Fem perspektiv på kärlek - del 3

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

(Nils Ferlin, "I folkviseton")

Vackert, eller hur? Med Jill Johnson i "Så ska det låta" blir det dock totalt motbjudande för mig - och jag ska förklara varför lite senare. Det här ska handla om kärlek som social representation. Jag läste nyss det jag har skrivit på temat om svartsjuka. Kan jag inte bara byta ut svartsjukan mot kärleken? Nej, fullt så lätt slipper vi inte undan. Jag ska dyka ner lite djupare i de sociala representationerna här, för jag tror att man kan utvinna ett och annat ur ett sånt perspektiv.

Alltså, vad är sociala representationer? Termen myntades av Serge Moscovici men kommer ursprungligen från sociologins portalfigur Émile Durkheim, då som "kollektiva representationer". Exempel på såna var t.ex. ideologi, myter eller religion, fenomen som enligt honom var en förutsättning för samhällets fortbestånd. Religionen, till exempel, är det kitt som håller ihop ett annars spretigt kollektiv och organiserar relationen mellan dess medlemmar, tänkte Durkheim. Efter Durkheim hände ingenting. Och sen hände ingenting och sen ingenting. Först ett halvt sekel senare tog Moscovici upp stafetten, men han tyckte att Durkheims synsätt var för statiskt. Representationerna borde kallas sociala för att tydliggöra hur de skapas och utvecklas i en gemensam process, medelst Youtube till exempel.

Social representationsteori ägnar sig alltså inte bara åt befintliga diskurser, även om ämnena är närbesläktade. Diskursbegreppet, i all fall Michel Foucaults, beskriver dels hur vi samtalar om ett visst fenomen, om den samlade mängden uttalanden och attityder kring exempelvis homosexualitet. Men diskurs kan också, och det här är nog den mest inflytelserika av Foucaults definitioner, ses om den ram som avgör hur någonting diskuteras eller rentav hur något alls är möjligt att säga - eller ens tänka - om ett visst fenomen. Ett exempel på mikroplanet: Kan vi prata om kärlek som ett slags våldtäkt? Kanske (det låter rätt långsökt), men inte gärna på ett bröllop. På makroplan: Kan vi prata om män och kvinnor som ytterändarna av ett spektrum, inte som ett naturligt motsatspar? Ja, numera kan vi det, men hade någon lanserat den tanken på 1950-talet hade vederbörande avfärdats som en tokstolle. I bästa fall.

Diskurs som "ram för vad som kan sägas/tänkas" hänger nära ihop med maktförhållanden och kan alltså ses som ett från början strukturalistiskt begrepp. Men det säger inte nödvändigtvis så mycket om det dynamiska förloppet; det är lite mer Durkheim, fast i radikal och politiserad tappning. Sociala representationer är i stället en del av socialpsykologin. Därmed studeras fenomen som exempelvis våra föreställningar om rökning eller genmanipulerade/genmodifierade grödor inte bara som diskurser, utan man går på djupet, undersöker hur det kommer sig att de får fäste i det kollektiva medvetandet utifrån kunskaper om psykologiska mekanismer. Det kan låta mer opolitiskt, men behöver inte vara det. Hur individen förhåller sig till samhället avgörs ju också av hur samhället ser ut.

(Och här utelämnar jag ett jättelikt fält som studerar hur diskurser produceras, vidarebefordras och stärks. Jag utelämnar diskursanalys, d.v.s. analysen av den konkreta interaktionen - samtalsanalysen om man så vill. Jag utelämnar ett mycket intressant område som kallas positioneringsteori. Den som är insatt kan säkert hitta stora luckor i mina resonemang och invända att sociala representationer i själva verket är ditten och datten. Gör gärna det i en kommentar! Den här lilla episteln behandlar ett snävt fält och gör inte anspråk på att vara en akademisk uppsats.)

Ett viktigt begrepp när man studerar sociala representationer är "common sense". Detta är inte samma sak som "sunt förnuft", utan betyder här den sorts "naiv" kunskap, vardagskunskap, som vi alla besitter och som skiljer sig från vetenskaplig kunskap. Man kan t.ex. se förutfattade meningar om fenomen som vi inte har någon direktkontakt med (häxdoktorer på Haiti) som en form av common sense. Och det är ju faktiskt ett slags kunskap. Att den sen inte behöver ha någonting med den vetenskapliga "verkligheten" att göra är en annan femma. Ett annat exempel: en Sverigedemokrat har kunskap om att integration är av ondo, eftersom vi riskerar att bli en enda grå massa om svenskar och hottentotter blandar sig med varandra. Den som inte delar den synen kommer nog att sätta citationstecken runt ordet: det är "kunskap". Men det är en social representation hur man än vrider och vänder på det. Det finns alltså inget sanningskrav som avgör vad som är en social representation. Men sociala representationer kan också vara att det är osunt att röka, att jorden är rund eller att aids orsakas av hiv - alltså återspeglingar på vardagsnivå av vetenskapliga fakta.

(Förresten: Vilar det inte en viss självgodhet, ett visst von oben-perspektiv, över diskursbegreppet? Eller snarare, används det inte alltför ofta så? "Jo, jag vet, diskursen är si och så, men i själva verket..." Det här ligger snubblande nära marxismens tal om "falskt medvetande" eller psykoanalysens sätt att se oss som styrda av omedvetna skelett i garderoben; teorier av sånt "vad var det jag sa-snitt" äro legio inom samhällsvetenskapen. Inte heller social representationsteori går fri från den kritiken.)

Vad har vi för sociala representationer om kärleken? Varifrån kommer de, hur uppstår de, hur påverkar de oss? Låt mig börja med varifrån de kommer. Sociala representationer, anser Moscovici, "är fenomen som påtvingas oss och överförs till vårt kollektiva tänkande genom en lång sekvens av förändringar i vårt sätt att tänka och att reproducera vårt språk". Det här skriver Mohamed Chaib och Birgitta Orfali i antologin "Sociala representationer - Om vardagsvetandets sociala fundament" (1995). De fortsätter med att beskriva sociala representationer som "...autonoma psykiska fenomen. De bestämmer både vilka idéer vi vill ta till oss och hur vi reagerar på dem". Och vidare:

Människan bär på de representationer hon har, utan att dessa kan relateras till några direkt observerbara orsaker. Deras funktion är att producera kollektiva former av socialt beteende gentemot omvärlden. De bör m.a.o. inte betraktas som enkla reproduktion av opinioner eller attityder orsakade av yttre stimuli i individens omvärld.

Det här låter kanske väldigt främmande. "Påtvingas oss"? "Deras funktion är"? Det låter som om några utomjordingar har bestämt vad vi ska tänka. Och det stämmer! I alla fall känns det så ibland, you know the feeling. Vissa fenomen har en nästan obegriplig makt över oss utan att vi har någon bra förklaring. Som kärleken: ingen kan tyda dess lagar. Ändå har förstås en och annan försökt, inte bara Eva Rusz eller Jalal ad-Din Rumi. Ja, det finns bergis fler utsagor om vad kärlek verkligen är än vad det finns iPhone-applikationer. Men är vi något klokare för det? Nä!

Jag tänker inte sälla mig till raden av kärleksprofeter, som ni nog förstår av ovanstående. Men jag ska förklara varför jag avskyr Jill Johnsons version av "I folkviseton". Det är inte hennes fel, och det är inte Nils Ferlins-Torgny Björks fel. Faktum är att jag älskar den, bara inte i den här versionen. Jag älskar den när den inte betyder någonting, kan man säga, när den inte förmedlar någonting till oss. När den är en solitär, ljudet av en korp mitt i en blickstilla skog. I "Så ska det låta" blir den faktiskt en våldtäkt, något som "påtvingas oss och överförs till vårt kollektiva tänkande". Källan till denna sociala representation är Ferlin, auktoriteten som har slagit fast att kärleken är outgrundlig, något som kommer och går utan att vi kan göra ett jota åt saken. Att den här bilden av kärleken är sann för många bevisas av visans popularitet. När Jill Johnson sjunger den ser jag i andanom hur halva svenska folket lägger huvudet på sned och får en tår i ögonvrån. Det är det som är det stora felet, och enligt principen "kräks där du står" ska jag nu kräkas lite i just det här hörnet.

Jag tror att Ferlin filade länge på den här dikten; han är ju känd för att ha lagt ner stor möda på det till synes enkla och anspråkslösa. Jag har ingenting emot hans bild av kärleken i sig - som sagt. Men den är hans och bara hans. Den duger inte som maxim och var alldeles säkert inte tänkt som sådan. Tanken är inte originell för fem öre, men det är inte heller fel. Det originella här är ju verkshöjden i hans dikt. Den är gripande, enkel och inte så lite sentimental. Fine. Men när Jill Johnson med låtsad spontanitet framför en visa som hon förstås hade pluggat in före programmet transmogrifieras (för att använda ett Kalle & Hobbe-uttryck) den till ett monster. Så här ska du och jag förhålla oss till kärleken. Så här ska vi små tokar förstå den. Kärleken som magisk kraft, som obändigt liv, som grässtrået i asfalten. Och jag är du och du är jag - och hör sen. Ja, där sitter vi i soffan och fäller en tår, och VEM VAR DET SOM FES?! Jaha, hunden.

Representationerna är ett verktyg som låter två personer (minst) förhålla sig till begrepp som silikonbröst, invandrarkillar eller kärlek. Vi behöver dem för att göra världen begriplig och för att kunna kommunicera med varandra. De är alltså sorteringsinstrument, men på en mer eller mindre förreflexiv nivå. När vi präglar in en text på självhäftande Dymotejp vet vi vad vi håller på med: TILLHÖR KOPIATORRUMMET. När vi ser ordet "silikonbröst" är saken inte fullt så klar. Tänker vi på rekonstruktiv kirurgi efter borttagen bröstvävnad hos en medelålders kvinna med cancer? Eller tänker vi "kändisbimbo"? När vi läser "invandrarkillar" i en tidningsartikel, parar vi ihop det med en viss attityd, ett visst språk, ett visst utseende, en viss klädstil? Klart vi gör om vi är svennar. Och så rycker vi kanske på axlarna: saken är biff. Om vi själva är invandrarkillar blir vi kanske stolta eller förbannade. Vi kanske inte ställer upp på den definitionen, men vi vet att bilden av "invandrarkillen" är oerhört stark. Ja, den kuvas av intet i världen.

Och det är just det. Bilden av kärleken som okuvlig blir okuvlig som bild. Den blir som ett brus som stör ut alla svagare sändare. Den blir som TV4 gentemot dockteater Tittut. Och jag vill bara spy. Kärleken är inte ett jävla någe, inte för mig, inte i min värld. Min kärlek är min kärlek och den ska ingen kladda ner. Jag tänker inte tala om vad kärleken är för mig, för den är en hel massa saker på en gång eller i rask följd eller vid olika tidpunkter på olika platser. Jag kan tala om hur jag tycker att man bör förhålla sig till någon som man säger sig älska, men det är en helt annan femma. Jag kan berätta vad jag känner när jag nattar ett barn eller när Marty låter sin hand vila mot min handled; det är också något helt annat. Jag har skrivit om det förut och jag kommer att göra det igen. Men jag tänker inte sitta i soffan och lägga huvudet på sned när Jill Johnson misshandlar Ferlin. Då är jag hellre den fisande hunden på mattan. För det är ju inte bara det att de sociala representationerna av kärlek är sorteringsinstrument; de får oss också att bete oss på ett visst sätt - och att inte ta in andra bilder, andra sätt att leva.

Ja, nu har jag väl fått ur mig det värsta. Det var väl inte så farligt. Somliga tycker säkert att min reaktion är överdriven. Det är ju bara ett kort inslag i ett tv-program. Det är ju bara en version av kärleken. Jo visst. Men att det finns myriader av pretentiösa, förljugna, oreflekterade eller i bästa fall halvsmälta bilder av kärleken gör inte den här versionen bättre. Den blir bara en bekräftelse på att jag aldrig mer borde se på tv eller öppna en tidning. Den påminner mig om alla de andra. Och det fyller mig med fasa att ett helt underhållningsuniversum lever på att pracka på oss en massa heteronormativa, monogamikramande och pinsamma schabloner om Kärleken. Det var nog bättre på Ferlins tid, höll jag på att skriva. Men då var människor klavbundna av andra föreställningar om moral och omoral etc, så det stämmer förstås inte. På den tiden var människor fångna i ett samhälle utan mångfald, nu är vi det i en mångfald som bara är skenbar. Fem Jill Johnson är inte fler än fyra Nils Ferlin.

Och förresten, skulle jag inte ge mig in på dynamiken, det socialpsykologiska perspektivet, hur sociala representationer uppstår ur ett psykologiskt perspektiv och allt det där? Jo, men jag är på väg att krokna nu. Jag får utveckla det en annan gång, kanske när jag en dag ger mig på en sammanfattning av de fem perspektiven. Nu ska jag sluta skriva och i stället ta någon jag älskar i handen: min femåriga dotter som ligger och sover bredvid mig. I morgon kommer hon att bli arg på mig ett antal gånger, kanske för att jag flyttar på en kudde som är en koja där en docka bor. Det är okej; hon måste inte älska mig varenda sekund. Vi vet ändå var vi har varandra. Ni därute som älskar varandra vet nog också det. Ni behöver inga kärleksdikter för att förstå hur ni ska bära er åt. Det räcker med att ni pratar med varandra och skapar era egna representationer som gäller er och bara er.

Och till dig, Jill, om du mot förmodan läser det här, vill jag säga: du sjunger jättebra. Verkligen. Kram på dig och lycka till med karriären. Det var inte ditt fel att jag kräktes. Det var att det var helt fel inramning. Det var för att en visa som jag egentligen älskar blev stympad och profanerad, för att kärleken är för viktig för att ha som rockring, för att Ferlin var en ensam jävel och skulle ha hatat alltihop. Och för att jag fick ett så starkt tryck över bröstet när jag med ljusets hastighet kastades mellan förväntningar på mig att inordna mig i ledet, tankar på alla som inte har någon att hålla i handen, vetskapen om att många känner sig odugliga som kärleksgivare och/eller -mottagare, bilden av flabbiga ytligheter som väller över oss och den totala kontrasten mellan denna drömfabrik och den ömsom iskalla, ömsom underbara verklighet som inte låter sig fångas i ord med mindre än att de är skalpeller, legioner av skalpeller. Inte att undra på att man blir lite illamående.