Melankoli

Jag sitter hemma hos min vän i soffan. Lamporna är inte tända och jag sitter och betraktar spåren av personer som en gång bott här, och saker jag minns från hennes gamla lägenhet. Vid väggen intill fönstret står en monstera som inte gör någon människa glad, för det ligger inte i monsterans natur. Den ska se ful och dyster ut, annars är det ingen monstera. På latin heter den förstås Monstera deliciosa, och det delikata syftar på frukten den kan bära i vilt tillstånd, i sällsynta fall även i en lägenhet i Stockholm. Men inte här. Ja, den får mig på dystert humör. Mission accomplished.

Två lampor på grön glasfot på fönsterbrädan gör mig också dyster, liksom tavlan ovanför soffan, teven, de båda bärbara och alla sladdar och diverse nätjox som minner om livet på nätet. Nätet finns alltid där, det väntar på oss. Det har evigt liv. Det har inte vi. Och under nätet lurar undernätet eller djupwebben med sina forum för seriemördare, pedofiler och annat som inte går att nå med en vanlig sökmotor. Jag tänker inte bege mig dit, för jag vill inte bli ytterligare informerad om alla vidrigheter människor kan hitta på. Och inte heller har jag nån lust att exempelvis kolla Twitter eller min mejl. Det kan vänta. Vi ska prata, för vi har inte setts på länge.

 Men än har hon inte kommit tillbaka från köket där hon fixar nåt att dricka åt oss. Hon är här men inte riktigt. På samma sätt är hennes gamla jag här men inte riktigt. Det sitter bredvid mitt gamla jag som förstås är en del av mitt nuvarande och framtida. Men inte riktigt här. Det är mycket som inte är här, som hennes dåvarande kombo som jag brukade krama, en varm och trygg man som jag fortfarande är mycket fäst vid men som jag aldrig träffar numera. Det var på den tiden när jag var nyutkommen och hon likaså, även om hon väl låg nåt år före mig. Vi gick på Patricia och Tip-Top och andra homogejställen som Häcktet. Jag hade för första gången hittat ett sammanhang där jag kände mig hemma, för första gången hittat människor - och inte så få - som kanske inte precis var som jag, men som lät mig vara mig utan att döma. Andra som inte heller var heterosexuella eller könsnormativa. Vi hörde ihop. Vi behövde varandra. Nu är de flesta borta ur mitt liv.

 Så ja, jag är melankolisk på det där särskilda viset, befinner mig i en underart till melankoli som kallas nostalgi. Lägg märke till "algi" - smärta. Man minns den svunna tiden, man minns den som i går. Och det gör ont. Man längtar tillbaka, men inte egentligen till det som var, utan snarare till känslan, just den där frekvensen på synapserna, den lilla darrningen på strängen som betydde att här är jag nu och så är är det nu och fan vet hur det blir i framtiden, men detta är verkligheten, den blödande och jublande men aldrig likgiltiga. Kanske inger tanken på det förflutna melankoli just därför: det går ju inte att återvända, vilket innebär att livet obönhörligt går vidare - och i förlängningen kommer man för var dag närmare döden.

 Sen kommer hon till mig i soffan och tänder lamporna och jag berättar. Hon är så totalt olik mig och säger att hon har lärt sig att liksom skyffla undan melankolin när den försöker tränga sig på. Men ibland väcks den lik förbannat av viss musik eller så. Hon kör på, lever i nuet, är framtidsinriktad. Jag lever i det förgångna eller i mina drömmar om framtiden - vissa av drömmarna, inte så få, är mardrömmar. Jo, jag lever förstås i nuet också. Jag har barn, jag har ett jobb, jag får och ger kärlek och så diskar jag, för att bara nämna ett par av alla parametrar som ibland överväldigar mig med sin mångfald och det påföljande bruset. Men i grund och botten är jag fortfarande bara en ensam liten pojke som tycker att skymningen är otäck, för vart tar man vägen då? Alla andra vet liksom. De ilar hem. Men han går där och har inget hem trots att han har ett. Det är ett avhemmat hem blandat med ett riktigt hems hem-het. Hans kind är kall, ty den är okysst. Han känner sig främmande för alla sammanhang, vill inte tillhöra dem men vill inte stå utanför dem, längtar in i en gemenskap som han föraktar och avskyr och räds. Alltså blir han en betraktare och skicklig på att läsa de sociala spelen, ögonkasten, tonfallen, mimiken, utfallen och paraderna, värjstötarna som dödar. Det blir han ännu räddare av och ännu mindre benägen att delta.

 Ja, en dag kom jag ut och det var en härlig dag. Jag fann en ny familj och det var en varm familj. Jag förlorade en hel del och grät mycket och bröt ihop och brände ut mig och var nära självmord. Det var en härlig tid. Det hände ju så mycket. Och det väckte så mycket till liv, så många frågor. I dag står jag här med en bukett andra frågor. Svar har jag inga, men det är okej. Jag har det bra. Jag är rädd. Jag längtar inte tillbaka och inte till en framtid, men att leva i nuet och ta vara på dagen känns så torftigt. Kan man inte besvärja olyckorna så kan man i alla fall förbereda sig på dem genom att palpera dem i förväg.

Jag ska dö. Det ska du också. Jag kanske blir dement, precis som du kanske blir det. Det är som det är. Jag ältar inte, men jag tänker. Jag vill se allt så klart som möjligt. Jag vill ha den nakna lunchen, den där man ser vad som finns på änden av gaffeln, som William Burroughs sa. Jag vill skala bort all stanniol och färgglad kartong som döljer sanningen. Det gör inte livet gladare eller mer färgstarkt, tvärtom kan det bli dystrare och gråare. Men det blir sannare. Sanningen är alltid bättre än lögnen.

 Sen inträdde vardagen igen, som vanligt, och nostalgin avklingade. Men den ligger där som en obligat basgång eller så (jag ogillar ordet bordun). Jag är fan inte glad, men jag är lycklig på ett väldigt märkligt och motsägelsefullt vis. Jag är beredd.