Koppla av med lite judeskämt?

Häromdagen skrev jag lite på Twitter om det fåniga i namnet "Bokhora". Varför valde de där bokbloggarna suffixet "-hora"? För att väcka uppmärksamhet? Vore det okej att kalla sig "filmfnask" eller "teaterluder", tro? Själva hävdar de, fick jag sen veta, att ordet hora kan härledas till det urgermanska "khoraz", vilket betyder åtrå. En bokhora är alltså en som åtrår böcker. Besinningslöst, får man förmoda. Så lustigt. Förklaringen står att läsa här.

Det är bara det att det urgermanska språket snarare är en teori än ett språk som lågtyska, eller om man ska vara noga, "en icke belagd språkform från vilken de germanska språken antas ha utvecklats", som Nationalencyklopedin skriver. Så att "khoraz" alls har funnits eller att det betydde "den som åtrår" är högst osäkert. Det som är säkert är att ordet hora, whore och så vidare i alla germanska språk betyder just det. Enligt SAOB har ordet funnits i Sverige sen 1500-talet (och varit starkt nedsättande ända sen dess):

kvinna som bedriver hor l. otukt; dels om äktenskapsbryterska, dels om ogift kvinna som har könsumgänge vare sig med gift man l. ogift; särsk. on, kvinna som mot betalning låter bruka sig till otukt, sköka; numera bl. ngn gg starkt fördömande l. i vulgärt spr. i bet.: sedeslös kvinna, sköka o. d. Hon haffde kallet hans hust[rv] ene hore. OPETRI Tb. 36 1524; uppl. 1929)

Kalla mig cynisk, men jag misstänker att medlemmarna i Bokhora knappast kände till den här annorlunda och urgermanska betydselsen av "hora". Det luktar efterhandskonstruktion, som "Oj, det vore ju en häftig titel (de kände nog till Bookslut), men vi kommer att få kritik. Kan 'hora' möjligtvis betyda nåt annat?" Och så sökte man på nätet och hittade ett engelskspråkigt etymologiskt lexikon.

Nåja, det kan ju vara som det vill med den saken. Men i den andra delen av förklaringen skriver man så här:

Däremot är vi övertygade om att vi inte kan förändra situationen för en utsatt grupp i samhället genom att tabubelägga dess smädeord. Vi efterlyser naturligtvis en samhällelig attitydförändring när det gäller såväl rätten till sin egen kropp som kränkningar, men vi har ingen ambition att genomföra den här.

Ska vi testa den tesen på en annan utsatt grupp? Okej: Vi kan inte förändra situationen för romer genom att tabubelägga smädeordet zigenare. Vi kan inte förändra situationen för judar genom att sluta säga "kroknäsa". Samma sak gäller förstås resandefolk, muslimer och andra invandrargrupper, samer, personer med CP-skada, kortväxta... Varför sluta säga "tattare" eller låta bli att skämta om dvärgkastning, till exempel? Varför inte säga att "neger betyder ju bara 'svart', så varför bråka?" Att vara så petnoga förändrar ju inte dessa utsatta gruppers situation.

Eller spelar det ändå roll? Kalla mig olidligt konventionell, men jag tycker det. Det låter ju fint att "efterlysa" en samhällelig attitydförändring, men kan man inte sopa rent framför sin egen dörr först? Kostar det så mycket? Nej. Det kostar inte ett jävla någe, och nog kan man ha ambitionen att genomföra en så liten förändring hos sig själv.

Notera för övrigt ordet "tabubelägga" här. Det som blivit tabubelagt är något som vi är rädda för. Vi vågar inte säga "varg", för då kanske vargen kommer. I stället använder vi noaord som gråben. Ja, så där vidskepliga var vi förr, men nog är det fånigt? Bara för att vi säger "varg" kommer väl inte horan vargen. Nej, låt oss kalla en spade för en spade. Och en prostituerad för hora.

Okej, sluttjatat om just Bokhora. Men jag vill förtydliga varför jag tycker att det är värt att lägga ner tid på en sån här diskussion. En av mina tweeps tyckte att jag saknade sinne för proportioner. Det finns väl värre saker här i världen? Jo då, kriget i Syrien, till exempel. Men det ena utesluter faktiskt inte det andra. Inte för att jag inte förstår tankegången: Ska man behöva vakta sin tunga i alla sammanhang, ska man behöva vara så skraj för att göra fel och därmed få ett politiskt rätttroget drev efter sig att man hellre håller käften? Vad är det för debattklimat, liksom.

Det är bara det att the devil is in the details, som man brukar säga. Bakom det till synes oskyldiga lurar ofta den där röda svansen. Ta genus. Är problemet att evolutionsbiologer och diverse bakåtsträvare skriver en massa dumheter om manlig och kvinnlig essens? Nej, problemet är i grunden att vi alla gör genus, varenda dag. Vi skapar tillsammans uppfattningar om att en pojkbebis är robust och därmed tål att väckas ur sin slummer. Flickbebisen däremot får oss att säga: "Men åh...! Se så söt! Tyst, hon sover!" Och så där fortsätter det. Att HM och Kappahl har särskilda avdelningar för pojk- respektive flickkläder är ju praktiskt och bra så att man slipper leta. Efter blått till pojkar och rosa till flickor, till exempel. Eller så att man råkar köpa fel storlek, för pojkkläder i 110-116 är ofta rymligare än flickkläder i samma centilongstorlek. Det fortsätter, för vi upprätthåller det. Vi upprätthåller det, för vi ser det inte.

Och på samma vis förhåller det sig med rasism eller funkofobi eller heteronormativitet. Ja, det är på samma sätt med alla maktassymmetrier. Jag gör medelklass hela tiden och jag tar min vithet för given. Jag har vissa privilegier som man, välutbildad, neurotypisk etcetera, och märker dem inte ens alltid. Det är inte bara Sd eller andra hatobjekt (de Där!) som är ett problem, det är alla arbetsgivare, hyresvärdar, krogar eller utbildningsanordnare som omedvetet (eller i värsta fall, som inte är så få, medvetet) diskriminerar den som är icke-vit, synskadad, transperson... Och det här innebär att "samhälleliga attitydförändringar" måste börja hos oss själva.

Senare kom Lilla Hjärtat-debatten upp i diskussionen. Stina Wirsén hade ju goda intentioner, sas det, ändå drabbades hon av ett sånt vitglödgat hat. Har inte det politiskt korrekta gått för långt? Men nu var det inte så att hon drabbades av hat mot sin person, och tror ni mig inte kan ni läsa hur debatten gick 2012 om rasismen i barnkulturen tack vare Oivvio Polite och Staffan Carlsson.

Ja, Wirsén kritiserades. Men hon gjorde själv sin vithet till en poäng. Det var liksom den som gjorde att hon fick kritik, menade hon. När det hela handlade om något mycket större än en barnboksförfattare. Det är alltså samma sak som jag beskriver ovan: rasism är något som skapas varje dag, av om inte oss alla så i alla fall väldigt många av oss vita. Vissa av oss som har läst genus och/eller kallar oss feminister är nog bättre än genomsnittet på att inte falla in i stereotypa könsmönster. Men även feminister kan vara inskränkta, även homosexuella kan vara rasister och så vidare. Att ha erfarenhet av ett slags underordning innebär inte att man förstår alla andra. Och väldigt många av oss tillhör en norm som vi inte är varse. Alltså behövs det nån som öppnar våra ögon.

Känns det jobbigt? Ska vi inte ens få skoja lite, t.ex. använda ett uttryck som hora för att skapa credd kring oss själva? Jo visst, ordet är fritt. Men var då beredd på att få höra hur det uppfattas av den som inte har dina privilegier. Du kan ju alltid koppla av med lite judeskämt i enrum om det känns alltför betungande att alltid vakta din tunga, unna dig en negerboll och ropa att den där datorn är ju helt CP. Men tro inte att det inte påverkar även dig.

Tror vi att fienden är tydlig och ond men vår egen skuld är minimal, tror vi att ord inte spelar så stor roll, tror vi att våra goda intentioner är det som verkligen räknas. Ja, då har vi nog fått ett och annat om bockfoten.