varför, men en sak är säker: Bromma hade förändrats i grunden. Visst, det var snobbigt redan på den tiden, men där bodde inte bara de välbärgade och malliga. Det fanns halvpanka akademiker som min familj, gamla gummor i små förfallna träkåkar, till och med kollektiv. I dag får man väl inte en villa under sju miljoner, och alla de halvpanka radikalerna har dött ut eller flyttat. Malligheten är total och stinkande och jag skulle inte flytta tillbaka ens om jag kunde bo gratis.

Men det gör ont ändå. Det gör ont i mig på Karlbergsvägens busshållplats trots att jag inte längtar tillbaka. Livet har inte bara gått vidare, det har gjort de mest bisarra och oväntade krumsprång som har fört mig hit, till en tillvaro som jag älskar och inte vill rubba en millimeter på. Jag har aldrig varit så lycklig som nu, men ont gör det vid S:t Eriksplan och ont gör det när jag tänker tillbaka på allt som inte går att återskapa och inte heller längtar efter. Det är nåt med livet, att det är större än summan av sina beståndsdelar och minnen, att det går vidare, inte obönhörligt i väl avgränsade tidssjok men på det stora hela ändå framåt på ett diffust vis. Barnen blir större, jag blir äldre, det finns just ingen permanens att tala om. Och det är helt i sin ordning, men jag börjar skönja ett slut då jag ska skiljas från allt som jag älskar. Det går några decennier och en dag står något av mina barn vid en busshållplats och tänker på sin för längesedan döda pappa. Jag skulle vilja fatta denna framtidsmänniskas hand. Säga att det kommer att bli bättre även om det blåser lite kallt i dag. Känna mig säker på att detta barn som nu har blivit vuxet ska klara sig bra. Men jag vill inte bo i den där världen där jag inte skulle känna igen mig och där en gigantisk skräphög av tomma hus bebos av urblekta andeväsen från det förgångna.

Det jag vill, det jag så gärna skulle vilja, vore att bebo nuet, bara nuet.

lördag 2 oktober 2010

#sakersominteärlika

Vad är det som är sig ständigt likt? Jag kan inte komma på nåt, så nu vädjar jag till min gigantiska läsekrets. Själv tycker jag att det mesta är sig olikt. I går var jag och min vän P. på Göken, den lilla übermüsiga gaybaren och restaurangen på Pontonjärgatan. Sötisen i baren var sig inte riktigt lik, för han hade klippt sig. Men det var okej ändå. Däremot befolkades stället av heteropar - vart har Familjen tagit vägen? Att schlagern dånade samtidigt som Moulin Rouge ljudlöst visades på teven var som vanligt, liksom handväsklamporna i fönstret, toaletten med parfym och andra utiliteter, dzinnåtånicken och dagens serverades i tjusiga glas och så. Mycket trivsamt, bortsett från ett drama med väninna tröstar väninna som relationskrisar, varpå upprörda telefonsamtal varpå fler tårar varpå en berusad man som såg ut som om man hade gjort kattmat av Dolph Lundgren kom och svepte bort sin moatjé. De skulle nog hem och försoningsknulla, kantänka. Jag har aldrig förstått mig på det där. Är det inte bättre att prata? Jag är så konventionell.

Jaha, sen tog vi trean till Slussen och gick på Paradise. Kolingsborg var sig likt, musiken var som den brukar vara - det vill säga lite sämre än på lördagar, men vafan - och alla homogeja var sig också lika. Men varken jag eller P. kände igen en kotte till att börja med. Gaypubliken förnyas underifrån, vilket är glädjande. Men borta var alla som man såg ute för sju-åtta år sen på Patricia, på Tip-Top, Häcktet (ja, det stavades så) Connection... Man får nog gå till Side-Track om man vill ha kontinuitet. Så småningom såg jag ändå en handfull bekanta nyllen och strax innan jag gick hem blev det kram- och pusskalas med en jag inte hade sett på länge. Men att publiken är en annan gör ingenting. Allt förändras (ja, om ni nu inte hittar någon orubblig konstant), men saker kan vara sig lika ändå. Jag känner trygghet när jag ser de där typiska små knubbiga butchflatorna, de surmulna bögarna med sina rakade skallar, de söta thaikillarna och så en och annan transa. Det kvittar att jag inte känner dem, för i deras sällskap känner jag mig trygg.

Det är kanske jag som har förändrats, tänker ni? Klart jag har. Vad nu "jag" är. Jag håller just på att jaga jaget i texter av olika briljanta teoretiker, ty det ingår i mina studier. Är jaget bara diskursivt konstruerat, finns det en "doer before the deed", hur undviker man den kartesianska uppdelningen i själ och kropp, vad säger Simone, Judith, Lois, Nancy, Pierre och gänget? Det är fanimej inte lätt ska ni veta. Men oerhört intressant. Klart står i alla fall att jag visserligen har förändrats men ändå är mig lik. Det är inte så svårt att förhålla sig till utom på ett teoretiskt-analytiskt plan. Det som är svårare är att inse att den man en gång trodde sig känna inte är sig lik annat än på en marginellt förändrad yta. Man blir lätt upprörd. Det känns så konstigt. Man sörjer den gamla personen som verkar ha sagt upp kontraktet eller är på väg någon annanstans, till en plats man inte vill besöka. Folk slits med åren, vilket blir väldigt tydligt när man ser dem stå och svaja i en bar på ett mindre muntert vis än Då, på den tiden, i det sammanhanget, när man hade så kul, när det var vi på väg mot framtiden. Nu är det nu, och det gör ont.

Jag bloggade inte på den tiden. Jag skrev dagbok på Qruisern och kastade mig in i diskussionsforumet med liv och lust och vrede. Genom min och andras dagböcker lärde vi känna varandra, vi träffades ute och fortsatte vänskapen. Jag fick en helt ny familj och flera av dem har varit oerhört viktiga för mig. Jag älskar dem för det de betydde för mig då - och vissa, som P. eller Marty, finns i allra högsta grad kvar i mitt liv. Mitt nya liv som sannerligen inte är sig likt även om det rymmer vissa nästan-konstanter från förr. Nu har jag nyligen avslutat mitt medlemskap i kära gamla tant Krussan, jag bloggar i stället för att skriva dagbok, jag har över 200 följare på Twitter varav en hel del i medievärlden, jag har skrivit en artikel i Bang och visst skulle jag kunna ge järnet för att bli mer inflytelserik. Men jag har ingen lust att lägga så mycket krut på det, för annat går före, både av tvång och lust. Jag har alla mina barn, jag har mina genusstudier och nu pluggar jag även historia på halvfart, en distanskurs från Högskolan på Gotland av alla ställen. Och det senare är ett bra exempel på varför allt förändras och ändå inte. Tipset om kursen kom från en mycket kär vän som jag lärde känna på Qruisern. Hon är en av de klokaste och roligaste personer jag vet, och jag ser henne som min mentor. Men jag har aldrig träffat henne och har ingen aning om hur hon ser ut. Alltså kan hon vara ganska konstant för mig, bortsett från hennes konstanta stöd. När jag en dag ligger på min dödsbädd kommer jag att minnas hennes fantastiska, stärkande och vackra råd till mig i diktform, under en tid när jag satt så fast i det konstanta och knappt vågade språnget in i förändringen.

Ja, och barnen blir större. Men de är sig väldigt lika - för mig. Hur det känns för mitt minsta gull, som nu har börjat på dagis, går inte att veta. Hon är glad och harmonisk för jämnan, det är inte det. Jag är fullkomligt trygg i det. Men det vore bra intressant att få krypa in för en stund i hennes medvetande och se vilket jag hon känner sig ha. Enligt Freud borde hon drabbas av penisavund endera dagen. Enligt Lacan har jag slitit henne från hennes moder, och inte nog med det: hon har lämnat symbiosen och är nu i symbolvärlden, den där hennes förmåga att säga "mamma" är hennes sätt att hantera sorgen över förlusten. Eller nåt i den stilen, jag orkar inte vara mer precis när det gäller sånt strunt. Är hon diskursivt konstruerad? Är jag det? Är min bisexualitet en omöjlig och förbjuden livsform som hotar att rucka den obligatoriska heterosexualiteten, ja hela jävla matrisen? Knappast. Jag tycker nog att folk år heterosexuella utan större bekymmer eller behov av reflexion även år 2010. Klart att synen på kön, genus, sexuell läggning etc. har förändrats ganska kraftigt efter alla dessa år. Det är väldigt glädjande att Sverige är ett av de mest hbt-vänliga länderna i världen. Men det finns en del andra moln på himlen, minst sagt. Sverige har förändrats oerhört, men är sig ändå likt. Sillsvansarna förföljer mig fortfarande, och flaggjäveln och juljäveln och kräftjäveln och påskhelvetet och klämdagarna och planeringsdagarna. Men jag är ändå väldigt fäst vid all denna småfjantiga svenskhet. Så länge den inte är värre. Men den som inte förstår att konstans och utveckling måste framförhandlas ligger risigt till, liksom den som drabbas av den sortens stelopererade utblick. Det finns gott om #sakersominteärlika - deal with it!