lördag 26 april 2008

De manliga dygderna, del 1: allvar

Allvar är en väldigt manlig egenskap, tycker jag. Allvaret kan i sina bästa stunder till och med vara maskulint. Att älska under tystnad: tänk spända käklinjer, tänk muskeltonus. Å, jag blir så kåt. Jag vill falla i det brädhårda famntaget, låta mig föras bort till de finska tonerna av en borrhammare från Hilti. Men jag rycks med – låt mig förklara vad jag menar. Med allvar menar jag alltså inte allvar i största allmänhet, utan manligt allvar. Kvinnor kan vara allvarliga, det ska villigt erkännas, men kan ni tänka er en konstruktion som ”kvinnligt allvar”? Nej, vi lämnar kvinnorna därhän och koncentrerar oss på människan. Allvaret som dygd, för allvar är en dygd, i alla fall är manligt allvar en dygd för manligt allvarliga eller allvarligt manliga män. (Maskulina män är ofta lite ytligare, hos dem blir allvaret inget som man måste ta på så blodigt allvar. Nej, i det fallet är det lite mer som Börje Salming eller nån träslöjdsmagister, tiokampare eller Vi Som Tar Avstånd Från Våldtäkt I Härnösand. Manlig maskulinitet med vidhängande allvar: lite ytligare, lite underklassigare. Man kan den till leda.)

Manligt allvar tillhör medelklassens män. Det kan vara unga män som uttrycker allvarliga tankar om konsten och livet, eller äldre män. Är allvarliga män över 76 år räknas de som visa. En gång var de allvarliga unga männen förmodligen arga unga män, men nu tar de det lite mer piano (inte för att de FÖR SITT LIV skulle använda uttrycket ”ta det piano”). De har slutat flamsa, och när de dricker så klappar de inte brudarna i rumpan, för de umgås inte med brudar, alltså finns det inga brudrumpor att klappa eller göra allt det där andra sköna med som de trängtar efter när allvaret får brunstblandade molltoner. Nej, manligt allvarliga män umgås med kvinnor, såklart. Men det är egentligen inte heller sant, för de umgås nog snarare med Kvinnan. Och Kvinnan förstår de sig på, den ene bättre än den andre. Sånt skänker status. – Jag tycker om starka kvinnor, säger Jens och Hannes nickar allvarligt. Sen går båda hem och totar ihop (skulle de ALDRIG säga) ett stycke centrallyrik där Kvinnan står i centrum. Diskar gör allvarliga unga män gärna, säger de. Man tänker så bra när man diskar, serru (skulle de ALDRIG säga).

Sex, då? Har allvarliga män sex? Nej, haha, det var förstås en dum fråga. En allvarlig man älskar. Med sin kvinna. Och han är faktiskt (skulle han nog säga med viss emfas om han var på örat) heterosexuell. Inte så att han har något emot bögar – han känner flera stycken. Men han är homosocial, inte homosexuell. Kvinnan ler, det är förspelet. Hon flabbar inte, gud förbjude, men ler sensuellt, nej vänta…sinnligt! Hon ler sinnligt medan de mörka ögonen faktiskt är allvarliga och sen möts de i en kyss – ja, inte ögonen, det vore ju både svårt och faktiskt ganska äckligt, nej munnarna. Mannens och kvinnans mun. En kyss som smakar vin och en viss sötma (metaforisk eller faktisk). Därefter älskar de under tystnad. En cigarett. Den sista slurken (skulle han ALDRIG säga) av en vit Bourgogne, sen - nej, därefter – sätter han sig – nej, slår han sig ner vid sin Mac om det inte finns någon skrivmaskin till hands. Han har funderat på om han skulle börja säga ”ordbehandlare” men kom fram till att det vore lite väl professorsaktigt. Nåväl, han slår sig ner vid sin Mac. Och analyserar ett kvinnoöde.

torsdag 24 april 2008

"Hemskt om jag skadat några svaga"

”Jag vägrar att förfoga över någon som helst makt”, säger Lars Norén till DN Kultur i dag (24 april 2008, apropå att hans självbiografi släpps i morgon. I den kritiserar Sveriges mest kände dramatiker, enligt förhandsreklamen, åtskilliga kolleger på ett skoningslöst sätt, vilket såklart är ett bevis på att Norén inte har någon makt.
Som man har han ingen makt gentemot kvinnor.
Som svensk har han ingen makt jämfört med en eritrean.
Som rik har han ingen makt jämfört med en fattig.
Som kulturpersonlighet har han ingen makt över bokutgivningen.

”Den enda makt man kan få”, säger Norén, ”det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.” Mugabe hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Ingen kan tillskansa sig makt - den är något man får av andra. Och det är ”ju” bara den maktlöse som kan uttrycka sig fritt, ergo är Zimbabwe yttrandefrihetens egentliga hemvist på jorden. Tack, Lars, för att du klargör sambanden.

Äsch, jag känner att jag inte gör Noréns maktfilosofi rättvisa. Jag gör ett försök till: å ena sidan har vi alltså den maktlöse Lars Norén. Å den andra har vi ”svaga människor” som det vore hemskt om han skulle ha skadat genom att skriva om dem, som han säger i intervjun. (Inte för att han har några egentliga skrupler: ”Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska?”) Nu kan den naive få för sig att Norén har mer makt än de svaga, men det är bara en illusion! Norén har ingen makt att göra någon illa. ”Den enda makt man kan få, det är den som andra ger en.” Alltså: de svaga är svaga för att de ger andra makt.

Ja, jag tror att det börjar klarna nu.

måndag 21 april 2008

Kom ihåg: krossa patriarkatet

Vi ska krossa patriarkatet. Vi ska inte pomadera patriarkatet. Vi ska inte frankera, eftersända eller assurera patriarkatet. Vi ska inte trumla patriarkatet! Det är ingen jävla ädelsten! Vi ska inte polera eller putsa patriarkatet! Vi ska inte rykta, mjölka, sadla eller klövja patriarkatet, nej! Vi ska krossa patrarkatet. Det är krossa det vi ska göra! Vi ska inte skölja, ondulera eller föna patriarketet. Vi ska inte smörja, kyssa eller bedåra patriarkatet – nej, det är krossa det vi ska göra. Försök förstå. Vi ska krossa, krossa, krossa patriarkatet! Vi ska inte sålla, rensa, barka, kvista, snida, svarva eller fräsa patriarkatet – vi ska krossa patriarkatet! Vi ska inte brässera, panera eller ciselera patriarkatet. Vi ska inte tryffera, besmöra eller råröra patriarkatet. Vi ska krossa det! Det är krossa det vi ska göra. Krossa patriarkatet är det vi ska göra! Vi ska inte epilera, vaxa eller raka patriarkatet – vi ska helt enkelt krossa det! Vi ska inte tolka patriarkatet, inte hugsvala det, inte torka dess svettiga lock ur pannan, blåsa på dess tinning, vi ska förhelvete inte nynna för patriarkatet. Vi ska inte bädda ner patriarkatet, inte gifta oss med patriarkatet, inte förlåta patriarkatet. Vi ska inte steka köttbullar åt patriarkatet, inte plocka rabarber åt patriarkatet, inte viska i dess öra. Vi ska inte röja patriarkatets kraftgator, inte eliminera dess rotvältor, inte dosera, bombera eller lutskölja patriarkatets bruna skogsvägar. Vi ska inte mjöla patriarkatet, inte blanka av patriarkatet med lite smör mot slutet. Vi ska inte finhacka, strimla eller fritera patriarkatet. Nej och åter nej. Ni vet mycket väl vad vi ska göra med patriarkatet. Jag vet det också, och jag ska säga det en gång till: VI SKA KROSSA PATRIARKATET!

fredag 18 april 2008

Invandrartjej is the new black

Begreppet "invandrartjej" har tagit över efter "ungdom" som metafor för social förändring, läste jag nyligen. Och visst är det så. Vild ungdom? Motorcyklar och James Dean? Skejtare? Glöm det. Nu är det invandrartjejen som gäller.

Scen 1:
- Vi måste hitta på nåt bra teaterprojekt om Kulturförvaltningen inte ska dra in vårt anslag.
- Jag vet: vi sätter upp några pjäser om invandrartjejer!

Scen 2:
- Fan, vi har ingen snackis i dag. Jävla nyhetstorka...
- Jag vet: vi skriver om "Så här blir din dator snabbare på 20 minuter"!
- Nej, för helvete...! Snälla.
- Okej, okej... Men vad sägs om en artikelserie om Starka Invandrartjejer?
- Perfekt!

Scen 3:
- Vad ska vi har för tema i nästa antologi?
- Är du dum, eller?
- ?
- "Invandrartjejer om hora/madonnakomplexet"!
- Tänkte inte på det. Du har så rätt.

Scen 4:
- Hej, har du nåt uppslag till min c-uppsats?
- Tja... Vad sägs om "Invandrartjejer och delaktighet i psykosociala processer"?

Tror ni mig inte? Googla lite, så får ni se. Nedan har jag klippt in diverse träffar.

INVANDRARTJEJ SOM EGOMASSAGE I FÖRÄNDRINGENS TID

"Invandrartjejer & svenska killar

För att göra en lång historia kort: jag är ihop med en invandrartjej sedan knappt två år tillbaka och visst förekommer det tjafs mellan oss som med alla andra, men på det stora hela funkar det bra och jag har en liten teori ang detta "fenomen", svenska killar med invandrartjejer, får se om ni håller med.

I ett sådant här förhållande har båda parter något att "vinna". Invandrartjejen får större frihet och killen får en bra mycket mer trofast, lojal och omhändertagande tjej. Ganska lyckad kombination alltså. Visst finns det undantag, men som alltid med såna här saker pratar jag i generella termer.

Många av dessa invandrarkillar som har en nedsättande attityd gentemot kvinnor i allmänhet och i synnerhet sina döttrars/systrars leverna, och i många fall även sina flickvänners, vem vill ha dem i slutänden? Inte undra på att jag ser mer och mer förhållanden som mitt eget."

INVANDRARTJEJ SOM SLAV UNDER ETNICITETEN

"Anonym

Jag har en kompis som är född i Sverige av arabiska föräldrar. Nu har hon träffat en arabisk kille, dock inte från samma land.

Hennes föräldrar vill inte att hon träffar denna kille och gör hon det har mamman sagt att hon skulle kunna döda sin dotter.
Tjejen är 24 år född och uppvuxen i Sverige.

Vad ska hon göra?

Hon har svårt att ta över sitt liv för föräldrarna har förbjudit henna att flytta hemifrån. Flyttar hon har hon för all framtid brytit med sin familj, det är ett drastiskt steg.

Tänk att personer som hennes föräldrar kommer hit och får en fristad i Sverige för att de inte kan bo i sitt hemland och vägrar rätta sig efter de regler vi har i vårt land. Barnen är födda och uppvuxna i Sverige men får inte bete sig som svenskar.

Hur kommer man tillrätta med en sådan situation?


1 2 3
Tor 28 nov 2002 - ID: 195035

Lill Anna (-03 el -04)

Hej!!

Jag är inte en invandrare, men har många vänner som är muslimer. Och jag kan förstå att en "svensk" reagerar starkt på detta.. Men det är deras kultur.. Så har dessa levt i hundratalsår.. Visserligen lever de i Sverige, men att bryta ett mönster är svårt.. Speciellt kulturellt betingade mönster.
Mycket bygger på familjen och dess heder. Vi alla har väl hört om "hedersmord", som svensk undrar vi om det finns nån heder i att mörda..

Nu vet jag inte nånting om varken tjejen eller killen.. Men är de från olika länder så kan det ju vara så att de är från länder som upplevt krig mot varann. Jag har vänner vars föräldrar flytt från hemlandet för att kunna vara tllsammans..

Som jag sa.. Jag tror ingen svensk kan förstå. Och att lägga sig i kan få förödande konsekvenser.. Jag vet att man alltid vill sina vänners bästa, men ibland går det helt enkelt inte att lösa själv. Som nån sa, skaffa hjälp från annat håll.. Men jag har svårt att förstå hur nån annan kan påverka tjejens föräldrars åsikter.. Det handlar ju om familjens heder..

Hoppas verkligen att det löser sig för tjejen.. Och du anonyma tjej, glöm inte bort att vara hennes vän.. Hon lär behöva det!!

// en tjej uppväxt ett stenkast från Rinkeby.."

INVANDRARTJEJ SOM HYBRDIDITET

"Sitter i soffan här hemma hos mig själv, lyssnar på Rihanna - Breaking Dishes (bra låt) by the way. Studentfest idag, temat är studio 54, men jag är inte där. Om jag skall vara helt ärlig så brukar jag inte gå på fester särskilt ofta, orsaken är djupt rotad i min uppväxt och personlighet…skulle du vilja veta varför? Du kanske känner igen dig?
Mina tankar går till min strikta uppväxt, även om jag idag insett att mina föräldrar ändå var ganska liberala i jämförelse med andra föräldrar som tar livet av sina barn för att upprätt hålla “hedern”. I mitt fall var det aldrig tal hedersmord, jag visste att mina föräldrar aldrig skulle skada fysiskt mig men de kunde bli arga…riktigt ARGA!
Det var aldrig tal om pojkvänner och sådant, sådana samtal förekom ytterst sällan och särskilt inte i närheten av föräldrar eller bröder. Det var “fult” att tala om sådant.Allt sånt fick vänta tills efter att man gått klart sin utbildning, typ vid 18 och då hade man ju universitetet kvar.
Mamma var dock lite mer liberal än pappa, hon älskade att klä upp och sminka mig vilket jag också tyckte var jättekul. Men det var ju den där känslan jag fick när pappa kom hem och gav mig den där blicken som fick magen att vända sig in och ut. Han brukade säga kort och bestämt; “- Vad är det för något? Gå och tvätta av dig. Sånt vill jag inte se igen. Kvar blev en känsla av skam, en känsla av att man gjort något riktigt fult som inte var passande… jag borde skämmas. Och det gjorde jag.
Men något jag är dock tacksam för att jag hade en far som ändå var mån om sina barns känslor så det dröje inte länge förrän han kom in till mig och började skoja och skämta vilket fick mig att glömma det som hänt. Men jag sminkade mig aldrig efter det…
I 13 års åldern hade många jämnårigatjejer i min omgivning börjat sminka sig till skolan, till fester osv… och det ville jag också..vid 15 års ålder hade jag fortfarande inte vågat ta upp frågan om jag fick lovat att sminka mig eller inte. Jag brukade låsa in mig i badrummet och låtsas duscha, men egentligen stod jag framför spegeln och provade på allt smink som mamma hade i badrumsskåpet. Jag drömde mig ofta bort om hur andra, särskilt killar, skulle tycka att jag var söt om hade fått gå till skolan sminkad!

Det hela slutade med att mamma tröttnade på mina 2 timmars långa “duschar” och sa rakt ut; - Om du vill så får du gärna låna min rouge ibland… och på den vägen fortsatte det. Men pappa vara alltid skeptisk fastän han insåg att jag blev allt äldre. Han drog dock gränsen vid att jag inte fick vara för sminkad, var jag det fick jag veta det ganska snart och så var mag- och skamkänslan tillbaka.
Men ju äldre jag blev dessto bättre kunde jag hantera kommentarerna och säga ifrån. Men ännu idag när jag besöker släktingar så väljer jag att tona ner sminket så de inte skall börja “snackas” bakom ryggen på en, det sitter i bakhuvudet liksom. Idag kan jag sitta och skratta åt saken och själv skulle jag inte heller vilja att min dotter (om jag hade en)skulle sminka sig vid 9års ålder, särskilt inte i dagens utseendefixerade samhälle. Men jag skulle heller inte att hon upplevde den skamkänsla som jag kände.
Men varför sitter jag här istället för att gå på festen då? Jo, det har med den där magkänslan att göra, vad som anses vara passande och inte passande som avgör ifall jag går eller . Jag kommer återkomma till det i mina kommande inlägg varje vecka.
Till du som läser vill jag ställa följande frågor; Har du upplevt något liknande och hur var det för dig? Är det rätt bra eller dåligt att ha dessa regler? Du som inte upplevt detta, känns det underligt att läsa om det? Är det verkligen bara invandrartjejer som upplever detta eller även svenskar?

Kommentarer (0)
Yes! Du tittade in, jag har väntat på dig…
Sparat under: Diverse — svenskainvandrartjejer at 10:13 e m on lördag, april 5, 2008
….idag är första dagen för denna blogg! En blogg där vi SVENSKA INVANDRARTJEJER kan dela med oss av våra erfarenheter och tankar kring livet, kärleken, killar, tjejer, smink, kläder, design, politik, religion och framförallt KARRIÄR OCH FRAMTID!
Själv är jag en 22 år och invandrartjej med föräldrar från Iran, född och uppvuxen i Sverige. Varje dag i mitt liv har mer eller mindre varit en balansgång mellan 2 olika kulturer. Känner du igen dig?
Privata tjejsnack med kusiner och nära tjejkompisar var i mitt fall ett av de få tillfällen då jag faktiskt talade om tabubelagda ämnen som killar, kärlek osv. Men även om man är svensk invandrartjej, eller norsk eller dansk för den delen, är man intresserad av dessa saker och vi älskar också att prata om kläder, design, karriär och framgång och killar eller hur?
Hur diskussionerna utvecklar sig beror på dig, ja, just du och vad du tycker och vågar skriva! Så sätt igång - jag ställer frågorna… du står för svaren! Utmana mig och de övriga läsarna!
/Mvh Svenskinvandrartjej"

INVANDRARTJEJ SOM SAMHÄLLETS PROBLEMBARN

"Fotbollen har misslyckats med att locka till sig tjejer med invandrarbakgrund.
Medan exempelvis mer än var fjärde svensk tjej i mellanstadiet är medlem i en fotbollsförening, är siffran för invandrartjejer noll procent.
Diana ”- Det är synd, det finns många jätteduktiga”
- Oberoende av hur vi definierar invandrare så deltar invandrartjejer mycket mindre än svenska flickor i fotbollsföreningar och vi kan också se att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån, det är lika illa säger forskningsledare Ulf Blomdahl.
Andelen flickor i fotbollsföreningar
Svensk fotboll har varit mycket duktiga på att fånga upp invandrarpojkar och det märks också i de högre serierna och i de olika landslagen, där allt fler har invandrarbakgrund.
Betydligt sämre har man lyckats med invandrartjejerna. Det är bara att titta på ”våra” damlag här i länet där andelen invandrartjejer är mycket, mycket liten.
- Det är väldigt få tjejer som spelar och det är synd, det finns många duktiga tjejer säger Diana Samano. Hon är själv från Irak och spelar fotboll i Husqvarna FF, där en ledare sökte upp henne och frågade om hon ville vara med.

Diana Samano, fotbollsspelare i Husqvarna FF. (foto: David Westh)
- Jag tror det blir lättare om de lockar, säger hon och menar att föreningarna borde söka upp invandrartjejerna på exempelvis skolturneringarna.
Det finns olika förklaringar till att tjejerna i stort missat fotbollen, i motsats till invandrarkillarna. Tradiotionens makt är stor menar Ulf Blomdahl.
- Att spela fotboll är för de flesta invandrarflickor något mycket manligt. Det upplever även deras släktingar och deras mammor och pappor. Det har de med sig i ryggsäcken, det är pojkar som spelar fotboll.
Det är en av orskakerna, men även här i Sverige påverkas de, eftersom fler killar spelar fotboll även här. Samtidigt menar både Ulf och Diana att det vore bra om föreningarna blev mer aktiva."

onsdag 16 april 2008

Vad muggen betyder

Ja, här sitter jag med min kaffetermosmugg. Och styrker mig lite inför en hektisk dag, sitter liksom en smula inskjuten i mig själv som en byrålåda med slinkiga underkläder. Ungarna, ni vet. Inte en lugn stund. Visst är de underbara, men det har ju sina randiga att man kommer till jobbet med en maska på strumpbyxorna. Hoppsan, Kerstin! Mm… Jobbet ställer också sina krav. Många som drar i en under dagens lopp. Och kaffet, sen… Det går bara inte. Så nu sitter jag här med en kopp nybryggt. Kachongo är min senaste favorit. Vilka toner! Man känner hela det kenyanska höglandet svettas fram på ytan av bönan.

Så ni får ursäkta. Jag hinner inte. Känner ni åtrå eller avund? Tyvärr, kaffet måste gå före. Kanske till sommaren, när vi ändå ska rensa ut byrålådorna och fundera på hösten. Det kan bli ett annat karriärval. Ett tag kanske jag går utan underkläder, ja i stugan på Ingarö, alltså. Inte hemma i Saltis. Jag kanske till och med tar en kopp te. Ungarna är på språkläger, gubben ute och slöseglar med Swedish Match-Gunnar i hans nyrenoverade skärgårdstolva. Då hinner jag nog. Kom till mig då, så ska jag administrera dig. Men nu har jag inte tid. Ville bara att du skulle veta det.

tisdag 15 april 2008

Tänd ett ljus för Engla - också

Tänd ett ljus för Engla om det får dig att må lite bättre. Jag tänker inte göra det, men det är inte för att jag är oberörd av hennes öde eller kallsinnig inför det lidande hennes anhöriga nu genomgår. Jag är själv förälder. Det inträffade är givetvis fasansfullt. Att nationen samlas för att hedra henne eller för att ta avstånd från våld eller så, säger jag heller ingenting om. Det är en vacker gest. Men för mig personligen känns inte den gesten särskilt meningsfull.

Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?

Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.

Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.

Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.

torsdag 10 april 2008

"I'm not gay, but my boyfriend is"

1972 kastade Idi Amin ut samtliga asiater, 70 000, ur Uganda (”vilket fick svåra följder för landets ekonomi” skriver NE). En stor grupp var av indisk härkomst, och de som hade valt ugandiskt medborgarskap vid självständigheten tio år tidigare blev nu statslösa. (De mer lyckligt lottade hade brittiskt pass och äter i dag fish & chips, men det är en annan historia. Ett intressant ämne för en studie vore annars om inte den brittiska mathållningen kan få vem som helst som inte är infödd att krisa.) Ungefär 800 av dessa hamnade via insatser av FN i Sverige. I kursen ”Delaktighet, identitet och makt – konstruktion av normalitet, genus och etnicitet” läser vi nu bl.a. ett kapitel av Catarina Nyberg i boken Meningsskapande och delaktighet. Kapitlet heter ”Identitetskonstruktioner i ett svensk-uganda-indiskt sammanhang” och handlar alltså om dessa uganda-indier i diasporan. Hur kategoriserar de sig själva, hur ser de på sin sociala identitet? Och vad ska man kalla den? Gamla uttryck som ”bindestrecks-identitet” eller ”dubbel identitet” bygger ju på en binär, statisk och essentiell syn på såväl identitet som etnicitet.

När informanterna i Nybergs studie, barn till de ursprungliga flyktingarna, ombeds definiera ”det indiska” så tar de upp ursprunget, språket (oftast gujarati), religionen, maten, den urgamla kulturen, Bollywood-filmen etcetera, alltså det indiska som de bär med sig överallt. De har också ett stort, internationellt nätverk som består av indier i förskingringen. Men när de har besökt Indien har de känt sig som de turister de de facto har varit (jag älskar såna där slumpmässiga upprepningar som ”de de”).
De hör helt inte hemma där.

På frågan om sin personliga identitet svarar de att de är svenska. ”Jag känner mig som svensk, även om jag inte ser svensk ut. Jag är född och uppvuxen i Sverige, talar perfekt svenska, har många svenska vänner, älskar Sverige… Mina indiska vänner säger att jag är mer svensk än indier – och det gör mina svenska vänner med.” (Citat fritt ur minnet. Fy på mig.) Den geografiska, vardagliga identiteten är alltså ”svensk”. Samtidigt behandlas de ibland som ”invandrare” och tvingas förklara sig, så att säga komma ut som uganda-indier, förklara att de är födda här och t.ex. inte är adopterade. Vad kallas en sådan identitetsblandning? Nyberg påpekar att begrepp som hybriditet och mosaik-identitet inte riktigt duger; hennes informanter värjer sig mot att bli kategoriserade som ”svensk”, ”indier”, ”uganda-indier”, etcetera. De är varken eller - och både och; den påtvingade kategoriseringen leder samtidigt till identifikation och utanförskap. En hybrid borde ju vara en lyckad blandning, ett amalgam som är starkare än sina ingående beståndsdelar.

Men man kan se dessa kategoriseringar som flerkulturella och dynamiska, föränderliga i tid och rum. Och den individuellt svenska identiteten och den kulturellt indiska kan ses som komplementära. De kan säga: ”Jag är svensk, men vi är indier.” Coolt, va? Man är en svensk, men en annorlunda svensk. Irving Goffman har ett underbart uttryck för det här: ”normala avvikare”.

Om ni tycker att det här verkar komplicerat så har ni rätt. Min redogörelse ovan däremot är kraftigt förenklad, oredig och säkert missvisande på många sätt. (Catarina Nyberg skulle, med rätta, ge mig smisk big time om jag försökte prångla ut det här i en uppsats.) Men det här är faktiskt bara en ytlig blogg. För ytliga läsare, får man förmoda.

Nå, varför tar jag alls upp ett ämne som jag inte ids ge en värdig representation? Jo, för att jag känner igen mig i uganda-indiernas situation – fast tvärtom. Jag upplever hybriditetsdysfori, kväljs av ett mosaikemetikum, lider av idiopatisk identitetsidioti. Stackars mig: jag är en bisexuell i förskingringen! Vilken är då min kulturella hemvist? Otvivelaktigt HBT-rymden. Jag identifierar mig med Familjen. När jag går ut, går jag på gayställen – alltid, om jag får råda. Med andra bin eller HBT-personer känner jag en självklar gemenskap och solidaritet. Så gott som alla mina och Martys vänner är icke-heterosexuella. Även mitt småbögiga nätverk är rätt stort, och det ingår i ett HBTQ-nätverk som sträcker sig över hela världen.

Och min personliga identitet? Tja, om jag måste välja något så svarar jag nog att jag framförallt är pappa. Mina barn är ju det centrala i mitt liv. Som pappa till fem barn och sammanboende med en kvinna, ser jag på ytan ut som vilken heterosexuell person som helst. Och jag är ju liksom inte en ”bisexuell pappa” – min sexuella läggning har ingenting med pappandet att göra. Skillnaden mellan mig och Nybergs informanter är att jag slipper förklara mig. Min bisexualitet syns inte, något som kan få homosexuella att ogilla oss bin. Vi har det ju så bekvämt, kan gulla med våra bögar och flator och sen gå hem och gömma oss i den olikkönade parsamheten. Vi är båda bisexuella och vi lever i ett öppet, om än inte fullt ut polyamoröst, förhållande samtidigt som vi står med ena benet i garderoben (tycker vissa). Gömmer vi oss? Nä, inte på minsta vis. Men vad ska vi göra – tråckla fast biflaggor i pannan? Jag har drömt om att göra det ibland.

Om jag nu vore den sexuella läggningens motsvarighet till uganda-indier så borde jag känna främlingskap inför den konkreta HBT-platsen, t.ex. Lino, men trygghet i den heterosexuella parsamheten. Ja, Lino borde vara mitt Indien där jag kände mig som turist. Men det är precis tvärtom. Det jag känner mig helt främmande för är den utpräglat heterosexuella miljön: radhusträdgården där de grillar (alla heterosexuella par grillar – jämt) och diskuterar sina tråkiga jobb (alla heterosexuella har tråkiga jobb), segling (alla heterosexuella seglar) eller golf (en oerhört heterosexuell sport). Och besöker jag nån gång de heterosexuellas lekplatser en lördagskväll så går jag därifrån med lättnad och kroppen full av rysningar. Jag är till synes som de, men under ytan dväljs något annat.

Fast ibland blir jag så där etniskt solbränd: under Prideveckan. I parken, vid barntältet, där jag sitter med mina barn och min älskade Marty, känner jag mig betraktad. Jag undviker att kyssa henne nere på grusplanen. Sitter jag i tältet med mina barn och några bögpappor så leker jag att jag också är bög. Jag vill inte vara en dykedude, ett ”förstående” och ”accepterande” hetero, ingen strejting på homosafari, ingen jävla Annika Lantz med en fjolla som maskot. Min bisexualitet syns inte. Stackars mig! Verkligen.

I somras hade jag på mig en regnbågsfärgad knapp med texten ”Jag är inte bög, till skillnad från min pojkvän”. Och det var ju sant, även om C kanske inte är en pojkvän i vanlig bemärkelse. Högt älskad är han, men geografiskt nästan lika avlägsen som en indier i Uganda. Han saknas mig så.

lördag 29 mars 2008

Man vänjer sig

fredag 28 mars 2008

Pappa är ett verb

Hör på: en individualiserad föräldraförsäkring är av nöden! "Individualiserad" betyder här att man inte ska se familjen som en individ, som en "juridisk person" om man så vill. Så var det förut, när vi hade sambeskattning. En gift kvinnas inkomst slogs då ihop med mannens, varpå skatt drogs på hela summan. Först 1987 var sambeskattningen borta och en kvinnofälla av format försvunnen. I dag, 21 år senare, har föräldraförsäkringen fortfarande starka drag av den gamla...samsynen. Visst, var och en av föräldrarna har rätt till föräldrapenning under halva tiden, men man kan överlåta det mesta av dagarna på den andra. Observera att jag inte skriver "andre" - det har liksom sina skäl.

Alltså: pensionsrätten är individuell. Man beskattas individuellt. Men med barnen är det visst en annan sak. KD vill för övrigt göra pappadagarna fler, alltså de tio dagarna i samband med förlossningen. Det är ett steg bakåt (så förvånande), för det gör det lättare för pappan att slippa ta ut sin halva föräldraledighet.

En individualiserad föräldraförsäkring, däremot, är det enskilt bästa sättet att skapa större jämlikhet på arbetsmarknaden. Just det - det här är faktiskt primärt en fråga om kvinnans jämställdhet, inte om barnens behov av båda föräldrarna. Det vore bra för barnen om papporna ville ta hand om dem. Det vore bra för papporna att få bättre kontakt med barnen. Men framförallt är det här en jämställdhetsfråga. Arbetsgivarna måste få se att det faktiskt kostar något att anställa en förälder, även om han råkar ha testiklar. Det ska inte gå att dribbla bort hans krav med att han kan ta ut sin föräldraledighet vid jul och på sommaren. (Och det ska inte heta att en man som vill vara hemma inte trivs på jobbet.)

Barn ska kosta, för barn kostar. Men just nu kostar de kvinnorna ett arbetsliv värt namnet. De ska kosta hela samhället, precis som de gamla ska kosta hela samhället. Förr sköttes barn och gamla obetalt av kvinnor. Nu sköts de lågbetalt av kvinnor. I framtiden ska reproduktionen gå före produktionen! Vi ska alltså fråga oss vad som är centralt för ett samhälle och därefter anpassa produktionsapparaten efter det, inte tvärtom som i dag.

Det finns problem med en helt individualiserad lösning, t.ex. så funkar det inte för flatpar som inseminerar med en bögkompis. Men sånt går att lösa, kanske med Maria Ferms förslag som utgångspunkt.

(Men du, Maria? Är det inte ett jävla feltänk av Miljöpartiet att gå samman med borgarna om att tillåta arbetskraftsinvandring? Jo, det är det. Att vi har de demografiska problem som vi har i dag med att kvinnor föder för få barn beror ju på vår ojämställda arbetsmarknad. Och då är lösningen inte att importera en ny underklass även om Alliansen fantiserar om det.)

"Pappa är ett verb", då? Det här är ju ingen pappafråga? Nej, inte i huvudsak, som sagt. Men för mig är det ändå en stor pappafråga. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan vilja avstå från att vara med sin bebis. Varför i hela friden skaffar du barn om du inte vill vara med det? Om du inbillar dig att du kan kompensera för vardagligt umgänge genom "kvalitetstid" så bedrar du dig. Kvalitetstidsbegreppet är nonsens. Och man blir lika lite pappa genom att runka i en plastmugg som att tömma sig i en slida. Man blir pappa genom att vara pappa - från dag ett.

torsdag 27 mars 2008

Det andra könet och den femte kvinnan

”Fortfarande är bara var femte kvinna”, lyder rubriken i DN Ekonomi. Jag tycker att det är bra. Det är ju en taktik som vi kukbärare har tillämpat länge - se t.ex. på Mikael Persbrandt. Han ska nu spela en omstridd professor i straffrätt (Madeleine Leijonhufvud?) ”som hjälper oskyldigt dömda att få resning”. Det kan tyckas lite tyngande, men Micke har läget under kontroll. Skulle han forska i ämnet för att liksom kunna gestalta sin rollfigur? Äsch. ”Jag har levt mitt liv, säger han och ler.” Han är bara, precis som var femte kvinna.

Synd att de är så få. 80 procent flänger alltså omkring som äggsjuka höns – se t.ex. på Helena af Sandeberg. Hon har slitit som, eh...ett djur: ”Några av mina vänner har studerat juridik, så jag har kunnat inhämta kunskaper från dem.” (Vad är det där frasande ljudet? Jo, Stanislavskijs aska som applåderar i sin grav.) Men det beror kanske på att hon är som sin rollfigur Anna Sjöstedt, som går i lära hos professorn, ”en strebertjej från överklassen” med ”kaotiskt inre” och ”mörka hemligheter”.

Ja, där har vi regeln: kvinnor är flitiga och ärbara, män är bara. Med ett leende. Skulle de till äventyrs vara kaotiska så brukar de inte undanhålla oss det – utom när det gäller beroendeproblem, förstås. Man vill ju vara karl. Stå för sin hatt. Ha styr på sitt eget liv. Gud, nu får jag snart resning. Tack, kära könsmaktsordning.

torsdag 20 mars 2008

Ny lag gör att förskolan blir mer som en vanlig...förskola

I DN Debatt i tisdags (18 mars 2008) lovar Fredrik, Maud, Jan och Göran att även barn som inte går på dagis ska få bättre tillgång till pedagogisk stimulans. Det kanske inte är meningen att man ska lägga märke till just den lilla passusen (den är nog bara inklämd för att inte Göran ska bli vresig) men jag börjar där ändå. Rubriken blir alltså:

REGERINGEN VÄRNAR OM UTSATTA MINORITETER

Jag tycker att det är ädelt av alliansledarna att tänka på de barn som riskerar en psykologisk felutveckling genom att ingå i minoritetsgruppen Barn till hemmafruar. De är förvisso få, de saknar förvisso rösträtt och är inget vidare på att galoppera fram med flygande manar i det livslånga lärandets egenföretagande - ännu. Men vi måste tänka på dem och på deras mammor, för en dag ska dessa barn styra vårt land. (Papporna kan vi som vanligt lämna därhän - någon måste ju försörja familjen.)

Hm... Var var vi nu? Jo, även barn som inte går på dagis ska få ta del av den ökade pedagogiska stimulans som i framtiden radikalt kommer att förändra förskolans verksamhet, och detta tack vare den borgerliga regeringens krafttag! Fredrik, Maud, Jan och Göran ser framför sig hur horder av välutbildade (och säkert synnerligen välavlönade) förskolelärare, anförda av förskolechefer SOM JÄMSTÄLLTS MED REKTORER kommer att få våra telningar att bli just de universalgenier som fordras i det nya Europa med ljushylt omnejd. Alla ska med, kort sagt. "Denna fortbildningssatsning blir unik i sitt slag", skriver den konservativa kvartetten stolt.

Ja, det är verkligen skitbra. Alla vi som har barn på dagis vet ju vilken ofantlig skillnad det är på förskolelärare och barnskötare. De senare kommer i allmänhet från arbetarklassen, bara en sån sak. (Ja, arbetarklassen, ni vet: såna som har behå, jobbar deltid, har osäkrare villkor och sämre betalt, lyfter tyngre och dör yngre.) Men bland förskolelärarna finns det faktiskt en och annan som har gått på teater helt frivilligt, och då menar jag inte på Oscars. Så heja, regeringen! Nu kan vi som tänker oss att våra barn ska bli bäst i klassen andas ut. Bort med arbetarbrudarna, in med (lägre, mycket lägre) medelklassbrudarna. Låt sedan ekonomins osynliga hand föra ner de där kossorna i Maria Borelius och hennes kompisars källare. (Nog är det trevligare med en svensk hand som vaggar barnen och stryker kläderna än med en thailändsk, åtminstone för mor?) Om de till äventyrs ser dagsljus ibland så kan de ta med barnen till någon pedagogisk verksamhet. Fast inte på förskolan, förstås. Gud förbjude det.


Den ogine kunde kritisera denna satsning vars motsvarighet "inte står att finna under tidigare regeringar". Man kunde t.ex. tänka sig att det vore angelägnare att höja lönerna för dagispersonalen. Minska barngruppernas storlek. Införa obligatoriska genusutbildningar. Eller så. Man kunde också tänka sig att satsa på en individualiserad föräldraförsäkring så att papporna inte längre kunde avsäga sig föräldraansvaret. Men vafan. Nu ska vi inte vara negativa. Låt oss se familjerna som en enhet som man inte tafsar på. Låt oss återinföra sambeskattningen, rentav. Äsch, jag vet inte. Något säger mig att det här inte kommer att bli så fantastiskt som Fredrik, Maud, Jan och Göran har tänkt sig det. Men vem är väl jag att lägga sordin på den goda stämningen?

söndag 16 mars 2008

Kurvig genusvetare sökes

Jag borde väl svara på Martin Ingvars genmäle, men jag hinner bara inte. Så nu får vi sitta här och tycka saker om varandras åsikter utan att göra något särskilt åt det. Låt oss kalla det interaktiv tystnad. Eller jo, en reflektion hinner jag med, och det är att den tragedi som Ingvar ser i att pojkar (företrädesvis av arbetarklass och från vischan) betygsmässigt halkar efter flickorna inte är den tragedi jag ser. Jag tycker att det är tragiko-dikotomiskt att den befolkningsgrupp som i huvudsak har XY-kromosomer, testiklar och manlig fenotyp socialiseras på ett vis, medan en annan stor grupp (ni anar nog vilken) socialiseras på ett annat vis. Och att man bara ser dessa båda ytterändar av en glidande skala där vi alla kavar omkring lite på måfå. Det är med andra ord tragiskt att vi har "pojkar" och "flickor", för det får så negativa konsekvenser för så många, helt i onödan.
Kanske inte tragiskt, men bra synd, är att i övrigt excellenta forskare ofta myopiskt slinter över i något som närmast borde kallas vetenskeplighet: en övertro på sitt forskningsområdes förmåga att förklara fenomen som ligger utanför det.

Den kurviga genusvetaren, då? Jo, jag läste en kontaktannons där en man sökte en "svart, intellektuell kvinna". Ähum. Och apropå det: har ni tänkt på det putslustiga i att en domina kan ta pröjs av manliga slavar medan en master knappast får några betalande slavinnor? Nå, det är nu ren spekulation från min sida - om ni vet bättre så säg bara till. Men anledningen till denna skevhet, om det nu stämmer, torde vara att det liksom vore befängt att pröjsa för att bli förnedrad och kanske spöad när man blir det gratis varenda dag. Apropå negativa konsekvenser av att vi skapar två kön.

söndag 9 mars 2008

Larmrapport: hjärnforskare blir yra i mössan

När en hjärnforskare kommer upp i åldrarna så börjar det tydligen klia i fingrarna. Är det kanske forskarvärldens slutenhet och brist på hyllningskörer? Borde vi inte göra mediekändisar av våra forskare? Nå, resultatet är detsamma oavsett om cerebrologen heter Dahlström eller Ingvar. ”Jag vet ju så mycket om hjärnan – dags att tillämpa det på politiken!” På det där nebulösa, icke-stringenta, flummiga och ovetenskapliga som kallas humaniora. En hjärnforskare beklagar att barn är mjuka men bilar hårda. Helst skulle barnen också vara hårda, för då skulle de gå att uppgradera med lite chipstrimning.

Martin Ingvar ägnar sig alltså i DN (9 mars 2008) åt ett generalangrepp på den svenska skolan under rubriken ”Skolan struntar i ur barns hjärnor fungerar”. Det är för lite matte, alltså. Och ”missriktade jämlikhetsmål” har varit styrande i en ”ideologisk ratatouillle”. Arbetarpojkar har kommit på undantag och detta för att pojkar ”ligger 18-24 månader efter flickor i den biologiska utvecklingen”. Ja, denna ”flummiga centrala dogmatik” som gör vår skola dyrast, men långtifrån bäst i världen. ”Att lära sig något nytt kräver arbete och insats från eleven”, skriver Ingvar. Jojo. Betyg är inte accepterade. Se där!

Eh… Martin? Hur fungerar din hjärna? Vad är det du försöker leda i bevis, förutom dina mossiga gamla bioloismer och högerhjärnspöken? Att skolan inte är anpassad till barnens hjärnor? Men snälla, försök då göra det på ett lite mer vetenskapligt vis. Fast det är klart – du godkänner nog inte kunskapsområden som pedagogik, sociologi och psykologi. De är nog lite för flummiga för dig.

P.S.
Egentligen hade jag tänkt skriva om den liberalfeminist i gårdagens DN som vill råda bot på kvinnors underordning - inklusive utsatthet för våld - genom att instifta ett pris för mest jämställda företag. Men nu har jag inte kvar tidningen. Den som är sugen på att dunka skallen i väggen i förtvivlan kan nog hitta artikeln på nätet.

fredag 7 mars 2008

"Alla vill vara i minoritet"

I dagens DN (7 mars -08) skriver Kajsa Ekis Ekman en betraktelse över ”majoritetsfeminismen” och dess ack så trendiga belackare. Den utgör ett angrepp på de senare, kanske med Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan som förebild. Ekman störs av att queertänkare relativiserar precis allt i postmodernistisk anda, tills det ”inte finns någon sanning alls”. Ett exempel på en sådan undanskuffad sanning är att det kvinnor har gemensamt är ”brist på tid och dåligt med pengar”. En annan är att begreppet majoritet oförtjänt har fått negativa konnotationer när det ”…bara betyder att det är många som har det som en själv”.

Nej, varför ska man bry sig om intersektionalitet och queerteori? ”Vi lever ju i trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång”, skriver Ekman. Lägg märke till det lilla ordet ”ju” i ovanstående citat. Vad betyder det? Jo, det betyder ”som bekant”, ”som alla vet” – och den här sortens retoriska grepp har med förkärlek använts av exempelvis sovjettidens maktmegafoner: ”Som bekant är XX kontrarevolutionär och därför…” eller ”Det är ingen slump att YY och ZZ är judar”. Här används ”ju” för att få läsaren att nicka instämmande. Queerfeminism? Äsch, bara ännu en trend.

Och vem är egentligen ”majoritetsfeminist”, undrar Ekman vidare. Ingen verkar ju vilja vara det, ”alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är ’de andra’”. Monica Amante har skrivit att hon inte ”kan inbegripas i den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen”, vilket får Ekman att fnysa. Hur många procent av svenskarna passar in där? Eh… Det är rätt många, skulle jag vilja påstå. Titta på en genomsnittlig villaförort om ni inte tror mig.

Det finns en majoritet, det finns en norm, det finns en normativitet – och den har funnits även inom kvinnorörelsen och HBT-rörelsen, om än med delvis andra attribut.

Kajsa Ekis Ekman hävdar att queerfeminister tycker att vi inte ska ha ”någon sanning alls”, eftersom de mäktigas rätt att definiera den nu ifrågasätts. Visst är vi olika, skriver hon, men skiljelinjen går inte mellan olika identiteter, utan mellan tankeströmningar som materialism och postmodernism. För enkelhetens skull klumpar hon samman dem under beteckningen ”ideologier”. Men det är ändå lite luddigt, va? Jag ska hjälpa dig, Kajsa, så här: ”Som bekant är både materialism och postmodernism ideologier.” Och ”postmodernismen är JU en trend.”

Jahapp, då är allt klappat och klart. Genom att stycka upp de trösterika stora berättelserna i mindre beståndsdelar omöjliggör man inte bara all kamp för gemensamma mål, man anser sig dessutom för fin för att vara som alla andra. ”Det är just ordet medel i medelklassen föraktet riktas mot, mer än ordet klass.” Åhå. Jag förstår att Ekman har känt en ”befrielse när marxisterna säger till oss: Det går att förstå världen!” Och en besvikelse ”när postmodernisterna säger: Det är inte som ni tror, vad ni än tror – det är inte på något sätt alls.” För det är JU det de säger. Som bekant.

Själv är jag rätt glad över att tillvaron kan få vara svårtolkad och mångfasetterad. Jag är glad över utvecklingen av queerteori, intersektionalitet, Crip Theory. Postmoderna tankesätt kanske gör det lite mer komplicerat att bedriva en identitetspolitik som den för könsneutrala äktenskap, men det är smällar man får ta, kära ni. Det går att förena krav på sex timmars arbetsdag med en kritik av urvattnad liberalfeminism. Man kan glädjas över andelen kvinnor i riksdagen och vara emot en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist – alls. Det finns ingenting ”trendigt” över queerteori, därtill är den nog lite för svårsmält, särskilt för såna som Kajsa Ekis Ekman.

Och jag tror faktiskt inte att alla vill vara i minoritet. Jag själv är nog rätt glad att jag inte är en cp-skadad lesbisk somalier, hur creddigt det än skulle vara.

onsdag 27 februari 2008

Begärets alkemi

Haha - nej, jag tänker verkligen inte bli högbrynt. En fjantigare titel på vilket verk som helst än "Begärets alkemi" har jag svårt att tänka mig. Ordet begär är larvigt. Fenomenet alkemi är ännu larvigare, och lika föråldrat som psykoanalys. Ja, psykoanalys - ni vet, den där mycket kostnadskrävande hobbyn där man medelst fri association tränger allt djupare in i sin egen stolgång. Psykoanalysens syn på barns utveckling har visat sig ha noll predikativt värde, sa en föreläsare häromdagen (och hon är ändå positivt inställd till analys). Så förvånande. Tänka sig att den ojfatala eller eklektiska fnasen bara är hittepå. Tänka sig.

Inte desto mindre verkar Daniel Stern rätt vettig. Och han är omåttligt citerad och diskuterad. Vi ägnade ett helt seminarium åt delar av hans "Spädbarnets interpersonella värld". Jag ska läsa hela boken, tror jag. När jag får tid. Just nu ägnar jag mig åt "Mångfald på minerad terräng" och lite annat som ingår i delämnet interkulturell pedagogik. Helt okej, fast inte på långa vägar lika intressant som barndomspsykologi.

Begäret, då? Äsch, jag är helt enkelt röksugen.

torsdag 21 februari 2008

Moderna myter

"Föräldrar klarar inte av att ta hand om sina barn längre."
Svar: Inga studier finns som tyder på det.

"Barn har ingen kontakt med sin släkt nuförtiden."
Svar: Barn har aldrig haft så många fasta kontakter med släktingar.

"Föräldrar har inte tid med sina barn."
Svar: Föräldrar har aldrig haft så mycket tid med sina barn.

"Småbarnsföräldrar är så jäktade. Ekvationen går inte att få ihop."
Svar: Ca 40 % uppger att de är jäktade. Bland par utan barn är siffran 30 %.
(De som är jäktade är nyblivna småbarnsföräldrar i karriären i en storstad.)

"Små barn mår inte bra av att vara på dagis."
Svar: Barn som börjar på dagis i ettårsåldern blir mindre allergiska. De får en bättre skolstart. Och de goda resultaten håller i sig, vilket man har konstaterat genom uppföljningar med barn i 13-årsåldern.

"Småbarnsmammor har så dåligt samvete för att de slits mellan jobb och barn."
Svar: Kanske det. Och hur är det med småbarnspappor?

"Svenska män är så jämlika och tar hand om sina barn."
Svar: De tar ut ca 14 % av den samlade föräldraledigheten. Och det gör de framförallt under sommaren samt vid jul och nyår. Heja!

"Det är mycket svårare att vara barn i dag."
Svar: Det är varken svårare eller lättare - det är annorlunda.

Ja, se där några läsfrukter. Det är intressant med pedagogik.

lördag 9 februari 2008

Den manliga erfarenhetens epiker

Egentligen är det rätt åt Doris Lessing att Horace kallade henne ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, tänker jag när jag läser dagens intervju med henne i DN. Hon säger där att hon alltid har avskytt ”den feminism som föddes på 60-talet”. Kan tänka. Hon är liksom mera liberalfeminist. Det sunda förnuftets apostel: Kvinnor är också rationella varelser, så varför inte bereda oss plats? Det finns ju ingen vettig orsak att förneka oss detta.

Nu är inte jag så såld på delar av radikalfeminismen heller, som särartstänkandet, att vända på det essentiella perspektivet. Men det är fan så mycket roligare att liksom mensa ner hela Mensa, och betydligt mer produktivt att tala om patriarkat än att som Ellen Key propagera för ”samhällsmoderlighet”. Lessing låter så förtrytsam när hon säger att 60-talisterna ”inte brydde sig om sin historia, om alla dem som gått före dem”. Men det kanske är svårt att lugnt och nyanserat argumentera för sin sak när man har en kuk i munnen och två tummar om luftstrupen. Liksom.

Ja, sen är det en lång artikel om Hemingway, apropå rubriken på den här bloggen. Jag orkade inte riktigt läsa den och har aldrig orkat med Ernests macholitteratur, men inledningen till "Farväl till vapnen" som citeras i början är fantastisk. Vilket får mig att än en gång tänka på det obehagliga faktum att även vedervärdiga personer kan skapa stor konst, sen må de vara den manliga eller kvinnliga erfarenhetens epiker. Om man nu ska envisas med den där gamla trötta dikotomin. Jag tycker inte det - kalla mig konstruktionist.

lördag 2 februari 2008

Livets bruksanvisning

Jag har just fått Erik Beckmans samlade dikter av min älskling. Det ska bli så fantastiskt att läsa den. I går satt jag och babblade om världens kanske allra bästa filmsekvens, den i "Pianisten" där Isabelle Huppert är på videoklubb. Och om min absoluta favoritförestälning på teater, nämligen Martys uppsättning av "Huset": de magiska, MAGISKA bilderna spungna ur hennes hjärna och för evigt fastetsade i min. Om en installation på Galleri Arton A (var det Sarah Schwartz?): ett litet rum helt täckt i bivax; på väggarna lappar med personliga berättelser från ett slumpmässigt antal människor fastnålade; i golvet, under vaxet, fler lappar; i fonden ett akvarium med två sniglar och ett kålhuvud. Den är också för alltid inbränd i min hjärna. För att den talade till mig som om jag vore ett vuxet spädbarn, på ett obegripligt språk men ändå så oändligt bekant och betydelsedigert. Ja, eller dessa skräckmättat vackra avsnitt ur Bartoks musik, eller Maya Eizins silkscreentryck eller stämningen som uppstod i mig när jag började läsa "Livet en bruksanvisning": små punkter som blir strängar som ljudlöst börjar vibrera innerst inne i benmärg och amygdala. Man anar dem bara. Men med tiden börjar de suddas ut, växa, fläta ihop sig och förflytta sig tills de bildar ett slags mentalt Bose-Einstein-kondensat som kan bromsa själva ljusets strålar. Och detta tröstekoncentrat är livet och kan i sin oförklarlighet förklara det man inte visste att man inte förstod.

Eller som Erik Beckman skriver:

Inte orden, inte det de pekar på
men själva näsorna de pekar med är meningen.

måndag 28 januari 2008

Kultur i livets slutskede

Vi diskuterade fyrtiotalisternas förestående pensionering och jag försökte redogöra för hur stor arbetskraftsinvandring som kommer att behövas – men hade såklart glömt bort siffrorna. Marty påpekade då vilken guldålder som kommer att inträda för dramatiker och annat teaterfolk när de välbärgade och sysslolösa väller ut på gator och torg för att insupa kulturyttringar. Varpå jag replikerade att de gamla kulturbärarinnorna lär få sina Gudrun Sjöden-kläder sönderslitna i kön till biljettluckan av sina döttrar. Bereden väg för köttberget!

Vilket förstås öppnar möjligheter till teater och annat på våra äldreboenden. "Kultur i livets slutskede", sa jag. "Palliativ kultur", sa Marty. Vi är som Bill och Bull.

torsdag 17 januari 2008

Carola ryter till

I dag går det att läsa i DN om Carolas vittnesmål i Beltran-rättegången. "Barnflickan var så ledsen, skärrad och skamsen", säger hon. Vidare: "Jag visste ju att hon var oskuld (...) Därför frågade jag henne om Beltran varit inne i henne." Och det hade han varit, blev svaret.

Det här fick Carola att tänka till. Hur skulle hon förhålla sig till Tito efter detta? De sjöng ju en duett ihop. Men hon samlade ihop allt sitt civilkurage, eldad därtill av sin förtrytelse över tenorens massage med olyckligt slut. "Jag beslöt mig för att inte längre ta hans hand när vi sjöng. Eller se honom i ögonen."

Det är vad jag kallar att markera! Jag ska följa Carolas exempel. Om jag någonsin träffar en man som utsätter unga för övergrepp tänker jag vika undan med blicken. Det blir en läxa han sent kommer att glömma.