Konsten att börja i fel ände

De flesta föräldrar försöker hjälpa sin barn med läxläsningen. När nu barnen har läxor, vill säga. Mina barn har aldrig läxor om man får tro dem, eller så har de redan gjort dem eller så är deras deadline någonstans i framtiden, oklart exakt när. Så de blir förtörnade när jag envisas med att vilja se deras böcker eller lösblad med mattetal och andra uppgifter. Jag är heller inte alltid så pedagogisk som jag skulle vilja vara, men oftast går det bra när jag erbjuder min hjälp.

Så lätt, om man nu kan kalla det lätt, är det inte för alla. Alla kanske inte ens vet när deras barn har läxor eftersom deras svenska är bristfällig, ibland sämre än barnens. Men, som sagt, jag är säker på att de allra flesta vill sina barns bästa och tycker att det är viktigt att kidsen klarar sig bra i skolan - kanske särskilt gäller detta föräldrar som inte har haft någon vidare skolgång själva. De vet hur viktigt det är. Att vilja sina barns väl och att ha höga ambitioner för dem är alltså ingen klassfråga, däremot är de egna resurserna det. Alla kan inte erbjuda sina barn studiero hemma, ett skrivbord, en bokhylla och så vidare. Och har man läs- och skrivsvårigheter eller har svårt för siffror kan man svårligen hjälpa sina barn så bra som man skulle vilja.

Så visst behövs det läxhjälp ibland. Det finns också ideella organisationer som erbjuder gratis läxhjälp. Men egentligen är det skolans förbannade plikt att se till att såna här olikheter i barns förutsättningar ska jämnas ut. Skolan gör vad den kan, för det mesta. Det finns speciallärare, särskild stödundervisning med mera - i alla fall i skolor som har tillräckliga resurser. Men dagens lärare är lite för upptagna med att skyffla onödiga papper hit och dit för att hinna engagera sig tillräckligt i enskilda elevers studieförhållanden och därmed prestationer. Jag skulle verkligen välkomna ett förslag som gick ut på att alla som behövde extra hjälp med sina studier skulle erbjudas det.

I stället ska vi nu få läxhjälp som är avdragsgill med rut-avdrag. Man tar sig för pannan. Vem kommer att utnyttja den? Knappast den som är lågavlönad, ensamstående eller relativt nyanländ till Sverige. Nej, det blir förstås den redan välmående medelklassen som hoppar på tåget. Bor man i villa i Bromma räds man inte blanketter och skatteteknikaliteter - bara att köra! Nu kan barnen få ännu mer hjälp att distansera sig ännu mer från ungarna i fattigpluggen. Någon moderat cyniker förklarade det här som att föräldrar som vill ge sina barn det lilla extra inte ska hindras att göra det. Nej, man kan inte hindra föräldrar att satsa på sina barn. Har någon föreslagit det?

Men rutavdrag för läxhjälp är ett symtom för den nyliberala tidsålder vi lever i, en där vår grundläggande välfärd gradvis monteras ner och görs om till ett system med kunder och beställare. Den som vill veta hur vår unika svenska modell en gång kom till kan läsa "Är svensken människa?" av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh. Jag ska inte ge mig in på ett referat av denna utomordentligt intressanta bok, men kortfattat man man säga att vi sedan mycket lång tid har haft ett system där staten utgör en garanti för individens frihet. Det är därför vi avskaffade sambeskattning, det är därför vi införde barnbidrag, föräldrapenning, bra skolor för alla. För att vi inte skulle vara beroende av familjens varierande ekonomiska och sociala status, för att vi skulle slippa vara beroende av välgörenhetsorganisationer eller kyrkor. Men denna modell vill alltså nyliberalerna slå sönder, och de är på god väg att lyckas.

Ja, vissa föräldrar vill ge sina barn det där lilla extra. Därför ser de till att vara högavlönade. Därför ser de till att deras barn ska få bo i en villa med en stor trädgård med en studsmatta. Och den som inte fixar de där små bagatellerna bryr sig förmodligen inte om sina barn. Att skolorna blir alltmer skiktade efter familjernas ekonomiska och sociala kapital är alldeles glasklart. Och nu ska de redan bortskämda få skämma bort sina telningar ännu mer. Det är ju bara att bry sig om, att unna dem det lilla extra.

Så kan man vända hela välfärdstanken upp och ned. Så raserar man tanken på en skola för alla. Så låser man in de redan underprivilegierade och låter deras ungar ge upp tanken på högre studier. Det är så fruktansvärt cyniskt och vidrigt att jag saknar ord.