Ondskan må vara obegriplig. Våra förklaringar räcker inte, förnuftet slår bakut vid tanken på bebisarna i frysboxen eller de instängda barnen i källaren. Vi vill inte tro att någon kan göra så, ändå vet vi att det sker ofattbara grymheter, för vittnesmålen är legio. Men ondska är ett oanvändbart begrepp. Vad ska vi ha det till? Som motpol till godhet? Som en kvast med vilken vi sopar undan det plågsamma, ångestframkallande, hjärtskärande, säger oss att sådana är ändå inte vi?
Det duger inte. Om vi vill förstå verkligheten måste vi först skåda den i hela dess praktfulla vidrighet utan att blunda. William Burroughs förklarar titeln på sin bok Den nakna lunchen så här: det är när vi ser vad vi har spetsat på gaffeln.
Göran Skytte häpnar i en kolumn i SvD över att vi under de många massmordens 1900-tal har ”avskaffat tanken på den individuella ondskan”. Därmed, menar han, står vi också handfallna inför mordet på Engla eller inför monsterpappan Fritzl. Vi borde inse att ondska, även personlig ondska, är en realitet, skriver Skytte. Vi ska inte försöka förstå den ”enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi”, för de förklaringsmodellerna räcker inte till. Nej, låt oss lägga korten på bordet, tycks Skytte mena, ty: ”Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.”
Som om det skulle förklara något. Som om ”godhet” är ett analysverktyg och inte en värdering. Som om vi skulle stå bättre rustade att orka med mörkret genom att kalla vissa människor för onda. Vart leder en sådan syn, och på vilket sätt kan vi minska ondskan i världen genom att blanda in en metafysisk dimension? Har vi månne prövat det här ontologiska illusionsnumret förut? Ja, till leda – och spåren förskräcker.
”Anamnesen är halva diagnosen” är en maxim som läkarstudenter tidigt får lära sig. Genom att studera en patients sjukdomshistoria kan vi alltså lättare se vad som fattas honom. Detsamma gäller vårt samhälle och våra värdesystem, vill jag påstå. Massakern i Song My var ofattbar i sin grymhet, men den lärde oss en del om vilka mekanismer som kan få soldater i krig att så fullständigt spåra ur. Beteendevetenskapen har hjälpt oss att minska risken för att helt vanliga ungdomar på det viset ska förvandlas till de monster de framstod som. Barndomspsykologin visar hur vissa barn kan klara av svåra situationer medan andra barn inte gör det utan bestående men. Historiska analyser av sovjettiden, Hitlertyskland eller Maos Kina – är de värdelösa? Naturligtvis inte.
Vi kan inte alltid ”lära av historien” eftersom vår tid antagligen är lika obegriplig för oss som medeltiden, samtidigt som den är alltför bekant för att vi ska kunna se den med klar blick. Och vi ska inte förledas att tro att det finns en historisk utveckling som obönhörligt röjer undan mörkret och tar oss från klarhet till klarhet. Men låt oss inte blanda bort korten genom att låtsas som om ondska och godhet är bättre förklaringsmodeller. Det, om något, gör oss handlingsförlamade! Eller ska vi bara sitta där med vår måttstock och säga att den där avvisningen av den iranske bögen var ”ond”? Den ledde inte till att han avrättades, men han blev torterad, dömd till piskrapp och fängelse, så vi ger avvisningen två döskallar av fem. Den amerikanska arméns vattentortyr av ”terrorister” får en döskalle av fem, medan Herr Fritzls dåd får fyra döskallar. Kvällens vinnare, med fem dödskallar blir…trumvirvel…Pol Pot! Välkommen upp på podiet för prisutdelningen.
Och sen? Hur kan vi förhindra andra övergrepp och mord? Genom att tala om för människor att de ska välja att vara goda?
Nej, vi kan inte förklara allt. Garvade psykiatriker ruskar på huvudet åt Fritzl. Det går att förstå att han inte öppnade sin källare frivilligt: det hade ju blivit hans undergång, men hans personlighet är gudskelov så ovanlig att den undgår en heltäckande ”förklaring”. Det går att förstå att det är ”lättare” att döda barn två när man har dödat barn ett, även om galenskapen hos mamman är väldigt svår att identifiera sig med. Man kan inte förklara allt, men man får väl försöka att förklara det man kan och säga om resten: ”Vi vet faktiskt inte.”
”Kunskap producerar makt och makt producerar kunskap”, säger Foucault, som jag just håller på att stava mig igenom.* Så fort vi ger oss på att beskriva och kartlägga någon, försätter vi oss i ett överläge till den studerade. De gamla imperialiststaterna kartlade koloniernas flora och fauna enligt ett ”objektivt och globalt” system, förklarade de gärna. Men det var deras egna, specifika, tidsbundna och ideologiska system, och deras systematisering ledde till att de inhemska systemen där man t.ex. gav vissa växter namn efter deras läkande förmåga, förföll, varpå de underkuvades underläge förstärktes. På samma vis förhåller det sig med den kristna dogmen om godhet-ondska, skulle jag vilja påstå. Den är en maktdogm som kan användas för att rättfärdiga de ”goda” staternas övergrepp på ”ondskans axelmakter”, ”terrorister” och ”illegal combattants”.
”Reagan var inte så dum när han kallade Sovjetunionen Ondskans imperium”, skriver Skytte. Jag håller med: Reagan var inte dum alls. Han var en slipad maktspelare.
Jag minns när Göran Skytte spelade med Kabaretorkestern. Nu spelar han åt ett annat gäng.
* Mills, Sara (2003) Michel Foucault, Routledge Critical Thinkers.
måndag 12 maj 2008
lördag 10 maj 2008
En prövad mamma skriver av sig
”Och mina barn, de hoppas att de ska ses som de individer de faktiskt är. Inte som de personer som de ’borde vara’, så som det tyvärr har varit alltför ofta i deras liv.” Så säger Marija Håkansson i en intervju i DN i dag. Hon har skrivit en bok till och om sina barn, som i många år har dragits med adhd och depressioner, en bok som handlar om kampen för att som ”besvärlig mamma” kräva att även hennes barn skulle få vara delaktiga i skolan och samhället. En bok om hur det känns när man tror att man är en dålig förälder.
Vill du bli sedd som den du faktiskt är? Förmodligen. Men vem är du – och vad menas med faktiskt? Troligtvis menar Marija (och många med henne) att det är individen själv som sitter inne med sanningen, med det faktiska jaget. Kanske får också de mest närstående tillgång till denna äkta bild, medan omgivningen misstolkar personen ifråga. De förväntar sig ett typiskt beteende från en individ som tillhör en viss kategori. När beteendet avviker från det typiska, och individen alltså inte är som hen ”borde vara”, sätter stigmatiseringsprocessen igång. Vilket leder in oss på Erving Goffman.
Goffman brukar räknas som stigmateorins fader; hans Stigma – Notes on the Mangagement of Spoiled Identity är visserligen en smula åldrad i sina exempel (den kom ut 1963), men är höggradigt aktuell och används fortfarande som kurslitteratur. Enligt Goffman är stigmat ingenting som är inskrivet i vårt kött, utan en social process mellan människor. Stigmat kan finnas här, men inte där, då men inte nu, mellan dig och mig men inte mellan dig och honom. Stigmat kan vara iögonenfallande och uppenbart (t.ex. ett deformerat ansikte), eller visa sig först efter en tid och/eller i ett speciellt sammanhang. Ett sådant senare exempel på stigma kan vara NPF, neuropsykiatriska funktionshinder som adhd.
Den stigmatiserade tvingas ofta använda strategier för att antingen undvika att bli röjd, eller för att hantera sitt stigma när det väl är uppenbart. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. Båda vet alltså vad som är normalt och vad som är avvikande, vilket gör stigmatiseringen så plågsam.
Det låter rimligt, eller hur? Goffman är bra. Charles Horton Cooley, en föregångare till Goffman, är också bra, hör bara på hans spegeljagsteori i Human nature and the social order från 1902: ”På samma sätt som vi ser vårt ansikte, vår kropp och vår klädsel i spegeln och intresserar oss för dem därför att de är våra, och är nöjda med dem eller inte, beroende på om de svarar eller inte svarar mot vad vi önskar att de vore; på samma sätt ser vi i fantasin i en annans medvetande något slags tanke om vårt utseende, vårt sätt, våra avsikter, våra handlingar, våra vänner och så vidare, och vi påverkas på olika sätt av detta. (…) Vi föreställer oss alltid, och delar i föreställningen den andra personens bedömning av oss.”
Med andra ord: Jag har en föreställning om hur jag ter mig inför dig. Jag föreställer mig också hur du bedömer det du ser, och det resulterar i exempelvis stolthet eller skam. Marija skämdes för att hon var en ”dålig mamma” tills hon insåg att hon inte var det. När hennes barn hade blivit utredda och diagnostiserade (tack vare att hon var en "besvärlig mamma") fick hon plötsligt höra att hon var en ”stark mamma”. Det hade hon, av naturliga skäl, lite svårt att ta till sig i början. Men vilket var då hennes faktiska jag? Vilket var hennes barns faktiska jag? Finns det något sådant alls? Har vi en kärna? Många hävdar motsatsen, talar om ”subjektets död”. Teoretiker som Foucault, Heidegger, Kristeva eller Habermas menar att identiteten är en social konstruktion, och inte bara det. Kanske är identiteten bara en språklig konstruktion? Den som vill kan upplösa allt i ett postmodernistiskt moln av subjektspositioner och förhandlingar, eller så kan man kanske säga sig att visst har vi en identitet. Men den är inte av det där gamla storvulna, uppsvullna och pretentiösa slaget, utan en lite tilltofflad och ödmjuk varelse som inser att den inte är särskilt kontinuerlig och inte särskilt autonom. Jag lutar, ödmjuk och klok som jag är, åt det senare.
Åter till Marijas barn som det här skulle handla om. De var inte bara några okoncentrerade bråkstakar; det var och är inte deras faktiska jag, säger hon. De var och är något mer och annat. De var hennes gullisar, såklart, och hon blev förtvivlad när hon märkte hur svårt de hade det. En barnomsorg och skola som befolkades av kunniga personer skulle inte ha stigmatiserat dem och henne, men det gjorde de. En barnomsorg och skola som hade adekvata resurser skulle kunna rymma även den som inte passar in i mallen, men så är det inte. Den som är sär ska särbehandlas, är snarare mottot. Men den som är sär är det i förhållande till något. Den som har adhd kanske fungerar alldeles utmärkt, eller åtminstone väldigt mycket bättre, i rätt miljö, i relation till rätt person, till någon socialt responsiv person.
För vi finns egentligen bara i förhållande till andra. Vi kan bara kommunicera med andra. Som Johan Asplund skriver i Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet: "Innebörden av ordet "jag" är social. Ett jag förutsätter ett du. Endast i en social situation är jag jag och du du." Och: "I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet. Jag vet inte vad jag har sagt innan du har svarat. Du visar mig vad jag har sagt och jag visar dig vad du har sagt." Allt detta förutsätter en social responsivitet, och om man utvidgar Asplunds resonemang något kan man säga att den som blundar med öronen, bara ser det avvikande och inte försöker förstå, föra en dialog, faktiskt förintar den som försöker kommunicera. Eller, för att ta ett citat lite längre fram: "Motparten framhärdar i att sträcka sig ut efter den andra men finner sig varje gång famla i ett tomrum. (...) Motpartens predikament utgörs av den ofattbara motsägelsen i att en medmänniska inte uppträder som en medmänniska. Hade motparten från början insett att den andras medmänsklighet är helt illusorisk så hade inga komplikationer behövt uppstå."
Alla ungar som inte kan sitta stilla eller göra som läraren säger har inte adhd, men en del har det verkligen och behöver hjälp. Förmodligen sker det både en överdiagnosticering och en underdiagnosticering parallellt. Vissa barns beteenden patologiseras, och det är illa, för det är möjligt att adhd-ungen alls inte är något bokstavsbarn utan att det är läraren och hela den övriga sociala miljön som är upfuckad. Men minst lika illa är det när man inte i tid kan fånga upp den med NPF, erbjuda en utredning och behandling, kanske med läkemedel. Marijas barn fick det så småningom, tack vare sin kämpande och kärleksfulla mamma.
Skoltiden ska inte behöva vara en golgatavandring. Och ingen ska behöva känna sig som en dålig eller besvärlig förälder för att omgivningen är så snabb med att sätta stämplar. Marijas barn var inte som de ”borde vara” – för barnomsorgen och skolan. För henne var de bara hennes barn som hon älskade, barn som behövde lite extra resurser, extra hjälp för att få vara delaktiga i det samhälle som alla vi ”normala” självklart är, och känner oss, delaktiga i.
Vill du bli sedd som den du faktiskt är? Förmodligen. Men vem är du – och vad menas med faktiskt? Troligtvis menar Marija (och många med henne) att det är individen själv som sitter inne med sanningen, med det faktiska jaget. Kanske får också de mest närstående tillgång till denna äkta bild, medan omgivningen misstolkar personen ifråga. De förväntar sig ett typiskt beteende från en individ som tillhör en viss kategori. När beteendet avviker från det typiska, och individen alltså inte är som hen ”borde vara”, sätter stigmatiseringsprocessen igång. Vilket leder in oss på Erving Goffman.
Goffman brukar räknas som stigmateorins fader; hans Stigma – Notes on the Mangagement of Spoiled Identity är visserligen en smula åldrad i sina exempel (den kom ut 1963), men är höggradigt aktuell och används fortfarande som kurslitteratur. Enligt Goffman är stigmat ingenting som är inskrivet i vårt kött, utan en social process mellan människor. Stigmat kan finnas här, men inte där, då men inte nu, mellan dig och mig men inte mellan dig och honom. Stigmat kan vara iögonenfallande och uppenbart (t.ex. ett deformerat ansikte), eller visa sig först efter en tid och/eller i ett speciellt sammanhang. Ett sådant senare exempel på stigma kan vara NPF, neuropsykiatriska funktionshinder som adhd.
Den stigmatiserade tvingas ofta använda strategier för att antingen undvika att bli röjd, eller för att hantera sitt stigma när det väl är uppenbart. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. Båda vet alltså vad som är normalt och vad som är avvikande, vilket gör stigmatiseringen så plågsam.
Det låter rimligt, eller hur? Goffman är bra. Charles Horton Cooley, en föregångare till Goffman, är också bra, hör bara på hans spegeljagsteori i Human nature and the social order från 1902: ”På samma sätt som vi ser vårt ansikte, vår kropp och vår klädsel i spegeln och intresserar oss för dem därför att de är våra, och är nöjda med dem eller inte, beroende på om de svarar eller inte svarar mot vad vi önskar att de vore; på samma sätt ser vi i fantasin i en annans medvetande något slags tanke om vårt utseende, vårt sätt, våra avsikter, våra handlingar, våra vänner och så vidare, och vi påverkas på olika sätt av detta. (…) Vi föreställer oss alltid, och delar i föreställningen den andra personens bedömning av oss.”
Med andra ord: Jag har en föreställning om hur jag ter mig inför dig. Jag föreställer mig också hur du bedömer det du ser, och det resulterar i exempelvis stolthet eller skam. Marija skämdes för att hon var en ”dålig mamma” tills hon insåg att hon inte var det. När hennes barn hade blivit utredda och diagnostiserade (tack vare att hon var en "besvärlig mamma") fick hon plötsligt höra att hon var en ”stark mamma”. Det hade hon, av naturliga skäl, lite svårt att ta till sig i början. Men vilket var då hennes faktiska jag? Vilket var hennes barns faktiska jag? Finns det något sådant alls? Har vi en kärna? Många hävdar motsatsen, talar om ”subjektets död”. Teoretiker som Foucault, Heidegger, Kristeva eller Habermas menar att identiteten är en social konstruktion, och inte bara det. Kanske är identiteten bara en språklig konstruktion? Den som vill kan upplösa allt i ett postmodernistiskt moln av subjektspositioner och förhandlingar, eller så kan man kanske säga sig att visst har vi en identitet. Men den är inte av det där gamla storvulna, uppsvullna och pretentiösa slaget, utan en lite tilltofflad och ödmjuk varelse som inser att den inte är särskilt kontinuerlig och inte särskilt autonom. Jag lutar, ödmjuk och klok som jag är, åt det senare.
Åter till Marijas barn som det här skulle handla om. De var inte bara några okoncentrerade bråkstakar; det var och är inte deras faktiska jag, säger hon. De var och är något mer och annat. De var hennes gullisar, såklart, och hon blev förtvivlad när hon märkte hur svårt de hade det. En barnomsorg och skola som befolkades av kunniga personer skulle inte ha stigmatiserat dem och henne, men det gjorde de. En barnomsorg och skola som hade adekvata resurser skulle kunna rymma även den som inte passar in i mallen, men så är det inte. Den som är sär ska särbehandlas, är snarare mottot. Men den som är sär är det i förhållande till något. Den som har adhd kanske fungerar alldeles utmärkt, eller åtminstone väldigt mycket bättre, i rätt miljö, i relation till rätt person, till någon socialt responsiv person.
För vi finns egentligen bara i förhållande till andra. Vi kan bara kommunicera med andra. Som Johan Asplund skriver i Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet: "Innebörden av ordet "jag" är social. Ett jag förutsätter ett du. Endast i en social situation är jag jag och du du." Och: "I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet. Jag vet inte vad jag har sagt innan du har svarat. Du visar mig vad jag har sagt och jag visar dig vad du har sagt." Allt detta förutsätter en social responsivitet, och om man utvidgar Asplunds resonemang något kan man säga att den som blundar med öronen, bara ser det avvikande och inte försöker förstå, föra en dialog, faktiskt förintar den som försöker kommunicera. Eller, för att ta ett citat lite längre fram: "Motparten framhärdar i att sträcka sig ut efter den andra men finner sig varje gång famla i ett tomrum. (...) Motpartens predikament utgörs av den ofattbara motsägelsen i att en medmänniska inte uppträder som en medmänniska. Hade motparten från början insett att den andras medmänsklighet är helt illusorisk så hade inga komplikationer behövt uppstå."
Alla ungar som inte kan sitta stilla eller göra som läraren säger har inte adhd, men en del har det verkligen och behöver hjälp. Förmodligen sker det både en överdiagnosticering och en underdiagnosticering parallellt. Vissa barns beteenden patologiseras, och det är illa, för det är möjligt att adhd-ungen alls inte är något bokstavsbarn utan att det är läraren och hela den övriga sociala miljön som är upfuckad. Men minst lika illa är det när man inte i tid kan fånga upp den med NPF, erbjuda en utredning och behandling, kanske med läkemedel. Marijas barn fick det så småningom, tack vare sin kämpande och kärleksfulla mamma.
Skoltiden ska inte behöva vara en golgatavandring. Och ingen ska behöva känna sig som en dålig eller besvärlig förälder för att omgivningen är så snabb med att sätta stämplar. Marijas barn var inte som de ”borde vara” – för barnomsorgen och skolan. För henne var de bara hennes barn som hon älskade, barn som behövde lite extra resurser, extra hjälp för att få vara delaktiga i det samhälle som alla vi ”normala” självklart är, och känner oss, delaktiga i.
fredag 9 maj 2008
Döda skådespelare är bra skådespelare
Allan Edwall. Margareta Krook. Ernst-Hugo Järegård. Edvin Adolphson. Keve Hjelm. Men inte Heath Ledger.
Audrey Hepburn. Katharine Hepburn. Glenn Ford. Spencer Tracy. Anders Ek. Georg Rydeberg. Kent Andersson. Men inte John Candy.
Tor Isedal. Inga Tidblad. (Och ett dött skämt: "Vet ni varför de inte har stämpelur på Dramaten? De har ju inga tidblad.") Gunn Wållgren.
Men inte Sten Åke Cederhök. Och inte Mimmo Wåhlander.
Carl-Gustaf Lindstedt. Gunnar Björnstrand. Dagmar Ebbesen. Sigge Fürst. Greta Garbo. Men inte Git Gay, va? Åke Söderblom! Man kan inte låta bli att älska Åke Söderblom. Han var bra på ett obra sätt, på ett förlegat sätt, i en "daterad" (som det heter numera) genre. Jag avskyr det uttrycket och älskar Åke.
Ja, så där kan man hålla på. Signe Hasso. Det är något vemodigt med döingar som inte vill dö. Som Eva Remaeus. Varje gång Hilda sätter på Fem myror blir jag förälskad i Eva. Rentav lite småkåt. Hon är så fantastisk. Och så oerhört död - hur kan man kåta upp sig på någon som är död? Men det är hon ju inte. Inte där och då, i en för eftervärlden bevarad sekvens. Hon är totalt levande, minst lika levande som Magnus och Brasse. Att se dem känns mer overkligt. De har gjort en massa skit genom åren och kommer aldrig, aldrig att bli lika bra som de var då. Det hade varit bättre om de hade dött, tänker jag nästan.
Vissa är så bra på nåt sätt just för att de är döda. Som Georg Rydeberg eller Anders Ek. De har fått en patina som gör dem ännu bättre. Döda skådespelare är bra skådespelare.
Kanske till och med Heath Ledger ska få patina en dag. Det är möjligt, för "Brokeback Mountain" är en vacker pastoral. Men en sak är säker, och det är att det är döden som vannar Teaterförbundets listor så att trycksvärtan yr. Bort yr de förglömliga. De flesta, med andra ord.
Audrey Hepburn. Katharine Hepburn. Glenn Ford. Spencer Tracy. Anders Ek. Georg Rydeberg. Kent Andersson. Men inte John Candy.
Tor Isedal. Inga Tidblad. (Och ett dött skämt: "Vet ni varför de inte har stämpelur på Dramaten? De har ju inga tidblad.") Gunn Wållgren.
Men inte Sten Åke Cederhök. Och inte Mimmo Wåhlander.
Carl-Gustaf Lindstedt. Gunnar Björnstrand. Dagmar Ebbesen. Sigge Fürst. Greta Garbo. Men inte Git Gay, va? Åke Söderblom! Man kan inte låta bli att älska Åke Söderblom. Han var bra på ett obra sätt, på ett förlegat sätt, i en "daterad" (som det heter numera) genre. Jag avskyr det uttrycket och älskar Åke.
Ja, så där kan man hålla på. Signe Hasso. Det är något vemodigt med döingar som inte vill dö. Som Eva Remaeus. Varje gång Hilda sätter på Fem myror blir jag förälskad i Eva. Rentav lite småkåt. Hon är så fantastisk. Och så oerhört död - hur kan man kåta upp sig på någon som är död? Men det är hon ju inte. Inte där och då, i en för eftervärlden bevarad sekvens. Hon är totalt levande, minst lika levande som Magnus och Brasse. Att se dem känns mer overkligt. De har gjort en massa skit genom åren och kommer aldrig, aldrig att bli lika bra som de var då. Det hade varit bättre om de hade dött, tänker jag nästan.
Vissa är så bra på nåt sätt just för att de är döda. Som Georg Rydeberg eller Anders Ek. De har fått en patina som gör dem ännu bättre. Döda skådespelare är bra skådespelare.
Kanske till och med Heath Ledger ska få patina en dag. Det är möjligt, för "Brokeback Mountain" är en vacker pastoral. Men en sak är säker, och det är att det är döden som vannar Teaterförbundets listor så att trycksvärtan yr. Bort yr de förglömliga. De flesta, med andra ord.
torsdag 8 maj 2008
Sexnovell: Alex Schulman är Blondinbella naken
Eller: 50-åringen frikändes
Eller: Svenskarna vill ha kvar Posten
Eller: Sanna Bråding
Eller: Sexblogg
Eller: Carolina Gynning
Eller: Swingers
Eller: Björn Gustavsson
Eller:
De manliga dygderna, del 4: självdisciplin
Ja, ni får ursäkta, men jag vill bara ha lite mer trafik till min blogg, så jag har hämtat några populära sökord från bloggportalen.se.. Ämnet för dagen är den sista (?) delen i min serie om de manliga dygderna, och vem vill läsa om sånt? Knappt någon. Det kan jag emellertid inte ta någon hänsyn till, så nu ska jag ägna mig åt just självdisciplin.
En sexnovell, för att inte säga en SEXBLOGG, brukar sällan handla om självdisciplin, nej just den varan förekommer enbart i homeopatiska doser. Jag ska inte påstå att sexnoveller är kemiskt befriade från självdisciplin: trots allt har någon som vill kåta upp sig själv och sina läsare ägnat sig åt denna numera ganska anakronistiska företeelse. Och den som skriver sexnovellen är en man, för det allra mesta. Så här kan det se ut:
”Linda säljer jultidningar
I mitt jobb som kringresande försäljare var jag en kväll i december på ett hotell, låt oss kalla det "Quality Hotel Ekoxen", i en mellansvensk stad, låt oss kalla den ”Linköping”. Efter en blöt kväll i hotellbaren, där jag hade firat ett kontrakt med ett av företagen i en företagspark, låt oss kalla den "Mjärdevi Science Park", satt jag på sängen och drog av mig mina strumpor. Det var ett par djärvt äppelgröna strumpor i mjuk, mjuk bomullsbouclé, som jag hade köpt i en butik för kvalitetsunderkläder, låt oss kalla den "May’s Shop". *
Då knackade någon på dörren.
Jag öppnade, utan att tänka på att mina fötter var nakna. Och utanför stog (sexnovellförfattare skriver sällan ”stod”) en sjuttonåring som såg ut att heta Linda. Det skulle senare visa sig att hon faktiskt hette Linda också, vilket bevisar att såna metalitterära diskurser inte är förbehållna författare som J.M.G. Le Clezio, även om man kan tro det. Hursomhelst, tjejsingen som såg ut att heta Linda (och verkligen gjorde det också!) hajade till när hon fick se mina nakna fötter. – Förlåt, vill du köpa jultidningar? sa hon. Hennes toppiga bröst under den blöta t-shirten fick henne att se ut som en pilsk igelkott, eller varför inte BJÖRN GUSTAVSSON. Hon darrade av kättja och snyftade till: - Jag vill att du tar min oskuld!
Vad skulle jag göra? Gamla karln, jag skulle ju kunna vara hennes pappa, tänkte jag. Men kuken stod som CAROLINA GYNNING innanför brallan och jag kände hur det svartnade framför ögonen. Märkligt nog svartnade det inte bakom ögonen, men en sak var säker: jag ville knulla! Att jag ville knulla hade karaktären av ett episteme, inte av en doxa. Vart hade min självdisciplin tagit vägen? Jag blev barsk i tonen och sade med en röst som var grötig av kåthet (hur nu det går ihop): - Lägg dig på mitt knä! Linda drog darrande av sig sina Hello Kitty-trosor och lade sin lilla kropp över mitt knä. Och hon som bara ville sälja jultidningar!
Då knackade någon på dörren.
Försatsen strömmade ur mig, men jag öppnade dörren ändå. Och där stod en FRIKÄND 50-ÅRING, SANNA BRÅDING, några SWINGERS samt BLONDINBELLA. De hade varit på POSTEN. Och ingen av dem verkade se att jag inte hade några strumpor på mig. – Vi vill att du tar vår oskuld, sa de unisont. Och då gjorde jag det. Slut! Om ni har några synpunkter, skriv gärna till mig! Jag är öppen för kritik. Kåta pussar, Leffe.”
Nu undrar ni nog vad allt detta har med självdisciplin att göra. Fråga Blondinbella, säger jag bara. Det är hennes fel. I min jakt på läsare har jag blivit sladdrig, osammanhängande, odisciplinerad. Omanlig. En man ska vara disciplinerad. Äsch, jag får skriva om disciplin senare.
* Samtliga namn är hämtade ur den linköpingska verkligheten, tro det eller ej. Jag skulle aldrig kunna bo där. Jag tycker att man bör resa en säkerhetsbarriär runt Linköping. Och runt Värmland, så man slipper se dem smörja in varandra med solkräm på tunnelbanan.
Eller: Svenskarna vill ha kvar Posten
Eller: Sanna Bråding
Eller: Sexblogg
Eller: Carolina Gynning
Eller: Swingers
Eller: Björn Gustavsson
Eller:
De manliga dygderna, del 4: självdisciplin
Ja, ni får ursäkta, men jag vill bara ha lite mer trafik till min blogg, så jag har hämtat några populära sökord från bloggportalen.se.. Ämnet för dagen är den sista (?) delen i min serie om de manliga dygderna, och vem vill läsa om sånt? Knappt någon. Det kan jag emellertid inte ta någon hänsyn till, så nu ska jag ägna mig åt just självdisciplin.
En sexnovell, för att inte säga en SEXBLOGG, brukar sällan handla om självdisciplin, nej just den varan förekommer enbart i homeopatiska doser. Jag ska inte påstå att sexnoveller är kemiskt befriade från självdisciplin: trots allt har någon som vill kåta upp sig själv och sina läsare ägnat sig åt denna numera ganska anakronistiska företeelse. Och den som skriver sexnovellen är en man, för det allra mesta. Så här kan det se ut:
”Linda säljer jultidningar
I mitt jobb som kringresande försäljare var jag en kväll i december på ett hotell, låt oss kalla det "Quality Hotel Ekoxen", i en mellansvensk stad, låt oss kalla den ”Linköping”. Efter en blöt kväll i hotellbaren, där jag hade firat ett kontrakt med ett av företagen i en företagspark, låt oss kalla den "Mjärdevi Science Park", satt jag på sängen och drog av mig mina strumpor. Det var ett par djärvt äppelgröna strumpor i mjuk, mjuk bomullsbouclé, som jag hade köpt i en butik för kvalitetsunderkläder, låt oss kalla den "May’s Shop". *
Då knackade någon på dörren.
Jag öppnade, utan att tänka på att mina fötter var nakna. Och utanför stog (sexnovellförfattare skriver sällan ”stod”) en sjuttonåring som såg ut att heta Linda. Det skulle senare visa sig att hon faktiskt hette Linda också, vilket bevisar att såna metalitterära diskurser inte är förbehållna författare som J.M.G. Le Clezio, även om man kan tro det. Hursomhelst, tjejsingen som såg ut att heta Linda (och verkligen gjorde det också!) hajade till när hon fick se mina nakna fötter. – Förlåt, vill du köpa jultidningar? sa hon. Hennes toppiga bröst under den blöta t-shirten fick henne att se ut som en pilsk igelkott, eller varför inte BJÖRN GUSTAVSSON. Hon darrade av kättja och snyftade till: - Jag vill att du tar min oskuld!
Vad skulle jag göra? Gamla karln, jag skulle ju kunna vara hennes pappa, tänkte jag. Men kuken stod som CAROLINA GYNNING innanför brallan och jag kände hur det svartnade framför ögonen. Märkligt nog svartnade det inte bakom ögonen, men en sak var säker: jag ville knulla! Att jag ville knulla hade karaktären av ett episteme, inte av en doxa. Vart hade min självdisciplin tagit vägen? Jag blev barsk i tonen och sade med en röst som var grötig av kåthet (hur nu det går ihop): - Lägg dig på mitt knä! Linda drog darrande av sig sina Hello Kitty-trosor och lade sin lilla kropp över mitt knä. Och hon som bara ville sälja jultidningar!
Då knackade någon på dörren.
Försatsen strömmade ur mig, men jag öppnade dörren ändå. Och där stod en FRIKÄND 50-ÅRING, SANNA BRÅDING, några SWINGERS samt BLONDINBELLA. De hade varit på POSTEN. Och ingen av dem verkade se att jag inte hade några strumpor på mig. – Vi vill att du tar vår oskuld, sa de unisont. Och då gjorde jag det. Slut! Om ni har några synpunkter, skriv gärna till mig! Jag är öppen för kritik. Kåta pussar, Leffe.”
Nu undrar ni nog vad allt detta har med självdisciplin att göra. Fråga Blondinbella, säger jag bara. Det är hennes fel. I min jakt på läsare har jag blivit sladdrig, osammanhängande, odisciplinerad. Omanlig. En man ska vara disciplinerad. Äsch, jag får skriva om disciplin senare.
* Samtliga namn är hämtade ur den linköpingska verkligheten, tro det eller ej. Jag skulle aldrig kunna bo där. Jag tycker att man bör resa en säkerhetsbarriär runt Linköping. Och runt Värmland, så man slipper se dem smörja in varandra med solkräm på tunnelbanan.
onsdag 7 maj 2008
De manliga dygderna, del 3: ordning
”Gud skapar, Linné ordnar”, kan man läsa (på latin) på tunnelbanehållplatsen Universitetets vägg. Men allt sorterade han inte, svamp till exempel. Linné hatade svampar. De passade inte in i hans system och han förstod inte hur de förökade sig. ”Ett vandrande pack” kallade han dem till och med. Det fanns annat, som maskar, som inte heller passade in, därför skapade han en slask-kategori, ”Vermes”, där allt sånt överblivet kunde placeras.
Är inte detta en underbar bild av manligheten? Jag tycker det. Först sorterar man allt enligt vissa principer, därefter döljer man det som inte lät sig sorteras så att systemet ändå ska framstå som fullkomligt. Och man sorterar inte hursomhelst, å nej. Man utgår från systemet, börjar från toppen som Aristoteles. Vi har vissa principer som måste vara heliga och sanna. Låt se – vad får de för konsekvenser? Jo, om A är si, är Aa så. Vi har också B och C, därför måste vi skapa kategorierna Bb och Cc, och så vidare. Sen är det bara att försöka klämma in verkligheten i den här mallen.
Det finns en annan vetenskaplig metod som börjar i andra änden. Man går liksom ut och undersöker verkligheten på ett någotsånär förbehållslöst vis. I bästa fall är man till och med medveten om sina egna brister och förutfattade meningar och väger in dem. Ja, sen kollar man om det finns några mönster. Kanske kan Cc hänga ihop med C? I så fall kanske vi kan formulera en teori. Jag diggar den här metoden. Den känns inte så manlig.
(Förenklar jag nu? Ja, ovanstående resonemang är i bästa fall en vetenskapsteoretisk My Little Pony-variant. Tyvärr. Mina ord tryter. Jag borde gå och lägga mig och sova i stället.)
Alltså: manligheten sorterar. Dikotomier är bra. Dualism är bra. Man-kvinna. Kropp-själ. Barn-förälder. Sverige-Polen. Psykoanalysen är bra, för den är en hierarkisk katedral till tankebygge . Det bräckliga barnet. Det onda bröstet. Smygbögen inom oss. Och apropå katedraler: kyrkan är bra. Ja, inte lika bra som Gud, men nästan. Det finns ingen makt som inte är given av Gud. Och du kan gärna vara smygbög, det är bara mänskligt, men böga helst inte loss i praktiken. Och låt oss inte fröjdas för mycket, för då blir Gud ledsen.
Nationalstaten är bra. Nationalismen är bra. Ett folk, ett språk, en kultur, ett land. Sånt är bra. Men bara när det gäller vårt folk, vårt språk, vår kultur och vårt land, såklart. Ja, sen kan vi bli lite metaforiska: själens centralbank. moralens statsobligationer, etikens reporänta. IN MED HELA SKITEN I ETT SYSTEM! IN MED UNGARNA I SKOLFABRIKERNA , IN MED DERAS MORSOR I OMSORGSFABRIKERNA OCH IN MED LITE LAGOM MÅNGA SVARTSKALLAR I PORTUPPGÅNGARNA SÅ ATT VI KAN FÅ SVENSKA DAGBLADET I BREVLÅDAN I TID! VI VILL NÄMLIGEN HA LÄST SVENSKAN SÅ ATT VI VET VAD VI SKA TYCKA NÄR VI SITTER I VÅRT PLANERINGS- OCH SORTERINGSMÖTE. Där vi sorterar bort och ut allt oönskat. Där vi avfärdar bögen och kvinnan och njutningen och svampen och masken och den som tackar nej till etnicitet och tvångrunkande ”kulturtillhörighet”. System här. Vermes där. Det är manligt.
Är inte detta en underbar bild av manligheten? Jag tycker det. Först sorterar man allt enligt vissa principer, därefter döljer man det som inte lät sig sorteras så att systemet ändå ska framstå som fullkomligt. Och man sorterar inte hursomhelst, å nej. Man utgår från systemet, börjar från toppen som Aristoteles. Vi har vissa principer som måste vara heliga och sanna. Låt se – vad får de för konsekvenser? Jo, om A är si, är Aa så. Vi har också B och C, därför måste vi skapa kategorierna Bb och Cc, och så vidare. Sen är det bara att försöka klämma in verkligheten i den här mallen.
Det finns en annan vetenskaplig metod som börjar i andra änden. Man går liksom ut och undersöker verkligheten på ett någotsånär förbehållslöst vis. I bästa fall är man till och med medveten om sina egna brister och förutfattade meningar och väger in dem. Ja, sen kollar man om det finns några mönster. Kanske kan Cc hänga ihop med C? I så fall kanske vi kan formulera en teori. Jag diggar den här metoden. Den känns inte så manlig.
(Förenklar jag nu? Ja, ovanstående resonemang är i bästa fall en vetenskapsteoretisk My Little Pony-variant. Tyvärr. Mina ord tryter. Jag borde gå och lägga mig och sova i stället.)
Alltså: manligheten sorterar. Dikotomier är bra. Dualism är bra. Man-kvinna. Kropp-själ. Barn-förälder. Sverige-Polen. Psykoanalysen är bra, för den är en hierarkisk katedral till tankebygge . Det bräckliga barnet. Det onda bröstet. Smygbögen inom oss. Och apropå katedraler: kyrkan är bra. Ja, inte lika bra som Gud, men nästan. Det finns ingen makt som inte är given av Gud. Och du kan gärna vara smygbög, det är bara mänskligt, men böga helst inte loss i praktiken. Och låt oss inte fröjdas för mycket, för då blir Gud ledsen.
Nationalstaten är bra. Nationalismen är bra. Ett folk, ett språk, en kultur, ett land. Sånt är bra. Men bara när det gäller vårt folk, vårt språk, vår kultur och vårt land, såklart. Ja, sen kan vi bli lite metaforiska: själens centralbank. moralens statsobligationer, etikens reporänta. IN MED HELA SKITEN I ETT SYSTEM! IN MED UNGARNA I SKOLFABRIKERNA , IN MED DERAS MORSOR I OMSORGSFABRIKERNA OCH IN MED LITE LAGOM MÅNGA SVARTSKALLAR I PORTUPPGÅNGARNA SÅ ATT VI KAN FÅ SVENSKA DAGBLADET I BREVLÅDAN I TID! VI VILL NÄMLIGEN HA LÄST SVENSKAN SÅ ATT VI VET VAD VI SKA TYCKA NÄR VI SITTER I VÅRT PLANERINGS- OCH SORTERINGSMÖTE. Där vi sorterar bort och ut allt oönskat. Där vi avfärdar bögen och kvinnan och njutningen och svampen och masken och den som tackar nej till etnicitet och tvångrunkande ”kulturtillhörighet”. System här. Vermes där. Det är manligt.
lördag 3 maj 2008
De manliga dygderna, del 2: rationalitet
En man är rationell. Notera att jag inte skriver ”en riktig karl”. Det vore en smula överdrivet. Det vore, skulle en man säga, att skjuta över målet. Låt oss vara måttfulla. Det är värdigt. Kyligt och precist som Ockhams rakkniv, nyanserat som RGB-skalans alfanumeriska hexadecimalitet.
Carl Bildt är en av de främsta representanterna för den manliga dygden rationalitet. Han tappar sällan eller aldrig fattningen. Carl bevarar överblicken. Jo, han har känslor, vi ska inte överdriva; ett olympiskt lugn vore ju lite fånigt att försöka bevara i varje läge. Man kan både ha och visa känslor och ändå vara rationell. Man kan till exempel vara glad, hjärtlig, bussig, kamratlig, skojfrisk, spefull, mästrande eller jovialisk. Känslor är bra, låt oss slå fast det en gång för alla. Men huvudregeln är dock följande:
I motgång, var rationell! I medgång, var rationell! Känn dina pappenheimare. Inta en avslappnad, balanserad men ändå stridsberedd hållning, den ena foten ca 30 cm bakom den andra, lätt fjädrande knäveck, kroppstyngden jämnt fördelad på båda fotbladen, armarna böjda i armbågsleden, uppmärksamheten riktad framåt, hudkostymen stram men följsam, penisen omsorgsfullt tillrättalagd i en luftig bomullstrikå. Snart kommer attacken. Snart kommer käftsmällen, pungsparken, påhoppet, den orättvisa kritiken från käringen inom dig eller käringar utanför dig. Tänk då: ”Vad skulle Carl säga?”
Ta emot, lyssna, väg för- mot nackdelar, le gärna lite - men bevara din rationalitet till varje pris. Säg: ”Får jag ge dig lite respons på det där?” med neutralt men ändå varmt röstläge. Var inte rädd för att ta plats när du känner att balansen mellan er så tillåter. Kvinnor tycker om att någon tar de där kanske lite obekväma besluten. De vet att det är för allas bästa, för mannen är rationell till sin natur. Mannen sår, driver upp, odlar, vattnar, beskär och bestryker med ympvax det måttfullt balanserade så att det får växa sig starkt och suckulent, friskt militärgrönt, med kraftig stjälk och feta blad. Förnuftet. Inte kroppen, inte själen, inte sexualiteten, inte begäret, inte böjelsen, inte oförmögenheten, inte vantron, desperationen, inte uppgivenheten, inte hulkandet, hukandet, ynkandet. Inte rädslan. Inte känslan. Inte barnet. Inte vätskan, inte rynkan, inte varet, inte mjölken, inte nagelbandet, inte självsprickan, inte den flyende hakan, inte den mjälliga axeln, inte den våpiga gesten, inte det echaufferade, inte det skrikiga, inte det högljudda, bögiga, vampiga, glittriga, högklackade, spacklade, kacklande. Inte det brustna, utflytande, bräckta, amorfa, förspillda, urvattnade, ömkliga, taffliga, hasande, skälvande, fjällande, motbjudande, krassliga, rinniga, inte det multnande, sipprande, svagsint bevekande.
Nej och åter nej. Det rationella är det manliga; en man är rationell.
Carl Bildt är en av de främsta representanterna för den manliga dygden rationalitet. Han tappar sällan eller aldrig fattningen. Carl bevarar överblicken. Jo, han har känslor, vi ska inte överdriva; ett olympiskt lugn vore ju lite fånigt att försöka bevara i varje läge. Man kan både ha och visa känslor och ändå vara rationell. Man kan till exempel vara glad, hjärtlig, bussig, kamratlig, skojfrisk, spefull, mästrande eller jovialisk. Känslor är bra, låt oss slå fast det en gång för alla. Men huvudregeln är dock följande:
I motgång, var rationell! I medgång, var rationell! Känn dina pappenheimare. Inta en avslappnad, balanserad men ändå stridsberedd hållning, den ena foten ca 30 cm bakom den andra, lätt fjädrande knäveck, kroppstyngden jämnt fördelad på båda fotbladen, armarna böjda i armbågsleden, uppmärksamheten riktad framåt, hudkostymen stram men följsam, penisen omsorgsfullt tillrättalagd i en luftig bomullstrikå. Snart kommer attacken. Snart kommer käftsmällen, pungsparken, påhoppet, den orättvisa kritiken från käringen inom dig eller käringar utanför dig. Tänk då: ”Vad skulle Carl säga?”
Ta emot, lyssna, väg för- mot nackdelar, le gärna lite - men bevara din rationalitet till varje pris. Säg: ”Får jag ge dig lite respons på det där?” med neutralt men ändå varmt röstläge. Var inte rädd för att ta plats när du känner att balansen mellan er så tillåter. Kvinnor tycker om att någon tar de där kanske lite obekväma besluten. De vet att det är för allas bästa, för mannen är rationell till sin natur. Mannen sår, driver upp, odlar, vattnar, beskär och bestryker med ympvax det måttfullt balanserade så att det får växa sig starkt och suckulent, friskt militärgrönt, med kraftig stjälk och feta blad. Förnuftet. Inte kroppen, inte själen, inte sexualiteten, inte begäret, inte böjelsen, inte oförmögenheten, inte vantron, desperationen, inte uppgivenheten, inte hulkandet, hukandet, ynkandet. Inte rädslan. Inte känslan. Inte barnet. Inte vätskan, inte rynkan, inte varet, inte mjölken, inte nagelbandet, inte självsprickan, inte den flyende hakan, inte den mjälliga axeln, inte den våpiga gesten, inte det echaufferade, inte det skrikiga, inte det högljudda, bögiga, vampiga, glittriga, högklackade, spacklade, kacklande. Inte det brustna, utflytande, bräckta, amorfa, förspillda, urvattnade, ömkliga, taffliga, hasande, skälvande, fjällande, motbjudande, krassliga, rinniga, inte det multnande, sipprande, svagsint bevekande.
Nej och åter nej. Det rationella är det manliga; en man är rationell.
lördag 26 april 2008
De manliga dygderna, del 1: allvar
Allvar är en väldigt manlig egenskap, tycker jag. Allvaret kan i sina bästa stunder till och med vara maskulint. Att älska under tystnad: tänk spända käklinjer, tänk muskeltonus. Å, jag blir så kåt. Jag vill falla i det brädhårda famntaget, låta mig föras bort till de finska tonerna av en borrhammare från Hilti. Men jag rycks med – låt mig förklara vad jag menar. Med allvar menar jag alltså inte allvar i största allmänhet, utan manligt allvar. Kvinnor kan vara allvarliga, det ska villigt erkännas, men kan ni tänka er en konstruktion som ”kvinnligt allvar”? Nej, vi lämnar kvinnorna därhän och koncentrerar oss på människan. Allvaret som dygd, för allvar är en dygd, i alla fall är manligt allvar en dygd för manligt allvarliga eller allvarligt manliga män. (Maskulina män är ofta lite ytligare, hos dem blir allvaret inget som man måste ta på så blodigt allvar. Nej, i det fallet är det lite mer som Börje Salming eller nån träslöjdsmagister, tiokampare eller Vi Som Tar Avstånd Från Våldtäkt I Härnösand. Manlig maskulinitet med vidhängande allvar: lite ytligare, lite underklassigare. Man kan den till leda.)
Manligt allvar tillhör medelklassens män. Det kan vara unga män som uttrycker allvarliga tankar om konsten och livet, eller äldre män. Är allvarliga män över 76 år räknas de som visa. En gång var de allvarliga unga männen förmodligen arga unga män, men nu tar de det lite mer piano (inte för att de FÖR SITT LIV skulle använda uttrycket ”ta det piano”). De har slutat flamsa, och när de dricker så klappar de inte brudarna i rumpan, för de umgås inte med brudar, alltså finns det inga brudrumpor att klappa eller göra allt det där andra sköna med som de trängtar efter när allvaret får brunstblandade molltoner. Nej, manligt allvarliga män umgås med kvinnor, såklart. Men det är egentligen inte heller sant, för de umgås nog snarare med Kvinnan. Och Kvinnan förstår de sig på, den ene bättre än den andre. Sånt skänker status. – Jag tycker om starka kvinnor, säger Jens och Hannes nickar allvarligt. Sen går båda hem och totar ihop (skulle de ALDRIG säga) ett stycke centrallyrik där Kvinnan står i centrum. Diskar gör allvarliga unga män gärna, säger de. Man tänker så bra när man diskar, serru (skulle de ALDRIG säga).
Sex, då? Har allvarliga män sex? Nej, haha, det var förstås en dum fråga. En allvarlig man älskar. Med sin kvinna. Och han är faktiskt (skulle han nog säga med viss emfas om han var på örat) heterosexuell. Inte så att han har något emot bögar – han känner flera stycken. Men han är homosocial, inte homosexuell. Kvinnan ler, det är förspelet. Hon flabbar inte, gud förbjude, men ler sensuellt, nej vänta…sinnligt! Hon ler sinnligt medan de mörka ögonen faktiskt är allvarliga och sen möts de i en kyss – ja, inte ögonen, det vore ju både svårt och faktiskt ganska äckligt, nej munnarna. Mannens och kvinnans mun. En kyss som smakar vin och en viss sötma (metaforisk eller faktisk). Därefter älskar de under tystnad. En cigarett. Den sista slurken (skulle han ALDRIG säga) av en vit Bourgogne, sen - nej, därefter – sätter han sig – nej, slår han sig ner vid sin Mac om det inte finns någon skrivmaskin till hands. Han har funderat på om han skulle börja säga ”ordbehandlare” men kom fram till att det vore lite väl professorsaktigt. Nåväl, han slår sig ner vid sin Mac. Och analyserar ett kvinnoöde.
Manligt allvar tillhör medelklassens män. Det kan vara unga män som uttrycker allvarliga tankar om konsten och livet, eller äldre män. Är allvarliga män över 76 år räknas de som visa. En gång var de allvarliga unga männen förmodligen arga unga män, men nu tar de det lite mer piano (inte för att de FÖR SITT LIV skulle använda uttrycket ”ta det piano”). De har slutat flamsa, och när de dricker så klappar de inte brudarna i rumpan, för de umgås inte med brudar, alltså finns det inga brudrumpor att klappa eller göra allt det där andra sköna med som de trängtar efter när allvaret får brunstblandade molltoner. Nej, manligt allvarliga män umgås med kvinnor, såklart. Men det är egentligen inte heller sant, för de umgås nog snarare med Kvinnan. Och Kvinnan förstår de sig på, den ene bättre än den andre. Sånt skänker status. – Jag tycker om starka kvinnor, säger Jens och Hannes nickar allvarligt. Sen går båda hem och totar ihop (skulle de ALDRIG säga) ett stycke centrallyrik där Kvinnan står i centrum. Diskar gör allvarliga unga män gärna, säger de. Man tänker så bra när man diskar, serru (skulle de ALDRIG säga).
Sex, då? Har allvarliga män sex? Nej, haha, det var förstås en dum fråga. En allvarlig man älskar. Med sin kvinna. Och han är faktiskt (skulle han nog säga med viss emfas om han var på örat) heterosexuell. Inte så att han har något emot bögar – han känner flera stycken. Men han är homosocial, inte homosexuell. Kvinnan ler, det är förspelet. Hon flabbar inte, gud förbjude, men ler sensuellt, nej vänta…sinnligt! Hon ler sinnligt medan de mörka ögonen faktiskt är allvarliga och sen möts de i en kyss – ja, inte ögonen, det vore ju både svårt och faktiskt ganska äckligt, nej munnarna. Mannens och kvinnans mun. En kyss som smakar vin och en viss sötma (metaforisk eller faktisk). Därefter älskar de under tystnad. En cigarett. Den sista slurken (skulle han ALDRIG säga) av en vit Bourgogne, sen - nej, därefter – sätter han sig – nej, slår han sig ner vid sin Mac om det inte finns någon skrivmaskin till hands. Han har funderat på om han skulle börja säga ”ordbehandlare” men kom fram till att det vore lite väl professorsaktigt. Nåväl, han slår sig ner vid sin Mac. Och analyserar ett kvinnoöde.
torsdag 24 april 2008
"Hemskt om jag skadat några svaga"
”Jag vägrar att förfoga över någon som helst makt”, säger Lars Norén till DN Kultur i dag (24 april 2008, apropå att hans självbiografi släpps i morgon. I den kritiserar Sveriges mest kände dramatiker, enligt förhandsreklamen, åtskilliga kolleger på ett skoningslöst sätt, vilket såklart är ett bevis på att Norén inte har någon makt.
Som man har han ingen makt gentemot kvinnor.
Som svensk har han ingen makt jämfört med en eritrean.
Som rik har han ingen makt jämfört med en fattig.
Som kulturpersonlighet har han ingen makt över bokutgivningen.
”Den enda makt man kan få”, säger Norén, ”det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.” Mugabe hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Ingen kan tillskansa sig makt - den är något man får av andra. Och det är ”ju” bara den maktlöse som kan uttrycka sig fritt, ergo är Zimbabwe yttrandefrihetens egentliga hemvist på jorden. Tack, Lars, för att du klargör sambanden.
Äsch, jag känner att jag inte gör Noréns maktfilosofi rättvisa. Jag gör ett försök till: å ena sidan har vi alltså den maktlöse Lars Norén. Å den andra har vi ”svaga människor” som det vore hemskt om han skulle ha skadat genom att skriva om dem, som han säger i intervjun. (Inte för att han har några egentliga skrupler: ”Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska?”) Nu kan den naive få för sig att Norén har mer makt än de svaga, men det är bara en illusion! Norén har ingen makt att göra någon illa. ”Den enda makt man kan få, det är den som andra ger en.” Alltså: de svaga är svaga för att de ger andra makt.
Ja, jag tror att det börjar klarna nu.
Som man har han ingen makt gentemot kvinnor.
Som svensk har han ingen makt jämfört med en eritrean.
Som rik har han ingen makt jämfört med en fattig.
Som kulturpersonlighet har han ingen makt över bokutgivningen.
”Den enda makt man kan få”, säger Norén, ”det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.” Mugabe hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Ingen kan tillskansa sig makt - den är något man får av andra. Och det är ”ju” bara den maktlöse som kan uttrycka sig fritt, ergo är Zimbabwe yttrandefrihetens egentliga hemvist på jorden. Tack, Lars, för att du klargör sambanden.
Äsch, jag känner att jag inte gör Noréns maktfilosofi rättvisa. Jag gör ett försök till: å ena sidan har vi alltså den maktlöse Lars Norén. Å den andra har vi ”svaga människor” som det vore hemskt om han skulle ha skadat genom att skriva om dem, som han säger i intervjun. (Inte för att han har några egentliga skrupler: ”Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska?”) Nu kan den naive få för sig att Norén har mer makt än de svaga, men det är bara en illusion! Norén har ingen makt att göra någon illa. ”Den enda makt man kan få, det är den som andra ger en.” Alltså: de svaga är svaga för att de ger andra makt.
Ja, jag tror att det börjar klarna nu.
måndag 21 april 2008
Kom ihåg: krossa patriarkatet
Vi ska krossa patriarkatet. Vi ska inte pomadera patriarkatet. Vi ska inte frankera, eftersända eller assurera patriarkatet. Vi ska inte trumla patriarkatet! Det är ingen jävla ädelsten! Vi ska inte polera eller putsa patriarkatet! Vi ska inte rykta, mjölka, sadla eller klövja patriarkatet, nej! Vi ska krossa patrarkatet. Det är krossa det vi ska göra! Vi ska inte skölja, ondulera eller föna patriarketet. Vi ska inte smörja, kyssa eller bedåra patriarkatet – nej, det är krossa det vi ska göra. Försök förstå. Vi ska krossa, krossa, krossa patriarkatet! Vi ska inte sålla, rensa, barka, kvista, snida, svarva eller fräsa patriarkatet – vi ska krossa patriarkatet! Vi ska inte brässera, panera eller ciselera patriarkatet. Vi ska inte tryffera, besmöra eller råröra patriarkatet. Vi ska krossa det! Det är krossa det vi ska göra. Krossa patriarkatet är det vi ska göra! Vi ska inte epilera, vaxa eller raka patriarkatet – vi ska helt enkelt krossa det! Vi ska inte tolka patriarkatet, inte hugsvala det, inte torka dess svettiga lock ur pannan, blåsa på dess tinning, vi ska förhelvete inte nynna för patriarkatet. Vi ska inte bädda ner patriarkatet, inte gifta oss med patriarkatet, inte förlåta patriarkatet. Vi ska inte steka köttbullar åt patriarkatet, inte plocka rabarber åt patriarkatet, inte viska i dess öra. Vi ska inte röja patriarkatets kraftgator, inte eliminera dess rotvältor, inte dosera, bombera eller lutskölja patriarkatets bruna skogsvägar. Vi ska inte mjöla patriarkatet, inte blanka av patriarkatet med lite smör mot slutet. Vi ska inte finhacka, strimla eller fritera patriarkatet. Nej och åter nej. Ni vet mycket väl vad vi ska göra med patriarkatet. Jag vet det också, och jag ska säga det en gång till: VI SKA KROSSA PATRIARKATET!
fredag 18 april 2008
Invandrartjej is the new black
Begreppet "invandrartjej" har tagit över efter "ungdom" som metafor för social förändring, läste jag nyligen. Och visst är det så. Vild ungdom? Motorcyklar och James Dean? Skejtare? Glöm det. Nu är det invandrartjejen som gäller.
Scen 1:
- Vi måste hitta på nåt bra teaterprojekt om Kulturförvaltningen inte ska dra in vårt anslag.
- Jag vet: vi sätter upp några pjäser om invandrartjejer!
Scen 2:
- Fan, vi har ingen snackis i dag. Jävla nyhetstorka...
- Jag vet: vi skriver om "Så här blir din dator snabbare på 20 minuter"!
- Nej, för helvete...! Snälla.
- Okej, okej... Men vad sägs om en artikelserie om Starka Invandrartjejer?
- Perfekt!
Scen 3:
- Vad ska vi har för tema i nästa antologi?
- Är du dum, eller?
- ?
- "Invandrartjejer om hora/madonnakomplexet"!
- Tänkte inte på det. Du har så rätt.
Scen 4:
- Hej, har du nåt uppslag till min c-uppsats?
- Tja... Vad sägs om "Invandrartjejer och delaktighet i psykosociala processer"?
Tror ni mig inte? Googla lite, så får ni se. Nedan har jag klippt in diverse träffar.
INVANDRARTJEJ SOM EGOMASSAGE I FÖRÄNDRINGENS TID
"Invandrartjejer & svenska killar
För att göra en lång historia kort: jag är ihop med en invandrartjej sedan knappt två år tillbaka och visst förekommer det tjafs mellan oss som med alla andra, men på det stora hela funkar det bra och jag har en liten teori ang detta "fenomen", svenska killar med invandrartjejer, får se om ni håller med.
I ett sådant här förhållande har båda parter något att "vinna". Invandrartjejen får större frihet och killen får en bra mycket mer trofast, lojal och omhändertagande tjej. Ganska lyckad kombination alltså. Visst finns det undantag, men som alltid med såna här saker pratar jag i generella termer.
Många av dessa invandrarkillar som har en nedsättande attityd gentemot kvinnor i allmänhet och i synnerhet sina döttrars/systrars leverna, och i många fall även sina flickvänners, vem vill ha dem i slutänden? Inte undra på att jag ser mer och mer förhållanden som mitt eget."
INVANDRARTJEJ SOM SLAV UNDER ETNICITETEN
"Anonym
Jag har en kompis som är född i Sverige av arabiska föräldrar. Nu har hon träffat en arabisk kille, dock inte från samma land.
Hennes föräldrar vill inte att hon träffar denna kille och gör hon det har mamman sagt att hon skulle kunna döda sin dotter.
Tjejen är 24 år född och uppvuxen i Sverige.
Vad ska hon göra?
Hon har svårt att ta över sitt liv för föräldrarna har förbjudit henna att flytta hemifrån. Flyttar hon har hon för all framtid brytit med sin familj, det är ett drastiskt steg.
Tänk att personer som hennes föräldrar kommer hit och får en fristad i Sverige för att de inte kan bo i sitt hemland och vägrar rätta sig efter de regler vi har i vårt land. Barnen är födda och uppvuxna i Sverige men får inte bete sig som svenskar.
Hur kommer man tillrätta med en sådan situation?
1 2 3
Tor 28 nov 2002 - ID: 195035
Lill Anna (-03 el -04)
Hej!!
Jag är inte en invandrare, men har många vänner som är muslimer. Och jag kan förstå att en "svensk" reagerar starkt på detta.. Men det är deras kultur.. Så har dessa levt i hundratalsår.. Visserligen lever de i Sverige, men att bryta ett mönster är svårt.. Speciellt kulturellt betingade mönster.
Mycket bygger på familjen och dess heder. Vi alla har väl hört om "hedersmord", som svensk undrar vi om det finns nån heder i att mörda..
Nu vet jag inte nånting om varken tjejen eller killen.. Men är de från olika länder så kan det ju vara så att de är från länder som upplevt krig mot varann. Jag har vänner vars föräldrar flytt från hemlandet för att kunna vara tllsammans..
Som jag sa.. Jag tror ingen svensk kan förstå. Och att lägga sig i kan få förödande konsekvenser.. Jag vet att man alltid vill sina vänners bästa, men ibland går det helt enkelt inte att lösa själv. Som nån sa, skaffa hjälp från annat håll.. Men jag har svårt att förstå hur nån annan kan påverka tjejens föräldrars åsikter.. Det handlar ju om familjens heder..
Hoppas verkligen att det löser sig för tjejen.. Och du anonyma tjej, glöm inte bort att vara hennes vän.. Hon lär behöva det!!
// en tjej uppväxt ett stenkast från Rinkeby.."
INVANDRARTJEJ SOM HYBRDIDITET
"Sitter i soffan här hemma hos mig själv, lyssnar på Rihanna - Breaking Dishes (bra låt) by the way. Studentfest idag, temat är studio 54, men jag är inte där. Om jag skall vara helt ärlig så brukar jag inte gå på fester särskilt ofta, orsaken är djupt rotad i min uppväxt och personlighet…skulle du vilja veta varför? Du kanske känner igen dig?
Mina tankar går till min strikta uppväxt, även om jag idag insett att mina föräldrar ändå var ganska liberala i jämförelse med andra föräldrar som tar livet av sina barn för att upprätt hålla “hedern”. I mitt fall var det aldrig tal hedersmord, jag visste att mina föräldrar aldrig skulle skada fysiskt mig men de kunde bli arga…riktigt ARGA!
Det var aldrig tal om pojkvänner och sådant, sådana samtal förekom ytterst sällan och särskilt inte i närheten av föräldrar eller bröder. Det var “fult” att tala om sådant.Allt sånt fick vänta tills efter att man gått klart sin utbildning, typ vid 18 och då hade man ju universitetet kvar.
Mamma var dock lite mer liberal än pappa, hon älskade att klä upp och sminka mig vilket jag också tyckte var jättekul. Men det var ju den där känslan jag fick när pappa kom hem och gav mig den där blicken som fick magen att vända sig in och ut. Han brukade säga kort och bestämt; “- Vad är det för något? Gå och tvätta av dig. Sånt vill jag inte se igen. Kvar blev en känsla av skam, en känsla av att man gjort något riktigt fult som inte var passande… jag borde skämmas. Och det gjorde jag.
Men något jag är dock tacksam för att jag hade en far som ändå var mån om sina barns känslor så det dröje inte länge förrän han kom in till mig och började skoja och skämta vilket fick mig att glömma det som hänt. Men jag sminkade mig aldrig efter det…
I 13 års åldern hade många jämnårigatjejer i min omgivning börjat sminka sig till skolan, till fester osv… och det ville jag också..vid 15 års ålder hade jag fortfarande inte vågat ta upp frågan om jag fick lovat att sminka mig eller inte. Jag brukade låsa in mig i badrummet och låtsas duscha, men egentligen stod jag framför spegeln och provade på allt smink som mamma hade i badrumsskåpet. Jag drömde mig ofta bort om hur andra, särskilt killar, skulle tycka att jag var söt om hade fått gå till skolan sminkad!
Det hela slutade med att mamma tröttnade på mina 2 timmars långa “duschar” och sa rakt ut; - Om du vill så får du gärna låna min rouge ibland… och på den vägen fortsatte det. Men pappa vara alltid skeptisk fastän han insåg att jag blev allt äldre. Han drog dock gränsen vid att jag inte fick vara för sminkad, var jag det fick jag veta det ganska snart och så var mag- och skamkänslan tillbaka.
Men ju äldre jag blev dessto bättre kunde jag hantera kommentarerna och säga ifrån. Men ännu idag när jag besöker släktingar så väljer jag att tona ner sminket så de inte skall börja “snackas” bakom ryggen på en, det sitter i bakhuvudet liksom. Idag kan jag sitta och skratta åt saken och själv skulle jag inte heller vilja att min dotter (om jag hade en)skulle sminka sig vid 9års ålder, särskilt inte i dagens utseendefixerade samhälle. Men jag skulle heller inte att hon upplevde den skamkänsla som jag kände.
Men varför sitter jag här istället för att gå på festen då? Jo, det har med den där magkänslan att göra, vad som anses vara passande och inte passande som avgör ifall jag går eller . Jag kommer återkomma till det i mina kommande inlägg varje vecka.
Till du som läser vill jag ställa följande frågor; Har du upplevt något liknande och hur var det för dig? Är det rätt bra eller dåligt att ha dessa regler? Du som inte upplevt detta, känns det underligt att läsa om det? Är det verkligen bara invandrartjejer som upplever detta eller även svenskar?
Kommentarer (0)
Yes! Du tittade in, jag har väntat på dig…
Sparat under: Diverse — svenskainvandrartjejer at 10:13 e m on lördag, april 5, 2008
….idag är första dagen för denna blogg! En blogg där vi SVENSKA INVANDRARTJEJER kan dela med oss av våra erfarenheter och tankar kring livet, kärleken, killar, tjejer, smink, kläder, design, politik, religion och framförallt KARRIÄR OCH FRAMTID!
Själv är jag en 22 år och invandrartjej med föräldrar från Iran, född och uppvuxen i Sverige. Varje dag i mitt liv har mer eller mindre varit en balansgång mellan 2 olika kulturer. Känner du igen dig?
Privata tjejsnack med kusiner och nära tjejkompisar var i mitt fall ett av de få tillfällen då jag faktiskt talade om tabubelagda ämnen som killar, kärlek osv. Men även om man är svensk invandrartjej, eller norsk eller dansk för den delen, är man intresserad av dessa saker och vi älskar också att prata om kläder, design, karriär och framgång och killar eller hur?
Hur diskussionerna utvecklar sig beror på dig, ja, just du och vad du tycker och vågar skriva! Så sätt igång - jag ställer frågorna… du står för svaren! Utmana mig och de övriga läsarna!
/Mvh Svenskinvandrartjej"
INVANDRARTJEJ SOM SAMHÄLLETS PROBLEMBARN
"Fotbollen har misslyckats med att locka till sig tjejer med invandrarbakgrund.
Medan exempelvis mer än var fjärde svensk tjej i mellanstadiet är medlem i en fotbollsförening, är siffran för invandrartjejer noll procent.
Diana ”- Det är synd, det finns många jätteduktiga”
- Oberoende av hur vi definierar invandrare så deltar invandrartjejer mycket mindre än svenska flickor i fotbollsföreningar och vi kan också se att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån, det är lika illa säger forskningsledare Ulf Blomdahl.
Andelen flickor i fotbollsföreningar
Svensk fotboll har varit mycket duktiga på att fånga upp invandrarpojkar och det märks också i de högre serierna och i de olika landslagen, där allt fler har invandrarbakgrund.
Betydligt sämre har man lyckats med invandrartjejerna. Det är bara att titta på ”våra” damlag här i länet där andelen invandrartjejer är mycket, mycket liten.
- Det är väldigt få tjejer som spelar och det är synd, det finns många duktiga tjejer säger Diana Samano. Hon är själv från Irak och spelar fotboll i Husqvarna FF, där en ledare sökte upp henne och frågade om hon ville vara med.
Diana Samano, fotbollsspelare i Husqvarna FF. (foto: David Westh)
- Jag tror det blir lättare om de lockar, säger hon och menar att föreningarna borde söka upp invandrartjejerna på exempelvis skolturneringarna.
Det finns olika förklaringar till att tjejerna i stort missat fotbollen, i motsats till invandrarkillarna. Tradiotionens makt är stor menar Ulf Blomdahl.
- Att spela fotboll är för de flesta invandrarflickor något mycket manligt. Det upplever även deras släktingar och deras mammor och pappor. Det har de med sig i ryggsäcken, det är pojkar som spelar fotboll.
Det är en av orskakerna, men även här i Sverige påverkas de, eftersom fler killar spelar fotboll även här. Samtidigt menar både Ulf och Diana att det vore bra om föreningarna blev mer aktiva."
Scen 1:
- Vi måste hitta på nåt bra teaterprojekt om Kulturförvaltningen inte ska dra in vårt anslag.
- Jag vet: vi sätter upp några pjäser om invandrartjejer!
Scen 2:
- Fan, vi har ingen snackis i dag. Jävla nyhetstorka...
- Jag vet: vi skriver om "Så här blir din dator snabbare på 20 minuter"!
- Nej, för helvete...! Snälla.
- Okej, okej... Men vad sägs om en artikelserie om Starka Invandrartjejer?
- Perfekt!
Scen 3:
- Vad ska vi har för tema i nästa antologi?
- Är du dum, eller?
- ?
- "Invandrartjejer om hora/madonnakomplexet"!
- Tänkte inte på det. Du har så rätt.
Scen 4:
- Hej, har du nåt uppslag till min c-uppsats?
- Tja... Vad sägs om "Invandrartjejer och delaktighet i psykosociala processer"?
Tror ni mig inte? Googla lite, så får ni se. Nedan har jag klippt in diverse träffar.
INVANDRARTJEJ SOM EGOMASSAGE I FÖRÄNDRINGENS TID
"Invandrartjejer & svenska killar
För att göra en lång historia kort: jag är ihop med en invandrartjej sedan knappt två år tillbaka och visst förekommer det tjafs mellan oss som med alla andra, men på det stora hela funkar det bra och jag har en liten teori ang detta "fenomen", svenska killar med invandrartjejer, får se om ni håller med.
I ett sådant här förhållande har båda parter något att "vinna". Invandrartjejen får större frihet och killen får en bra mycket mer trofast, lojal och omhändertagande tjej. Ganska lyckad kombination alltså. Visst finns det undantag, men som alltid med såna här saker pratar jag i generella termer.
Många av dessa invandrarkillar som har en nedsättande attityd gentemot kvinnor i allmänhet och i synnerhet sina döttrars/systrars leverna, och i många fall även sina flickvänners, vem vill ha dem i slutänden? Inte undra på att jag ser mer och mer förhållanden som mitt eget."
INVANDRARTJEJ SOM SLAV UNDER ETNICITETEN
"Anonym
Jag har en kompis som är född i Sverige av arabiska föräldrar. Nu har hon träffat en arabisk kille, dock inte från samma land.
Hennes föräldrar vill inte att hon träffar denna kille och gör hon det har mamman sagt att hon skulle kunna döda sin dotter.
Tjejen är 24 år född och uppvuxen i Sverige.
Vad ska hon göra?
Hon har svårt att ta över sitt liv för föräldrarna har förbjudit henna att flytta hemifrån. Flyttar hon har hon för all framtid brytit med sin familj, det är ett drastiskt steg.
Tänk att personer som hennes föräldrar kommer hit och får en fristad i Sverige för att de inte kan bo i sitt hemland och vägrar rätta sig efter de regler vi har i vårt land. Barnen är födda och uppvuxna i Sverige men får inte bete sig som svenskar.
Hur kommer man tillrätta med en sådan situation?
1 2 3
Tor 28 nov 2002 - ID: 195035
Lill Anna (-03 el -04)
Hej!!
Jag är inte en invandrare, men har många vänner som är muslimer. Och jag kan förstå att en "svensk" reagerar starkt på detta.. Men det är deras kultur.. Så har dessa levt i hundratalsår.. Visserligen lever de i Sverige, men att bryta ett mönster är svårt.. Speciellt kulturellt betingade mönster.
Mycket bygger på familjen och dess heder. Vi alla har väl hört om "hedersmord", som svensk undrar vi om det finns nån heder i att mörda..
Nu vet jag inte nånting om varken tjejen eller killen.. Men är de från olika länder så kan det ju vara så att de är från länder som upplevt krig mot varann. Jag har vänner vars föräldrar flytt från hemlandet för att kunna vara tllsammans..
Som jag sa.. Jag tror ingen svensk kan förstå. Och att lägga sig i kan få förödande konsekvenser.. Jag vet att man alltid vill sina vänners bästa, men ibland går det helt enkelt inte att lösa själv. Som nån sa, skaffa hjälp från annat håll.. Men jag har svårt att förstå hur nån annan kan påverka tjejens föräldrars åsikter.. Det handlar ju om familjens heder..
Hoppas verkligen att det löser sig för tjejen.. Och du anonyma tjej, glöm inte bort att vara hennes vän.. Hon lär behöva det!!
// en tjej uppväxt ett stenkast från Rinkeby.."
INVANDRARTJEJ SOM HYBRDIDITET
"Sitter i soffan här hemma hos mig själv, lyssnar på Rihanna - Breaking Dishes (bra låt) by the way. Studentfest idag, temat är studio 54, men jag är inte där. Om jag skall vara helt ärlig så brukar jag inte gå på fester särskilt ofta, orsaken är djupt rotad i min uppväxt och personlighet…skulle du vilja veta varför? Du kanske känner igen dig?
Mina tankar går till min strikta uppväxt, även om jag idag insett att mina föräldrar ändå var ganska liberala i jämförelse med andra föräldrar som tar livet av sina barn för att upprätt hålla “hedern”. I mitt fall var det aldrig tal hedersmord, jag visste att mina föräldrar aldrig skulle skada fysiskt mig men de kunde bli arga…riktigt ARGA!
Det var aldrig tal om pojkvänner och sådant, sådana samtal förekom ytterst sällan och särskilt inte i närheten av föräldrar eller bröder. Det var “fult” att tala om sådant.Allt sånt fick vänta tills efter att man gått klart sin utbildning, typ vid 18 och då hade man ju universitetet kvar.
Mamma var dock lite mer liberal än pappa, hon älskade att klä upp och sminka mig vilket jag också tyckte var jättekul. Men det var ju den där känslan jag fick när pappa kom hem och gav mig den där blicken som fick magen att vända sig in och ut. Han brukade säga kort och bestämt; “- Vad är det för något? Gå och tvätta av dig. Sånt vill jag inte se igen. Kvar blev en känsla av skam, en känsla av att man gjort något riktigt fult som inte var passande… jag borde skämmas. Och det gjorde jag.
Men något jag är dock tacksam för att jag hade en far som ändå var mån om sina barns känslor så det dröje inte länge förrän han kom in till mig och började skoja och skämta vilket fick mig att glömma det som hänt. Men jag sminkade mig aldrig efter det…
I 13 års åldern hade många jämnårigatjejer i min omgivning börjat sminka sig till skolan, till fester osv… och det ville jag också..vid 15 års ålder hade jag fortfarande inte vågat ta upp frågan om jag fick lovat att sminka mig eller inte. Jag brukade låsa in mig i badrummet och låtsas duscha, men egentligen stod jag framför spegeln och provade på allt smink som mamma hade i badrumsskåpet. Jag drömde mig ofta bort om hur andra, särskilt killar, skulle tycka att jag var söt om hade fått gå till skolan sminkad!
Det hela slutade med att mamma tröttnade på mina 2 timmars långa “duschar” och sa rakt ut; - Om du vill så får du gärna låna min rouge ibland… och på den vägen fortsatte det. Men pappa vara alltid skeptisk fastän han insåg att jag blev allt äldre. Han drog dock gränsen vid att jag inte fick vara för sminkad, var jag det fick jag veta det ganska snart och så var mag- och skamkänslan tillbaka.
Men ju äldre jag blev dessto bättre kunde jag hantera kommentarerna och säga ifrån. Men ännu idag när jag besöker släktingar så väljer jag att tona ner sminket så de inte skall börja “snackas” bakom ryggen på en, det sitter i bakhuvudet liksom. Idag kan jag sitta och skratta åt saken och själv skulle jag inte heller vilja att min dotter (om jag hade en)skulle sminka sig vid 9års ålder, särskilt inte i dagens utseendefixerade samhälle. Men jag skulle heller inte att hon upplevde den skamkänsla som jag kände.
Men varför sitter jag här istället för att gå på festen då? Jo, det har med den där magkänslan att göra, vad som anses vara passande och inte passande som avgör ifall jag går eller . Jag kommer återkomma till det i mina kommande inlägg varje vecka.
Till du som läser vill jag ställa följande frågor; Har du upplevt något liknande och hur var det för dig? Är det rätt bra eller dåligt att ha dessa regler? Du som inte upplevt detta, känns det underligt att läsa om det? Är det verkligen bara invandrartjejer som upplever detta eller även svenskar?
Kommentarer (0)
Yes! Du tittade in, jag har väntat på dig…
Sparat under: Diverse — svenskainvandrartjejer at 10:13 e m on lördag, april 5, 2008
….idag är första dagen för denna blogg! En blogg där vi SVENSKA INVANDRARTJEJER kan dela med oss av våra erfarenheter och tankar kring livet, kärleken, killar, tjejer, smink, kläder, design, politik, religion och framförallt KARRIÄR OCH FRAMTID!
Själv är jag en 22 år och invandrartjej med föräldrar från Iran, född och uppvuxen i Sverige. Varje dag i mitt liv har mer eller mindre varit en balansgång mellan 2 olika kulturer. Känner du igen dig?
Privata tjejsnack med kusiner och nära tjejkompisar var i mitt fall ett av de få tillfällen då jag faktiskt talade om tabubelagda ämnen som killar, kärlek osv. Men även om man är svensk invandrartjej, eller norsk eller dansk för den delen, är man intresserad av dessa saker och vi älskar också att prata om kläder, design, karriär och framgång och killar eller hur?
Hur diskussionerna utvecklar sig beror på dig, ja, just du och vad du tycker och vågar skriva! Så sätt igång - jag ställer frågorna… du står för svaren! Utmana mig och de övriga läsarna!
/Mvh Svenskinvandrartjej"
INVANDRARTJEJ SOM SAMHÄLLETS PROBLEMBARN
"Fotbollen har misslyckats med att locka till sig tjejer med invandrarbakgrund.
Medan exempelvis mer än var fjärde svensk tjej i mellanstadiet är medlem i en fotbollsförening, är siffran för invandrartjejer noll procent.
Diana ”- Det är synd, det finns många jätteduktiga”
- Oberoende av hur vi definierar invandrare så deltar invandrartjejer mycket mindre än svenska flickor i fotbollsföreningar och vi kan också se att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån, det är lika illa säger forskningsledare Ulf Blomdahl.
Andelen flickor i fotbollsföreningar
Svensk fotboll har varit mycket duktiga på att fånga upp invandrarpojkar och det märks också i de högre serierna och i de olika landslagen, där allt fler har invandrarbakgrund.
Betydligt sämre har man lyckats med invandrartjejerna. Det är bara att titta på ”våra” damlag här i länet där andelen invandrartjejer är mycket, mycket liten.
- Det är väldigt få tjejer som spelar och det är synd, det finns många duktiga tjejer säger Diana Samano. Hon är själv från Irak och spelar fotboll i Husqvarna FF, där en ledare sökte upp henne och frågade om hon ville vara med.
Diana Samano, fotbollsspelare i Husqvarna FF. (foto: David Westh)
- Jag tror det blir lättare om de lockar, säger hon och menar att föreningarna borde söka upp invandrartjejerna på exempelvis skolturneringarna.
Det finns olika förklaringar till att tjejerna i stort missat fotbollen, i motsats till invandrarkillarna. Tradiotionens makt är stor menar Ulf Blomdahl.
- Att spela fotboll är för de flesta invandrarflickor något mycket manligt. Det upplever även deras släktingar och deras mammor och pappor. Det har de med sig i ryggsäcken, det är pojkar som spelar fotboll.
Det är en av orskakerna, men även här i Sverige påverkas de, eftersom fler killar spelar fotboll även här. Samtidigt menar både Ulf och Diana att det vore bra om föreningarna blev mer aktiva."
onsdag 16 april 2008
Vad muggen betyder
Ja, här sitter jag med min kaffetermosmugg. Och styrker mig lite inför en hektisk dag, sitter liksom en smula inskjuten i mig själv som en byrålåda med slinkiga underkläder. Ungarna, ni vet. Inte en lugn stund. Visst är de underbara, men det har ju sina randiga att man kommer till jobbet med en maska på strumpbyxorna. Hoppsan, Kerstin! Mm… Jobbet ställer också sina krav. Många som drar i en under dagens lopp. Och kaffet, sen… Det går bara inte. Så nu sitter jag här med en kopp nybryggt. Kachongo är min senaste favorit. Vilka toner! Man känner hela det kenyanska höglandet svettas fram på ytan av bönan.
Så ni får ursäkta. Jag hinner inte. Känner ni åtrå eller avund? Tyvärr, kaffet måste gå före. Kanske till sommaren, när vi ändå ska rensa ut byrålådorna och fundera på hösten. Det kan bli ett annat karriärval. Ett tag kanske jag går utan underkläder, ja i stugan på Ingarö, alltså. Inte hemma i Saltis. Jag kanske till och med tar en kopp te. Ungarna är på språkläger, gubben ute och slöseglar med Swedish Match-Gunnar i hans nyrenoverade skärgårdstolva. Då hinner jag nog. Kom till mig då, så ska jag administrera dig. Men nu har jag inte tid. Ville bara att du skulle veta det.
Så ni får ursäkta. Jag hinner inte. Känner ni åtrå eller avund? Tyvärr, kaffet måste gå före. Kanske till sommaren, när vi ändå ska rensa ut byrålådorna och fundera på hösten. Det kan bli ett annat karriärval. Ett tag kanske jag går utan underkläder, ja i stugan på Ingarö, alltså. Inte hemma i Saltis. Jag kanske till och med tar en kopp te. Ungarna är på språkläger, gubben ute och slöseglar med Swedish Match-Gunnar i hans nyrenoverade skärgårdstolva. Då hinner jag nog. Kom till mig då, så ska jag administrera dig. Men nu har jag inte tid. Ville bara att du skulle veta det.
tisdag 15 april 2008
Tänd ett ljus för Engla - också
Tänd ett ljus för Engla om det får dig att må lite bättre. Jag tänker inte göra det, men det är inte för att jag är oberörd av hennes öde eller kallsinnig inför det lidande hennes anhöriga nu genomgår. Jag är själv förälder. Det inträffade är givetvis fasansfullt. Att nationen samlas för att hedra henne eller för att ta avstånd från våld eller så, säger jag heller ingenting om. Det är en vacker gest. Men för mig personligen känns inte den gesten särskilt meningsfull.
Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?
Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.
Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.
Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.
Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?
Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.
Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.
Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.
torsdag 10 april 2008
"I'm not gay, but my boyfriend is"
1972 kastade Idi Amin ut samtliga asiater, 70 000, ur Uganda (”vilket fick svåra följder för landets ekonomi” skriver NE). En stor grupp var av indisk härkomst, och de som hade valt ugandiskt medborgarskap vid självständigheten tio år tidigare blev nu statslösa. (De mer lyckligt lottade hade brittiskt pass och äter i dag fish & chips, men det är en annan historia. Ett intressant ämne för en studie vore annars om inte den brittiska mathållningen kan få vem som helst som inte är infödd att krisa.) Ungefär 800 av dessa hamnade via insatser av FN i Sverige. I kursen ”Delaktighet, identitet och makt – konstruktion av normalitet, genus och etnicitet” läser vi nu bl.a. ett kapitel av Catarina Nyberg i boken Meningsskapande och delaktighet. Kapitlet heter ”Identitetskonstruktioner i ett svensk-uganda-indiskt sammanhang” och handlar alltså om dessa uganda-indier i diasporan. Hur kategoriserar de sig själva, hur ser de på sin sociala identitet? Och vad ska man kalla den? Gamla uttryck som ”bindestrecks-identitet” eller ”dubbel identitet” bygger ju på en binär, statisk och essentiell syn på såväl identitet som etnicitet.
När informanterna i Nybergs studie, barn till de ursprungliga flyktingarna, ombeds definiera ”det indiska” så tar de upp ursprunget, språket (oftast gujarati), religionen, maten, den urgamla kulturen, Bollywood-filmen etcetera, alltså det indiska som de bär med sig överallt. De har också ett stort, internationellt nätverk som består av indier i förskingringen. Men när de har besökt Indien har de känt sig som de turister de de facto har varit (jag älskar såna där slumpmässiga upprepningar som ”de de”).
De hör helt inte hemma där.
På frågan om sin personliga identitet svarar de att de är svenska. ”Jag känner mig som svensk, även om jag inte ser svensk ut. Jag är född och uppvuxen i Sverige, talar perfekt svenska, har många svenska vänner, älskar Sverige… Mina indiska vänner säger att jag är mer svensk än indier – och det gör mina svenska vänner med.” (Citat fritt ur minnet. Fy på mig.) Den geografiska, vardagliga identiteten är alltså ”svensk”. Samtidigt behandlas de ibland som ”invandrare” och tvingas förklara sig, så att säga komma ut som uganda-indier, förklara att de är födda här och t.ex. inte är adopterade. Vad kallas en sådan identitetsblandning? Nyberg påpekar att begrepp som hybriditet och mosaik-identitet inte riktigt duger; hennes informanter värjer sig mot att bli kategoriserade som ”svensk”, ”indier”, ”uganda-indier”, etcetera. De är varken eller - och både och; den påtvingade kategoriseringen leder samtidigt till identifikation och utanförskap. En hybrid borde ju vara en lyckad blandning, ett amalgam som är starkare än sina ingående beståndsdelar.
Men man kan se dessa kategoriseringar som flerkulturella och dynamiska, föränderliga i tid och rum. Och den individuellt svenska identiteten och den kulturellt indiska kan ses som komplementära. De kan säga: ”Jag är svensk, men vi är indier.” Coolt, va? Man är en svensk, men en annorlunda svensk. Irving Goffman har ett underbart uttryck för det här: ”normala avvikare”.
Om ni tycker att det här verkar komplicerat så har ni rätt. Min redogörelse ovan däremot är kraftigt förenklad, oredig och säkert missvisande på många sätt. (Catarina Nyberg skulle, med rätta, ge mig smisk big time om jag försökte prångla ut det här i en uppsats.) Men det här är faktiskt bara en ytlig blogg. För ytliga läsare, får man förmoda.
Nå, varför tar jag alls upp ett ämne som jag inte ids ge en värdig representation? Jo, för att jag känner igen mig i uganda-indiernas situation – fast tvärtom. Jag upplever hybriditetsdysfori, kväljs av ett mosaikemetikum, lider av idiopatisk identitetsidioti. Stackars mig: jag är en bisexuell i förskingringen! Vilken är då min kulturella hemvist? Otvivelaktigt HBT-rymden. Jag identifierar mig med Familjen. När jag går ut, går jag på gayställen – alltid, om jag får råda. Med andra bin eller HBT-personer känner jag en självklar gemenskap och solidaritet. Så gott som alla mina och Martys vänner är icke-heterosexuella. Även mitt småbögiga nätverk är rätt stort, och det ingår i ett HBTQ-nätverk som sträcker sig över hela världen.
Och min personliga identitet? Tja, om jag måste välja något så svarar jag nog att jag framförallt är pappa. Mina barn är ju det centrala i mitt liv. Som pappa till fem barn och sammanboende med en kvinna, ser jag på ytan ut som vilken heterosexuell person som helst. Och jag är ju liksom inte en ”bisexuell pappa” – min sexuella läggning har ingenting med pappandet att göra. Skillnaden mellan mig och Nybergs informanter är att jag slipper förklara mig. Min bisexualitet syns inte, något som kan få homosexuella att ogilla oss bin. Vi har det ju så bekvämt, kan gulla med våra bögar och flator och sen gå hem och gömma oss i den olikkönade parsamheten. Vi är båda bisexuella och vi lever i ett öppet, om än inte fullt ut polyamoröst, förhållande samtidigt som vi står med ena benet i garderoben (tycker vissa). Gömmer vi oss? Nä, inte på minsta vis. Men vad ska vi göra – tråckla fast biflaggor i pannan? Jag har drömt om att göra det ibland.
Om jag nu vore den sexuella läggningens motsvarighet till uganda-indier så borde jag känna främlingskap inför den konkreta HBT-platsen, t.ex. Lino, men trygghet i den heterosexuella parsamheten. Ja, Lino borde vara mitt Indien där jag kände mig som turist. Men det är precis tvärtom. Det jag känner mig helt främmande för är den utpräglat heterosexuella miljön: radhusträdgården där de grillar (alla heterosexuella par grillar – jämt) och diskuterar sina tråkiga jobb (alla heterosexuella har tråkiga jobb), segling (alla heterosexuella seglar) eller golf (en oerhört heterosexuell sport). Och besöker jag nån gång de heterosexuellas lekplatser en lördagskväll så går jag därifrån med lättnad och kroppen full av rysningar. Jag är till synes som de, men under ytan dväljs något annat.
Fast ibland blir jag så där etniskt solbränd: under Prideveckan. I parken, vid barntältet, där jag sitter med mina barn och min älskade Marty, känner jag mig betraktad. Jag undviker att kyssa henne nere på grusplanen. Sitter jag i tältet med mina barn och några bögpappor så leker jag att jag också är bög. Jag vill inte vara en dykedude, ett ”förstående” och ”accepterande” hetero, ingen strejting på homosafari, ingen jävla Annika Lantz med en fjolla som maskot. Min bisexualitet syns inte. Stackars mig! Verkligen.
I somras hade jag på mig en regnbågsfärgad knapp med texten ”Jag är inte bög, till skillnad från min pojkvän”. Och det var ju sant, även om C kanske inte är en pojkvän i vanlig bemärkelse. Högt älskad är han, men geografiskt nästan lika avlägsen som en indier i Uganda. Han saknas mig så.
När informanterna i Nybergs studie, barn till de ursprungliga flyktingarna, ombeds definiera ”det indiska” så tar de upp ursprunget, språket (oftast gujarati), religionen, maten, den urgamla kulturen, Bollywood-filmen etcetera, alltså det indiska som de bär med sig överallt. De har också ett stort, internationellt nätverk som består av indier i förskingringen. Men när de har besökt Indien har de känt sig som de turister de de facto har varit (jag älskar såna där slumpmässiga upprepningar som ”de de”).
De hör helt inte hemma där.
På frågan om sin personliga identitet svarar de att de är svenska. ”Jag känner mig som svensk, även om jag inte ser svensk ut. Jag är född och uppvuxen i Sverige, talar perfekt svenska, har många svenska vänner, älskar Sverige… Mina indiska vänner säger att jag är mer svensk än indier – och det gör mina svenska vänner med.” (Citat fritt ur minnet. Fy på mig.) Den geografiska, vardagliga identiteten är alltså ”svensk”. Samtidigt behandlas de ibland som ”invandrare” och tvingas förklara sig, så att säga komma ut som uganda-indier, förklara att de är födda här och t.ex. inte är adopterade. Vad kallas en sådan identitetsblandning? Nyberg påpekar att begrepp som hybriditet och mosaik-identitet inte riktigt duger; hennes informanter värjer sig mot att bli kategoriserade som ”svensk”, ”indier”, ”uganda-indier”, etcetera. De är varken eller - och både och; den påtvingade kategoriseringen leder samtidigt till identifikation och utanförskap. En hybrid borde ju vara en lyckad blandning, ett amalgam som är starkare än sina ingående beståndsdelar.
Men man kan se dessa kategoriseringar som flerkulturella och dynamiska, föränderliga i tid och rum. Och den individuellt svenska identiteten och den kulturellt indiska kan ses som komplementära. De kan säga: ”Jag är svensk, men vi är indier.” Coolt, va? Man är en svensk, men en annorlunda svensk. Irving Goffman har ett underbart uttryck för det här: ”normala avvikare”.
Om ni tycker att det här verkar komplicerat så har ni rätt. Min redogörelse ovan däremot är kraftigt förenklad, oredig och säkert missvisande på många sätt. (Catarina Nyberg skulle, med rätta, ge mig smisk big time om jag försökte prångla ut det här i en uppsats.) Men det här är faktiskt bara en ytlig blogg. För ytliga läsare, får man förmoda.
Nå, varför tar jag alls upp ett ämne som jag inte ids ge en värdig representation? Jo, för att jag känner igen mig i uganda-indiernas situation – fast tvärtom. Jag upplever hybriditetsdysfori, kväljs av ett mosaikemetikum, lider av idiopatisk identitetsidioti. Stackars mig: jag är en bisexuell i förskingringen! Vilken är då min kulturella hemvist? Otvivelaktigt HBT-rymden. Jag identifierar mig med Familjen. När jag går ut, går jag på gayställen – alltid, om jag får råda. Med andra bin eller HBT-personer känner jag en självklar gemenskap och solidaritet. Så gott som alla mina och Martys vänner är icke-heterosexuella. Även mitt småbögiga nätverk är rätt stort, och det ingår i ett HBTQ-nätverk som sträcker sig över hela världen.
Och min personliga identitet? Tja, om jag måste välja något så svarar jag nog att jag framförallt är pappa. Mina barn är ju det centrala i mitt liv. Som pappa till fem barn och sammanboende med en kvinna, ser jag på ytan ut som vilken heterosexuell person som helst. Och jag är ju liksom inte en ”bisexuell pappa” – min sexuella läggning har ingenting med pappandet att göra. Skillnaden mellan mig och Nybergs informanter är att jag slipper förklara mig. Min bisexualitet syns inte, något som kan få homosexuella att ogilla oss bin. Vi har det ju så bekvämt, kan gulla med våra bögar och flator och sen gå hem och gömma oss i den olikkönade parsamheten. Vi är båda bisexuella och vi lever i ett öppet, om än inte fullt ut polyamoröst, förhållande samtidigt som vi står med ena benet i garderoben (tycker vissa). Gömmer vi oss? Nä, inte på minsta vis. Men vad ska vi göra – tråckla fast biflaggor i pannan? Jag har drömt om att göra det ibland.
Om jag nu vore den sexuella läggningens motsvarighet till uganda-indier så borde jag känna främlingskap inför den konkreta HBT-platsen, t.ex. Lino, men trygghet i den heterosexuella parsamheten. Ja, Lino borde vara mitt Indien där jag kände mig som turist. Men det är precis tvärtom. Det jag känner mig helt främmande för är den utpräglat heterosexuella miljön: radhusträdgården där de grillar (alla heterosexuella par grillar – jämt) och diskuterar sina tråkiga jobb (alla heterosexuella har tråkiga jobb), segling (alla heterosexuella seglar) eller golf (en oerhört heterosexuell sport). Och besöker jag nån gång de heterosexuellas lekplatser en lördagskväll så går jag därifrån med lättnad och kroppen full av rysningar. Jag är till synes som de, men under ytan dväljs något annat.
Fast ibland blir jag så där etniskt solbränd: under Prideveckan. I parken, vid barntältet, där jag sitter med mina barn och min älskade Marty, känner jag mig betraktad. Jag undviker att kyssa henne nere på grusplanen. Sitter jag i tältet med mina barn och några bögpappor så leker jag att jag också är bög. Jag vill inte vara en dykedude, ett ”förstående” och ”accepterande” hetero, ingen strejting på homosafari, ingen jävla Annika Lantz med en fjolla som maskot. Min bisexualitet syns inte. Stackars mig! Verkligen.
I somras hade jag på mig en regnbågsfärgad knapp med texten ”Jag är inte bög, till skillnad från min pojkvän”. Och det var ju sant, även om C kanske inte är en pojkvän i vanlig bemärkelse. Högt älskad är han, men geografiskt nästan lika avlägsen som en indier i Uganda. Han saknas mig så.
lördag 29 mars 2008
fredag 28 mars 2008
Pappa är ett verb
Hör på: en individualiserad föräldraförsäkring är av nöden! "Individualiserad" betyder här att man inte ska se familjen som en individ, som en "juridisk person" om man så vill. Så var det förut, när vi hade sambeskattning. En gift kvinnas inkomst slogs då ihop med mannens, varpå skatt drogs på hela summan. Först 1987 var sambeskattningen borta och en kvinnofälla av format försvunnen. I dag, 21 år senare, har föräldraförsäkringen fortfarande starka drag av den gamla...samsynen. Visst, var och en av föräldrarna har rätt till föräldrapenning under halva tiden, men man kan överlåta det mesta av dagarna på den andra. Observera att jag inte skriver "andre" - det har liksom sina skäl.
Alltså: pensionsrätten är individuell. Man beskattas individuellt. Men med barnen är det visst en annan sak. KD vill för övrigt göra pappadagarna fler, alltså de tio dagarna i samband med förlossningen. Det är ett steg bakåt (så förvånande), för det gör det lättare för pappan att slippa ta ut sin halva föräldraledighet.
En individualiserad föräldraförsäkring, däremot, är det enskilt bästa sättet att skapa större jämlikhet på arbetsmarknaden. Just det - det här är faktiskt primärt en fråga om kvinnans jämställdhet, inte om barnens behov av båda föräldrarna. Det vore bra för barnen om papporna ville ta hand om dem. Det vore bra för papporna att få bättre kontakt med barnen. Men framförallt är det här en jämställdhetsfråga. Arbetsgivarna måste få se att det faktiskt kostar något att anställa en förälder, även om han råkar ha testiklar. Det ska inte gå att dribbla bort hans krav med att han kan ta ut sin föräldraledighet vid jul och på sommaren. (Och det ska inte heta att en man som vill vara hemma inte trivs på jobbet.)
Barn ska kosta, för barn kostar. Men just nu kostar de kvinnorna ett arbetsliv värt namnet. De ska kosta hela samhället, precis som de gamla ska kosta hela samhället. Förr sköttes barn och gamla obetalt av kvinnor. Nu sköts de lågbetalt av kvinnor. I framtiden ska reproduktionen gå före produktionen! Vi ska alltså fråga oss vad som är centralt för ett samhälle och därefter anpassa produktionsapparaten efter det, inte tvärtom som i dag.
Det finns problem med en helt individualiserad lösning, t.ex. så funkar det inte för flatpar som inseminerar med en bögkompis. Men sånt går att lösa, kanske med Maria Ferms förslag som utgångspunkt.
(Men du, Maria? Är det inte ett jävla feltänk av Miljöpartiet att gå samman med borgarna om att tillåta arbetskraftsinvandring? Jo, det är det. Att vi har de demografiska problem som vi har i dag med att kvinnor föder för få barn beror ju på vår ojämställda arbetsmarknad. Och då är lösningen inte att importera en ny underklass även om Alliansen fantiserar om det.)
"Pappa är ett verb", då? Det här är ju ingen pappafråga? Nej, inte i huvudsak, som sagt. Men för mig är det ändå en stor pappafråga. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan vilja avstå från att vara med sin bebis. Varför i hela friden skaffar du barn om du inte vill vara med det? Om du inbillar dig att du kan kompensera för vardagligt umgänge genom "kvalitetstid" så bedrar du dig. Kvalitetstidsbegreppet är nonsens. Och man blir lika lite pappa genom att runka i en plastmugg som att tömma sig i en slida. Man blir pappa genom att vara pappa - från dag ett.
Alltså: pensionsrätten är individuell. Man beskattas individuellt. Men med barnen är det visst en annan sak. KD vill för övrigt göra pappadagarna fler, alltså de tio dagarna i samband med förlossningen. Det är ett steg bakåt (så förvånande), för det gör det lättare för pappan att slippa ta ut sin halva föräldraledighet.
En individualiserad föräldraförsäkring, däremot, är det enskilt bästa sättet att skapa större jämlikhet på arbetsmarknaden. Just det - det här är faktiskt primärt en fråga om kvinnans jämställdhet, inte om barnens behov av båda föräldrarna. Det vore bra för barnen om papporna ville ta hand om dem. Det vore bra för papporna att få bättre kontakt med barnen. Men framförallt är det här en jämställdhetsfråga. Arbetsgivarna måste få se att det faktiskt kostar något att anställa en förälder, även om han råkar ha testiklar. Det ska inte gå att dribbla bort hans krav med att han kan ta ut sin föräldraledighet vid jul och på sommaren. (Och det ska inte heta att en man som vill vara hemma inte trivs på jobbet.)
Barn ska kosta, för barn kostar. Men just nu kostar de kvinnorna ett arbetsliv värt namnet. De ska kosta hela samhället, precis som de gamla ska kosta hela samhället. Förr sköttes barn och gamla obetalt av kvinnor. Nu sköts de lågbetalt av kvinnor. I framtiden ska reproduktionen gå före produktionen! Vi ska alltså fråga oss vad som är centralt för ett samhälle och därefter anpassa produktionsapparaten efter det, inte tvärtom som i dag.
Det finns problem med en helt individualiserad lösning, t.ex. så funkar det inte för flatpar som inseminerar med en bögkompis. Men sånt går att lösa, kanske med Maria Ferms förslag som utgångspunkt.
(Men du, Maria? Är det inte ett jävla feltänk av Miljöpartiet att gå samman med borgarna om att tillåta arbetskraftsinvandring? Jo, det är det. Att vi har de demografiska problem som vi har i dag med att kvinnor föder för få barn beror ju på vår ojämställda arbetsmarknad. Och då är lösningen inte att importera en ny underklass även om Alliansen fantiserar om det.)
"Pappa är ett verb", då? Det här är ju ingen pappafråga? Nej, inte i huvudsak, som sagt. Men för mig är det ändå en stor pappafråga. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan vilja avstå från att vara med sin bebis. Varför i hela friden skaffar du barn om du inte vill vara med det? Om du inbillar dig att du kan kompensera för vardagligt umgänge genom "kvalitetstid" så bedrar du dig. Kvalitetstidsbegreppet är nonsens. Och man blir lika lite pappa genom att runka i en plastmugg som att tömma sig i en slida. Man blir pappa genom att vara pappa - från dag ett.
torsdag 27 mars 2008
Det andra könet och den femte kvinnan
”Fortfarande är bara var femte kvinna”, lyder rubriken i DN Ekonomi. Jag tycker att det är bra. Det är ju en taktik som vi kukbärare har tillämpat länge - se t.ex. på Mikael Persbrandt. Han ska nu spela en omstridd professor i straffrätt (Madeleine Leijonhufvud?) ”som hjälper oskyldigt dömda att få resning”. Det kan tyckas lite tyngande, men Micke har läget under kontroll. Skulle han forska i ämnet för att liksom kunna gestalta sin rollfigur? Äsch. ”Jag har levt mitt liv, säger han och ler.” Han är bara, precis som var femte kvinna.
Synd att de är så få. 80 procent flänger alltså omkring som äggsjuka höns – se t.ex. på Helena af Sandeberg. Hon har slitit som, eh...ett djur: ”Några av mina vänner har studerat juridik, så jag har kunnat inhämta kunskaper från dem.” (Vad är det där frasande ljudet? Jo, Stanislavskijs aska som applåderar i sin grav.) Men det beror kanske på att hon är som sin rollfigur Anna Sjöstedt, som går i lära hos professorn, ”en strebertjej från överklassen” med ”kaotiskt inre” och ”mörka hemligheter”.
Ja, där har vi regeln: kvinnor är flitiga och ärbara, män är bara. Med ett leende. Skulle de till äventyrs vara kaotiska så brukar de inte undanhålla oss det – utom när det gäller beroendeproblem, förstås. Man vill ju vara karl. Stå för sin hatt. Ha styr på sitt eget liv. Gud, nu får jag snart resning. Tack, kära könsmaktsordning.
Synd att de är så få. 80 procent flänger alltså omkring som äggsjuka höns – se t.ex. på Helena af Sandeberg. Hon har slitit som, eh...ett djur: ”Några av mina vänner har studerat juridik, så jag har kunnat inhämta kunskaper från dem.” (Vad är det där frasande ljudet? Jo, Stanislavskijs aska som applåderar i sin grav.) Men det beror kanske på att hon är som sin rollfigur Anna Sjöstedt, som går i lära hos professorn, ”en strebertjej från överklassen” med ”kaotiskt inre” och ”mörka hemligheter”.
Ja, där har vi regeln: kvinnor är flitiga och ärbara, män är bara. Med ett leende. Skulle de till äventyrs vara kaotiska så brukar de inte undanhålla oss det – utom när det gäller beroendeproblem, förstås. Man vill ju vara karl. Stå för sin hatt. Ha styr på sitt eget liv. Gud, nu får jag snart resning. Tack, kära könsmaktsordning.
torsdag 20 mars 2008
Ny lag gör att förskolan blir mer som en vanlig...förskola
I DN Debatt i tisdags (18 mars 2008) lovar Fredrik, Maud, Jan och Göran att även barn som inte går på dagis ska få bättre tillgång till pedagogisk stimulans. Det kanske inte är meningen att man ska lägga märke till just den lilla passusen (den är nog bara inklämd för att inte Göran ska bli vresig) men jag börjar där ändå. Rubriken blir alltså:
REGERINGEN VÄRNAR OM UTSATTA MINORITETER
Jag tycker att det är ädelt av alliansledarna att tänka på de barn som riskerar en psykologisk felutveckling genom att ingå i minoritetsgruppen Barn till hemmafruar. De är förvisso få, de saknar förvisso rösträtt och är inget vidare på att galoppera fram med flygande manar i det livslånga lärandets egenföretagande - ännu. Men vi måste tänka på dem och på deras mammor, för en dag ska dessa barn styra vårt land. (Papporna kan vi som vanligt lämna därhän - någon måste ju försörja familjen.)
Hm... Var var vi nu? Jo, även barn som inte går på dagis ska få ta del av den ökade pedagogiska stimulans som i framtiden radikalt kommer att förändra förskolans verksamhet, och detta tack vare den borgerliga regeringens krafttag! Fredrik, Maud, Jan och Göran ser framför sig hur horder av välutbildade (och säkert synnerligen välavlönade) förskolelärare, anförda av förskolechefer SOM JÄMSTÄLLTS MED REKTORER kommer att få våra telningar att bli just de universalgenier som fordras i det nya Europa med ljushylt omnejd. Alla ska med, kort sagt. "Denna fortbildningssatsning blir unik i sitt slag", skriver den konservativa kvartetten stolt.
Ja, det är verkligen skitbra. Alla vi som har barn på dagis vet ju vilken ofantlig skillnad det är på förskolelärare och barnskötare. De senare kommer i allmänhet från arbetarklassen, bara en sån sak. (Ja, arbetarklassen, ni vet: såna som har behå, jobbar deltid, har osäkrare villkor och sämre betalt, lyfter tyngre och dör yngre.) Men bland förskolelärarna finns det faktiskt en och annan som har gått på teater helt frivilligt, och då menar jag inte på Oscars. Så heja, regeringen! Nu kan vi som tänker oss att våra barn ska bli bäst i klassen andas ut. Bort med arbetarbrudarna, in med (lägre, mycket lägre) medelklassbrudarna. Låt sedan ekonomins osynliga hand föra ner de där kossorna i Maria Borelius och hennes kompisars källare. (Nog är det trevligare med en svensk hand som vaggar barnen och stryker kläderna än med en thailändsk, åtminstone för mor?) Om de till äventyrs ser dagsljus ibland så kan de ta med barnen till någon pedagogisk verksamhet. Fast inte på förskolan, förstås. Gud förbjude det.
Den ogine kunde kritisera denna satsning vars motsvarighet "inte står att finna under tidigare regeringar". Man kunde t.ex. tänka sig att det vore angelägnare att höja lönerna för dagispersonalen. Minska barngruppernas storlek. Införa obligatoriska genusutbildningar. Eller så. Man kunde också tänka sig att satsa på en individualiserad föräldraförsäkring så att papporna inte längre kunde avsäga sig föräldraansvaret. Men vafan. Nu ska vi inte vara negativa. Låt oss se familjerna som en enhet som man inte tafsar på. Låt oss återinföra sambeskattningen, rentav. Äsch, jag vet inte. Något säger mig att det här inte kommer att bli så fantastiskt som Fredrik, Maud, Jan och Göran har tänkt sig det. Men vem är väl jag att lägga sordin på den goda stämningen?
REGERINGEN VÄRNAR OM UTSATTA MINORITETER
Jag tycker att det är ädelt av alliansledarna att tänka på de barn som riskerar en psykologisk felutveckling genom att ingå i minoritetsgruppen Barn till hemmafruar. De är förvisso få, de saknar förvisso rösträtt och är inget vidare på att galoppera fram med flygande manar i det livslånga lärandets egenföretagande - ännu. Men vi måste tänka på dem och på deras mammor, för en dag ska dessa barn styra vårt land. (Papporna kan vi som vanligt lämna därhän - någon måste ju försörja familjen.)
Hm... Var var vi nu? Jo, även barn som inte går på dagis ska få ta del av den ökade pedagogiska stimulans som i framtiden radikalt kommer att förändra förskolans verksamhet, och detta tack vare den borgerliga regeringens krafttag! Fredrik, Maud, Jan och Göran ser framför sig hur horder av välutbildade (och säkert synnerligen välavlönade) förskolelärare, anförda av förskolechefer SOM JÄMSTÄLLTS MED REKTORER kommer att få våra telningar att bli just de universalgenier som fordras i det nya Europa med ljushylt omnejd. Alla ska med, kort sagt. "Denna fortbildningssatsning blir unik i sitt slag", skriver den konservativa kvartetten stolt.
Ja, det är verkligen skitbra. Alla vi som har barn på dagis vet ju vilken ofantlig skillnad det är på förskolelärare och barnskötare. De senare kommer i allmänhet från arbetarklassen, bara en sån sak. (Ja, arbetarklassen, ni vet: såna som har behå, jobbar deltid, har osäkrare villkor och sämre betalt, lyfter tyngre och dör yngre.) Men bland förskolelärarna finns det faktiskt en och annan som har gått på teater helt frivilligt, och då menar jag inte på Oscars. Så heja, regeringen! Nu kan vi som tänker oss att våra barn ska bli bäst i klassen andas ut. Bort med arbetarbrudarna, in med (lägre, mycket lägre) medelklassbrudarna. Låt sedan ekonomins osynliga hand föra ner de där kossorna i Maria Borelius och hennes kompisars källare. (Nog är det trevligare med en svensk hand som vaggar barnen och stryker kläderna än med en thailändsk, åtminstone för mor?) Om de till äventyrs ser dagsljus ibland så kan de ta med barnen till någon pedagogisk verksamhet. Fast inte på förskolan, förstås. Gud förbjude det.
Den ogine kunde kritisera denna satsning vars motsvarighet "inte står att finna under tidigare regeringar". Man kunde t.ex. tänka sig att det vore angelägnare att höja lönerna för dagispersonalen. Minska barngruppernas storlek. Införa obligatoriska genusutbildningar. Eller så. Man kunde också tänka sig att satsa på en individualiserad föräldraförsäkring så att papporna inte längre kunde avsäga sig föräldraansvaret. Men vafan. Nu ska vi inte vara negativa. Låt oss se familjerna som en enhet som man inte tafsar på. Låt oss återinföra sambeskattningen, rentav. Äsch, jag vet inte. Något säger mig att det här inte kommer att bli så fantastiskt som Fredrik, Maud, Jan och Göran har tänkt sig det. Men vem är väl jag att lägga sordin på den goda stämningen?
söndag 16 mars 2008
Kurvig genusvetare sökes
Jag borde väl svara på Martin Ingvars genmäle, men jag hinner bara inte. Så nu får vi sitta här och tycka saker om varandras åsikter utan att göra något särskilt åt det. Låt oss kalla det interaktiv tystnad. Eller jo, en reflektion hinner jag med, och det är att den tragedi som Ingvar ser i att pojkar (företrädesvis av arbetarklass och från vischan) betygsmässigt halkar efter flickorna inte är den tragedi jag ser. Jag tycker att det är tragiko-dikotomiskt att den befolkningsgrupp som i huvudsak har XY-kromosomer, testiklar och manlig fenotyp socialiseras på ett vis, medan en annan stor grupp (ni anar nog vilken) socialiseras på ett annat vis. Och att man bara ser dessa båda ytterändar av en glidande skala där vi alla kavar omkring lite på måfå. Det är med andra ord tragiskt att vi har "pojkar" och "flickor", för det får så negativa konsekvenser för så många, helt i onödan.
Kanske inte tragiskt, men bra synd, är att i övrigt excellenta forskare ofta myopiskt slinter över i något som närmast borde kallas vetenskeplighet: en övertro på sitt forskningsområdes förmåga att förklara fenomen som ligger utanför det.
Den kurviga genusvetaren, då? Jo, jag läste en kontaktannons där en man sökte en "svart, intellektuell kvinna". Ähum. Och apropå det: har ni tänkt på det putslustiga i att en domina kan ta pröjs av manliga slavar medan en master knappast får några betalande slavinnor? Nå, det är nu ren spekulation från min sida - om ni vet bättre så säg bara till. Men anledningen till denna skevhet, om det nu stämmer, torde vara att det liksom vore befängt att pröjsa för att bli förnedrad och kanske spöad när man blir det gratis varenda dag. Apropå negativa konsekvenser av att vi skapar två kön.
Kanske inte tragiskt, men bra synd, är att i övrigt excellenta forskare ofta myopiskt slinter över i något som närmast borde kallas vetenskeplighet: en övertro på sitt forskningsområdes förmåga att förklara fenomen som ligger utanför det.
Den kurviga genusvetaren, då? Jo, jag läste en kontaktannons där en man sökte en "svart, intellektuell kvinna". Ähum. Och apropå det: har ni tänkt på det putslustiga i att en domina kan ta pröjs av manliga slavar medan en master knappast får några betalande slavinnor? Nå, det är nu ren spekulation från min sida - om ni vet bättre så säg bara till. Men anledningen till denna skevhet, om det nu stämmer, torde vara att det liksom vore befängt att pröjsa för att bli förnedrad och kanske spöad när man blir det gratis varenda dag. Apropå negativa konsekvenser av att vi skapar två kön.
söndag 9 mars 2008
Larmrapport: hjärnforskare blir yra i mössan
När en hjärnforskare kommer upp i åldrarna så börjar det tydligen klia i fingrarna. Är det kanske forskarvärldens slutenhet och brist på hyllningskörer? Borde vi inte göra mediekändisar av våra forskare? Nå, resultatet är detsamma oavsett om cerebrologen heter Dahlström eller Ingvar. ”Jag vet ju så mycket om hjärnan – dags att tillämpa det på politiken!” På det där nebulösa, icke-stringenta, flummiga och ovetenskapliga som kallas humaniora. En hjärnforskare beklagar att barn är mjuka men bilar hårda. Helst skulle barnen också vara hårda, för då skulle de gå att uppgradera med lite chipstrimning.
Martin Ingvar ägnar sig alltså i DN (9 mars 2008) åt ett generalangrepp på den svenska skolan under rubriken ”Skolan struntar i ur barns hjärnor fungerar”. Det är för lite matte, alltså. Och ”missriktade jämlikhetsmål” har varit styrande i en ”ideologisk ratatouillle”. Arbetarpojkar har kommit på undantag och detta för att pojkar ”ligger 18-24 månader efter flickor i den biologiska utvecklingen”. Ja, denna ”flummiga centrala dogmatik” som gör vår skola dyrast, men långtifrån bäst i världen. ”Att lära sig något nytt kräver arbete och insats från eleven”, skriver Ingvar. Jojo. Betyg är inte accepterade. Se där!
Eh… Martin? Hur fungerar din hjärna? Vad är det du försöker leda i bevis, förutom dina mossiga gamla bioloismer och högerhjärnspöken? Att skolan inte är anpassad till barnens hjärnor? Men snälla, försök då göra det på ett lite mer vetenskapligt vis. Fast det är klart – du godkänner nog inte kunskapsområden som pedagogik, sociologi och psykologi. De är nog lite för flummiga för dig.
P.S.
Egentligen hade jag tänkt skriva om den liberalfeminist i gårdagens DN som vill råda bot på kvinnors underordning - inklusive utsatthet för våld - genom att instifta ett pris för mest jämställda företag. Men nu har jag inte kvar tidningen. Den som är sugen på att dunka skallen i väggen i förtvivlan kan nog hitta artikeln på nätet.
Martin Ingvar ägnar sig alltså i DN (9 mars 2008) åt ett generalangrepp på den svenska skolan under rubriken ”Skolan struntar i ur barns hjärnor fungerar”. Det är för lite matte, alltså. Och ”missriktade jämlikhetsmål” har varit styrande i en ”ideologisk ratatouillle”. Arbetarpojkar har kommit på undantag och detta för att pojkar ”ligger 18-24 månader efter flickor i den biologiska utvecklingen”. Ja, denna ”flummiga centrala dogmatik” som gör vår skola dyrast, men långtifrån bäst i världen. ”Att lära sig något nytt kräver arbete och insats från eleven”, skriver Ingvar. Jojo. Betyg är inte accepterade. Se där!
Eh… Martin? Hur fungerar din hjärna? Vad är det du försöker leda i bevis, förutom dina mossiga gamla bioloismer och högerhjärnspöken? Att skolan inte är anpassad till barnens hjärnor? Men snälla, försök då göra det på ett lite mer vetenskapligt vis. Fast det är klart – du godkänner nog inte kunskapsområden som pedagogik, sociologi och psykologi. De är nog lite för flummiga för dig.
P.S.
Egentligen hade jag tänkt skriva om den liberalfeminist i gårdagens DN som vill råda bot på kvinnors underordning - inklusive utsatthet för våld - genom att instifta ett pris för mest jämställda företag. Men nu har jag inte kvar tidningen. Den som är sugen på att dunka skallen i väggen i förtvivlan kan nog hitta artikeln på nätet.
fredag 7 mars 2008
"Alla vill vara i minoritet"
I dagens DN (7 mars -08) skriver Kajsa Ekis Ekman en betraktelse över ”majoritetsfeminismen” och dess ack så trendiga belackare. Den utgör ett angrepp på de senare, kanske med Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan som förebild. Ekman störs av att queertänkare relativiserar precis allt i postmodernistisk anda, tills det ”inte finns någon sanning alls”. Ett exempel på en sådan undanskuffad sanning är att det kvinnor har gemensamt är ”brist på tid och dåligt med pengar”. En annan är att begreppet majoritet oförtjänt har fått negativa konnotationer när det ”…bara betyder att det är många som har det som en själv”.
Nej, varför ska man bry sig om intersektionalitet och queerteori? ”Vi lever ju i trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång”, skriver Ekman. Lägg märke till det lilla ordet ”ju” i ovanstående citat. Vad betyder det? Jo, det betyder ”som bekant”, ”som alla vet” – och den här sortens retoriska grepp har med förkärlek använts av exempelvis sovjettidens maktmegafoner: ”Som bekant är XX kontrarevolutionär och därför…” eller ”Det är ingen slump att YY och ZZ är judar”. Här används ”ju” för att få läsaren att nicka instämmande. Queerfeminism? Äsch, bara ännu en trend.
Och vem är egentligen ”majoritetsfeminist”, undrar Ekman vidare. Ingen verkar ju vilja vara det, ”alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är ’de andra’”. Monica Amante har skrivit att hon inte ”kan inbegripas i den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen”, vilket får Ekman att fnysa. Hur många procent av svenskarna passar in där? Eh… Det är rätt många, skulle jag vilja påstå. Titta på en genomsnittlig villaförort om ni inte tror mig.
Det finns en majoritet, det finns en norm, det finns en normativitet – och den har funnits även inom kvinnorörelsen och HBT-rörelsen, om än med delvis andra attribut.
Kajsa Ekis Ekman hävdar att queerfeminister tycker att vi inte ska ha ”någon sanning alls”, eftersom de mäktigas rätt att definiera den nu ifrågasätts. Visst är vi olika, skriver hon, men skiljelinjen går inte mellan olika identiteter, utan mellan tankeströmningar som materialism och postmodernism. För enkelhetens skull klumpar hon samman dem under beteckningen ”ideologier”. Men det är ändå lite luddigt, va? Jag ska hjälpa dig, Kajsa, så här: ”Som bekant är både materialism och postmodernism ideologier.” Och ”postmodernismen är JU en trend.”
Jahapp, då är allt klappat och klart. Genom att stycka upp de trösterika stora berättelserna i mindre beståndsdelar omöjliggör man inte bara all kamp för gemensamma mål, man anser sig dessutom för fin för att vara som alla andra. ”Det är just ordet medel i medelklassen föraktet riktas mot, mer än ordet klass.” Åhå. Jag förstår att Ekman har känt en ”befrielse när marxisterna säger till oss: Det går att förstå världen!” Och en besvikelse ”när postmodernisterna säger: Det är inte som ni tror, vad ni än tror – det är inte på något sätt alls.” För det är JU det de säger. Som bekant.
Själv är jag rätt glad över att tillvaron kan få vara svårtolkad och mångfasetterad. Jag är glad över utvecklingen av queerteori, intersektionalitet, Crip Theory. Postmoderna tankesätt kanske gör det lite mer komplicerat att bedriva en identitetspolitik som den för könsneutrala äktenskap, men det är smällar man får ta, kära ni. Det går att förena krav på sex timmars arbetsdag med en kritik av urvattnad liberalfeminism. Man kan glädjas över andelen kvinnor i riksdagen och vara emot en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist – alls. Det finns ingenting ”trendigt” över queerteori, därtill är den nog lite för svårsmält, särskilt för såna som Kajsa Ekis Ekman.
Och jag tror faktiskt inte att alla vill vara i minoritet. Jag själv är nog rätt glad att jag inte är en cp-skadad lesbisk somalier, hur creddigt det än skulle vara.
Nej, varför ska man bry sig om intersektionalitet och queerteori? ”Vi lever ju i trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång”, skriver Ekman. Lägg märke till det lilla ordet ”ju” i ovanstående citat. Vad betyder det? Jo, det betyder ”som bekant”, ”som alla vet” – och den här sortens retoriska grepp har med förkärlek använts av exempelvis sovjettidens maktmegafoner: ”Som bekant är XX kontrarevolutionär och därför…” eller ”Det är ingen slump att YY och ZZ är judar”. Här används ”ju” för att få läsaren att nicka instämmande. Queerfeminism? Äsch, bara ännu en trend.
Och vem är egentligen ”majoritetsfeminist”, undrar Ekman vidare. Ingen verkar ju vilja vara det, ”alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är ’de andra’”. Monica Amante har skrivit att hon inte ”kan inbegripas i den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen”, vilket får Ekman att fnysa. Hur många procent av svenskarna passar in där? Eh… Det är rätt många, skulle jag vilja påstå. Titta på en genomsnittlig villaförort om ni inte tror mig.
Det finns en majoritet, det finns en norm, det finns en normativitet – och den har funnits även inom kvinnorörelsen och HBT-rörelsen, om än med delvis andra attribut.
Kajsa Ekis Ekman hävdar att queerfeminister tycker att vi inte ska ha ”någon sanning alls”, eftersom de mäktigas rätt att definiera den nu ifrågasätts. Visst är vi olika, skriver hon, men skiljelinjen går inte mellan olika identiteter, utan mellan tankeströmningar som materialism och postmodernism. För enkelhetens skull klumpar hon samman dem under beteckningen ”ideologier”. Men det är ändå lite luddigt, va? Jag ska hjälpa dig, Kajsa, så här: ”Som bekant är både materialism och postmodernism ideologier.” Och ”postmodernismen är JU en trend.”
Jahapp, då är allt klappat och klart. Genom att stycka upp de trösterika stora berättelserna i mindre beståndsdelar omöjliggör man inte bara all kamp för gemensamma mål, man anser sig dessutom för fin för att vara som alla andra. ”Det är just ordet medel i medelklassen föraktet riktas mot, mer än ordet klass.” Åhå. Jag förstår att Ekman har känt en ”befrielse när marxisterna säger till oss: Det går att förstå världen!” Och en besvikelse ”när postmodernisterna säger: Det är inte som ni tror, vad ni än tror – det är inte på något sätt alls.” För det är JU det de säger. Som bekant.
Själv är jag rätt glad över att tillvaron kan få vara svårtolkad och mångfasetterad. Jag är glad över utvecklingen av queerteori, intersektionalitet, Crip Theory. Postmoderna tankesätt kanske gör det lite mer komplicerat att bedriva en identitetspolitik som den för könsneutrala äktenskap, men det är smällar man får ta, kära ni. Det går att förena krav på sex timmars arbetsdag med en kritik av urvattnad liberalfeminism. Man kan glädjas över andelen kvinnor i riksdagen och vara emot en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist – alls. Det finns ingenting ”trendigt” över queerteori, därtill är den nog lite för svårsmält, särskilt för såna som Kajsa Ekis Ekman.
Och jag tror faktiskt inte att alla vill vara i minoritet. Jag själv är nog rätt glad att jag inte är en cp-skadad lesbisk somalier, hur creddigt det än skulle vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
