Riv här. Vik flikarna åt sidan, sedan framåt. Lossa och fäll ut. Detta är en hällvänlig pip; var god använd mig eller dö.
Ni vet hur det är. Man sliter otåligt upp förpackningen eftersom perforeringen den i särklass starkaste punkten på förpackningen. Det finns ett gammal ryskt skämt om Aeroflotflygplan: de har perforerade vingar för att de inte ska kunna gå av. Perforeringen, den hällvänliga pipen och det återförslutbara kaffepaketet ingår i en ondsint konspiration som startades av en nordkoreansk diktator i akt och syfte att få västerlandet att bryta samman - ungefär som Tetris skapades av ryssarna för att sänka produktiviteten i USA.
Det är som med nyårsafton. Ät nån jävla fisk eller kalkon, drick mousserande vin i iskylan och skjut upp raketer så blir det ett HELT NYTT ÅR. Men först måste vi summera det gångna året. Tänka på alla som har dött, utnämna årets bästa film, bok, låt och trend. I annat fall blir det inget nytt år; det gamla fortsätter bara, vilket är en fasansfull tanke. Vi vill ju gå vidare.
Sak samma med feminismen: vi måste döpa om den! Först då kan den bli ny och inkludera även männen. Eller med genusvetenskapen: den måste ta nya tag, inte gräva ner sig i akademins damm. Eller med mångkulturalismen, som inte bara måste göras om från grunden, utan snarare sköljas bort så att vi äntligen kan börja ställa krav på våra vänner invandrarna. Skolan måste förnyas, för så här kan vi ju inte ha det. Lärarna ska bli legitimerade, precis som psykologer eller läkare. Nästa steg är naturligtvis att inrätta en ansvarsnämnd som kan rycka axelklaffarna av de pedagoger som inte förmår höja betygsgenomsnittet. Sen får vi en ny skola och Sverige kan bli en ny kunskapsnation. Exakt när framgår inte av retoriken, så jag antar att det blir efter något nyår, när vi har summerat vilka som är landets bästa skolor.
Ja, tron på "gör om, gör rätt" är lika stor som flingtillverkarnas tro på perforerad kartong. Det kanske inte är en konspiration, men det är sannerligen ett manus i klass med nyårsriterna. Det kan förefalla otacksamt att inte vilja riva i pilens riktning, men faktum är att män i allmänhet måste maka lite på sig om de vill kalla sig feminister. Att ett genusvetenskapligt perspektiv genomsyrar så vitt skilda ämnen som ekonomisk historia, antropologi eller pedagogik är ett framsteg, men att Stockholms universitet inte vill göra det möjligt att doktorera i ämnet säger en del om hur segt motståndet kan vara. Man kan också tänka att det inte är genusvetarnas fel att frågor om jämställdhet inte var precis brännheta i det senaste valet. Och att skolan trots allt fungerar rätt bra med tanke på dess usla förutsättningar. Men det vågar man väl knappt andas om. Det mätbara överröstar nämligen alltid det svårmätbara. Det som kan ges en ny förpackning är alltid bättre.
Jag skiter faktiskt i nyårsfirandet, vilket väl har framgått. Och jag tänker fortsätta att vara feminist och genusvetare. Jag tänker fortsätta att vända mig mot idiotiska skolreformer och rasism. De gamla mönstren består och behöver motarbetas precis som i går eller förrgår. Det kan inga nyår i världen ändra på. Tro inte på den hällvänliga pipen. Den kanske inte är en konspiration av en nordkoreansk dikator, men en jävligt trött diskurs - eller låt oss kalla det myt.
fredag 31 december 2010
onsdag 29 december 2010
Att sakna stoppknapp
Vi har just begåvats med en skinande ny, pianosvart brödrost om man får tro OBH Nordica. En funktion på detta vidunder är en knapp som heter Stopp (Cancel), och i bruksanvisningen står: "Genom att trycka på Cancel knappen kan man avbryta rostningen när som helst." Bortsett från att jag vill skjuta den som särskrivit kan jag tycka att det är en utmärkt funktion. Visserligen har alla brödrostar den; man kan man slita upp brödhissen, vrida knappen till noll eller dra ur sladden. Det har funkat sen brödrosten uppfanns. Men visst är det bra att man inte är hänvisad till att sitta och betrakta brödet bli alltmer cancerogent för att till slut gå under i aska och rök. Med denna prolog vill jag nu gå över till #prataomdet och fråga var allas våra stoppknappar sitter.
Jag borde inte raljera när ämnet är så allvarligt. Jag borde egentligen inte skriva en rad till i ämnet, och hade lovat mig själv att låta bli. Men stoppknappen fick mig att fundera. Vad gör man om ens partner saknar en sån? Vad gör man om man själv inte kan trycka på Cancel? Hur förklarar man att vissa av ens medmänniskor inte tycks veta sitt eget bästa?
Johannes Forsberg skriver bra i Påbud minskar inte fyllesexet i dagens Expressen:
Fortfarande är det framförallt den kvinnliga sexualiteten som är skambelagd. Som jag skrev i ett gammalt inlägg, Bara sex, finns det
Just för att skamstämpeln sitter i kan man använda sex för att bestraffa sig själv. Det handlar alltså inte om att inte veta sitt eget bästa utan om att inte vilja sitt eget bästa. Man är inte värd att få vara lycklig, vanlig, hel. Någon har spottat på stenen tills den har blivit våt. Följaktligen låter man sig utnyttjas som den värdelösa person man är, som en slasktratt för andras brunst. Det blir en bekräftelse på det man redan vet: att man inte duger. Det är också tillfälligt ångestdämpande på samma sätt som att svälta sig eller skära sig. Tro inte att den som gör så här inte vet sitt eget bästa. Men det kan vara svårt att urskilja beteendet utifrån och alltför lätt att medverka. Vem tackar nej till ett ligg, frågar: ”Är det här verkligen vad du vill?” Inte många. Man riskerar alltså att bli den som självbestraffaren gisslar sig med om man inte är tillräckligt lyhörd, även om man är en ”schyst kille” och bara lite obetänksamt kåt så där.
Det finns män som bestraffar sig på liknande sätt. Jag har sett åtskilliga presentationer på Qruisern med önskemål som kan få vem som helst att blekna av fasa, och det finns gott om risktagande män på våra videoklubbar. Risktagarna kan vara spiknyktra eller lite halvt bedövade av sprit, poppers och annat. Men de struntar uppenbarligen i konsekvenserna av oskyddat sex - eller så är risktagandet den ultimata kicken (i linje med det maskulint kodade riskbeteendet i största allmänhet). Det är inte konstigt att hivfrekvensen stiger i gruppen män som har sex med män. Det är till och med så att vissa vill bli smittade. Fenomenet är tämligen känt i USA och Storbritannien, där vissa är bug chasers och andra gift givers. Jag kan på sätt och vis förstå det; har man överträtt den sista gränsen finns det inget mer att vara rädd för, är väl tanken. Fast jag tror att en och annan ångrar sig djupt efteråt.
Om vi alltså talar om gråzoner bör vi ha i minnet att det finns ett sexuellt, eller sexualiserat, spektrum från sjuklig och okontrollerad masochism via BDSM under kontrollerade former till risktagande/kicksökande män och slutligen ett självskadebeteende hos kvinnor. Vem som bär ansvaret för att stoppknapparna har satts ur spel är inte alltid så lätt att veta. En BDSM-session som börjar under ömsesidighet kan spåra ur och förvandlas till ett övergrepp, eller vara fel redan från början eftersom deltagarna inte vet vad de håller på med. Och är det okej att smitta någon med hiv trots att vederbörande ber om det? Jag tycker inte det, lika lite som jag tycker att man ska gå med på att köra barbacka på videoklubben eller göra sig blind för att den där fulla tjejen man släpat hem klockan tre faktiskt mår dåligt.
I #prataomdet föreslår vissa att man ska hålla sig nykter, vara rädd om sina gränser, inte utsätta sig för risker. Jag instämmer; vi har alla ett ansvar för oss själva. Om vi vet med oss att vi tenderar att göra grejer på fyllan som vi inte annars skulle göra, som att ha oskyddat sex, får vi försöka bli bättre på att sätta upp gränser för oss själva innan vi berusar oss – eller låta bli att bli fulla. Men det förtar inte ett uns av ansvar från den som sannerligen borde veta bättre. Ett övergrepp är ett övergrepp, och man ska ha rätt att säga nej även om man initialt har sagt ja.
Att det existerar en rad maktordningar i samhället är kanske inte så okontroversiellt. En är den som kan kallas könsmaktsordningen, en inte helt lyckad benämning: den döljer t.ex. att det finns sånt som hegemonisk maskulinitet eller att könsförtryck kan se helt olika ut i olika kulturer. Men att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, även i vårt moderna Sverige, kan man lätt konstatera genom att studera statistiken över lönebildning, hushållsarbete etc. på SCB. Återigen: det är ingen slump att det mest är kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp. Men maktordningarna skär rakt igenom hela den sexuella skalan. BDSM vore otänkbart om det inte fanns maktordningar att iscensätta, vare sig man sexualiserar de befintliga eller vänder på dem, med undergivna män och dominanta kvinnor. Bögar är överordnade flator men underordnade heterosexuella män. Vissa bögar (de maskulina) är i sin tur mer värda än andra. Äldre är överordnade yngre, så länge de äldre inte är gamla, för så dags på ålderstrappan blir man underordnad igen. Ett samhälle utan maktordningar är förstås en utopi. Men det innebär också att en sexuell revolution aldrig kan äga rum i ett vakuum, vilket vi såg på slutet av 60-talet. I dag är runtknullande kvinnor inte riktigt lika stigmatiserade som förr, men förändringen är marginell. Kvinnor har ingen automatisk gemenskap som skär över klass, hudfärg eller sexualitet, men de har ändå gemensamma erfarenheter – som den av sexuella övergrepp av olika magnitud. Detta blir synligt genom #prataomdet, men inte skillnaderna kvinnor emellan.
Frågan är bara vad man gör med självskadeliggandet. Man kan hoppas att den som inte vill sitt eget bästa en dag ska börja vilja det. Även om sex inte vore belagt med skuld och skam skulle folk straffa sig själva, bara på ett annat vis. Vi kommer inte ifrån att vissa saknar stoppknappar. Det gör allas vårt ansvar för dessa våra medmänniskor desto större. Vi lär inte få den där pianosvarta sexuella revolutionen så länge vi inte förmår ta hand om varandra.
Jag borde inte raljera när ämnet är så allvarligt. Jag borde egentligen inte skriva en rad till i ämnet, och hade lovat mig själv att låta bli. Men stoppknappen fick mig att fundera. Vad gör man om ens partner saknar en sån? Vad gör man om man själv inte kan trycka på Cancel? Hur förklarar man att vissa av ens medmänniskor inte tycks veta sitt eget bästa?
Johannes Forsberg skriver bra i Påbud minskar inte fyllesexet i dagens Expressen:
Sex är fortfarande väldigt förknippat med skam och skuld och det är känslor som många tvättar bort med sprit. Problemet är inte att den sexuella revolutionen har gått för långt, utan att den inte har nått fram på långa vägar.Så sant. Skammen och skulden sitter i; den sexuella revolutionen är långtifrån slutförd. Och om den ens är påbörjad är den ensidig. Det var liksom inte männen som brände behån och skaffade p-piller, och när de med allvarlig min diskuterade motsättningarnas enhet och kamp kokade kvinnorna kaffe. Feminismen kunde vänta tills revolutionen var slutförd, men lite sexuell dito skulle förstås sitta fint till dess.
Fortfarande är det framförallt den kvinnliga sexualiteten som är skambelagd. Som jag skrev i ett gammalt inlägg, Bara sex, finns det
sex som är oupplösligen förenat med kärlek, gemenskap, innerlighet och ömhet, den sorts sex som man har i ett nära förhållande med en enda person. Och så bara sex, den klandervärda och primitiva sorten. Den senare brukar utövas av män, och den kvinna som t.ex. njuter av att ha sex med flera män samtidigt, som utövar BDSM eller har anonyma och säkerligen alltför många sexkontakter, måste vara allvarligt skadad. Kanske har hon utsatts för övergrepp i barndomen, kanske söker hon förtvivlat efter bekräftelse. Vi måste lägga pannan i djupa veck och försöka hjälpa henne!Eller så behöver vi inte det. Hon kanske mår alldeles utmärkt, fortsatte jag. Men det finns fall där varken män eller kvinnor mår bra och de gråzoner som beskrivs i #prataomdet är svåra att urskilja: när man är sin egen förövare.
Just för att skamstämpeln sitter i kan man använda sex för att bestraffa sig själv. Det handlar alltså inte om att inte veta sitt eget bästa utan om att inte vilja sitt eget bästa. Man är inte värd att få vara lycklig, vanlig, hel. Någon har spottat på stenen tills den har blivit våt. Följaktligen låter man sig utnyttjas som den värdelösa person man är, som en slasktratt för andras brunst. Det blir en bekräftelse på det man redan vet: att man inte duger. Det är också tillfälligt ångestdämpande på samma sätt som att svälta sig eller skära sig. Tro inte att den som gör så här inte vet sitt eget bästa. Men det kan vara svårt att urskilja beteendet utifrån och alltför lätt att medverka. Vem tackar nej till ett ligg, frågar: ”Är det här verkligen vad du vill?” Inte många. Man riskerar alltså att bli den som självbestraffaren gisslar sig med om man inte är tillräckligt lyhörd, även om man är en ”schyst kille” och bara lite obetänksamt kåt så där.
Det finns män som bestraffar sig på liknande sätt. Jag har sett åtskilliga presentationer på Qruisern med önskemål som kan få vem som helst att blekna av fasa, och det finns gott om risktagande män på våra videoklubbar. Risktagarna kan vara spiknyktra eller lite halvt bedövade av sprit, poppers och annat. Men de struntar uppenbarligen i konsekvenserna av oskyddat sex - eller så är risktagandet den ultimata kicken (i linje med det maskulint kodade riskbeteendet i största allmänhet). Det är inte konstigt att hivfrekvensen stiger i gruppen män som har sex med män. Det är till och med så att vissa vill bli smittade. Fenomenet är tämligen känt i USA och Storbritannien, där vissa är bug chasers och andra gift givers. Jag kan på sätt och vis förstå det; har man överträtt den sista gränsen finns det inget mer att vara rädd för, är väl tanken. Fast jag tror att en och annan ångrar sig djupt efteråt.
Om vi alltså talar om gråzoner bör vi ha i minnet att det finns ett sexuellt, eller sexualiserat, spektrum från sjuklig och okontrollerad masochism via BDSM under kontrollerade former till risktagande/kicksökande män och slutligen ett självskadebeteende hos kvinnor. Vem som bär ansvaret för att stoppknapparna har satts ur spel är inte alltid så lätt att veta. En BDSM-session som börjar under ömsesidighet kan spåra ur och förvandlas till ett övergrepp, eller vara fel redan från början eftersom deltagarna inte vet vad de håller på med. Och är det okej att smitta någon med hiv trots att vederbörande ber om det? Jag tycker inte det, lika lite som jag tycker att man ska gå med på att köra barbacka på videoklubben eller göra sig blind för att den där fulla tjejen man släpat hem klockan tre faktiskt mår dåligt.
I #prataomdet föreslår vissa att man ska hålla sig nykter, vara rädd om sina gränser, inte utsätta sig för risker. Jag instämmer; vi har alla ett ansvar för oss själva. Om vi vet med oss att vi tenderar att göra grejer på fyllan som vi inte annars skulle göra, som att ha oskyddat sex, får vi försöka bli bättre på att sätta upp gränser för oss själva innan vi berusar oss – eller låta bli att bli fulla. Men det förtar inte ett uns av ansvar från den som sannerligen borde veta bättre. Ett övergrepp är ett övergrepp, och man ska ha rätt att säga nej även om man initialt har sagt ja.
Att det existerar en rad maktordningar i samhället är kanske inte så okontroversiellt. En är den som kan kallas könsmaktsordningen, en inte helt lyckad benämning: den döljer t.ex. att det finns sånt som hegemonisk maskulinitet eller att könsförtryck kan se helt olika ut i olika kulturer. Men att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, även i vårt moderna Sverige, kan man lätt konstatera genom att studera statistiken över lönebildning, hushållsarbete etc. på SCB. Återigen: det är ingen slump att det mest är kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp. Men maktordningarna skär rakt igenom hela den sexuella skalan. BDSM vore otänkbart om det inte fanns maktordningar att iscensätta, vare sig man sexualiserar de befintliga eller vänder på dem, med undergivna män och dominanta kvinnor. Bögar är överordnade flator men underordnade heterosexuella män. Vissa bögar (de maskulina) är i sin tur mer värda än andra. Äldre är överordnade yngre, så länge de äldre inte är gamla, för så dags på ålderstrappan blir man underordnad igen. Ett samhälle utan maktordningar är förstås en utopi. Men det innebär också att en sexuell revolution aldrig kan äga rum i ett vakuum, vilket vi såg på slutet av 60-talet. I dag är runtknullande kvinnor inte riktigt lika stigmatiserade som förr, men förändringen är marginell. Kvinnor har ingen automatisk gemenskap som skär över klass, hudfärg eller sexualitet, men de har ändå gemensamma erfarenheter – som den av sexuella övergrepp av olika magnitud. Detta blir synligt genom #prataomdet, men inte skillnaderna kvinnor emellan.
Frågan är bara vad man gör med självskadeliggandet. Man kan hoppas att den som inte vill sitt eget bästa en dag ska börja vilja det. Även om sex inte vore belagt med skuld och skam skulle folk straffa sig själva, bara på ett annat vis. Vi kommer inte ifrån att vissa saknar stoppknappar. Det gör allas vårt ansvar för dessa våra medmänniskor desto större. Vi lär inte få den där pianosvarta sexuella revolutionen så länge vi inte förmår ta hand om varandra.
tisdag 28 december 2010
När vi säger hej då
När jag vaknade i dag drabbades jag blixtartat av kärlek till dig så fort medvetandet började kravla sig bort från drömvärlden. Älskling! Min vackra, fina, kloka, roliga, underbara älskling! Sen kom tanken, som den alltid gör, att vi en dag ska skiljas åt. Tårarna vällde fram och jag boxade i sänggaveln. Fan, fan, fan...! Som så många gånger förut undrade jag varför jag håller på så här, varför jag avlivar dig gång på gång, med kista och samlade vänner och ledsna, frågande barn och lika vaga som skrämmande bilder av Efteråt. Hur man överlever fast det är omöjligt. Hur man håller bilden levande för barnen. Hur åren går utan minsta hopp om att det ska bli bättre. Hur man vill låta sig falla men inte kan göra det, för barnens skull.
Jag fick ett infall: jag borde skriva dagbok. Jag såg för mig hur du läste den sen jag hade dött. I brist på bättre, i avsaknad av någon att prata med om allt vi upplevt tillsammans. Mor sa till mig att det värsta med att mista far var just detta, att inte längre ha någon att dela alla minnen med. Barnen, jo. Men barn har just barnperspektivet, inte föräldra- och vuxenperspektivet, och det är ändå mycket de inte vet. En dagbok är en klen tröst, men bättre än ingen.
Men om jag runkar i sorgliga bilder av ditt frånfälle, som vi brukar säga ("Sluta runka!") så är det det omvända scenariot ändå troligare, och inte mycket bättre. Avskedet kvarstår, avsked från alla man älskar och allt man håller kärt, in i minsta banala detalj som att ta en cigg på balkongen eller köpa kaffe och kanelbulle i Pressbyrån. Sånt som alla andra alltså ska fortsätta med, som om ingenting har hänt, som om världen bara snurrar på, som om det dagliga samtalet aldrig avstannar. Men det gör det ju inte heller, för de andra, de som ännu lever. En viktig definition av begreppet samhälle är att det överlever sina invånare. Tanken är lika hisnande som självklar. Samhällen förändras visserligen, ja de kan till och med dö. Men just nu lever vi här, medvetna om universums ursprung, om bronsåldrar och istider och nutid med bedövande tjatter och fånigheter, härligheter och mänsklig ondska, undrande över den stora teorin om allt och om vi kanske en dag ska migrera till en annan jord. Det är ett projekt vi trots allt gläds åt och ser fram emot att få skåda fortsättningen av. Som om vi inte skulle dö, en efter en. Vi vill inte gärna kännas vid den tanken, men samhället överlever oss alla precis som eken här på gården har överlevt många generationer och kommer att överleva mig med. Om jag inte spränger den i bitar, vilket är frestande. Så att den äntligen ger fan i att stå där som ett självbelåtet monument över den totala likgiltighet universum visar mig.
Jag antar att det blir jag som dör först. Åldersskillnaden, du vet. Den som vi aldrig tänker på utom i just det här sammanhanget. Kvinnorna i din släkt är seglivade, medan vi i min familj inte utmärker oss för att bli särskilt gamla. Du kommer förmodligen att leva vidare i decennier utan mig. Kanske kan en dagbok förströ dig lite. Eller också gör den saken ännu värre, men jag tror inte det, inte i längden. Jag vet att om du skulle dö skulle min värd störta samman ohjälpligt, men jag skulle söka tröst i alla dina efterlämnade texter; jag skulle flamsa med dig, återuppleva alla våra fantastiska samtal, den himlastormande lyckliga tid när det var du och jag och våra barn. Jag skulle gråta floder. Ingenting kan någonsin förminska förlusten. Tanken på att skiljas från dig gör mig vettskrämd och är en ständig svartklädd följeslagare till glädjen. Nej, det går inte att försonas med tanken på döden. Det vore bra att slippa tänka på den. Men jag kan inte låta bli, för vem i sina sinnens fulla bruk skulle kunna få världshistoriens finaste present utan att oroa sig för att mista den? Jag försöker tänka att det är okej, att det är ett villkor, att det ena förutsätter det andra precis som liv förutsätter död. Men det är långtifrån okej.
Du ringde nyss, efter att ha träffat E. som ska sätta upp din radioteaterversion av Jane Eyre som jag tycker är så fantastisk och så mycket bättre än scenvarianten på Dramaten. Där kompromissades pjästexten delvis sönder och miste stora stycken av det som är allra bäst med din originaltext, nämligen det mycket specifika, finkalibrerade och Martyaktiga - hand i hand med Brontës, din syskonsjäls, text. Det var väl oundvikligt, men ändå. Jag längtar efter att få höra den här versionen, och minns hur mycket jag älskade Bronwyn Karsk, din första radioteaterproduktion. Jag minns när vi satt på premiären av Gammelgäddan och du kramade min hand hårt. Jag minns din uppsättning av Huset som jag såg om och om igen och fortfarande inte kan tänka på utan att få tårar i ögonen. Eller Gabrielmonologen, den fulländade. Du är det enda sanna geni jag har träffat, och det gör det hela så mycket värre. Om du bara hade inrymt några mikrogram banalitet, om jag hade kunnat tröttna på dig ibland, kanske resa bort för att få andas lite. Jag ska kanske åka till Berlin och hälsa på A. Men egentligen skulle jag vilja åka dit på eftermiddagen och vara hemma sent på kvällen. Nu måste jag ju vara ifrån dig, och det vill jag inte.
En del tänker symbios, att det är ju sjukt, eller okej då: inte riktigt friskt. Men Wikipedia, detta delvis förträffliga, delvis gravt opålitliga moderna projekt skriver så här:
Att beskriva sin kärlek till någon är ett hopplöst projekt. Banalitetsdjävulen kapar alla försök jäms med fotknölarna med sin lie. Cynikerna skakar på huvudet: vänta bara. Beteendevetarna talar om förälskelse- eller attraktionsfasen som något övergående. Men den går ju aldrig över. Jag är lika besinningslöst förälskad i dig som i går eller förrgår eller för sju år sen. Jag slås till marken, som du brukar säga - varje dag, flera gånger om dagen. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag sent omsider fick uppleva något jag aldrig hade trott var möjligt. Varje dag, flera gånger om dagen. Cynikern i mig har dunstat bort lika fort, obönhörligt och oåterkalleligt som en skvätt Fanta på en vaxduk i Alfa Centauri. Förklara det, den som kan.
Ja, en dagbok kanske vore the thing. Det är möjligt att jag glömmer bort alltihop. Du får väl påminna mig. Du behöver inte skriva någon, för du har redan hyllmeter efter hyllmeter med fullskrivna anteckningsböcker: texter från en livstid som varar en livstid. Förresten är min blogg ett slags dagbok, och om inte annat har du ju kvar min Qruiserdagbok på några hundra sidor. Det var den som förde oss samman, apropå mirakel. Jag hade aldrig skrivit något innan dess, men du skrev ju briljanta saker redan som foster. Jag älskar dina texter. Jag älskar dig.
När vi säger hej då för sista gången har vi inte varandra längre. Att allt vi har haft inte kan tas ifrån oss vore trösterikt att tänka, men tyvärr är det inte med sanningen överensstämmande. Det är borta och kommer aldrig tillbaka; bara minnet återstår. Jag hoppas att den dagen dröjer lite till, att jag får se mina barn växa upp, att jag får se dig åldras och förändras så att du inte är densamma men ändå likadan, likartad, typisk dig. Jag vill så gärna se hur du blir med grått hår. Det mesta talar för att det här håller på i några decennier till och somliga skulle säga att det är sjukt att ta ut sorgen i förskott. Lev i nuet, för tusan! Som om jag inte gjorde det. Jag har aldrig någonsin levt så mycket i nuet, även om jag tillbringar stora delar av min tid i dåtiden och framtiden. Dåtiden suddas ut i stora sjok och framtiden är lika omöjlig att förutse som utseendet på det barn man väntar på ska födas. Nuet förflyktigas i rasande takt och allt byter skepnad, barnen växer så att gräset avundas och vi blir lite klokare och dummare för var dag som går. Men tidspilens parabel är obeveklig. En dag landar den ändå. Då hoppas jag att du sitter där och håller mig i handen, lägger huvudet på sned och ser på mig så där kärleksfullt som första gången i Interådhuset när du talade med mig om svinpoäng. Jag var så ledsen och du var så fantastisk. Jag kommer aldrig att glömma det. Sorgen och sveken och vreden och den prosaiskt kraschade ekonomin och den gigantiska oron försvann när du log mot mig, när du höll om mig, när du värmde mig med din vackra kropp och vi pratade och flamsade tills vi märkte att det hade blivit morgon. Du fyller min värld med det dyrbaraste syre, du ger mig oändlig frihet, en aldrig sinande hjärtmassage och oavlåtliga synapsorgasmer. Du är, kort sagt, mitt allt och nu ska jag ta en cigarett på balkongen och låtsas att jag är en del av det samhälle som överlever sina invånare. Skröplig är jag ju inte. Inte än. Ännu återstår mycket. Hela föreställningen, om man ska vara noga.
Jag fick ett infall: jag borde skriva dagbok. Jag såg för mig hur du läste den sen jag hade dött. I brist på bättre, i avsaknad av någon att prata med om allt vi upplevt tillsammans. Mor sa till mig att det värsta med att mista far var just detta, att inte längre ha någon att dela alla minnen med. Barnen, jo. Men barn har just barnperspektivet, inte föräldra- och vuxenperspektivet, och det är ändå mycket de inte vet. En dagbok är en klen tröst, men bättre än ingen.
Men om jag runkar i sorgliga bilder av ditt frånfälle, som vi brukar säga ("Sluta runka!") så är det det omvända scenariot ändå troligare, och inte mycket bättre. Avskedet kvarstår, avsked från alla man älskar och allt man håller kärt, in i minsta banala detalj som att ta en cigg på balkongen eller köpa kaffe och kanelbulle i Pressbyrån. Sånt som alla andra alltså ska fortsätta med, som om ingenting har hänt, som om världen bara snurrar på, som om det dagliga samtalet aldrig avstannar. Men det gör det ju inte heller, för de andra, de som ännu lever. En viktig definition av begreppet samhälle är att det överlever sina invånare. Tanken är lika hisnande som självklar. Samhällen förändras visserligen, ja de kan till och med dö. Men just nu lever vi här, medvetna om universums ursprung, om bronsåldrar och istider och nutid med bedövande tjatter och fånigheter, härligheter och mänsklig ondska, undrande över den stora teorin om allt och om vi kanske en dag ska migrera till en annan jord. Det är ett projekt vi trots allt gläds åt och ser fram emot att få skåda fortsättningen av. Som om vi inte skulle dö, en efter en. Vi vill inte gärna kännas vid den tanken, men samhället överlever oss alla precis som eken här på gården har överlevt många generationer och kommer att överleva mig med. Om jag inte spränger den i bitar, vilket är frestande. Så att den äntligen ger fan i att stå där som ett självbelåtet monument över den totala likgiltighet universum visar mig.
Jag antar att det blir jag som dör först. Åldersskillnaden, du vet. Den som vi aldrig tänker på utom i just det här sammanhanget. Kvinnorna i din släkt är seglivade, medan vi i min familj inte utmärker oss för att bli särskilt gamla. Du kommer förmodligen att leva vidare i decennier utan mig. Kanske kan en dagbok förströ dig lite. Eller också gör den saken ännu värre, men jag tror inte det, inte i längden. Jag vet att om du skulle dö skulle min värd störta samman ohjälpligt, men jag skulle söka tröst i alla dina efterlämnade texter; jag skulle flamsa med dig, återuppleva alla våra fantastiska samtal, den himlastormande lyckliga tid när det var du och jag och våra barn. Jag skulle gråta floder. Ingenting kan någonsin förminska förlusten. Tanken på att skiljas från dig gör mig vettskrämd och är en ständig svartklädd följeslagare till glädjen. Nej, det går inte att försonas med tanken på döden. Det vore bra att slippa tänka på den. Men jag kan inte låta bli, för vem i sina sinnens fulla bruk skulle kunna få världshistoriens finaste present utan att oroa sig för att mista den? Jag försöker tänka att det är okej, att det är ett villkor, att det ena förutsätter det andra precis som liv förutsätter död. Men det är långtifrån okej.
Du ringde nyss, efter att ha träffat E. som ska sätta upp din radioteaterversion av Jane Eyre som jag tycker är så fantastisk och så mycket bättre än scenvarianten på Dramaten. Där kompromissades pjästexten delvis sönder och miste stora stycken av det som är allra bäst med din originaltext, nämligen det mycket specifika, finkalibrerade och Martyaktiga - hand i hand med Brontës, din syskonsjäls, text. Det var väl oundvikligt, men ändå. Jag längtar efter att få höra den här versionen, och minns hur mycket jag älskade Bronwyn Karsk, din första radioteaterproduktion. Jag minns när vi satt på premiären av Gammelgäddan och du kramade min hand hårt. Jag minns din uppsättning av Huset som jag såg om och om igen och fortfarande inte kan tänka på utan att få tårar i ögonen. Eller Gabrielmonologen, den fulländade. Du är det enda sanna geni jag har träffat, och det gör det hela så mycket värre. Om du bara hade inrymt några mikrogram banalitet, om jag hade kunnat tröttna på dig ibland, kanske resa bort för att få andas lite. Jag ska kanske åka till Berlin och hälsa på A. Men egentligen skulle jag vilja åka dit på eftermiddagen och vara hemma sent på kvällen. Nu måste jag ju vara ifrån dig, och det vill jag inte.
En del tänker symbios, att det är ju sjukt, eller okej då: inte riktigt friskt. Men Wikipedia, detta delvis förträffliga, delvis gravt opålitliga moderna projekt skriver så här:
Symbios, "samliv", definieras som en biologisk interaktion där två olika organismer som lever tillsammans i ett nära förhållande med positiv effekt för en eller båda parter. En sådan organism kallas symbiont.Jag tror att vår symbios är obligat, fast bara i överförd bemärkelse; visst kan vi leva utan varandra. Det kommer vi tvingas till förr eller senare. Det bara känns omöjligt. Mutualism passar också bra in på oss. När alltså någon muttrar om "sjuk symbios" har de så fel som den kan ha som liksom bara pratar utan att tänka. Det låter så bra, och framförallt visar uttalandet att den som yttrar det minsann är autonom och inte behöver någon annan. Vilket jag tycker är helt sjukt. Det är väl klart att vi behöver varandra - hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? O fasa att leva i en värld där gemenskapen oss emellan var lika skenbar som mellan käglorna på en bowlingbana. Jag behöver dig och jag behöver våra barn. Vi behöver varandra. Det innebär inte att vi smälter ihop till något slags amorf gegga. Är det något som är tydligt så är det hur kapitalt olika alla i det här sprittande hushållet är, och hur många önskemål som uppstår och krockar och jämkas. Det är väldigt rörigt och högljutt dagarna i ända, och jag skulle inte byta det för all Crisco i San Francisco.
Ofta blandas begreppet ihop med mutualism som beskriver ett förhållande som båda parterna tjänar på, men mutualism är bara en av flera olika sorters symbios. Andra exempel på symbiotiska förhållanden är kommensalism, där en part har nytta därav medan den andra påverkas obetydligt, parasitism, där en part drar nytta av samlevnaden medan den andra skadas. Symbios kan ofta leda till samevolution, så att de inblandade arterna över evolutionär tid anpassas till sin inbördes växelverkan.
Symbios kan vara antingen fakultativ (valfri) eller obligat. Vid obligat symbios kan organismerna inte leva utan varandra.
Att beskriva sin kärlek till någon är ett hopplöst projekt. Banalitetsdjävulen kapar alla försök jäms med fotknölarna med sin lie. Cynikerna skakar på huvudet: vänta bara. Beteendevetarna talar om förälskelse- eller attraktionsfasen som något övergående. Men den går ju aldrig över. Jag är lika besinningslöst förälskad i dig som i går eller förrgår eller för sju år sen. Jag slås till marken, som du brukar säga - varje dag, flera gånger om dagen. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag sent omsider fick uppleva något jag aldrig hade trott var möjligt. Varje dag, flera gånger om dagen. Cynikern i mig har dunstat bort lika fort, obönhörligt och oåterkalleligt som en skvätt Fanta på en vaxduk i Alfa Centauri. Förklara det, den som kan.
Ja, en dagbok kanske vore the thing. Det är möjligt att jag glömmer bort alltihop. Du får väl påminna mig. Du behöver inte skriva någon, för du har redan hyllmeter efter hyllmeter med fullskrivna anteckningsböcker: texter från en livstid som varar en livstid. Förresten är min blogg ett slags dagbok, och om inte annat har du ju kvar min Qruiserdagbok på några hundra sidor. Det var den som förde oss samman, apropå mirakel. Jag hade aldrig skrivit något innan dess, men du skrev ju briljanta saker redan som foster. Jag älskar dina texter. Jag älskar dig.
När vi säger hej då för sista gången har vi inte varandra längre. Att allt vi har haft inte kan tas ifrån oss vore trösterikt att tänka, men tyvärr är det inte med sanningen överensstämmande. Det är borta och kommer aldrig tillbaka; bara minnet återstår. Jag hoppas att den dagen dröjer lite till, att jag får se mina barn växa upp, att jag får se dig åldras och förändras så att du inte är densamma men ändå likadan, likartad, typisk dig. Jag vill så gärna se hur du blir med grått hår. Det mesta talar för att det här håller på i några decennier till och somliga skulle säga att det är sjukt att ta ut sorgen i förskott. Lev i nuet, för tusan! Som om jag inte gjorde det. Jag har aldrig någonsin levt så mycket i nuet, även om jag tillbringar stora delar av min tid i dåtiden och framtiden. Dåtiden suddas ut i stora sjok och framtiden är lika omöjlig att förutse som utseendet på det barn man väntar på ska födas. Nuet förflyktigas i rasande takt och allt byter skepnad, barnen växer så att gräset avundas och vi blir lite klokare och dummare för var dag som går. Men tidspilens parabel är obeveklig. En dag landar den ändå. Då hoppas jag att du sitter där och håller mig i handen, lägger huvudet på sned och ser på mig så där kärleksfullt som första gången i Interådhuset när du talade med mig om svinpoäng. Jag var så ledsen och du var så fantastisk. Jag kommer aldrig att glömma det. Sorgen och sveken och vreden och den prosaiskt kraschade ekonomin och den gigantiska oron försvann när du log mot mig, när du höll om mig, när du värmde mig med din vackra kropp och vi pratade och flamsade tills vi märkte att det hade blivit morgon. Du fyller min värld med det dyrbaraste syre, du ger mig oändlig frihet, en aldrig sinande hjärtmassage och oavlåtliga synapsorgasmer. Du är, kort sagt, mitt allt och nu ska jag ta en cigarett på balkongen och låtsas att jag är en del av det samhälle som överlever sina invånare. Skröplig är jag ju inte. Inte än. Ännu återstår mycket. Hela föreställningen, om man ska vara noga.
söndag 26 december 2010
Klockan klämtar för dig
Sex är ungefär som intelligens eller god smak, och även om begreppen inte brukar sitta ihop antar jag att man t.ex. kan ha sex med god smak, vara ointelligent på ett sexigt vis eller ha god smak på ett korkat sätt. Men oavsett om vi kombinerar de här tre parametrarna eller inte brukar deras närvaro störa middagsfriden. Det som förenar god smak, sex och intelligens är nämligen att det finns lika många sinsemellan motstridiga åsikter om dem som det finns människor. Detta kan i sin tur bero på att det i allmänhet är gratis att ha en åsikt, men jag tror att den verkliga förklaringen består i att vi sällan ids föra en analys på flera plan. Alltså strandar vi i utsagor som ”Du är ju inte klok – skulle han vara sexig?!” eller ”Intelligens betyder faktiskt bara hur väl man klarar ett intelligenstest” eller ”God smak är individuellt”. Efter att var och en har rastat sina käpphästar ett tag enas man sen om att titta på det där Youtubeklippet med de skrattande bebisarna. Orka, liksom.
Men det är inte bara att åsikterna är många eller att vi sällan orkar tänka flera sammanhängande tankar i rad. Nej, det är att ämnet är brännbart. Det är okej att håna någons gräsliga lampor bakom dens rygg eller att faktiskt tycka att man själv är intelligent och sexig, men att stå för det är en annan sak. Sex är privat. God smak är som alla vet en klassfråga, och klass diskuterar man inte gärna, lika lite som att vissa har lägre intelligenskvot än andra. Förresten är nog sex också en klassfråga. Men nu tänker jag ge god smak och intelligens på båten (som ämnen, alltså) och koncentrera mig på sex.
Att sex är ”privat” framgår av att vi möjligtvis kan diskutera bristen på ligg med våra närmaste vänner, men knappast våra bästa runkfantasier i lunchmatsalen. Den här relativa tystnaden är godtycklig – vi kan ju berätta om annat av som berör oss djupt, som sjukdomar, operationer, dödsfall och framtidsdrömmar – men den verkar djupt rotad. Att den senaste tidens debatt om sexuella övergrepp och så kallade gråzoner, #prataomdet, har mötts av motreaktioner är alltså inte särskilt förvånande. Närheten, nakenheten, sårbarheten är visst skrämmande och/eller motbjudande. Och inte nog med det, den hotar allas vår integritet. Måste ni verkligen lufta det där? Ni överinformerar oss. Förresten är det bara ena sidans berättelser man hör hela tiden. Det där är väl ändå inte hela sanningen. Och tänk på vad ni skriver på nätet, för det blir kvar för evigt.
Men jag tror att det är precis tvärtom. Att prata om det privata är ett sätt att riva de där godtyckligt uppsatta skrankorna. Det för oss närmare varandra, vilket är en politisk handling. Överinformerar vi? Vänta bara; vi har knappt börjat. Och om det finns kvar för evigt på nätet – desto bättre.
Den mest kända radikalfeministiska parollen är att det personliga är politiskt. Med det menas att de strukturer som vi ser runtom oss på makronivå går igen på mikronivå. Det är ingen slump att Palle tjänar mer än Milla, sällan skurar badkaret, nästan aldrig hämtar på dagis och aldrig i helvete lagar barnens kläder eller tvättar hennes trosor. Det är heller ingen slump att deras samlag är slut när han har sprutat.
Det är alltså dags att uppdatera den parollen, tycker jag. Även det privata är politiskt. Det är det på två sätt: utifrån och in och inifrån och ut. Att så många vittnar om sexuella övergrepp på en skala från mindre till mer allvarliga visar hur utbrett fenomenet är. Det brukar sägas att ”en riktig man inte våldtar”. Men man kan lika gärna hävda motsatsen: en riktig man våldtar. Han gör det för att han kan, i sin egenskap av man. Om han inte våldtar så sextrakasserar han, eller tafsar, eller är allmänt nedvärderande, eller ger efter för sina impulser när han är full, eller så är han kall, cynisk och självisk eller i bästa fall allmänt tafatt. Han sprutar och somnar. Ja, jag spetsar till det. Men det är dags att avliva myten om att det bara är en liten del av männen som är mentalt felknullade och därför felknullar. Män, väldigt många män, begår övergrepp av en enda anledning: för att de är kan. De kan, för de är överordnade. Makro – mikro, ända ner till det allra mest privata i våra liv: sex.
Det #prataomdet synliggör är alltså hur oerhört vanligt det är att kvinnor blir om inte våldtagna så illa behandlade. Själv känner jag knappt några kvinnor som inte har utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. De finns förstås, men de är i minoritet. Och här har vi inifrån och ut-perspektivet. Genom att släppa fram det privata synliggörs det allmänna. Tänk om Den snälle svenske mannen™ inte är en regel utan ett undantag? Tar vi sen med andra former av kränkningar och våldshandlingar i beräkningen blir mönstret ännu tydligare. Mikro – makro, från sex och fördelning av hushållsarbete och barntillsyn till ekonomi och genusmönster.
Varför är sex privat? Tja, säg det. Själv tycker jag inte att det stämmer, som framgår ovan. Det finns så många diskurser om sex som är i svang, och de ifrågasätts sällan. Som att sex är ”ett behov”. Så är det förstås inte; jag har aldrig hört talas om att någon har dött av brist på sex. Men ”drift”, då? Nej, att säga att sex är en drift leder också tankarna fel. Sex kan vara lite som att klia ett myggbett, för all del. Men vem kallar klåda för en drift? Och vi behöver faktiskt inte sluta tänka bara för att vi blir kåta. Eller är vi som rön för vinden, som drivs än hit, än dit? Knappast. Det där med att ”jag blev bara så kåt” är till exempel ett uselt försvar för otrohet (vilket jag har skrivit om i mitt "relationsbetänkande", se inlägget "Otrohet, en dålig idé"). Att dricka är ett behov; man överlever inte länge utan vatten. Men att dricka gott är inget behov. Sex är som att vilja dricka gott. Vi väljer det, för det inger behag. Sex är alltså ingenting särskilt märkvärdigt i sig. Det gör att det kan användas till lite vad som helst.
Ibland läser man om sexmissbrukare på nätet. Det finns till och med ett tolvstegsprogram à la Anonyma Alkoholister för sexmissbrukare (jag vet inte om det heter Anonyma Sexmissbrukare, AS). Och visst kan man missbruka sex, som med snart sagt allt annat. Man kan låta knullandet och fantiserandet kolonisera ens tankar. Man kan knulla med allt som rör sig för att släppa på spänningar, för att undvika att binda sig, av skräck för att åldras… Om man ständigt använder sex på det här sättet plöjer man upp kostigar i hjärnan så att dess belöningssystem sjanghajas: man har drabbats av s.k. behavioural addiction. Det är en sak. Att kalla den som knullar mycket eller ofta glor på nätporr för ”sexmissbrukare” är däremot bara fånigt.
Men det finns män för vilka sex är starkt kopplat till makt. Det finns män som slår sig kåta, som går igång på det allmänna adrenalinpåslaget som våld ger. Det här är extremfall, men återkommer i något lindrigare version i porren. Det finns oändligt mycket porr som går ut på över- och underordning, både hetero- och homoporr. Knullaren daskar dasen i ansiktet på den knullade, tar tag i håret och kör ner den långt i halsen tills tårarna rinner, bänder och vrider och binder och straffar, går från anus till mun utan kondom. Knullarna är ”poliser”, ”läkare”, ”fångvaktare” och så vidare. Man plockar upp fattiga studenter från gatan (yeah, right) och sätter på dem för en dollarbunt. Man smyger in till sovande kvinnor och knullar dem - fantastiskt nog utan att de vaknar! - eller så drogar man dem om de inte redan är så där sexpömsiga. Visst, det är fantasier, men de säger rätt mycket om kopplingen mellan makt och sex. Och den kopplingen existerar förstås även utanför skärmstänkarnas värld.
Men missförstå mig inte nu. Jag är inte emot porr, tvärtom tror jag att den kan vara ett bra sätt att utforska sin sexualitet. Det gäller bara att inte snöa in på vissa mönster, eller att tro att verkligheten ser ut som i porrens förlovade värld. Hur kittlande det än kan verka tror jag knappast att det är vanligt att man i ena stunden pratar med en elev som riskerar att bli underkänd i matte och i nästa knullar den lilla låtsaspryda kåtslynan i alla hål. Men tyvärr finns det idioter som verkligen har gått på den där myten. Tyvärr finns det gott om män som sexualiserar alla kvinnor runtomkring sig och begår övergrepp.
Nej, jag är nog sexualliberal - om jag själv får definiera begreppet. (Andra skulle kanske karakterisera min inställning som radikalfeminisism eller statsfeminism, begrepp som debattörer som Pelle Billing gärna svänger sig med utan att ha koll på vad de menar.) Jag tycker att sex är bra och att mycket sex är mycket bra. Jag tycker att vi gärna får utvidga vår knullkrets, bara det görs med kärlek och hänsyn, bara det handlar om verklig ömsesidighet, uppriktighet och ständig kommunikation. Jag har inga synpunkter på vad två vuxna människor gör med varandra så länge de kriterierna är uppfyllda. Men de som brukar kalla sig sexualliberala eller sexradikala har bara halva min sympati, detta för att de oftast räknar in prostitution i den sexuella friheten. Detta, menar jag, är att missförstå begreppet "två samtyckande vuxna"; det är att utvidga det långt bortom dess hållbarhetsgräns. Det är att blunda för maktperspektivet. Sex är inte sex om inte äkta samtycke och jämlikhet finns; då är det bara ett övergrepp.
Jag skrev häromdagen om den motreaktion till #prataomdet som har kommit som ett brev på posten, om begreppet ”offerkofta”. Nu ser vi, som jag skisserade ovan, även att vissa tycker att det kan vara nog med det här pratet. Men jag tycker precis tvärtom. Vi ska fortsätta att prata om det, fortsätta att riva barriärerna mellan det man får och inte får prata om. För det här berör oss alla. Det kan inte vara på något annat sätt, vilket redan John Donne skrev så vackert om:
No man is an island,
Entire of itself.
Each is a piece of the continent,
A part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manner of thine own
Or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me,
For I am involved in mankind.
Therefore, send not to know
For whom the bell tolls,
It tolls for thee.
Ja, klockan klämtar även för dig. Det privata är politiskt.
Men det är inte bara att åsikterna är många eller att vi sällan orkar tänka flera sammanhängande tankar i rad. Nej, det är att ämnet är brännbart. Det är okej att håna någons gräsliga lampor bakom dens rygg eller att faktiskt tycka att man själv är intelligent och sexig, men att stå för det är en annan sak. Sex är privat. God smak är som alla vet en klassfråga, och klass diskuterar man inte gärna, lika lite som att vissa har lägre intelligenskvot än andra. Förresten är nog sex också en klassfråga. Men nu tänker jag ge god smak och intelligens på båten (som ämnen, alltså) och koncentrera mig på sex.
Att sex är ”privat” framgår av att vi möjligtvis kan diskutera bristen på ligg med våra närmaste vänner, men knappast våra bästa runkfantasier i lunchmatsalen. Den här relativa tystnaden är godtycklig – vi kan ju berätta om annat av som berör oss djupt, som sjukdomar, operationer, dödsfall och framtidsdrömmar – men den verkar djupt rotad. Att den senaste tidens debatt om sexuella övergrepp och så kallade gråzoner, #prataomdet, har mötts av motreaktioner är alltså inte särskilt förvånande. Närheten, nakenheten, sårbarheten är visst skrämmande och/eller motbjudande. Och inte nog med det, den hotar allas vår integritet. Måste ni verkligen lufta det där? Ni överinformerar oss. Förresten är det bara ena sidans berättelser man hör hela tiden. Det där är väl ändå inte hela sanningen. Och tänk på vad ni skriver på nätet, för det blir kvar för evigt.
Men jag tror att det är precis tvärtom. Att prata om det privata är ett sätt att riva de där godtyckligt uppsatta skrankorna. Det för oss närmare varandra, vilket är en politisk handling. Överinformerar vi? Vänta bara; vi har knappt börjat. Och om det finns kvar för evigt på nätet – desto bättre.
Den mest kända radikalfeministiska parollen är att det personliga är politiskt. Med det menas att de strukturer som vi ser runtom oss på makronivå går igen på mikronivå. Det är ingen slump att Palle tjänar mer än Milla, sällan skurar badkaret, nästan aldrig hämtar på dagis och aldrig i helvete lagar barnens kläder eller tvättar hennes trosor. Det är heller ingen slump att deras samlag är slut när han har sprutat.
Det är alltså dags att uppdatera den parollen, tycker jag. Även det privata är politiskt. Det är det på två sätt: utifrån och in och inifrån och ut. Att så många vittnar om sexuella övergrepp på en skala från mindre till mer allvarliga visar hur utbrett fenomenet är. Det brukar sägas att ”en riktig man inte våldtar”. Men man kan lika gärna hävda motsatsen: en riktig man våldtar. Han gör det för att han kan, i sin egenskap av man. Om han inte våldtar så sextrakasserar han, eller tafsar, eller är allmänt nedvärderande, eller ger efter för sina impulser när han är full, eller så är han kall, cynisk och självisk eller i bästa fall allmänt tafatt. Han sprutar och somnar. Ja, jag spetsar till det. Men det är dags att avliva myten om att det bara är en liten del av männen som är mentalt felknullade och därför felknullar. Män, väldigt många män, begår övergrepp av en enda anledning: för att de är kan. De kan, för de är överordnade. Makro – mikro, ända ner till det allra mest privata i våra liv: sex.
Det #prataomdet synliggör är alltså hur oerhört vanligt det är att kvinnor blir om inte våldtagna så illa behandlade. Själv känner jag knappt några kvinnor som inte har utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. De finns förstås, men de är i minoritet. Och här har vi inifrån och ut-perspektivet. Genom att släppa fram det privata synliggörs det allmänna. Tänk om Den snälle svenske mannen™ inte är en regel utan ett undantag? Tar vi sen med andra former av kränkningar och våldshandlingar i beräkningen blir mönstret ännu tydligare. Mikro – makro, från sex och fördelning av hushållsarbete och barntillsyn till ekonomi och genusmönster.
Varför är sex privat? Tja, säg det. Själv tycker jag inte att det stämmer, som framgår ovan. Det finns så många diskurser om sex som är i svang, och de ifrågasätts sällan. Som att sex är ”ett behov”. Så är det förstås inte; jag har aldrig hört talas om att någon har dött av brist på sex. Men ”drift”, då? Nej, att säga att sex är en drift leder också tankarna fel. Sex kan vara lite som att klia ett myggbett, för all del. Men vem kallar klåda för en drift? Och vi behöver faktiskt inte sluta tänka bara för att vi blir kåta. Eller är vi som rön för vinden, som drivs än hit, än dit? Knappast. Det där med att ”jag blev bara så kåt” är till exempel ett uselt försvar för otrohet (vilket jag har skrivit om i mitt "relationsbetänkande", se inlägget "Otrohet, en dålig idé"). Att dricka är ett behov; man överlever inte länge utan vatten. Men att dricka gott är inget behov. Sex är som att vilja dricka gott. Vi väljer det, för det inger behag. Sex är alltså ingenting särskilt märkvärdigt i sig. Det gör att det kan användas till lite vad som helst.
Ibland läser man om sexmissbrukare på nätet. Det finns till och med ett tolvstegsprogram à la Anonyma Alkoholister för sexmissbrukare (jag vet inte om det heter Anonyma Sexmissbrukare, AS). Och visst kan man missbruka sex, som med snart sagt allt annat. Man kan låta knullandet och fantiserandet kolonisera ens tankar. Man kan knulla med allt som rör sig för att släppa på spänningar, för att undvika att binda sig, av skräck för att åldras… Om man ständigt använder sex på det här sättet plöjer man upp kostigar i hjärnan så att dess belöningssystem sjanghajas: man har drabbats av s.k. behavioural addiction. Det är en sak. Att kalla den som knullar mycket eller ofta glor på nätporr för ”sexmissbrukare” är däremot bara fånigt.
Men det finns män för vilka sex är starkt kopplat till makt. Det finns män som slår sig kåta, som går igång på det allmänna adrenalinpåslaget som våld ger. Det här är extremfall, men återkommer i något lindrigare version i porren. Det finns oändligt mycket porr som går ut på över- och underordning, både hetero- och homoporr. Knullaren daskar dasen i ansiktet på den knullade, tar tag i håret och kör ner den långt i halsen tills tårarna rinner, bänder och vrider och binder och straffar, går från anus till mun utan kondom. Knullarna är ”poliser”, ”läkare”, ”fångvaktare” och så vidare. Man plockar upp fattiga studenter från gatan (yeah, right) och sätter på dem för en dollarbunt. Man smyger in till sovande kvinnor och knullar dem - fantastiskt nog utan att de vaknar! - eller så drogar man dem om de inte redan är så där sexpömsiga. Visst, det är fantasier, men de säger rätt mycket om kopplingen mellan makt och sex. Och den kopplingen existerar förstås även utanför skärmstänkarnas värld.
Men missförstå mig inte nu. Jag är inte emot porr, tvärtom tror jag att den kan vara ett bra sätt att utforska sin sexualitet. Det gäller bara att inte snöa in på vissa mönster, eller att tro att verkligheten ser ut som i porrens förlovade värld. Hur kittlande det än kan verka tror jag knappast att det är vanligt att man i ena stunden pratar med en elev som riskerar att bli underkänd i matte och i nästa knullar den lilla låtsaspryda kåtslynan i alla hål. Men tyvärr finns det idioter som verkligen har gått på den där myten. Tyvärr finns det gott om män som sexualiserar alla kvinnor runtomkring sig och begår övergrepp.
Nej, jag är nog sexualliberal - om jag själv får definiera begreppet. (Andra skulle kanske karakterisera min inställning som radikalfeminisism eller statsfeminism, begrepp som debattörer som Pelle Billing gärna svänger sig med utan att ha koll på vad de menar.) Jag tycker att sex är bra och att mycket sex är mycket bra. Jag tycker att vi gärna får utvidga vår knullkrets, bara det görs med kärlek och hänsyn, bara det handlar om verklig ömsesidighet, uppriktighet och ständig kommunikation. Jag har inga synpunkter på vad två vuxna människor gör med varandra så länge de kriterierna är uppfyllda. Men de som brukar kalla sig sexualliberala eller sexradikala har bara halva min sympati, detta för att de oftast räknar in prostitution i den sexuella friheten. Detta, menar jag, är att missförstå begreppet "två samtyckande vuxna"; det är att utvidga det långt bortom dess hållbarhetsgräns. Det är att blunda för maktperspektivet. Sex är inte sex om inte äkta samtycke och jämlikhet finns; då är det bara ett övergrepp.
Jag skrev häromdagen om den motreaktion till #prataomdet som har kommit som ett brev på posten, om begreppet ”offerkofta”. Nu ser vi, som jag skisserade ovan, även att vissa tycker att det kan vara nog med det här pratet. Men jag tycker precis tvärtom. Vi ska fortsätta att prata om det, fortsätta att riva barriärerna mellan det man får och inte får prata om. För det här berör oss alla. Det kan inte vara på något annat sätt, vilket redan John Donne skrev så vackert om:
No man is an island,
Entire of itself.
Each is a piece of the continent,
A part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manner of thine own
Or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me,
For I am involved in mankind.
Therefore, send not to know
For whom the bell tolls,
It tolls for thee.
Ja, klockan klämtar även för dig. Det privata är politiskt.
onsdag 22 december 2010
När samlag är särlag
Förr i världen kunde "samlag" betyda "samhälle" kan man läsa i SAOB. Den betydelsen är numera utdöd, men visar hur nära begreppen hänger samman. Man ligger i samma säng, så att säga. Samhället är som gruppsex, skulle den djärve kunna påstå. Men just det gemensamma saknas alldeles för ofta, både i samhället och samlaget. Tycket uppstår ensidigt och samlaget genomförs utan samtycke. Men då är det inte längre ett samlag utan ett särlag, ett övergrepp. Om detta handlar #prataomdet, även om berättelserna inte alltid skildrar penetrationer. Det gemensamma för dem är just att samtycke saknas. I SVT:s mer än lovligt usla program "Debatt" i går framhöll flera av deltagarna att #prataomdet inte handlade om gråzoner i juridisk mening. Nej, det handlar om alla de gånger vi misslyckas med att dra gränser kring oss själva. Frågan är bara varför det är så svårt - och om det verkligen ska behövas, vill jag tillägga.
Förr kunde man tala om "tyst samtycke" i juridisk mening, och innebörden var förstås att något var okej så länge den ena kontrahenten inte protesterade. Jag vill tro att vi har kommit en bit på vägen sen dess, men fortfarande verkar många män skriva under på den gamla definitionen när det handlar om sex. "Jag trodde att hon var med på det", liksom. "Hon sa ju inte åt mig att sluta." Nej, hon gjorde inte det. Hon var för full, för trött, ville inte bråka, kände att hon borde ställa upp, var rädd för dig, ville inte bli lämnad, förstod inte bättre för att hon var för ung... Exemplen uppvisar en stor mångfald utom på en punkt: det är för det allra mesta kvinnor som har "samtyckt" och män som har förgripit sig. Är nu detta en fantastisk slump, eller kan man se det som ett mönster? Jag tror på det senare alternativet, låt oss kalla det "könsmaktshypotesen".
Om man vill kan man se män som lite allmänt fumliga och känsloanalfabetiska. De klampar på i ullstrumporna på sitt okänsliga vis, för såna är karlarna. Ja, de är buffliga, men innerst inne är de snälla och menar väl. De har bara lite otur när de tänker. De blir bara så ivriga. De har svårt att hantera alla starka känslor. De går dit kuken pekar. De blir bara så kåta. De var bara så fulla. De kunde bara inte låta bli.
Jag önskar verkligen att vi kunde fimpa den där synen på män. Kan man inte begära en viss allmänmänsklig lägstanivå? Jag tycker det. I så fall är det hög tid att avliva myten om mannens pockande sexualitet, för den är negativ för oss alla. Den är negativ för män som tror att de måste och för kvinnor som tror att de måste för att männen måste. Måste klä av med blicken, måste tafsa, måste komma med inviter, måste tränga sig på, måste känna lite här, känna lite där, känna lite inuti, måste tränga in. Måste le, måste säga ifrån snällt för att inte såra, måste prata - vi tjejer sitter ju alldeles ensamma vid vårt bord - måste fösa bort handen, måste knipa ihop benen men till slut sära på dem. Gå med på det där man inte vill, för man har ju liksom lovat i sin egenskap av sminkad och sexigt klädd och på örat och att ha följt med hem. När det man egentligen ville var nåt annat.
Myten om sexualiteten som likt brevbäraren måste fram i snö och regn, myten om ejakulationen som alltings mening och mål och slutpunkt, är lika urgammal som falsk. Den är lika trött som myten om det passiva ägget och den aktiva spermien, om mannen som jägare och kvinnan som samlare, eller varför inte i modern tappning: mannen som rocksnubbe och kvinnan som serietecknare. Och myten har inte uppstått i ett vakuum, utan ur det förhållandet att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet. Så återigen: nej, det är ingen fantastisk slump att det just är kvinnor i allmänhet som skriver om övergrepp från män i allmänhet i #prataomdet.
Kvinnor måste lära sig att sätta gränser kring sig själva, heter det. Jag håller inte med. Jag tycker inte att de ska behöva göra det, och det vore heller inte nödvändigt i en värld där män i allmänhet hade den där lägstanivån. Precis som hela ansvaret för ett övergrepp måste läggas på förövaren ligger ansvaret för att kvinnor ska få dricka sig fulla, ha korta klänningar och hänga med nån hem utan att behöva oroa sig för att bli våldtagna - eller faktiskt bli det - på männen. Det har framförts förslag på en samtyckesregel när det gäller våra lagparagrafer om sexuella övergrepp. Det är egentligen absurt, det borde inte vara nödvändigt. Egentligen är lagen tydlig, det är bara det att hela den rättsliga hanteringen från anmälan till rättegång sköts så erbarmligt illa. Men om det är det som krävs för att fokus i rättegången äntligen ska hamna på mannens beteende, inte kvinnans, kanske det vore värt att pröva.
På samma sätt krävs det ett samtyckestänkande utanför rättssalarna. Män måste uppenbarligen läras innebörden av "sam" i "samlag" och att allt som föregår eller ersätter samlaget också ska avgränsas av "sam". Här kan #prataomdet fungera folkbildande. Texterna borde vara obligatorisk läsning i grundskolan, de borde användas i högskoleprovets LÄS-del, de borde tapetsera landets alla lunchmatsalar. För så här kan vi ju inte ha det.
Låter det naivt? Förvisso. Det krävs så mycket mer för att förändra något som på ytan kanske bara ter sig som ingrodda genusmönster. Vi behöver förändra de maktstrukturer som ligger bakom hela denna sjuka, skeva särsamhet. Men någonstans måste man börja, och varför inte ta tillvara på det här tillfället? Om det inte är en slump att just kvinnor utnyttjas sexuellt av just män är det kanske inte heller någon slump att de utnyttjas ekonomiskt, att de sköter det mesta av hushållsarbete och omsorg om barn och gamla, att de tvingas till deltidsarbete, har de tyngsta lyften i arbetslivet, att de nedvärderas, tystas och misshandlas. Det hänger ihop. Liksom. Och ju fler som får upp ögonen för en aspekt av denna maktordning, desto fler kan se andra delar av den och desto fortare kan vi förändra den. Att det går visar historien. 1864 förlorade mannen sin lagliga rätt att aga sin hustru. 1872 fick hon bestämma själv vem hon ville gifta sig med. 1919 fick kvinnor rösträtt, 1921 blev gifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder, 1927 kom de första statliga läroverken för kvinnor. Ja, så där kan man fortsätta. En dag kommer kanske #prataomdet att framstå som hisnande omodernt. Då kanske vi också har ett samhälle värt namnet.
Förr kunde man tala om "tyst samtycke" i juridisk mening, och innebörden var förstås att något var okej så länge den ena kontrahenten inte protesterade. Jag vill tro att vi har kommit en bit på vägen sen dess, men fortfarande verkar många män skriva under på den gamla definitionen när det handlar om sex. "Jag trodde att hon var med på det", liksom. "Hon sa ju inte åt mig att sluta." Nej, hon gjorde inte det. Hon var för full, för trött, ville inte bråka, kände att hon borde ställa upp, var rädd för dig, ville inte bli lämnad, förstod inte bättre för att hon var för ung... Exemplen uppvisar en stor mångfald utom på en punkt: det är för det allra mesta kvinnor som har "samtyckt" och män som har förgripit sig. Är nu detta en fantastisk slump, eller kan man se det som ett mönster? Jag tror på det senare alternativet, låt oss kalla det "könsmaktshypotesen".
Om man vill kan man se män som lite allmänt fumliga och känsloanalfabetiska. De klampar på i ullstrumporna på sitt okänsliga vis, för såna är karlarna. Ja, de är buffliga, men innerst inne är de snälla och menar väl. De har bara lite otur när de tänker. De blir bara så ivriga. De har svårt att hantera alla starka känslor. De går dit kuken pekar. De blir bara så kåta. De var bara så fulla. De kunde bara inte låta bli.
Jag önskar verkligen att vi kunde fimpa den där synen på män. Kan man inte begära en viss allmänmänsklig lägstanivå? Jag tycker det. I så fall är det hög tid att avliva myten om mannens pockande sexualitet, för den är negativ för oss alla. Den är negativ för män som tror att de måste och för kvinnor som tror att de måste för att männen måste. Måste klä av med blicken, måste tafsa, måste komma med inviter, måste tränga sig på, måste känna lite här, känna lite där, känna lite inuti, måste tränga in. Måste le, måste säga ifrån snällt för att inte såra, måste prata - vi tjejer sitter ju alldeles ensamma vid vårt bord - måste fösa bort handen, måste knipa ihop benen men till slut sära på dem. Gå med på det där man inte vill, för man har ju liksom lovat i sin egenskap av sminkad och sexigt klädd och på örat och att ha följt med hem. När det man egentligen ville var nåt annat.
Myten om sexualiteten som likt brevbäraren måste fram i snö och regn, myten om ejakulationen som alltings mening och mål och slutpunkt, är lika urgammal som falsk. Den är lika trött som myten om det passiva ägget och den aktiva spermien, om mannen som jägare och kvinnan som samlare, eller varför inte i modern tappning: mannen som rocksnubbe och kvinnan som serietecknare. Och myten har inte uppstått i ett vakuum, utan ur det förhållandet att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet. Så återigen: nej, det är ingen fantastisk slump att det just är kvinnor i allmänhet som skriver om övergrepp från män i allmänhet i #prataomdet.
Kvinnor måste lära sig att sätta gränser kring sig själva, heter det. Jag håller inte med. Jag tycker inte att de ska behöva göra det, och det vore heller inte nödvändigt i en värld där män i allmänhet hade den där lägstanivån. Precis som hela ansvaret för ett övergrepp måste läggas på förövaren ligger ansvaret för att kvinnor ska få dricka sig fulla, ha korta klänningar och hänga med nån hem utan att behöva oroa sig för att bli våldtagna - eller faktiskt bli det - på männen. Det har framförts förslag på en samtyckesregel när det gäller våra lagparagrafer om sexuella övergrepp. Det är egentligen absurt, det borde inte vara nödvändigt. Egentligen är lagen tydlig, det är bara det att hela den rättsliga hanteringen från anmälan till rättegång sköts så erbarmligt illa. Men om det är det som krävs för att fokus i rättegången äntligen ska hamna på mannens beteende, inte kvinnans, kanske det vore värt att pröva.
På samma sätt krävs det ett samtyckestänkande utanför rättssalarna. Män måste uppenbarligen läras innebörden av "sam" i "samlag" och att allt som föregår eller ersätter samlaget också ska avgränsas av "sam". Här kan #prataomdet fungera folkbildande. Texterna borde vara obligatorisk läsning i grundskolan, de borde användas i högskoleprovets LÄS-del, de borde tapetsera landets alla lunchmatsalar. För så här kan vi ju inte ha det.
Låter det naivt? Förvisso. Det krävs så mycket mer för att förändra något som på ytan kanske bara ter sig som ingrodda genusmönster. Vi behöver förändra de maktstrukturer som ligger bakom hela denna sjuka, skeva särsamhet. Men någonstans måste man börja, och varför inte ta tillvara på det här tillfället? Om det inte är en slump att just kvinnor utnyttjas sexuellt av just män är det kanske inte heller någon slump att de utnyttjas ekonomiskt, att de sköter det mesta av hushållsarbete och omsorg om barn och gamla, att de tvingas till deltidsarbete, har de tyngsta lyften i arbetslivet, att de nedvärderas, tystas och misshandlas. Det hänger ihop. Liksom. Och ju fler som får upp ögonen för en aspekt av denna maktordning, desto fler kan se andra delar av den och desto fortare kan vi förändra den. Att det går visar historien. 1864 förlorade mannen sin lagliga rätt att aga sin hustru. 1872 fick hon bestämma själv vem hon ville gifta sig med. 1919 fick kvinnor rösträtt, 1921 blev gifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder, 1927 kom de första statliga läroverken för kvinnor. Ja, så där kan man fortsätta. En dag kommer kanske #prataomdet att framstå som hisnande omodernt. Då kanske vi också har ett samhälle värt namnet.
tisdag 21 december 2010
Vad vi som pratar om det behöver prata om - ostört
”Vad är det vi måste prata om?” frågar Johan Lundberg retoriskt på Axess, apropå #prataomdet.
Kanske det här:
Du har blivit sviken
förnedrad, utnyttjad.
Också du
den vackraste
friaste
(dina långa brunben
dina säkra kliv
hästsvansens
svarta sammet som omsluter…)
Dina ögons fåglars grågröna fjäderskrud blänker.
Jag tänker på alla gånger jag själv
men det gör inte ont just nu
annat än för dig.
(Sonja Åkesson, ur ”Till Eva”)
Lundberg raljerar: Vad är det för nytt med det här? Sexuellt utnyttjande har liksom ältats nog under de senaste decennierna, men det har tydligen undgått de självcentrerade och ensidigt icke-kommunicerande vittnen som nu träder fram med sina berättelser. Inte får vi höra den andra partens röst; det här är inte att prata, utan att monologisera. Gråzoner är något grundläggande för mänsklig interaktion och ett samhälle utan dessa är inte värt att leva i. Alla vet vi att man kanske inte borde ta den där drinken, följa med den där människan hem. Det är att ta en risk helt i onödan, men nu översvämmas vi av berättelser och kommentarer vars entusiasm leder tankarna till ett frikyrkomöte. Finns det verkligen inget viktigare att prata om?
Svaret är enkelt: vad som är viktigt att prata om avgör inte Johan Lundberg. Just nu är det alldeles uppenbart att många behöver prata om det, och att håna dem kan bara den göra som inte berörs, som gör sig döv och blind för andras lidande, som stänger av och blir cynisk. Visst kan vi vidga perspektiven, men det gör man inte genom att förtvivlat försöka skruva på locket så att rösterna inte hörs. Just nu, förstår du Johan, pratar vi om skillnaden mellan samlag och särlag, om ett samhälle med en särlagstiftning, om skalan mellan ömsesidighet och ensidighet, om ansvar för varandra och oss själva, om läkning och framtida strategier. Vi diskuterar det ur alla möjliga perspektiv, och att det inte intresserar dig kan vi leva med. Att du vill ta det där berömda steget tillbaka, föra en metadiskussion, sätta in diskussionen i ett perspektiv är din ensak. Du vill väl ha bekräftelse för att du är ser med ogrumlad blick, liksom ropar att kejsaren är naken. Men nu är det så här, lilla hjärtat: vi behöver få prata med varandra som vuxna människor. Du kan väl gå och leka med Johan Hakelius en stund så ropar vi på dig när köttbullarna är färdiga.
Och nu blir det lite mer poesi. Så här skrev Göran Sonnevi till Sonja Åkesson efter hennes död; det är ett utdrag ur diktsviten ”Försök till solidaritet”:
Vi är barn till detta försök
Om vi går vår väg
dör en del av framtiden
Om vi går vår väg
dör vi också
med stora delar av oss själva
Skulden lyser från mina händer
Jag vill räcka dig dem
ändå, för det
finns inga andra
Vill du ta emot dem,
som jag tar emot dina?
Det är det här #prataomdet handlar om. Så låt oss inte gå vår väg, utan fortsätta diskussionen som alldeles vuxna och alldeles sårbara personer som behöver varandra.
Kanske det här:
Du har blivit sviken
förnedrad, utnyttjad.
Också du
den vackraste
friaste
(dina långa brunben
dina säkra kliv
hästsvansens
svarta sammet som omsluter…)
Dina ögons fåglars grågröna fjäderskrud blänker.
Jag tänker på alla gånger jag själv
men det gör inte ont just nu
annat än för dig.
(Sonja Åkesson, ur ”Till Eva”)
Lundberg raljerar: Vad är det för nytt med det här? Sexuellt utnyttjande har liksom ältats nog under de senaste decennierna, men det har tydligen undgått de självcentrerade och ensidigt icke-kommunicerande vittnen som nu träder fram med sina berättelser. Inte får vi höra den andra partens röst; det här är inte att prata, utan att monologisera. Gråzoner är något grundläggande för mänsklig interaktion och ett samhälle utan dessa är inte värt att leva i. Alla vet vi att man kanske inte borde ta den där drinken, följa med den där människan hem. Det är att ta en risk helt i onödan, men nu översvämmas vi av berättelser och kommentarer vars entusiasm leder tankarna till ett frikyrkomöte. Finns det verkligen inget viktigare att prata om?
Svaret är enkelt: vad som är viktigt att prata om avgör inte Johan Lundberg. Just nu är det alldeles uppenbart att många behöver prata om det, och att håna dem kan bara den göra som inte berörs, som gör sig döv och blind för andras lidande, som stänger av och blir cynisk. Visst kan vi vidga perspektiven, men det gör man inte genom att förtvivlat försöka skruva på locket så att rösterna inte hörs. Just nu, förstår du Johan, pratar vi om skillnaden mellan samlag och särlag, om ett samhälle med en särlagstiftning, om skalan mellan ömsesidighet och ensidighet, om ansvar för varandra och oss själva, om läkning och framtida strategier. Vi diskuterar det ur alla möjliga perspektiv, och att det inte intresserar dig kan vi leva med. Att du vill ta det där berömda steget tillbaka, föra en metadiskussion, sätta in diskussionen i ett perspektiv är din ensak. Du vill väl ha bekräftelse för att du är ser med ogrumlad blick, liksom ropar att kejsaren är naken. Men nu är det så här, lilla hjärtat: vi behöver få prata med varandra som vuxna människor. Du kan väl gå och leka med Johan Hakelius en stund så ropar vi på dig när köttbullarna är färdiga.
Och nu blir det lite mer poesi. Så här skrev Göran Sonnevi till Sonja Åkesson efter hennes död; det är ett utdrag ur diktsviten ”Försök till solidaritet”:
Vi är barn till detta försök
Om vi går vår väg
dör en del av framtiden
Om vi går vår väg
dör vi också
med stora delar av oss själva
Skulden lyser från mina händer
Jag vill räcka dig dem
ändå, för det
finns inga andra
Vill du ta emot dem,
som jag tar emot dina?
Det är det här #prataomdet handlar om. Så låt oss inte gå vår väg, utan fortsätta diskussionen som alldeles vuxna och alldeles sårbara personer som behöver varandra.
måndag 20 december 2010
Vad är en "offerkofta"?
I anslutning till #prataomdet på Twitter ser jag här och där uppmaningar att ta av eller knäppa upp "offerkoftan". Så här skriver till exempel Anna Troberg:
För det första: Vad menas med "offerroll"? Den här retoriken skisserar bilden av någon som identifierar sig med sitt trauma, liksom suckar och tänker "Å, stackars mig, jag är ett offer för X". Jag är alltså inte en person med en erfarenhet, jag är denna erfarenhet. Denna vanföreställning, att vara sin erfarenhet, är givetvis sjuk och förkastlig. Livet är ju så mycket mer! Man kan glädjas åt sparvarna på marken, den lilla kaffetåren och allt annat som gör livet glatt. Men att liksom gräva ner sig i sin sorg och smärta är att ge förövaren makten över sitt liv. Därmed reduceras man, är tanken, till att vara något mindre än en hel och levande människa. Och vad kan väl vara föraktligare i denna individualismens tidsålder än att inte vara en hel och autonom människa, en frisprättande aktör som trotsar strukturerna, kort sagt en sann individ?
Ja, om det nu vore så. Om det på riktigt vore vanligt med personer för vilka att falla offer för någonting vore synonymt med att vara ett offer. Det vore ju obra, det ska medges. Men hittills har jag aldrig träffat någon sådan individ. Däremot har jag träffat många, känner många, som bär på väldigt plågsamma erfarenheter. Inte är de några "offer"; jag ser dem inte gå omkring som några hålögda vålnader. Naturligtvis kan man traumatiseras så svårt att man blir mer eller mindre apatisk. Det är ett livshotande sjukdomstillstånd som kan drabba barn som har upplevt krig, personer som har blivit torterade och så vidare. Men det är mycket ovanligt, och inte heller här kan man tala om att identifiera sig med sina erfarenheter - jag tror dessutom att få skulle beskylla dem för att ha den där offerkoftan på sig. Nej, det vanliga är att man har fallit offer för något och att den erfarenheten plågar en. Det hindrar i allmänhet inte att man kan föra ett någorlunda fungerande liv, ungefär så bra och dåligt om vartannat som för vem som helst.
Men det finns som bekant grader även i helvetet. Några som t.ex. har blivit våldtagna eller råkat ut för en svår olycka drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, vilket kan sitta i länge och kräver att man får hjälp. Man får blixtbilder av den traumatiska händelsen, kan få minnesförluster, undviker att hamna i situationer som påminner om den som ledde fram till traumat etc. Har de personerna en offerkofta? Nej, det tror jag inte att offerkofteteoretikerna menar. Koftan sitter alltså på den något mindre hårt drabbade. Den personen ska visserligen få ge uttryck åt sitt lidande, men sen bör den skrapa upp sig från golvet och gå vidare. I'm all for it - att gå vidare, alltså. Men det kräver, som jag skrev i mitt föregående inlägg, att man får prata om det. Och det kräver i sin tur att man har en omgivning som är beredd att lyssna, även en andra och tredje och fjärde gång utan att drabbas av akut narkolepsi. Och som drabbad är man inte precis betjänt av att stämplas som någon som har gått in i en offerroll - det blir tvärtom en form av dubbel bestraffning. Man är en ömklig och egocentrerad figur som inte kan skaka av sig sitt lidande, ta sig i kragen och så vidare. Man är inte inte riktigt frisk, inte en riktig människa.
Det är bara det att vi bestäms i högre grad av våra negativa erfarenheter än av de positiva. Det negativa, plågsamma, har större uppmärksamhetsvärde. Och det ska vi - paradoxalt nog, kan tyckas - vara glada för. Utan denna förhöjda uppmärksamhet för vad som kan skada oss skulle förmodligen mänskligheten vara utraderad för längesen. Men det här vill många inte kännas vid. Det är på nåt sätt så bortskämt att gnälla och sjåpa sig när man har det så bra som vi har det i vår välfärd. Tänk på de svältande barnen i Biafra, sa man när jag var liten och inte ville äta äcklig mat. Eller om du är gruvarbetare i någon av LKAB:s gruvor, tänk på att kinesiska gruvarbetare dör som flugor. Om du har känt dig tvingad till sex men inte varit direkt hotad, tänk på de massvåldtagna kvinnorna i krigshärjade länder. Kamma till dig lite, för tusan. Ja, lidandet ska graderas enligt några mer eller mindre godtyckliga principer, och den som lider mindre enligt denna skala borde veta hut.
Att det här resonemanget blir absurt när det dras till sin spets är uppenbart. Det är liksom svårt att glädjas åt att ens barn "bara" fick svåra brännskador på förskolan och inte avled av chocken. Det är svårt att hitta en situation vilken som helst som inte hade kunnat vara värre. Men den plågsamma erfarenheten kan bara sättas i relation till den individ som har drabbats av den. I hur hög grad den bestämmer mig beror på vilka resurser jag har för övrigt, vilka glädjeämnen som kan tänkas distrahera och mildra, vilken kärlek och förståelse jag möts av när jag våndas, hur lång tid som har förflutit efter händelsen - och om jag har fått prata om det utan att bli värderad. Ja, att prata om det är faktiskt ett idiotsäkert sätt att förta laddningen i det inträffade. Och inte nog med det, det är det enda sättet.
Ingen människa orkar gråta hur länge som helst. Man når en punkt där tårarna tar slut och ersätts av en malande tomhet. Det är som en själens kroniska tandvärk och känns som om den aldrig ska ta slut. Men om tiden inte läker alla sår, för det gör den inte, så avklingar ändå den värsta smärtan med tiden. Det går inte att med en viljeansträngning ruska av sig obehaget, för vi råder inte över våra minnesbilder, och därför kan man inte heller "gå vidare". Men livet gör det. Det tar tid och det måste ta tid, men så småningom blir det bättre. Om de plågsamma erfarenheterna bestämmer oss i högre grad än de positiva så strävar vi ändå efter att undvika dem. Därför finns finns det inte heller någon offerkofta som vi kan svepa in oss i, och att påstå att den skulle vara "hemtam och trygg" är bara nonsens. Koftan sitter, i analogi med bilden av skönhet, i betraktarens öga.
Parallellen till prostutionsdebatten är uppenbar. Prostitutionsförespråkarna säger att prostituerade (eller "sexsäljare" som de föredrar att kalla dem) inte är några offer. Nej, de är starka, harmoniska och fritt väljande individer som väljer att bli påsatta tio gånger om dagen med brännande slemhinnor. Att vara ett offer är ju, som Kajsa Ekis Ekman påpekar i "Varat och varan", något av det värsta vi kan tänka oss. Men den här diskursen är blind för skillnaden mellan att falla offer för någonting och att vara ett offer, precis som i mitt resonemang ovan. Som om det senare skulle vara en egenskap eller identitet som vore möjlig att inneha. Att säga att prostituerade inte är offer är ett annat sätt att säga att det inte finns några strukturer att falla offer för - case closed. Kvinnor som blir våldtagna eller utsatta för "lindrigare" övergrepp (ni vet, såna med lägre status) ska förstås inte heller vara några offer. Att de drabbas av strukturer som dikterar att mannens sexualitet är av mer akut art än kvinnans eller att män i allmänhet är viktigare än kvinnor eller att män har fått lära sig att ta det de vill ha blir därmed osynligt.
Den som å ena sidan applåderar den spontant framväxande rörelsen #prataomdet och å andra sidan osynliggör strukturella förklaringar till sexuella övergrepp genom att tala om "offerroller" och "offerkoftor" ger inte bara åt ett förakt mot de drabbade. Nej, den personen (och jag menar inte nödvändigtvis Anna Troberg - hon är bara ett, måhända dåligt valt, exempel) är djupt ofeministisk och begriper inte elementära psykologiska mekanismer. Jag vet inte vilket som är värst.
Det är inte dags att "ta av sig offerkoftan". Det är dags att repa upp den.
Prata om det, men gå sedan vidare. Stanna aldrig i offerrollen. Jag vet att den i all sin eländighet kan kännas hemtam och trygg, men en offerkofta är bara en tvångströja med ett lite mysigare namn. Ta tillbaka kontrollen över ditt liv. Varje dag du njuter av ditt liv är en spark i skrevet på den eller dem som inte respekterade dig nog. Glöm aldrig det.Ursäkta, men det här känns faktiskt väldigt ogenomtänkt. Det är inte bara starkt nedvärderande mot människor som bär på plågsamma erfarenheter, det bygger på en felaktig uppfattning om de psykologiska mekanismer som åtföljer dem - och utmynnar därför med nödvändighet i en felaktig slutsats, att man ska "ta av sig offerkoftan".
För det första: Vad menas med "offerroll"? Den här retoriken skisserar bilden av någon som identifierar sig med sitt trauma, liksom suckar och tänker "Å, stackars mig, jag är ett offer för X". Jag är alltså inte en person med en erfarenhet, jag är denna erfarenhet. Denna vanföreställning, att vara sin erfarenhet, är givetvis sjuk och förkastlig. Livet är ju så mycket mer! Man kan glädjas åt sparvarna på marken, den lilla kaffetåren och allt annat som gör livet glatt. Men att liksom gräva ner sig i sin sorg och smärta är att ge förövaren makten över sitt liv. Därmed reduceras man, är tanken, till att vara något mindre än en hel och levande människa. Och vad kan väl vara föraktligare i denna individualismens tidsålder än att inte vara en hel och autonom människa, en frisprättande aktör som trotsar strukturerna, kort sagt en sann individ?
Ja, om det nu vore så. Om det på riktigt vore vanligt med personer för vilka att falla offer för någonting vore synonymt med att vara ett offer. Det vore ju obra, det ska medges. Men hittills har jag aldrig träffat någon sådan individ. Däremot har jag träffat många, känner många, som bär på väldigt plågsamma erfarenheter. Inte är de några "offer"; jag ser dem inte gå omkring som några hålögda vålnader. Naturligtvis kan man traumatiseras så svårt att man blir mer eller mindre apatisk. Det är ett livshotande sjukdomstillstånd som kan drabba barn som har upplevt krig, personer som har blivit torterade och så vidare. Men det är mycket ovanligt, och inte heller här kan man tala om att identifiera sig med sina erfarenheter - jag tror dessutom att få skulle beskylla dem för att ha den där offerkoftan på sig. Nej, det vanliga är att man har fallit offer för något och att den erfarenheten plågar en. Det hindrar i allmänhet inte att man kan föra ett någorlunda fungerande liv, ungefär så bra och dåligt om vartannat som för vem som helst.
Men det finns som bekant grader även i helvetet. Några som t.ex. har blivit våldtagna eller råkat ut för en svår olycka drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, vilket kan sitta i länge och kräver att man får hjälp. Man får blixtbilder av den traumatiska händelsen, kan få minnesförluster, undviker att hamna i situationer som påminner om den som ledde fram till traumat etc. Har de personerna en offerkofta? Nej, det tror jag inte att offerkofteteoretikerna menar. Koftan sitter alltså på den något mindre hårt drabbade. Den personen ska visserligen få ge uttryck åt sitt lidande, men sen bör den skrapa upp sig från golvet och gå vidare. I'm all for it - att gå vidare, alltså. Men det kräver, som jag skrev i mitt föregående inlägg, att man får prata om det. Och det kräver i sin tur att man har en omgivning som är beredd att lyssna, även en andra och tredje och fjärde gång utan att drabbas av akut narkolepsi. Och som drabbad är man inte precis betjänt av att stämplas som någon som har gått in i en offerroll - det blir tvärtom en form av dubbel bestraffning. Man är en ömklig och egocentrerad figur som inte kan skaka av sig sitt lidande, ta sig i kragen och så vidare. Man är inte inte riktigt frisk, inte en riktig människa.
Det är bara det att vi bestäms i högre grad av våra negativa erfarenheter än av de positiva. Det negativa, plågsamma, har större uppmärksamhetsvärde. Och det ska vi - paradoxalt nog, kan tyckas - vara glada för. Utan denna förhöjda uppmärksamhet för vad som kan skada oss skulle förmodligen mänskligheten vara utraderad för längesen. Men det här vill många inte kännas vid. Det är på nåt sätt så bortskämt att gnälla och sjåpa sig när man har det så bra som vi har det i vår välfärd. Tänk på de svältande barnen i Biafra, sa man när jag var liten och inte ville äta äcklig mat. Eller om du är gruvarbetare i någon av LKAB:s gruvor, tänk på att kinesiska gruvarbetare dör som flugor. Om du har känt dig tvingad till sex men inte varit direkt hotad, tänk på de massvåldtagna kvinnorna i krigshärjade länder. Kamma till dig lite, för tusan. Ja, lidandet ska graderas enligt några mer eller mindre godtyckliga principer, och den som lider mindre enligt denna skala borde veta hut.
Att det här resonemanget blir absurt när det dras till sin spets är uppenbart. Det är liksom svårt att glädjas åt att ens barn "bara" fick svåra brännskador på förskolan och inte avled av chocken. Det är svårt att hitta en situation vilken som helst som inte hade kunnat vara värre. Men den plågsamma erfarenheten kan bara sättas i relation till den individ som har drabbats av den. I hur hög grad den bestämmer mig beror på vilka resurser jag har för övrigt, vilka glädjeämnen som kan tänkas distrahera och mildra, vilken kärlek och förståelse jag möts av när jag våndas, hur lång tid som har förflutit efter händelsen - och om jag har fått prata om det utan att bli värderad. Ja, att prata om det är faktiskt ett idiotsäkert sätt att förta laddningen i det inträffade. Och inte nog med det, det är det enda sättet.
Ingen människa orkar gråta hur länge som helst. Man når en punkt där tårarna tar slut och ersätts av en malande tomhet. Det är som en själens kroniska tandvärk och känns som om den aldrig ska ta slut. Men om tiden inte läker alla sår, för det gör den inte, så avklingar ändå den värsta smärtan med tiden. Det går inte att med en viljeansträngning ruska av sig obehaget, för vi råder inte över våra minnesbilder, och därför kan man inte heller "gå vidare". Men livet gör det. Det tar tid och det måste ta tid, men så småningom blir det bättre. Om de plågsamma erfarenheterna bestämmer oss i högre grad än de positiva så strävar vi ändå efter att undvika dem. Därför finns finns det inte heller någon offerkofta som vi kan svepa in oss i, och att påstå att den skulle vara "hemtam och trygg" är bara nonsens. Koftan sitter, i analogi med bilden av skönhet, i betraktarens öga.
Parallellen till prostutionsdebatten är uppenbar. Prostitutionsförespråkarna säger att prostituerade (eller "sexsäljare" som de föredrar att kalla dem) inte är några offer. Nej, de är starka, harmoniska och fritt väljande individer som väljer att bli påsatta tio gånger om dagen med brännande slemhinnor. Att vara ett offer är ju, som Kajsa Ekis Ekman påpekar i "Varat och varan", något av det värsta vi kan tänka oss. Men den här diskursen är blind för skillnaden mellan att falla offer för någonting och att vara ett offer, precis som i mitt resonemang ovan. Som om det senare skulle vara en egenskap eller identitet som vore möjlig att inneha. Att säga att prostituerade inte är offer är ett annat sätt att säga att det inte finns några strukturer att falla offer för - case closed. Kvinnor som blir våldtagna eller utsatta för "lindrigare" övergrepp (ni vet, såna med lägre status) ska förstås inte heller vara några offer. Att de drabbas av strukturer som dikterar att mannens sexualitet är av mer akut art än kvinnans eller att män i allmänhet är viktigare än kvinnor eller att män har fått lära sig att ta det de vill ha blir därmed osynligt.
Den som å ena sidan applåderar den spontant framväxande rörelsen #prataomdet och å andra sidan osynliggör strukturella förklaringar till sexuella övergrepp genom att tala om "offerroller" och "offerkoftor" ger inte bara åt ett förakt mot de drabbade. Nej, den personen (och jag menar inte nödvändigtvis Anna Troberg - hon är bara ett, måhända dåligt valt, exempel) är djupt ofeministisk och begriper inte elementära psykologiska mekanismer. Jag vet inte vilket som är värst.
Det är inte dags att "ta av sig offerkoftan". Det är dags att repa upp den.
söndag 19 december 2010
Varför vi måste #prataomdet
Få har väl missat den stormflod av berättelser om sexuella övergrepp som har vällt fram på Twitter på sistone under hashtaggen #prataomdet. Hör du ändå till dem som inte vet vad saken gäller kan du gå till prataomdet.se så får du se. Jag var en av dem som hakade på, i mitt fall genom att länka till ett tidigare inlägg om kammaråklagare Hillegren och hans idiotiska uttalanden om våldtäkter. Här kan man också, ganska kortfattat, läsa om mina egna erfarenheter av att bli våldtagen. Det som inte framgår är att tortyren i fråga höll på i närmare två och ett halvt dygn. Den sista gången han våldtog mig - den tolfte gången, räknade jag det till - var strax innan taxin kom och hämtade mig för att äntligen ta mig till färjan hem till Sverige. Jag har skrivit om den här händelsen flera gånger i bloggen, bl.a. i ett inlägg om flersam svartsjuka. Men ni behöver inte klicka, för här följer ett utdrag ur det inlägget:
Det har tyvärr förekommit en del cyniska kommentarer i Twitterflödet, för cynism är en vanlig försvarsreaktion mot något som faktiskt slår mot magggropen. Andra överväldigas av alla vittnesmål och reagerar med att stänga av. Samma reaktioner möter den som tydligen inte kan sluta prata om diverse kränkningar eller sorger. Det var väl ett jävla ältande, tänker folk i smyg. Vad ska det vara bra för, egentligen? Måste man gräva ner sig i det negativa, kan man inte gå vidare nån gång? Jo, visst både kan och bör man gå vidare. Men det tar tid, och ältandet är en del i processen mot läkning. Bara det att komma ut med sin berättelse kan vara en stor befrielse, särskilt när man märker att man är i gott sällskap. För alla kan drabbas (även om våldtäkter på pojkar/män är marginella i sammanhanget). Många som har skrivit under #prataomdet gör det dessutom för första gången, och det är stort för dem och för oss alla att så många bryter tystnaden. Jag skulle önska dem alla att få ha tillgång till en så bra terapeut som jag hade, men många kommer aldrig på tanken. Man tänker att det kanske inte var så farligt, man vill inte känna sig som ett psykfall som inte klara sig själv, man vet vilka negativa reaktioner man kan mötas av om man erkänner att man går i terapi. Det är väldigt, väldigt synd.
Det sägs att #prataomdet till stor del handlar om gråzoner, alltså inte enbart fullbordade våldtäkter. Men jag ser faktiskt inga gråzoner. Skillnaderna handlar nämligen om grad, inte art. Det handlar om underlägen, trängda situationer, om att utsättas för något man inte vill, om att kanske protestera, men bara svagt - eller om protester som möts av likgiltighet eller hån. Och det handlar om att inte bli trodd när man inte "reagerar logiskt", som om det logiska i en människas handlande bestod i att vara hundraprocentigt och iskallt rationell. Varför anmälde du inte? Varför skrek och klöste du inte? Varför stannade du kvar i det där förhållandet? Det är inte nog med att man redan bär på en smärtsam erfarenhet, nu ska man också ställas inför rätta för att man var en människa och inte en maskin.
Den andra natten fixade våldtäktsmannen Roy så att jag slapp sova hos honom. Kanske ville han slippa mig också, eller så hade han något annat skäl att vilja bli av med mig. Han följde mig till ett vandrarhem och sa med hög röst så att alla skulle höra det att han skulle hämta mig morgonen därpå. Den höga rösten var en markering till alla där att de skulle låta mig vara ifred, annars. Och till mig att de var farliga, något han dessutom hade inskärpt i mig på vägen dit. Varför stack jag bara inte, varför gick jag inte till polisen? Jag menar, två och ett halvt dygn - jag borde ha haft tillfällen att fly även när vi var på hans sjömanshem. Jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, bankat i väggen, skrikit. Men det gjorde jag inte, och det av flera skäl. Dels hamnade jag i chocktillstånd efter den första penetrationen. Jag kunde knappt stå på benen, för de skakade så. Jag kunde inte tänka klart, allt var vara ett virrvarr. Och chocken satt i ett tag, även om den avklingade något. Dels var jag livrädd för honom eftersom han med all önskvärd tydlighet hade demonstrerat att han kunde göra precis vad han ville med mig. Och så - paradoxalt nog - blev han ett slags trygghet för mig i den här utsatta situationen. Jag var så oändligt ensam och visste inte hur jag skulle ta mig hem till Sverige. När jag dagen innan satt i väntrummet på färjeterminalen och grät, och han slog sig i slang med mig, framkastade jag att jag kanske skulle be polisen om hjälp. Det avrådde han starkt ifrån, ja det var nästan det sämsta jag kunde göra, för snuten var inte att lita på. Jag trodde honom.
Ja, Roy var på samma gång min baneman och min trygghet. Det är inte logiskt och jag handlade inte rationellt. Men det är mänskligt och inte en ovanlig kombination; jag tror att det brukar kallas för Stockholmssyndromet. Vi är mänskliga lite till mans. Vi stannar kvar i dåliga relationer fast allt talar för att vi borde bryta oss loss. Vi träffar den som utsatte oss för ett övergrepp dagen efter, utan att säga nåt. Vi anmäler inte på en gång, och för varje dag som går blir det allt svårare att uppsöka den där polisstationen. Vi tvivlar på våra egna sinnen - var det där verkligen ett övergrepp? Och allt detta kan vändas emot oss; fråga bara den som har blivit förhörd av en hånfull advokat i rätten.
Därför är #prataomdet så bra. Här framträder människor i all sin komplexitet och mänsklighet. De pratar om det och berättelserna är en effektiv motbild till synen på människan som en alltigenom rationell varelse. Har du varit utsatt? Prata om det, du med. Det är det enda som hjälper.
När jag var sexton år befann jag mig en kväll i Tilbury utanför London och konstaterade att jag hade missat färjan hem till Sverige. Jag var mer barn än vuxen, och jag var förtvivlad, pank och rådlös. En snäll man förbarmade sig över mig och lät mig sova över hos honom. Men mitt i natten vaknade jag av hans händer på min kropp. Sedan våldtog han mig upprepade gånger under de två och ett halvt dygn som det tog innan nästa färja gick.Alltså: jag har sannerligen pratat om det. Jag har ältat det, om och om igen, till det har mist sin laddning. Det, i kombination med min forne terapeuts ord som gjorde slut på mitt skuldbeläggande av mig själv, har fungerat. I dag känner jag ett visst vemod när jag tänker på den där lilla killen som inte hade någon att prata med. För när jag äntligen kom hem till Sverige igen och möttes av mina föräldrar sa jag ingenting. Min mamma frågade om jag hade "träffat nån tjej" i England. Ja, tjenare. Att jag skulle berätta för mina föräldrar vad som hade hänt fanns inte i min föreställningsvärld. Så jag teg och led i ett par år tills jag äntligen hade hittat en tjejkompis som jag vågade öppna mig för. Och så gör många - tiger. Av skam, för att inte bli sedd som någon som borde ha vetat bättre, för att inte få en stämpel på sig som Den Våldtagna.
I många år efteråt förbannade jag mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag följde med honom hem? Jag hade verkligen mig själv att skylla. Jag skämdes över min svaghet och i fantasin hämnades jag på de mest fasansfulla sätt. Jag hade blivit rädd för män och vad de kunde göra med mig. Tankarna ville aldrig lämna mig: om och om igen återupplevde jag kränkningen och smärtan.
Långt senare kunde jag konstatera att jag inte längre tänkte på den där händelsen varje dag, men den plågade mig fortfarande. Tills jag med hjälp av min dåvarande terapeut kunde byta perspektiv. Han sa ungefär så här: ”Jag tycker att du ska betrakta det som en olyckshändelse. Olyckshändelser är oförutsägbara till sin natur och därför kan man inte gardera sig mot dem.” Och det man inte kan gardera sig mot ska man förstås inte heller klandra sig själv för. Jag kunde inte förutse att den där snälle mannen skulle våldta mig. Jag trodde ju människor om gott. Uppvaknandet blev brutalt, men skulden var enbart hans.
Min rädsla för män, då? Jo, den avtog i takt med att jag fick nya, positiva erfarenheter av dem. Jag lärde mig med tiden att de allra flesta faktiskt är snälla och harmlösa. Det är alltid mycket svårare att lära om än att lära, men det var vad jag gjorde. I dag plågas jag inte alls på samma sätt när jag tänker på de där dygnen i fångenskap, och mitt hat mot män har genom upprepade goda erfarenheter förbytts i kärlek till dem.
Det har tyvärr förekommit en del cyniska kommentarer i Twitterflödet, för cynism är en vanlig försvarsreaktion mot något som faktiskt slår mot magggropen. Andra överväldigas av alla vittnesmål och reagerar med att stänga av. Samma reaktioner möter den som tydligen inte kan sluta prata om diverse kränkningar eller sorger. Det var väl ett jävla ältande, tänker folk i smyg. Vad ska det vara bra för, egentligen? Måste man gräva ner sig i det negativa, kan man inte gå vidare nån gång? Jo, visst både kan och bör man gå vidare. Men det tar tid, och ältandet är en del i processen mot läkning. Bara det att komma ut med sin berättelse kan vara en stor befrielse, särskilt när man märker att man är i gott sällskap. För alla kan drabbas (även om våldtäkter på pojkar/män är marginella i sammanhanget). Många som har skrivit under #prataomdet gör det dessutom för första gången, och det är stort för dem och för oss alla att så många bryter tystnaden. Jag skulle önska dem alla att få ha tillgång till en så bra terapeut som jag hade, men många kommer aldrig på tanken. Man tänker att det kanske inte var så farligt, man vill inte känna sig som ett psykfall som inte klara sig själv, man vet vilka negativa reaktioner man kan mötas av om man erkänner att man går i terapi. Det är väldigt, väldigt synd.
Det sägs att #prataomdet till stor del handlar om gråzoner, alltså inte enbart fullbordade våldtäkter. Men jag ser faktiskt inga gråzoner. Skillnaderna handlar nämligen om grad, inte art. Det handlar om underlägen, trängda situationer, om att utsättas för något man inte vill, om att kanske protestera, men bara svagt - eller om protester som möts av likgiltighet eller hån. Och det handlar om att inte bli trodd när man inte "reagerar logiskt", som om det logiska i en människas handlande bestod i att vara hundraprocentigt och iskallt rationell. Varför anmälde du inte? Varför skrek och klöste du inte? Varför stannade du kvar i det där förhållandet? Det är inte nog med att man redan bär på en smärtsam erfarenhet, nu ska man också ställas inför rätta för att man var en människa och inte en maskin.
Den andra natten fixade våldtäktsmannen Roy så att jag slapp sova hos honom. Kanske ville han slippa mig också, eller så hade han något annat skäl att vilja bli av med mig. Han följde mig till ett vandrarhem och sa med hög röst så att alla skulle höra det att han skulle hämta mig morgonen därpå. Den höga rösten var en markering till alla där att de skulle låta mig vara ifred, annars. Och till mig att de var farliga, något han dessutom hade inskärpt i mig på vägen dit. Varför stack jag bara inte, varför gick jag inte till polisen? Jag menar, två och ett halvt dygn - jag borde ha haft tillfällen att fly även när vi var på hans sjömanshem. Jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, bankat i väggen, skrikit. Men det gjorde jag inte, och det av flera skäl. Dels hamnade jag i chocktillstånd efter den första penetrationen. Jag kunde knappt stå på benen, för de skakade så. Jag kunde inte tänka klart, allt var vara ett virrvarr. Och chocken satt i ett tag, även om den avklingade något. Dels var jag livrädd för honom eftersom han med all önskvärd tydlighet hade demonstrerat att han kunde göra precis vad han ville med mig. Och så - paradoxalt nog - blev han ett slags trygghet för mig i den här utsatta situationen. Jag var så oändligt ensam och visste inte hur jag skulle ta mig hem till Sverige. När jag dagen innan satt i väntrummet på färjeterminalen och grät, och han slog sig i slang med mig, framkastade jag att jag kanske skulle be polisen om hjälp. Det avrådde han starkt ifrån, ja det var nästan det sämsta jag kunde göra, för snuten var inte att lita på. Jag trodde honom.
Ja, Roy var på samma gång min baneman och min trygghet. Det är inte logiskt och jag handlade inte rationellt. Men det är mänskligt och inte en ovanlig kombination; jag tror att det brukar kallas för Stockholmssyndromet. Vi är mänskliga lite till mans. Vi stannar kvar i dåliga relationer fast allt talar för att vi borde bryta oss loss. Vi träffar den som utsatte oss för ett övergrepp dagen efter, utan att säga nåt. Vi anmäler inte på en gång, och för varje dag som går blir det allt svårare att uppsöka den där polisstationen. Vi tvivlar på våra egna sinnen - var det där verkligen ett övergrepp? Och allt detta kan vändas emot oss; fråga bara den som har blivit förhörd av en hånfull advokat i rätten.
Därför är #prataomdet så bra. Här framträder människor i all sin komplexitet och mänsklighet. De pratar om det och berättelserna är en effektiv motbild till synen på människan som en alltigenom rationell varelse. Har du varit utsatt? Prata om det, du med. Det är det enda som hjälper.
lördag 18 december 2010
Dags att slakta Lassie?
En gång i gryningen av min "karriär" som översättare (jobbet har blivit alltmer olönsamt med åren) fick jag ta mig an några avsnitt av "Lassie". Serien var urgammal redan då men skulle visas i repris i någon bilhandlarkanal nära dig. I dag är den mer eller mindre bortglömd, men programidén går ut på att Lassie räddar folk och fä ur svåra situationer med sin klokskap och förmåga att kommunicera. Så här, ungefär:
- Lassie, vad är det? - Vov, vov, vov. - Har det hänt nåt? - Vov! - Sitter det lilla rådjuret fast med foten under ett nedfallet träd medan den hemska puman närmar sig? - Yes, sir! (Eller ja, "vov vov vov"). - Samtidigt som det har börjat brinna i ladan och mrs Doubtfire behöver sin hjärtmedicin och bäcken har svämmat över så att vägbanken är underminerad och bilen (en herrgårdsvagn med träpaneler på sidan och skidor på taket) med mamma, pappa, lille John och lillasyster Sue och deras kanin Stampe som alla är på väg att besöka turiststationen Holbrook kommer att rasa ner i ravinen, samtidigt som klimatförhandlingarna i Kyoto är på väg att bryta samman? - Vov, VOV, VOV!!
En serie rådiga ingripanden senare och saken är biff. Det enda som inte är biff är Lassie, för vi äter inte söta, rådiga och välborstade colliehundar i vår del av världen. Däremot äter vi gris, med undantag för Griseknoen och Babe. Jag antar att folk som har minigrisar som husdjur inte heller griljerar dem till jul, lika lite som man käkar upp familjens marsvin eller kaniner. Det vore ju omänskligt. Här, alltså. I andra länder äter man som bekant allt möjligt som vi rynkar på näsan åt. Synen på djur och deras ätbarhet varierar både geografiskt och inhemskt i en rad svåröverskådliga diskurser som har föga med logik att göra. För vad skiljer egentligen en gris och en hund åt? Inte mycket, förutom utseendet, vilket är anledningen till att man numera kan höra nöffanden på tunnelbanan även om det är ovanligt.
Själv är jag kluven. Jag tycker inte att man ska lassiefiera djur, alltså tillskriva dem egenskaper de inte har. Inte ens våra kusiner schimpanserna är så rara när det kommer till kritan. En kvinna som var skötare åt en under många år fick hela sitt ansikte bortslitet en dag när apan var på dåligt humör. Innan dess var hon nog övertygad om att deras relation byggde på ömsesidig förståelse och respekt. Nu är hon blind och har som en av de första i världen fått en ansiktstransplantation för att inte se ut som ett monster. Och det säger en hel del, liksom fallet med den svenske brandmannnen som också fick sitt ansikte förstört. Ser någon inte mänsklig ut får vi svårt att värja oss mot misstanken att vederbörande inte heller är riktigt mänsklig. Men gulliga djur är nästan, om än inte helt, som människor. Blir våra barn allergiska och husdjuret inte kan omplaceras är skillnaden uppenbar, för då blir det ett besök till veterinären, men det är inte barnet som får "somna in".
Så nej, djur är inte människor, har inte människors känslor och behöver inte behandlas som människor. Däremot bör de behandlas väl, tycker jag. Suggor ska inte behöva ligga fastspända på ett blött betonggolv tills de får liggsår, allt för att ingen av de små griseknoarna ska krossas under suggans tyngd. Kycklingar ska inte behöva ha ont i benen för att kroppen växer för fort. (Att det är så visades i ett annat program jag har översatt, genom att helt enkelt ge vissa av dem paracetamol. Alvedonkycklingarna gick bra, men inte de andra.) Exemplen kan göras hur många som helt. Ni minns väl reportagen från häromåret som visade hur vi får dun till våra dunjackor? Vi upprörs, med rätta, när hundar flås mer eller mindre levande, när sälungar klubbas ihjäl på isen, när delfiner fastnar i tonfisknäten eller när mangroveträsken förstörs av räkodlingar. Det är inte okej att åsamka djur lidande eller förstöra miljön bara för att vi ska kunna få mat som inte kostar för mycket.
Men innebär det här att det är fel att äta djur? Nej, jag tycker inte det. Det borde vara okej så länge de behandlas just som djur, inte bara som potentiell föda. Höns som får gå omkring och picka ute i den icke-existerande gudens fria natur kan man nacka utan dåligt samvete. Samma sak gäller ankor, grisar eller kor. Jag tycker inte att det är ett utslag av samma slags fascism som när människor förtrycker andra människor eller av att vi ser oss som skapelsens krona och därmed anser oss ha rätt att mörda andra varelser. Denna etisk bygger vad jag kan förstå på att djur på något sätt är som människor och ska ha människors rättigheter. Men nu är de inte det.
Problemet är bara att det dels är svårt att hitta kött från små idylliska gårdar, dels att det blir väldigt dyrt. Men kanske vore det värt det. Man kanske borde leva vegetariskt men unna sig lite före detta frisprättande animaliskt protein ibland, som lyx. Frågan är bara var man ska dra gränsen. När vi läser larmrapporter om utfiskning av torsk byter vi nog, om än motvilligt, fiskpinnar av torsk mot fiskpinnar av hoki. Men är vi beredda att bara äta närproducerad mat, för miljöns skull? I så fall får vi skippa sockerärtorna från Kenya, riset från Vietnam och så vidare. Gudarna vet hur vegetarianernas linser, sojabönor och sötpotatisar belastar miljön. Jag tror att få skulle nöja sig med att äta svenska rovor och rågbröd under vinterhalvåret. Miljöaspekten krånglas till ytterligare av att så kallad biodynamisk odling kan vara precis lika skadlig för miljön som storskalig odling med monokulturer, hormoner och gifter - utan att ge livsmedel med bättre kvalitet. Och den som vill undvika alla tillsatser i maten genom att ge akt på e-nummmer etc får vara beredd att offra mycket tid på det, lindrig sagt. Inte ens bröd kan kan egentligen köpa med gott samvete i butiken, nej man får baka själv.
Själv är jag djupt inkonsekvent. Hade jag gott och tid och pengar skulle jag lägga om livsstil helt, för mitt samvetes skull. Men jag ger mina barn falukorv och grillad kyckling ibland fast jag tycker att sån mat är skit, både som mat och etik. Visst bakar jag bröd, men jag skulle aldrig orka göra det jämt. Visst gör jag vegetarisk mat, men skulle jag enbart bjuda på sånt fick jag finna mig i att barnens klagan över äcklig mat skulle anta stormstyrka. Det är illa redan nu. Vissa rätter funkar alltid, men man kan inte ha pannkaka sju dagar i veckan. Som småbarnsförälder med begränsade ekonomiska resurser och ont om tid känns det bara inte möjligt att genomföra den omvälvande etiska matrevolution jag innerst inne drömmer om.
Till er som är vegetarianer eller veganer vill jag säga: Bra jobbat! Ni är konsekventa, och det måste kännas skönt. Men ni kanske också ska fundera lite på det där med miljöaspekten. Ni äter väl inte ris som har odlats av folk under svåra omständigheter, på odlingar som rubbar ekosystemen i Asien och sedan fraktats hit från andra sidan jordklotet? Ni dricker väl inte te som inte är rättvisemärkt och giftfritt? Och om ni nu gör kompromisser (tro inte att jag inte förstår er), hur försvarar ni dem? Det vore intressant att ta del av. Och så undrar jag hur ni resonerar kring det där med att döda djur. Får man någonsin göra det? Har ni något föremål som är tillverkat av skinn? Kan man alls vara konsekvent utan att bli något slags straight edge-extremist - och är det ens önskvärt att vara konsekvent?
Jag vet inte, jag. Jag ska försöka bättra mig. Men att helt lägga om livsstil får nog anstå ett tag till. Det finns så mycket annat som känns viktigare just nu. Men jag äter i alla fall inte hund, hur mycket jag än drömde om att döda Lassie när jag översatte den där eländiga serien.
- Lassie, vad är det? - Vov, vov, vov. - Har det hänt nåt? - Vov! - Sitter det lilla rådjuret fast med foten under ett nedfallet träd medan den hemska puman närmar sig? - Yes, sir! (Eller ja, "vov vov vov"). - Samtidigt som det har börjat brinna i ladan och mrs Doubtfire behöver sin hjärtmedicin och bäcken har svämmat över så att vägbanken är underminerad och bilen (en herrgårdsvagn med träpaneler på sidan och skidor på taket) med mamma, pappa, lille John och lillasyster Sue och deras kanin Stampe som alla är på väg att besöka turiststationen Holbrook kommer att rasa ner i ravinen, samtidigt som klimatförhandlingarna i Kyoto är på väg att bryta samman? - Vov, VOV, VOV!!
En serie rådiga ingripanden senare och saken är biff. Det enda som inte är biff är Lassie, för vi äter inte söta, rådiga och välborstade colliehundar i vår del av världen. Däremot äter vi gris, med undantag för Griseknoen och Babe. Jag antar att folk som har minigrisar som husdjur inte heller griljerar dem till jul, lika lite som man käkar upp familjens marsvin eller kaniner. Det vore ju omänskligt. Här, alltså. I andra länder äter man som bekant allt möjligt som vi rynkar på näsan åt. Synen på djur och deras ätbarhet varierar både geografiskt och inhemskt i en rad svåröverskådliga diskurser som har föga med logik att göra. För vad skiljer egentligen en gris och en hund åt? Inte mycket, förutom utseendet, vilket är anledningen till att man numera kan höra nöffanden på tunnelbanan även om det är ovanligt.
Själv är jag kluven. Jag tycker inte att man ska lassiefiera djur, alltså tillskriva dem egenskaper de inte har. Inte ens våra kusiner schimpanserna är så rara när det kommer till kritan. En kvinna som var skötare åt en under många år fick hela sitt ansikte bortslitet en dag när apan var på dåligt humör. Innan dess var hon nog övertygad om att deras relation byggde på ömsesidig förståelse och respekt. Nu är hon blind och har som en av de första i världen fått en ansiktstransplantation för att inte se ut som ett monster. Och det säger en hel del, liksom fallet med den svenske brandmannnen som också fick sitt ansikte förstört. Ser någon inte mänsklig ut får vi svårt att värja oss mot misstanken att vederbörande inte heller är riktigt mänsklig. Men gulliga djur är nästan, om än inte helt, som människor. Blir våra barn allergiska och husdjuret inte kan omplaceras är skillnaden uppenbar, för då blir det ett besök till veterinären, men det är inte barnet som får "somna in".
Så nej, djur är inte människor, har inte människors känslor och behöver inte behandlas som människor. Däremot bör de behandlas väl, tycker jag. Suggor ska inte behöva ligga fastspända på ett blött betonggolv tills de får liggsår, allt för att ingen av de små griseknoarna ska krossas under suggans tyngd. Kycklingar ska inte behöva ha ont i benen för att kroppen växer för fort. (Att det är så visades i ett annat program jag har översatt, genom att helt enkelt ge vissa av dem paracetamol. Alvedonkycklingarna gick bra, men inte de andra.) Exemplen kan göras hur många som helt. Ni minns väl reportagen från häromåret som visade hur vi får dun till våra dunjackor? Vi upprörs, med rätta, när hundar flås mer eller mindre levande, när sälungar klubbas ihjäl på isen, när delfiner fastnar i tonfisknäten eller när mangroveträsken förstörs av räkodlingar. Det är inte okej att åsamka djur lidande eller förstöra miljön bara för att vi ska kunna få mat som inte kostar för mycket.
Men innebär det här att det är fel att äta djur? Nej, jag tycker inte det. Det borde vara okej så länge de behandlas just som djur, inte bara som potentiell föda. Höns som får gå omkring och picka ute i den icke-existerande gudens fria natur kan man nacka utan dåligt samvete. Samma sak gäller ankor, grisar eller kor. Jag tycker inte att det är ett utslag av samma slags fascism som när människor förtrycker andra människor eller av att vi ser oss som skapelsens krona och därmed anser oss ha rätt att mörda andra varelser. Denna etisk bygger vad jag kan förstå på att djur på något sätt är som människor och ska ha människors rättigheter. Men nu är de inte det.
Problemet är bara att det dels är svårt att hitta kött från små idylliska gårdar, dels att det blir väldigt dyrt. Men kanske vore det värt det. Man kanske borde leva vegetariskt men unna sig lite före detta frisprättande animaliskt protein ibland, som lyx. Frågan är bara var man ska dra gränsen. När vi läser larmrapporter om utfiskning av torsk byter vi nog, om än motvilligt, fiskpinnar av torsk mot fiskpinnar av hoki. Men är vi beredda att bara äta närproducerad mat, för miljöns skull? I så fall får vi skippa sockerärtorna från Kenya, riset från Vietnam och så vidare. Gudarna vet hur vegetarianernas linser, sojabönor och sötpotatisar belastar miljön. Jag tror att få skulle nöja sig med att äta svenska rovor och rågbröd under vinterhalvåret. Miljöaspekten krånglas till ytterligare av att så kallad biodynamisk odling kan vara precis lika skadlig för miljön som storskalig odling med monokulturer, hormoner och gifter - utan att ge livsmedel med bättre kvalitet. Och den som vill undvika alla tillsatser i maten genom att ge akt på e-nummmer etc får vara beredd att offra mycket tid på det, lindrig sagt. Inte ens bröd kan kan egentligen köpa med gott samvete i butiken, nej man får baka själv.
Själv är jag djupt inkonsekvent. Hade jag gott och tid och pengar skulle jag lägga om livsstil helt, för mitt samvetes skull. Men jag ger mina barn falukorv och grillad kyckling ibland fast jag tycker att sån mat är skit, både som mat och etik. Visst bakar jag bröd, men jag skulle aldrig orka göra det jämt. Visst gör jag vegetarisk mat, men skulle jag enbart bjuda på sånt fick jag finna mig i att barnens klagan över äcklig mat skulle anta stormstyrka. Det är illa redan nu. Vissa rätter funkar alltid, men man kan inte ha pannkaka sju dagar i veckan. Som småbarnsförälder med begränsade ekonomiska resurser och ont om tid känns det bara inte möjligt att genomföra den omvälvande etiska matrevolution jag innerst inne drömmer om.
Till er som är vegetarianer eller veganer vill jag säga: Bra jobbat! Ni är konsekventa, och det måste kännas skönt. Men ni kanske också ska fundera lite på det där med miljöaspekten. Ni äter väl inte ris som har odlats av folk under svåra omständigheter, på odlingar som rubbar ekosystemen i Asien och sedan fraktats hit från andra sidan jordklotet? Ni dricker väl inte te som inte är rättvisemärkt och giftfritt? Och om ni nu gör kompromisser (tro inte att jag inte förstår er), hur försvarar ni dem? Det vore intressant att ta del av. Och så undrar jag hur ni resonerar kring det där med att döda djur. Får man någonsin göra det? Har ni något föremål som är tillverkat av skinn? Kan man alls vara konsekvent utan att bli något slags straight edge-extremist - och är det ens önskvärt att vara konsekvent?
Jag vet inte, jag. Jag ska försöka bättra mig. Men att helt lägga om livsstil får nog anstå ett tag till. Det finns så mycket annat som känns viktigare just nu. Men jag äter i alla fall inte hund, hur mycket jag än drömde om att döda Lassie när jag översatte den där eländiga serien.
tisdag 14 december 2010
Ingenting går upp mot en liten thailändska
(Varning: nedanstående är satir. Förklaring följer.)
Middagen står på bordet. Huset är städat. Barnen är hemma. Om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta: att jag har en liten thailändska.
Jag antar att jag har den svenska mannens typiska psykologi. Aldrig nöjd med vad jag uppnått, alltid vidare. Detta, att inte kunna känna enbart tacksamhet över en god prestation - är det inte både sorgligt och, förr eller senare, patetiskt?
Men det finns en erfarenhet i mitt liv som avviker från det mönstret. Något som ofta får mig att känna ett inre lugn, en sund motivation och, ja, stolthet över de många timmar jag arbetar och den relativa framgång jag haft. Pengarna går till en liten thailändska.
Jag har förstått de senaste åtta åren (min tid som förälder) att det inte är en alldeles rumsren känsla. Det är inte konstigt. Bilden av thailändskorna i Sverige är ju präglad av fördomar.
Och som med alla fördomar bygger de fängelser. Vuxna människor som träffar överlagda val beträffande sina liv buras in i ett begreppsschema som inte rymmer deras personer. Fångvaktare i det här fallet är alla de som inskränker bilden av thailändskan till att gälla bara skurmadamen eller den glamourösa hålldamen.
Hå-hå-ja-ja, det är ett elände. Snart dags att åka hem. Middagen står på bordet. Huset är städat. Barnen är hemma.
Det är ett slit.
Men det är värt det.
---
Ja, så skrev Roland Poirier Martinsson på Newsmill för ett tag sen, men hans artikel handlade om hemmafruar, inte thailändskor. I dag länkar @NewsmillLeo på Twitter, alltså Leo Lagercrantz, till sin artikel på sagda sajt: Generaliseringar om folkgrupper hör inte hemma på Newsmill. Frågan inställer sig: Är kvinnor en folkgrupp? Är invandrare en folkgrupp? Nej, inte i teknisk bemärkelse, inte om man exempelvis ser till lagstiftningen. Kvinnor är t.ex. inte att jämställa med muslimer, invandrare inte med romer eller samer. Men ändå. Att Newsmill skulle vara något slags frizon där starkt nedsättande kommentarer om "våra invandrare" är förbjudna stämmer inte. Hade Roland Poirier Martinssons artikel verkligen sett ut som i min remix ovan hade den kanske inte publicerats. Men vad är skillnaden?
Middagen står på bordet. Huset är städat. Barnen är hemma. Om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta: att jag har en liten thailändska.
Jag antar att jag har den svenska mannens typiska psykologi. Aldrig nöjd med vad jag uppnått, alltid vidare. Detta, att inte kunna känna enbart tacksamhet över en god prestation - är det inte både sorgligt och, förr eller senare, patetiskt?
Men det finns en erfarenhet i mitt liv som avviker från det mönstret. Något som ofta får mig att känna ett inre lugn, en sund motivation och, ja, stolthet över de många timmar jag arbetar och den relativa framgång jag haft. Pengarna går till en liten thailändska.
Jag har förstått de senaste åtta åren (min tid som förälder) att det inte är en alldeles rumsren känsla. Det är inte konstigt. Bilden av thailändskorna i Sverige är ju präglad av fördomar.
Och som med alla fördomar bygger de fängelser. Vuxna människor som träffar överlagda val beträffande sina liv buras in i ett begreppsschema som inte rymmer deras personer. Fångvaktare i det här fallet är alla de som inskränker bilden av thailändskan till att gälla bara skurmadamen eller den glamourösa hålldamen.
Hå-hå-ja-ja, det är ett elände. Snart dags att åka hem. Middagen står på bordet. Huset är städat. Barnen är hemma.
Det är ett slit.
Men det är värt det.
---
Ja, så skrev Roland Poirier Martinsson på Newsmill för ett tag sen, men hans artikel handlade om hemmafruar, inte thailändskor. I dag länkar @NewsmillLeo på Twitter, alltså Leo Lagercrantz, till sin artikel på sagda sajt: Generaliseringar om folkgrupper hör inte hemma på Newsmill. Frågan inställer sig: Är kvinnor en folkgrupp? Är invandrare en folkgrupp? Nej, inte i teknisk bemärkelse, inte om man exempelvis ser till lagstiftningen. Kvinnor är t.ex. inte att jämställa med muslimer, invandrare inte med romer eller samer. Men ändå. Att Newsmill skulle vara något slags frizon där starkt nedsättande kommentarer om "våra invandrare" är förbjudna stämmer inte. Hade Roland Poirier Martinssons artikel verkligen sett ut som i min remix ovan hade den kanske inte publicerats. Men vad är skillnaden?
lördag 11 december 2010
De svenska synderna
Att kasta konservburkar och glas bland de vanliga soporna inger många svenskar en stark känsla av obehag. Gör man det ändå, sker det i smyg. Att inte källsortera är en svensk synd som ingen vill bli påkommen med. Det går väl an att kasta reklam i sopnedkastet och kanske knöla ner en pizzakartong också, men tidningarna lägger man i områdets grovsoprum, miljöstuga, återvinningscentral eller vad man vill kalla det. Där kan man också lägga batterier i batteriholken och sortera glödlampor efter modell: lågenergi och de vanliga, utdöende. Ibland händer det att någon marodör kastar in gamla bildäck, färgburkar, uttjänta kläder, trasiga fåtöljer och pajade teveapparater huller om buller i detta ordningsparadis. Ingenting väcker väl en sådan vrede. Man vill vrida nacken av den jäveln, för hur kan man vara så lat? Men det värsta är nog att den som gör så sätter sig över vår överenskommelse om hur vi ska skona miljön och samtidigt skapa trivsel i våra gemensamma lokaler. Det är inte bara att vara slarvig, inte bara att mäla sig ut ur gemenskapen, nej det är att sätta sig över den, säga "Jag skiter väl i er" och få oss andra att framstå som ett gäng ängsliga fånar.
Nedan följer en lista på liknande brott. Var god observera att jag inte lägger in några etiska aspekter (jag tycker t.ex. att man bör källsortera; jag är väl svensk). Inte heller är synderna sorterade i någon särskild ordning, för det kommer ni säkert att göra själva under läsningen.
Att tränga sig före. Gäller framför allt till diverse kassor. Undantag: bussköer. Där får man gärna tränga sig lite, bara det sker diskret.
Att röka inomhus (gäller även bilen). Sånt gör bara alkoholiserade ensamma män och diverse utlänningar.
Att inte fira jul, nyår, påsk, midsommar och andra högtider. Ett och annat undantag medges, men att inte högtidlighålla en enda av de här sederna är mycket suspekt.
Att ifrågasätta klämdagar, t.ex. genom att kräva barnomsorg en fredag trots att torsdagen är en röd dag som firas till minne av att det unga Jesusbarnet på skoj lärde ett får att äta oliver, och att personalen faktiskt har räknat med att få vila upp sig inför helgen.
Att tacka nej till impregneringssprej och extra sulor vid inköp av skor. Det är sårande för personalen, som utan en tanke på egen vinning erbjuder dessa tillbehör på det att man må uppnå den ljuvaste skokomfort.
Att ta för många sugrör och servetter på McDonald's. Och kanske smuggla med sig dem hem!
Att inte dricka alkohol när alla andra gör det. Bara sitta där och iakttaga deras beteende, liksom.
Att inte svara i sin mobiltelefon, inte genast replikera på mejl/sms/röstbrevlådemeddelanden, alltså inte återkomma i någon form när en medmänniska har sökt en. Det kan ju vara viktigt, och gudarna vet när nästa kontakttillfälle bjuds.
Att blanda kulör- och vittvätt och hoppas på det bästa. Visst, förlusten är personlig, men nonchalansen...! (Att inte ta bort ludd från torktumlaren är som alla vet en direkt fientlig handling.)
Att titta för länge på sina medmänniskor på ett allmänt kommunikationsmedel. För att inte tala om att försöka samtala med dem. (Undantag: väderprat med pensionär.)
Att inte stå till höger i en rulltrappa. Att färdas med en dubbelvagn i densamma så att ingen kan tränga sig förbi fast de skulle vinna minst fyra sekunder.
Att inte titta på väderleksrapporten eller avläsa termometern och därför klä sig olämpligt för årstiden. Besläktat: att inte tänka på om det är kallt eller varmt eller vått och att vägra prata om det.
Att inte ta av sig skorna vid besök i någons hem. Variant: att inte medtaga inneskor vid besök hos Etienne Glaser.
Att inte finnas på Facebook. Variant 1: att inte besvara vänskapsförfrågningar från personer som man ignorerade redan på mellanstadiet. Variant 2: att inte visa sitt stöd för de spelberoende i Atlantic City genom att lägga till en twibbon med en överkorsad enarmad bandit.
Att inte gå på föräldramöten. Variant: att ta lätt på utvecklingssamtal. Som om ens barn kunde utvecklas ändå...!
Att ge sina barn godis eller chips en tisdag.
Att inte ha behå (gäller ej män).
Att ha lila byxor (gäller ej kvinnor och barn).
Att som barnvagnskörande mamma i Västermalmsgallerian inte ha tofs.
Att inte ha en enda kylskåpsmagnet.
Att inte träna.
Att inte släcka lyset efter sig.
Att ignorera högerregeln.
Att inte hosta i armvecket.
Att inte vilja skärpa sig.
Att vilja dö. På allvar.
Nedan följer en lista på liknande brott. Var god observera att jag inte lägger in några etiska aspekter (jag tycker t.ex. att man bör källsortera; jag är väl svensk). Inte heller är synderna sorterade i någon särskild ordning, för det kommer ni säkert att göra själva under läsningen.
Att tränga sig före. Gäller framför allt till diverse kassor. Undantag: bussköer. Där får man gärna tränga sig lite, bara det sker diskret.
Att röka inomhus (gäller även bilen). Sånt gör bara alkoholiserade ensamma män och diverse utlänningar.
Att inte fira jul, nyår, påsk, midsommar och andra högtider. Ett och annat undantag medges, men att inte högtidlighålla en enda av de här sederna är mycket suspekt.
Att ifrågasätta klämdagar, t.ex. genom att kräva barnomsorg en fredag trots att torsdagen är en röd dag som firas till minne av att det unga Jesusbarnet på skoj lärde ett får att äta oliver, och att personalen faktiskt har räknat med att få vila upp sig inför helgen.
Att tacka nej till impregneringssprej och extra sulor vid inköp av skor. Det är sårande för personalen, som utan en tanke på egen vinning erbjuder dessa tillbehör på det att man må uppnå den ljuvaste skokomfort.
Att ta för många sugrör och servetter på McDonald's. Och kanske smuggla med sig dem hem!
Att inte dricka alkohol när alla andra gör det. Bara sitta där och iakttaga deras beteende, liksom.
Att inte svara i sin mobiltelefon, inte genast replikera på mejl/sms/röstbrevlådemeddelanden, alltså inte återkomma i någon form när en medmänniska har sökt en. Det kan ju vara viktigt, och gudarna vet när nästa kontakttillfälle bjuds.
Att blanda kulör- och vittvätt och hoppas på det bästa. Visst, förlusten är personlig, men nonchalansen...! (Att inte ta bort ludd från torktumlaren är som alla vet en direkt fientlig handling.)
Att titta för länge på sina medmänniskor på ett allmänt kommunikationsmedel. För att inte tala om att försöka samtala med dem. (Undantag: väderprat med pensionär.)
Att inte stå till höger i en rulltrappa. Att färdas med en dubbelvagn i densamma så att ingen kan tränga sig förbi fast de skulle vinna minst fyra sekunder.
Att inte titta på väderleksrapporten eller avläsa termometern och därför klä sig olämpligt för årstiden. Besläktat: att inte tänka på om det är kallt eller varmt eller vått och att vägra prata om det.
Att inte ta av sig skorna vid besök i någons hem. Variant: att inte medtaga inneskor vid besök hos Etienne Glaser.
Att inte finnas på Facebook. Variant 1: att inte besvara vänskapsförfrågningar från personer som man ignorerade redan på mellanstadiet. Variant 2: att inte visa sitt stöd för de spelberoende i Atlantic City genom att lägga till en twibbon med en överkorsad enarmad bandit.
Att inte gå på föräldramöten. Variant: att ta lätt på utvecklingssamtal. Som om ens barn kunde utvecklas ändå...!
Att ge sina barn godis eller chips en tisdag.
Att inte ha behå (gäller ej män).
Att ha lila byxor (gäller ej kvinnor och barn).
Att som barnvagnskörande mamma i Västermalmsgallerian inte ha tofs.
Att inte ha en enda kylskåpsmagnet.
Att inte träna.
Att inte släcka lyset efter sig.
Att ignorera högerregeln.
Att inte hosta i armvecket.
Att inte vilja skärpa sig.
Att vilja dö. På allvar.
torsdag 9 december 2010
När total underkastelse är lika med medborgarskap
Häromdagen såg jag BBC-dokumentären A Place for Paedophiles på nätet. Det var en alltigenom obehaglig och bisarr upplevelse. Det "sjukhus" där många hundra dömda sexualbrottslingar multnar bort har en yttre säkerhet, eller kalla det "skalskydd", i supermax-klass, men innanför taggtråden har de stor rörelsefrihet och en hel del bekvämligheter. Tanken är att den som sitter här ska kunna friges efter några års terapi, och det händer också även om det är sällsynt. Men 70 % av de intagna vägrar att delta i terapiprogrammet och kommer alltså att dö inlåsta om de inte kan processa sig ut genom något slags juridiska finter. Det är obehagligt att höra deras berättelser, men det är också obehagligt att se personalens människosyn. Vid ett tillfälle säger en man i mycket neutrala ordalag att han skulle föredra om psykologen inte var i samma rum som han. Han gör också en antydan till att peka på henne. Kort därefter gör han avbön, även om ångern inte verkar särskilt äkta. Och det sjuka är att han skulle kunna straffas för den här lilla incidenten. Man baxnar, liksom när man ser terapin och lyssnar på de intagnas berättelser. Det är så oerhört välregisserat och man förstår att poängen med terapin är total underkastelse. Bara den som på rätt sätt kan presentera rätt slags ånger, rätt slags självinsikt och rätt slags beteende har skuggan av en chans att slippa ut.
Jag vet inte hur man behandlar personer som begått sexualbrott mot barn, för jag är inte insatt i ämnet. Kanske är det möjligt att återskapa en individ som är hel och inte uppdelad, kanske hjälper medicinering, kanske hjälper långvarig träning så att den forna förövaren lär sig känna igen de varningssignaler som varslar om ett impulsgenombrott. Det faller utanför det här blogginlägget och jag vill inte diskutera det i kommentarsfältet. Det jag vill diskutera är den amerikanska, i mitt tycke mycket märkliga, mentaliteten när det gäller brott, straff, upprättelse, disciplin och anpassning. För det man ser i den här dokumentären är inget isolerat exempel; jag ska ta några fler.
Det finns skolor i USA dit man kan föra "missanpassade" barn. De kidnappas mer eller mindre dit efter föräldrarnas samtycke, och här gäller exakt samma sak som på sexförbrytarsjukhuset. Barnet får veta att det inte kommer därifrån förrän det bättrat sig, och strikt disciplin råder. Alla former av "avvikande" beteende bestraffas, men man kan gradvis avancera och få vissa privilegier om man sköter sig. Vägen ut är liktydig med total och villkorslös underkastelse. Det är alltså ett barnfängelse även om det kallas för "specialskola" eller så. Och föräldrarna tycker uppenbarligen att det är bra att någon knäcker och kuvar deras besvärliga barn. Tanken är att skapa en idealmedborgare i miniatyrformat. Det finns även så kallade "teen boot camps" dit man kan skicka sina tonåringar för en kortare period, i hopp om att det på något sätt ska hjälpa.
Men det är förstås i krigsmakten man har riktiga "boot camps". Har ni sett "Full Metal Jacket" vet ni vad jag menar. De meniga ska skrika "Sir, yes, Sir!" för full hals, de ska förnedras och fråntas hela sin personlighet, deras skallar ska rakas och de ska drillas i allehanda meningslösa rutiner, allt för att skapa en robotaktig lydnad. Det är på nåt perverst sätt en våt dröm för många att genomgå denna eklut, för här skapas verkligen män av pojkar.
Det frälsande konceptet stavas alltså disciplin. Den odisciplinerade saknar vilja att förändra ett i samhällets eller familjens ögon destruktivt beteende. "Man kan om man vill" vänds här emot den individ som är som ett rö för vinden, som ger efter för sina impulser och inte kan ta sig ur onda cirklar. Det är bara det att viljan kanske är en av vår tids mest överskattade verktyg. Man kan inte bara för att man vill, eftersom en grundläggande psykologisk mekanism som vi alla har gemensam är något man kanske kan kalla för viljans ekonomi. I valet mellan kortsiktig vinst (en chipspåse, en cigarett, ännu en öl) och långsiktig förlust (fetma, hjärt-kärlsjukdom, alkoholism) väljer de allra flesta av oss vinsten. Det omvända gäller förstås också: i valet mellan en omedelbar kostnad (inga chips, cigaretter eller öl) och långsiktig vinst (lägre vikt, minskad risk för sjukdomar och alkoholberoende) ger de flesta av oss upp. Vore det inte så skulle ingen röka, alla skulle motionera och ingen skulle vara överviktig.
Men denna "drömvärld" finns alltså bara i fantasin, vilket lätt inses genom att bläddra igenom valfri dagstidning. Hur många reportage ser ni som handlar om viktminskning, motion eller rökavvänjning? Hur många annonsexempel kan ni hitta på människor som var "före" och nu är "efter"? Otaliga, förstås. De är lika många som bortfallet från den aerobicsklass folk ger sig själva som nyårslöfte. Vi är inte särskilt viljestarka och ytterst få av oss besitter den lika eftertraktade som mytomspunna järnviljan och självdisciplinen. Handen på hjärtat - är det inte roligare att gå ut på stan en lördagskväll än att sitta hemma och plugga inför tentan på tisdag? Jo, så man tänker att det där fixar sig nog. Sen.
Men tänk om någon kan tvinga en? Då slipper man ju vela hit och dit och därefter välja fel. Tänk om någon kan få min tonårsgrabb att ta sig i hampan, kamma till sig, hamna på rätt väg? Tänk om avvikarna kan fås att ändra sina beteenden? Extern disciplin blir lika med frälsning. Eller snarare, frälsning så länge disciplinen består. Ungdomar på "teenage boot camp" lär inte förändras nämnvärt, av den enkla anledningen att viljans ekonomi inte förändras av sex veckor i helvetet.
Men konceptet verkar alltså oändligt populärt i USA. Hård drill, sund kost, tvångsmotion och underkastelse, underkastelse och åter underkastelse... Vad är det som är så lockande? Varför verkar USA, frihetens och individualismens så kallade hemvist, helt besatt av tanken på en individ som inte är en individ? Ingen annanstans verkar "en regel är en regel" vara så inympad i diverse rigida system och i systemens tjänstemän, uttolkare och hantlangare. Försök skoja med en amerikansk tulltjänsteman eller passkontrollant så får ni se.
Jag har just läst ut "Executioner: Pierrepoint", en självbiografi skriven av Albert Pierrepoint, den bödel som har avrättat överlägset flest personer inom det brittiska juridiska systemet. Det frapperande med hans skildringar är inte en massa blodiga detaljer - de är tvärtom mycket få. Nej, det man slås av är den personliga hänsyn och faktiskt hängivna professionalism med vilken han avrättar sina delinkventer. Varje person som ska hängas är vägd och mätt av fängelseläkaren och i hemlighet iakttagen och bedömd av Albert. Detta är nödvändigt för att justera längden på fallet: en muskulös 25-åring som väger 80 kilo behöver längre fallhöjd än en 65-åring med samma vikt. Halsen bedöms också. Är den tunn, kraftig, muskulös, försedd med dubbelhakor, har fången kanske försökt skära sig? Inför avrättningen kontrolleras utrustningen noggrant och en sandsäck med något högre vikt än fången "hängs" kvällen innan och får hänga kvar över natten för att sträcka ut repet. Ingenting av detta får anas av den som ska avrättas. Man kontrollerar t.ex. falluckan när fången är någon annanstans än i sin cell, som gränsar till avrättningsrummet, och när de sista förberedelserna görs på morgonen samtalar man i viskande ton. Den beräknade fallhöjden justeras med en sprint i en metallplåt med en noggrannhet av ca 1,5 centimeter.
Och här kommer något häpnadsväckande: tiden från det att Albert går in i cellen och fjättrar fångens armar tills vederbörande är död är i genomsnitt 10-12 sekunder, som allra mest 20. Inte i något enda fall av alla de många hundra avrättningarna som Pierrpoint utför går något fel på allvar. Placera fången med tårna vid kritstrecket, på med en vit huva medan bödelns biträde fjättrar fötterna, fixera den läderskodda snaran vid vänster käkben, sedan fort åt sidan, dra ur sprinten och skjuta fram handtaget som öppnar falluckan. Allt är alltså över på några ögonblick och inte en rörelse förmärks i repet. Döden är omedelbar. Att repet ska ligga vid vänster käkben beror på att det glider ett kvarts varv i lodriktningen på grund av kroppens tyngd. Därmed kastas huvudet bakåt och nacken knäcks. Sätt snaren till höger och den glider bak i nacken, huvudet kastas fram och fången kvävs. Men detta händer alltså aldrig.
Pierrepoint jämför med amerikanska hängningar. Där använder man den där klassiska cowboyknuten som ni har sett på film. Den går inte att återanvända, så man skär av den efter att fången har dött. Men den är också mycket mer oprecis, och som om inte det vore nog är fallhöjden alltid densamma - för så säger reglementet. En lätt och kort person kan alltså räkna med att kvävas till döds, inte få nacken knäckt. Men det är inte slut där. I den amerikanska avrättningen tvingas delinkventen stå med snaran runt halsen medan domen läses upp. Det är inte tal om några sekunder här, utan något som måste kännas som en evighet. Pierrepoint skriver att i 99 fall av 100 uttrycker den han ska avrätta ingen särskild ångest. Ingen blir knäsvag eller svimmar - man hinner helt enkelt inte. Det är förstås helt annorlunda the American way. Det är grymt, för att inte säga sadistiskt.
Albert Pierrepoint är död för längesen, men jag undrar vad han skulle säga om den amerikanska avrättningsmetoden med giftinjektion. Enligt honom var den brittiska hängningsmetoden den absolut snabbaste och mest skonsamma, snabbare än arkebusering, till exempel. Efter att ha slutat som bödel efter 25 år, under vilka han avrättade dödsdömda män och kvinnor i brittiska fängelser och även efter krigsslutet i Tyskland och Österrike (bland annat Belsen-Irma), såg han dödsstraffet som meningslöst. Det fyller inget preventivt syfte, skriver han i slutet av boken.
Man kan undra vad som drev Albert Pierrepoint. Det verkar ha varit pliktkänsla och yrkesstolthet och en känsla av det var Guds vilja. (Han tog över efter sin far och farbror som hade samma yrke.) Men det han betonar genom hela boken är man måste respektera människan som snart ska dö, och behandla den humant och med värdighet. Det är märklig och ganska plågsam läsning, men ändå en västanfläkt jämför med de barbariska amerikanska avrättningsmetoderna med giftgas, elektricitet och nu senast giftinjektion. Hur lång tid tar dessa avrättningar från det fången hämtas från sin cell? Mycket lång tid. Det verkar vara halva vitsen. Och som det inte är nog med denna grymhet har man systemet med vittnen, ofta anhöriga till den dödsdömdes offer. Dessa får se på genom en glasruta, men innan de slår sig ner för att betrakta dödskampen bjuds de på en lätt buffé, med smörgåsar, nåt att dricka och kaffe därtill. Och just ingen verkar tycka att det här är sjukt. Vad är det med dem?
I Europa försvann så småningom de offentliga avrättningarna, och innan dess avskaffades gradvis de ohygggliga tortyrmetoder som ackompanjerade dem. Klassisk läsning på området är Michel Foucaults "Övervakning och straff", som beskriver hela denna förskjutning av hur makten manifesterade sig. Det var liksom viktigt till en början att visa att Kungen, Kejsaren, Gud eller vad ni vill hade total makt över individen. Med tiden, menar Foucault, har makten kommit att bli mer eller mindre osynlig allteftersom den har integrerats i oss. I Sverige har vi nått väldigt långt på det här området; se bara på hur vi sopsorterar, köar, motionerar (eller säger att vi gör det), hur vi visar upp vår medhavda kasse i snabbköpet och är beredda med legitimationen på Systembolaget. Ja, svenskarna är ett självstyrande och självreglerande folk, något som måste framstå som en våt dröm för forna tiders monarker.
Men hur ser det ut i USA? Det verkar som om makthavarna där fruktar sin egen befolkning. Visst sopsorterar och motionerar även amerikaner, men det är som om fogligheten och den integrerade maktutövningen är koncentrerad till de högre samhällsklasserna. Jag var i New Orleans en gång när American Heart Association hade konferens. Vilka som var kardiologer och vilka som tillhörde lokalbefolkningen var generande enkelt att se. Men det här gäller även utan konferenser. Ingen annanstans är väl folk så överviktiga, och vikten är kopplad till klass. Underklassen är alltså övernärd, och, får man förmoda, odisciplinerad i maktens ögon. Ja, de där typerna är liknöjda och smygrebelliska, de röstar inte och uppför sig inte som man ska. Jag antar att det här är ångestdrivande för the powers that be. Kan det här vara förklaringen till den amerikanska rigiditeten? Till bestraffnings- och disciplinmentaliteten? Jag vet inte, men det känns inte som en orimlig delförklaring. Den som är bättre insatt än jag får gärna förklara. Men ett land där individualismen är helig samtidigt som ett fullvärdigt medborgarskap verkar fordra total underkastelse inger mig djupt obehag.
Den svenska, internaliserade maktutövningen, känns trots allt som ett bättre alternativ, för med den följer också en förhandlingsmentalitet, ett föräldraskap som inte är särskilt auktoritärt och en tolerans för avvikelser som är rätt befriande. Bara man inte avviker från det specifikt svenska, vill säga. Men det hemska är att den disciplinerande mentaliteten börjar smyga sig in även här. Svenska kommuner stöder diverse Nanny-skolor där barn får lära sig att veta hut. Föräldrar får höra att de inte ska curla sina barn. Invandrare ska sluta vara så annorlunda och låta sig assimileras. Om folk inte gör som man säger får man helt enkelt ta i med hårdhandskarna. I framtiden kanske även vi får lära oss att underkastelse är lika med medborgarskap. Några som redan har fått känna på det här är våra långtidssjuka, utförsäkrade och arbetslösa. En skön ny värld väntar den som är sjuk, pank och snart hemlös.
Jag vet inte hur man behandlar personer som begått sexualbrott mot barn, för jag är inte insatt i ämnet. Kanske är det möjligt att återskapa en individ som är hel och inte uppdelad, kanske hjälper medicinering, kanske hjälper långvarig träning så att den forna förövaren lär sig känna igen de varningssignaler som varslar om ett impulsgenombrott. Det faller utanför det här blogginlägget och jag vill inte diskutera det i kommentarsfältet. Det jag vill diskutera är den amerikanska, i mitt tycke mycket märkliga, mentaliteten när det gäller brott, straff, upprättelse, disciplin och anpassning. För det man ser i den här dokumentären är inget isolerat exempel; jag ska ta några fler.
Det finns skolor i USA dit man kan föra "missanpassade" barn. De kidnappas mer eller mindre dit efter föräldrarnas samtycke, och här gäller exakt samma sak som på sexförbrytarsjukhuset. Barnet får veta att det inte kommer därifrån förrän det bättrat sig, och strikt disciplin råder. Alla former av "avvikande" beteende bestraffas, men man kan gradvis avancera och få vissa privilegier om man sköter sig. Vägen ut är liktydig med total och villkorslös underkastelse. Det är alltså ett barnfängelse även om det kallas för "specialskola" eller så. Och föräldrarna tycker uppenbarligen att det är bra att någon knäcker och kuvar deras besvärliga barn. Tanken är att skapa en idealmedborgare i miniatyrformat. Det finns även så kallade "teen boot camps" dit man kan skicka sina tonåringar för en kortare period, i hopp om att det på något sätt ska hjälpa.
Men det är förstås i krigsmakten man har riktiga "boot camps". Har ni sett "Full Metal Jacket" vet ni vad jag menar. De meniga ska skrika "Sir, yes, Sir!" för full hals, de ska förnedras och fråntas hela sin personlighet, deras skallar ska rakas och de ska drillas i allehanda meningslösa rutiner, allt för att skapa en robotaktig lydnad. Det är på nåt perverst sätt en våt dröm för många att genomgå denna eklut, för här skapas verkligen män av pojkar.
Det frälsande konceptet stavas alltså disciplin. Den odisciplinerade saknar vilja att förändra ett i samhällets eller familjens ögon destruktivt beteende. "Man kan om man vill" vänds här emot den individ som är som ett rö för vinden, som ger efter för sina impulser och inte kan ta sig ur onda cirklar. Det är bara det att viljan kanske är en av vår tids mest överskattade verktyg. Man kan inte bara för att man vill, eftersom en grundläggande psykologisk mekanism som vi alla har gemensam är något man kanske kan kalla för viljans ekonomi. I valet mellan kortsiktig vinst (en chipspåse, en cigarett, ännu en öl) och långsiktig förlust (fetma, hjärt-kärlsjukdom, alkoholism) väljer de allra flesta av oss vinsten. Det omvända gäller förstås också: i valet mellan en omedelbar kostnad (inga chips, cigaretter eller öl) och långsiktig vinst (lägre vikt, minskad risk för sjukdomar och alkoholberoende) ger de flesta av oss upp. Vore det inte så skulle ingen röka, alla skulle motionera och ingen skulle vara överviktig.
Men denna "drömvärld" finns alltså bara i fantasin, vilket lätt inses genom att bläddra igenom valfri dagstidning. Hur många reportage ser ni som handlar om viktminskning, motion eller rökavvänjning? Hur många annonsexempel kan ni hitta på människor som var "före" och nu är "efter"? Otaliga, förstås. De är lika många som bortfallet från den aerobicsklass folk ger sig själva som nyårslöfte. Vi är inte särskilt viljestarka och ytterst få av oss besitter den lika eftertraktade som mytomspunna järnviljan och självdisciplinen. Handen på hjärtat - är det inte roligare att gå ut på stan en lördagskväll än att sitta hemma och plugga inför tentan på tisdag? Jo, så man tänker att det där fixar sig nog. Sen.
Men tänk om någon kan tvinga en? Då slipper man ju vela hit och dit och därefter välja fel. Tänk om någon kan få min tonårsgrabb att ta sig i hampan, kamma till sig, hamna på rätt väg? Tänk om avvikarna kan fås att ändra sina beteenden? Extern disciplin blir lika med frälsning. Eller snarare, frälsning så länge disciplinen består. Ungdomar på "teenage boot camp" lär inte förändras nämnvärt, av den enkla anledningen att viljans ekonomi inte förändras av sex veckor i helvetet.
Men konceptet verkar alltså oändligt populärt i USA. Hård drill, sund kost, tvångsmotion och underkastelse, underkastelse och åter underkastelse... Vad är det som är så lockande? Varför verkar USA, frihetens och individualismens så kallade hemvist, helt besatt av tanken på en individ som inte är en individ? Ingen annanstans verkar "en regel är en regel" vara så inympad i diverse rigida system och i systemens tjänstemän, uttolkare och hantlangare. Försök skoja med en amerikansk tulltjänsteman eller passkontrollant så får ni se.
Jag har just läst ut "Executioner: Pierrepoint", en självbiografi skriven av Albert Pierrepoint, den bödel som har avrättat överlägset flest personer inom det brittiska juridiska systemet. Det frapperande med hans skildringar är inte en massa blodiga detaljer - de är tvärtom mycket få. Nej, det man slås av är den personliga hänsyn och faktiskt hängivna professionalism med vilken han avrättar sina delinkventer. Varje person som ska hängas är vägd och mätt av fängelseläkaren och i hemlighet iakttagen och bedömd av Albert. Detta är nödvändigt för att justera längden på fallet: en muskulös 25-åring som väger 80 kilo behöver längre fallhöjd än en 65-åring med samma vikt. Halsen bedöms också. Är den tunn, kraftig, muskulös, försedd med dubbelhakor, har fången kanske försökt skära sig? Inför avrättningen kontrolleras utrustningen noggrant och en sandsäck med något högre vikt än fången "hängs" kvällen innan och får hänga kvar över natten för att sträcka ut repet. Ingenting av detta får anas av den som ska avrättas. Man kontrollerar t.ex. falluckan när fången är någon annanstans än i sin cell, som gränsar till avrättningsrummet, och när de sista förberedelserna görs på morgonen samtalar man i viskande ton. Den beräknade fallhöjden justeras med en sprint i en metallplåt med en noggrannhet av ca 1,5 centimeter.
Och här kommer något häpnadsväckande: tiden från det att Albert går in i cellen och fjättrar fångens armar tills vederbörande är död är i genomsnitt 10-12 sekunder, som allra mest 20. Inte i något enda fall av alla de många hundra avrättningarna som Pierrpoint utför går något fel på allvar. Placera fången med tårna vid kritstrecket, på med en vit huva medan bödelns biträde fjättrar fötterna, fixera den läderskodda snaran vid vänster käkben, sedan fort åt sidan, dra ur sprinten och skjuta fram handtaget som öppnar falluckan. Allt är alltså över på några ögonblick och inte en rörelse förmärks i repet. Döden är omedelbar. Att repet ska ligga vid vänster käkben beror på att det glider ett kvarts varv i lodriktningen på grund av kroppens tyngd. Därmed kastas huvudet bakåt och nacken knäcks. Sätt snaren till höger och den glider bak i nacken, huvudet kastas fram och fången kvävs. Men detta händer alltså aldrig.
Pierrepoint jämför med amerikanska hängningar. Där använder man den där klassiska cowboyknuten som ni har sett på film. Den går inte att återanvända, så man skär av den efter att fången har dött. Men den är också mycket mer oprecis, och som om inte det vore nog är fallhöjden alltid densamma - för så säger reglementet. En lätt och kort person kan alltså räkna med att kvävas till döds, inte få nacken knäckt. Men det är inte slut där. I den amerikanska avrättningen tvingas delinkventen stå med snaran runt halsen medan domen läses upp. Det är inte tal om några sekunder här, utan något som måste kännas som en evighet. Pierrepoint skriver att i 99 fall av 100 uttrycker den han ska avrätta ingen särskild ångest. Ingen blir knäsvag eller svimmar - man hinner helt enkelt inte. Det är förstås helt annorlunda the American way. Det är grymt, för att inte säga sadistiskt.
Albert Pierrepoint är död för längesen, men jag undrar vad han skulle säga om den amerikanska avrättningsmetoden med giftinjektion. Enligt honom var den brittiska hängningsmetoden den absolut snabbaste och mest skonsamma, snabbare än arkebusering, till exempel. Efter att ha slutat som bödel efter 25 år, under vilka han avrättade dödsdömda män och kvinnor i brittiska fängelser och även efter krigsslutet i Tyskland och Österrike (bland annat Belsen-Irma), såg han dödsstraffet som meningslöst. Det fyller inget preventivt syfte, skriver han i slutet av boken.
Man kan undra vad som drev Albert Pierrepoint. Det verkar ha varit pliktkänsla och yrkesstolthet och en känsla av det var Guds vilja. (Han tog över efter sin far och farbror som hade samma yrke.) Men det han betonar genom hela boken är man måste respektera människan som snart ska dö, och behandla den humant och med värdighet. Det är märklig och ganska plågsam läsning, men ändå en västanfläkt jämför med de barbariska amerikanska avrättningsmetoderna med giftgas, elektricitet och nu senast giftinjektion. Hur lång tid tar dessa avrättningar från det fången hämtas från sin cell? Mycket lång tid. Det verkar vara halva vitsen. Och som det inte är nog med denna grymhet har man systemet med vittnen, ofta anhöriga till den dödsdömdes offer. Dessa får se på genom en glasruta, men innan de slår sig ner för att betrakta dödskampen bjuds de på en lätt buffé, med smörgåsar, nåt att dricka och kaffe därtill. Och just ingen verkar tycka att det här är sjukt. Vad är det med dem?
I Europa försvann så småningom de offentliga avrättningarna, och innan dess avskaffades gradvis de ohygggliga tortyrmetoder som ackompanjerade dem. Klassisk läsning på området är Michel Foucaults "Övervakning och straff", som beskriver hela denna förskjutning av hur makten manifesterade sig. Det var liksom viktigt till en början att visa att Kungen, Kejsaren, Gud eller vad ni vill hade total makt över individen. Med tiden, menar Foucault, har makten kommit att bli mer eller mindre osynlig allteftersom den har integrerats i oss. I Sverige har vi nått väldigt långt på det här området; se bara på hur vi sopsorterar, köar, motionerar (eller säger att vi gör det), hur vi visar upp vår medhavda kasse i snabbköpet och är beredda med legitimationen på Systembolaget. Ja, svenskarna är ett självstyrande och självreglerande folk, något som måste framstå som en våt dröm för forna tiders monarker.
Men hur ser det ut i USA? Det verkar som om makthavarna där fruktar sin egen befolkning. Visst sopsorterar och motionerar även amerikaner, men det är som om fogligheten och den integrerade maktutövningen är koncentrerad till de högre samhällsklasserna. Jag var i New Orleans en gång när American Heart Association hade konferens. Vilka som var kardiologer och vilka som tillhörde lokalbefolkningen var generande enkelt att se. Men det här gäller även utan konferenser. Ingen annanstans är väl folk så överviktiga, och vikten är kopplad till klass. Underklassen är alltså övernärd, och, får man förmoda, odisciplinerad i maktens ögon. Ja, de där typerna är liknöjda och smygrebelliska, de röstar inte och uppför sig inte som man ska. Jag antar att det här är ångestdrivande för the powers that be. Kan det här vara förklaringen till den amerikanska rigiditeten? Till bestraffnings- och disciplinmentaliteten? Jag vet inte, men det känns inte som en orimlig delförklaring. Den som är bättre insatt än jag får gärna förklara. Men ett land där individualismen är helig samtidigt som ett fullvärdigt medborgarskap verkar fordra total underkastelse inger mig djupt obehag.
Den svenska, internaliserade maktutövningen, känns trots allt som ett bättre alternativ, för med den följer också en förhandlingsmentalitet, ett föräldraskap som inte är särskilt auktoritärt och en tolerans för avvikelser som är rätt befriande. Bara man inte avviker från det specifikt svenska, vill säga. Men det hemska är att den disciplinerande mentaliteten börjar smyga sig in även här. Svenska kommuner stöder diverse Nanny-skolor där barn får lära sig att veta hut. Föräldrar får höra att de inte ska curla sina barn. Invandrare ska sluta vara så annorlunda och låta sig assimileras. Om folk inte gör som man säger får man helt enkelt ta i med hårdhandskarna. I framtiden kanske även vi får lära oss att underkastelse är lika med medborgarskap. Några som redan har fått känna på det här är våra långtidssjuka, utförsäkrade och arbetslösa. En skön ny värld väntar den som är sjuk, pank och snart hemlös.
söndag 5 december 2010
Kissie och hederskulturen
Just nu förs ännu en osmaklig debatt på avskrädeshögen Newsmill. Jag borde inte uppmärksamma den, men det länkas friskt till den på Twitter och motvilligt har jag läst ett och annat inslag. Debatten handlar om hedersvåld och kulturrelativism, sägs det, och argumenten är som vanligt ytliga och populistiska, eller ska vi säga att de förs på en journalistisk nivå. Journalister är ju inte intellektuella, men till deras försvar ska sägas att det inte ingår i deras arbetsbeskrivning. Det vore heller inte möjligt med tanke på deras i allmänhet korta utbildning. Nej, deras uppgift är i stället att skvallra och väcka sensation genom att vifta med en handfull lösryckta fakta. Fördjupning är förbjudet, för ingen människa anses orka koncentrera sig så länge att någon meningsfull debatt ska hinna uppstå. Så fram och fäkta en stund i rampljuset, hörni, så kan vi gå på Riche och ta en öl sen. Samtidigt lider och dör alldeles verkliga människor, men de har ingen röst så skit i dem. Huvudsaken är att vi som har det där osynliga kapitalet får gotta oss åt vår egen förträfflighet och våra vassa pennor. Vi respekterar varandra oavsett om vi kallar oss liberala eller socialister, för i den här låtsasbataljen kan vi vässa argumenten, som det brukar heta när man gör sig blind för helheten.
Samtidigt utvisas ännu en bög till sitt ”hemland”, det vill säga den plats där han riskerar att bli trakasserad, misshandlad, torterad och slutligen mördad – med eller utan statlig inblandning. Ett hemland är det ställe där han hör hemma, för han är född där och har bott där och talar språket och har släkt där, även om han är fikus. Hemlandet har gränser och det är inte våra gränser. Det är ett annat land, för där tror man på en annan gud och har andra seder och en annan historia och beter sig på ett sätt som är otänkbart i vårt land. Man kastar stenar på folk tills de dör, till exempel. Typiskt. I vårt land brände man hotfullt fria och självständiga kvinnor på bål en gång i världen, men det är ju en annan sak. I vårt land tvångssteriliserade man tills helt nyligen underklassmänniskor som inte visste att uppföra sig ordentligt, men det är en annan sak, liksom lobotomier på galningar, medicinska experiment på sinnessvaga och tvångsassimilering av samiska barn, eller när länsman sköt hästen inför ögonen på de där tattarungarna för att få dem att fatta att här, i det här landet, i vår kultur, bor man på ett och samma ställe och uppför sig och går i skolan och böjer nacken inför patron, för det har Gud bestämt. Men allt det där är förstås historia och inget vi behöver tänka på i dag.
Nej, i dag har vi ingen hederskultur, ja om man bortser från kungahuset. Eller från det faktum att kvinnor fortfarande inte får knulla hur mycket de vill med vem de vill och hur de vill utan att drabbas av hat och hot och trakasserier. Om man bortser från att kvinnor som sticker upp misshandlas och våldtas i parti och minut, och ibland till och med mördas, av sina helsvenska män i hemmets trygga vrå, om man bortser från att kvinnor som deltar i det offentliga samtalet får tonvis med hatmejl från män som talar om att de ska hålla käften eller straffknullas – minst. Om man bortser från att överklassen låser in sina barn på Lundsberg och andra tortyrinrättningar för att de ska lära sig att bete sig rätt, till exempel om de har ärvt en sjuhelvetes massa miljoner sen pappa som hade hajat det där med mervärde dog. Ja, då ska man sköta sina affärer snyggt och kanske bara bidra med en liten spark i ryggen på den där blatten sen skinnskallarna har gjort sitt. Rentav nöja sig med att stå i bakgrunden och mysa och tänka på vilken nytta ens miljoner kommer att göra i de svenska nazisternas bo. En dag kanske de blir så rumsrena att de kommer in i vår svenska riksdag. Ja, nu är ju riksdagen nerlusad med sossar och är de inte sossar så är de mesar som Reinfeldt, men en plattform är det ju. Ger uppmärksamhet. Några välplacerade ord och journalisterna kommer rusande som den fårskock de är och inympar ens bruna tankegods hos det svenska pack…förlåt, folket.
Men någon hederskultur har vi inte, för här är vi nästan löjligt demokratiska. Ingen törs stå för att män är annorlunda än kvinnor eller att utlänningar ska anpassa sig. Det får man inte säga, och säger man det ändå – helst via någon tankesmedja - på framskjuten plats i våra dagstidningar eller på Flashbackvarianten av Svenska Dagbladet, så är man en dissident av Guds nåde. De är andra är relativister. Folk är så historielösa, har glömt Sven Hedin eller alla de framstående kraniemätare och orientalister som slog fast att de afrikanska kvinnornas onaturligt uppsvullna bakdelar hängde ihop med deras lättja och promiskuitet, precis som den europeiska arbetarklassen som ynglade av sig så att Västerlandet hotades av överbefolkning och matbrist. Snipp, snipp, fram med saxarna och klipp av äggledarna, för det är en gudi behaglig gärning. Och fram med linjaler och karta och kartlägg hottentotterna så att det blir tydligt vem som hör hemma var, fram med geologiska instrument och kartläggning av flora och fauna med latinska namn så att vi kan köpa upp naturtillgångar och importera råvaror i våra fabriker och kolonisera hela världen på det att kapitalismen må se dagens ljus. Kapitalismen, garanten för demokrati och fred på vår jord.
Ja, det är alltså därför Berns sparkar blattarna när de sticker upp. Det är därför polisen står innanför spärrarna i tunnelbanan för att fiska upp papperslösa. Det är därför DJ Runkblöjan (alltså Jan Björklund; anagrammet skapat av Agnes Arpi, alias @TantAgnes på Twitter) ställer krav på språktest och Jimmie Åkesson vill repatriera de oanpassliga. Gör vi ingenting snabbt så kommer snart Sverige att inte bara ha en kebaberia i varje gathörn, utan en moské också. Säger vi inte stopp kommer våra små lintottar att uppfostras av kvinnor i burka. Gör vi ingenting kommer dessutom de rätt så exotiska små kvinnorna från haremet vi smygrunkar vid tanken på att mördas av sina bröder och då blir det ju inget över till oss. Okej, vi kan alltid åka till Thailand, eller åtminstone få en massage med lyckligt slut på salongen på Hornsgatan. Men det är inte samma sak. Vi vill att de ska visa sig lika nakna som Kissie. Av med hucklena och de fotsida klädnaderna, bara.
Sådär. Jag ville få ur mig det värsta. Nu känns det bättre igen. Jag ville bara, på mitt omständliga vis, meddela att allting hänger ihop. Man kan inte vara emot ett förtryck utan att vara emot ett annat om man har någon heder i kroppen. Det går inte att motsätta sig religiöst förtryck utan att vara feminist eftersom religionen är en av feminismens stora fiender. Visst finns det en lätt uppsminkad Jonas Gardellvariant där alla bara kramas och förstår varandra, men i grund och botten är religionen en uppfinning av skäggiga patriarker för att hålla nere packet, och då särskilt kvinnorna. Det är också omöjligt att vara emot en patriarkal maktordning utan att samtidigt motsätta sig förföljelsen av långtidssjukskrivna, den negativa särbehandlingen av funktionsnedsatta och så vidare. Har ni hört talas om baltutlämningen? Den var i förrgår. Har ni hört talas om de tyska transittågen? Samma sak. Det var i går, nej, det var för en timme sen, som det var straffbart att vara homosexuell här i Sverige. Det var bara några minuter sen svenska kvinnor blev myndiga. Det var bara sekunder sen bastuklubbslagen avskaffades. Och skit nu i den orimliga kronologin och inse att vi bär med oss vår historia in i nuet. Det är nu vi sorterar in folk i bättre och sämre, högre och lägre, vi och dem, män och kvinnor, heterosexuella och andra, dygdiga och lösaktiga, arbetsföra och värdelösa. Det är nu vi straffar alla avvikare. Tala om hederskultur.
Samtidigt utvisas ännu en bög till sitt ”hemland”, det vill säga den plats där han riskerar att bli trakasserad, misshandlad, torterad och slutligen mördad – med eller utan statlig inblandning. Ett hemland är det ställe där han hör hemma, för han är född där och har bott där och talar språket och har släkt där, även om han är fikus. Hemlandet har gränser och det är inte våra gränser. Det är ett annat land, för där tror man på en annan gud och har andra seder och en annan historia och beter sig på ett sätt som är otänkbart i vårt land. Man kastar stenar på folk tills de dör, till exempel. Typiskt. I vårt land brände man hotfullt fria och självständiga kvinnor på bål en gång i världen, men det är ju en annan sak. I vårt land tvångssteriliserade man tills helt nyligen underklassmänniskor som inte visste att uppföra sig ordentligt, men det är en annan sak, liksom lobotomier på galningar, medicinska experiment på sinnessvaga och tvångsassimilering av samiska barn, eller när länsman sköt hästen inför ögonen på de där tattarungarna för att få dem att fatta att här, i det här landet, i vår kultur, bor man på ett och samma ställe och uppför sig och går i skolan och böjer nacken inför patron, för det har Gud bestämt. Men allt det där är förstås historia och inget vi behöver tänka på i dag.
Nej, i dag har vi ingen hederskultur, ja om man bortser från kungahuset. Eller från det faktum att kvinnor fortfarande inte får knulla hur mycket de vill med vem de vill och hur de vill utan att drabbas av hat och hot och trakasserier. Om man bortser från att kvinnor som sticker upp misshandlas och våldtas i parti och minut, och ibland till och med mördas, av sina helsvenska män i hemmets trygga vrå, om man bortser från att kvinnor som deltar i det offentliga samtalet får tonvis med hatmejl från män som talar om att de ska hålla käften eller straffknullas – minst. Om man bortser från att överklassen låser in sina barn på Lundsberg och andra tortyrinrättningar för att de ska lära sig att bete sig rätt, till exempel om de har ärvt en sjuhelvetes massa miljoner sen pappa som hade hajat det där med mervärde dog. Ja, då ska man sköta sina affärer snyggt och kanske bara bidra med en liten spark i ryggen på den där blatten sen skinnskallarna har gjort sitt. Rentav nöja sig med att stå i bakgrunden och mysa och tänka på vilken nytta ens miljoner kommer att göra i de svenska nazisternas bo. En dag kanske de blir så rumsrena att de kommer in i vår svenska riksdag. Ja, nu är ju riksdagen nerlusad med sossar och är de inte sossar så är de mesar som Reinfeldt, men en plattform är det ju. Ger uppmärksamhet. Några välplacerade ord och journalisterna kommer rusande som den fårskock de är och inympar ens bruna tankegods hos det svenska pack…förlåt, folket.
Men någon hederskultur har vi inte, för här är vi nästan löjligt demokratiska. Ingen törs stå för att män är annorlunda än kvinnor eller att utlänningar ska anpassa sig. Det får man inte säga, och säger man det ändå – helst via någon tankesmedja - på framskjuten plats i våra dagstidningar eller på Flashbackvarianten av Svenska Dagbladet, så är man en dissident av Guds nåde. De är andra är relativister. Folk är så historielösa, har glömt Sven Hedin eller alla de framstående kraniemätare och orientalister som slog fast att de afrikanska kvinnornas onaturligt uppsvullna bakdelar hängde ihop med deras lättja och promiskuitet, precis som den europeiska arbetarklassen som ynglade av sig så att Västerlandet hotades av överbefolkning och matbrist. Snipp, snipp, fram med saxarna och klipp av äggledarna, för det är en gudi behaglig gärning. Och fram med linjaler och karta och kartlägg hottentotterna så att det blir tydligt vem som hör hemma var, fram med geologiska instrument och kartläggning av flora och fauna med latinska namn så att vi kan köpa upp naturtillgångar och importera råvaror i våra fabriker och kolonisera hela världen på det att kapitalismen må se dagens ljus. Kapitalismen, garanten för demokrati och fred på vår jord.
Ja, det är alltså därför Berns sparkar blattarna när de sticker upp. Det är därför polisen står innanför spärrarna i tunnelbanan för att fiska upp papperslösa. Det är därför DJ Runkblöjan (alltså Jan Björklund; anagrammet skapat av Agnes Arpi, alias @TantAgnes på Twitter) ställer krav på språktest och Jimmie Åkesson vill repatriera de oanpassliga. Gör vi ingenting snabbt så kommer snart Sverige att inte bara ha en kebaberia i varje gathörn, utan en moské också. Säger vi inte stopp kommer våra små lintottar att uppfostras av kvinnor i burka. Gör vi ingenting kommer dessutom de rätt så exotiska små kvinnorna från haremet vi smygrunkar vid tanken på att mördas av sina bröder och då blir det ju inget över till oss. Okej, vi kan alltid åka till Thailand, eller åtminstone få en massage med lyckligt slut på salongen på Hornsgatan. Men det är inte samma sak. Vi vill att de ska visa sig lika nakna som Kissie. Av med hucklena och de fotsida klädnaderna, bara.
Sådär. Jag ville få ur mig det värsta. Nu känns det bättre igen. Jag ville bara, på mitt omständliga vis, meddela att allting hänger ihop. Man kan inte vara emot ett förtryck utan att vara emot ett annat om man har någon heder i kroppen. Det går inte att motsätta sig religiöst förtryck utan att vara feminist eftersom religionen är en av feminismens stora fiender. Visst finns det en lätt uppsminkad Jonas Gardellvariant där alla bara kramas och förstår varandra, men i grund och botten är religionen en uppfinning av skäggiga patriarker för att hålla nere packet, och då särskilt kvinnorna. Det är också omöjligt att vara emot en patriarkal maktordning utan att samtidigt motsätta sig förföljelsen av långtidssjukskrivna, den negativa särbehandlingen av funktionsnedsatta och så vidare. Har ni hört talas om baltutlämningen? Den var i förrgår. Har ni hört talas om de tyska transittågen? Samma sak. Det var i går, nej, det var för en timme sen, som det var straffbart att vara homosexuell här i Sverige. Det var bara några minuter sen svenska kvinnor blev myndiga. Det var bara sekunder sen bastuklubbslagen avskaffades. Och skit nu i den orimliga kronologin och inse att vi bär med oss vår historia in i nuet. Det är nu vi sorterar in folk i bättre och sämre, högre och lägre, vi och dem, män och kvinnor, heterosexuella och andra, dygdiga och lösaktiga, arbetsföra och värdelösa. Det är nu vi straffar alla avvikare. Tala om hederskultur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
