Den vite mannens börda

Islam ses i dag av många europeer som ett växande hot, något som kommer att ta över och i grunden förändra vårt tryggt välbekanta samhälle och dess demokratiska traditioner. Ett utslag av den här diskursen är slöjförbudet i franska skolor och att Fredrik Reinfeldt svävar på målet om huruvida man bör förbjuda burka; läs mer om det här i Veronica Svärds Allianspolitik, islamofobi och rasism.

Men islam som hot är inte precis något nytt. Så här skriver Edward Said i "Orientalism":

Islam var på många sätt en verklig utmaning. Det låg obehagligt nära kristendomen, både geografiskt och kulturellt. Det hämtade näring ur den judisk-hellenistiska traditionen, det lånade på ett kreativt sätt från kristendomen och det kunde berömma sig av oöverträffade militära och politiska framgångar. Och inte nog med det. De islamiska länderna finns alldeles i närheten av Bibelns länder, ja, de täcker dem. Dessutom har hjärtat i det islamiska området alltid varit den region som legat närmast Europa, det som har kallats Främre Orienten eller Mellanöstern. Arabiska och hebreiska är semitiska språk och tillsammans disponerar och omdisponerar de material som är av avgörande betydelse för kristendomen. Från slutet av sexhundratalet fram till slaget vi Lepanto 1571 hade islam i dess arabiska, osmanska eller nordafrikanska och spanska gestalt dominerat eller effektivt hotat den europeiska kristenheten. Att islam överträffade och överglänste Rom kan inte ha undgått någon europé vare sig tidigare eller då.

Så länge Västerlandet kunde beforska Orienten som ett geografiskt "område" (tänk er motsatsen: österlänningars studier av Occidenten), så länge man kunde invadera och besätta den, gräva fram dess rötter och därigenom använda den "klassiska Orienten" som rättesnöre för den moderna var väl allt ganska lugnt. Ja, påvens sändebud kunde säga så här vid invigningen av Suezkanalen 16 november 1869:

Jordens ytterligheter närmar sig varandra, och när de närmar sig varandra erkänner de varandra, och när de erkänner varandra upplever alla människor, barn av en enda och samma Gud, den vibrerande höjden att vara varandras bröder! O Västerland! O Orient! Närma er varandra, betrakta, erkänn, hälsa och omfamna varandra!

Sen hade Nasser oförskämdheten att överta kanalen 1956. Han ville visst inte omfamna oss, den rackaren. Och om man är i min ålder minns man karikatyrbilderna från oljekrisens dagar av flinande kroknästa shejker bakom sina bensinpumpar. Så länge orientalen höll sig på mattan var han helt okej, rentav kittlande. Tänk dessa beslöjade haremsdamer! Som västerländska äventyrare kanske kunde få befria ur deras despoters klor - och få lite nuppa på köpet. Men nu var den tiden tydligen förbi.

Ja, man kan tycka att haremsdamen, orientalen, shejken och den blomdoftande arabiska poesins dagar tillhör en svunnen tid. Liksom. Man kan tycka att den vite mannens börda att upplysa de primitiva och barnsliga vildarna borde vara anakronism i dag. Men synen på de Andra är en kvarleva från kolonialtiden som inte visar några större tecken på att försvagas. Det postkoloniala samhället definieras fortfarande mot något annat, som upplyst, modernt och framåtsträvande till skillnad från de Andras samhällen. Och i Europa positionerar vi oss också mot det ytliga och historielösa USA. Europa är fin gammal skit med Orestien på en iPad. Härifrån kommer Upplysningen, den industriella revolutionen, blixtlåset och eh...koncentrationslägren (en brittisk uppfinning för att hålla imperiets bruna undersåtar i schack). Det ska ingen försöka ta ifrån oss, allra minst några papperslösa flyktingar. Därför ska vi stärka Frontex och bekämpa de cyniska människosmugglarna, vi ska hjälpa traffikingoffren och förbjuda muslimska kvinnor att dölja sina fagra anleten. Lite modernitet, tack! Att Europa efterfrågar oorganiserad, underbetald arbetskraft till de skitigaste jobben eller utomeuropeiska kvinnor till sina bordeller eller som pigor i rika familjer hör inte hit. Åtminstone tänker vi inte tala högt om det. (Att den nuvarande påven, ni vet den där tysken i Rom, anser att sexuell avhållsamhet är da shit för att motverka aids är kanske inte så helt modernt, det heller, apropå Upplysningen och så.)

Islamofobi är inte bara rädslan för militanta muslimer, den är en del av xenofobin, hela den skräck för det annorlunda, det Andra, som tar sig uttryck i främlingsfientlighet, diskriminering på våra arbetsplatser och krav på obligatorisk språkundervisning för människor från andra länder som söker sig hit. Bakom kravet på slöjförbud kan man dessutom ana ett begär för den exotiska skönheten - ungefär som när män stod på barrikaderna för p-piller och fri abort. Bränn behån, tjejer! Sa de i går. Ta av er slöjan så att vi får se hur ni ser ut! Säger man i dag. Av någon anledning är det av yttersta vikt att alla visar sina ansikten. Följaktligen borde man förbjuda solglasögon. Men de här kvinnorna bär ju inte sina slöjor eller burkor av fri vilja, säger Reinfeldt. Vi måste befria dem. Okej, jag är emot allt tvång. Ingen ska behöva bära burka mot sin vilja. Eller kostym. Men i vårt senmoderna Sverige där gränsen mellan det privata och det offentliga blir alltmer utsuddad kan man kanske förstå att den som kommer från ett samhälle där gränsen är skarp - i alla fall för kvinnor - inte i första taget vågar bryta mot det man har fått lära sig sen barnsben. Att då med våld rycka av dem deras bärbara murar är, som någon skrev i Neo nyligen, som att sminka över kvinnors blåmärken för att komma tillrätta med kvinnomisshandel. Följden kan bara bli att de kvinnor som har burka tvingas stanna hemma.

För övrigt föreskriver islam ett sedesamt beteende även för män. Att som så många män ohöljt (!) glo på kvinnor i offentliga rum, att klä av dem med blicken, är helt enkelt inte okej. Det tycker jag att vi kunde lära oss något av. Och så kunde moderata politiker kanske presentera ett förslag på hur man ska nå de kvinnor som man säger sig vilja befria. Att med ena handen förbjuda dem att vistas utanför hemmet och med den andra erbjuda dem hjälp är dömt att misslyckas.

Den dröm om en enad värld som påvens sändebud gav uttryck för vid invigningen av Suezkanalen var en dröm som utgick från Västerlandet, som skulle förverkligas på Västerlandets villkor. Den dröm om ett alltigenom vitt och modernt Europa som Sarkozy och Reinfeld presenterar är precis lika eurocentrisk, rasistisk och kolonialistisk.