Relationsanarki?

Nej, nu får det snart vara nog med relationsskriverier här på ett tag. Men här kommer ändå några rader om relationsanarki. De bygger på de diskussioner jag har deltagit i på Qruisern samt på Dr Andies texter, bl.a. "Love made me do it" (se länk nedan).

Relationsanarkister vill i likhet med polyamorösa inte låta sig stängas inne i mononormen, den norm som säger att man ska vara tvåsam och monogam. Men medan en som är polyamorös kan sägas ha förmågan och viljan att upprätthålla flera samtidiga kärleksförhållanden vill relationsanarkisten riva skrankorna som omgärdar själva fenomenet ”förhållande”. I stället använder man vänskapen som modell eller liknelse för sina kärleksrelationer. Den goda vänskapen, vill säga.

I det monogama parförhållandet är man allt för varandra. Ingen annan släpps in (och ingen släpps heller ut). Regler, snarare än förhandlingsbara överenskommelser, omgärdar relationen: man ska till exempel inte ha sex med någon annan. I många fall finns också en förväntan om att man alltid ska vilja umgås med varandra, vara allt för varandra. Eftersom mönstret har funnits i många generationer så styr det hur förförståelsen av begreppet "förhållande" ser ut. Det här kärleksämbetet axlar man alltså automatiskt. Det är svårt att diskutera eftersom det är osynligt och självklart, som luften vi andas. Det påminner om en trossats eller rentav doxa: något som inte kan ifrågasättas inom ramen för den rådande relationsstrukturen.

Hur ser då en (god) vänskapsrelation ut? Jo, till att börja med så är den inte exkluderande. En sann vän blir inte svartsjuk om du har andra vänner, utan gläds tvärtom om du gör nåt kul med andra. Det snart sagt enda som kan påverka er vänskapsrelation är det som händer inom den, inte utanför den. Den goda vännen inser också att ni inte är allt för varandra och att det vore poänglöst att kräva en särställning. Ni kanske inte alltid är varandras allra närmaste vänner, men ni har kul när ni träffas – sen skils ni åt igen. Det är alltså inte ett antingen eller-förhållande som råder mellan er: ”Antingen är du min vän och bara min, eller så får det vara!” Ni väljer att umgås med varandra av lust och väljer bort varandras sällskap utan förebråelser.

Det här kan göra att ni inte ibland inte ses på ett tag, men det oroar er inte, ni vet att ni har varandra ändå. Ni behöver alltså inte ösa bekräftelse över varandra; er vänskap hotas inte av att ni umgås med andra. Att ni har andra vänner gör också att ni inte tar varandra för givna, utan inser att ni måste behandla varandra med hänsyn och respekt om vänskapen ska bestå.

Tänk dig nu att du väljer att förhålla dig på samma sätt till den/dem som du är förälskad i - och vice versa såklart. Vad händer? En omedelbar vinst är att ni har opererat bort hela det paket av förväntningar och krav som ofta kännetecknar parsamheten. Eftersom förhållandet inte står och faller med monogamins påbud att ni ska vara de enda för varandra så slipper ni se andra som hot. Och om ni inte måste vara allt för varandra, utan erkänner att det finns vissa saker som ni inte kan ge er älskade så slipper ni att känna er otillräckliga på den punkten. Ni är ju fria att söka utlopp för de sidorna hos andra. Precis som i en vänskapsrelation så avgörs ert förhållande av hur ni har det med varandra – när ni nu väljer att vara med varandra.

Förhållande och förhållande, förresten. En sann relationsanarkist kanske inte vill använda den termen, i alla fall inte öronmärka vissa relationer som "förhållanden". Vitsen är ju, vad jag förstår, att förhålla sig till hela sin omgivning på samma sätt, oavsett graden av känslomässigt engagemang.

Jag kan dock tänka mig att en stötesten kan bli just det känslomässiga engagemanget. Som fru Zophie Klon så klokt påpekar i en kommentar till Älskling, du är inte den enda för mig så finns det föga av rationalitet i förälskelse och kärlek. Det kan alltså hända att de goda föresatserna om att inte särbehandla någon faller. Svartsjukan kan slå sina klor i dig när du minst anar det. Hur hanterar man det? Enligt dr Andie så gäller det att hantera de svåra känslorna. Man får ta till något som påminner om KBT med sig själv. Jag vet inte, jag... Jag tycker nog att kärleken till den andre bör styra även här (se mitt förra inlägg om svartsjuka).

Dr Andie har skrivit väldigt bra om hur den mononormativa matrisen verkar vara inympad i oss alla. Jag ställer upp på den analysen och tror säkert att det passar vissa med det förhållningssätt jag har skisserat ovan. Men jag blir lite orolig när jag ser framför mig hur människor försöker dressera sig själva för att vara till lags. Över- och underordning uppstår lätt i vilken relation som helst, och man bör akta sig noga för att reproducera samhällets förtryckande maktordningar, att så att säga marschera baklänges in i fållan, idogt viftande med relationsanarkismens eller den flersamma kärlekens fana.

Slutligen några ord om barnen. Jag inleder ogärna en mening med "barn behöver", men tänker mig ändå att den socialisering till ett nätverk av betydelsefulla relationer som de formar och formas av är beroende av en viss stabilitet. Hur förklarar man att någon som ett barn har fäst sig vid och kommit att betrakta som en permanent vän plötsligt aldrig hör av sig? Det är väl bara att hoppas att det inte blir så, att relationsanarkisten gör ett litet undantag från regeln om att bara umgås när man har lust. Men det här gäller förstås alla vuxna, oavsett relationsform: Bli inte viktig för ett barn om du inte är beredd att behålla kontakten, oavsett hur ditt förhållande till föräldern ser ut!

Flersam svartsjuka

Svartsjuka är inget unikt för det monogama förhållandet: även flersamma drabbas. Men de går (förhoppningsvis!) in i det öppna förhållandet medvetna om riskerna och av fri vilja. Uppstår svartsjuka så försöker de hantera den på ett sätt som gör den uthärdlig. Kanske kan den då avklinga och till sist rentav försvinna. Frågan är förresten om ”svartsjuka” är en så lyckad term. Den signalerar ju att det är ett patologiskt tillstånd, men kanske är den fullt naturlig? Och vore det inte bättre att kalla den för något annat – varför inte bara ”smärta”? Men för enkelhetens skulle behåller jag det gamla begreppet i det här avsnittet.

Alltså: Du är inte med mig. Du är med någon annan, och det gör ont. Jag vet: vi ska leva flersamt. Jag vet: jag ska ”äga mina känslor”. Jag vill inte begränsa dig, jag får inte begränsa dig. Men vad gör jag av den där smärtan som jag inte borde känna men ändå känner?

Ja, vad gör man av det plågsamma i tillvaron? Hur hanterar man till exempel sorg efter någon som har gått bort? Kan man verkligen förlikas med tanken på den egna döden som livets slutpunkt? Vad gör den som år efter år lider av kronisk värk? Hur kommer man över en våldtäkt?

Det som inger oss obehag har högt uppmärksamhetsvärde och så måste det nog vara. Obehaget och smärtan signalerar ju att något är fel, att något bör åtgärdas. Det här är som bekant ingenting unikt för människan. Titta bara på en katt som har fått något klibbigt under tassen: den kan inte sluta slicka sig. Och det kan inte vi heller, obehaget pockar på vår uppmärksamhet. Det här sker på en primitiv nivå, den där vi är som andra arter, och är alltså inte omedelbart åtkomligt för vårt förnuft.

Smärtan begränsar och hämmar oss. Vi vill ta bort den, fly från den, eller om det inte går försöka ruska av oss den, inte kännas vid den. Den får adrenalinet att flöda och hjärtat att banka, ligger där som ett ständigt brus som stör våra tankar och hindrar oss från att fungera som vi vill. Kroppen signalerar att läget är akut. Något måste göras, annars överlever vi inte! När det gäller svartsjuka ligger lösningen nära till hands: Bort med dig! Försvinn ur mitt liv så att jag får lite lugn och ro! Eller ännu bättre: Bort med den där andra människan. Så får jag behålla dig och allt är som förut.

Men problemet med en sådan radikal operation är att den kommer för sent. Vi har redan gjort en negativ erfarenhet. Vi har fått ett själsligt blåmärke som är så känsligt för beröring att en situation som påminner aldrig så lite om den ursprungliga väcker vårt obehag. Har man flera sådana erfarenheter med sig i bagaget blir man extra känslig. Situationer som andra betraktar som helt harmlösa känns hotfulla eftersom man har en förhöjd beredskap. Så är det med alltså med ”svartsjuka”. (Och så är det med flera andra tillstånd som begränsar vår rörelsefrihet, till exempel klaustrofobi.)

Eftersom det här förstås kan drabba vem som helst är det meningslöst att tala om den som något konstitutionellt, medfött. Förklaringen är mycket enklare: det handlar om negativa erfarenheter. Den som till exempel en gång har befunnit sig i ett trängt läge vill helst slippa likartade erfarenheter, som att åka hiss. Att den faktiska situationen inte är identisk spelar ingen roll, eftersom kopplingen sker på ett primitivt plan. Och vem som helst kan drabbas.

Frågan är som sagt vad man gör åt saken. Hur blir man kvitt den här sortens störningar? Det vore lättare att vara katt. Djuren präglas förstås på samma sätt som vi av plågsamma erfarenheter, men de undviker bara det som är obehagligt just nu. De saknar framtid, kan man säga, går knappast och gruvar sig för hur det ska gå i morgon. Vi, däremot, vet ju att det gick åt skogen i går. Alltså kommer det att gå åt skogen i morgon med. Men det här är faktiskt en illusion. Våra negativa erfarenheter lurar oss att tro att framtiden ser dyster ut när det kanske inte alls måste vara så.

Och här har vi kanske nyckeln till en lösning: vårt medvetande som ibland kan vara en förbannelse kan också bli vår räddning. För om man inte kan ändra på en viss situation så kan man i alla fall förändra sitt sätt att se på den, byta perspektiv.

(Här följer en lång, personlig utvikning som du kan hoppa över.)
Ett exempel ur verkligheten kan tjäna som illustration: När jag var sexton år befann jag mig en kväll i Tilbury utanför London och konstaterade att jag hade missat färjan hem till Sverige. Jag var mer barn än vuxen, och jag var förtvivlad, pank och rådlös. En snäll man förbarmade sig över mig och lät mig sova över hos honom. Men mitt i natten vaknade jag av hans händer på min kropp. Sedan våldtog han mig upprepade gånger under de två och ett halvt dygn som det tog innan nästa färja gick. I många år efteråt förbannade jag mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag följde med honom hem? Jag hade verkligen mig själv att skylla. Jag skämdes över min svaghet och i fantasin hämnades jag på de mest fasansfulla sätt. Jag hade blivit rädd för män och vad de kunde göra med mig. Tankarna ville aldrig lämna mig: om och om igen återupplevde jag kränkningen och smärtan.

Många år senare kunde jag konstatera att jag inte längre tänkte på den där händelsen varje dag, men den plågade mig fortfarande. Tills jag med hjälp av min dåvarande terapeut kunde byta perspektiv. Han sa ungefär så här: ”Jag tycker att du ska betrakta det som en olyckshändelse. Olyckshändelser är oförutsägbara till sin natur och därför kan man inte gardera sig mot dem.” Och det man inte kan gardera sig mot ska man förstås inte heller klandra sig själv för. Jag kunde inte förutse att den där snälle mannen skulle våldta mig. Jag trodde ju människor om gott. Uppvaknandet blev brutalt, men skulden var enbart hans.

Min rädsla för män, då? Jo, den avtog i takt med att jag fick nya, positiva erfarenheter av dem. Jag lärde mig med tiden att de allra flesta faktiskt är snälla och harmlösa. Det är alltid mycket svårare att lära om än att lära, men det var vad jag gjorde. I dag plågas jag inte alls på samma sätt när jag tänker på de där dygnen i fångenskap, och mitt hat mot män har genom upprepade goda erfarenheter förbytts i kärlek till dem.

Går svartsjukan, smärtan, alltså att hantera genom ett sånt här perspektivbyte? Ja, vissa hävdar det. Andra hävdar bestämt motsatsen. Trots att de gör allt som står i deras makt så gör jävligt ont. Nu är det inte fel att känna så; man är inte mindre värd om man inte är så där duktig och fri från svartsjuka som andra polyamorösa tycks vara. Det är heller ingen större idé att lägga pannan i djupa veck över orsaken. Visst, rota gärna i din minnesbank efter en möjlig förklaring. Kanske hittar du den verkligen, då är du att gratulera. Men troligtvis kommer du inte på någon förklaring. Det bara är så. Det gör ont. Och det är okej, d.v.s. inte smärtan, men det är okej att känna den. Du duger som du är.

I The Ethical Slut (se tidigare inlägg) kan man läsa allehanda knep som ska råda bot på svartsjukan: Var inte rädd för smärtan. Du dör inte av den. Det är en känsla bland många andra, och det innebär att den går över som alla andra. Så släpp fram den om du vill, tillåt dig känna den och trösta dig sen. Det brukar kännas bättre efter en stund. När du är klar kan du göra nåt annat, för dig själv. Läs en bok, titta på en film eller ta ett bad, grubbla inte så mycket över vad din partner gör just nu. Är du alldeles rosenrasande så ta fram några pastellkritor och måla en expressionistisk tavla! Ja, det står faktiskt så.

Om ni tycker att det där osar kväljande, amerikansk new agesoppa så har ni bra väderkorn. Det är kokboksterapi, hunddressyr. Du ska inte behöva lida - alls. Om du inte lyckas byta perspektiv på det sätt jag skisserar ovan, om du inte kan eller vill ”göra om dig” för att passa din partner, så stryk allt det där!

Men för all del: den som vill experimentera med sig själv för att se om smärtan går över kan väl få göra det – om det är frivilligt, märk väl. Det är inte okej om det görs ur ett underläge. Det är inte okej är att försöka tvinga någon annan att hantera sin smärta medan man själv bekymmersfritt tryfflar vidare i kärlekens mylla. Det som måste styra är kärleken, tycker jag, och då menar jag kärleken till den andra, inte självkärleken. Vissa anser att de är som de är och det får omvärlden hacka i sig. Men de kan vara så ”ädla” att de tar på sig det lidande det innebär att låta andra lida. Då undrar jag: Var det inte flersam kärlek du talade om? Att du ”lider”, d.v.s. har dåligt samvete, är inte det en liten fingervisning om att du gör fel? Jag tycker det.

Flersam kärlek ställer alltså väldigt höga krav på sina utövare om den ska vara värd efternamnet: total ärlighet, ständig kommunikation, stor hänsyn och kärlek samt frånvaro av maktspel. Jag tror i ärlighetens namn att den passar bäst för dem som från början inte har någon ”svartsjuka” i sig. Att polyamori passar de hänsynslösa är solklart. Men de har liksom inte hajat principen om kärlek, och nu ska jag för femtielfte gången i såna här sammanhang dra ett favoritcitat från min terapeut:

Kärlekens väsen är även dess mål: du, inte jag.

Den som vill läsa mer om hur jag ser på den där kärleksprincipen rullar lämpligen ner till "Det öppna förhållandet". Där förklarar jag varför jag inte kallar mig polyamorös nuförtiden.

Äkskling, du är inte den enda för mig

En vanlig invändning mot flersam kärlek är att den helt enkelt är omöjlig. Den amorösa och sexuella kärleken mellan två personer är exkluderande och monolitisk: försöker man dela den så går den i kras. Hela konceptet är alltså inget annat än en pinsam tankevurpa.
Andra betraktar tanken på att älska flera som vacker, men en utopi. Se bara på ”den fria kärleken” på 1970-talet och vart den ledde, säger de. Det är flummerier, fagra drömmar som spinns av de känslomässigt omogna som ännu inte har upplevt äkta kärlek, ett övergångsstadium på väg mot Dig och Mig.
Åter andra fnyser åt själva begreppet flersam kärlek – det handlar ju bara om att få knulla runt så mycket som möjligt! Vad har det med kärlek att göra? En polyamorös är väl en sån där som flyger från blomma till blomma, en som är rädd för att binda sig och därför heller aldrig får uppleva en verklig, nära gemenskap med en annan människa.

Det kanske finns ett korn av sanning i dessa invändningar. Men innan vi bestämmer oss för att ge den flersamma kärleken på båten kanske vi bör granska argumenten lite närmare. Hur är det till exempel med kärlekens exklusiva aspekt? Nog är väl kärleken mellan dig och mig är unik? Är inte du den enda för mig? Jo. Människor är inte utbytbara. Ändå kan jag älska flera, precis som jag kan älska mina barn utan inbördes rangordning eller utan att någon får mindre kärlek. (Observera att det där var en liknelse och ingenting annat. Kärleken till barn är såklart inte amorös eller sexuell.)

Lösningen på denna skenbara paradox är just detta att människor inte är utbytbara. De är varken utbytbara en och en eller sinsemellan, vilket innebär att varje relation är unik. Att jämföra och poängsätta relationerna vore som att jämföra äpplen med päron. Så du är verkligen den enda för mig – även om jag älskar andra. Du är den enda, för du finns bara i ett exemplar och min kärlek till dig har helt enkelt ingenting med någon annan att göra. Att jag älskar X eller Y gör inte att jag älskar dig mindre. Kärleken är inte bara en förnyelsebar energikälla, den är ett ymninghetshorn (ja, ursäkta den mossiga liknelsen): ju mer kärlek man ger, desto mer får man att ge. Kärleken utportioneras definitivt inte med skopa ur en källa som riskerar att sina. Tvärtom blir jag ännu mer förälskad i dig när du låter mig älska även andra! Säger de polyamorösa.

En vanlig reaktion är: ”Så du låter din partner vara med andra. Ja, då kan du väl inte vara särskilt förälskad.” Men kan man tänka sig en större kärleksgärning än att se till den andras lycka? Det är ett bevis på stort förtroende, på att kärleken inte handlar om mig utan om dig, att jag vill din lycka i första hand. (Och är det inte paradoxalt att det yttersta beviset på gemenskap är detta exkluderande, när det farligaste som kan hända är att man genom att avslöja sig, berätta om alla sina känslor, även för andra, kommer närmare den som man ska stå närmast?)

Det är alltså inte en brist i en relation att inte kunna tänka: ”Du är den enda för mig” på det traditionella sättet. Det är snarare en brist att endast kunna tänka ”Du är den enda” om du inte träffar någon annan. Och det är en styrka att stå varandra så nära varandra att vi kan släppa in varandra i alla delar av oss själva utan att det finns någon risk att andra människors närvaro skulle kunna förstöra den närheten..

Men om vi nu har solat oss ett tag i visionen om den frisprättande och osjälviska kärleken, låt oss även granska dess baksida: smärtan som det flersamma levernet kan ge upphov till och den egoism och det maktspel som kan hålla den vid liv. Fortsättning följer, alltså.

Flersam kärlek: polyamour

Från att ha beskrivit den monogama kärlekens mer plågsamma aspekter kastar jag mig nu in i den flersamma. Om den är "bättre" eller ger upphov till mindre smärta vill jag låta vara osagt. Men en sak är den definitivt: annorlunda.

Polyamour/polyamori eller "flersam kärlek" - vad är det? En vanlig definition är ”Viljan och/eller förmågan att sexuellt och/eller känslomässigt kunna ha flera partners samtidigt, med samtliga inblandades insyn och samtycke”.

Definitionen är som ni ser ganska öppen för tolkning. Man kan till exempel vilja leva polyamoröst även om man inte gör det just nu. Det är inte så konstigt som det låter, tänk bara på vår sexuella läggning. Man kan ju definiera sig som exempelvis heterosexuell utan att ha sex – kanske till och med utan att vilja ha sex. Alltså: någon kanske är singel efter ett antal misslyckade försök med den traditionella parsamheten. "Men nästa gång, banne mig, ska jag inte gå i samma fälla igen", tänker vederbörande, "Nej, jag är polyamorös till min natur och hädanefter tänker jag inte göra avkall på det."

Andra lever polyamoröst en tid för att sen leva monogamt eller som singlar – inte för att de inte har förmågan att älska flera utan för att olika omständigheter i deras liv gör att det för stunden känns bra med en annan relationsform. Det finns liksom inget simborgarmärke och inget pliktverk: man är fri att definiera sig hur man vill och leva hur man vill.

De som lever polyamoröst i praktiken gör det också på olika sätt. Vissa begränsar sin flersamhet till det sexuella planet, andra har amorösa men inte sexuella relationer till flera, åter andra har bådadera. Några polyamorösa relationer har som bas och ursprung ett par där den ena eller båda har ytterligare en eller flera partners. Dessa partners har i sin tur ingen amorös eller sexuell relation till varandra – eller också har de det. Det finns triader, det vill säga relationer där alla tre är tillsammans, kanske också bor under samma tak, och det finns polyamorösa kedjor där ingen av konstellationerna intar en särställning. Man kan vara tre, fyra, fem… Jag vet inte om det finns någon gräns - men ingen har väl obegränsat med tid och ork.

Man skulle kunna tro att alla som lever polyamoröst har öppna relationer, men så är inte fallet. Det är måste ju vara legitimt att inte vilja släppa in andra i sin relation även om den består av fler personer än två. Man kanske har känt varandra länge och blivit samspelta, är nöjda med situationen som den är. Man kanske vill kunna ha sex utan att behöva oroa sig för smittspridning och begränsar därför sina relationer till en sluten krets där man vet att man kan lita på varandra. Någon eller flera av parterna kanske har problem med svartsjuka – eller med någon av de andras svartsjuka…

Av det här kan den uppmärksamma läsaren sluta sig till att man kan vara otrogen även i en flersam relation. Otrohet är nämligen att ensidigt och i hemlighet bryta ett relationskontrakt, sen kvittar det om man gör det mot en eller flera. Och det är inte bara i slutna polyrelationer som man kan vara otrogen, eftersom många har överenskommelser som ska se till att alla berörda parter mår bra. För att hämta några exempel (fritt ur minnet) från "polybibeln" The Ethical Slut: Aldrig på en söndag, Inte i vår säng, Ring alltid innan du kommer hem etc. Det är givetvis inte okej att bryta såna överenskommelser heller. Det är förresten inte heller så att alla som är polyamorösa gökar i varenda buske och blir förälskade stup i kvarten. Den polyamoröse kan vara precis lika selektiv och trofast som vem som helst. Livet är ingen porrfilm där hemmafrun på 20 sekunder halar upp kjolarna för hantverkaren – det kan vara ganska långtråkigt och prosaiskt även för ”polysar”. (Så om du är en kåt man som har börjat drömma om ett harem nu rekommenderar jag Redtube eller nåt i den stilen.)

Måste man vara bisexuell för att vara polyamorös? Svaret är nej. Det finns både heterosexuella och homosexuella som lever flersamt – exakt hur fördelningen ser ut finns det ingen statistik på, vad jag vet. Om det är övervägande män eller kvinnor som är polyamorösa vet jag heller inte. Jag känner nog ungefär lika många av båda genusen.

Det som är utmärkande för polyamorösa är alltså varken sexualdrift, sexuell läggning eller graden av ansvarskänsla i en relation. Det utmärkande är i stället just viljan och förmågan att kunna ha flera sexuella och/eller amorösa relationer med flera. Kanske är polyamorösa också bättre på att kommunicera med varandra. Annars blir det nämligen lite för svårt att få tillvaron att gå ihop.

Svartsjuka, då? Gör det inte ont när den man älskar är med någon annan? Och en följdfråga: Om det inte gör ont – är det verkligen kärlek? Det ska jag försöka svara på i kommande inlägg. Jag ska också försöka beskriva fenomenet relationsanarki.

Att bryta upp

Här kommer den (förmodligen) sista delen i min lilla serie om otrohet i det klassiskt monogama förhållandet, det du och jag känner så väl - eller gör vi det? Jag gör inga anspråk på att vara expert, men jag har funderat mycket på det här och diskuterat det med min livskamrat.

När man befinner sig i ett dilemma som det jag skisserade i inlägget om att omförhandla kontraktet, kan ibland bara tiden upplösa det. Och det kan ofta vara klokt att vila i tiden. Även om du har fattat ditt beslut finns det ingenting som tvingar dig att omedelbart genomdriva det. Låt det gå ett tag och känn efter. Det visar sig då ofta att den ena vågskålen väger tyngre.

Jaha, nu har du alltså gjort det. Det här håller inte. Ni vill inte samma sak med ert förhållande, så det är lika bra att bryta upp. Ja, kanske det. Men för den sakens skull behöver ni ju inte slå ihjäl varandra. Ni kan åtminstone enas om att ni inte kan enas när det gäller den här centrala delen av ert förhållande. Ni går skilda vägar, men på ett civiliserat sätt. Är ni riktigt kloka går ni till en familjerådgivare eller annan terapeut som hjälper er att skiljas på ett bra sätt – särskilt om ni har barn. Ni har trots allt älskat varandra en gång.

Att omedelbart göra slut med din partner för att du inte får som du vill är däremot inte så begåvat. Risken är stor att du ångrar dig, att du känner att du i onödan har kastat bort något som du egentligen var väldigt fäst vid. Ditt nya liv som ensamstående blev kanske inte ett sånt lyckorus som du hade föreställt dig. Efter en tid kanske saknaden blir så stor att ni blir tillsammans igen – men är det en hållbar lösning?

Omvänt kan man säga att du inte genast bör visa din partner på porten på grund av dennes otrohet. Det är förstås svårt frestande: du är upprörd, känner dig sviken, vill ge igen. Men måste du kasta någon du har älskat på sophögen bara för att hen har varit med någon annan? Tänk efter! Du vill väl att din älskade ska vara så lycklig som möjligt? Varför inte unna din partner att sätta lite guldkant på tillvaron? Du kanske kommer att upptäcka att du får ännu mer kärlek tillbaka.

Nähä, inte det. Ja men, gör slut då. Och tänk att nästa gång… Nästa gång ska jag inte vara en sån idiot att jag litar på att min partner är trogen. Nästa gång ska jag banne mig inte gå i någons ledband. Nästa gång kommer jag kanske att hitta mitt livs stora kärlek. Nästa gång ska bli helt annorlunda. Om även nästa förhållande spricker så kan du alltid försöka igen. Och igen och igen och igen.

Eller finns det ett alternativ till seriemonogamin? Kanske det. Jag har redan skisserat ett: det öppna förhållandet. Det finns också såna som kallar sig polyamorösa eller relationsanarkister. Deras recept är sannerligen ingenting som passar alla, men jag ska ändå redogöra för dem i kommande inlägg.

Om att omförhandla kontraktet

Min lilla relationsskola fortsätter. Jag skriver just nu om monogama förhållanden, texter som delvis är tillkomna för att förklara för mig själv vad som är så bra med monogami. Hittills har jag inte kommit på nåt, men skam den som ger sig! Alltså: om man är frestad att vara otrogen så ska man helst låta bli att låta sig falla för den frestelsen, tycker jag. (Vill ni veta varför så rulla ner några inlägg.) Men vilka är alternativen till otrohet? Jo, man kan stålsätta sig; det skrev jag om i går. Och man kan omförhandla kontraktet. Och man kan bryta upp. Det här inlägget handlar om alternativ två.

Du har motstått frestelsen, men situationen känns ändå inte bra. Du frågar dig varför ni måste ha en regel om trohet som du aldrig har skrivit under på. Det brukar nämligen vara så, för det ingår i kontraktet när man blir tillsammans, även om det inte är uttalat. Det tas för givet av alla, är så självklart att ni inte ens har tänkt på att diskutera det.

Men tankarna på Den Andra är svåra att ruska av sig. Situationen kanske upprepas flera gånger, och du stålsätter dig varje gång. Men innerst inne betvivlar du att du kommer att klara av att vara trogen resten av livet. Att aldrig mer få upptäcka en ny människa, uppleva förälskelsen, se och känna en annans nakna kropp… Aldrig någonsin mer.

Varför måste det vara så? Du längtar inte bort från din partner, tvärtom hoppas du att ni alltid ska vara med varandra. Men måste det åtföljas av en sån prislapp? Kostnaden känns faktiskt lite väl hög. Du vill alltså varken vara otrogen eller kassera din partner. Bra, då återstår att försöka omförhandla kontraktet. Faktum är att du är så illa tvungen att släppa in din partner på banan. Hen måste ju få ta ställning till om det är värt att leva vidare med dig, nu när din attityd till ert förhållande är på väg att ändras. Så ta bladet från munnen - nu.

Det visar sig måhända, till din glädje och stora häpnad, att ni har burit på samma funderingar. Ni kanske kan ha sex med andra ibland. Eller, om det känns omöjligt, kan ni ha sex med andra, fast tillsammans. Det finns många varianter på ett öppet förhållande. Och det behöver inte enbart handla om sex. Ni kanske upptäcker att ingen av er är det minsta svartsjuk, och varför i så fall begränsa flersamheten till enstaka knull? Ni kanske kan älska flera. Men det kan också hända att din partner blir så ledsen av det här att du bestämmer dig för att ge hela flersamheten på båten. Fall inte för frestelsen att använda maktmedel. Och rannsaka dig själv: är du beredd att ge din partner samma frihet som du trår efter? Förhållanden måste inte vara helt symmetriska, men ingen ska behöva lida för den andras skull.

Skulle det bli tvärstopp – det händer förstås – så har du i alla fall låtit din partner ta del av dina tankar. Det ger er en bättre grund för att komma fram till hur ni ska gå vidare. Beslutet kan låta vänta på sig, och det måste inte vara fel. Bestämmer ni er ändå för att gå vidare bör ni säga er att det här är ett experiment som ni ger er in i gemensamt. Fungerar det inte så tar ni ett steg tillbaka, utan förebråelser. Men ibland är det bäst att bara säga: ”Jag får se. Du är som du är, och det respekterar jag. Men jag är inte säker på att jag vill vara med dig på de här premisserna. Jag får se."

Kan du leva med din partner trots dina invändningar? Kan du backa i dina krav, göra den eftergiften för din partner? Eller är det din partner som måste göra en eftergift för dig om ni ska fortsätta tillsammans? Måste det alls betraktas som en eftergift? Det får tiden utvisa.

Och nu ska jag bli lite mindre förnuftigt mästrande och mer personlig:
För några år sen hade jag kontakt med en man på Qruisern som bedrog sin fru genom att knulla med andra män. Precis just det hade jag ägnat jag mig åt en period innan jag kom ut. Och min dagboksskildring av den perioden – den värsta i mitt liv – fick han läsa. ”Men herregud, du skriver ju om mig”, var hans kommentar. Och samma sak sa en annan man något år senare när även han hade läst den där tjocka luntan, ett knappt års Qruiserdagbok: jag skrev om honom som om han hade skrivit det själv. Det är inte så konstigt, egentligen. Vi människor har en tendens att vara så…mänskliga, liksom. Vår beteenderepertoar är begränsad, liksom variationerna på våra inbördes konflikter.

Jag sade åt båda att de måste släppa in lilla frugan på banan. Det hade jag själv gjort. Jag visste att det var det enda raka. Det visste de med. De tvekade i all evighet, jag med. Jag ljög och bedrog och mådde piss av det, det gjorde de med. Sen slutade jag ljuga och bedra. Och det är nåt med ärlighet: den är tillvänjande. Once you go black, you never go back, om ni ursäktar liknelsen. Jag sade också åt dem att de skulle släppa sargen, om ni ursäktar de blandade metaforerna. (Det gör ni, det känner jag på mig.) Och se: det gjorde de! Precis som jag hade gjort. Följden blev i mitt fall ett ännu värre helvete – och sen blev det bättre igen, oändligt mycket bättre. Gissa hur det blev för dem? Ett ännu värre helvete etc. Men i dag lever de båda som bögar och jag själv lever som bi. Jag är faktiskt rätt stolt över det där.

Det känns avlägset i dag. I mitt nuvarande förhållande är vi fullständigt uppriktiga mot varandra - alltid. Det är väldigt befriande. Även vi har omförhandlat vårt kontrakt. Vi gör det lite då och då, faktiskt, när något skaver. Det kan svida lite att vara så ärlig, för man tvingas blotta sidor av sig själv som kanske inte är så smickrande alla gånger. Men det är det värt, tro mig.

Alternativ till otrohet

Det duger inte att vara otrogen, som jag skrev för några dagar sen. Det är en taktik som leder åt skogen. Även i ett öppet förhållande, eller i ett flersamt förhållande, kan man vara otrogen. Otrohet, för mig, är att ensidigt bryta den uttalade eller outtalade överenskommelse som förhållandet är baserad på. Jag ska skriva om otrohet i flersamma förhållanden senare, men de flesta lever ju i monogama förhållanden. I alla fall tror de det. Så här kommer alltså ännu en epistel om detta, men denna gång handlar den om alternativ till otrohet i det monogama förhållandet, när du har varit starkt frestad men ändå avstått från att svika din partner:

Du har alltså bestämt dig för att inte omsätta din förälskelse i praktik. Det är en uppoffring som du gör för din älskades skull. ”Och det gör jag gärna”, tänker du. För vad betyder egentligen den där andra människan för dig? Inte mycket om man jämför. Du gratulerar dig själv till ditt kloka beslut. Men lite ont gör det allt. Det är svårt att slita tankarna från allt det fina som du hade kunnat få uppleva.

Man kan säga att du avstår från en kortsiktig belöning mot en långsiktig.
Om du hade låtit dig falla för frestelsen så skulle du ha fått omedelbar tillfredsställelse, men på sikt skulle du antagligen ha riskerat ditt förhållande. Förälskelser går över. Det tar kanske några veckor eller månader, i värsta fall ett halvår, men det går över. Det måste gå. Ta ett djupt andetag och gå vidare!

Tyvärr kan det här hända igen. Nej, låt oss vara uppriktiga: det inte bara kan hända igen, det är så gott som idiotsäkert i ett längre perspektiv. Men nu har du bestämt dig en gång för alla: kanske blir det då lite lättare i framtiden? Både ja och nej, skulle jag vilja påstå. Att ha avstått en gång skapar en regel som du kan ha som referens och stöd. Men problemet är att den kostnad som du därmed tar på dig så att säga försätter din partner i skuld till dig - visserligen bara så att säga, men ändå. Det kan alltså vara svårt att låta bli att klandra henom. I värsta fall framstår hen som en fångvaktare.

Är du hemma när du är hemma? Ja, när inget stör dig. Alla vet vi hur det känns att vara så jagade av förpliktelser eller bekymmer att vi blir mentalt frånvarande, kanske till och med snäser åt vår stackars älskling som ju inte har gjort något. Och så får vi dåligt samvete. ”Förlåt, jag är bara så stressad” är nog en av de vanligaste replikerna i den svenska idyllen. Det bästa vore förstås om man kunde undanröja alla sådana stressfaktorer. Men vad gör du när det är tankarna på Den Andra som stör dig?
Säger som det är och riskerar att göra din partner ledsen? Nej, det känns inte rätt. Och vad förväntar du dig? En hedersmedalj för ditt tappra och självuppoffrande beslut? Hoppas inte för mycket, särskilt inte om du flera gånger under ert förhållande berättar att du går och trånar efter någon annan. Ändå är det kanske bäst att berätta vad det är som tynger dig, eller vad säger du? Håller ert förhållande inte för lite ärlighet? Eller är det en ärlighet som mest består i att du du får lätta ditt samvete, på din partners bekostnad? Inga enkla frågor. Och jag har inga enkla svar.

Ja, det kostar på att bita ihop. Men du gör det för ert förhållandes skull. Du får hoppas att det inte känns för besvärligt i längden. Kanske ska du försöka sätta på dig skygglappar för andras skönhet, slå bort tankarna på Den Andra innan de hunnit få fäste. Det gör du så gärna, som sagt. Resten av livet. Eller?

Otrohet ur den bedragnas perspektiv

Jag skrev om otrohet häromdagen, ur vänsterprasslarens perspektiv. Men hur förhåller man sig själv den dag man får veta att den man älskar har svikit en? Du hört nog hört någon säga: ”X skulle aldrig bedra mig”. Du kanske har sagt det själv. Och sen händer det ändå. Typiskt. Alla blir upprörda, men ingen brukar bli särskilt förvånad – utom den som utsatts för otroheten.

Reaktionen låter alltså inte vänta på sig. Den bedragna rasar mot det falska ärkesvinet, ofta till vännernas harmsna ackompanjemang.
- Hur kunde du?! Vi hade ju lovat varandra trohet och så hoppar du i säng med Den Där!
Här spricker många förhållanden. Det går bara inte att leva med någon som har förbrutit sig så mot en. Man känner sig inte bara sviken och förd bakom ljuset, man står dessutom där med nesan. Man dög tydligen inte. Man var inte tillräckligt attraktiv och stimulerande, inte värd mer än så. Och även om ens vänner stöder en så anar man ett visst skadeglatt fnissande i kulisserna.

Andra väljer att trots allt stanna kvar. Förtroendet för den andra har fått sig ett grundskott, men kanske går förhållandet att reparera. Vänsterprasslaren är lämpligen förkrossad och lovar bot och bättring. Hädanefter ska ärligheten få råda! Ja, just det…

Jaha, där har vi alltså manuset i stora drag för hur alla bör reagera när någon hoppar över skaklarna. På ett ögonblick är rollerna besatta, replikerna sagda och dramat fört till sitt slut, medan publiken omväxlande upprörs, fröjdas och gäspar. Men kan man tänka sig att mixtra lite med manuset? Måste till exempel den bedragna bli så rosenrasande? Är bedragaren nödvändigtvis en nattsvart skurk och äktenskapsbrytaren ormars avföda? Jag tycker inte det.

Trohetslöften är en gammal tradition i vår kultur. Det kan man tycka vad man vill om, men ett löfte är till för att hållas. Trivs man inte med ett kontrakt så bör man försöka omförhandla det, inte ensidigt bryta det. Och som jag skrev i ”Bara sex” så kan inte den otrogna hänvisa till att ”det bara blev så”. Någonstans på vägen till den där andra nakna kroppen fattades ett beslut. Den dittills trogna visste mycket väl vad som var i görningen: löftet skulle brytas. Just då var det värt det, men efteråt kom ångern och sorgen över att ha gjort den älskade så illa. Får man hoppas.

Men då är det väl bara att vara trogen? Så slipper man allt det där. Jo, det låter ju rimligt. Men en viss moralisk skröplighet får man nog räkna med. Alla är inte så principfasta och viljestarka som de skulle önska - faktum är att det är ganska få som är det. Vår omskrutna ”fria vilja” kämpar ofta i motvind när det är känslor med i spelet, och sexuell attraktion och förälskelse är väldigt starka krafter. Alltså faller vi, eller snarare låter oss falla, och ringen på vårt finger som ska påminna oss och andra om att vi är upptagna är inte mycket till skydd.

Så måste du verkligen bli så rasande på din partner? Det är faktiskt mänskligt att fela – du har säkert gjort det själv på andra sätt. Tänk dig att den du älskar förmodligen också älskar dig. Varför skulle ni annars vara tillsammans? Har ni det inte bra ihop? I så fall är det väl bra onödigt att kasta hela förhållandet på soptippen för ett enstaka snedstegs skull. Det är med största sannolikhet inte något fel på dig som har gjort att din partner har varit otrogen. Det är bara det att frestelsen blev för stor. Och det finns ingenting som säger att hens kärlek till dig är mindre nu än i går.

Ett enstaka snedsteg, ja. Vad är det som hindrar att det händer igen? Just ingenting. Det har ju hänt en gång, alltså kan det hända igen. Det kan också bli du som är otrogen nästa gång. Räkna med att det dyker upp frestelser med jämna mellanrum, och räkna med att ni inte alltid kommer att motstå dem. Men om din partner är otrogen gång på gång är det läge för en omförhandling av ert kontrakt. Kanske ska ni säga upp det helt. Lite respekt och hänsyn är inte för mycket begärt. Upptäcker du att din partner regelmässigt har varit otrogen mot dig, kanske med samma person under en längre tid, så har du anledning att ifrågasätta hur hen ser på dig. En ångerfull partner som självmant berättar hur det ligger till vill därmed ge dig en chans att ta ställning till om ni ska fortsätta. Det är bra, tycker jag – alltså inte otroheten utan viljan att släppa in dig på banan, låta dig känna efter om du vill stanna kvar trots allt. Men någon som konsekvent gör något mot din vilja visar dig förakt..

Hur ska man då förhålla sig till Den Där? En vanlig reaktion är att demonisera och nedvärdera den. Vänner försöker trösta dig genom att verkligen säga sitt hjärtas mening om äktenskapsbrytaren eller -bryterskan. Den Där är inte mycket att hänga i granen, och det har de egentligen alltid vetat. Hen är falsk, bortskämd, mycket fulare än du och faktiskt ganska korkad om sanningen ska fram. Och det ska den. Den som har rövat bort och förfört din partner är nu lovligt byte. Vilket as, vilket praktarsle!

Men vänta lite… Är du verkligen betjänt av den sortens ”tröst”? Om nu vederbörande är så frånstötande, varför valde din älskling att hoppa i säng med henom? Nej, det är obegripligt, säger dina vänner och ruskar på huvudet. Själv har du svårt att befria dig från misstanken att något är väldigt fel med ert förhållande. Din partner kanske är en dubbelnatur? Du själv har tydligen misslyckats med att hålla kvar henom. Har ni haft det så dåligt? Du kanske inte duger som du är.

Allt det där är naturligtvis nonsens. Ingenting särskiljer Den Där från vem som helst. Ingenting säger att din älskade var otrogen för att ert förhållande är dåligt eller för att kärleken har börjat falna. Mitt råd är att du i stället ska betrakta det inträffade som en olyckshändelse. Hade du kanske kunnat förutse den? Nej. Hade du kunnat gardera dig mot den? Nej – inte med mindre än att du hade kunnat förutse den. Och olyckshändelser är oförutsägbara till sin natur. Så släpp tanken på att du skulle ha något slags skuld till din partners otrohet. Det var inte ditt fel. Du duger som du är. Och det gör nog även din partnet, men ibland blir frestelsen oss övermäktig.

Otrohet, en dålig idé

Det ögat inte ser, lider inte själen. En gång är ingen gång.
Alltså kan du äta kakan och ha den kvar. Din partner blir inte lidande och du får hoppa i säng med, tja…din kollega. Du får förstås lite dåligt samvete, men det är väl överlevbart. Och skulle det tynga dig för mycket kan du alltid berätta. Det var ju bara sex; du blir säkert förlåten.

Men tänk om din älskling tappar förtroendet för dig? Det skulle kännas hemskt. Kanske bäst att hålla tyst ändå; du vill ju inte såra någon i onödan. Och det var ju bara den här gången. Eller? Det kändes inte så dumt, det där. Du får väl se hur du gör nästa gång. Fast inom dig anar du nog hur det blir. Hm… Det här var inte så lätt.

Så låt oss försöka bena upp problemet. Stämmer till exempel de inledande talesätten? Anta att du gör affärer med en kompanjon. Varje vecka stoppar hen ett antal tusenlappar i egen ficka. Men det får du aldrig reda på, så det gör ingenting, eller hur? Det ögat inte ser, lider inte själen. Man kan strängt taget göra vad som helst mot en annan människa så länge vederbörande inte vet om det: ljuga, stjäla, bedra och manipulera. Ja, det finns verkligen personer som anser det. Man brukar kalla dem psykopater.

Jag hör dina protester: Du är väl ingen psykopat bara för att du är otrogen en enda gång?! Nej, naturligtvis inte. Men argumentet om ögat och själen verkar inte vara mycket till försvar. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker inte att man ska svika den man älskar. Och att göra något som du vet att din älskling skulle ha starka invändningar mot är ett svek.

”En gång är ingen gång”, då? Tja, vi är inte mer än människor. Ett enstaka snedsteg må väl vara förlåtet. Om du nu är säker på att det är en engångshändelse. Men det är det här med samvetet. Du har valt en kortsiktig vinst och fått en långsiktig förlust på kuppen. Samvetet tynger dig. Kanske känner du ändå att du vill berätta.

Men man kan ifrågasätta vad som är vunnet med det. Sveket blir ju inte mindre för att du berättar om det. Du har gjort något som du visste att din älskade skulle ha motsatt sig, och du gick in i det med öppna ögon. Du kan förstås åberopa förmildrande omständigheter: Du var full, du blev bara så kåt, du blev förförd... Men någonstans längs vägen fattade du ett beslut; du lät dig falla. Eller är du kanske helt viljelös, ett rö för vinden? Skulle inte tro det.

Nej, du begick ett svek och nu vill du få absolution. ”Ja, men jag vill vara ärlig”, säger du. Men det har du alltså inte varit. Din partner kommer sannolikt, med rätta, att tappa förtroendet för dig och det lär ta lång tid att reparera, om det alls är möjligt. Vad är det som säger att du inte kommer att göra om det? Att du ger ditt ord på det? Ursäkta, men det har du liksom redan gjort en gång.

Och om du nu vill vara ärlig, varför ringde du inte hem från puben och sa:
- Hej, det är jag. Jo, jag tänkte bara tala om att jag nog kommer att vara otrogen mot dig i kväll. Det ligger i luften. Du skulle se vilka blickar jag har fått. Och så har vi redan kysst varandra.
- Men hallå, jag vill inte att du ligger med nån annan!
- Nej, jag vet. Men det tänker jag sätta mig över. Vi ses i morgon bitti. Puss, puss!

Jaså, det känns inte som ett alternativ? Varför inte? Du vill ju vara ärlig.
Tyvärr, jag tänker inte ge dig absolution. Du får bära ditt kors själv. Eller berätta, för all del. Men inbilla dig inte att det är för din partners skull, och var beredd på att förtroendet mellan er därmed är rubbat, kanske för all framtid.

Är din otrohet återkommande är det en annan sak, för det är väldigt svårt att ursäkta. Tro heller inte att du kan bedra din partner under en längre tid utan att det får konsekvenser. Det förakt för din älskades vilja som du visar kommer att färga av sig på dig själv. Du är inte längre någon som lät sig falla för en enstaka frestelse, du är en fullfjädrad bedragare. Hur känns det?

Tänk dig att din partner kysser dig och säger: ”Min finaste, vad glad jag är att jag har dig.” Och så har du knullat med någon annan dagen innan. Din partner tror att ni delar allt, men du vet bättre. I själva verket är du någon annan. Eller tänk dig att du, mot all förmodan, har lyckats hålla ditt vänstrande hemligt under ett helt liv tillsammans. Nu ligger din älskade för döden och kommer att dö utan att någonsin ha känt dig på riktigt. (Det är liksom inte läge att lätta ditt hjärta nu.) Hur ska du någonsin kunna se dig i spegeln efter det?

Men du har kanske inte tänkt vara otrogen till döddagar, bara… Ja, hur länge? När ska du bryta mönstret? För varje månad, för varje år som går känns det allt svårare, för att inte säga omöjligt. Omöjligt att sluta vara otrogen, omöjligt att berätta om det. Men du behöver nog inte oroa dig för att din älskling ska dö i dina armar utan att ha fått veta sanningen. Den brukar nämligen alltid uppdagas förr eller senare. Och frågan du då kommer att få är: ”Men vad har du för syn på mig, egentligen?!” Det är inte den fysiska otroheten som är det värsta, utan ditt förakt för din partner. Dubbelspelet, ljugandet under hela denna tid.

Du har velat vara fri att vara med andra. Nu har du sannolikt fått den friheten en gång för alla. Det är väl bara att gratulera.

Det öppna förhållandet

Jag och min älskling lever i ett öppet förhållande, och det har vi gjort sedan vi träffades. När vi berättar om det brukar de omedelbara reaktionerna bli två: ”Jaha, så ni knullar runt” eller ”Jaha, men det är förstås bara Niklas som utnyttjar den där friheten. Det låter så fint i teorin, men se bara på Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, som…”

Jo, visst har vi sex med andra. Men för oss innebär öppenheten så mycket mer än att ”knulla runt”. Och nej, vi är inte Simone och Jean-Paul; vårt förhållande går inte ut på någon patriarkal, ensidig frihet. Det handlar inte heller om någon ”sexuell bulimi”, inte om att vi är rädda för att satsa på vårt förhållande. Det handlar om att ge varandra frihet.

Vi älskar varandra - villkorslöst och utan förbehåll. Ingen av oss har tidigare varit i närheten av den kärlek som vi badar i sen vi träffades. Vi vill dö i varandras armar. Är det något på denna jord som vi vill satsa på så är det vårt förhållande, våra barn, vår fantastiska gemenskap. För oss är kärleken det största och mest omistliga vi har, och det är för att slå vakt om den som vi lever i ett öppet, eller om man så vill, fritt förhållande.

Friheten är skön när man som vi har levt i mer eller mindre kvävande förhållanden tidigare. Men den är, som vi ser det, ingenting man roffar åt sig på den andres bekostnad. Den är något man ger, av kärlek. På samma vis är öppenheten inte heller begränsad till det sexuella och amorösa. Den är en öppenhet för alla aspekter av vårt förhållande och för varandra, för framtiden. Jag låter dig vara allt det du är utan att försöka begränsa eller censurera dig. Jag älskar dig, alltså vill jag att du ska vara så lycklig som möjligt – även om den yttersta konsekvensen skulle kunna bli att du gick ifrån mig. Det kanske låter otryggt, men det är i själva verket den största tryggheten: jag väljer dig och du väljer mig. Alltid.

Den deprimerade kejsaren i H.C. Andersens saga fick en näktergal som skulle muntra upp honom. Den sattes i den finaste bur av guld, men som bekant ville den inte sjunga i fångenskap. Alltså: öppna buren och sträck ut din hand så kanske näktergalen kommer tillbaka och sätter sig på den. (Nu har väl en näktergal en smula mindre komplicerade livsuppgifter än en människa, men den kloke läsaren förstår nog.)

Vi diskuterar ofta olika ”manus” hemma hos oss, alltså oskrivna (eller rentav skrivna) regler för hur man bör bete sig i olika situationer. På midsommarafton, till exempel, ska man enligt manuset äta sill och dansa runt en majstång. Många gillar sånt, och det får de gärna göra, men över vår tröskel slipper inte den minsta sillsvans eller midsommarkrans
Ett annat manus säger att man just vid midsommar och liknande helger ska sitta en skara tillkämpat muntra personer vars enda gemensamma nämnare är att alla vill slippa därifrån snabbast möjligt. Det manuset ställer vi inte heller upp på. Blod må vara tjockare än vatten, men vatten är klarare. Vi har en alldeles egen, vald familj som består av våra kära vänner och älsklingar. (Ibland tänker vi att vi är så manusbefriade att man skulle kunna kalla det för ett manus.)

På samma vis är det med alla färdigskrivna relationsmallar: vi har rivit dem. Det är för oss ännu ett sätt att bevara förhållandet öppet. Principer och självdisciplin i all ära, men vi vill inte ägna oss åt hunddressyr. Överenskommelser har vi förstås, det är bara det att de diskuteras fram utifrån vad som känns angeläget för stunden. De är överenskommelser, inte regler. De är inte huggna i sten utan gäller tillsvidare. Vi förstår liksom inte vitsen med att försöka cementera nuet. Om något börjar skava så ser vi vad vi kan göra åt saken. Ska vi försöka lite till med den här situationen, eller ska vi ta ett steg tillbaka? Kom ihåg: friheten är inte något man roffar åt sig på den andres bekostnad. Det viktiga är inte allt man kan göra av sin frihet, utan att man låter kärleken till den andre styra. Det kräver en viss känslighet, att man inte i alla lägen sätter sig själv i första rummet – och det kräver ständig kommunikation och total uppriktighet.

Fagra ord, minsann. Och hur ser praktiken ut? Jo, vi hade en lång period när undertecknad satte sig själv i främsta rummet. När min älskling plågades för min skull, av rädsla för att min kärlek till henne skulle ”naggas i kanten”, av en ovilja att vara en begränsning för andra. Jag ångrar mig djupt att jag inte besinnade mig tidigare. Men vi klarade den krisen också, och vårt förhållande som redan var så fantastiskt är det i dag i ännu högre grad, mest tack vare hennes kärlek och klokskap. Klarade vi det, klarar vi allt.
Jag vill ogärna skryta, men vårt förhållande känns fanimej totalt okrossbart.

Framtiden låter vi också vara öppen. Det finns nämligen en föränderlig sida av det mest kontinuerliga: se bara på hur det är att ha barn. På ytan är de desamma år efter år, men de utvecklas i rekordfart och går igenom olika faser och kriser som alla andra. Vi tror alltså inte på en konsekvent barnuppfostran i meningen ”bete dig alltid likadant mot ditt barn”, ”sätt tydliga gränser” etcetera.. Nej, konstanta är bara kärleken, omsorgen, lyssnandet – konsekvenserna yttrar sig på olika sätt beroende på var barnet befinner sig just nu, vem det är och vad det vill vara just nu. Det finns ingenting värre än att få höra att någon minsann känner en. Barn drabbas ofta av det i sina familjer och i skolan; det blir som en tvångströja.

Så jag drar mig för att påstå att jag känner dig. Jag är väldigt fäst vid allt det som jag uppfattar som typiskt för dig, men jag vill inte att du ska ”vara som du är”. Jag vill att du ska vara fri att utvecklas och förändras – om och när du vill, på dina villkor. På samma vis vore det fasansfullt om vårt förhållande skulle ”vara som det alltid har varit”.

Ibland hör man folk sucka över att de har ”utvecklats åt olika håll”. Jag undrar varför. Om vår kärlekshistoria inte står rycken för en sådan utveckling så måste vi helt enkelt ha bedragit oss själva hela tiden. Vi ser det i stället som en alldeles underbar utmaning att utvecklas åt olika håll – tillsammans. Vi kan väl hålla det öppet, helt enkelt? Prata om saken, ni vet. Människan är ju en kommunicerande art – det vore synd att inte utnyttja det, som min gamla terapeut brukade säga.

Bara sex

- Hen betyder ingenting för mig. Det var inte alls som när du och jag älskar, inget av det där fina, innerliga, ömsinta. Vi kysstes inte ens. Eller…bara lite grann, i början. Det där man brukar känna: rysningarna, upphetsningen när man ser någon naken för första gången, det blodfyllda, bultande, ivriga… Av det fanns ingenting alls.

Och när vi låg omslingrade efteråt, såg varandra i ögonen, flätade in fingrarna i varandras fingrar, strök den andres svettiga lock ur pannan… Nej, det gjorde vi inte, så var det inte! Vi knullade en kort stund – det var inget vidare – sen klädde vi genast på oss och mumlade ett generat hej då. Det var allt.

- Jaså. Verkligen. Men om det nu var så innehållsfattigt, varför var det så viktigt för dig att du trots allt var otrogen?
- Det bara blev så. Jag…blev väl kåt.

Mm. Ni bara råkade se varandra djupt i ögonen. Era underarmar snuddade vid varandra av misstag, visserligen gång på gång, men ändå. En hand landade på ett lår av en ren slump och innan ni visste ordet av låg ni där nakna i sängen, ledda dit på Gud vet vilka mystiska vägar. Det var inte så att ett beslut mognade fram, kalkyler ställdes upp, olika scenarier prövades och förkastades. Nej, viljan var satt ur spel och slutet kunde bara bli ett. Och allt detta på grund av denna billiga kättja.

Vilka djur vi är! Visst är det lite skrämmande? Otaliga män har i tingsrätten berättat om hur de inte kunde hejda sig när den där kvinnan vippade med brösten, hur hennes korta kjol fick dem att tappa all sans, eller att de bara var tvungna att genomföra ett samlag med den av sprit halvt medvetslösa tonåringen. Nej, när driften sätter in far allt vad förnuft och medkänsla vill säga all världens väg. Så bekvämt. Och häpnadsväckande ofta anses dessa omständigheter förmildrande.

I rättvisans namn ska sägas att inte alla män är sådana. Vissa är mogna och ansvarsfulla, ”trygga i sin manlighet” som det brukar heta. För dem är sex utan känslor lika främmande som för kvinnorna. Kvinnor brukar som bekant inte våldta. Det beror nog på att deras sexualitet är annorlunda beskaffad. ”För män är sex ett yttre skeende till ett inre ackompanjemang, för kvinnor är sex ett inre skeende till ett yttre ackompanjemang”, eller hur? Ja, utom när kvinnor är otrogna, förstås – då är de precis som män. Eller rättare sagt: som de där männen som inte har satt sig själva på piedestal och blivit lika inkännande som de riktiga kvinnorna. Kanske är den otrogna kvinnan värd ännu lite mer förakt för att hon gör våld på den kvinnliga principen och låter den låga lusten styra. Riktiga kvinnor och riktiga män kan inte ha sex utan känslor. De knullar inte, de älskar, gärna med tända ljus, rosenblad utströdda i sängen och Enya i stereon.

Det finns alltså berömvärt sex och klandervärt sex: sex som är oupplösligen förenat med kärlek, gemenskap, innerlighet och ömhet, den sorts sex som man har i ett nära förhållande med en enda person. Och så bara sex, den klandervärda och primitiva sorten. Den senare brukar alltså utövas av män, och den kvinna som t.ex. njuter av att ha sex med flera män samtidigt, som utövar BDSM eller har anonyma och säkerligen alltför många sexkontakter, måste vara allvarligt skadad. Kanske har hon utsatts för övergrepp i barndomen, kanske söker hon förtvivlat efter bekräftelse. Vi måste lägga pannan i djupa veck och försöka hjälpa henne!

Men doftkrus och sensuella massageoljor i all ära: jag känner faktiskt Såna Där Kvinnor, och de verkar må hur bra som helst, tackar som frågar. De är harmoniska, lever i nära och kärleksfulla relationer, en del har till och med barn som de tar hand om på bästa vis, tänka sig. De vet både priset på mjölk och sitt eget värde och känner sig inte ett dugg förnedrade eller utnyttjade. Och kanske är de där männen som de har sex med inte alls män utan kvinnor. Eller både och.

Märkligt. Det är något som inte stämmer här. Sex verkar vara både överskattat som förblindande drivkraft och underskattat som okomplicerad glädjekälla. Kan det vara så att sex inte är så bara? Det vore onekligen glädjande för många som då skulle slippa att bli patologiserade av omvärlden – och besvärande för den otrogne som mister sin undanflykt.

Jag ställer mig också frågande till konceptet ”sex utan känsla”. Hittills har jag aldrig lyckats ha sex utan att känna något. Visst kan ackompanjemanget klinga olika, men en kapellmästare utan orkester…? Nä.
Sex väcker tvärtom alla möjliga känslor till liv, frammanar minnen (och skapar nya), upplöser tid och rum, är en läromästare och befriare, får oss att vilja ha mer. Inga känslor? Skulle inte tro det.

Vissa förfasar sig över de gaysaunor, videoklubbar eller parker där företrädesvis män har sex med varandra. Samma sak gäller fetisch- eller swingersklubbar: de stackare måste vara desperata, avtrubbade eller psykiskt störda som frivilligt söker sig till dessa iskalla miljöer där man har sex utan känsla. Men ingenting kunde vara felaktigare; folk där är precis som du och jag: vanliga, snälla och ibland lite blyga. Och steget mellan att i ena stunden sätta på en fullständig främling och att i nästa plötsligt drabbas av ömhet för denna medmänniska är kortare än man kan tro. För sex blottlägger också människan; det är inte bara en fysisk, utan en psykisk nakenhet. Ecce homo: se människan. Även på videoklubbar kan man alltså pussas och kramas. Tänka sig.

Sex med någon man älskar kan vara alldeles fantastiskt. Sex med andra kan också vara alldeles fantastiskt, men på ett annat sätt. Det ena utesluter inte det andra. Kan vi inte skrota de där konstlade motsättningarna mellan sex och känsla, mellan fint sex och ofint sex, mellan kvinnlig och manlig sexualitet? Jag tycker det. Och visst: sex kan vara rätt misslyckat också. Tråkigt, en plikt mot en partner man inte längre dras till, pinsamt och taffligt med ett överförfriskat hemsläp från krogen. Men det är aldrig ”bara”, så om din partner kommer dragande med den där trötta undanflykten, kanske du kan be att få höra den där om Snövit och de sju dvärgarna också.
Eller säg så här: ”Så roligt för dig med ett litet äventyr!”

Det senare är min rekommendation.

Var Jesus bög?

Tja, fråga Pat Condell

Intelligens är en klassfråga

Vad är en duktig elev? Det är, vill jag påstå, som att fråga vad hög intelligens är, och på den senare frågan vet vi alla svaret: förmågan att klara ett intelligenstest väl. Den som exempelvis i upprepade försök kan räkna ut vilken geometrisk figur som bör följa på de tre tidigare figurerna är ”intelligent”.

På vad beror då denna förmåga att klara ett psykometriskt test? Tvillingstudier har visat att genetiska faktorer är viktiga. Men studier visar också att om ett syskon från en fattig familj tidigt adopteras av en välbärgad familj så kommer det syskonet att få högre intelligenskvot än sina syskon och sina föräldrar. Hur går det här ihop? Jo, tydligen är miljön viktigast för IK när miljön är dålig, medan genetiken är viktigare när miljön är god. (De studerade tvillingarna har tidigare hämtats ur relativt goda till mycket goda uppväxtmiljöer.) Intelligenskvot är alltså ytterst en klassfråga. Tror ni mig inte, läs hur Eric Turkheimer har kommit fram till det här resultatet i en mycket omfattande studie.

Åter till den duktiga eleven, och nu kommer mitt andra påstående: en duktig elev är någon som kan bete sig som en ”duktig elev”. Den som i upprepade försök kan räkna ut vilket beteende som premieras, och anpassa sig efter det, är ”duktig”. Är det naivt att tro att även detta är en klassfråga?

Man kan fråga sig om det är så viktigt att någon klarar ett intelligenstest väl. Det kanske finns andra parametrar i en människas liv som är nog så viktiga för att sagda liv ska uppfattas som uthärdligt, kanske meningsfullt eller rentav ganska hyvens? Så länge mina barn inte verkar vara lika dumma som Carola verkar ha stora svårigheter att följa med i enklare resonemang behöver jag nog inte gå till psykologen med dem.

I analogi med ovanstående resonemang kan man undra om det är så viktigt att någon är en duktig elev. Min äldste son har fått kritik av sin lärare för att han pratar för mycket under lektionerna. Så gör inte en ”duktig elev”, och först om detta oönskade beteende kan hämmas kommer han att kunna betraktas som duktig. Hans lärare är, på lärares vis, inte direkt fåmäld, men det är ju en annan sak. Bland det första en duktig elev måste lära sig är att relationen elev-lärare inte är symmetrisk. Nu är barn så barnsliga att de lätt får för sig att föräldrar och lärare ingår i ungefär samma kategori: ”Snälla vuxna som jag har mycket att göra med”. Det tar oftast lite tid innan de når den plågsamma insikten att så ingalunda är fallet.

Goda föräldrar är auktoritativa men skolan är i allmänhet auktoritär. Skillnaden är betydande. en auktoritativ förälder är en auktoritet för sitt barn men förhandlar med det, behandlar det kärleksfullt och låter det vara delaktigt i familjens beslut. En lärare är också en auktoritet för barnet men behöver inte förhandla om hur undervisningen är upplagd (och även om ett sånt intresse skulle finnas från lärarens sida så är hens handlingsutrymme begränsat av läroplan, rektor, skolans tradition, egen ork, brist på tid, klassens storlek etcetera). En lärare behöver inte heller vara kärleksfull så länge vederbörande inte är direkt hånfull och aggressiv (gäller ej högre utbildning).

Min son har också fått kritik för att han gör det roligaste först i en av sina läroböcker. Meningen är att man ska göra den tråkiga uppgiften först; sedan kan man få färglägga lite. Signalen är alltså: ”Den här boken är tråkig, men du måste göra uppgiften ändå. Om du är snäll (anpassar dig) så får du göra något som barn brukar gilla.” Lite plåster på såren, alltså. Någonting säger mig att det sker en glidning här. Jag misstänker att andelen barnsligt och trevligt pyssel i läromedlen gradvis minskar med åren. I årskurs 8 behöver vi inte gulla så förbannat med barnen längre. Dels är de verkligen inte särskilt gulliga längre, dels har de antingen vant sig vid att göra som vi säger eller så har de visat sig vara hopplösa fall och då ska fan locka med Lille Skutt och färgkritor.

Min son hade två klasskamrater som nu har fått lämna klassen. De går i en särskild klass för barn med behov av särskilt stöd, som det heter. Det är bra att de kan erbjudas det, tycker jag. En positiv sidoeffekt av att de omplacerades är också att det har blivit lugnare i klassen med vanliga elever. På skolans webbplats kan man läsa att i mongoungarnas klass den särskilda undervisningsgruppen går barn som ofta har svårigheter med:

• koncentration
• socialt samspel
• att tolka intryck
• överaktivitet/underaktivitet
• arbetsminne
• att "läsa av" situationer
• att orka fullfölja en uppgift
• planering
• att förstå instruktioner
• tidsuppfattning
• gränslöshet

Nej, jag skojar. Det är inget skojigt skoj, men ändå. Jag tycker inte att det är bra att det har blivit lugnare i den ”vanliga” klassen med ”vanliga” elever. Jag tycker att skolan inte har förstått vad som menas med delaktighet. Eller också ger man helt enkelt fan i det, för den här lösningen är billigare och enklare. Att vissa barn och deras familjer blir stigmatiserade är smällar man får ta. De här kidsen kommer nog ändå aldrig att bli duktiga elever – lika bra att sortera bort dem direkt.

Men min son kan nog fortfarande bli en duktig elev. Han kan nog lära sig att det smartaste är att göra som man ska – annars riskerar man ju att bli En Sån Där. Detta är också skolans uppgift: att skapa duktiga elever. Duktiga elever kan därefter bli duktiga studenter och duktiga samhällsmedborgare. Vissa har goda förutsättningar att bli det, andra har sämre. C’est la vie.

Vad är alternativet, då? Tja, man kunde ju börja med att minska skolklassernas storlek till låt säga tolv elever (tolv, för det är den största grupp vi kan hantera enligt hjärnforskare). Eftersom detta skulle ge lärarna möjlighet att ägna sig åt var och en och inte bara vara något slags ordningspolis med konstant dåligt samvete så kunde man också korta skoldagen rejält. Det skulle inte behöva bli så mycket dyrare. Och barn med olika funktion kunde bli delaktiga i stället för stigmatiserade om de integrerades och fick tillgång till speciallärare i en klass som var till för alla. De ”vanliga”, kanske rentav ”duktiga” eleverna skulle också tjäna mycket på en social miljö där alla fick vara delaktiga. De kanske inte skulle bli så okritiskt duktiga.

Men det här kräver pengar. Det kräver vidareutbildning. Det kräver självkritik från pedagogernas sida, en stor medvetenhet om exakt vad det är vad vi vill lära ut och varför; en insikt om vilken diskurs och vilka maktförhållanden som råder i skolans värld; kunskaper om hur vår sociala identitet skapas och hur gruppbildning, kategorisering, normativitet och stigmatisering fungerar, och mycket, mycket mer.

Så om du läser det här, Jan Björklund, hoppas jag att du vaknar ur din våta dröm om en skola där ungarna lär sig veta hut, blir ordentligt betygsatta och välanpassade.

Nej, nu skojar jag igen. Det är inget skojigt skoj.
Det är tragiskt

Göran Skytte och ondskan

Ondskan må vara obegriplig. Våra förklaringar räcker inte, förnuftet slår bakut vid tanken på bebisarna i frysboxen eller de instängda barnen i källaren. Vi vill inte tro att någon kan göra så, ändå vet vi att det sker ofattbara grymheter, för vittnesmålen är legio. Men ondska är ett oanvändbart begrepp. Vad ska vi ha det till? Som motpol till godhet? Som en kvast med vilken vi sopar undan det plågsamma, ångestframkallande, hjärtskärande, säger oss att sådana är ändå inte vi?
Det duger inte. Om vi vill förstå verkligheten måste vi först skåda den i hela dess praktfulla vidrighet utan att blunda. William Burroughs förklarar titeln på sin bok Den nakna lunchen så här: det är när vi ser vad vi har spetsat på gaffeln.

Göran Skytte häpnar i en kolumn i SvD över att vi under de många massmordens 1900-tal har ”avskaffat tanken på den individuella ondskan”. Därmed, menar han, står vi också handfallna inför mordet på Engla eller inför monsterpappan Fritzl. Vi borde inse att ondska, även personlig ondska, är en realitet, skriver Skytte. Vi ska inte försöka förstå den ”enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi”, för de förklaringsmodellerna räcker inte till. Nej, låt oss lägga korten på bordet, tycks Skytte mena, ty: ”Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.”

Som om det skulle förklara något. Som om ”godhet” är ett analysverktyg och inte en värdering. Som om vi skulle stå bättre rustade att orka med mörkret genom att kalla vissa människor för onda. Vart leder en sådan syn, och på vilket sätt kan vi minska ondskan i världen genom att blanda in en metafysisk dimension? Har vi månne prövat det här ontologiska illusionsnumret förut? Ja, till leda – och spåren förskräcker.

”Anamnesen är halva diagnosen” är en maxim som läkarstudenter tidigt får lära sig. Genom att studera en patients sjukdomshistoria kan vi alltså lättare se vad som fattas honom. Detsamma gäller vårt samhälle och våra värdesystem, vill jag påstå. Massakern i Song My var ofattbar i sin grymhet, men den lärde oss en del om vilka mekanismer som kan få soldater i krig att så fullständigt spåra ur. Beteendevetenskapen har hjälpt oss att minska risken för att helt vanliga ungdomar på det viset ska förvandlas till de monster de framstod som. Barndomspsykologin visar hur vissa barn kan klara av svåra situationer medan andra barn inte gör det utan bestående men. Historiska analyser av sovjettiden, Hitlertyskland eller Maos Kina – är de värdelösa? Naturligtvis inte.

Vi kan inte alltid ”lära av historien” eftersom vår tid antagligen är lika obegriplig för oss som medeltiden, samtidigt som den är alltför bekant för att vi ska kunna se den med klar blick. Och vi ska inte förledas att tro att det finns en historisk utveckling som obönhörligt röjer undan mörkret och tar oss från klarhet till klarhet. Men låt oss inte blanda bort korten genom att låtsas som om ondska och godhet är bättre förklaringsmodeller. Det, om något, gör oss handlingsförlamade! Eller ska vi bara sitta där med vår måttstock och säga att den där avvisningen av den iranske bögen var ”ond”? Den ledde inte till att han avrättades, men han blev torterad, dömd till piskrapp och fängelse, så vi ger avvisningen två döskallar av fem. Den amerikanska arméns vattentortyr av ”terrorister” får en döskalle av fem, medan Herr Fritzls dåd får fyra döskallar. Kvällens vinnare, med fem dödskallar blir…trumvirvel…Pol Pot! Välkommen upp på podiet för prisutdelningen.

Och sen? Hur kan vi förhindra andra övergrepp och mord? Genom att tala om för människor att de ska välja att vara goda?

Nej, vi kan inte förklara allt. Garvade psykiatriker ruskar på huvudet åt Fritzl. Det går att förstå att han inte öppnade sin källare frivilligt: det hade ju blivit hans undergång, men hans personlighet är gudskelov så ovanlig att den undgår en heltäckande ”förklaring”. Det går att förstå att det är ”lättare” att döda barn två när man har dödat barn ett, även om galenskapen hos mamman är väldigt svår att identifiera sig med. Man kan inte förklara allt, men man får väl försöka att förklara det man kan och säga om resten: ”Vi vet faktiskt inte.”

”Kunskap producerar makt och makt producerar kunskap”, säger Foucault, som jag just håller på att stava mig igenom.* Så fort vi ger oss på att beskriva och kartlägga någon, försätter vi oss i ett överläge till den studerade. De gamla imperialiststaterna kartlade koloniernas flora och fauna enligt ett ”objektivt och globalt” system, förklarade de gärna. Men det var deras egna, specifika, tidsbundna och ideologiska system, och deras systematisering ledde till att de inhemska systemen där man t.ex. gav vissa växter namn efter deras läkande förmåga, förföll, varpå de underkuvades underläge förstärktes. På samma vis förhåller det sig med den kristna dogmen om godhet-ondska, skulle jag vilja påstå. Den är en maktdogm som kan användas för att rättfärdiga de ”goda” staternas övergrepp på ”ondskans axelmakter”, ”terrorister” och ”illegal combattants”.

”Reagan var inte så dum när han kallade Sovjetunionen Ondskans imperium”, skriver Skytte. Jag håller med: Reagan var inte dum alls. Han var en slipad maktspelare.

Jag minns när Göran Skytte spelade med Kabaretorkestern. Nu spelar han åt ett annat gäng.

* Mills, Sara (2003) Michel Foucault, Routledge Critical Thinkers.

En prövad mamma skriver av sig

”Och mina barn, de hoppas att de ska ses som de individer de faktiskt är. Inte som de personer som de ’borde vara’, så som det tyvärr har varit alltför ofta i deras liv.” Så säger Marija Håkansson i en intervju i DN i dag. Hon har skrivit en bok till och om sina barn, som i många år har dragits med adhd och depressioner, en bok som handlar om kampen för att som ”besvärlig mamma” kräva att även hennes barn skulle få vara delaktiga i skolan och samhället. En bok om hur det känns när man tror att man är en dålig förälder.

Vill du bli sedd som den du faktiskt är? Förmodligen. Men vem är du – och vad menas med faktiskt? Troligtvis menar Marija (och många med henne) att det är individen själv som sitter inne med sanningen, med det faktiska jaget. Kanske får också de mest närstående tillgång till denna äkta bild, medan omgivningen misstolkar personen ifråga. De förväntar sig ett typiskt beteende från en individ som tillhör en viss kategori. När beteendet avviker från det typiska, och individen alltså inte är som hen ”borde vara”, sätter stigmatiseringsprocessen igång. Vilket leder in oss på Erving Goffman.

Goffman brukar räknas som stigmateorins fader; hans Stigma – Notes on the Mangagement of Spoiled Identity är visserligen en smula åldrad i sina exempel (den kom ut 1963), men är höggradigt aktuell och används fortfarande som kurslitteratur. Enligt Goffman är stigmat ingenting som är inskrivet i vårt kött, utan en social process mellan människor. Stigmat kan finnas här, men inte där, då men inte nu, mellan dig och mig men inte mellan dig och honom. Stigmat kan vara iögonenfallande och uppenbart (t.ex. ett deformerat ansikte), eller visa sig först efter en tid och/eller i ett speciellt sammanhang. Ett sådant senare exempel på stigma kan vara NPF, neuropsykiatriska funktionshinder som adhd.

Den stigmatiserade tvingas ofta använda strategier för att antingen undvika att bli röjd, eller för att hantera sitt stigma när det väl är uppenbart. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. Båda vet alltså vad som är normalt och vad som är avvikande, vilket gör stigmatiseringen så plågsam.

Det låter rimligt, eller hur? Goffman är bra. Charles Horton Cooley, en föregångare till Goffman, är också bra, hör bara på hans spegeljagsteori i Human nature and the social order från 1902: ”På samma sätt som vi ser vårt ansikte, vår kropp och vår klädsel i spegeln och intresserar oss för dem därför att de är våra, och är nöjda med dem eller inte, beroende på om de svarar eller inte svarar mot vad vi önskar att de vore; på samma sätt ser vi i fantasin i en annans medvetande något slags tanke om vårt utseende, vårt sätt, våra avsikter, våra handlingar, våra vänner och så vidare, och vi påverkas på olika sätt av detta. (…) Vi föreställer oss alltid, och delar i föreställningen den andra personens bedömning av oss.”

Med andra ord: Jag har en föreställning om hur jag ter mig inför dig. Jag föreställer mig också hur du bedömer det du ser, och det resulterar i exempelvis stolthet eller skam. Marija skämdes för att hon var en ”dålig mamma” tills hon insåg att hon inte var det. När hennes barn hade blivit utredda och diagnostiserade (tack vare att hon var en "besvärlig mamma") fick hon plötsligt höra att hon var en ”stark mamma”. Det hade hon, av naturliga skäl, lite svårt att ta till sig i början. Men vilket var då hennes faktiska jag? Vilket var hennes barns faktiska jag? Finns det något sådant alls? Har vi en kärna? Många hävdar motsatsen, talar om ”subjektets död”. Teoretiker som Foucault, Heidegger, Kristeva eller Habermas menar att identiteten är en social konstruktion, och inte bara det. Kanske är identiteten bara en språklig konstruktion? Den som vill kan upplösa allt i ett postmodernistiskt moln av subjektspositioner och förhandlingar, eller så kan man kanske säga sig att visst har vi en identitet. Men den är inte av det där gamla storvulna, uppsvullna och pretentiösa slaget, utan en lite tilltofflad och ödmjuk varelse som inser att den inte är särskilt kontinuerlig och inte särskilt autonom. Jag lutar, ödmjuk och klok som jag är, åt det senare.

Åter till Marijas barn som det här skulle handla om. De var inte bara några okoncentrerade bråkstakar; det var och är inte deras faktiska jag, säger hon. De var och är något mer och annat. De var hennes gullisar, såklart, och hon blev förtvivlad när hon märkte hur svårt de hade det. En barnomsorg och skola som befolkades av kunniga personer skulle inte ha stigmatiserat dem och henne, men det gjorde de. En barnomsorg och skola som hade adekvata resurser skulle kunna rymma även den som inte passar in i mallen, men så är det inte. Den som är sär ska särbehandlas, är snarare mottot. Men den som är sär är det i förhållande till något. Den som har adhd kanske fungerar alldeles utmärkt, eller åtminstone väldigt mycket bättre, i rätt miljö, i relation till rätt person, till någon socialt responsiv person.

För vi finns egentligen bara i förhållande till andra. Vi kan bara kommunicera med andra. Som Johan Asplund skriver i Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet: "Innebörden av ordet "jag" är social. Ett jag förutsätter ett du. Endast i en social situation är jag jag och du du." Och: "I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet. Jag vet inte vad jag har sagt innan du har svarat. Du visar mig vad jag har sagt och jag visar dig vad du har sagt." Allt detta förutsätter en social responsivitet, och om man utvidgar Asplunds resonemang något kan man säga att den som blundar med öronen, bara ser det avvikande och inte försöker förstå, föra en dialog, faktiskt förintar den som försöker kommunicera. Eller, för att ta ett citat lite längre fram: "Motparten framhärdar i att sträcka sig ut efter den andra men finner sig varje gång famla i ett tomrum. (...) Motpartens predikament utgörs av den ofattbara motsägelsen i att en medmänniska inte uppträder som en medmänniska. Hade motparten från början insett att den andras medmänsklighet är helt illusorisk så hade inga komplikationer behövt uppstå."

Alla ungar som inte kan sitta stilla eller göra som läraren säger har inte adhd, men en del har det verkligen och behöver hjälp. Förmodligen sker det både en överdiagnosticering och en underdiagnosticering parallellt. Vissa barns beteenden patologiseras, och det är illa, för det är möjligt att adhd-ungen alls inte är något bokstavsbarn utan att det är läraren och hela den övriga sociala miljön som är upfuckad. Men minst lika illa är det när man inte i tid kan fånga upp den med NPF, erbjuda en utredning och behandling, kanske med läkemedel. Marijas barn fick det så småningom, tack vare sin kämpande och kärleksfulla mamma.

Skoltiden ska inte behöva vara en golgatavandring. Och ingen ska behöva känna sig som en dålig eller besvärlig förälder för att omgivningen är så snabb med att sätta stämplar. Marijas barn var inte som de ”borde vara” – för barnomsorgen och skolan. För henne var de bara hennes barn som hon älskade, barn som behövde lite extra resurser, extra hjälp för att få vara delaktiga i det samhälle som alla vi ”normala” självklart är, och känner oss, delaktiga i.

Döda skådespelare är bra skådespelare

Allan Edwall. Margareta Krook. Ernst-Hugo Järegård. Edvin Adolphson. Keve Hjelm. Men inte Heath Ledger.

Audrey Hepburn. Katharine Hepburn. Glenn Ford. Spencer Tracy. Anders Ek. Georg Rydeberg. Kent Andersson. Men inte John Candy.

Tor Isedal. Inga Tidblad. (Och ett dött skämt: "Vet ni varför de inte har stämpelur på Dramaten? De har ju inga tidblad.") Gunn Wållgren.
Men inte Sten Åke Cederhök. Och inte Mimmo Wåhlander.

Carl-Gustaf Lindstedt. Gunnar Björnstrand. Dagmar Ebbesen. Sigge Fürst. Greta Garbo. Men inte Git Gay, va? Åke Söderblom! Man kan inte låta bli att älska Åke Söderblom. Han var bra på ett obra sätt, på ett förlegat sätt, i en "daterad" (som det heter numera) genre. Jag avskyr det uttrycket och älskar Åke.

Ja, så där kan man hålla på. Signe Hasso. Det är något vemodigt med döingar som inte vill dö. Som Eva Remaeus. Varje gång Hilda sätter på Fem myror blir jag förälskad i Eva. Rentav lite småkåt. Hon är så fantastisk. Och så oerhört död - hur kan man kåta upp sig på någon som är död? Men det är hon ju inte. Inte där och då, i en för eftervärlden bevarad sekvens. Hon är totalt levande, minst lika levande som Magnus och Brasse. Att se dem känns mer overkligt. De har gjort en massa skit genom åren och kommer aldrig, aldrig att bli lika bra som de var då. Det hade varit bättre om de hade dött, tänker jag nästan.

Vissa är så bra på nåt sätt just för att de är döda. Som Georg Rydeberg eller Anders Ek. De har fått en patina som gör dem ännu bättre. Döda skådespelare är bra skådespelare.

Kanske till och med Heath Ledger ska få patina en dag. Det är möjligt, för "Brokeback Mountain" är en vacker pastoral. Men en sak är säker, och det är att det är döden som vannar Teaterförbundets listor så att trycksvärtan yr. Bort yr de förglömliga. De flesta, med andra ord.

Sexnovell: Alex Schulman är Blondinbella naken

Eller: 50-åringen frikändes
Eller: Svenskarna vill ha kvar Posten
Eller: Sanna Bråding
Eller: Sexblogg
Eller: Carolina Gynning
Eller: Swingers
Eller: Björn Gustavsson
Eller:
De manliga dygderna, del 4: självdisciplin

Ja, ni får ursäkta, men jag vill bara ha lite mer trafik till min blogg, så jag har hämtat några populära sökord från bloggportalen.se.. Ämnet för dagen är den sista (?) delen i min serie om de manliga dygderna, och vem vill läsa om sånt? Knappt någon. Det kan jag emellertid inte ta någon hänsyn till, så nu ska jag ägna mig åt just självdisciplin.
En sexnovell, för att inte säga en SEXBLOGG, brukar sällan handla om självdisciplin, nej just den varan förekommer enbart i homeopatiska doser. Jag ska inte påstå att sexnoveller är kemiskt befriade från självdisciplin: trots allt har någon som vill kåta upp sig själv och sina läsare ägnat sig åt denna numera ganska anakronistiska företeelse. Och den som skriver sexnovellen är en man, för det allra mesta. Så här kan det se ut:
”Linda säljer jultidningar

I mitt jobb som kringresande försäljare var jag en kväll i december på ett hotell, låt oss kalla det "Quality Hotel Ekoxen", i en mellansvensk stad, låt oss kalla den ”Linköping”. Efter en blöt kväll i hotellbaren, där jag hade firat ett kontrakt med ett av företagen i en företagspark, låt oss kalla den "Mjärdevi Science Park", satt jag på sängen och drog av mig mina strumpor. Det var ett par djärvt äppelgröna strumpor i mjuk, mjuk bomullsbouclé, som jag hade köpt i en butik för kvalitetsunderkläder, låt oss kalla den "May’s Shop". *

Då knackade någon på dörren.

Jag öppnade, utan att tänka på att mina fötter var nakna. Och utanför stog (sexnovellförfattare skriver sällan ”stod”) en sjuttonåring som såg ut att heta Linda. Det skulle senare visa sig att hon faktiskt hette Linda också, vilket bevisar att såna metalitterära diskurser inte är förbehållna författare som J.M.G. Le Clezio, även om man kan tro det. Hursomhelst, tjejsingen som såg ut att heta Linda (och verkligen gjorde det också!) hajade till när hon fick se mina nakna fötter. – Förlåt, vill du köpa jultidningar? sa hon. Hennes toppiga bröst under den blöta t-shirten fick henne att se ut som en pilsk igelkott, eller varför inte BJÖRN GUSTAVSSON. Hon darrade av kättja och snyftade till: - Jag vill att du tar min oskuld!

Vad skulle jag göra? Gamla karln, jag skulle ju kunna vara hennes pappa, tänkte jag. Men kuken stod som CAROLINA GYNNING innanför brallan och jag kände hur det svartnade framför ögonen. Märkligt nog svartnade det inte bakom ögonen, men en sak var säker: jag ville knulla! Att jag ville knulla hade karaktären av ett episteme, inte av en doxa. Vart hade min självdisciplin tagit vägen? Jag blev barsk i tonen och sade med en röst som var grötig av kåthet (hur nu det går ihop): - Lägg dig på mitt knä! Linda drog darrande av sig sina Hello Kitty-trosor och lade sin lilla kropp över mitt knä. Och hon som bara ville sälja jultidningar!

Då knackade någon på dörren.

Försatsen strömmade ur mig, men jag öppnade dörren ändå. Och där stod en FRIKÄND 50-ÅRING, SANNA BRÅDING, några SWINGERS samt BLONDINBELLA. De hade varit på POSTEN. Och ingen av dem verkade se att jag inte hade några strumpor på mig. – Vi vill att du tar vår oskuld, sa de unisont. Och då gjorde jag det. Slut! Om ni har några synpunkter, skriv gärna till mig! Jag är öppen för kritik. Kåta pussar, Leffe.”

Nu undrar ni nog vad allt detta har med självdisciplin att göra. Fråga Blondinbella, säger jag bara. Det är hennes fel. I min jakt på läsare har jag blivit sladdrig, osammanhängande, odisciplinerad. Omanlig. En man ska vara disciplinerad. Äsch, jag får skriva om disciplin senare.

* Samtliga namn är hämtade ur den linköpingska verkligheten, tro det eller ej. Jag skulle aldrig kunna bo där. Jag tycker att man bör resa en säkerhetsbarriär runt Linköping. Och runt Värmland, så man slipper se dem smörja in varandra med solkräm på tunnelbanan.

De manliga dygderna, del 3: ordning

”Gud skapar, Linné ordnar”, kan man läsa (på latin) på tunnelbanehållplatsen Universitetets vägg. Men allt sorterade han inte, svamp till exempel. Linné hatade svampar. De passade inte in i hans system och han förstod inte hur de förökade sig. ”Ett vandrande pack” kallade han dem till och med. Det fanns annat, som maskar, som inte heller passade in, därför skapade han en slask-kategori, ”Vermes”, där allt sånt överblivet kunde placeras.

Är inte detta en underbar bild av manligheten? Jag tycker det. Först sorterar man allt enligt vissa principer, därefter döljer man det som inte lät sig sorteras så att systemet ändå ska framstå som fullkomligt. Och man sorterar inte hursomhelst, å nej. Man utgår från systemet, börjar från toppen som Aristoteles. Vi har vissa principer som måste vara heliga och sanna. Låt se – vad får de för konsekvenser? Jo, om A är si, är Aa så. Vi har också B och C, därför måste vi skapa kategorierna Bb och Cc, och så vidare. Sen är det bara att försöka klämma in verkligheten i den här mallen.

Det finns en annan vetenskaplig metod som börjar i andra änden. Man går liksom ut och undersöker verkligheten på ett någotsånär förbehållslöst vis. I bästa fall är man till och med medveten om sina egna brister och förutfattade meningar och väger in dem. Ja, sen kollar man om det finns några mönster. Kanske kan Cc hänga ihop med C? I så fall kanske vi kan formulera en teori. Jag diggar den här metoden. Den känns inte så manlig.

(Förenklar jag nu? Ja, ovanstående resonemang är i bästa fall en vetenskapsteoretisk My Little Pony-variant. Tyvärr. Mina ord tryter. Jag borde gå och lägga mig och sova i stället.)

Alltså: manligheten sorterar. Dikotomier är bra. Dualism är bra. Man-kvinna. Kropp-själ. Barn-förälder. Sverige-Polen. Psykoanalysen är bra, för den är en hierarkisk katedral till tankebygge . Det bräckliga barnet. Det onda bröstet. Smygbögen inom oss. Och apropå katedraler: kyrkan är bra. Ja, inte lika bra som Gud, men nästan. Det finns ingen makt som inte är given av Gud. Och du kan gärna vara smygbög, det är bara mänskligt, men böga helst inte loss i praktiken. Och låt oss inte fröjdas för mycket, för då blir Gud ledsen.

Nationalstaten är bra. Nationalismen är bra. Ett folk, ett språk, en kultur, ett land. Sånt är bra. Men bara när det gäller vårt folk, vårt språk, vår kultur och vårt land, såklart. Ja, sen kan vi bli lite metaforiska: själens centralbank. moralens statsobligationer, etikens reporänta. IN MED HELA SKITEN I ETT SYSTEM! IN MED UNGARNA I SKOLFABRIKERNA , IN MED DERAS MORSOR I OMSORGSFABRIKERNA OCH IN MED LITE LAGOM MÅNGA SVARTSKALLAR I PORTUPPGÅNGARNA SÅ ATT VI KAN FÅ SVENSKA DAGBLADET I BREVLÅDAN I TID! VI VILL NÄMLIGEN HA LÄST SVENSKAN SÅ ATT VI VET VAD VI SKA TYCKA NÄR VI SITTER I VÅRT PLANERINGS- OCH SORTERINGSMÖTE. Där vi sorterar bort och ut allt oönskat. Där vi avfärdar bögen och kvinnan och njutningen och svampen och masken och den som tackar nej till etnicitet och tvångrunkande ”kulturtillhörighet”. System här. Vermes där. Det är manligt.

De manliga dygderna, del 2: rationalitet

En man är rationell. Notera att jag inte skriver ”en riktig karl”. Det vore en smula överdrivet. Det vore, skulle en man säga, att skjuta över målet. Låt oss vara måttfulla. Det är värdigt. Kyligt och precist som Ockhams rakkniv, nyanserat som RGB-skalans alfanumeriska hexadecimalitet.

Carl Bildt är en av de främsta representanterna för den manliga dygden rationalitet. Han tappar sällan eller aldrig fattningen. Carl bevarar överblicken. Jo, han har känslor, vi ska inte överdriva; ett olympiskt lugn vore ju lite fånigt att försöka bevara i varje läge. Man kan både ha och visa känslor och ändå vara rationell. Man kan till exempel vara glad, hjärtlig, bussig, kamratlig, skojfrisk, spefull, mästrande eller jovialisk. Känslor är bra, låt oss slå fast det en gång för alla. Men huvudregeln är dock följande:
I motgång, var rationell! I medgång, var rationell! Känn dina pappenheimare. Inta en avslappnad, balanserad men ändå stridsberedd hållning, den ena foten ca 30 cm bakom den andra, lätt fjädrande knäveck, kroppstyngden jämnt fördelad på båda fotbladen, armarna böjda i armbågsleden, uppmärksamheten riktad framåt, hudkostymen stram men följsam, penisen omsorgsfullt tillrättalagd i en luftig bomullstrikå. Snart kommer attacken. Snart kommer käftsmällen, pungsparken, påhoppet, den orättvisa kritiken från käringen inom dig eller käringar utanför dig. Tänk då: ”Vad skulle Carl säga?”

Ta emot, lyssna, väg för- mot nackdelar, le gärna lite - men bevara din rationalitet till varje pris. Säg: ”Får jag ge dig lite respons på det där?” med neutralt men ändå varmt röstläge. Var inte rädd för att ta plats när du känner att balansen mellan er så tillåter. Kvinnor tycker om att någon tar de där kanske lite obekväma besluten. De vet att det är för allas bästa, för mannen är rationell till sin natur. Mannen sår, driver upp, odlar, vattnar, beskär och bestryker med ympvax det måttfullt balanserade så att det får växa sig starkt och suckulent, friskt militärgrönt, med kraftig stjälk och feta blad. Förnuftet. Inte kroppen, inte själen, inte sexualiteten, inte begäret, inte böjelsen, inte oförmögenheten, inte vantron, desperationen, inte uppgivenheten, inte hulkandet, hukandet, ynkandet. Inte rädslan. Inte känslan. Inte barnet. Inte vätskan, inte rynkan, inte varet, inte mjölken, inte nagelbandet, inte självsprickan, inte den flyende hakan, inte den mjälliga axeln, inte den våpiga gesten, inte det echaufferade, inte det skrikiga, inte det högljudda, bögiga, vampiga, glittriga, högklackade, spacklade, kacklande. Inte det brustna, utflytande, bräckta, amorfa, förspillda, urvattnade, ömkliga, taffliga, hasande, skälvande, fjällande, motbjudande, krassliga, rinniga, inte det multnande, sipprande, svagsint bevekande.

Nej och åter nej. Det rationella är det manliga; en man är rationell.