Hva er en mann?

Vad är en man? Är jag en? Tja, om man med dikotomin kvinna-man avser ett oproblematiserat uppdelande av mänskligheten i två kön är jag man. Men kanske bör man problematisera. Jag kan inte komma på några ”manliga” egenskaper som jag kan tänkas besitta, särskilt inte några positiva sådana. Jag hatade män, på goda grunder, långt innan jag definierade mig som feminist, och min avsky för det Marty kallar ”mannen som asocial konstruktion” kvarstår: män står för nästan allt våld i världen, för att bara ta ett exempel.

Jag är inte kvinna. Jag äger inte en kvinnas kropp, inte hennes historia, och jag har tillgång till de flesta av den vite medelklassmannens privilegier, vad jag än tycker om den saken. Jag har upplevt världen genom en pojkes kropp, sedan genom en mans. På så vis är jag man. Men jag begär män, alltså är jag ingen riktig karl i riktiga karlars ögon, inte heller om man placerar mig i den heterosexuella matrisen. Och jag är inte på långa vägar lika maskulin som vissa män som har kraftigare skäggväxt och kroppsbehåring, snyggare underarmar etcetera - men är födda som kvinnor. Jag anser att den som känner sig som en man är en man, och med "känner sig som" avses inte lite vaga föreställningar om maskulinitet utan en stark upplevelse, sånt man brukar kalla könsidentitet. Om nu kön bara är en social skapelse borde inte den som är transsexuell bråka så mycket om att få förändra sin kropp genom hormoner och kirurgi, eller hur? Men det gör hen, med rätta.

Toril Moi beskriver i ”Hva er en kvinne?” hur Robert Stoller introducerade uppdelningen i biologiskt respektive socialt kön på 1960-talet, först i samband med forskning kring transsexualism (och då snarare som dikotomin biologiskt kön – könsidentitet), senare i kategorierna biologiskt kön, socialt kön, könsidentitet och könsroll. Gayle Rubin använde samma fyra begrepp i ”The Traffic in Women” 1975, men i politiskt syfte, för att bekämpa den inneboende sexismen i ”det biologiskt/sociala könssystemet”. Numera känns begreppet könsroll förlegat, och begreppet socialt kön har fått ge vika för genus. Att se kön som en delvis (eller helt) social konstruktion låter oss studera det i sig eller som ingående i en av flera maktordningar. Genusbegreppet har fått stort genomslag och öppnat fältet för mängder av viktig forskning.

Men vinner man något på den här uppdelningen, eller är den en teoretisk återvändsgränd? Själva uppdelningen i kön och genus har sedan länge ifrågasatts. Problemet med en sådan uppdelning är nämligen att biologiskt kön ses som det ursprungliga, "äkta" och primära medan det sociala är konstruerat och därmed så att säga väger lättare. Genus skulle alltså vara en funktion av kön, men det är ju precis det som man vänder sig emot. Judith Butler vill i stället se även det biologiska könet som en social konstruktion. Hon försöker sedan bevisa sin tes med ett synnerligen invecklat resonemang som en del filosofer är mindre imponerade av. (Med "filosof" menar jag vem som helst som på allvar kan sägas förstå allt Butler skriver och dessutom förmår kritisera det - det vill säga enbart filosofer av professionen.) Är det vettigt att konstruera så invecklade teorier eller går det att hitta en enklare väg?

Själv lutar jag åt att Toril Moi i ”Hva er en kvinne?” har rätt: uppdelningen i (biologiskt) kön och (socialt etc.) genus är ofruktbar, och inte blir vi mindre deterministiska av att se även kön som konstruerat – eller automatisk befriade av tanken på fem kön, à la Anne Fausto-Sterling. I stället, anser Moi, bör vi återgå till Simone de Beauvoirs fenomenologiska syn på den levda kroppen. För mig känns det rätt. Kroppen finns inte i rummet eller i tiden, den är till rummet och tiden (har en intentionalitet), den ”bebor rummet och tiden” som Maurice Merleau-Ponty skriver i ”Kroppens fenomenologi”. Kroppen är inte ett kärl för ett medvetande utan en helhet av upplevda betydelser. (Den som har gott om tid och är nyfiken på vad fenomenologi är kan läsa mitt inlägg om kärleken ur ett fenomenologiskt perspektiv.)

På samma sätt förhåller det sig med könet, tycker jag: det är omöjligt att skilja från kroppen, är ingen ”egenskap” eller ”kategori”. Att tala om kön innebär inte med nödvändighet att ge uttryck för biologism eller essentialism. För mig har analytiska kategorier som genus eller maskulinitet sitt värde, för de har låtit oss göra studier på ett lidelsefritt vis, utan att släpa på gammal deterministisk bråte. Men ändå: de känns doftlösa som papperssvalor i jämförelse med synen på den levda kroppen, går inte att på samma sätt förankra i en individuell jaguppfattning. Kroppen är även könet, och att hävda att det finns (till övervägande del) två kön är, som Moi påpekar, inte att vara determinist: Beauvoir ger ju mängder av exempel på motsatsen. Den stora faran är alltså inte det utslitna begreppet "essentialism" utan just determinismen, tanken att "du är kvinna, alltså ska du..." eller liknande. För Beauvoir skulle uppdelningen i socialt och biologiskt kön ha tett sig helt främmande.

Merleau-Ponty liknar den blindes käpp eller bilförarens bil vid en förlängning av kroppen. Men i en bil kan man också vara passagerare, vilket inger vissa en smula obehag. Bilföraren ser direkt - utan att "se" - att bilen t.ex. kan passera mellan två föremål, precis som vi själva inte behöver mäta oss för att veta att vi inte ska slå skallen i en dörrpost. Men för passageraren är inte bilen en förlängning av kroppen. Såklart. Detta är en bra liknelse för könsdysfori, tycker jag: den som är transsexuell färdas så att säga i passagerarsätet, i en kropp som känns främmande, som inte är den egna. Transsexuella upplever alltså inte kroppen som ett biologiskt opåverkbart faktum, som det primära, oföränderliga, essentiella, utan som något som går att fixa till (åtminstone någorlunda) för att de därmed ska känna sig hemmastadda, hela, i förarsätet. Detta visar att det går bra att använda begreppet kön och levd kropp utan att vara ”biologistisk”. För övrigt, skriver Moi, kan man faktiskt se synen på att allt är en social konstruktion som potentiellt precis lika hämmande: hur ser t.ex. Judith Butlers syn på aktörskap ut? Består det bara i queer parodi? I så fall kan man som Martha Nussbaum i The Professor of Parody genmäla att svaret på en outbildad, fattig och utnyttjad kvinnas behov knappast är att parodiskt iscensätta sin brist på utbildning, sin fattigdom eller exploatering. Och består den i de symboliska systemens inneboende instabilitet i att de kräver ett ständigt iscensättande av genus? Personligen tycker jag nog att de verkar tämligen orubbade än så länge. Och ska vi verkligen bara "läsa texten" eller ska vi försöka urskilja textens upphov? Själv tycker jag att forskning om människor ska vara emancipatorisk, alltså ge redskap som möjliggör förändring - kalla mig aktivist.

Jaha, med allt detta sagt tänker jag säga nåt om huruvida "hen" och "henom" är bra pronomen. Själv använder jag sällan henom, däremot ganska ofta hen. Jag gör det av bekvämlighet; för mig är inte det här en stor sak. Det är skönt att slippa skriva "han/henne", "(s)he" eller så. Jag är medveten om att det är få som skriver så och att hen knappast kommer att bli etablerat i allmänt språkbruk än på mycket länge, om någonsin. Å andra sidan går det knappast att missförstå, så varför inte? Att som Lisa Magnusson ösa galla över hen-skrivare är att röra upp en storm i ett vattenglas. Så himla viktigt är det faktiskt inte, tycker jag.

Veronica Svärds inlägg Att bryta särskiljandets makthierarkier är det senaste jag har läst i debatten, här finner ni alla länkar ni behöver. Hon (!) skriver om hen-skrivande som motståndshandling, och visst. Det kan det absolut vara. Och naturligtvis formar språket vår uppfattning om omvärlden - det går så att säga inte att tänka sig en omvärld utom genom språket. Men jag anser också att vår förreflexiva upplevelse av livet faktiskt är just det: något som föregår reflexionen och språket. Könet är en del av den levda kroppen som i sin tur sitter ihop med omvärlden i form av andra existenser. Att man inte föds till kvinna utan blir det betyder att man gradvis ackumulerar både kroppsliga, språkliga och sociala erfarenheter i sin kropp. Femininitet och maskulinitet är användbara analytiska begrepp, men säger ingenting om hur det känns att vara människa och - i mitt fall - man. Hur det känns inpå bara skinnet. Så även om jag inte känner mig speciellt manlig eller maskulin, är jag otvetydigt man. Kalla mig gärna "fröken" eller "hon", som min kompis J. brukar göra. Så kallar jag dig det du vill bli kallad. Det är dock knivigt att helt klara sig utan personliga pronomen, tycker jag. Och förresten vägrar jag att skriva "en" i stället för "man" som vissa gör. Jag är för fan inte från provinsen.