När jag var liten fick vi lära oss psalmer i skolan. Det gjorde ingen bestående skada på mig. Min pappa var djupt religiös och dessutom mycket musikalisk, så vi brukade sjunga "Ett barn är fött" och andra såna låtar tvåstämmigt. Eller "Ja, jag vill Herren lova" i kanon. Han bad kvällsbön med oss. Vi gick i kyrkan då och då, för det gjorde de flesta. Ibland brukar jag säga att jag är uppväxt i en kyrkbänk, vilket är en grov överdrift, men ändå: det kändes lite så ibland. Eftersom jag också är musikalisk avskydde jag när församlingen kom släpande efter orgeln och prästen i sin sång, men själv hade jag inget emot att sjunga.
Jag är sedan mycket länge en otrogen hund. Jag har gett Jesus på båten och bekymrar mig inte om livet efter detta. De kristna dygderna är förstås bra, men en etik går att införskaffa till billig penning på andra håll. Man kan rentav hitta på mycket av den själv, som att man nog inte bör döda i onödan och så. Vara snäll mot andra, ta sitt empatipiller varje morgon och så vidare. Men frågan är om jag tog skada av den här tämligen massivt kristna bakgrunden. På det vill jag svara nej. Jag hade gärna sluppit ett och annat, men inte var det väl så farligt. Och det är ändå rätt kul att förstå bibliska referenser och sånt. Så varför är det så hemskt med religiösa friskolor?
Vi bor, som jag säkert har tjatat om flera gånger, ett stenkast från en muslimsk friskola. Horder av skolungdomar drar förbi varje dag, och en hel del föräldrar. De allra flesta flickorna och deras mammor har hijab, annars är de precis som vilka andra ungar som helst. Flamsiga och busiga. Lider de av den religiösa undervisningen i skolans profilämne islam? Jag kan tänka mig att en del av dem suckar ungefär som jag suckade på lektionerna i kristendomskunskap. Men om man jämför var indoktrineringen (eller vad man nu ska kalla det för) jag utsattes för mycket massivare. Hela samhället var för övrigt homogent på ett mycket obehagligt vis.
Skillnaden är att religiositeten tar sig ett tydligare könat uttryck i friskolan. Visserligen har de manliga lärarna ofta såna där vita byxor som slutar på halva vaden, de har skägg och en religiös smula på huvudet. Men skolpojkarna får se ut hur de vill, inte flickorna. Det är inte bra. Säkerligen är flera av flickorna tvingade att skyla sig medan andra gör det frivilligt. Vilka som är vilka går inte att utröna med mindre att man frågar dem - om ens då. Men vissa av dem kommer att lägga undan sin hijab så småningom. Nu är den deras biljett till ett liv i relativ frihet. Och det finns ingen anledning att tro att alla de barn och ungdomar som går i den här skolan skulle vara annorlunda än jag var. Man börjar ifrågasätta auktoriteter och bilda sig en egen uppfattning om liv och etik och religion - på samma vis som Kissie eller andra bloggbrudar kommer att växa och utvecklas bort från ett stereotypt ideal som de i dag omfattar.
Så jag förstår faktiskt inte varför just religiösa friskolor skulle vara så hemska. Jag skulle mycket hellre sätta mina barn i al-Azharskolan än i Tyska skolan, Europaskolan, Lilla akademien eller andra såna plugg där barn förväntas vara lydiga, duktiga, disciplinerade och nivellerade in i en vuxenvärld som ser dem som små troféer att visa omvärlden. I Tyska skolans trivselregler står att de vuxna bör tilltala varandra med herr eller fru plus efternanmn vid föräldraträffar. Alla lärarna har dräkt eller kostym. John Ausonius gick i Tyska skolan, vilket väl inte säger allt, men ändå en del.
Jag är emot friskolor av en annan anledning, alla friskolor: de sabbar den naturliga blandningen av elever från olika samhällsgrupper (utom i redan homogena områden). De utarmar den kommunala skolan. De drivs i vinstsyfte, vilket gör lärarna måna om att ge höga betyg, de lärare som nu orkar jobba där - personaltätheten är ju lägre. Och våra skattepengar tar via friskolorna en lätt omväg till diverse skatteparadis. Det är jävligt oetiskt.
Men religionen? Den kan man faktiskt växa ifrån om man vill, eller omfamna om man vill. Barn har rättigheter, men de är alltid i klorna på sina föräldrar, och det går det inte att göra så mycket åt. Tigermammor och streberpappor kommer alltid att hetsa sina telningar till nya stordåd, och det kan inga lagar i världen rå på.
fredag 26 augusti 2011
fredag 12 augusti 2011
Den lilla stora världen och den stora lilla världen
Fran Lebowitz har sagt att det som hände när teven kom var att världen flyttade in i den och blev världen. Eller snarare "världen". Förståsigpåarna dömde ut det nya tv-mediet, för till skillnad från en biosalong var skärmstorleken så begränsad. Man kunde se allt som hände utanför tv-rutan, så ingen skulle kunna koncentrera sig, det vill säga ta det som skedde där på allvar.
Nu blev det ju inte så - eller? Ersattes koncentration med distraktion? Tanken ligger i alla fall nära till hands, trots mediets historiskt sett enorma genomslagskraft. Det var i alla fall omvälvande. Orhan Pamuk beskriver i "Istanbul, minnen av en stad" hur det var teven som fick folk att möblera om sina museala vardagsrum där ingen egentligen satt eller orkade vistas någon längre tid. Nu upptäckte familjerna hur trevligt det var att sitta och titta på tv tillsammans. Och man satt länge, alltså kastade man ut de obekväma finmöblerna. Och fastnade framför det blåaktiga skenet, vill jag tillägga. Över hela världen fastnade man. Och plötsligt kunde man se varandra, det var något oerhört.
Internet har för längesen gjort samlingen i tv-soffan smått pinsam. Vem vill sitta där och glo, passivt tuggande på en kaffelängd? Nej, nu tittar man på vad man vill när man vill. Och det vill man; se er bara omkring på valfritt kommunalt transportmedel. Det är så gott som gratis, och är det bara så gott som vill man att det ska vara helt. Helt gratis. Tv-serier, filmer, musik, böcker - rubbet ska vara kostnadsfritt och omedelbart tillgängligt på dass, i sängen, i en park... Ja, till och med i biosalongen sitter folk och tummar på sina smarttelefoner. Man kan liksom inte bli distraherad nog.
Jag förstår att folk laddar hem tv-serier innan de ens hunnit visas på tv. Det är ju möjligt, ja enkelt. Det kostar inget. Man får det genast, allt genast, och den genaste vägen. Själv är jag så gammalmodig att jag tycker om att få vänta lite. Och jag behöver ingen musikspelare med plats för tiotusentals låtar. Så mycket bra musik finns det helt enkelt inte.
Det här är inget gnäll över den nya tidens otålighet, ytlighet eller bristande koncentrationsförmåga. Om folk vill droga sig med distraktioner ska de naturligtvis få göra det. Men det blir lite paradoxalt när världen först flyttar in i teven och sen ut på nätet och in i våra mobiler. Den krymper så fantastiskt mycket samtidigt som den expanderar i det oändliga. Bilderna från Tahrirtorget engagerar och entusiasmerar oss, så länge det roliga varar. Sen stängs kamerorna av och alla kastar sig över nåt nytt. Libyen. Afrikas horn. Massmordet i Norge. Men angår det här oss egentligen? Är vi så engagerade? På riktigt?
Jag har valt att inte följa allt som hände efter massakern på ön. Jag läste inte Stoltenbergs tal, såg inte tv-sändningarna och har inte ägnat någon tid åt kvällstidningarnas strävan att beskriva varje otäck detalj eller mördarens tillvaro i cellen. Jag blev bestört och ledsen som alla andra, såg parallellerna till den främlingsfientliga retoriken runtom i västvärlden, bloggade till och med om det. Men det räcker nu. Det känns kladdigt, ungefär som när alla skickade klipp till varandra med "häftiga" bilder från tsunamin i Japan. Jag bläddrar förbi bilderna på utmärglade barn i Somaliga, för de är helt enkelt alldeles för plågsamma för mig. Jag har nyligen översatt en dokumentär om Srebrenica. Jag vill bara glömma den. Den totala iskyla och ondskefullhet som människor uppvisar i krig gör mig illa. Jag fungerar sämre, blir en sämre förälder om jag inte är maximalt närvarande. Jag vill ägna mig åt det största jag vet: den lilla världen.
Det här utesluter inte ett politiskt engagemang. Tvärtom är ett sånt alldeles livsnödvändigt för mig. Men jag kan inte grotta ner mig i hemskheter utan att mista något av mitt hopp om världen och tro på politiska förändringar. Jag menar inte att jag har rätt, att man borde upphöja det här till allmän lag. Det här är hur jag fungerar. Men hur många gånger skänker vi inte slantar till diverse behjärtansvärda ändamål bara för att glömma bort nöden i nästa minut? Hur ofta upprörs vi inte och lider med våra medmänniskor men stannar där, utan analys? Problemet med hunger och svält har mycket lite med klimat att göra, men allt med politik.
Estoniakatastrofen, tsunamin i Thailand, Tahrirtorget, tsunamin i Japan, Norge, finanskrisen i USA. Det finns bara plats för en sak i taget i våra sinnen och inte minst i våra massmedier. Fördjupningen, den riktiga, utförliga på fakta grundade analysen, lyser med sin frånvaro. För världen finns visserligen där hela tiden, men bara vissa delar av den. Uppföljningen bläddrar de flesta förbi. En seriemördare i USA har inte lika stort nyhetsvärde som en norsk massmördare, och amerikanens offer väcker förstås ett visst medlidande med oss, men inte mer än några hundra människor som drunknar när en färja kantrar i Sydasien.
Världen som ska föreställa så stor är egentligen så liten. Ta bort de stora nyhetsbyråerna och kaos utbryter. Vem ska nu värdera vad som är viktigast - en rörelse mot kvinnlig omskärelse i en indisk delstat eller iPadfodral sydda av Bernie Madhoffs avlagda kläder? Fan vet.
Världen tolkas hela tiden åt oss. Vi läser och ser nyheter, för all del, men framförallt ägnar vi oss åt vad andra tycker och tänker om det skedda. Vi vill ha analyser, t.ex. av partiledarnas kroppsspråk. Det är så oerhört viktigt, liksom, med lättsmälta analyser, med tyckande av tyckare. Och när vi har sett något vill vi läsa om det eller tvärtom. You're gonna read just what you saw, sjunger Lou Reed i "A Perfect Day". Men jag vill inte det. Jag både kan och vill tänka själv, tack så mycket. Och framför allt vill jag välja vad som är viktigt i det långa loppet, inte bara just nu. I det långa loppet, har någon sagt, är vi alla döda. Jag känner det här allt tydligare. År 2050 kommer jag förmodligen att vara alldeles och helt oåterkalleligt stendöd. Men mina barn kommer att leva då, i en värld som vi i dag inte kan föreställa oss eller ens komma med några intelligenta gissningar om. Jag kan inte göra ett jota åt det. Jag kan inte förbereda dem på vad som komma skall. Men jag kan vara en bra förälder för dem, ingjuta trygghet och mod i dem och lära dem att tänka själva. Tills vidare får jag väl fortsätta att värka inombords av världens alla jävligheter, men försöka skjuta undan de mörkaste tankarna.
Mina barn behöver mig, för vi hör ihop under den här tiden vi har tillsammans. Jag finns inte utan dem och inom en inte alltför avlägsen framtid finns jag inte heller för dem som fysisk gestalt. Jag finns ändå, fast bara i översatt form som John Donne skulle säga. Så lever också mina föräldrar vidare i mig, och till viss del i mina barn. Tills vidare får jag värka inombords av världens jävligheter, om än i begränsad omfattning som sagt. Men den största smärtan är vissheten om att jag en dag måste ta farväl av alla och allt som jag älskar. Jag orkar inte bära med mig de tankarna hela tiden. Det räcker att de vaknar hos mig när jag ligger och smeker ett sovande barn över kinden. Sen går jag upp, tar en kopp kaffe och, ja...ägnar mig åt någon distraktion. Sen kan jag bli politisk igen.
Nu blev det ju inte så - eller? Ersattes koncentration med distraktion? Tanken ligger i alla fall nära till hands, trots mediets historiskt sett enorma genomslagskraft. Det var i alla fall omvälvande. Orhan Pamuk beskriver i "Istanbul, minnen av en stad" hur det var teven som fick folk att möblera om sina museala vardagsrum där ingen egentligen satt eller orkade vistas någon längre tid. Nu upptäckte familjerna hur trevligt det var att sitta och titta på tv tillsammans. Och man satt länge, alltså kastade man ut de obekväma finmöblerna. Och fastnade framför det blåaktiga skenet, vill jag tillägga. Över hela världen fastnade man. Och plötsligt kunde man se varandra, det var något oerhört.
Internet har för längesen gjort samlingen i tv-soffan smått pinsam. Vem vill sitta där och glo, passivt tuggande på en kaffelängd? Nej, nu tittar man på vad man vill när man vill. Och det vill man; se er bara omkring på valfritt kommunalt transportmedel. Det är så gott som gratis, och är det bara så gott som vill man att det ska vara helt. Helt gratis. Tv-serier, filmer, musik, böcker - rubbet ska vara kostnadsfritt och omedelbart tillgängligt på dass, i sängen, i en park... Ja, till och med i biosalongen sitter folk och tummar på sina smarttelefoner. Man kan liksom inte bli distraherad nog.
Jag förstår att folk laddar hem tv-serier innan de ens hunnit visas på tv. Det är ju möjligt, ja enkelt. Det kostar inget. Man får det genast, allt genast, och den genaste vägen. Själv är jag så gammalmodig att jag tycker om att få vänta lite. Och jag behöver ingen musikspelare med plats för tiotusentals låtar. Så mycket bra musik finns det helt enkelt inte.
Det här är inget gnäll över den nya tidens otålighet, ytlighet eller bristande koncentrationsförmåga. Om folk vill droga sig med distraktioner ska de naturligtvis få göra det. Men det blir lite paradoxalt när världen först flyttar in i teven och sen ut på nätet och in i våra mobiler. Den krymper så fantastiskt mycket samtidigt som den expanderar i det oändliga. Bilderna från Tahrirtorget engagerar och entusiasmerar oss, så länge det roliga varar. Sen stängs kamerorna av och alla kastar sig över nåt nytt. Libyen. Afrikas horn. Massmordet i Norge. Men angår det här oss egentligen? Är vi så engagerade? På riktigt?
Jag har valt att inte följa allt som hände efter massakern på ön. Jag läste inte Stoltenbergs tal, såg inte tv-sändningarna och har inte ägnat någon tid åt kvällstidningarnas strävan att beskriva varje otäck detalj eller mördarens tillvaro i cellen. Jag blev bestört och ledsen som alla andra, såg parallellerna till den främlingsfientliga retoriken runtom i västvärlden, bloggade till och med om det. Men det räcker nu. Det känns kladdigt, ungefär som när alla skickade klipp till varandra med "häftiga" bilder från tsunamin i Japan. Jag bläddrar förbi bilderna på utmärglade barn i Somaliga, för de är helt enkelt alldeles för plågsamma för mig. Jag har nyligen översatt en dokumentär om Srebrenica. Jag vill bara glömma den. Den totala iskyla och ondskefullhet som människor uppvisar i krig gör mig illa. Jag fungerar sämre, blir en sämre förälder om jag inte är maximalt närvarande. Jag vill ägna mig åt det största jag vet: den lilla världen.
Det här utesluter inte ett politiskt engagemang. Tvärtom är ett sånt alldeles livsnödvändigt för mig. Men jag kan inte grotta ner mig i hemskheter utan att mista något av mitt hopp om världen och tro på politiska förändringar. Jag menar inte att jag har rätt, att man borde upphöja det här till allmän lag. Det här är hur jag fungerar. Men hur många gånger skänker vi inte slantar till diverse behjärtansvärda ändamål bara för att glömma bort nöden i nästa minut? Hur ofta upprörs vi inte och lider med våra medmänniskor men stannar där, utan analys? Problemet med hunger och svält har mycket lite med klimat att göra, men allt med politik.
Estoniakatastrofen, tsunamin i Thailand, Tahrirtorget, tsunamin i Japan, Norge, finanskrisen i USA. Det finns bara plats för en sak i taget i våra sinnen och inte minst i våra massmedier. Fördjupningen, den riktiga, utförliga på fakta grundade analysen, lyser med sin frånvaro. För världen finns visserligen där hela tiden, men bara vissa delar av den. Uppföljningen bläddrar de flesta förbi. En seriemördare i USA har inte lika stort nyhetsvärde som en norsk massmördare, och amerikanens offer väcker förstås ett visst medlidande med oss, men inte mer än några hundra människor som drunknar när en färja kantrar i Sydasien.
Världen som ska föreställa så stor är egentligen så liten. Ta bort de stora nyhetsbyråerna och kaos utbryter. Vem ska nu värdera vad som är viktigast - en rörelse mot kvinnlig omskärelse i en indisk delstat eller iPadfodral sydda av Bernie Madhoffs avlagda kläder? Fan vet.
Världen tolkas hela tiden åt oss. Vi läser och ser nyheter, för all del, men framförallt ägnar vi oss åt vad andra tycker och tänker om det skedda. Vi vill ha analyser, t.ex. av partiledarnas kroppsspråk. Det är så oerhört viktigt, liksom, med lättsmälta analyser, med tyckande av tyckare. Och när vi har sett något vill vi läsa om det eller tvärtom. You're gonna read just what you saw, sjunger Lou Reed i "A Perfect Day". Men jag vill inte det. Jag både kan och vill tänka själv, tack så mycket. Och framför allt vill jag välja vad som är viktigt i det långa loppet, inte bara just nu. I det långa loppet, har någon sagt, är vi alla döda. Jag känner det här allt tydligare. År 2050 kommer jag förmodligen att vara alldeles och helt oåterkalleligt stendöd. Men mina barn kommer att leva då, i en värld som vi i dag inte kan föreställa oss eller ens komma med några intelligenta gissningar om. Jag kan inte göra ett jota åt det. Jag kan inte förbereda dem på vad som komma skall. Men jag kan vara en bra förälder för dem, ingjuta trygghet och mod i dem och lära dem att tänka själva. Tills vidare får jag väl fortsätta att värka inombords av världens alla jävligheter, men försöka skjuta undan de mörkaste tankarna.
Mina barn behöver mig, för vi hör ihop under den här tiden vi har tillsammans. Jag finns inte utan dem och inom en inte alltför avlägsen framtid finns jag inte heller för dem som fysisk gestalt. Jag finns ändå, fast bara i översatt form som John Donne skulle säga. Så lever också mina föräldrar vidare i mig, och till viss del i mina barn. Tills vidare får jag värka inombords av världens jävligheter, om än i begränsad omfattning som sagt. Men den största smärtan är vissheten om att jag en dag måste ta farväl av alla och allt som jag älskar. Jag orkar inte bära med mig de tankarna hela tiden. Det räcker att de vaknar hos mig när jag ligger och smeker ett sovande barn över kinden. Sen går jag upp, tar en kopp kaffe och, ja...ägnar mig åt någon distraktion. Sen kan jag bli politisk igen.
onsdag 3 augusti 2011
"Gaykulturens negativa sidor"
Till årets traditionella anti-prideartiklar kommer nu en från "de egna leden". Det är Dick Erixon, som berömmer sig av att ha varit en av de första öppet homosexuella riksdagskandidaterna. Ergo har han liksom carte blanche att hoppa på hbt-rörelsen, och gör det grundligt i Pride festar bort det egna ansvaret. Den svenska rörelsen "strävar efter en glamorös och självförhärligande tillvaro utan personligt ansvarstagande". Och inte nog med det, bakom "den glättiga Pridefasaden döljer sig en destruktiv och normlös hållning". Ja, sen är det väl slut på kritiken? Nej, för Erixon anser att hbt-rörelsen "försöker bevisa sin utstötthet genom provokation" och "skyller på andra".
Alltså: hbt-personer sitter fast i en glittrig offerkofta. Å ena sidan vill man inte kännas vid sitt eget ansvar, utan skuldbelägger de stackars strejta. Å andra sidan struntar man i politiken och bara glammar loss. Det kan ju tyckas som en märkligt motsägelsefull kombination, men det beror på att den bara finns innanför Dick Erixons skallben. Han förstår helt enkelt inte syftet med Pride. Så jag ska försöka förklara så att till och med Dick Erixon begriper. Så här:
Pride handlar om konkret politik. Årets Pridevecka handlar till exempel om transsexuellas rätt att slippa tvångssterilisering. Den regering som Dicks parti är en visserligen obetydlig, men dock del av, har länge förhalat frågan. Det beror på att den som ansvarar för frågan är Kristdemokrat. Om Dick Erixon vill att hbt-rörelsen ska ägna sig åt att ta "det ansvar vi alla har för oss själva och vår gemenskap" vore det klädsamt om han tog sitt ansvar för att frågan om tvångssteriliseringar äntligen får sin lösning.
Pride handlar om indirekt politik. 51 veckor om året dominerar heteronormen. 51 veckor om året osynliggörs hbt-personer. En enda vecka får vi en rejäl chans att granska denna norm och åskådliggöra att den är en konstruktion, en historiskt, kulturellt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt situerad företeelse. De övriga veckorna är den osynlig för de heteronormativa, för den som ser genom normen ser inte normen. Vi andra ser den hela tiden, för när man väl har fått upp ögonen för den går det inte att blunda.
Pride handlar om gemenskap. Under veckan får alla vi som inte automatiskt hör hemma i majoriteternas gemenskaper samlas och hämta styrka från varandra. En enda vecka är vi inte i minoritet.
Pride handlar om glädje och stolthet. Paraden som så många ondgör sig över är ganska lik vilken karneval som helst. Om Dick Erixon besökte Rio de Janeiro skulle han kanske förfasa sig över alla nakna bröst och guppande rumpor, och möjligen också den höga ljudvolymen. Men jag betvivlar att han skulle dra slutsatsen att alla sitter med bara bröst, glitter och påfågelfjädrar på sina arbetsplatser. Jag betvivlar att han skulle kritisera stadens befolkning för att den är så ytlig. Det skulle liksom vara oförskämt. Kan man se en parallell här, tro?
Prideparaden är inte till för såna som Dick Erixon eller andra heteronormativa personer oavsett sexuell läggning. Den är till för oss. Ni får gärna titta på, ni får gärna applådera, och varför inte tåga med en bit på vägen? Bara för att få lite av känslan. Evenemangen i Kulturhuset och på andra ställen är dock till för alla som är intresserade. Parken är gratis att besöka i år. Årets tema är öppenhet. Frågor på det, Dick?
Slutligen: att se strukturella orättvisor och bekämpa dem är inte att tycka synd om sig själv, sätta sig i en offerposition eller ge uttryck för nåt slags uppgivenhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Vilka är det som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder för hbt-personer? Inte är det de strejta. Vilka var det som genomdrev rösträtt för kvinnor? Inte var det männen. Erixon sätter sig i samma gamla gistna eka som alla andra som propagerar för att vi ska "ta av oss offerkoftan". Vill ni läsa en lite längre utläggning om just det fenomenet ber jag att få rekommendera mitt eget inlägg i debatten. Men det är kanske att lägga lite för mycket krut på personer som yrar om att vi är "normlösa" och "destruktiva" när vi försöker vara konstruktiva och åskådliggöra den dominerande normen: den strejta parad som pågår 364 dagar om året.
Alltså: hbt-personer sitter fast i en glittrig offerkofta. Å ena sidan vill man inte kännas vid sitt eget ansvar, utan skuldbelägger de stackars strejta. Å andra sidan struntar man i politiken och bara glammar loss. Det kan ju tyckas som en märkligt motsägelsefull kombination, men det beror på att den bara finns innanför Dick Erixons skallben. Han förstår helt enkelt inte syftet med Pride. Så jag ska försöka förklara så att till och med Dick Erixon begriper. Så här:
Pride handlar om konkret politik. Årets Pridevecka handlar till exempel om transsexuellas rätt att slippa tvångssterilisering. Den regering som Dicks parti är en visserligen obetydlig, men dock del av, har länge förhalat frågan. Det beror på att den som ansvarar för frågan är Kristdemokrat. Om Dick Erixon vill att hbt-rörelsen ska ägna sig åt att ta "det ansvar vi alla har för oss själva och vår gemenskap" vore det klädsamt om han tog sitt ansvar för att frågan om tvångssteriliseringar äntligen får sin lösning.
Pride handlar om indirekt politik. 51 veckor om året dominerar heteronormen. 51 veckor om året osynliggörs hbt-personer. En enda vecka får vi en rejäl chans att granska denna norm och åskådliggöra att den är en konstruktion, en historiskt, kulturellt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt situerad företeelse. De övriga veckorna är den osynlig för de heteronormativa, för den som ser genom normen ser inte normen. Vi andra ser den hela tiden, för när man väl har fått upp ögonen för den går det inte att blunda.
Pride handlar om gemenskap. Under veckan får alla vi som inte automatiskt hör hemma i majoriteternas gemenskaper samlas och hämta styrka från varandra. En enda vecka är vi inte i minoritet.
Pride handlar om glädje och stolthet. Paraden som så många ondgör sig över är ganska lik vilken karneval som helst. Om Dick Erixon besökte Rio de Janeiro skulle han kanske förfasa sig över alla nakna bröst och guppande rumpor, och möjligen också den höga ljudvolymen. Men jag betvivlar att han skulle dra slutsatsen att alla sitter med bara bröst, glitter och påfågelfjädrar på sina arbetsplatser. Jag betvivlar att han skulle kritisera stadens befolkning för att den är så ytlig. Det skulle liksom vara oförskämt. Kan man se en parallell här, tro?
Prideparaden är inte till för såna som Dick Erixon eller andra heteronormativa personer oavsett sexuell läggning. Den är till för oss. Ni får gärna titta på, ni får gärna applådera, och varför inte tåga med en bit på vägen? Bara för att få lite av känslan. Evenemangen i Kulturhuset och på andra ställen är dock till för alla som är intresserade. Parken är gratis att besöka i år. Årets tema är öppenhet. Frågor på det, Dick?
Slutligen: att se strukturella orättvisor och bekämpa dem är inte att tycka synd om sig själv, sätta sig i en offerposition eller ge uttryck för nåt slags uppgivenhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Vilka är det som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder för hbt-personer? Inte är det de strejta. Vilka var det som genomdrev rösträtt för kvinnor? Inte var det männen. Erixon sätter sig i samma gamla gistna eka som alla andra som propagerar för att vi ska "ta av oss offerkoftan". Vill ni läsa en lite längre utläggning om just det fenomenet ber jag att få rekommendera mitt eget inlägg i debatten. Men det är kanske att lägga lite för mycket krut på personer som yrar om att vi är "normlösa" och "destruktiva" när vi försöker vara konstruktiva och åskådliggöra den dominerande normen: den strejta parad som pågår 364 dagar om året.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
