Just nu förs ännu en osmaklig debatt på avskrädeshögen Newsmill. Jag borde inte uppmärksamma den, men det länkas friskt till den på Twitter och motvilligt har jag läst ett och annat inslag. Debatten handlar om hedersvåld och kulturrelativism, sägs det, och argumenten är som vanligt ytliga och populistiska, eller ska vi säga att de förs på en journalistisk nivå. Journalister är ju inte intellektuella, men till deras försvar ska sägas att det inte ingår i deras arbetsbeskrivning. Det vore heller inte möjligt med tanke på deras i allmänhet korta utbildning. Nej, deras uppgift är i stället att skvallra och väcka sensation genom att vifta med en handfull lösryckta fakta. Fördjupning är förbjudet, för ingen människa anses orka koncentrera sig så länge att någon meningsfull debatt ska hinna uppstå. Så fram och fäkta en stund i rampljuset, hörni, så kan vi gå på Riche och ta en öl sen. Samtidigt lider och dör alldeles verkliga människor, men de har ingen röst så skit i dem. Huvudsaken är att vi som har det där osynliga kapitalet får gotta oss åt vår egen förträfflighet och våra vassa pennor. Vi respekterar varandra oavsett om vi kallar oss liberala eller socialister, för i den här låtsasbataljen kan vi vässa argumenten, som det brukar heta när man gör sig blind för helheten.
Samtidigt utvisas ännu en bög till sitt ”hemland”, det vill säga den plats där han riskerar att bli trakasserad, misshandlad, torterad och slutligen mördad – med eller utan statlig inblandning. Ett hemland är det ställe där han hör hemma, för han är född där och har bott där och talar språket och har släkt där, även om han är fikus. Hemlandet har gränser och det är inte våra gränser. Det är ett annat land, för där tror man på en annan gud och har andra seder och en annan historia och beter sig på ett sätt som är otänkbart i vårt land. Man kastar stenar på folk tills de dör, till exempel. Typiskt. I vårt land brände man hotfullt fria och självständiga kvinnor på bål en gång i världen, men det är ju en annan sak. I vårt land tvångssteriliserade man tills helt nyligen underklassmänniskor som inte visste att uppföra sig ordentligt, men det är en annan sak, liksom lobotomier på galningar, medicinska experiment på sinnessvaga och tvångsassimilering av samiska barn, eller när länsman sköt hästen inför ögonen på de där tattarungarna för att få dem att fatta att här, i det här landet, i vår kultur, bor man på ett och samma ställe och uppför sig och går i skolan och böjer nacken inför patron, för det har Gud bestämt. Men allt det där är förstås historia och inget vi behöver tänka på i dag.
Nej, i dag har vi ingen hederskultur, ja om man bortser från kungahuset. Eller från det faktum att kvinnor fortfarande inte får knulla hur mycket de vill med vem de vill och hur de vill utan att drabbas av hat och hot och trakasserier. Om man bortser från att kvinnor som sticker upp misshandlas och våldtas i parti och minut, och ibland till och med mördas, av sina helsvenska män i hemmets trygga vrå, om man bortser från att kvinnor som deltar i det offentliga samtalet får tonvis med hatmejl från män som talar om att de ska hålla käften eller straffknullas – minst. Om man bortser från att överklassen låser in sina barn på Lundsberg och andra tortyrinrättningar för att de ska lära sig att bete sig rätt, till exempel om de har ärvt en sjuhelvetes massa miljoner sen pappa som hade hajat det där med mervärde dog. Ja, då ska man sköta sina affärer snyggt och kanske bara bidra med en liten spark i ryggen på den där blatten sen skinnskallarna har gjort sitt. Rentav nöja sig med att stå i bakgrunden och mysa och tänka på vilken nytta ens miljoner kommer att göra i de svenska nazisternas bo. En dag kanske de blir så rumsrena att de kommer in i vår svenska riksdag. Ja, nu är ju riksdagen nerlusad med sossar och är de inte sossar så är de mesar som Reinfeldt, men en plattform är det ju. Ger uppmärksamhet. Några välplacerade ord och journalisterna kommer rusande som den fårskock de är och inympar ens bruna tankegods hos det svenska pack…förlåt, folket.
Men någon hederskultur har vi inte, för här är vi nästan löjligt demokratiska. Ingen törs stå för att män är annorlunda än kvinnor eller att utlänningar ska anpassa sig. Det får man inte säga, och säger man det ändå – helst via någon tankesmedja - på framskjuten plats i våra dagstidningar eller på Flashbackvarianten av Svenska Dagbladet, så är man en dissident av Guds nåde. De är andra är relativister. Folk är så historielösa, har glömt Sven Hedin eller alla de framstående kraniemätare och orientalister som slog fast att de afrikanska kvinnornas onaturligt uppsvullna bakdelar hängde ihop med deras lättja och promiskuitet, precis som den europeiska arbetarklassen som ynglade av sig så att Västerlandet hotades av överbefolkning och matbrist. Snipp, snipp, fram med saxarna och klipp av äggledarna, för det är en gudi behaglig gärning. Och fram med linjaler och karta och kartlägg hottentotterna så att det blir tydligt vem som hör hemma var, fram med geologiska instrument och kartläggning av flora och fauna med latinska namn så att vi kan köpa upp naturtillgångar och importera råvaror i våra fabriker och kolonisera hela världen på det att kapitalismen må se dagens ljus. Kapitalismen, garanten för demokrati och fred på vår jord.
Ja, det är alltså därför Berns sparkar blattarna när de sticker upp. Det är därför polisen står innanför spärrarna i tunnelbanan för att fiska upp papperslösa. Det är därför DJ Runkblöjan (alltså Jan Björklund; anagrammet skapat av Agnes Arpi, alias @TantAgnes på Twitter) ställer krav på språktest och Jimmie Åkesson vill repatriera de oanpassliga. Gör vi ingenting snabbt så kommer snart Sverige att inte bara ha en kebaberia i varje gathörn, utan en moské också. Säger vi inte stopp kommer våra små lintottar att uppfostras av kvinnor i burka. Gör vi ingenting kommer dessutom de rätt så exotiska små kvinnorna från haremet vi smygrunkar vid tanken på att mördas av sina bröder och då blir det ju inget över till oss. Okej, vi kan alltid åka till Thailand, eller åtminstone få en massage med lyckligt slut på salongen på Hornsgatan. Men det är inte samma sak. Vi vill att de ska visa sig lika nakna som Kissie. Av med hucklena och de fotsida klädnaderna, bara.
Sådär. Jag ville få ur mig det värsta. Nu känns det bättre igen. Jag ville bara, på mitt omständliga vis, meddela att allting hänger ihop. Man kan inte vara emot ett förtryck utan att vara emot ett annat om man har någon heder i kroppen. Det går inte att motsätta sig religiöst förtryck utan att vara feminist eftersom religionen är en av feminismens stora fiender. Visst finns det en lätt uppsminkad Jonas Gardellvariant där alla bara kramas och förstår varandra, men i grund och botten är religionen en uppfinning av skäggiga patriarker för att hålla nere packet, och då särskilt kvinnorna. Det är också omöjligt att vara emot en patriarkal maktordning utan att samtidigt motsätta sig förföljelsen av långtidssjukskrivna, den negativa särbehandlingen av funktionsnedsatta och så vidare. Har ni hört talas om baltutlämningen? Den var i förrgår. Har ni hört talas om de tyska transittågen? Samma sak. Det var i går, nej, det var för en timme sen, som det var straffbart att vara homosexuell här i Sverige. Det var bara några minuter sen svenska kvinnor blev myndiga. Det var bara sekunder sen bastuklubbslagen avskaffades. Och skit nu i den orimliga kronologin och inse att vi bär med oss vår historia in i nuet. Det är nu vi sorterar in folk i bättre och sämre, högre och lägre, vi och dem, män och kvinnor, heterosexuella och andra, dygdiga och lösaktiga, arbetsföra och värdelösa. Det är nu vi straffar alla avvikare. Tala om hederskultur.
söndag 5 december 2010
fredag 26 november 2010
Det bisexuella motjucket
Det bästa med att vara bisexuell är att man får så mycket mer att säga nej till. Jag ska förklara.
När jag träffar en attraktiv kvinna noterar jag att hon är attraktiv, sen går jag vidare. Med attraktiv menar jag förstås attraktiv för mig - jag gör inga anspråk på att vara en lika ofelbar smakdomare för skönhet som Stig Larsson är för litterär kvalitet. Eller gör jag det? Jag är ju inte dummare än att jag ser att bruden där har goda möjligheter att dra till sig någon som är sugen på en uppsättning regelbundna anletsdrag, strategiskt placerat underhudsfett, personlig hygien i toppklass, trevliga paltor, humor, intelligens och sånt där som får folk att prata om utstrålning. Visserligen är det olika vad folk poängsätter, men det råder ändå en konsensus om vad som är eftersträvansvärt i vår snöiga nord. Vi vet alla vem som är SNYGG och vem som är mer alldaglig. Med jämna mellanrum publicerar kvällstidningarna sensationella forskningsrön: avståndet mellan näsa och mun, proportionerna mellan haka och pannhöjd, läpparnas storlek och bredden mellan ögonen är lika med Naomi och Helena och Cindy och femtielva andra som man kör i en mixer och varmgräddar i Vogue. Idealkvinnan.
Ja, jag går vidare, och det är skönt. Jag slipper pavlovskt dreglande och halvbånge under kafébordet; jag trillar, kort sagt, inte dit. Inte per automatik. Jag kan till och med, TILL OCH MED, hinna tänka tanken att den här människan kanske inte är ett skvatt intresserad av mig. Hur otroligt det än kan låta. Hon kanske är flata, rentav. Hon kanske ser det här som ett samtal som inte per automatik måste föras med dubbla agendor, en vardagligt hej svejsig och en i lönndom dolskt savande. Jag önskar i alla fall att det vore så. Jag skulle vilja utstråla just det, att här sitter vi och äter en toscabit och det är faktiskt inget mer med det. Men det är en konst att förmedla det och inte alltid går det fram, förstås. Det är få män som kan låta bli att halka med blicken. Även jag kan halka fast jag inte vill. Men det är en väldig skillnad på det och på att tvångsmässigt klä av någon för sin inre syn, se varje medmänniska som potentiellt gnuggmaterial.
Samma sak gäller för män, fast med delvis andra förtecken. De flesta heteromän tänker sig nog inte att jag sitter där och drömmer om erektila vävnaders glatta koreografi. Inte för att jag gör det heller, inte i allmänhet. Men de ser sig sällan som objekt av den enkla anledningen att de sällan är det. Att vara man är att vara mer eller mindre osynlig i sin egenskap av man, men desto mer synlig i kraft av sina tjusiga åsikter och allmänna briljans eller så. Kvinnor blir ständigt mätta, vägda och befunna för lätta eller tunga eller, om de har "tur", godkända och därmed potentiella villebråd. Karlarna anar icke oråd. Det finns dock undantag. På stadens homogejställen finns det oerhört självmedvetna snyggingar, muskelpullor och exotiska skönheter som sannerligen vet sitt värde. Jag noterar det med och tänker att visst, det skulle vara kul att se dig naken. Men jag orkar inte. Jag behöver inte just dig just nu. En annan gång.
Nu finns det förstås heteromän som ser sig som guds gåva till kvinnligheten. Att de kanske är krumbenta peruaner på en och femtiofem eller ser ut som nåt slags tatuerade gödkycklingar på cellgiftsbehandling är en annan sak. Själva är de övertygade om sin förträfflighet. Och sen finns det såklart alldeles vanliga, gulliga och hemvävda killar som tjejerna faller för. Jag borde kanske inte uttala mig om det här, för jag går inte på heteroplejs och känner bara ett fåtal strejta. Men jag leker att det är så. Det jag vill få fram är att heterosexuell manlighet faktiskt är ett slags särart, om än en vanlig sådan. En heteroman vill ha heterokvinnor och lägger gärna manken till för att det ska bli så. Det är inget fel med det. Men den här energin blir lätt en smula enkelriktad. Tro mig - jag har själv varit där. Oj, så många drömmar jag har jagat, och aj så jobbigt det har varit ibland. Att gå ut som en enda värkande längtan och sen gå hem igen som en enda berusad misär är fan ingen lek. Ja, energin är enkelriktad, det vill säga utåtriktad. Heterotjommar blir inte så ofta uppraggade, och om någon tjej limmar på dem blir de ofta osäkra. Hupp - det är ju inget motstånd! Vafan, hon vill ha mig! Tala om drömläge, men är det riktigt okej? Är hon inte lite väl full eller gränslös eller rentav psykopat? Det är nog så lagom kul för den raggande tjejen att erfara den sortens misstänksamhet och skräck. Själv blir jag gärna uppraggad (bara så ni vet, for future reference som amerikanerna säger). Men i stort sett alla sänghalmsliga aktiviteter jag har upplevt har sprungit ur möten i vardagen, inte i raggsammanhang. Det tycker jag känns mycket roligare.
Om ni tycker att det verkar komplicerat att vara bisexuell så har ni både fel och rätt. Personligen tycker jag att det är synnerligen okomplicerat, ja befriande. Jag tänker inte så mycket på könet på den jag dras till. Jag blir lika kär i och/eller kåt på kvinnor som män. Eller inte, och det är här den befriande känslan infinner sig.
Men rätt har ni i att det kan vara krångligt att vara bi. Jag tror framförallt att det drabbar kvinnor. De blir accepterade av heterosexuella män, för vilken man har nåt emot tanken på att hans tjej stångar lite mus ibland? Tänk, här har vi ett gyllene tillfälle till den där trekanten som annars verkar så ouppnåelig. Att bisexuella tjejer inte precis lever för att ha trekanter tänker inte tjommarna på. Men det är svårt att vara bitjej bland lesbiska. Flatorna ser dem som opålitliga, inte riktiga flator - vilket de heller inte är. De tänker att rätt vad det är så hoppar hon i säng med en man, för varför är hon annars bi? De måste vara löpska på ett helt annat sätt, de kan inte nöja sig med det ena eller andra utan knullar allt som har en puls. Eller så säger de bara att de är bisexuella, för det är liksom enklare och inte lika hotfullt. Och om det inte är en lögn så är det en övergångsfas. På Qruiser skapas det med jämna mellanrum den här sortens föraktfulla diskussionstrådar om "fejkflator" och yada yada. Även bisexuella män kan råka illa ut i homonormativa sammanhang. Jag känner en kille som blev mer eller mindre utfryst när han blev ihop med en man som hade barn och en f.d. fru. Ingen riktig bög; det kan ju alla fatta hur det skulle gå. Men det gjorde det inte, för de är fortfarande tillsammans många år senare.
Att man är bisexuell betyder inte att man ständigt måste leva ut sitt intresse för båda könen. Många bisexuella lever i åratal i monogama förhållanden. Om "åratal" inte låter så imponerande kan det vara skäl att påminna om att halveringstiden för ett förhållande vilket som helst är bra kort i dessa dagar. Men det är alltså inte särskilt komplicerat att vara bisexuell i sig. Komplikationerna uppstår ur omgivningens fördomar. Det är som att vara tvåbent i en värld av trebenta och enbenta. Återigen: det är lättare för mig att vara bi än för en kvinna. Det framförs ibland att det skulle vara tvärtom, eftersom kvinnor kan kyssas och hångla med varandra på fyllan utan att bli stigmatiserade. Och visst, i just det ögonblicket och i den inramningen ligger det nåt i det. Men om man tänker efter lite är det samma trötta attityd även där, som om kvinnors sexualitet skulle vara lite fnissig, som om det där de gör under täcket bara är tjejmys. Som om kvinnors sexualitet inte skulle vara lika vrenskande, pockande, komplicerad och underbar bara för att det är mer acceptabelt med ömhetsbetygelser mellan dem. Att det på ett personligt plan kan kännas okomplicerat att vara bisexuell innebär inte att man tar lätt på sexualiteten. Jag kan inte hångla upp en man på dansgolvet på ett strejtställe, men ingen avfärdar heller min kättja med att den inte är på allvar.
Nå, finns det ingen bisexuell liten värld där vi kan äta våra toscabitar i fred, samtidigt som vi gottar oss åt vår allmänmänskligt vittomfamnande sexualitet? Nej, det är inte mycket bevänt med bivärlden. Jag har varit några gånger på särskilda bidagar och biställen. Man kan tycka att jag skulle känna mig hemma där, men är det någon gång jag har upplevt främlingskap så är det i de sammanhangen. Männen där måste liksom vara så bisexuella®. Det är för mycket "Titta, mamma - jag är bi!" över det hela. Tvärrandiga tröjor med båtringning, lite puder och mascara och tjolahopp så fria vi är. Och hippie-femmiga brudar med hår på benen och konstig dansstil. Include me out. Jag tror inte att det finns några såna klubbar längre, och skönt är väl det. De behövs faktiskt inte heller. Vi kan gå på helt vanliga homogejställen, för vi är rätt många som inte är monosexuella - och det tänker vi inte skämmas för längre. Hör ni det, era monosar? Men jag skulle önska att heteronormen en dag hade försvagats så mycket att vi även kunde gå på heteroställen utan att riskera en smocka. Tills vidare får vi finnas oss i att vara en subkultur i såväl normkulturen som subkulturen.
Trots allt är det ändå så som jag skrev i inledningen. Jag tycker att det är skönt att kunna säga nej, om än i andanom, till dig och dig och dig. Unfuck you, liksom. Det är inte okomplicerat att vara monosexuell, alla har vi väl våra små problem. Men själv är jag glad att jag har ett stort smörgåsbord att rata - eller att välja från om andan faller på. Det bisexuella motjucket som jag flaggar för i rubriken är alltså till stor del ett antijuck, eller låt oss i mitt fall kalla det världens svagaste motståndsrörelse.
När jag träffar en attraktiv kvinna noterar jag att hon är attraktiv, sen går jag vidare. Med attraktiv menar jag förstås attraktiv för mig - jag gör inga anspråk på att vara en lika ofelbar smakdomare för skönhet som Stig Larsson är för litterär kvalitet. Eller gör jag det? Jag är ju inte dummare än att jag ser att bruden där har goda möjligheter att dra till sig någon som är sugen på en uppsättning regelbundna anletsdrag, strategiskt placerat underhudsfett, personlig hygien i toppklass, trevliga paltor, humor, intelligens och sånt där som får folk att prata om utstrålning. Visserligen är det olika vad folk poängsätter, men det råder ändå en konsensus om vad som är eftersträvansvärt i vår snöiga nord. Vi vet alla vem som är SNYGG och vem som är mer alldaglig. Med jämna mellanrum publicerar kvällstidningarna sensationella forskningsrön: avståndet mellan näsa och mun, proportionerna mellan haka och pannhöjd, läpparnas storlek och bredden mellan ögonen är lika med Naomi och Helena och Cindy och femtielva andra som man kör i en mixer och varmgräddar i Vogue. Idealkvinnan.
Ja, jag går vidare, och det är skönt. Jag slipper pavlovskt dreglande och halvbånge under kafébordet; jag trillar, kort sagt, inte dit. Inte per automatik. Jag kan till och med, TILL OCH MED, hinna tänka tanken att den här människan kanske inte är ett skvatt intresserad av mig. Hur otroligt det än kan låta. Hon kanske är flata, rentav. Hon kanske ser det här som ett samtal som inte per automatik måste föras med dubbla agendor, en vardagligt hej svejsig och en i lönndom dolskt savande. Jag önskar i alla fall att det vore så. Jag skulle vilja utstråla just det, att här sitter vi och äter en toscabit och det är faktiskt inget mer med det. Men det är en konst att förmedla det och inte alltid går det fram, förstås. Det är få män som kan låta bli att halka med blicken. Även jag kan halka fast jag inte vill. Men det är en väldig skillnad på det och på att tvångsmässigt klä av någon för sin inre syn, se varje medmänniska som potentiellt gnuggmaterial.
Samma sak gäller för män, fast med delvis andra förtecken. De flesta heteromän tänker sig nog inte att jag sitter där och drömmer om erektila vävnaders glatta koreografi. Inte för att jag gör det heller, inte i allmänhet. Men de ser sig sällan som objekt av den enkla anledningen att de sällan är det. Att vara man är att vara mer eller mindre osynlig i sin egenskap av man, men desto mer synlig i kraft av sina tjusiga åsikter och allmänna briljans eller så. Kvinnor blir ständigt mätta, vägda och befunna för lätta eller tunga eller, om de har "tur", godkända och därmed potentiella villebråd. Karlarna anar icke oråd. Det finns dock undantag. På stadens homogejställen finns det oerhört självmedvetna snyggingar, muskelpullor och exotiska skönheter som sannerligen vet sitt värde. Jag noterar det med och tänker att visst, det skulle vara kul att se dig naken. Men jag orkar inte. Jag behöver inte just dig just nu. En annan gång.
Nu finns det förstås heteromän som ser sig som guds gåva till kvinnligheten. Att de kanske är krumbenta peruaner på en och femtiofem eller ser ut som nåt slags tatuerade gödkycklingar på cellgiftsbehandling är en annan sak. Själva är de övertygade om sin förträfflighet. Och sen finns det såklart alldeles vanliga, gulliga och hemvävda killar som tjejerna faller för. Jag borde kanske inte uttala mig om det här, för jag går inte på heteroplejs och känner bara ett fåtal strejta. Men jag leker att det är så. Det jag vill få fram är att heterosexuell manlighet faktiskt är ett slags särart, om än en vanlig sådan. En heteroman vill ha heterokvinnor och lägger gärna manken till för att det ska bli så. Det är inget fel med det. Men den här energin blir lätt en smula enkelriktad. Tro mig - jag har själv varit där. Oj, så många drömmar jag har jagat, och aj så jobbigt det har varit ibland. Att gå ut som en enda värkande längtan och sen gå hem igen som en enda berusad misär är fan ingen lek. Ja, energin är enkelriktad, det vill säga utåtriktad. Heterotjommar blir inte så ofta uppraggade, och om någon tjej limmar på dem blir de ofta osäkra. Hupp - det är ju inget motstånd! Vafan, hon vill ha mig! Tala om drömläge, men är det riktigt okej? Är hon inte lite väl full eller gränslös eller rentav psykopat? Det är nog så lagom kul för den raggande tjejen att erfara den sortens misstänksamhet och skräck. Själv blir jag gärna uppraggad (bara så ni vet, for future reference som amerikanerna säger). Men i stort sett alla sänghalmsliga aktiviteter jag har upplevt har sprungit ur möten i vardagen, inte i raggsammanhang. Det tycker jag känns mycket roligare.
Om ni tycker att det verkar komplicerat att vara bisexuell så har ni både fel och rätt. Personligen tycker jag att det är synnerligen okomplicerat, ja befriande. Jag tänker inte så mycket på könet på den jag dras till. Jag blir lika kär i och/eller kåt på kvinnor som män. Eller inte, och det är här den befriande känslan infinner sig.
Men rätt har ni i att det kan vara krångligt att vara bi. Jag tror framförallt att det drabbar kvinnor. De blir accepterade av heterosexuella män, för vilken man har nåt emot tanken på att hans tjej stångar lite mus ibland? Tänk, här har vi ett gyllene tillfälle till den där trekanten som annars verkar så ouppnåelig. Att bisexuella tjejer inte precis lever för att ha trekanter tänker inte tjommarna på. Men det är svårt att vara bitjej bland lesbiska. Flatorna ser dem som opålitliga, inte riktiga flator - vilket de heller inte är. De tänker att rätt vad det är så hoppar hon i säng med en man, för varför är hon annars bi? De måste vara löpska på ett helt annat sätt, de kan inte nöja sig med det ena eller andra utan knullar allt som har en puls. Eller så säger de bara att de är bisexuella, för det är liksom enklare och inte lika hotfullt. Och om det inte är en lögn så är det en övergångsfas. På Qruiser skapas det med jämna mellanrum den här sortens föraktfulla diskussionstrådar om "fejkflator" och yada yada. Även bisexuella män kan råka illa ut i homonormativa sammanhang. Jag känner en kille som blev mer eller mindre utfryst när han blev ihop med en man som hade barn och en f.d. fru. Ingen riktig bög; det kan ju alla fatta hur det skulle gå. Men det gjorde det inte, för de är fortfarande tillsammans många år senare.
Att man är bisexuell betyder inte att man ständigt måste leva ut sitt intresse för båda könen. Många bisexuella lever i åratal i monogama förhållanden. Om "åratal" inte låter så imponerande kan det vara skäl att påminna om att halveringstiden för ett förhållande vilket som helst är bra kort i dessa dagar. Men det är alltså inte särskilt komplicerat att vara bisexuell i sig. Komplikationerna uppstår ur omgivningens fördomar. Det är som att vara tvåbent i en värld av trebenta och enbenta. Återigen: det är lättare för mig att vara bi än för en kvinna. Det framförs ibland att det skulle vara tvärtom, eftersom kvinnor kan kyssas och hångla med varandra på fyllan utan att bli stigmatiserade. Och visst, i just det ögonblicket och i den inramningen ligger det nåt i det. Men om man tänker efter lite är det samma trötta attityd även där, som om kvinnors sexualitet skulle vara lite fnissig, som om det där de gör under täcket bara är tjejmys. Som om kvinnors sexualitet inte skulle vara lika vrenskande, pockande, komplicerad och underbar bara för att det är mer acceptabelt med ömhetsbetygelser mellan dem. Att det på ett personligt plan kan kännas okomplicerat att vara bisexuell innebär inte att man tar lätt på sexualiteten. Jag kan inte hångla upp en man på dansgolvet på ett strejtställe, men ingen avfärdar heller min kättja med att den inte är på allvar.
Nå, finns det ingen bisexuell liten värld där vi kan äta våra toscabitar i fred, samtidigt som vi gottar oss åt vår allmänmänskligt vittomfamnande sexualitet? Nej, det är inte mycket bevänt med bivärlden. Jag har varit några gånger på särskilda bidagar och biställen. Man kan tycka att jag skulle känna mig hemma där, men är det någon gång jag har upplevt främlingskap så är det i de sammanhangen. Männen där måste liksom vara så bisexuella®. Det är för mycket "Titta, mamma - jag är bi!" över det hela. Tvärrandiga tröjor med båtringning, lite puder och mascara och tjolahopp så fria vi är. Och hippie-femmiga brudar med hår på benen och konstig dansstil. Include me out. Jag tror inte att det finns några såna klubbar längre, och skönt är väl det. De behövs faktiskt inte heller. Vi kan gå på helt vanliga homogejställen, för vi är rätt många som inte är monosexuella - och det tänker vi inte skämmas för längre. Hör ni det, era monosar? Men jag skulle önska att heteronormen en dag hade försvagats så mycket att vi även kunde gå på heteroställen utan att riskera en smocka. Tills vidare får vi finnas oss i att vara en subkultur i såväl normkulturen som subkulturen.
Trots allt är det ändå så som jag skrev i inledningen. Jag tycker att det är skönt att kunna säga nej, om än i andanom, till dig och dig och dig. Unfuck you, liksom. Det är inte okomplicerat att vara monosexuell, alla har vi väl våra små problem. Men själv är jag glad att jag har ett stort smörgåsbord att rata - eller att välja från om andan faller på. Det bisexuella motjucket som jag flaggar för i rubriken är alltså till stor del ett antijuck, eller låt oss i mitt fall kalla det världens svagaste motståndsrörelse.
söndag 21 november 2010
Varför all realism är magisk
Jag var nio eller så och hade röda hund eller så. Något slags tidig barndom var det, och något slags längre sjukdom som nu bara är en bokstav i en vaccination. Jag låg i min smala men sköna säng med kortklippt hår och blanka kinder och läste "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius, varför vet jag inte, men jag antar att jag hade fiskat fram den ur någon bokhylla. Det var svår läsning, för det som i vanliga fall är en serie i fem band var här en mycket tjock bok, om än kort på höjden. Det var omöjligt att hålla den på rak arm, så jag vände mig i sängen varje gång jag påbörjade en ny sida. I början var även det väldigt besvärligt eftersom ett fåtal sidor skulle balanseras mot flera hundra, men mot mitten tog det sig. På slutet blev det förstås samma historia igen, men då var jag så van att jag knappt tänkte på det. Dessutom var boken mycket spännande. Jag minns absolut ingenting av innehållet, men det minns jag. Nu undrar jag varför vi hade den hemma. Antagligen hade den nedärvts oläst genom åtminstone två generationer innan den hamnade i händerna på en liten sjukling med en antydan till Beatleslugg. Jag minns min röda sänglampa av knottrig röd plåt, format lite som en köksfläkt. Den gick att vinkla, vilket jag undvek eftersom den blev brännhet. Att klistermärket med en ESSO-tiger ovanpå inte förkolnades är ett under. Jag har en gammal bild på mig där jag ligger och läser. Dekalen ovanpå lampan ovanför den smala, ombonade sängen, en filt med överlakan och så jag. En bild av trivsel.
Bokslukaråldern, brukar den kallas. Jag kom aldrig ur den. Den oerhörda, överväldigande glädje som infann sig när jag insåg att det inte bara fanns en bok av Jules Verne eller att serien om de tre musketörerna bara fortsatte och fortsatte, eller när jag upptäckte ett dusssintal barnsliga detektivböcker som någon kusin hade tröttnat på, motsvarades senare av Sherlock Holmes-böckerna eller Edgar Allan Poe eller Alistair Macleans spänningslitteratur med fasor och intriger, eller långt senare av Tidens ryska klassiker där bok efter bok efter bok var små pärlor. Och så blev det Herman Hesse och Dostojevskij och andra författare som inte bara hade skrivit enstaka verk utan hela, sammanhängande fresker. Mot det har livet inte mycket att erbjuda. I litteraturen hänförs man och svimmar och har lungsot, irrar omkring febrig av kärlek och poesi, förföljer skugglika varelser i dimman, försjunker i opiumrus, kastar sig utför stup, jagas av vålnader. Man går inte till kiosken och köper en ask Tuttifrutti även om det också är ett glädjeämne i det lilla.
Men fråga mig inte vad alla böcker har handlat om, för det har jag glömt. Ta en bok som "Mulattkvinnan" av Asturias. Herregud, vad jag älskade den! Och herregud vad jag har glömt bort den. Ibland är det nog lika bra. Jag skulle aldrig i livet läsa om Herman Hesse, till exempel. Jag vill tro att han är bra, men misstänker att jag skulle fnysa i dag. För att inte tala om vissa andra författare av mer dagsländeaktig natur, som Carlos Castaneda eller Robert M. Pirsig. De är säkerligen riktigt pinsamma, men då förde de mig för en kort tid in i en fascinerande värld. Så man kan glömma på olika sätt. I det senare fallet är glömskan nästan aktiv.
Man kan ju tycka att det är synd att ha läst Bröderna Karamazov och inte minnas ett jota, mer än att Aljosja nog var lite grann som Aramis, fast såklart ännu mer livfullt skildrad. Men mig gör det ingenting. Jag har läst rubb och stubb av Saul Bellow, Isaac Bashevis Singer, Graham Greene, Anthony Burgess - allt är borta. Jag dyrkade Gogols noveller och epik men har bara kvar vissa fragment. Jag var andäktig när jag läste "Hadrianus minnen" av Marguerite Yourcenar, men det är också det enda jag minns.
När jag var femton eller så fick jag "Den stora gruvstrejken" av Zola av någon av mina systrar. Den skulle liksom få mig att öppna ögonen för en bister verklighet, tänker jag. Och visst gjorde den det, liksom Saarikoskis torpartrilogi eller Väinö Linnas soldatromaner där man hade ett mustigt språk och rullade sig en mahorka, något slags vansinnigt rykande cigg av tidningspapper och billig rysk tobak. Bönderna plöjde den karga jorden, folk trälade i fabrikerna, blödde och dog. Ja, det är ungefär vad jag bär med mig. Men Tolstoj orkade jag aldrig med. Han var för fin, på nåt sätt. Krig och fucking förädlad fred, som en rokokomöbel strandad i en leråker.
Och så finns det litteratur som jag verkligen inte vill minnas, för den är för ångestdrivande. Jag var tvungen att sluta läsa Kafkas "Slottet", för jag ville bara dö. Då hade jag ändå läst "I straffkolonin", där delinkventen fick sina synder inristade på ryggen av en infernalisk maskin med tusen nålar. I det ögonblick texten klarnade och fången äntligen förstod spetsades han som en insekt och kastades åt sidan. Jag vill inte läsa om den boken heller. Men jag skulle gärna läsa om alla de där så kallade magiska realisterna från Sydamerika. Och nu vill jag alltså påpeka det som borde vara självklart: all realism är magisk. Det är också anledningen till att det finns ett specifikt litterärt verk jag verkligen vägrar att läsa om.
Den där lille bokslukaren i sin bädd med ESSO-tigern på lampan mysande ovanför bor naturligtvis kvar i mig. Men något som också lever kvar är verkligheten utanför sängen. Den var inte bara betydligt mer prosaisk, den var skrämmande och ensam. Och många, många år senare befann jag mig i en liknande situation. Den värld jag med mycken möda på något sätt hade betvingat, eller i alla fall lärt mig hantera, kantrade plötsligt. Jag hade inte direkt tillgång till litteraturens tröstebädd heller, även jag jag nyligen hade upptäckt Saramago. Men Saramago är så långt ifrån verklighetsflykt som man kan komma. Hans världar är fantastiska och ibland magiska i sin realism, men de är samtidigt ett idogt petande i smärtnerver man inte visste att man hade. Så här står det i inledningen till "Alla namnen":
Jag skrev dagbok på Qruisern under den här tiden. Jag hade aldrig skrivit något förut, även om jag som alla andra hade närt hemliga författardrömmar. De drömmarna var omöjliga, för dels var jag för lat för att ens sätta en penna på papperet, dels framstod de som så löjliga i skenet av en överväldigande världslitteratur. Men nu skrev jag alltså, av självbevarelsedrift och ett behov av att förmedla allt jag upplevde. Jag hade inga litterära ambitioner eller så. Jag skrev inte med baktanken att en dag publicera. Men dagboken fick en mirakulös effekt: den gav mig kontakt med vilt främmande personer som blev mina vänner och älskade och vägledare i den här igensnöade världen där mitt namn inte längre var igenkännligt. Ja, realism blev magi ur vilken en ny realitet kunde spira. Jag började om, som så många gånger förut, men nu på ett helt nytt sätt och kanske för sista gången. Jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.
Det är det här jag inte kan läsa. Det gör för ont. Jag fick flera år senare för mig att trots allt publicera dagböckerna, varför minns jag inte riktigt. Jag tror att det delvis var på uppmaning. Hursomhelst började jag klippa och klistra. Jag tog hela min tid på Qruisern, med inlägg i diskussionsforum för bisexuella och polyamorösa, med långa mess-växlingar med mina nyvunna vänner och med dagböckernas bistra och ibland fantastiska verklighet, ja, jag försökte göra en roman av det. Många timmar satt jag med C, som också skrev, och med Marty som ju var en etablerad dramatiker och språkvirtuos. En dag skickade jag iväg tjocka buntar till en hoper förlag, utan att egentligen tro att det skulle bli nåt. En av lektörerna skrev mycket uppskattande men det passar inte vår profil, och ja ni vet hur det kan låta om ni själva har försökt. Jag gjorde ett sista försök med ett numera nedlagt förlag, men fick vänta i evigheter på deras respons - mycket längre än med de etablerade och stora förlagen. Jag blev förbannad och drog tillbaka manuset. Än i dag känner jag ett visst groll, och det är nog ömsesidigt. Men det kan kvitta, för jag är faktiskt glad att det inte blev någon publicering. Jag har kvar alltihop, men jag förmår inte läsa det, för jag vill inte vada genom och över de där tårfloderna igen. Det är delvis av magiska skäl, misstänker jag. Kanske kan monstret vakna till liv, kanske ska livet åter spela mig ett sånt där cyniskt litet spratt, på det där fullständigt likgiltiga viset som är livets.
Jag skrev ovan att Saramago inte är mycket till verklighetsflykt, men det är förstås lögn och förbannad dikt. Stor litteratur kan aldrig vara verklighetsflykt, för den slungar oss rakt in i någons verklighet så att den framstår som vår egen. Den ger oss mod att leva, den erbjuder de finaste analysverktyg för mänskligt beteende, den är teleskoperande och mikroskoperande och galopperande - skitsamma om vi glömmer den sen. För vi bär med oss den för evigt. På så vis är också all litteratur realism, fast magisk. Det går inte att skilja på vad som är vad, i varje fall kan inte jag göra det. "Så fort man börjar skriva blir det fiction", sa min vän C. när vi diskuterade min roman. Ja, och så fort man läser fiction blir det verklighet.
Sen tre år tillbaka har jag proppat hjärnan full med teorier, först i pedagogik, sedan i genusvetenskap. Och en helt ny värld har öppnat sig för mig. Det finns så oändligt många fantastiska tänkare att jag blir alldeles kallsvettig av tanken på allt jag missat och allt jag aldrig kommer att hinna med. Jag har givetvis glömt det mesta, allt annat vore orimligt. Men precis som med skönlitteraturen sätter den akademiska litteraturen djupa spår i mig. Jag har fått en helt ny syn på världen; det är faktiskt ingen överdrift. Nackdelen med det idoga pluggandet är att jag har blivit skönilliterat. Jag hinner inte läsa "Swanns värld" trots att det kanske är det allra mest fantastiska jag har läst. Men den finns kvar, liksom de verk av Saramago jag har sparat till den dag han skulle dö och aldrig skriva något mer. Nu är han verkligen död, men han finns kvar i mig och det finns mer att upptäcka. Det är okej, jag tar det sen.
Det händer dock att jag läser förströelselitteratur mellan varven. Med jämna mellanrum kollar jag i Pocketshopen om inte Michel Connelly, Patricia Cornwell eller Jeffrey Deaver har skrivit någon ny smaskig deckare. Sen sträckläser jag den, nästan i smyg och med en viss skam, lägger ifrån mig den med en suck och kastar mig över Lois McNay eller Bourdieu igen. Även den här sortens skönlitteratur glömmer jag, men på ett kvalitativt annorlunda sätt, för den är just ingenting att minnas. Den är som att se någon underhållande biofilm. (Nu ska jag inte börja tjata om alla filmer jag har sett och glömt, för de är tusentals. Visst har jag favoriter där med, som "Spegeln" av Tarkovskij, eller alla filmer av Fellini och Kurosawa och Fassbinder och och och. Även här finns det en stor skillnad mellan oförglömligt och bra-men-skräp.)
Bara en sista sak. Man kan tro att akademisk litteratur ska vara torr och teoretisk till sin natur. Det är precis tvärtom, skulle jag vilja påstå: riktigt bra akademisk litteratur är frustande och överväldigande och synnerligen praktisk. Dessutom försvinner naturligtvis inte författaren även om vederbörande kanske inte direkt beskriver en ringklockas spröda klang i barndomens trädgård. Läs lite av Bourdieu så får ni se hur fäst han är vid att uttrycka sig i paradoxer, eller läs Johan Asplunds "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" så kommer ni att jubla åt hans språk och snillrika formuleringar. Jag blir väldigt fäst vid många av de här författarna, inte bara för att de ägnar åratal åt de mest besynnerliga projekt, utan för att de faktiskt är ganska rörande i sin iver att analysera och briljera, väcka debatt och få uppmärksamhet. Det är också magisk realism, måhända mer pragmatisk än pratmagisk, men ändå.
Att komma ut ur garderoben är en stor sak. Jag tror inte att jag hade vågat om det inte hade varit för alla böcker jag har glömt. De fick mig att inse att det finns andra världar, vissa av dem möjliga att bebo. Och många av dem handlar just om hur denna trånga och mörka tillvaro kan förbytas i en med ljus och syre. Ja, garderoberna äro legio, men de har faktiskt en dörr. Tala om magisk realism.
Bokslukaråldern, brukar den kallas. Jag kom aldrig ur den. Den oerhörda, överväldigande glädje som infann sig när jag insåg att det inte bara fanns en bok av Jules Verne eller att serien om de tre musketörerna bara fortsatte och fortsatte, eller när jag upptäckte ett dusssintal barnsliga detektivböcker som någon kusin hade tröttnat på, motsvarades senare av Sherlock Holmes-böckerna eller Edgar Allan Poe eller Alistair Macleans spänningslitteratur med fasor och intriger, eller långt senare av Tidens ryska klassiker där bok efter bok efter bok var små pärlor. Och så blev det Herman Hesse och Dostojevskij och andra författare som inte bara hade skrivit enstaka verk utan hela, sammanhängande fresker. Mot det har livet inte mycket att erbjuda. I litteraturen hänförs man och svimmar och har lungsot, irrar omkring febrig av kärlek och poesi, förföljer skugglika varelser i dimman, försjunker i opiumrus, kastar sig utför stup, jagas av vålnader. Man går inte till kiosken och köper en ask Tuttifrutti även om det också är ett glädjeämne i det lilla.
Men fråga mig inte vad alla böcker har handlat om, för det har jag glömt. Ta en bok som "Mulattkvinnan" av Asturias. Herregud, vad jag älskade den! Och herregud vad jag har glömt bort den. Ibland är det nog lika bra. Jag skulle aldrig i livet läsa om Herman Hesse, till exempel. Jag vill tro att han är bra, men misstänker att jag skulle fnysa i dag. För att inte tala om vissa andra författare av mer dagsländeaktig natur, som Carlos Castaneda eller Robert M. Pirsig. De är säkerligen riktigt pinsamma, men då förde de mig för en kort tid in i en fascinerande värld. Så man kan glömma på olika sätt. I det senare fallet är glömskan nästan aktiv.
Man kan ju tycka att det är synd att ha läst Bröderna Karamazov och inte minnas ett jota, mer än att Aljosja nog var lite grann som Aramis, fast såklart ännu mer livfullt skildrad. Men mig gör det ingenting. Jag har läst rubb och stubb av Saul Bellow, Isaac Bashevis Singer, Graham Greene, Anthony Burgess - allt är borta. Jag dyrkade Gogols noveller och epik men har bara kvar vissa fragment. Jag var andäktig när jag läste "Hadrianus minnen" av Marguerite Yourcenar, men det är också det enda jag minns.
När jag var femton eller så fick jag "Den stora gruvstrejken" av Zola av någon av mina systrar. Den skulle liksom få mig att öppna ögonen för en bister verklighet, tänker jag. Och visst gjorde den det, liksom Saarikoskis torpartrilogi eller Väinö Linnas soldatromaner där man hade ett mustigt språk och rullade sig en mahorka, något slags vansinnigt rykande cigg av tidningspapper och billig rysk tobak. Bönderna plöjde den karga jorden, folk trälade i fabrikerna, blödde och dog. Ja, det är ungefär vad jag bär med mig. Men Tolstoj orkade jag aldrig med. Han var för fin, på nåt sätt. Krig och fucking förädlad fred, som en rokokomöbel strandad i en leråker.
Och så finns det litteratur som jag verkligen inte vill minnas, för den är för ångestdrivande. Jag var tvungen att sluta läsa Kafkas "Slottet", för jag ville bara dö. Då hade jag ändå läst "I straffkolonin", där delinkventen fick sina synder inristade på ryggen av en infernalisk maskin med tusen nålar. I det ögonblick texten klarnade och fången äntligen förstod spetsades han som en insekt och kastades åt sidan. Jag vill inte läsa om den boken heller. Men jag skulle gärna läsa om alla de där så kallade magiska realisterna från Sydamerika. Och nu vill jag alltså påpeka det som borde vara självklart: all realism är magisk. Det är också anledningen till att det finns ett specifikt litterärt verk jag verkligen vägrar att läsa om.
Den där lille bokslukaren i sin bädd med ESSO-tigern på lampan mysande ovanför bor naturligtvis kvar i mig. Men något som också lever kvar är verkligheten utanför sängen. Den var inte bara betydligt mer prosaisk, den var skrämmande och ensam. Och många, många år senare befann jag mig i en liknande situation. Den värld jag med mycken möda på något sätt hade betvingat, eller i alla fall lärt mig hantera, kantrade plötsligt. Jag hade inte direkt tillgång till litteraturens tröstebädd heller, även jag jag nyligen hade upptäckt Saramago. Men Saramago är så långt ifrån verklighetsflykt som man kan komma. Hans världar är fantastiska och ibland magiska i sin realism, men de är samtidigt ett idogt petande i smärtnerver man inte visste att man hade. Så här står det i inledningen till "Alla namnen":
Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har.Och det minns jag, för så var det verkligen. Att två äktenskap hade kraschat var en sak. All jävla smärta var en sak, sönderpressade kindtänder och utbrändhet och ekonomisk ruin var en sak. Men att vakna upp som Mumintrollet mitt i vintern och finna att världen är helt förändrad gör att man med nödvändighet måste ställa sig frågan om det inte är man själv som har förändrats, och det oåterkalleligen.
Jag skrev dagbok på Qruisern under den här tiden. Jag hade aldrig skrivit något förut, även om jag som alla andra hade närt hemliga författardrömmar. De drömmarna var omöjliga, för dels var jag för lat för att ens sätta en penna på papperet, dels framstod de som så löjliga i skenet av en överväldigande världslitteratur. Men nu skrev jag alltså, av självbevarelsedrift och ett behov av att förmedla allt jag upplevde. Jag hade inga litterära ambitioner eller så. Jag skrev inte med baktanken att en dag publicera. Men dagboken fick en mirakulös effekt: den gav mig kontakt med vilt främmande personer som blev mina vänner och älskade och vägledare i den här igensnöade världen där mitt namn inte längre var igenkännligt. Ja, realism blev magi ur vilken en ny realitet kunde spira. Jag började om, som så många gånger förut, men nu på ett helt nytt sätt och kanske för sista gången. Jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.
Det är det här jag inte kan läsa. Det gör för ont. Jag fick flera år senare för mig att trots allt publicera dagböckerna, varför minns jag inte riktigt. Jag tror att det delvis var på uppmaning. Hursomhelst började jag klippa och klistra. Jag tog hela min tid på Qruisern, med inlägg i diskussionsforum för bisexuella och polyamorösa, med långa mess-växlingar med mina nyvunna vänner och med dagböckernas bistra och ibland fantastiska verklighet, ja, jag försökte göra en roman av det. Många timmar satt jag med C, som också skrev, och med Marty som ju var en etablerad dramatiker och språkvirtuos. En dag skickade jag iväg tjocka buntar till en hoper förlag, utan att egentligen tro att det skulle bli nåt. En av lektörerna skrev mycket uppskattande men det passar inte vår profil, och ja ni vet hur det kan låta om ni själva har försökt. Jag gjorde ett sista försök med ett numera nedlagt förlag, men fick vänta i evigheter på deras respons - mycket längre än med de etablerade och stora förlagen. Jag blev förbannad och drog tillbaka manuset. Än i dag känner jag ett visst groll, och det är nog ömsesidigt. Men det kan kvitta, för jag är faktiskt glad att det inte blev någon publicering. Jag har kvar alltihop, men jag förmår inte läsa det, för jag vill inte vada genom och över de där tårfloderna igen. Det är delvis av magiska skäl, misstänker jag. Kanske kan monstret vakna till liv, kanske ska livet åter spela mig ett sånt där cyniskt litet spratt, på det där fullständigt likgiltiga viset som är livets.
Jag skrev ovan att Saramago inte är mycket till verklighetsflykt, men det är förstås lögn och förbannad dikt. Stor litteratur kan aldrig vara verklighetsflykt, för den slungar oss rakt in i någons verklighet så att den framstår som vår egen. Den ger oss mod att leva, den erbjuder de finaste analysverktyg för mänskligt beteende, den är teleskoperande och mikroskoperande och galopperande - skitsamma om vi glömmer den sen. För vi bär med oss den för evigt. På så vis är också all litteratur realism, fast magisk. Det går inte att skilja på vad som är vad, i varje fall kan inte jag göra det. "Så fort man börjar skriva blir det fiction", sa min vän C. när vi diskuterade min roman. Ja, och så fort man läser fiction blir det verklighet.
Sen tre år tillbaka har jag proppat hjärnan full med teorier, först i pedagogik, sedan i genusvetenskap. Och en helt ny värld har öppnat sig för mig. Det finns så oändligt många fantastiska tänkare att jag blir alldeles kallsvettig av tanken på allt jag missat och allt jag aldrig kommer att hinna med. Jag har givetvis glömt det mesta, allt annat vore orimligt. Men precis som med skönlitteraturen sätter den akademiska litteraturen djupa spår i mig. Jag har fått en helt ny syn på världen; det är faktiskt ingen överdrift. Nackdelen med det idoga pluggandet är att jag har blivit skönilliterat. Jag hinner inte läsa "Swanns värld" trots att det kanske är det allra mest fantastiska jag har läst. Men den finns kvar, liksom de verk av Saramago jag har sparat till den dag han skulle dö och aldrig skriva något mer. Nu är han verkligen död, men han finns kvar i mig och det finns mer att upptäcka. Det är okej, jag tar det sen.
Det händer dock att jag läser förströelselitteratur mellan varven. Med jämna mellanrum kollar jag i Pocketshopen om inte Michel Connelly, Patricia Cornwell eller Jeffrey Deaver har skrivit någon ny smaskig deckare. Sen sträckläser jag den, nästan i smyg och med en viss skam, lägger ifrån mig den med en suck och kastar mig över Lois McNay eller Bourdieu igen. Även den här sortens skönlitteratur glömmer jag, men på ett kvalitativt annorlunda sätt, för den är just ingenting att minnas. Den är som att se någon underhållande biofilm. (Nu ska jag inte börja tjata om alla filmer jag har sett och glömt, för de är tusentals. Visst har jag favoriter där med, som "Spegeln" av Tarkovskij, eller alla filmer av Fellini och Kurosawa och Fassbinder och och och. Även här finns det en stor skillnad mellan oförglömligt och bra-men-skräp.)
Bara en sista sak. Man kan tro att akademisk litteratur ska vara torr och teoretisk till sin natur. Det är precis tvärtom, skulle jag vilja påstå: riktigt bra akademisk litteratur är frustande och överväldigande och synnerligen praktisk. Dessutom försvinner naturligtvis inte författaren även om vederbörande kanske inte direkt beskriver en ringklockas spröda klang i barndomens trädgård. Läs lite av Bourdieu så får ni se hur fäst han är vid att uttrycka sig i paradoxer, eller läs Johan Asplunds "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" så kommer ni att jubla åt hans språk och snillrika formuleringar. Jag blir väldigt fäst vid många av de här författarna, inte bara för att de ägnar åratal åt de mest besynnerliga projekt, utan för att de faktiskt är ganska rörande i sin iver att analysera och briljera, väcka debatt och få uppmärksamhet. Det är också magisk realism, måhända mer pragmatisk än pratmagisk, men ändå.
Att komma ut ur garderoben är en stor sak. Jag tror inte att jag hade vågat om det inte hade varit för alla böcker jag har glömt. De fick mig att inse att det finns andra världar, vissa av dem möjliga att bebo. Och många av dem handlar just om hur denna trånga och mörka tillvaro kan förbytas i en med ljus och syre. Ja, garderoberna äro legio, men de har faktiskt en dörr. Tala om magisk realism.
onsdag 17 november 2010
"Date Sexy Thai Women"
Ibland kollar jag med Statcounter vilka besökare jag har haft på den här bloggen. Det är mindre för besöksstatistiken - den bjuder sällan på några överraskningar - som för att jag understundom upptäcker för mig okända bloggar som länkar till mig. Så har jag hittat flera favoriter. En annan rolig grej är att se var mina läsare befinner sig. Det sitter t.ex. någon i en liten amerikansk industristad och läser mig, eller någon i Ryssland, Australien, Indien och så vidare. De flesta har bara råkat hamna på min sida av en slump och raskt klickat sig vidare, men några återkommer gång på gång. Exilsvenskar, tänker jag mig. Ett par gånger har jag haft såna läsare i Thailand, och nu när jag loggade in på Statcounter kom det upp reklam om dejtingsajter, bland annat en med texten i rubriken: "Date Sexy Thai Women". Jag vet inte riktigt varför "Sexy" står med versal, men det är kanske för att betona hur oerhört sexiga thailändska kvinnor är. De är det med stort "S", uppenbarligen.
Jag hade ursprungligen tänkt skriva min C-uppsats om just dessa thailändska kvinnor, eller snarare bilden av dem i Sverige. Jag gjorde en del research, men tappade sugen och bytte ämne - och bytte ämne igen. Men åter till thailändskorna. Visste ni att det finns ett helt forum tillägnade dem? Här utbyter svenska män sina erfarenheter av dessa exotiska små varelser, berättar hur annorlunda de är mot svenska surkäringar med sin konstanta huvudvärk, tipsar om bordeller, priser och annat som kan vara relevant för den som reser med prasslande sedlar och ett pockande skrev till länder där kvinnorna är precis som man vill ha dem. Det är oändligt motbjudande, men på sätt och vis fascinerande: Vilka är dessa män? Varför är de så här? Vilken bild har de av sig själva? Är det verkligen 2010?
På en annan sajt (jag tänker inte göra reklam för någondera) kan man läsa en lång tråd om hur man hittar thaimassageställen där man kan få "lyckligt slut" till en billig penning. Det visar sig att en av Stockholms gratistidningar på onsdagarna har haft en särskild thaimassage-annonsdag. Alla som annonserar då är förtäckta bordeller, i alla fall om man får tro de entusiastiska sexköparna. Vissa newbies frågar ivrigt hur man bär sig åt, andra svarar myndigt hur man gör och vad det kostar, medan åter andra berättar att de minsann har gått från ställe till ställe utan napp. Så starkt är tydligen suget.
Visst förekommer det prostitution på en del massagesalonger. Men jag undrar hur det känns för alla de andra. Det går nog inte att erbjuda thaimassage utan att med jämna mellanrum råka ut för män som utgår från att det hela ska sluta med en avrunkning. Det går nog inte ens att vara thailändska i Sverige utan att med jämna mellanrum få erfara hur man ses - särskilt inte om man råkar vara gift med en svensk man. Det fattar ju alla: en importfru. Ett före detta fnask (det förekommer att nattklubbar inte släpper in kvinnor med asiatiskt utseende p.g.a. prostitutionsmisstankar). Ja, här har vi en liten underdånig varelse. Alternativet är inte bättre: en riktig kvinna. En som inte tjafsar om feminism. En glad, öppen och lite naiv blomma från Östern i vår snöiga Nord.
Lissa Nordin har skrivit en väldigt bra doktorsavhandling som heter "Man ska ju vara två"; jag tror att jag har nämnt den här förut. Här handlar det om ensamstående män i Västerbotten, varav en del åker till Ryssland för att hitta en partner. Skillnaden är inte så stor. I båda fallen kan mannen misstänkas för att ha blivit manipulerad av sin "importfru", och är han inte det så är han i alla fall en ömklig karl som inte förmår hitta en svensk kvinna. Visst kan man tycka synd om dessa män. De är inte per automatik några mansgrisar från förr, även om deras kvinnosyn nog kan lämna en del övrigt att önska ibland. Kanske drömmer de bara om ömhet och närhet och vet inte hur man ska bära sig åt för att få drömmen att gå i uppfyllelse. Men jag ska erkänna att jag nog har vissa fördomar mot dem, och då har jag ändå varit gift med en kvinna av ryskt ursprung.
Det här är dock en västanfläkt mot mina fördomar mot svenska män som åker till Thailand. Har man läst vad som skrivs på det där forumet, eller i otaliga reportage i våra medier, är det svårt att värja sig från misstanken att de är sexköpare hela bunten. Det är därför jag aldrig har varit i Thailand och aldrig kommer att resa dit (ja, bortsett från att jag inte gillar att resa överhuvudtaget.) Blotta tanken på att bli betraktad som en plånboksturist med halvbånge gör mig illamående. Och tanken på dessa svin som jag skulle associeras med fyller mig med hat. Så där, nu har jag fått ur mig det. Jag skulle gärna hålla de här tankarna på en lite mer akademisk nivå, men det tar stopp. Om du är en av dessa män, och har snubblat in här på grund av rubriken, har jag ett gott råd: knäpp gylfen. Eller häng dig - det skulle jag kalla ett lyckligt slut. (Men skriv ingen kommentar, för jag kommer inte att publicera den.)
Nej, det blir inte mycket mer än så här i dag. Jag vet inte om någon som har läst det här har upptäckt nåt nytt. Det var också därför jag övergav ämnet som uppsats: det skulle bli för förutsägbart. Var och en som har en gnutta fantasi inser hur vidrig situationen måste vara för åtskilliga thailändska kvinnor i Sverige. Men jag vill nog modifiera mitt råd ovan en smula. Jag tycker förstås inte att någon ska hänga sig. Du kanske kan läsa genusvetenskap i stället?
Jag skäms inte för att vara svensk man. Att uttrycka en sådan skam är ju bara ett annat sätt att säga att man hejar på rätt lag. Det är att tänka att om bara vi reformerar oss medelst bot och bön så har vi ett vinnande koncept: den schyste svenske mannen. Saken är klar, vi kan koppla av och glömma alla förtrycksordningar. Men det är att inte ens gå halvvägs mot ett Sverige där thailändska kvinnor slipper vara exotiska.
Jag hade ursprungligen tänkt skriva min C-uppsats om just dessa thailändska kvinnor, eller snarare bilden av dem i Sverige. Jag gjorde en del research, men tappade sugen och bytte ämne - och bytte ämne igen. Men åter till thailändskorna. Visste ni att det finns ett helt forum tillägnade dem? Här utbyter svenska män sina erfarenheter av dessa exotiska små varelser, berättar hur annorlunda de är mot svenska surkäringar med sin konstanta huvudvärk, tipsar om bordeller, priser och annat som kan vara relevant för den som reser med prasslande sedlar och ett pockande skrev till länder där kvinnorna är precis som man vill ha dem. Det är oändligt motbjudande, men på sätt och vis fascinerande: Vilka är dessa män? Varför är de så här? Vilken bild har de av sig själva? Är det verkligen 2010?
På en annan sajt (jag tänker inte göra reklam för någondera) kan man läsa en lång tråd om hur man hittar thaimassageställen där man kan få "lyckligt slut" till en billig penning. Det visar sig att en av Stockholms gratistidningar på onsdagarna har haft en särskild thaimassage-annonsdag. Alla som annonserar då är förtäckta bordeller, i alla fall om man får tro de entusiastiska sexköparna. Vissa newbies frågar ivrigt hur man bär sig åt, andra svarar myndigt hur man gör och vad det kostar, medan åter andra berättar att de minsann har gått från ställe till ställe utan napp. Så starkt är tydligen suget.
Visst förekommer det prostitution på en del massagesalonger. Men jag undrar hur det känns för alla de andra. Det går nog inte att erbjuda thaimassage utan att med jämna mellanrum råka ut för män som utgår från att det hela ska sluta med en avrunkning. Det går nog inte ens att vara thailändska i Sverige utan att med jämna mellanrum få erfara hur man ses - särskilt inte om man råkar vara gift med en svensk man. Det fattar ju alla: en importfru. Ett före detta fnask (det förekommer att nattklubbar inte släpper in kvinnor med asiatiskt utseende p.g.a. prostitutionsmisstankar). Ja, här har vi en liten underdånig varelse. Alternativet är inte bättre: en riktig kvinna. En som inte tjafsar om feminism. En glad, öppen och lite naiv blomma från Östern i vår snöiga Nord.
Lissa Nordin har skrivit en väldigt bra doktorsavhandling som heter "Man ska ju vara två"; jag tror att jag har nämnt den här förut. Här handlar det om ensamstående män i Västerbotten, varav en del åker till Ryssland för att hitta en partner. Skillnaden är inte så stor. I båda fallen kan mannen misstänkas för att ha blivit manipulerad av sin "importfru", och är han inte det så är han i alla fall en ömklig karl som inte förmår hitta en svensk kvinna. Visst kan man tycka synd om dessa män. De är inte per automatik några mansgrisar från förr, även om deras kvinnosyn nog kan lämna en del övrigt att önska ibland. Kanske drömmer de bara om ömhet och närhet och vet inte hur man ska bära sig åt för att få drömmen att gå i uppfyllelse. Men jag ska erkänna att jag nog har vissa fördomar mot dem, och då har jag ändå varit gift med en kvinna av ryskt ursprung.
Det här är dock en västanfläkt mot mina fördomar mot svenska män som åker till Thailand. Har man läst vad som skrivs på det där forumet, eller i otaliga reportage i våra medier, är det svårt att värja sig från misstanken att de är sexköpare hela bunten. Det är därför jag aldrig har varit i Thailand och aldrig kommer att resa dit (ja, bortsett från att jag inte gillar att resa överhuvudtaget.) Blotta tanken på att bli betraktad som en plånboksturist med halvbånge gör mig illamående. Och tanken på dessa svin som jag skulle associeras med fyller mig med hat. Så där, nu har jag fått ur mig det. Jag skulle gärna hålla de här tankarna på en lite mer akademisk nivå, men det tar stopp. Om du är en av dessa män, och har snubblat in här på grund av rubriken, har jag ett gott råd: knäpp gylfen. Eller häng dig - det skulle jag kalla ett lyckligt slut. (Men skriv ingen kommentar, för jag kommer inte att publicera den.)
Nej, det blir inte mycket mer än så här i dag. Jag vet inte om någon som har läst det här har upptäckt nåt nytt. Det var också därför jag övergav ämnet som uppsats: det skulle bli för förutsägbart. Var och en som har en gnutta fantasi inser hur vidrig situationen måste vara för åtskilliga thailändska kvinnor i Sverige. Men jag vill nog modifiera mitt råd ovan en smula. Jag tycker förstås inte att någon ska hänga sig. Du kanske kan läsa genusvetenskap i stället?
Jag skäms inte för att vara svensk man. Att uttrycka en sådan skam är ju bara ett annat sätt att säga att man hejar på rätt lag. Det är att tänka att om bara vi reformerar oss medelst bot och bön så har vi ett vinnande koncept: den schyste svenske mannen. Saken är klar, vi kan koppla av och glömma alla förtrycksordningar. Men det är att inte ens gå halvvägs mot ett Sverige där thailändska kvinnor slipper vara exotiska.
måndag 15 november 2010
Sveriges svartaste män, eller Hur Jesus gick på vattnet
En man. En röst. En legend.
Ja, så lanseras faktiskt filmen om Cornelis Vreeswijk, till bilden av en man i svart skinnpaj som kisar diaboliskt mot oss, med gitarren i höger armveck. Är inte hans vänstra ögonbryn en liten aning upphissat? Jo, jag tror det; på ett minimalistiskt sätt. Ifrågasättande. Rebellisk. Mörk.
Ja, Sveriges manligaste män går rakt in i mörkret. Utan att väja. På jakt efter det sanna. De är ute efter känslan, va. Hajar du - det äkta, raka. Teater, sa en gång Thorsten Flinck, ska vara som en distad gura som ligger ensam och skriker på scenen. Och Ola Rapace ska snart upp i ringen. Han har sparrat i fyra år och lagt på sig en massa muskler inför rollen som Bosse Högberg. Ja, ni vet: Boxaren. Kvinnomisshandlaren. Legenden. Ja, det är tunga grejer. Det kanske vore fel att säga att Ola har fått blodad tand av att ha gått in i rollen, men visst. Nu ska han visa vad man kan åstadkomma med lite guts. Smällarna får man ta. Det är som livet. Du kanske tänker att det går bra för dig just nu. Men du? Det kommer ett ras på det.
Sen har vi Fred, förstås. En man. En gitarr. En plufsig uppsyn. Ja, han var som ett gammalt bergatroll. Han gjorde en resa. Det har flera av Sveriges svartaste män gjort. Micke kom från Jakan till Plaza och Galeasen, den svartaste teatern. Sen kom han till de stora scenerna, till filmen. Ja, det blev ju lite ytligt ibland, men det är smällar man får ta. Har man en viss höjd kan man göra vad fan man vill och garva åt det. Det man under inga omständigheter får göra är att fnissa eller sitta med benen i kors. Vad fan, stå för vem du är! Sitt med benen brett isär. Könet är ju drivkraften.
Eller som Etienne Glaser en gång sa, med sin ljusa stämma: "Det är för lite kuk i svensk teater." Stackars Etienne, han skulle aldrig ha fått lattja med Fred och gänget. Men han hade ändå rätt inställning. Som Stig Larsson med sin fäbless för kriminella. Han är inte precis svart, men nere i skiten har han varit. En gång satt han, Magnus Florin, Horace och ett gäng andra stora män i redaktionen för tidskriften Kris. Där fick man absolut inte säga något som inte var briljant. O fasa att göra bort sig där.
Så det finns alltså de svarta männen och så har vi deras intellektuella motsvarigheter. Sen har vi de heliga männen. Därefter har vi deras hangarounds, lärjungar, scenskoleelever, fristajlande estradpoeter och rappare från ferorten, len. Jag bor inte långt från Ken Ring. Hässelby, du vet. Tunga grejer. Det är lite kred, inte sant? Äsch, jag får inte säga "inte sant", för då låter jag som Povel Ramel, en av Sveriges vitaste män. Men åter till de heliga männen. När var ung skulle man gärna lifta till Indien, träffa en sån, röka en massa maja och se, se skiten va. Fan vilka mörka prylar. Fattigdom och grejer. Sen kom man hem till villan i Smedslätten med ett förklarat skimmer över sig.
Själv trodde jag aldrig på att Jesus verkligen hade gått på vattnet, men det kan göra detsamma. Bilden sitter ändå där på näthinnan: oroliga lärjungar i en gisten eka (en gång tillverkad av Fritjofssons i Eksjö) som plötsligt får se Mästaren komma skridande bredvid, lugn som en filbunke. Jag har alltid tänkt mig att han liksom vadade, med kaftanen slafsande kring anklarna. Men ju mer jag tänker på saken desto mer komplicerat blir det. Om fjärden låg blank som ett nybonat golv och solen stod på Orrberget vore det en sak. Då kunde han knata omkring på fiskbensparketten och bara blöta ner fotsulorna. Vattnet skulle alltså vara hårt - för honom. För lärjungarna vore det inte alls så; relingen skulle vara ett par decimeter över ytan, ekan skulle vagga lite av årtagen och mjukt glida fram. Paradoxalt, men okej. Det tillhör ju inte vanligheterna att gå på vattnet.
Men tänk om det inte bara var en laber bris den dagen, utan om det hade börjat friska på? I så fall vore sjön allra minst krabb och vadarscenariot aktiverat. Med måttlig till styv kuling och därmed sammanhängande våghöjd blir det ännu mer komplicerat. Om Jesus verkligen gick på vattnet skulle det vara som puckelpiståkning, fast ännu svårare. Tänk er själva att det gungar som fan under fötterna - inte kan man skrida med samma värdighet då? Man måste parera och hoppa och fäkta med armarna för att inte tappa balansen, särskilt om man är distraherad av några beundrande hangarounds som envisas med att prata med en. Visserligen kan man tänka sig att Jesus svävade ovanför vattnet som en viss berömd förebild och gudfar, men det står faktiskt inte så i Bibeln. Man kan också tänka sig att U137 låg i periskopläge och att han gick på däcket. I så fall skulle han med jämna mellanrum få vågor ända upp i sitt obefläckade skrev. Minst. Den sjunde vågen kommer: SVOSCH! Kaftanen är dyngsur och Jesus stryker generat bort några vattendroppar från näsan. "Jo, så här... Det är inget märkvärdig med att gå på vattnet. Bara tro, mina barn, så skolen i blifva frälsta. Ursäkta, nu måste jag hämta en handduk. I veten väl att skuren frotté är överlägsen öglefrotté i uppsugningsförmåga? Dock att öglevarianten blir mer slitstark. Vi ses på 'Kornbrödet och fisken', hörni."
Nej, jag får inte ihop det, kalla mig klentrogen. Och lika klentrogen är jag inför Sveriges svartaste män. Män av deras ull kanske inte har en fullt så grandios självbild som Herren, men de sätter inte precis sina ljus under någon skäppa. De vet för övrigt inte vad "skäppa" är om man frågar dem. (I Bibel 2000 står det "lampa under sädesmåttet", vilket inte är särskilt poetiskt.) De har inte tid att läsa böcker; de måste mätta en hel publik som står där hungrande på Strand, och detta med ett minimum av löjliga gester och distade guror i bokstavlig eller överförd bemärkelse. Jag tycker synd om dem på sätt och vis, men ännu mer synd tycker jag om alla som faktiskt är beroende av dem som partners eller pappor. Jesus hade ändå ett och annat som talade för att han verkligen var helig, och någon suput var han inte. Men jag undrar om han hade vabbat eller pulsat fram med en tvillingvagn på en oplogad förortstrottoar i februari. Något säger mig att han hade överlåtit sina föräldradagar och liksom svävat fram i modden. Han var de enkla lösningarnas man, if you ask me.
Ja, så lanseras faktiskt filmen om Cornelis Vreeswijk, till bilden av en man i svart skinnpaj som kisar diaboliskt mot oss, med gitarren i höger armveck. Är inte hans vänstra ögonbryn en liten aning upphissat? Jo, jag tror det; på ett minimalistiskt sätt. Ifrågasättande. Rebellisk. Mörk.
Ja, Sveriges manligaste män går rakt in i mörkret. Utan att väja. På jakt efter det sanna. De är ute efter känslan, va. Hajar du - det äkta, raka. Teater, sa en gång Thorsten Flinck, ska vara som en distad gura som ligger ensam och skriker på scenen. Och Ola Rapace ska snart upp i ringen. Han har sparrat i fyra år och lagt på sig en massa muskler inför rollen som Bosse Högberg. Ja, ni vet: Boxaren. Kvinnomisshandlaren. Legenden. Ja, det är tunga grejer. Det kanske vore fel att säga att Ola har fått blodad tand av att ha gått in i rollen, men visst. Nu ska han visa vad man kan åstadkomma med lite guts. Smällarna får man ta. Det är som livet. Du kanske tänker att det går bra för dig just nu. Men du? Det kommer ett ras på det.
Sen har vi Fred, förstås. En man. En gitarr. En plufsig uppsyn. Ja, han var som ett gammalt bergatroll. Han gjorde en resa. Det har flera av Sveriges svartaste män gjort. Micke kom från Jakan till Plaza och Galeasen, den svartaste teatern. Sen kom han till de stora scenerna, till filmen. Ja, det blev ju lite ytligt ibland, men det är smällar man får ta. Har man en viss höjd kan man göra vad fan man vill och garva åt det. Det man under inga omständigheter får göra är att fnissa eller sitta med benen i kors. Vad fan, stå för vem du är! Sitt med benen brett isär. Könet är ju drivkraften.
Eller som Etienne Glaser en gång sa, med sin ljusa stämma: "Det är för lite kuk i svensk teater." Stackars Etienne, han skulle aldrig ha fått lattja med Fred och gänget. Men han hade ändå rätt inställning. Som Stig Larsson med sin fäbless för kriminella. Han är inte precis svart, men nere i skiten har han varit. En gång satt han, Magnus Florin, Horace och ett gäng andra stora män i redaktionen för tidskriften Kris. Där fick man absolut inte säga något som inte var briljant. O fasa att göra bort sig där.
Så det finns alltså de svarta männen och så har vi deras intellektuella motsvarigheter. Sen har vi de heliga männen. Därefter har vi deras hangarounds, lärjungar, scenskoleelever, fristajlande estradpoeter och rappare från ferorten, len. Jag bor inte långt från Ken Ring. Hässelby, du vet. Tunga grejer. Det är lite kred, inte sant? Äsch, jag får inte säga "inte sant", för då låter jag som Povel Ramel, en av Sveriges vitaste män. Men åter till de heliga männen. När var ung skulle man gärna lifta till Indien, träffa en sån, röka en massa maja och se, se skiten va. Fan vilka mörka prylar. Fattigdom och grejer. Sen kom man hem till villan i Smedslätten med ett förklarat skimmer över sig.
Själv trodde jag aldrig på att Jesus verkligen hade gått på vattnet, men det kan göra detsamma. Bilden sitter ändå där på näthinnan: oroliga lärjungar i en gisten eka (en gång tillverkad av Fritjofssons i Eksjö) som plötsligt får se Mästaren komma skridande bredvid, lugn som en filbunke. Jag har alltid tänkt mig att han liksom vadade, med kaftanen slafsande kring anklarna. Men ju mer jag tänker på saken desto mer komplicerat blir det. Om fjärden låg blank som ett nybonat golv och solen stod på Orrberget vore det en sak. Då kunde han knata omkring på fiskbensparketten och bara blöta ner fotsulorna. Vattnet skulle alltså vara hårt - för honom. För lärjungarna vore det inte alls så; relingen skulle vara ett par decimeter över ytan, ekan skulle vagga lite av årtagen och mjukt glida fram. Paradoxalt, men okej. Det tillhör ju inte vanligheterna att gå på vattnet.
Men tänk om det inte bara var en laber bris den dagen, utan om det hade börjat friska på? I så fall vore sjön allra minst krabb och vadarscenariot aktiverat. Med måttlig till styv kuling och därmed sammanhängande våghöjd blir det ännu mer komplicerat. Om Jesus verkligen gick på vattnet skulle det vara som puckelpiståkning, fast ännu svårare. Tänk er själva att det gungar som fan under fötterna - inte kan man skrida med samma värdighet då? Man måste parera och hoppa och fäkta med armarna för att inte tappa balansen, särskilt om man är distraherad av några beundrande hangarounds som envisas med att prata med en. Visserligen kan man tänka sig att Jesus svävade ovanför vattnet som en viss berömd förebild och gudfar, men det står faktiskt inte så i Bibeln. Man kan också tänka sig att U137 låg i periskopläge och att han gick på däcket. I så fall skulle han med jämna mellanrum få vågor ända upp i sitt obefläckade skrev. Minst. Den sjunde vågen kommer: SVOSCH! Kaftanen är dyngsur och Jesus stryker generat bort några vattendroppar från näsan. "Jo, så här... Det är inget märkvärdig med att gå på vattnet. Bara tro, mina barn, så skolen i blifva frälsta. Ursäkta, nu måste jag hämta en handduk. I veten väl att skuren frotté är överlägsen öglefrotté i uppsugningsförmåga? Dock att öglevarianten blir mer slitstark. Vi ses på 'Kornbrödet och fisken', hörni."
Nej, jag får inte ihop det, kalla mig klentrogen. Och lika klentrogen är jag inför Sveriges svartaste män. Män av deras ull kanske inte har en fullt så grandios självbild som Herren, men de sätter inte precis sina ljus under någon skäppa. De vet för övrigt inte vad "skäppa" är om man frågar dem. (I Bibel 2000 står det "lampa under sädesmåttet", vilket inte är särskilt poetiskt.) De har inte tid att läsa böcker; de måste mätta en hel publik som står där hungrande på Strand, och detta med ett minimum av löjliga gester och distade guror i bokstavlig eller överförd bemärkelse. Jag tycker synd om dem på sätt och vis, men ännu mer synd tycker jag om alla som faktiskt är beroende av dem som partners eller pappor. Jesus hade ändå ett och annat som talade för att han verkligen var helig, och någon suput var han inte. Men jag undrar om han hade vabbat eller pulsat fram med en tvillingvagn på en oplogad förortstrottoar i februari. Något säger mig att han hade överlåtit sina föräldradagar och liksom svävat fram i modden. Han var de enkla lösningarnas man, if you ask me.
söndag 14 november 2010
Lite genusmedvetande skulle inte skada
1/ Jag fick ett brev från skolan där man berättar att pojkar och flickor har delat upp sig i lag i ett annars individuellt tänkt bollspel på skolgården. Det har rentav lett till våldsamheter - och vad tusan kan det bero på?
2/ En vän till mig arbetar på en förskola där personalen berömmer flickorna när de har söta kläder. Vad kan man dra för slutsats av det, om någon?
3/ På en annan skola i vår närhet är pojkarnas toalett utmärkt med ett blått hjärta och en sån där klassisk herrsymbol, flickornas har ett rosa hjärta och en damsymbol. Där står också skrivet "pojkar" respektive "flickor", (men alla sexåringar kan ju inte läsa). Att jag nämner pojkarnas toalett före flickornas beror på att pojkarnas är den närmaste från dörröppningen. Tänka sig. Och tänka sig att de allra flesta som talar om pojkar och flickor gör det i den ordningen - som läraren ovan.
4/ Hanne Kjöller förespråkar i DN att vi inrättar särskilda flickskolor så att flickorna ska slippa störas av "mindre begåvade och mer störande pojkar". Detta efter att det visat sig i en undersökning i Stockholm att flickor blir mer störda i skolan än pojkar. Som om det vore en nyhet.
Alla skolor, inklusive förskolor, är skyldiga att upprätta en likabehandlingsplan. Men det finns ingen skyldighet att damma av den med jämna mellanrum. Att man kanske stolt berättar om den på föräldramöten gör inte så stor nytta. Det är snarare tvärtom: den fungerar som ett avlatsbrev. Nu har vi en likabehandlingsplan, då kan vi andas ut och slippa tänka mer på saken.
Men genusarbete och annat antidiskrimineringsarbete behöver inte vara svårt. Man kan till exempel fråga sig varför flickorna behöver gå fem steg extra till sin toalett. Det är ingen stor sak i sig; barn brukar ha rätt pigga ben. Det är heller ingen medveten diskriminering utan beror helt enkelt på att vi alltid säger "pojkar och flickor" i den ordningen, precis som vi säger "svenskar och invandrare". När skolan bestämmer att dassen av någon anledning ska vara könsuppdelade tänker man först på pojkarna, och det första dasset tillfaller alltså dem. Tänker man alls, kanske man tänker att pojkar är otåligare och därför måste få kortast möjliga avstånd till sin toalett.
Jag förstår att flickor inte vill gå på pojktoaletter, precis som kvinnor inte vill gå på herrtoaletter. Men motsatsen gäller inte - varför då? Jo, för att pojkar, och senare män, pissar ner, glömmer att fälla ner fisringen och/eller att spola. Det är en naturlag, inte sant? Nej, det är inte sant att det är en naturlag. Lösningen är att slopa de könsuppdelade toaletterna och uppfostra pojkarna. Med lite tur kanske vi då så småningom slipper vuxna män som absolut inte kan hålla sig utan skvätter i närmaste port. Det vore ingen liten vinst, tycker jag. Låter det som en omöjlig uppgift? Tja, fråga hushåll som har två eller fler toaletter. Är de könsuppdelade, och om inte, varför inte? Varför ska pojkar och män grisa ner så fort de slipper familjens ögon på sig?
Lösningen på stökiga lektioner är inte den Hanne Kjöller inbillar sig. Visst tycker jag att flickor inte ska behöva bli störda under lektionstid. Men felet är att pojkar alls är störande och att flickor alls är skötsamma, vilket är samma sak fast tvärtom. Varför ska flickorna finna sig i att bli störda, finna sig i att vara duktiga och skötsamma? Varför är det stigmatiserande för pojkar att framstå som skötsamma? Om vi hade en genusmedveten förskola skulle vi slippa väldigt mycket av det här. De barn som kom från de numera berömda förskolorna i Gävle (där personalen började filma sig själv och såg hur kapitalt olika de behandlade barnen utifrån kön) togs emot med förundran när de började skolan. Vilka konstiga pojkar som kunde samarbeta! Vilka högljudda och kaxiga flickor!
Som sagt, genusarbete behöver inte vara så märkvärdigt. Men det måste bedrivas konkret och kontinuerligt i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man identifierar problem, gör upp en handlingsplan och följer upp med kontroller. Och man försöker se lite längre än näsan räcker, till exempel genom att fråga sig varför man har skilda dass eller berömmer flickornas kläder eller varför pojkarna är så bryska mot flickorna på rasten. Man kan läsa förskolans böcker eller skolans läroböcker på jakt efter stereotyper. Vem är hjälten, vem är berättaren? Varför samlar Arnes pappa på frimärken medan Annas mamma "samlar på relationer"? Sen kan man gallra ut och köpa nytt, i alla fall på sikt.
Barn reagerar spontant på orättvisor. När jag berättar vad en diktator är eller varför så många barn runtom i världen dör av diarré blir mina barn upprörda. När jag berättar om diskursen "invandrare begår fler brott" blir de också väldigt arga. Så varför accepterar de att pojkar har det bättre förspänt än flickor? Jo, för att den orättvisan inte syns, och i den mån skillnaden ens uppfattas framstår den som naturlig. Inte att undra på med tanke på att den cementeras redan på förskolan. Vi har alltså en maktordning som sopar igen spåren efter sig själv och därmed inte ifrågasätts, kan man säga med risk för att låta konspiratorisk. För att citera Pierre Bourdieu lite slarvigt: det är just för att folk inte är helt medvetna om vad de håller på med som deras handlingar har en större betydelse än de inser. Därför behöver vi någon som ser och som kan lära andra att se.
Nu har jag koncentrerat mig på maktordningen mellan könen, men även barn med utländsk bakgrund blir diskriminerade i skolan, liksom barn med någon form av funktionsnedsättning eller barn/ungdomar med andra sexuella preferenser än genomsnittet, eller barn till samkönade par eller barn med slitna kläder eller fel religion. Allt det är faktiskt inte bara beklagligt, utan förbjudet i lag. Medlet för att komma tillrätta med det är antidiskrimineringsarbete. Det är olyckligt att det redskap som förskolor och skolor har fått kallas likabehandlingsplan. För vi behöver behandla folk olika - på rätt sätt, enligt var och ens förutsättningar - för att ens kunna drömma om jämlikhet och jämställdhet.
Men om du som läser det här råkar arbeta inom skolväsendet föreslår jag att du tar fram det där dokumentet och jobbar för att det ska bli levande. Du kommer att få jobba i motvind, men det får det vara värt.
2/ En vän till mig arbetar på en förskola där personalen berömmer flickorna när de har söta kläder. Vad kan man dra för slutsats av det, om någon?
3/ På en annan skola i vår närhet är pojkarnas toalett utmärkt med ett blått hjärta och en sån där klassisk herrsymbol, flickornas har ett rosa hjärta och en damsymbol. Där står också skrivet "pojkar" respektive "flickor", (men alla sexåringar kan ju inte läsa). Att jag nämner pojkarnas toalett före flickornas beror på att pojkarnas är den närmaste från dörröppningen. Tänka sig. Och tänka sig att de allra flesta som talar om pojkar och flickor gör det i den ordningen - som läraren ovan.
4/ Hanne Kjöller förespråkar i DN att vi inrättar särskilda flickskolor så att flickorna ska slippa störas av "mindre begåvade och mer störande pojkar". Detta efter att det visat sig i en undersökning i Stockholm att flickor blir mer störda i skolan än pojkar. Som om det vore en nyhet.
Alla skolor, inklusive förskolor, är skyldiga att upprätta en likabehandlingsplan. Men det finns ingen skyldighet att damma av den med jämna mellanrum. Att man kanske stolt berättar om den på föräldramöten gör inte så stor nytta. Det är snarare tvärtom: den fungerar som ett avlatsbrev. Nu har vi en likabehandlingsplan, då kan vi andas ut och slippa tänka mer på saken.
Men genusarbete och annat antidiskrimineringsarbete behöver inte vara svårt. Man kan till exempel fråga sig varför flickorna behöver gå fem steg extra till sin toalett. Det är ingen stor sak i sig; barn brukar ha rätt pigga ben. Det är heller ingen medveten diskriminering utan beror helt enkelt på att vi alltid säger "pojkar och flickor" i den ordningen, precis som vi säger "svenskar och invandrare". När skolan bestämmer att dassen av någon anledning ska vara könsuppdelade tänker man först på pojkarna, och det första dasset tillfaller alltså dem. Tänker man alls, kanske man tänker att pojkar är otåligare och därför måste få kortast möjliga avstånd till sin toalett.
Jag förstår att flickor inte vill gå på pojktoaletter, precis som kvinnor inte vill gå på herrtoaletter. Men motsatsen gäller inte - varför då? Jo, för att pojkar, och senare män, pissar ner, glömmer att fälla ner fisringen och/eller att spola. Det är en naturlag, inte sant? Nej, det är inte sant att det är en naturlag. Lösningen är att slopa de könsuppdelade toaletterna och uppfostra pojkarna. Med lite tur kanske vi då så småningom slipper vuxna män som absolut inte kan hålla sig utan skvätter i närmaste port. Det vore ingen liten vinst, tycker jag. Låter det som en omöjlig uppgift? Tja, fråga hushåll som har två eller fler toaletter. Är de könsuppdelade, och om inte, varför inte? Varför ska pojkar och män grisa ner så fort de slipper familjens ögon på sig?
Lösningen på stökiga lektioner är inte den Hanne Kjöller inbillar sig. Visst tycker jag att flickor inte ska behöva bli störda under lektionstid. Men felet är att pojkar alls är störande och att flickor alls är skötsamma, vilket är samma sak fast tvärtom. Varför ska flickorna finna sig i att bli störda, finna sig i att vara duktiga och skötsamma? Varför är det stigmatiserande för pojkar att framstå som skötsamma? Om vi hade en genusmedveten förskola skulle vi slippa väldigt mycket av det här. De barn som kom från de numera berömda förskolorna i Gävle (där personalen började filma sig själv och såg hur kapitalt olika de behandlade barnen utifrån kön) togs emot med förundran när de började skolan. Vilka konstiga pojkar som kunde samarbeta! Vilka högljudda och kaxiga flickor!
Som sagt, genusarbete behöver inte vara så märkvärdigt. Men det måste bedrivas konkret och kontinuerligt i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man identifierar problem, gör upp en handlingsplan och följer upp med kontroller. Och man försöker se lite längre än näsan räcker, till exempel genom att fråga sig varför man har skilda dass eller berömmer flickornas kläder eller varför pojkarna är så bryska mot flickorna på rasten. Man kan läsa förskolans böcker eller skolans läroböcker på jakt efter stereotyper. Vem är hjälten, vem är berättaren? Varför samlar Arnes pappa på frimärken medan Annas mamma "samlar på relationer"? Sen kan man gallra ut och köpa nytt, i alla fall på sikt.
Barn reagerar spontant på orättvisor. När jag berättar vad en diktator är eller varför så många barn runtom i världen dör av diarré blir mina barn upprörda. När jag berättar om diskursen "invandrare begår fler brott" blir de också väldigt arga. Så varför accepterar de att pojkar har det bättre förspänt än flickor? Jo, för att den orättvisan inte syns, och i den mån skillnaden ens uppfattas framstår den som naturlig. Inte att undra på med tanke på att den cementeras redan på förskolan. Vi har alltså en maktordning som sopar igen spåren efter sig själv och därmed inte ifrågasätts, kan man säga med risk för att låta konspiratorisk. För att citera Pierre Bourdieu lite slarvigt: det är just för att folk inte är helt medvetna om vad de håller på med som deras handlingar har en större betydelse än de inser. Därför behöver vi någon som ser och som kan lära andra att se.
Nu har jag koncentrerat mig på maktordningen mellan könen, men även barn med utländsk bakgrund blir diskriminerade i skolan, liksom barn med någon form av funktionsnedsättning eller barn/ungdomar med andra sexuella preferenser än genomsnittet, eller barn till samkönade par eller barn med slitna kläder eller fel religion. Allt det är faktiskt inte bara beklagligt, utan förbjudet i lag. Medlet för att komma tillrätta med det är antidiskrimineringsarbete. Det är olyckligt att det redskap som förskolor och skolor har fått kallas likabehandlingsplan. För vi behöver behandla folk olika - på rätt sätt, enligt var och ens förutsättningar - för att ens kunna drömma om jämlikhet och jämställdhet.
Men om du som läser det här råkar arbeta inom skolväsendet föreslår jag att du tar fram det där dokumentet och jobbar för att det ska bli levande. Du kommer att få jobba i motvind, men det får det vara värt.
tisdag 9 november 2010
En lisa för själen
I går såg vi äntligen Staffan Westerbergs "Elvaåringen" på Brunnsgatan. Det här är ingen recension; ni kan ju läsa vadMaina Arvas har skrivit om ni vill veta mer. Men något hon inte tar upp, och jag inte riktigt hade förstått, var vilken poet han är! Att berättelsen som ligger till grund för föreställningen är väldigt gripande är en sak, att han är typiskt och helt sig själv är föga förvånande. Att hans diabilder som ackompanjerar berättelsen visar vilken konstnär han är är en annan bonus för den som kanske inte visste det. Men när han mitt i det relativt sakligt och alldagligt återberättande spränger in sjok av svindlande skönhet blir det omöjligt att värja sig. Det kanske kan låta småtråkigt med högläsning och diabilder. Men i hans sällskap har man inte tråkigt en sekund.
Det var utsålt i går och det kan nog bli svårt att få biljett till de återstående föreställningarna. Men ta chansen, är min starka, varma rekommendation. Det här är stor teater i ett litet format för den som vill se utan skygglappar. Jag ska avsluta med några rader ur Lars Rings recension, för de sammanfattar upplevelsen så bra:
Det var utsålt i går och det kan nog bli svårt att få biljett till de återstående föreställningarna. Men ta chansen, är min starka, varma rekommendation. Det här är stor teater i ett litet format för den som vill se utan skygglappar. Jag ska avsluta med några rader ur Lars Rings recension, för de sammanfattar upplevelsen så bra:
Till sist vill man mest gråta. Språket är så vackert. Staffan Westerberg är så egen, så anarkistiskt knäpp och fräck, glad som en sommaräng över att ännu leva. Att få del av detta euforiska livsfacit är en ljuv och sorgsen lisa.Ja, det är en sannerligen en lisa.
söndag 7 november 2010
Tribunalen triumferar
När man bokar biljett på Teater Tribunalens webbplats uppmanas man fylla i sin inkomst, för här betalar man efter förmåga. Det är en fin idé, men när jag väl står i foajén och ser mig omkring känns det nästan parodiskt. Visst finns det en och annan låginkomsttagare här, till exempel studenter från Södertörns filosofikurser. Men gemensamt för oss i publiken är att vi har tillgång till ett kulturellt kapital utan vilket vi aldrig skulle sätta vår fot på en av Stockholms källarteatrar, särskilt inte när föreställningen bygger på texter av en 1600-talsfilosof: Allas krig mot alla, eller Fuck You, Mr Hobbes. Det känns rätt motbjudande. Tribban har dessutom gjort något liknande nyligen, nämligen "Det kommunistiska manifestet" - är det här deras nya giv, att göra teater av mer eller mindre omöjliga förlagor? Jag såg inte manifestet, men det jag läste och hörde lockade inte. Så det är med ganska låga förväntningar jag bänkar mig bredvid Marty.
Efter en liten stund ser vi på varandra - chockade. Det här är ju alldeles fantastiskt! Och glädjen bara växer allteftersom föreställningen växer fram. Hobbes torra katalogiserande av människans emotioner gestaltas på den fyrkantiga scenen av en ensemble som är så exakt och så fri och så jävla rolig att man bara gapar och jublar. Spelet pågår förresten även utanför scenen, som i Sex.våld.blod.äckel för några år sen. Den gången hade Brunes scenografi en nyckelroll, här är den inte lika högljudd - och det är bara bra. Ändå är känslan liknande: allt kan hända och allt händer, på och av scenen. Skådespelarna saboterar för varandra och river scenografin, de talar in i en kamera som projiceras på en filmduk, de anställer auktion på ett minneskort, de ackompanjerar det berömda vindsvåningsreportaget med "sexig dans" så att vi vrider oss av skratt - kort sagt, de gör livet osäkert för publiken. Vad är det som händer, vad menas med Hobbes texter, vad har det med KD:s partiprogram att göra? Det hade kunnat bli pannkaka av alltihop, gestaltningen hade kunnat bli krampaktig, scenografi, ljus och ljud ett mål och inte ett medel. Tala om att ta risker.
Frida Röhl, teaterns konstnärliga ledare, gör här sin regidebut. Det känns otroligt. Vill ni veta vad genial regi är, gå och se den här föreställningen. Fem av skådespelarna är som sagt scenskoleelever - märks det? Nej, det känns som om de aldrig har gjort nåt annat än stått på scen, som Leif Zern skriver i sin recension. Det är så exakt att man baxnar. Men exakthet är en sak, liv är en annan. Det går inte att glädjas åt teknik om det inte finns något bakom. Stor teater kan aldrig vara ekvilibristik, man måste se människan, inte en marionett. Och här gör man det, här blir man alldeles förälskad i dessa vackra människor som ger allt för vår skull.
Allteftersom föreställningen går blir den allvarligare. Vad gör vi av makten? Vad gör vi med varandra? Om det här bara hade varit en skrattfest hade jag lämnat teatern nöjd och glad, men nu är det så mycket mer. Det är så oändligt gripande, det är liv, det ger hopp om liv, det ger lust att leva. Vi står upp och applåderar på slutet och springer fram på trottoaren utanför, rusiga av upplevelsen. Senaste gången jag upplevde samma kombination av livsglädje, djup och anarkistisk yra var på Staffan Westerbergs Selma och Ågust. Innan dess var det nog just ovannämnda "Sex.våld.blod.äckel", men den älskade jag med ett par stora förbehåll - det här är ännu bättre. Så här är teater nästan aldrig, men när den är det kan man bara kapitulera. Jag önskar att fler fick uppleva det, för det här är inte bara teater för de redan frälsta. Vem som helst som har en gnutta hjärta i kroppen eller är nyfiken på vad teater handlar om borde se den här föreställningen.
Så skynda er nu. Om några veckor är den här föreställningen historia. Det är det tragiska med teater - och samtidigt något väldigt vackert. En filmskådespelare gör ett antal tagningar, sen bevaras scenen på film för tid och evighet. På teatern är det här och nu som gäller, och det laddar upplevelsen med en kraft som är så oändligt mycket starkare. När teater är som bäst slår det allt annat i upplevelseväg. Det här är sådan teater.
Efter en liten stund ser vi på varandra - chockade. Det här är ju alldeles fantastiskt! Och glädjen bara växer allteftersom föreställningen växer fram. Hobbes torra katalogiserande av människans emotioner gestaltas på den fyrkantiga scenen av en ensemble som är så exakt och så fri och så jävla rolig att man bara gapar och jublar. Spelet pågår förresten även utanför scenen, som i Sex.våld.blod.äckel för några år sen. Den gången hade Brunes scenografi en nyckelroll, här är den inte lika högljudd - och det är bara bra. Ändå är känslan liknande: allt kan hända och allt händer, på och av scenen. Skådespelarna saboterar för varandra och river scenografin, de talar in i en kamera som projiceras på en filmduk, de anställer auktion på ett minneskort, de ackompanjerar det berömda vindsvåningsreportaget med "sexig dans" så att vi vrider oss av skratt - kort sagt, de gör livet osäkert för publiken. Vad är det som händer, vad menas med Hobbes texter, vad har det med KD:s partiprogram att göra? Det hade kunnat bli pannkaka av alltihop, gestaltningen hade kunnat bli krampaktig, scenografi, ljus och ljud ett mål och inte ett medel. Tala om att ta risker.
Frida Röhl, teaterns konstnärliga ledare, gör här sin regidebut. Det känns otroligt. Vill ni veta vad genial regi är, gå och se den här föreställningen. Fem av skådespelarna är som sagt scenskoleelever - märks det? Nej, det känns som om de aldrig har gjort nåt annat än stått på scen, som Leif Zern skriver i sin recension. Det är så exakt att man baxnar. Men exakthet är en sak, liv är en annan. Det går inte att glädjas åt teknik om det inte finns något bakom. Stor teater kan aldrig vara ekvilibristik, man måste se människan, inte en marionett. Och här gör man det, här blir man alldeles förälskad i dessa vackra människor som ger allt för vår skull.
Allteftersom föreställningen går blir den allvarligare. Vad gör vi av makten? Vad gör vi med varandra? Om det här bara hade varit en skrattfest hade jag lämnat teatern nöjd och glad, men nu är det så mycket mer. Det är så oändligt gripande, det är liv, det ger hopp om liv, det ger lust att leva. Vi står upp och applåderar på slutet och springer fram på trottoaren utanför, rusiga av upplevelsen. Senaste gången jag upplevde samma kombination av livsglädje, djup och anarkistisk yra var på Staffan Westerbergs Selma och Ågust. Innan dess var det nog just ovannämnda "Sex.våld.blod.äckel", men den älskade jag med ett par stora förbehåll - det här är ännu bättre. Så här är teater nästan aldrig, men när den är det kan man bara kapitulera. Jag önskar att fler fick uppleva det, för det här är inte bara teater för de redan frälsta. Vem som helst som har en gnutta hjärta i kroppen eller är nyfiken på vad teater handlar om borde se den här föreställningen.
Så skynda er nu. Om några veckor är den här föreställningen historia. Det är det tragiska med teater - och samtidigt något väldigt vackert. En filmskådespelare gör ett antal tagningar, sen bevaras scenen på film för tid och evighet. På teatern är det här och nu som gäller, och det laddar upplevelsen med en kraft som är så oändligt mycket starkare. När teater är som bäst slår det allt annat i upplevelseväg. Det här är sådan teater.
onsdag 3 november 2010
Den där jävla Mahatma Gandhi
Jag vill att alla ska tycka om mig. Så är förstås inte fallet, vilket gör mig ledsen; jag ser det som ett misslyckande från min sida. Jag vet inte exakt vilka som ogillar mig, men blotta misstanken att jag har gjort mig till ovän med någon är väldigt obehaglig. Jag tänker att denna någon går och knyter näven i andanom när den där jävla Niklas Hellgren kommer på tal. Eftersom jag är lika bra som alla andra på att dra förhastade slutsatser och generalisera utan goda skäl, får tanken på den där vredgade personen mig att undra om vissa leenden möjligen är falska. Vem tycker genuint om mig och vem håller bara god min?
Att vilja att alla ska tycka om en brukar inte räknas som en god egenskap. Det är ett tecken på bristande kurage, på konflikträdsla och allmän mesighet. Det enda som är värre är att gå omkring och noja över att folk kanske inte tycker om en. Så gör bara någon som har dåligt självförtroende. Nej, man måste kunna sätta gränser kring sig själv, stå för sina åsikter och hacka i sig att världen inte är en pastoral à la Teletubbies där det värsta som kan hända är att någon gör något lite tokigt och säger ”oj då!” Det är en värld där man vet att om maskinen som tillverkar tubbiekräm är trasig är det bara en tidsfråga innan den blir hel igen, som genom ett himmelskt ingripande. Kanske har ett lamm gått vilse. Oj då! Vi måste trösta det lilla lammet. Sen kommer snart fårmamman. Så jävla förljuget, liksom. Vi måste slå på cynismgeneratorn.
Sen finns det en annan, självklar invändning. Den går ungefär så här: ”Inbillar du dig verkligen att alla ska kunna tycka om dig? Vem fan tror du att du är – Jesus? Gandhi? Moder Teresa?” Nä, det inbillar jag mig faktiskt inte. Den trion hade för övrigt sina fiender, varför argumentet klingar rätt ihåligt. Någon gick alldeles säkert omkring och tänkte: ”Den där jävla Mahatma Gandhi! Vem fan tror han att han är - Ganesha?” Men det brydde Gandhi sig inte om. Han var upptagen med att befria Indien, och vill man göra curry måste man krossa några kryddnejlikor. Nej, hans heliga image har limmats på honom i efterhand. Man ser en figur i ett vitt skynke och brillor som inte precis kommer från Synoptik på Bergsgatan 42-44 i Malmö. Kanske är brillorna igenimmade – det är ett sympatiskt drag. Tänk bara på Richard Dreyfuss, den hederspricken. Hans glasögon har immat igen i så vitt skilda filmer som ”Sa jag adjö när jag kom?”, ”Hajen” och ”Närkontakt av tredje graden”. Det är något väldigt sympatiskt med den sortens skenbar sårbarhet, för när det gäller vet vi att vi kan lita på Richard. Och jag som bara har läsglasögon. Från Åhléns i Vällingby centrum (198 kr). De immar sällan igen i rumstemperatur. Kan man lita på mig när det gäller? Det är ju själva definitionen av Trogen Vän. Men vad värre är: Kan man lita på någon som vill vara allas vän? Den hymlaren säger ju inte vad han egentligen tycker. Såna människor är de värsta.
Men riktigt så illa är det inte, jag lovar. Jag säger faktiskt vad jag tycker. Däremot kanske jag inte säger precis allt vad jag tycker och tänker, som att du ser blek och ämlig ut och har plitor kring munnen, så förmodligen har du mens. Inte för att det angår mig, men ändå. Eller att den där senaste kommentaren visar att du inte har en susning om X – du bara stoltserar med lånta fjädrar, vilket är rätt fjantigt. Ni ska vara glada för att jag håller inne med vissa saker, tro mig. Och jag är väldigt glad över samma taktfullhet från er sida. Att vissa saker gör sig bäst osagda är också lätt insett, för i samma stund som jag ler i mjugg över de där lånta fjädrarna kan en stark känsla av tillgivenhet uppstå hos mig. Det är ju så rörande och mänskligt att vilja briljera. Men försök att först påpeka fjäderlånet och därefter säga att sagda lån är mänskligt och rörande. Eh… Tror inte det, va? Kalla mig insiktsfull. Om man vill att alla ska tycka om en får man också inse att det inte kommer att ske per automatik.
Sen får man förstås skilja på sak och person. Det är en teori jag har. Jag har alltså inget emot att folk avskyr mina åsikter. Det är snarare tvärtom, vilket jag lärde mig av ordförande Mao när jag var 16 år. Man ska vara glad när någon skriver att man är en jävla idiot, för det visar att vederbörande otvivelaktigt är en tjockskalle av format. Jag minns inte riktigt om det är det som kallas motsättningarnas enhet och kamp, men låt oss kalla det en viss berättigad självgodhet. Och ja, jag tycker att världen är full av dumskallar som åsiktsskiter som kanadagäss för att nu citera Lars Noréns karakteristik av Cecilia Hagen. Sånt känns bra, men det förutsätter ett visst personligt avstånd. Lär man känna gässen kan man svårligen vara lika kategorisk. Om man inte är mycket goda vänner, för då vänder det igen. Min bästa vän och jag tycker till exempel olika om så gott som allt som vi inte är eniga om. Liksom. Hon föreslog nyligen att vi skulle göra en Östersjökryssning till Helsingfors och tillbaka under julen. Jag svarade att om jag fick välja på det och att äta en stor tallrik hundbajs skulle jag tveka. Ja, så där håller det på, men det gör inget. Jag skulle knappast formulera mig lika oartigt om jag fick samma fråga av en mindre nära vän.
Frågan är hur man gör om man möter en meningsmotståndare away from keyboard. Ska man ignorera vederbörande och framstå som en pansartax eller utbyta artigheter och känna sig foglig som en tax av vax (det här citatet kommer från ”Banne mig” av Povel Ramel, framförd av Brita Borg)? Jag vet inte, för jag har aldrig råkat ut för det. Om jag mötte Göran Skytte skulle jag nog vara trevlig, men jag skulle få svårt att inte slänga ur mig nån krok om hbt-rörelsen som makthavare eller så. Att sitta en hel kväll och dricka öl med honom utan att säga ett pip om vad jag tycker om hans åsikter vore obra för självkänslan. Och om Pol Pot återuppstod som en liten ond Jesus och föreslog en runda på den Gröne Jägaren skulle jag tacka nej rakt av, kalla mig rakryggad. Det är ju ett sånt sunkställe. Skämt åsido, även jag har mina gränser. Men häromsistens träffade jag en ledarskribent som jag ibland har kritiserat rätt hårt i min blogg. Det kändes lite konstigt först, men känslan avklingade så gott som omedelbart. Hon var nämligen en sån där person som det är alldeles omöjligt att inte tycka om, med en fantastisk, varm utstrålning. Så där som jag själv skulle vilja vara. Men då har vi alltså ett omvänt problem. Inte kan man väl skriva kritiskt om någon som man gillar? Det vore bättre om ens antagonister in spe vore ena riktiga praktarslen. Eller om man vore de bästa vänner. Det är mellanlägena som är svåra. Kanske går det att lösa upp den här knuten genom att föresätta sig att alltid vara sakligt kritisk, men aldrig elak. Då får man avstå från de där tjuvnypen som känns så tillfredsställande ibland.
Nej, nu måste jag ta mig själv i upprättelse lite, hörni. Ni har faktiskt inte monopol på att tycka saker om såna som jag. Att jag vill att alla ska tycka om mig är ett fint drag. Det tyder på att jag är en varm och kärleksfull person, och hör sen. (Å, nu börjar jag trassla in mig i det ironiska träsket, fan. Men jag får bita i det sura ollonet och gå vidare.) Skämt åsido 2, jag tycker faktiskt om nästan alla jag träffar. Jag har svårt att påminna mig att jag någonsin har mött någon som jag tyckt genuint illa om som person (alltså inte som exempelvis brödrost eller adverb). Jag rår inte för det. Jag ser sympatiska sidor hos alla, funderar över vad en viss kantighet kan bero på, känner ömhet (here we go again) för det mänskliga. Ja, jag eccehomar mig så det står härliga till. Ibland blir jag förstås besviken, som när vissa människor är semipermeabla som dialysslangar och allt kommer ut men inget tränger in. Det sätter jag faktiskt inte på mitt konto, men tråkigt är det. Men de och andra med liknande beteenden är undantag. Jag gläds åt att lära känna folk, som mina kurskamrater. Jag gläds jättemycket och vill förstås att glädjen ska vara ömsesidig. Tyvärr är vi alla rätt kassa på att uttrycka den glädjen. Det är tabu, rentav. Ingen säger: ”Gud, vad häftigt det är att lära känna dig!” Eller ”Jag skulle verkligen vilja lära känna dig, för du verkar så spännande.” Det är utvisning till Teletubbieland på sånt. Är inte det lite synd? Jag tycker det.
Jag har en gammal kollega som jag inte har träffat på åratal. Hon är ett geni på just det där, att säga hur bra folk är utan att det känns konstigt eller påklistrat. Jag önskar att jag vore sån, men det kräver en viss gåpåaranda som jag saknar. Av samma anledning är jag skitdålig på att mingla, även om jag försöker uppfostra mig själv på den punkten. Det är inte det att jag är blyg, för det är jag inte. Jag hatar bara att tränga mig på. Jag har heller aldrig förstått hur man raggar. Som när min ovannämnda vän och jag var på Tip-Top eller Patricia när jag var nyutkommen och hon kunde säga: ”Han där tittar på dig. Gå dit och prata med honom!” Aldrig i fucking livet att jag skulle göra det. Så mina första amorösa eskapader med andra män följde samma mönster som under min heterotid: det hela klaffade utan raggning. Det bara blev så (fast min första pojkvän tussade hon ihop mig med, helt skamlöst). Men folk raggar som tusan, ofta framgångsrikt. Jag förstår inte att de törs. Fordrar inte det att man är bra övertygad om sin egen förträfflighet? Liksom, här kommer jag – var stolt över min uppmärksamhet! Puh.
Att vara förälder innebär att i ena stunden vara världens bästa och i nästa inte vatten värd. Det är inget konstigt med det och det rubbar inte kärleken en nanometer. Jag vet ju att ilskan alltid går över och så är jag världens bästa pappa igen. Samma sak är det med min älskade Marty. Vi blir skitarga på varandra ibland, även om det är sällsynt. Och jag blir oerhört olycklig av det, men vet innerst inne att det kommer att sluta väl. Det är sånt som händer när båda blir utfrätta till silhuetter mot en bakgrund av stress och trötthet, men vi älskar ju varandra, vill dö i varandras armar. Konflikter är inte farliga även om de kan kännas rätt onödiga, särskilt i efterhand. Så det är okej. Det är en annan sak med mer ytligt bekanta. Risken finns att man aldrig försonas eftersom man inte träffas igen. Man skulle vilja be om förlåtelse – eller kanske få upprättelse – men det blir bara inte av. I stället ligger det där dåliga minnet och skaver, kanske i åratal. Det är faktiskt svåruthärdligt. Jag fick aldrig chansen, du fick aldrig chansen. Så nu ber jag dig och dig och dig om förlåtelse. Det var inte meningen att uttrycka mig så klumpigt. Ha, det här duger inte långt, märker jag. Det är och förblir en önskedröm, ett hjärnspöke, och det är synd och skam.
Slutligen: det kanske allra svåraste är när någon helt enkelt anser att man är tråkig. Det hände mig en gång att en person inte bara tyckte det, utan också påpekade det. Skadeglatt, till på köpet. Det kändes inte bara brutalt, utan också väldigt orättvist. Jag hade aldrig fått tillfälle att visa att jag inte alls var sån, eller att mina vänner minsann inte tyckte så. Det är väl som det sägs: man har lätt att förlåta någon som tråkar ut en, men inte någon som man tråkar ut. Ja, man vill bli omtyckt, och det är ingen struntsak. Det där gör fortfarande ont i mig. Det var en engångshändelse, men sen dess har jag fått svårt att värja mig mot misstanken att vissa uppfattar mig som tråkig. Tänk er då att ständigt få erfara vilken tråkmåns man tydligen är. Det måste vara fruktansvärt. Jag skrev ovan att den som vill bli omtyckt av andra kan tillskrivas egenheten ”dåligt självförtroende”. Nu ska jag än en gång citera vad min gamle terapeut sa när vi diskuterade det (och det gällde alltså inte mig, vill jag tillägga för att inte framstå som en sån total jävla loser). Så här: det är bättre att tala om förtroende för andra. Den som gång på gång får höra att den brister i ett eller annat avseende vågar till slut inte tro att den duger. Man har ju fått höra motsatsen; spotta på en sten tillräckligt länge så blir den våt. Man har alltså på goda grunder förlorat sitt förtroende för andra – och så kallas det för ”dåligt självförtroende”, som om det skulle vara en karaktärsegenskap. Fail på det, som min medbloggare Gustav väl skulle skriva. Han är en sån där som alla gillar, förresten. Jag har svårt att tro att någon skulle tycka att han var tråkig. Nej, han är ett bedårande barn av sin tid, och säkerligen har han den där integriteten som vissa av oss saknar. Eller också är han - och alla andra - precis som jag: en som vill bli omtyckt. Han bloggar ju, precis som jag. Vad är det om inte en enda stor bekräftelsenödighet? Ha! Jag kanske kan räta på mig.
Men nu vet ni. Jag vill att ni ska gilla mig. Pinsamt, eller hur? Ni får väl undvika mig i framtiden.
Att vilja att alla ska tycka om en brukar inte räknas som en god egenskap. Det är ett tecken på bristande kurage, på konflikträdsla och allmän mesighet. Det enda som är värre är att gå omkring och noja över att folk kanske inte tycker om en. Så gör bara någon som har dåligt självförtroende. Nej, man måste kunna sätta gränser kring sig själv, stå för sina åsikter och hacka i sig att världen inte är en pastoral à la Teletubbies där det värsta som kan hända är att någon gör något lite tokigt och säger ”oj då!” Det är en värld där man vet att om maskinen som tillverkar tubbiekräm är trasig är det bara en tidsfråga innan den blir hel igen, som genom ett himmelskt ingripande. Kanske har ett lamm gått vilse. Oj då! Vi måste trösta det lilla lammet. Sen kommer snart fårmamman. Så jävla förljuget, liksom. Vi måste slå på cynismgeneratorn.
Sen finns det en annan, självklar invändning. Den går ungefär så här: ”Inbillar du dig verkligen att alla ska kunna tycka om dig? Vem fan tror du att du är – Jesus? Gandhi? Moder Teresa?” Nä, det inbillar jag mig faktiskt inte. Den trion hade för övrigt sina fiender, varför argumentet klingar rätt ihåligt. Någon gick alldeles säkert omkring och tänkte: ”Den där jävla Mahatma Gandhi! Vem fan tror han att han är - Ganesha?” Men det brydde Gandhi sig inte om. Han var upptagen med att befria Indien, och vill man göra curry måste man krossa några kryddnejlikor. Nej, hans heliga image har limmats på honom i efterhand. Man ser en figur i ett vitt skynke och brillor som inte precis kommer från Synoptik på Bergsgatan 42-44 i Malmö. Kanske är brillorna igenimmade – det är ett sympatiskt drag. Tänk bara på Richard Dreyfuss, den hederspricken. Hans glasögon har immat igen i så vitt skilda filmer som ”Sa jag adjö när jag kom?”, ”Hajen” och ”Närkontakt av tredje graden”. Det är något väldigt sympatiskt med den sortens skenbar sårbarhet, för när det gäller vet vi att vi kan lita på Richard. Och jag som bara har läsglasögon. Från Åhléns i Vällingby centrum (198 kr). De immar sällan igen i rumstemperatur. Kan man lita på mig när det gäller? Det är ju själva definitionen av Trogen Vän. Men vad värre är: Kan man lita på någon som vill vara allas vän? Den hymlaren säger ju inte vad han egentligen tycker. Såna människor är de värsta.
Men riktigt så illa är det inte, jag lovar. Jag säger faktiskt vad jag tycker. Däremot kanske jag inte säger precis allt vad jag tycker och tänker, som att du ser blek och ämlig ut och har plitor kring munnen, så förmodligen har du mens. Inte för att det angår mig, men ändå. Eller att den där senaste kommentaren visar att du inte har en susning om X – du bara stoltserar med lånta fjädrar, vilket är rätt fjantigt. Ni ska vara glada för att jag håller inne med vissa saker, tro mig. Och jag är väldigt glad över samma taktfullhet från er sida. Att vissa saker gör sig bäst osagda är också lätt insett, för i samma stund som jag ler i mjugg över de där lånta fjädrarna kan en stark känsla av tillgivenhet uppstå hos mig. Det är ju så rörande och mänskligt att vilja briljera. Men försök att först påpeka fjäderlånet och därefter säga att sagda lån är mänskligt och rörande. Eh… Tror inte det, va? Kalla mig insiktsfull. Om man vill att alla ska tycka om en får man också inse att det inte kommer att ske per automatik.
Sen får man förstås skilja på sak och person. Det är en teori jag har. Jag har alltså inget emot att folk avskyr mina åsikter. Det är snarare tvärtom, vilket jag lärde mig av ordförande Mao när jag var 16 år. Man ska vara glad när någon skriver att man är en jävla idiot, för det visar att vederbörande otvivelaktigt är en tjockskalle av format. Jag minns inte riktigt om det är det som kallas motsättningarnas enhet och kamp, men låt oss kalla det en viss berättigad självgodhet. Och ja, jag tycker att världen är full av dumskallar som åsiktsskiter som kanadagäss för att nu citera Lars Noréns karakteristik av Cecilia Hagen. Sånt känns bra, men det förutsätter ett visst personligt avstånd. Lär man känna gässen kan man svårligen vara lika kategorisk. Om man inte är mycket goda vänner, för då vänder det igen. Min bästa vän och jag tycker till exempel olika om så gott som allt som vi inte är eniga om. Liksom. Hon föreslog nyligen att vi skulle göra en Östersjökryssning till Helsingfors och tillbaka under julen. Jag svarade att om jag fick välja på det och att äta en stor tallrik hundbajs skulle jag tveka. Ja, så där håller det på, men det gör inget. Jag skulle knappast formulera mig lika oartigt om jag fick samma fråga av en mindre nära vän.
Frågan är hur man gör om man möter en meningsmotståndare away from keyboard. Ska man ignorera vederbörande och framstå som en pansartax eller utbyta artigheter och känna sig foglig som en tax av vax (det här citatet kommer från ”Banne mig” av Povel Ramel, framförd av Brita Borg)? Jag vet inte, för jag har aldrig råkat ut för det. Om jag mötte Göran Skytte skulle jag nog vara trevlig, men jag skulle få svårt att inte slänga ur mig nån krok om hbt-rörelsen som makthavare eller så. Att sitta en hel kväll och dricka öl med honom utan att säga ett pip om vad jag tycker om hans åsikter vore obra för självkänslan. Och om Pol Pot återuppstod som en liten ond Jesus och föreslog en runda på den Gröne Jägaren skulle jag tacka nej rakt av, kalla mig rakryggad. Det är ju ett sånt sunkställe. Skämt åsido, även jag har mina gränser. Men häromsistens träffade jag en ledarskribent som jag ibland har kritiserat rätt hårt i min blogg. Det kändes lite konstigt först, men känslan avklingade så gott som omedelbart. Hon var nämligen en sån där person som det är alldeles omöjligt att inte tycka om, med en fantastisk, varm utstrålning. Så där som jag själv skulle vilja vara. Men då har vi alltså ett omvänt problem. Inte kan man väl skriva kritiskt om någon som man gillar? Det vore bättre om ens antagonister in spe vore ena riktiga praktarslen. Eller om man vore de bästa vänner. Det är mellanlägena som är svåra. Kanske går det att lösa upp den här knuten genom att föresätta sig att alltid vara sakligt kritisk, men aldrig elak. Då får man avstå från de där tjuvnypen som känns så tillfredsställande ibland.
Nej, nu måste jag ta mig själv i upprättelse lite, hörni. Ni har faktiskt inte monopol på att tycka saker om såna som jag. Att jag vill att alla ska tycka om mig är ett fint drag. Det tyder på att jag är en varm och kärleksfull person, och hör sen. (Å, nu börjar jag trassla in mig i det ironiska träsket, fan. Men jag får bita i det sura ollonet och gå vidare.) Skämt åsido 2, jag tycker faktiskt om nästan alla jag träffar. Jag har svårt att påminna mig att jag någonsin har mött någon som jag tyckt genuint illa om som person (alltså inte som exempelvis brödrost eller adverb). Jag rår inte för det. Jag ser sympatiska sidor hos alla, funderar över vad en viss kantighet kan bero på, känner ömhet (here we go again) för det mänskliga. Ja, jag eccehomar mig så det står härliga till. Ibland blir jag förstås besviken, som när vissa människor är semipermeabla som dialysslangar och allt kommer ut men inget tränger in. Det sätter jag faktiskt inte på mitt konto, men tråkigt är det. Men de och andra med liknande beteenden är undantag. Jag gläds åt att lära känna folk, som mina kurskamrater. Jag gläds jättemycket och vill förstås att glädjen ska vara ömsesidig. Tyvärr är vi alla rätt kassa på att uttrycka den glädjen. Det är tabu, rentav. Ingen säger: ”Gud, vad häftigt det är att lära känna dig!” Eller ”Jag skulle verkligen vilja lära känna dig, för du verkar så spännande.” Det är utvisning till Teletubbieland på sånt. Är inte det lite synd? Jag tycker det.
Jag har en gammal kollega som jag inte har träffat på åratal. Hon är ett geni på just det där, att säga hur bra folk är utan att det känns konstigt eller påklistrat. Jag önskar att jag vore sån, men det kräver en viss gåpåaranda som jag saknar. Av samma anledning är jag skitdålig på att mingla, även om jag försöker uppfostra mig själv på den punkten. Det är inte det att jag är blyg, för det är jag inte. Jag hatar bara att tränga mig på. Jag har heller aldrig förstått hur man raggar. Som när min ovannämnda vän och jag var på Tip-Top eller Patricia när jag var nyutkommen och hon kunde säga: ”Han där tittar på dig. Gå dit och prata med honom!” Aldrig i fucking livet att jag skulle göra det. Så mina första amorösa eskapader med andra män följde samma mönster som under min heterotid: det hela klaffade utan raggning. Det bara blev så (fast min första pojkvän tussade hon ihop mig med, helt skamlöst). Men folk raggar som tusan, ofta framgångsrikt. Jag förstår inte att de törs. Fordrar inte det att man är bra övertygad om sin egen förträfflighet? Liksom, här kommer jag – var stolt över min uppmärksamhet! Puh.
Att vara förälder innebär att i ena stunden vara världens bästa och i nästa inte vatten värd. Det är inget konstigt med det och det rubbar inte kärleken en nanometer. Jag vet ju att ilskan alltid går över och så är jag världens bästa pappa igen. Samma sak är det med min älskade Marty. Vi blir skitarga på varandra ibland, även om det är sällsynt. Och jag blir oerhört olycklig av det, men vet innerst inne att det kommer att sluta väl. Det är sånt som händer när båda blir utfrätta till silhuetter mot en bakgrund av stress och trötthet, men vi älskar ju varandra, vill dö i varandras armar. Konflikter är inte farliga även om de kan kännas rätt onödiga, särskilt i efterhand. Så det är okej. Det är en annan sak med mer ytligt bekanta. Risken finns att man aldrig försonas eftersom man inte träffas igen. Man skulle vilja be om förlåtelse – eller kanske få upprättelse – men det blir bara inte av. I stället ligger det där dåliga minnet och skaver, kanske i åratal. Det är faktiskt svåruthärdligt. Jag fick aldrig chansen, du fick aldrig chansen. Så nu ber jag dig och dig och dig om förlåtelse. Det var inte meningen att uttrycka mig så klumpigt. Ha, det här duger inte långt, märker jag. Det är och förblir en önskedröm, ett hjärnspöke, och det är synd och skam.
Slutligen: det kanske allra svåraste är när någon helt enkelt anser att man är tråkig. Det hände mig en gång att en person inte bara tyckte det, utan också påpekade det. Skadeglatt, till på köpet. Det kändes inte bara brutalt, utan också väldigt orättvist. Jag hade aldrig fått tillfälle att visa att jag inte alls var sån, eller att mina vänner minsann inte tyckte så. Det är väl som det sägs: man har lätt att förlåta någon som tråkar ut en, men inte någon som man tråkar ut. Ja, man vill bli omtyckt, och det är ingen struntsak. Det där gör fortfarande ont i mig. Det var en engångshändelse, men sen dess har jag fått svårt att värja mig mot misstanken att vissa uppfattar mig som tråkig. Tänk er då att ständigt få erfara vilken tråkmåns man tydligen är. Det måste vara fruktansvärt. Jag skrev ovan att den som vill bli omtyckt av andra kan tillskrivas egenheten ”dåligt självförtroende”. Nu ska jag än en gång citera vad min gamle terapeut sa när vi diskuterade det (och det gällde alltså inte mig, vill jag tillägga för att inte framstå som en sån total jävla loser). Så här: det är bättre att tala om förtroende för andra. Den som gång på gång får höra att den brister i ett eller annat avseende vågar till slut inte tro att den duger. Man har ju fått höra motsatsen; spotta på en sten tillräckligt länge så blir den våt. Man har alltså på goda grunder förlorat sitt förtroende för andra – och så kallas det för ”dåligt självförtroende”, som om det skulle vara en karaktärsegenskap. Fail på det, som min medbloggare Gustav väl skulle skriva. Han är en sån där som alla gillar, förresten. Jag har svårt att tro att någon skulle tycka att han var tråkig. Nej, han är ett bedårande barn av sin tid, och säkerligen har han den där integriteten som vissa av oss saknar. Eller också är han - och alla andra - precis som jag: en som vill bli omtyckt. Han bloggar ju, precis som jag. Vad är det om inte en enda stor bekräftelsenödighet? Ha! Jag kanske kan räta på mig.
Men nu vet ni. Jag vill att ni ska gilla mig. Pinsamt, eller hur? Ni får väl undvika mig i framtiden.
lördag 30 oktober 2010
Skillnaden mellan Sofia och Börje
Det här inlägget skulle också kunna heta "Den gråtande politikern". Det är ju en genre i sig, men det brukar inte heta att de gråter. Nej, de "bryter ihop". Att bara böla lite sådär i allmänhet gör inte den som är en hårt pressad, viktig person. Nej, här bryter XX ihop i direktsändning, knäckt, tillspillogiven, förtvivlad. Ecce homo! Att det till exempel är kvällspressens reportrar som får folk att ta till lipen är förstås en helt annan sak.
Så Sofia Arkelsten grät. Det är nu förevigat på samma sätt som strippande tonårstjejer på webcam. Med förevigat menas numera bokstavligen bevarat för all framtid i form av ettor och nollor eller kanske så småningom på en kvantdator nära dig när den dagen kommer. I ditt biochip, rentav. Om sextusen år.
Börje Ahlstedt gråter säkert också ibland. På scenen eller filmduken kan han fälla tårar lika bra som vilken välutbildad skådespelare som helst. Och det är förstås rart. Ronja Rövardotters pappa utbrister i ett "Han saknas mig!" om Skalle-Per och inte ett öga är torrt bland tittarna, för tårar smittar. Sorgen är i det här fallet något man bär inom sig, en så kallad "känsla". Och när den manifesteras i form av konvulsioner och så vidare har man lämnat över den till eventuella mottagare. Då kan de "identifiera sig", liksom. Känna samma sak by proxy. Så säger teorin.
Skulle Börje gråta i en intervju? Ja, kanske. Och då skulle alla gripas av sympati med honom. Stora karlen. Däremot värjer han sig mot anklagelsen att han lär vara svår att hantera i en replokal. Jenny Östergren samtalade om det med honom i en morgonsoffa nyligen. Så här refererar Aftonbladet det hela:
Men alltså. Gunnel Fred hoppar av för att hon inte orkar med Börje. OBS! Detta är min teori och naturligtvis ren spekulation. Det är otvivelaktigt en ren slump att anonyma källor uppger för pressen att Börje är en jobbig jävel. Sambandet är alltså tillfälligt, inte kausalt. Så nu har jag intygat det, throughout the universe, in perpetuity. Men låt mig spinna vidare på denna fantastiska och osannolika teori. Tänk om det vore så att kvinnliga skådespelare liksom befann sig i ett slags underläge gentemot de manliga? Jag vet, det låter långsökt. Teatern är trots allt en arbetsplats som skiljer sig från Försäkringskassan eller Lambertssons mobilkranar. På teatern ägnar sig konstnärer åt en konstnärligt undersökande process tillsammans och i samförstånd. Men ändå. Anta att det vore sant. I så fall handlar det inte enbart om att en mindre viktig roll med vidhängande skådespelare drar sig tillbaka medan den viktiga rollen med vidhängande skådespelare blir kvar. Det handlar om något som man skulle kunna beskriva med en sån gammalmodig term som könsmaktsordning.
Och nu till Arkelsten, den gråtande. Hon tog till lipen för att hon läste peppande kommentarer, visar det sig. Anspänningen som mediedrevet hade orsakat var förstås svår, så när hon fick lite värme kom tårarna. Men det var inte precis så Expressen framställde saken på sin förstasida. Nej, hon var förstås skummisen som bröt ihop under trycket. Aftonbladet skrev att en fjärdedel av väljarna krävde hennes avgång. En fjärdedel av moderaterna? Det har jag faktiskt inte kollat, men det kan kvitta. Drevet mot henne har inte så mycket med sakfrågan att göra som med blodtörsten hos drevkarlarna. Vad jag än känner inför moderaternas politik tycker jag att den här sortens moderna skampålar är motbjudande. Jag hoppas faktiskt att hon står vid sitt ord och inte avgår. För om inte Carl Bildt ruckas en millimeter av sina affärer med Lundin Oil ska inte Arkelsten behöva avgå för något som faktiskt är struntsaker i jämförelse. Bildt har också givit henne sitt stöd på sitt pösande vis. Bjudresor är lappri, basta. Carl skulle aldrig, säger aldrig, gråta på bild. Frågan är om han någonsin gråter. Bryter ihop gör han definitivt inte. Han har inte tid med sånt, för han måste träffa världens ledare på någon exotisk plats och sen jäkta hem med regeringsplanet. Ska fan sitta och böla då.
Det handlar om makt. Börje tjänar visserligen långt mindre än Arkelsten, max 30 loppor i månaden. Men han har annat kapital. Börje har varit med sen 60-talet på Dramaten, han är en uppburen skådespelare och van att få som han vill. Han är också den stora konstnären. "Det är för det här som vi sviker våra barn", sa han på en av Dramatens höstsamlingar för några år sen. Konsten framför allt! Själv tycker jag att det vore bättre att inte svika barnen, men det är ju jag, det. Konstnärsmyten, och då förkroppsligad av en man, säger att folk som liksom inte passar in i det vanliga samhället kan få fritt spelrum för sina mindre tilltalande sidor i teaterns skyddade värld. Dramaten är, precis som teatervärlden i allmänhet, starkt mansdominerad, och det lär Marie-Louise Ekman inte rå på i första taget. Stjärnorna gör lite som de vill, åtminstone tills de gör sig helt omöjliga, som Michael Persbrandt häromåret. Eller Thorsten Flinck långt tidigare. Tålamodet med dem är mycket stort. Men ta en kvinnlig skådespelare som beter sig likadant som de stora grabbarna, med lite gatuboxning, drogproblem och sexuella trakasserier, och hon åker ut på arslet fortare än man hinner säga Leila K.
Eller ta de manliga moderaterna som fick sitta kvar trots svartanställningar och obetalda tv-licenser. Det ska väldigt mycket till innan man gör en littorinare. Stegö Chilò och Borelius? Bye bye. Och nu Arkelsten? Nej, jag hoppas inte det. Jag jublade när S-C fick avgå, men det var för hennes vidriga kultursyn. Jag har ingenting till övers för Maria Borelius heller, och Sofia Arkelsten är inte precis någon jag hyser varma känslor för. Men jag kan inte jubla över att de har fått känna på lite könsmaktsordning, trots att de kanske hade trott sig stå över den. Jag tror att Arkelsten är som många i de här kretsarna: det är alltid okej att roffa åt sig lite när man kan. Men det är bra naivt att tro att man inte kommer att granskas av medierna. Politiken är trots allt inte som teatervärlden - det kanske är den stora skillnaden mellan Sofia och Börje, förutom att de har olika kromosomuppsättningar och därmed behandlas olika.
Så Sofia Arkelsten grät. Det är nu förevigat på samma sätt som strippande tonårstjejer på webcam. Med förevigat menas numera bokstavligen bevarat för all framtid i form av ettor och nollor eller kanske så småningom på en kvantdator nära dig när den dagen kommer. I ditt biochip, rentav. Om sextusen år.
Börje Ahlstedt gråter säkert också ibland. På scenen eller filmduken kan han fälla tårar lika bra som vilken välutbildad skådespelare som helst. Och det är förstås rart. Ronja Rövardotters pappa utbrister i ett "Han saknas mig!" om Skalle-Per och inte ett öga är torrt bland tittarna, för tårar smittar. Sorgen är i det här fallet något man bär inom sig, en så kallad "känsla". Och när den manifesteras i form av konvulsioner och så vidare har man lämnat över den till eventuella mottagare. Då kan de "identifiera sig", liksom. Känna samma sak by proxy. Så säger teorin.
Skulle Börje gråta i en intervju? Ja, kanske. Och då skulle alla gripas av sympati med honom. Stora karlen. Däremot värjer han sig mot anklagelsen att han lär vara svår att hantera i en replokal. Jenny Östergren samtalade om det med honom i en morgonsoffa nyligen. Så här refererar Aftonbladet det hela:
– När man läser framstår du som en jobbig typ att arbeta med, kan du dementera det, undrar hon.
– Ja definitivt. Tidningarna har sökt mig och jag har inte sagt halv sju till dem.
– Vad jag ägnar mig åt är att försöka gestalta en mycket svår roll i ett briljant stycke. Det tar all min energi på ett mycket roligt och givande sätt.
Goddag, yxskaft, någon? Att han inte säger halv sju kanske tyder på Stor Integritet, ni vet. Tycker han. Frågan är hur mycket Gunnel Fred ger för det svaret, eller att han lägger all sin energi på gestaltningen på ett roligt och givande vis. Det är inte han som har hoppat av produktionen, utan hon. Och detta är inget man gör utan vidare. Skådespelare är ungefär som översättare när det gäller sjukdom: den finns inte. Man kräks i en hink före entrén, man spelar vidare även om man har brutit foten. Man hoppar inte av för att det känns lite motigt. Produktionen kostar miljoners miljoner på en institutionsteater och varje dag utan föreställning är en smärre katastrof. (På Stockholms stadsteater har Benny Fredriksson löst problemet med tomma salonger vid mässfall genom att tvinga skådespelarna till ständig jour. Om föreställning A måste ställas in ersätter man den med föreställning B fort som ögat. Alltså kan en skådespelare i föreställning B inte ta ett påhugg nån annanstans under spelfria dagar eller uppehåll. Det är väl fint? Lite slaveri i modern form.)
Men alltså. Gunnel Fred hoppar av för att hon inte orkar med Börje. OBS! Detta är min teori och naturligtvis ren spekulation. Det är otvivelaktigt en ren slump att anonyma källor uppger för pressen att Börje är en jobbig jävel. Sambandet är alltså tillfälligt, inte kausalt. Så nu har jag intygat det, throughout the universe, in perpetuity. Men låt mig spinna vidare på denna fantastiska och osannolika teori. Tänk om det vore så att kvinnliga skådespelare liksom befann sig i ett slags underläge gentemot de manliga? Jag vet, det låter långsökt. Teatern är trots allt en arbetsplats som skiljer sig från Försäkringskassan eller Lambertssons mobilkranar. På teatern ägnar sig konstnärer åt en konstnärligt undersökande process tillsammans och i samförstånd. Men ändå. Anta att det vore sant. I så fall handlar det inte enbart om att en mindre viktig roll med vidhängande skådespelare drar sig tillbaka medan den viktiga rollen med vidhängande skådespelare blir kvar. Det handlar om något som man skulle kunna beskriva med en sån gammalmodig term som könsmaktsordning.
Och nu till Arkelsten, den gråtande. Hon tog till lipen för att hon läste peppande kommentarer, visar det sig. Anspänningen som mediedrevet hade orsakat var förstås svår, så när hon fick lite värme kom tårarna. Men det var inte precis så Expressen framställde saken på sin förstasida. Nej, hon var förstås skummisen som bröt ihop under trycket. Aftonbladet skrev att en fjärdedel av väljarna krävde hennes avgång. En fjärdedel av moderaterna? Det har jag faktiskt inte kollat, men det kan kvitta. Drevet mot henne har inte så mycket med sakfrågan att göra som med blodtörsten hos drevkarlarna. Vad jag än känner inför moderaternas politik tycker jag att den här sortens moderna skampålar är motbjudande. Jag hoppas faktiskt att hon står vid sitt ord och inte avgår. För om inte Carl Bildt ruckas en millimeter av sina affärer med Lundin Oil ska inte Arkelsten behöva avgå för något som faktiskt är struntsaker i jämförelse. Bildt har också givit henne sitt stöd på sitt pösande vis. Bjudresor är lappri, basta. Carl skulle aldrig, säger aldrig, gråta på bild. Frågan är om han någonsin gråter. Bryter ihop gör han definitivt inte. Han har inte tid med sånt, för han måste träffa världens ledare på någon exotisk plats och sen jäkta hem med regeringsplanet. Ska fan sitta och böla då.
Det handlar om makt. Börje tjänar visserligen långt mindre än Arkelsten, max 30 loppor i månaden. Men han har annat kapital. Börje har varit med sen 60-talet på Dramaten, han är en uppburen skådespelare och van att få som han vill. Han är också den stora konstnären. "Det är för det här som vi sviker våra barn", sa han på en av Dramatens höstsamlingar för några år sen. Konsten framför allt! Själv tycker jag att det vore bättre att inte svika barnen, men det är ju jag, det. Konstnärsmyten, och då förkroppsligad av en man, säger att folk som liksom inte passar in i det vanliga samhället kan få fritt spelrum för sina mindre tilltalande sidor i teaterns skyddade värld. Dramaten är, precis som teatervärlden i allmänhet, starkt mansdominerad, och det lär Marie-Louise Ekman inte rå på i första taget. Stjärnorna gör lite som de vill, åtminstone tills de gör sig helt omöjliga, som Michael Persbrandt häromåret. Eller Thorsten Flinck långt tidigare. Tålamodet med dem är mycket stort. Men ta en kvinnlig skådespelare som beter sig likadant som de stora grabbarna, med lite gatuboxning, drogproblem och sexuella trakasserier, och hon åker ut på arslet fortare än man hinner säga Leila K.
Eller ta de manliga moderaterna som fick sitta kvar trots svartanställningar och obetalda tv-licenser. Det ska väldigt mycket till innan man gör en littorinare. Stegö Chilò och Borelius? Bye bye. Och nu Arkelsten? Nej, jag hoppas inte det. Jag jublade när S-C fick avgå, men det var för hennes vidriga kultursyn. Jag har ingenting till övers för Maria Borelius heller, och Sofia Arkelsten är inte precis någon jag hyser varma känslor för. Men jag kan inte jubla över att de har fått känna på lite könsmaktsordning, trots att de kanske hade trott sig stå över den. Jag tror att Arkelsten är som många i de här kretsarna: det är alltid okej att roffa åt sig lite när man kan. Men det är bra naivt att tro att man inte kommer att granskas av medierna. Politiken är trots allt inte som teatervärlden - det kanske är den stora skillnaden mellan Sofia och Börje, förutom att de har olika kromosomuppsättningar och därmed behandlas olika.
måndag 18 oktober 2010
Våldtäkt som hatbrott
I går kväll stod jag på balkongen och rökte när jag fick sen en granne på en balkong snett nedanför mig stirra på sin mobiltelefon och därefter kasta den i asfalten. Han vände på klacken och drog igen sin balkongdörr med en smäll. Händelsen är måhända trivial, men den fick mig att fundera på hur hat uppstår. Att hat inte är detsamma som vrede är en gammal observation. Vrede kan uppstå ur just ingenting, särskilt när man är labil. Hat kräver något mer, nämligen en mer långvarig relation till det hatade objektet. Jag vet inte om det var just mobiltelefonen min granne hade kommit att hata. Kanske var det personen i andra änden. Själv har jag varit svårt frestad att kasta ut ett antal av mina datorer genom fönstret, men hittills avstått. Det krävs ändå något slags impulsgenombrott för att det ska vara möjligt. Hejdar man sig och tänker efter inser man det futila i att ta ut sin vrede på döda föremål. Men hellre det än att ge sig på något levande; jag hoppas att det var telefonen grannen hatade, för annars riskerar någon sin hälsa nästa gång vederbörande träffar honom.
På Twitter läste jag nyligen att någons bästa vän hade blivit rånad, nerslagen och våldtagen i ett skogsparti. "Vad är det för jävla samhälle vi lever i?" frågade sig vännens vän. Det är naturligtvis en retorisk fråga, ett annat sätt att skrika: "Jävla skitsamhälle!" Men frågan går att ta på allvar. Vad är det alltså för samhälle vi lever i? Varför blev den här kvinnan utsatt för de här grova övergreppen? Jag tror att svaret på den andra frågan är att hon föll offer för ett hatbrott. För förövaren fick hon representera gruppen kvinnor, på samma sätt som den enskilde bögen eller invandraren blir nedsparkad eller till och med mördad som representant för en hatad grupp. Hon var inte en individ med speciella personlighetsdrag, en historia, en familj, utan en för tillfället sårbar representant för alla kvinnor. Och förövaren hade en lång och smärtsam historia av misslyckade relationer till kvinnor.
Detta kan verka paradoxalt. Varför hata någon man inte känner, om nu hat kräver en långvarig relation? Sanningen är att det räcker med en föreställning om det hatade objektet. Marty berättade om en dokumentär hon hade sett om en ung kvinna som var djupt rasistisk och umgicks med andra av den ullen. Men så fick hon ett beredskapsjobb på ett dagis, och när tv-teamet besökt henne där några veckor senare satt hon med en liten i sin famn, någon som hade tytt sig till henne och som hon själv hade fäst sig vid. Det var (förstås, säger dramaturgin) ett ”invandrarbarn”, och numera hade hon ändrat uppfattning. Inte kunde hon hata det här barnet eller dess föräldrar. Närheten botade effektivt hennes rasistiska vanföreställningar.
Rasister och främlingsfientliga personer behöver alltså inte vara nära de avskyvärda utlänningarna. Främlingsfientligheten är ofta störst i tämligen "oblandade" befolkningsgrupper. Nej, det räcker med att xenofoberna känner de Andras närvaro som ett hot, som om de plötsligt blivit medvetna om sin sårbarhet, sin mjuka hud som de främmande hotar att penetrera. Ja, invandrarna hotar att ta över hela samhället och därmed utplåna själva grunden för hatarnas trygghet, gemenskap och närhet till varandra. Att detta är fiktion spelar ingen roll; för xenofoberna och rasisterna är det verklighet. På samma sätt tränger sig bögarna på de ”riktiga männen”. Närheten hotar att ta ifrån dessa män deras manlighet, för de visar hur den bara är en konstruktion och därmed ett bräckligt bygge. Det är nämligen ytterst få män som verkligen känner sig som riktiga, lyckade och fullödiga karlar – det manliga hegemoniska idealet är ouppnåeligt för de allra flesta. Och ju mer man misstänker att man är dålig på att göra sin manlighet, desto mer sårbar blir man. Varenda kotte, inklusive alla andra riktiga karlar, vet ju innerst inne att det höhöande manliga machobrölet är en fasad, att bög- invandrar- och kvinnoföraktet är ett spel för gallerierna. Och de längtar efter närhet – både till kvinnor och till andra män – vilket gör dem ännu mer sårbara.
Jag inser att parallellen mellan överfallsvåldtäkter och hatbrott mot exempelvis invandrare haltar något. I det första fallet (är min teori) bottnar hatet ofta i en utebliven närhet eller i personliga misslyckanden med nära relationer. I det andra fallet är den upplevda närheten ett hot. Men gemensamt är att våldet riktas mot en lika oskyldig som obekant individ som får symbolisera sin grupp. En andra invändning är att överfallsvåldtäkterna trots allt bara utgör en mindre del av den totala andelen våldtäkter. De flesta begås inte i osäkra offentliga miljöer utan i till synes trygga sammanhang. Det finns kvinnor som våldtas och misshandlas av sina män i åratal. Ibland lyckas de till slut ta sig ur sin destruktiva relation, ibland slutar de på bårhuset. Här är hatet sannerligen fött ur närheten, ur långvarig frustration. Käringen gör inte som jag säger. Käringen kränker mig. Jag har ju sagt till, ska det vara så svårt att fatta?! Och när väl det första slaget har fallit är tabut brutet och oavsett om mannen ångrar sig och gråter, bönar om förlåtelse och ber henne stanna kvar kan nästa slag falla när som helst. Jag tror att ångern är äkta och bönen om förlåtelse uppriktig. Det gör inte våldet ursäktligt, men ändå. Och det gör att den slagna och våldtagna hoppas att hennes baneman ska bättra sig. Det håller bara ett tag, sen upprepas mönstret. Så de bör gå efter det första slaget. Vilket de själva vet.
En annan och växande typ av våldtäkter begås mot unga kvinnor av ytligt bekanta, kanske någon man har träffat på krogen, kanske en kompis kompis. Ofta är de inblandade parterna berusade och omdömet grumlat hos kvinnan (hon känner sig löjligt nog trygg fast hon borde akta sig, veta bättre) - och hos mannen är tröskeln för impulsgenombrott sänkt. Frågar man männen som har förgripit sig på kvinnor i såna situationer om orsaken blir svaret ”Jag trodde att hon var med på det”. Om de nu inte säger rent ut att hon var med på det, det är förmodligen vanligare. Detta är givetvis lögn, men om stödbevisning saknas räcker det så gott som alltid för att mannen ska slippa påföljd. Ja, att det är lögn är uppenbart, åtminstone för mig. Ingen som är vid sina sunda vätskor, oavsett om andra vätskor har tillförts, kan misstolka en situation som sexuell och attraktionen som gemensam så till den milda grad som förövaren påstår. Att kvinnan anser sig utsatt för ett övergrepp räcker som bevis för att ett övergrepp har skett. Känns det som våldtäkt är det våldtäkt. Att någon kvinna skulle okynnesanmäla någon som hon har haft samlag med för att ”hon ångrar sig” eller så är en myt. Alla kvinnor vet hur svårt det är att få någon dömd för våldtäkt, alla kvinnor vet vad de kommer att tvingas genomlida på vägen mot detta i stort sett hopplösa mål. Ja, alla kvinnor vet att någon upprättelse inte står att få. Och alla kvinnor vet att de kommer att ifrågasättas. Varför följde du med? Borde du verkligen ha varit full? Var du inte utmanande klädd, hade du inte skickat sexuella signaler? Hånglade ni inte lite på bussen? När jag alltså skriver att hennes omdöme var "grumlat" menar jag att hon för ett ögonblick kanske tänkte sig att hon hade samma rätt som alla andra. Alltså som en man. Att hennes värld inte skulle vara kringskuren av hot, att hon faktiskt har rätt att ta genvägen genom parken. Att det aldrig kan vara hennes fel att män förgriper sig på henne, att hon har all rätt att vara "naiv" och lita på sina medmänniskor.
Men handlar den här sortens våldtäkter också om hat? Är det inte bara kättja, parat med alkoholintag och dåligt omdöme som får mannen att förgripa sig på den där fulla tjejen? Nej, vill jag påstå. Det övergrepp han begår rymmer alltid en portion hat, knullet är alltid ett straffknull, avsett att återupprätta kvinnan som underordnad och honom som överordnad. Impulsen att sätta på, dominera och straffa kanske inte skulle ha blivit verklighet utan spriten och de övriga omständigheterna som ”underlättar” våldtäkten. Men grunden är densamma som vid övriga våldtäktstyper. Någonstans på vägen har maktordningen rubbats, nu ska den återställas - eller bekräftas. Sätter jag på dig när du är utslagen gör jag det för att det är min rätt, för att du är ett objekt, mitt objekt. Detta sker alltid efter en viss planering, det är alltid medvetet. Många kvinnomisshandlare har förklarat sig i rätten med att ”det bara small”. Just det. Det bara small efter att mannen hade dragit ner persiennerna, höjt volymen på teven och lindat knogarna. Överfallsvåldtäkten är också planerad och inte resultatet av ett plötsligt infall. Våldet följer alltid ett visst mönster och bottnar i en könsmaktsordning, även när det "bara" är ett nyp i rumpan eller en kuk mot ryggen på dansgolvet.
Vad är det nu för samhälle vi lever i? Jo, det är ett samhälle där könsgränserna nogsamt patrulleras – försök till exempel att gå in på ”fel” toalett ska ni få se. Det är ett samhälle där man som individ bara blir begriplig om man har rätt uttryck i förhållande till sin fysiska kropp och har rätt begär, d.v.s. till det ”motsatta” könet. Ni kanske tycker att vi har kommit så långt här i vårt norra hörn av världen. Och visst, Sverige är ett land där jämställdheten är ganska utbredd och rättigheterna för hbtq-personer tillgodoses i allt större utsträckning. Men skrapa lite på ytan och tänk efter. Hur ofta ser ni två män hålla handen? Hur många personer med utländsk bakgrund ser ni på teatern? Om jag säger ”professor”, är er första tanke en man eller en kvinna? Vilka är de verkligt mäktiga i samhället? Tja, man kan lika gärna fråga vad deras fruar heter. Det är ett samhälle som genomsyras av asymmetriska maktrelationer.
Mäns våld mot män är också betydande. Detta anförs ibland som ett argument mot en feministisk maktanalys: ”Männen, då?! Det är ju fler män som utsätts för våld än kvinnor!” Men om man höjer blicken kan man med lite tur få syn på två saker: för det första är det sexuella våldet mot kvinnor betydligt mer omfattande och kvinnor utsätts även för andra former av våld, våld som tar sig mer indirekta uttryck, som sexuella trakasserier. För det andra är våldet mot kvinnor inte väsensskilt eller väl avgränsat i relation till våldet mot män. I båda fallen handlar det om makt, om hotade gränser, om att sätta någon på plats. Och att det är just män som står för våldet beror till stor del på att män blivit betingade att lösa konflikter med maktmedel, ytterst våld. När sedan hatet blossar upp, ur ett verkligt eller föreställt hot från en verklig eller inbillad fiende. När någon kommer för nära. När någon avvisar närhet. När någon behöver sättas på plats. Ja, då är våldet lösningen.
Men vad är lösningen på våldet? Hur får vi bukt, dels med männens lågintensiva krig i form av sexuella trakasserier, dels med de rena våldshandlingarna i form av våldtäkt och misshandel? I samband med #metoo framförs att vi män måste visa nolltolerans mot sexism och så vidare. Bra där, men det är faktiskt en självklarhet, eller borde vara en självklarhet, en lägstanivå. Och tyvärr tror jag att all nolltolerans och alla Killmiddagar i världen båtar föga om vi inte får bukt med mäns faktiska och/eller föreställda överordning. Risken är att vi bara predikar för de redan frälsta, blundar för att även vi "goda" män i mångt och mycket tjänar på kvinnors underordning och sen nöjer oss där. De hopplösa fallen når man ändå inte fram till och nu har vi ju gjort vad vi kan, eller hur?
Men nej, det har vi inte. Vi både kan och måste göra mycket mer. Till exempel angripa problemet vid roten. Så länge vi lär småpojkar att höjda röster och hot om våld eller faktiskt våld lönar sig kommer de att växa upp till killar och män som känner sig överordnade. Så länge vi lär våra söner att det är okej att ta upp allt syre i en diskussion kommer de fortsätta att göra det. Och så länge vi män inte tar ett jämlikt delat ansvar för barn och hushållsarbete som en självklarhet, så länge kommer vi att befästa och stärka vår överordning.
Jag tror att vi behöver två verktyg för att få bukt med allt det som #metoo visar: 1/ genusarbete från tidig ålder och sedan konsekvent och obligatoriskt upp i åldrarna och 2/ lite gammal hederlig feministisk kamp för lika löner och lika rättigheter. För naturligtvis hänger faktisk och föreställd överordning ihop. Hade den där snubben som förgrep sig på dig inte levt i ett samhälle där män var överordnade så hade kan kanske inte sett det som harmlöst eller självklart att utnyttja och kränka dig. Han kanske inte hade haft några privilegier att hota. Och hade han i det nuvarande samhället sedan barnsben fått lära sig att inte lösa konflikter med våld eller nedvärdera det kvinnligt kodade, hade han kanske också låtit bli att trycka sig mot dig på dansgolvet, trots att kvinnor i allmänhet fortfarande är underordnade män i allmänhet.
Slutligen: Är du en av alla dessa personer som har blivit våldtagna och/eller slagna vill jag råda dig samma sak som min terapeut rådde mig en gång i tiden: att se det som en olyckshändelse. Det fråntar inte gärningsmannen ett uns ansvar. Men det fråntar dig all eventuell skuld. Vem som helst kan drabbas och du kunde faktiskt inte förutse vad som skulle ske. Det man inte kan förutse kan man heller inte lastas för - olyckan är till sin natur oförutsägbar. Det enda vi kan göra är att inte stå i vägen när gärningsmannen är där - och det är faktiskt ogörligt om vi inte vill låsa in oss i en bunker. Vi måste våga lita på varandra, trots allt. Samtidigt som vi arbetar för ett bättre samhälle.
På Twitter läste jag nyligen att någons bästa vän hade blivit rånad, nerslagen och våldtagen i ett skogsparti. "Vad är det för jävla samhälle vi lever i?" frågade sig vännens vän. Det är naturligtvis en retorisk fråga, ett annat sätt att skrika: "Jävla skitsamhälle!" Men frågan går att ta på allvar. Vad är det alltså för samhälle vi lever i? Varför blev den här kvinnan utsatt för de här grova övergreppen? Jag tror att svaret på den andra frågan är att hon föll offer för ett hatbrott. För förövaren fick hon representera gruppen kvinnor, på samma sätt som den enskilde bögen eller invandraren blir nedsparkad eller till och med mördad som representant för en hatad grupp. Hon var inte en individ med speciella personlighetsdrag, en historia, en familj, utan en för tillfället sårbar representant för alla kvinnor. Och förövaren hade en lång och smärtsam historia av misslyckade relationer till kvinnor.
Detta kan verka paradoxalt. Varför hata någon man inte känner, om nu hat kräver en långvarig relation? Sanningen är att det räcker med en föreställning om det hatade objektet. Marty berättade om en dokumentär hon hade sett om en ung kvinna som var djupt rasistisk och umgicks med andra av den ullen. Men så fick hon ett beredskapsjobb på ett dagis, och när tv-teamet besökt henne där några veckor senare satt hon med en liten i sin famn, någon som hade tytt sig till henne och som hon själv hade fäst sig vid. Det var (förstås, säger dramaturgin) ett ”invandrarbarn”, och numera hade hon ändrat uppfattning. Inte kunde hon hata det här barnet eller dess föräldrar. Närheten botade effektivt hennes rasistiska vanföreställningar.
Rasister och främlingsfientliga personer behöver alltså inte vara nära de avskyvärda utlänningarna. Främlingsfientligheten är ofta störst i tämligen "oblandade" befolkningsgrupper. Nej, det räcker med att xenofoberna känner de Andras närvaro som ett hot, som om de plötsligt blivit medvetna om sin sårbarhet, sin mjuka hud som de främmande hotar att penetrera. Ja, invandrarna hotar att ta över hela samhället och därmed utplåna själva grunden för hatarnas trygghet, gemenskap och närhet till varandra. Att detta är fiktion spelar ingen roll; för xenofoberna och rasisterna är det verklighet. På samma sätt tränger sig bögarna på de ”riktiga männen”. Närheten hotar att ta ifrån dessa män deras manlighet, för de visar hur den bara är en konstruktion och därmed ett bräckligt bygge. Det är nämligen ytterst få män som verkligen känner sig som riktiga, lyckade och fullödiga karlar – det manliga hegemoniska idealet är ouppnåeligt för de allra flesta. Och ju mer man misstänker att man är dålig på att göra sin manlighet, desto mer sårbar blir man. Varenda kotte, inklusive alla andra riktiga karlar, vet ju innerst inne att det höhöande manliga machobrölet är en fasad, att bög- invandrar- och kvinnoföraktet är ett spel för gallerierna. Och de längtar efter närhet – både till kvinnor och till andra män – vilket gör dem ännu mer sårbara.
Jag inser att parallellen mellan överfallsvåldtäkter och hatbrott mot exempelvis invandrare haltar något. I det första fallet (är min teori) bottnar hatet ofta i en utebliven närhet eller i personliga misslyckanden med nära relationer. I det andra fallet är den upplevda närheten ett hot. Men gemensamt är att våldet riktas mot en lika oskyldig som obekant individ som får symbolisera sin grupp. En andra invändning är att överfallsvåldtäkterna trots allt bara utgör en mindre del av den totala andelen våldtäkter. De flesta begås inte i osäkra offentliga miljöer utan i till synes trygga sammanhang. Det finns kvinnor som våldtas och misshandlas av sina män i åratal. Ibland lyckas de till slut ta sig ur sin destruktiva relation, ibland slutar de på bårhuset. Här är hatet sannerligen fött ur närheten, ur långvarig frustration. Käringen gör inte som jag säger. Käringen kränker mig. Jag har ju sagt till, ska det vara så svårt att fatta?! Och när väl det första slaget har fallit är tabut brutet och oavsett om mannen ångrar sig och gråter, bönar om förlåtelse och ber henne stanna kvar kan nästa slag falla när som helst. Jag tror att ångern är äkta och bönen om förlåtelse uppriktig. Det gör inte våldet ursäktligt, men ändå. Och det gör att den slagna och våldtagna hoppas att hennes baneman ska bättra sig. Det håller bara ett tag, sen upprepas mönstret. Så de bör gå efter det första slaget. Vilket de själva vet.
En annan och växande typ av våldtäkter begås mot unga kvinnor av ytligt bekanta, kanske någon man har träffat på krogen, kanske en kompis kompis. Ofta är de inblandade parterna berusade och omdömet grumlat hos kvinnan (hon känner sig löjligt nog trygg fast hon borde akta sig, veta bättre) - och hos mannen är tröskeln för impulsgenombrott sänkt. Frågar man männen som har förgripit sig på kvinnor i såna situationer om orsaken blir svaret ”Jag trodde att hon var med på det”. Om de nu inte säger rent ut att hon var med på det, det är förmodligen vanligare. Detta är givetvis lögn, men om stödbevisning saknas räcker det så gott som alltid för att mannen ska slippa påföljd. Ja, att det är lögn är uppenbart, åtminstone för mig. Ingen som är vid sina sunda vätskor, oavsett om andra vätskor har tillförts, kan misstolka en situation som sexuell och attraktionen som gemensam så till den milda grad som förövaren påstår. Att kvinnan anser sig utsatt för ett övergrepp räcker som bevis för att ett övergrepp har skett. Känns det som våldtäkt är det våldtäkt. Att någon kvinna skulle okynnesanmäla någon som hon har haft samlag med för att ”hon ångrar sig” eller så är en myt. Alla kvinnor vet hur svårt det är att få någon dömd för våldtäkt, alla kvinnor vet vad de kommer att tvingas genomlida på vägen mot detta i stort sett hopplösa mål. Ja, alla kvinnor vet att någon upprättelse inte står att få. Och alla kvinnor vet att de kommer att ifrågasättas. Varför följde du med? Borde du verkligen ha varit full? Var du inte utmanande klädd, hade du inte skickat sexuella signaler? Hånglade ni inte lite på bussen? När jag alltså skriver att hennes omdöme var "grumlat" menar jag att hon för ett ögonblick kanske tänkte sig att hon hade samma rätt som alla andra. Alltså som en man. Att hennes värld inte skulle vara kringskuren av hot, att hon faktiskt har rätt att ta genvägen genom parken. Att det aldrig kan vara hennes fel att män förgriper sig på henne, att hon har all rätt att vara "naiv" och lita på sina medmänniskor.
Men handlar den här sortens våldtäkter också om hat? Är det inte bara kättja, parat med alkoholintag och dåligt omdöme som får mannen att förgripa sig på den där fulla tjejen? Nej, vill jag påstå. Det övergrepp han begår rymmer alltid en portion hat, knullet är alltid ett straffknull, avsett att återupprätta kvinnan som underordnad och honom som överordnad. Impulsen att sätta på, dominera och straffa kanske inte skulle ha blivit verklighet utan spriten och de övriga omständigheterna som ”underlättar” våldtäkten. Men grunden är densamma som vid övriga våldtäktstyper. Någonstans på vägen har maktordningen rubbats, nu ska den återställas - eller bekräftas. Sätter jag på dig när du är utslagen gör jag det för att det är min rätt, för att du är ett objekt, mitt objekt. Detta sker alltid efter en viss planering, det är alltid medvetet. Många kvinnomisshandlare har förklarat sig i rätten med att ”det bara small”. Just det. Det bara small efter att mannen hade dragit ner persiennerna, höjt volymen på teven och lindat knogarna. Överfallsvåldtäkten är också planerad och inte resultatet av ett plötsligt infall. Våldet följer alltid ett visst mönster och bottnar i en könsmaktsordning, även när det "bara" är ett nyp i rumpan eller en kuk mot ryggen på dansgolvet.
Vad är det nu för samhälle vi lever i? Jo, det är ett samhälle där könsgränserna nogsamt patrulleras – försök till exempel att gå in på ”fel” toalett ska ni få se. Det är ett samhälle där man som individ bara blir begriplig om man har rätt uttryck i förhållande till sin fysiska kropp och har rätt begär, d.v.s. till det ”motsatta” könet. Ni kanske tycker att vi har kommit så långt här i vårt norra hörn av världen. Och visst, Sverige är ett land där jämställdheten är ganska utbredd och rättigheterna för hbtq-personer tillgodoses i allt större utsträckning. Men skrapa lite på ytan och tänk efter. Hur ofta ser ni två män hålla handen? Hur många personer med utländsk bakgrund ser ni på teatern? Om jag säger ”professor”, är er första tanke en man eller en kvinna? Vilka är de verkligt mäktiga i samhället? Tja, man kan lika gärna fråga vad deras fruar heter. Det är ett samhälle som genomsyras av asymmetriska maktrelationer.
Mäns våld mot män är också betydande. Detta anförs ibland som ett argument mot en feministisk maktanalys: ”Männen, då?! Det är ju fler män som utsätts för våld än kvinnor!” Men om man höjer blicken kan man med lite tur få syn på två saker: för det första är det sexuella våldet mot kvinnor betydligt mer omfattande och kvinnor utsätts även för andra former av våld, våld som tar sig mer indirekta uttryck, som sexuella trakasserier. För det andra är våldet mot kvinnor inte väsensskilt eller väl avgränsat i relation till våldet mot män. I båda fallen handlar det om makt, om hotade gränser, om att sätta någon på plats. Och att det är just män som står för våldet beror till stor del på att män blivit betingade att lösa konflikter med maktmedel, ytterst våld. När sedan hatet blossar upp, ur ett verkligt eller föreställt hot från en verklig eller inbillad fiende. När någon kommer för nära. När någon avvisar närhet. När någon behöver sättas på plats. Ja, då är våldet lösningen.
Men vad är lösningen på våldet? Hur får vi bukt, dels med männens lågintensiva krig i form av sexuella trakasserier, dels med de rena våldshandlingarna i form av våldtäkt och misshandel? I samband med #metoo framförs att vi män måste visa nolltolerans mot sexism och så vidare. Bra där, men det är faktiskt en självklarhet, eller borde vara en självklarhet, en lägstanivå. Och tyvärr tror jag att all nolltolerans och alla Killmiddagar i världen båtar föga om vi inte får bukt med mäns faktiska och/eller föreställda överordning. Risken är att vi bara predikar för de redan frälsta, blundar för att även vi "goda" män i mångt och mycket tjänar på kvinnors underordning och sen nöjer oss där. De hopplösa fallen når man ändå inte fram till och nu har vi ju gjort vad vi kan, eller hur?
Men nej, det har vi inte. Vi både kan och måste göra mycket mer. Till exempel angripa problemet vid roten. Så länge vi lär småpojkar att höjda röster och hot om våld eller faktiskt våld lönar sig kommer de att växa upp till killar och män som känner sig överordnade. Så länge vi lär våra söner att det är okej att ta upp allt syre i en diskussion kommer de fortsätta att göra det. Och så länge vi män inte tar ett jämlikt delat ansvar för barn och hushållsarbete som en självklarhet, så länge kommer vi att befästa och stärka vår överordning.
Jag tror att vi behöver två verktyg för att få bukt med allt det som #metoo visar: 1/ genusarbete från tidig ålder och sedan konsekvent och obligatoriskt upp i åldrarna och 2/ lite gammal hederlig feministisk kamp för lika löner och lika rättigheter. För naturligtvis hänger faktisk och föreställd överordning ihop. Hade den där snubben som förgrep sig på dig inte levt i ett samhälle där män var överordnade så hade kan kanske inte sett det som harmlöst eller självklart att utnyttja och kränka dig. Han kanske inte hade haft några privilegier att hota. Och hade han i det nuvarande samhället sedan barnsben fått lära sig att inte lösa konflikter med våld eller nedvärdera det kvinnligt kodade, hade han kanske också låtit bli att trycka sig mot dig på dansgolvet, trots att kvinnor i allmänhet fortfarande är underordnade män i allmänhet.
Slutligen: Är du en av alla dessa personer som har blivit våldtagna och/eller slagna vill jag råda dig samma sak som min terapeut rådde mig en gång i tiden: att se det som en olyckshändelse. Det fråntar inte gärningsmannen ett uns ansvar. Men det fråntar dig all eventuell skuld. Vem som helst kan drabbas och du kunde faktiskt inte förutse vad som skulle ske. Det man inte kan förutse kan man heller inte lastas för - olyckan är till sin natur oförutsägbar. Det enda vi kan göra är att inte stå i vägen när gärningsmannen är där - och det är faktiskt ogörligt om vi inte vill låsa in oss i en bunker. Vi måste våga lita på varandra, trots allt. Samtidigt som vi arbetar för ett bättre samhälle.
tisdag 12 oktober 2010
När hus gör ont
Jag har lämnat barnen i skolan och har ingen brådska till universitetet i dag, så jag bestämmer mig för att ta Fyran vid S:t Eriksplan och inte vid Odenplan som jag brukar. Så slipper jag trängas, tänker jag. Men när jag står vid busshållplatsen är det nåt som skaver – vad? Det är inte att det är kallt, även om jag fryser lite. Nej, det är åsynen av Birkastan på andra sidan om Torsgatan. Det var där mor tillbringade sina sista år i livet, det är där mina systrar har bott, liksom jag själv. Men inte längre. Ja, jag har gått just här på nätterna när Byléns Livs hade varuautomater som vi rädade för att tugga i oss nåt, men kanske mest för att det var roligt med varuautomater – som var omoderna redan då, en relik liksom herr Bylén själv i sin blågrå rock när butiken var öppen. Jag har suttit hemma hos D. i hans slummiga och trivsamma lägenhet på Norrbackagatan och druckit te. En natt vid tretiden hördes ett blodisande vrål någonstans ifrån. Huset var från 1885, med långa korridorer där lyset sällan funkade och där det fanns vedlårar och vattenhoar och dass. Jag var alltid livrädd när jag gick därifrån på natten. D:s lägenhet hade bebotts av en pundare som hade ritat meterhöga seriefigurer med tjyvslang i pratbubblorna, och det fanns säkert en och annan kvart i kåken. Nu är den riven för längesen och i dess ställe finns posten – höll jag på att säga. För det finns väl inga postkontor längre.
Jag bodde hos M. i hennes likaledes ruffiga lägenhet längst ner på Karlbergsvägen, i ett hus som var marginellt yngre än D:s, men på sätt och vis värre. Lägenhet efter lägenhet bommades igen med skivor för fönstren, bommar och hänglås. Det hindrade väl tjackpundarna från att bryta sig in igen, men ingen längre tid. Golvet i hennes lägenhet var fullt med spikar efter en bortsliten linoleummatta, men jag trivdes. Något badrum hade varken hon eller D. Det var inte så noga med sånt. Diskbänken var av zink och skulle skuras med Björnpulver och mjölk. Dasset målade jag i bästa op-stil med vita väggar och svart handfat och toa. Färgen skrynklade sig och flagnade, förstås, särskilt inne i toastolen. Förarbetet var kanske inte det bästa. Hennes uråldriga farmor drev en lite butik bredvid, där det kom ungkarlar och köpte laxpudding, stekt strömming och diverse annan otäck husmanskost. Tvärsöver gatan öppnade så småningom Stockholms första makrobiotiska restaurang. Där var vi aldrig, för vi hade inte råd.
De där ruffiga kåkarna saknas väl av ingen. Men jag kan ha fel; jag är kanske inte ensam om att känna smärta över det förgångna, den nostalgi som Tarkovskij kallade en sjukdom. Ja, jag blir sjuk när jag står här på busshållplatsen. Det vore inte möjligt att återvända ens om husen hade stått kvar, men det händer att man grips av en impuls och försöker tränga in i moderlivet igen. En gång flyttade jag till Smedslätten av diverse dumma anledningar, decennier efter att jag hade rymt från Bromma. Vägarna och stigarna och husen var sig lika men ingenting annat. I Ålstensskolan stötte jag på gamla klasskamrater som också hade barn där, och det var hemskt. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som bekant, så frågan är varför man ens försöker. Jag ska inte gå in på varför, men en sak är säker: Bromma hade förändrats i grunden. Visst, det var snobbigt redan på den tiden, men där bodde inte bara de välbärgade och malliga. Det fanns halvpanka akademiker som min familj, gamla gummor i små förfallna träkåkar, till och med kollektiv. I dag får man väl inte en villa under sju miljoner, och alla de halvpanka radikalerna har dött ut eller flyttat. Malligheten är total och stinkande och jag skulle inte flytta tillbaka ens om jag kunde bo gratis.
Men det gör ont ändå. Det gör ont i mig på Karlbergsvägens busshållplats trots att jag inte längtar tillbaka. Livet har inte bara gått vidare, det har gjort de mest bisarra och oväntade krumsprång som har fört mig hit, till en tillvaro som jag älskar och inte vill rubba en millimeter på. Jag har aldrig varit så lycklig som nu, men ont gör det vid S:t Eriksplan och ont gör det när jag tänker tillbaka på allt som inte går att återskapa och inte heller längtar efter. Det är nåt med livet, att det är större än summan av sina beståndsdelar och minnen, att det går vidare, inte obönhörligt i väl avgränsade tidssjok men på det stora hela ändå framåt på ett diffust vis. Barnen blir större, jag blir äldre, det finns just ingen permanens att tala om. Och det är helt i sin ordning, men jag börjar skönja ett slut då jag ska skiljas från allt som jag älskar. Det går några decennier och en dag står något av mina barn vid en busshållplats och tänker på sin för längesedan döda pappa. Jag skulle vilja fatta denna framtidsmänniskas hand. Säga att det kommer att bli bättre även om det blåser lite kallt i dag. Känna mig säker på att detta barn som nu har blivit vuxet ska klara sig bra. Men jag vill inte bo i den där världen där jag inte skulle känna igen mig och där en gigantisk skräphög av tomma hus bebos av urblekta andeväsen från det förgångna.
Det jag vill, det jag så gärna skulle vilja, vore att bebo nuet, bara nuet.
Jag bodde hos M. i hennes likaledes ruffiga lägenhet längst ner på Karlbergsvägen, i ett hus som var marginellt yngre än D:s, men på sätt och vis värre. Lägenhet efter lägenhet bommades igen med skivor för fönstren, bommar och hänglås. Det hindrade väl tjackpundarna från att bryta sig in igen, men ingen längre tid. Golvet i hennes lägenhet var fullt med spikar efter en bortsliten linoleummatta, men jag trivdes. Något badrum hade varken hon eller D. Det var inte så noga med sånt. Diskbänken var av zink och skulle skuras med Björnpulver och mjölk. Dasset målade jag i bästa op-stil med vita väggar och svart handfat och toa. Färgen skrynklade sig och flagnade, förstås, särskilt inne i toastolen. Förarbetet var kanske inte det bästa. Hennes uråldriga farmor drev en lite butik bredvid, där det kom ungkarlar och köpte laxpudding, stekt strömming och diverse annan otäck husmanskost. Tvärsöver gatan öppnade så småningom Stockholms första makrobiotiska restaurang. Där var vi aldrig, för vi hade inte råd.
De där ruffiga kåkarna saknas väl av ingen. Men jag kan ha fel; jag är kanske inte ensam om att känna smärta över det förgångna, den nostalgi som Tarkovskij kallade en sjukdom. Ja, jag blir sjuk när jag står här på busshållplatsen. Det vore inte möjligt att återvända ens om husen hade stått kvar, men det händer att man grips av en impuls och försöker tränga in i moderlivet igen. En gång flyttade jag till Smedslätten av diverse dumma anledningar, decennier efter att jag hade rymt från Bromma. Vägarna och stigarna och husen var sig lika men ingenting annat. I Ålstensskolan stötte jag på gamla klasskamrater som också hade barn där, och det var hemskt. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som bekant, så frågan är varför man ens försöker. Jag ska inte gå in på varför, men en sak är säker: Bromma hade förändrats i grunden. Visst, det var snobbigt redan på den tiden, men där bodde inte bara de välbärgade och malliga. Det fanns halvpanka akademiker som min familj, gamla gummor i små förfallna träkåkar, till och med kollektiv. I dag får man väl inte en villa under sju miljoner, och alla de halvpanka radikalerna har dött ut eller flyttat. Malligheten är total och stinkande och jag skulle inte flytta tillbaka ens om jag kunde bo gratis.
Men det gör ont ändå. Det gör ont i mig på Karlbergsvägens busshållplats trots att jag inte längtar tillbaka. Livet har inte bara gått vidare, det har gjort de mest bisarra och oväntade krumsprång som har fört mig hit, till en tillvaro som jag älskar och inte vill rubba en millimeter på. Jag har aldrig varit så lycklig som nu, men ont gör det vid S:t Eriksplan och ont gör det när jag tänker tillbaka på allt som inte går att återskapa och inte heller längtar efter. Det är nåt med livet, att det är större än summan av sina beståndsdelar och minnen, att det går vidare, inte obönhörligt i väl avgränsade tidssjok men på det stora hela ändå framåt på ett diffust vis. Barnen blir större, jag blir äldre, det finns just ingen permanens att tala om. Och det är helt i sin ordning, men jag börjar skönja ett slut då jag ska skiljas från allt som jag älskar. Det går några decennier och en dag står något av mina barn vid en busshållplats och tänker på sin för längesedan döda pappa. Jag skulle vilja fatta denna framtidsmänniskas hand. Säga att det kommer att bli bättre även om det blåser lite kallt i dag. Känna mig säker på att detta barn som nu har blivit vuxet ska klara sig bra. Men jag vill inte bo i den där världen där jag inte skulle känna igen mig och där en gigantisk skräphög av tomma hus bebos av urblekta andeväsen från det förgångna.
Det jag vill, det jag så gärna skulle vilja, vore att bebo nuet, bara nuet.
lördag 2 oktober 2010
#sakersominteärlika
Vad är det som är sig ständigt likt? Jag kan inte komma på nåt, så nu vädjar jag till min gigantiska läsekrets. Själv tycker jag att det mesta är sig olikt. I går var jag och min vän P. på Göken, den lilla übermüsiga gaybaren och restaurangen på Pontonjärgatan. Sötisen i baren var sig inte riktigt lik, för han hade klippt sig. Men det var okej ändå. Däremot befolkades stället av heteropar - vart har Familjen tagit vägen? Att schlagern dånade samtidigt som Moulin Rouge ljudlöst visades på teven var som vanligt, liksom handväsklamporna i fönstret, toaletten med parfym och andra utiliteter, dzinnåtånicken och dagens serverades i tjusiga glas och så. Mycket trivsamt, bortsett från ett drama med väninna tröstar väninna som relationskrisar, varpå upprörda telefonsamtal varpå fler tårar varpå en berusad man som såg ut som om man hade gjort kattmat av Dolph Lundgren kom och svepte bort sin moatjé. De skulle nog hem och försoningsknulla, kantänka. Jag har aldrig förstått mig på det där. Är det inte bättre att prata? Jag är så konventionell.
Jaha, sen tog vi trean till Slussen och gick på Paradise. Kolingsborg var sig likt, musiken var som den brukar vara - det vill säga lite sämre än på lördagar, men vafan - och alla homogeja var sig också lika. Men varken jag eller P. kände igen en kotte till att börja med. Gaypubliken förnyas underifrån, vilket är glädjande. Men borta var alla som man såg ute för sju-åtta år sen på Patricia, på Tip-Top, Häcktet (ja, det stavades så) Connection... Man får nog gå till Side-Track om man vill ha kontinuitet. Så småningom såg jag ändå en handfull bekanta nyllen och strax innan jag gick hem blev det kram- och pusskalas med en jag inte hade sett på länge. Men att publiken är en annan gör ingenting. Allt förändras (ja, om ni nu inte hittar någon orubblig konstant), men saker kan vara sig lika ändå. Jag känner trygghet när jag ser de där typiska små knubbiga butchflatorna, de surmulna bögarna med sina rakade skallar, de söta thaikillarna och så en och annan transa. Det kvittar att jag inte känner dem, för i deras sällskap känner jag mig trygg.
Det är kanske jag som har förändrats, tänker ni? Klart jag har. Vad nu "jag" är. Jag håller just på att jaga jaget i texter av olika briljanta teoretiker, ty det ingår i mina studier. Är jaget bara diskursivt konstruerat, finns det en "doer before the deed", hur undviker man den kartesianska uppdelningen i själ och kropp, vad säger Simone, Judith, Lois, Nancy, Pierre och gänget? Det är fanimej inte lätt ska ni veta. Men oerhört intressant. Klart står i alla fall att jag visserligen har förändrats men ändå är mig lik. Det är inte så svårt att förhålla sig till utom på ett teoretiskt-analytiskt plan. Det som är svårare är att inse att den man en gång trodde sig känna inte är sig lik annat än på en marginellt förändrad yta. Man blir lätt upprörd. Det känns så konstigt. Man sörjer den gamla personen som verkar ha sagt upp kontraktet eller är på väg någon annanstans, till en plats man inte vill besöka. Folk slits med åren, vilket blir väldigt tydligt när man ser dem stå och svaja i en bar på ett mindre muntert vis än Då, på den tiden, i det sammanhanget, när man hade så kul, när det var vi på väg mot framtiden. Nu är det nu, och det gör ont.
Jag bloggade inte på den tiden. Jag skrev dagbok på Qruisern och kastade mig in i diskussionsforumet med liv och lust och vrede. Genom min och andras dagböcker lärde vi känna varandra, vi träffades ute och fortsatte vänskapen. Jag fick en helt ny familj och flera av dem har varit oerhört viktiga för mig. Jag älskar dem för det de betydde för mig då - och vissa, som P. eller Marty, finns i allra högsta grad kvar i mitt liv. Mitt nya liv som sannerligen inte är sig likt även om det rymmer vissa nästan-konstanter från förr. Nu har jag nyligen avslutat mitt medlemskap i kära gamla tant Krussan, jag bloggar i stället för att skriva dagbok, jag har över 200 följare på Twitter varav en hel del i medievärlden, jag har skrivit en artikel i Bang och visst skulle jag kunna ge järnet för att bli mer inflytelserik. Men jag har ingen lust att lägga så mycket krut på det, för annat går före, både av tvång och lust. Jag har alla mina barn, jag har mina genusstudier och nu pluggar jag även historia på halvfart, en distanskurs från Högskolan på Gotland av alla ställen. Och det senare är ett bra exempel på varför allt förändras och ändå inte. Tipset om kursen kom från en mycket kär vän som jag lärde känna på Qruisern. Hon är en av de klokaste och roligaste personer jag vet, och jag ser henne som min mentor. Men jag har aldrig träffat henne och har ingen aning om hur hon ser ut. Alltså kan hon vara ganska konstant för mig, bortsett från hennes konstanta stöd. När jag en dag ligger på min dödsbädd kommer jag att minnas hennes fantastiska, stärkande och vackra råd till mig i diktform, under en tid när jag satt så fast i det konstanta och knappt vågade språnget in i förändringen.
Ja, och barnen blir större. Men de är sig väldigt lika - för mig. Hur det känns för mitt minsta gull, som nu har börjat på dagis, går inte att veta. Hon är glad och harmonisk för jämnan, det är inte det. Jag är fullkomligt trygg i det. Men det vore bra intressant att få krypa in för en stund i hennes medvetande och se vilket jag hon känner sig ha. Enligt Freud borde hon drabbas av penisavund endera dagen. Enligt Lacan har jag slitit henne från hennes moder, och inte nog med det: hon har lämnat symbiosen och är nu i symbolvärlden, den där hennes förmåga att säga "mamma" är hennes sätt att hantera sorgen över förlusten. Eller nåt i den stilen, jag orkar inte vara mer precis när det gäller sånt strunt. Är hon diskursivt konstruerad? Är jag det? Är min bisexualitet en omöjlig och förbjuden livsform som hotar att rucka den obligatoriska heterosexualiteten, ja hela jävla matrisen? Knappast. Jag tycker nog att folk år heterosexuella utan större bekymmer eller behov av reflexion även år 2010. Klart att synen på kön, genus, sexuell läggning etc. har förändrats ganska kraftigt efter alla dessa år. Det är väldigt glädjande att Sverige är ett av de mest hbt-vänliga länderna i världen. Men det finns en del andra moln på himlen, minst sagt. Sverige har förändrats oerhört, men är sig ändå likt. Sillsvansarna förföljer mig fortfarande, och flaggjäveln och juljäveln och kräftjäveln och påskhelvetet och klämdagarna och planeringsdagarna. Men jag är ändå väldigt fäst vid all denna småfjantiga svenskhet. Så länge den inte är värre. Men den som inte förstår att konstans och utveckling måste framförhandlas ligger risigt till, liksom den som drabbas av den sortens stelopererade utblick. Det finns gott om #sakersominteärlika - deal with it!
Jaha, sen tog vi trean till Slussen och gick på Paradise. Kolingsborg var sig likt, musiken var som den brukar vara - det vill säga lite sämre än på lördagar, men vafan - och alla homogeja var sig också lika. Men varken jag eller P. kände igen en kotte till att börja med. Gaypubliken förnyas underifrån, vilket är glädjande. Men borta var alla som man såg ute för sju-åtta år sen på Patricia, på Tip-Top, Häcktet (ja, det stavades så) Connection... Man får nog gå till Side-Track om man vill ha kontinuitet. Så småningom såg jag ändå en handfull bekanta nyllen och strax innan jag gick hem blev det kram- och pusskalas med en jag inte hade sett på länge. Men att publiken är en annan gör ingenting. Allt förändras (ja, om ni nu inte hittar någon orubblig konstant), men saker kan vara sig lika ändå. Jag känner trygghet när jag ser de där typiska små knubbiga butchflatorna, de surmulna bögarna med sina rakade skallar, de söta thaikillarna och så en och annan transa. Det kvittar att jag inte känner dem, för i deras sällskap känner jag mig trygg.
Det är kanske jag som har förändrats, tänker ni? Klart jag har. Vad nu "jag" är. Jag håller just på att jaga jaget i texter av olika briljanta teoretiker, ty det ingår i mina studier. Är jaget bara diskursivt konstruerat, finns det en "doer before the deed", hur undviker man den kartesianska uppdelningen i själ och kropp, vad säger Simone, Judith, Lois, Nancy, Pierre och gänget? Det är fanimej inte lätt ska ni veta. Men oerhört intressant. Klart står i alla fall att jag visserligen har förändrats men ändå är mig lik. Det är inte så svårt att förhålla sig till utom på ett teoretiskt-analytiskt plan. Det som är svårare är att inse att den man en gång trodde sig känna inte är sig lik annat än på en marginellt förändrad yta. Man blir lätt upprörd. Det känns så konstigt. Man sörjer den gamla personen som verkar ha sagt upp kontraktet eller är på väg någon annanstans, till en plats man inte vill besöka. Folk slits med åren, vilket blir väldigt tydligt när man ser dem stå och svaja i en bar på ett mindre muntert vis än Då, på den tiden, i det sammanhanget, när man hade så kul, när det var vi på väg mot framtiden. Nu är det nu, och det gör ont.
Jag bloggade inte på den tiden. Jag skrev dagbok på Qruisern och kastade mig in i diskussionsforumet med liv och lust och vrede. Genom min och andras dagböcker lärde vi känna varandra, vi träffades ute och fortsatte vänskapen. Jag fick en helt ny familj och flera av dem har varit oerhört viktiga för mig. Jag älskar dem för det de betydde för mig då - och vissa, som P. eller Marty, finns i allra högsta grad kvar i mitt liv. Mitt nya liv som sannerligen inte är sig likt även om det rymmer vissa nästan-konstanter från förr. Nu har jag nyligen avslutat mitt medlemskap i kära gamla tant Krussan, jag bloggar i stället för att skriva dagbok, jag har över 200 följare på Twitter varav en hel del i medievärlden, jag har skrivit en artikel i Bang och visst skulle jag kunna ge järnet för att bli mer inflytelserik. Men jag har ingen lust att lägga så mycket krut på det, för annat går före, både av tvång och lust. Jag har alla mina barn, jag har mina genusstudier och nu pluggar jag även historia på halvfart, en distanskurs från Högskolan på Gotland av alla ställen. Och det senare är ett bra exempel på varför allt förändras och ändå inte. Tipset om kursen kom från en mycket kär vän som jag lärde känna på Qruisern. Hon är en av de klokaste och roligaste personer jag vet, och jag ser henne som min mentor. Men jag har aldrig träffat henne och har ingen aning om hur hon ser ut. Alltså kan hon vara ganska konstant för mig, bortsett från hennes konstanta stöd. När jag en dag ligger på min dödsbädd kommer jag att minnas hennes fantastiska, stärkande och vackra råd till mig i diktform, under en tid när jag satt så fast i det konstanta och knappt vågade språnget in i förändringen.
Ja, och barnen blir större. Men de är sig väldigt lika - för mig. Hur det känns för mitt minsta gull, som nu har börjat på dagis, går inte att veta. Hon är glad och harmonisk för jämnan, det är inte det. Jag är fullkomligt trygg i det. Men det vore bra intressant att få krypa in för en stund i hennes medvetande och se vilket jag hon känner sig ha. Enligt Freud borde hon drabbas av penisavund endera dagen. Enligt Lacan har jag slitit henne från hennes moder, och inte nog med det: hon har lämnat symbiosen och är nu i symbolvärlden, den där hennes förmåga att säga "mamma" är hennes sätt att hantera sorgen över förlusten. Eller nåt i den stilen, jag orkar inte vara mer precis när det gäller sånt strunt. Är hon diskursivt konstruerad? Är jag det? Är min bisexualitet en omöjlig och förbjuden livsform som hotar att rucka den obligatoriska heterosexualiteten, ja hela jävla matrisen? Knappast. Jag tycker nog att folk år heterosexuella utan större bekymmer eller behov av reflexion även år 2010. Klart att synen på kön, genus, sexuell läggning etc. har förändrats ganska kraftigt efter alla dessa år. Det är väldigt glädjande att Sverige är ett av de mest hbt-vänliga länderna i världen. Men det finns en del andra moln på himlen, minst sagt. Sverige har förändrats oerhört, men är sig ändå likt. Sillsvansarna förföljer mig fortfarande, och flaggjäveln och juljäveln och kräftjäveln och påskhelvetet och klämdagarna och planeringsdagarna. Men jag är ändå väldigt fäst vid all denna småfjantiga svenskhet. Så länge den inte är värre. Men den som inte förstår att konstans och utveckling måste framförhandlas ligger risigt till, liksom den som drabbas av den sortens stelopererade utblick. Det finns gott om #sakersominteärlika - deal with it!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
