Sammanflätningar

Ordet symbios kommer från grekiskans symbiosis och betyder helt enkelt "samlevnad", läser jag i NE. Vanligtvis avser man bara "sådan samlevnad som är väsentlig för båda parter", och alltså inte parasitism.

 Så varför har ordet blivit så laddat med negativa konnotationer för oss? Jag har själv använt det så, frynt på näsan åt vissa par: "Usch, de verkar ju leva i nåt slags symbios." Kanske är det för att man tänker på parasitism, men troligare är att det i vår kultur anses så motbjudande att vara beroende av andra. Visst är samlevnad ofta väsentlig för oss - varför skulle vi annars ha samlevnadsexperter? - men så väsentlig bör den helst inte vara. Vi kan sannerligen leva utan varandra. I alla fall kan jag leva utan just X och du utan Y. De är våra ex, om ordvitsen ursäktas, men nu är just vi tillsammans. Vi verkar inte förskräckas av spåren utan tänker oss nu att detta skall vara i evighet, om man med evighet menar "tills vidare". Tills förälskelsen har avklingat, tills det blir lite väl motigt, tills... Då seppar och pangar vi.

 Det här gäller i allmänhet bara mellan två vuxna personer. Få av oss är beredda att ge våra barn på båten för att de är fjolårets modell och behäftade med diverse psykosociala skavanker. Nej, föräldraskapet är evigt, säger vi och slår oss för bröstet - med en halvkvävd suck. Det är ju ett slags martyrskap, det där. Man får dras med dem, för de har inte bett om att bli satta till världen, och så älskar man dem liksom villkorslöst. Men vår partner älskar vi med vissa förbehåll. Förresten kan man väl inte leva i symbios med sina barn, för i grund och botten skulle man klara sig utan dem även om det vore sorgligt. De kan däremot inte leva utan oss, inte utan stor sorg i alla fall, och inte när de är bebisar. Så när man vill seppa från den andra föräldern är det inte barnen man ska lämna. Tyvärr blir det så ändå i vissa fall. En del män slår igen dörren om sig med en smäll som signalerar att de inte vill bli påminda om den där häxan och alltså inte tänker umgås med häxbarnen heller. Få kvinnor gör så, men de finns förstås.

 Själv kan jag inte leva utan mina barn, och heller inte utan min livskamrat. För jag ser henne så, min älskade. Jag brukar tänka att utan dem är jag ingenting. Nu ska man inte ta det bokstavligt; visst skulle jag både kunna överleva och skapa mig en någorlunda dräglig tillvaro om jag t.ex. kom hem en dag och såg lägenheten stå i lågor: en av mina värsta mardrömmar. Jag skulle förmodligen inte ta livet av mig även om det vore frestande. Jag är för feg för sånt, så jag skulle finnas kvar, om än svårt stukad. Men jag skulle tvingas börja om från en nollpunkt där ingenting av mig själv som partner och förälder levde kvar annat än som minnen. Jag bör väl även modifiera det där om att jag inte kan leva utan dem. Jag kan. Men jag vill inte. För jag finns inte utan dem, inte i min nuvarande version. Jag blir till genom dem och lever genom dem. De definierar mig. Jag behöver dem och de behöver mig. De är väsentliga för mig och jag för dem: vi lever i symbios.

 Innan ni flyr skrikande upp i bergen vill jag påpeka att jag naturligtvis kan urskilja vissa gränser mellan oss. Vi har till exempel ett stort sortiment personligheter och egenheter i det här hushållet. Jag går inte på dagis eller i skolan. De är inte översättare, jag är inte dramatiker eller teaterchef. Vi har olika livsvillkor, erfarenheter och intressen. Jag är inte klängig och undviker att lägga mig i deras privata angelägenheter i den mån de inte berör mig. Vi utvecklas i olika takt och åt olika håll, både barnen och vi vuxna. Just nu händer det till exempel en hel massa i min älskades liv, medan mitt vid en hastig anblick kan te sig tämligen statiskt. Jag översätter, ägnar mig åt reproduktiva sysslor som tvätt och städning och tar hand om de små. Det lilla livet, kan man kalla det, den privata sfären. Den nedvärderade. Kvinnofällan. Det som kan göra att man inte vet vem man är - egentligen.

 Men för mig är denna lilla värld det väsentliga. Allt annat är faktiskt perifert. Jobbet är viktigt, men mest för att jag ska kunna försörja kidsen. Om det fanns medborgarlön eller jag vann på lotteri skulle jag gärna lägga det åt sidan. Jag skulle kanske översätta lite då och då, mest för att det är rätt roligt i små doser och för att även det ger mig en identitet. Det är ju det enda jag är verkligt bra på, och skam vore det väl annars med tanke på alla tiotusentals timmar jag har vridit på formuleringar och redigerat in- och uttider för replikerna eller skrivit speakermanus. Men de ständiga nära deadline-upplevelserna slapp jag gärna, liksom allt arbete på kvällar, nätter och helger. (Identiteten som "duktig" i betydelsen "tackar ja till allt / ställer alltid upp" har jag gjort mig av med för längesen. Jag är inte oumbärlig på minsta vis - vilket jag också har fått känna på ett antal gånger i min s.k. karriär då jag har fått sparken tillsammans med mina kolleger för att vi var fräcka nog att vilja organisera oss fackligt, till exempel.) Så visst: jobbet räknas. Vänner räknas. Jag läser gärna en bok i eller går på på galej. Men om sanningen ska fram längtar jag ofta hem till mina älsklingar redan efter en timme.

 Om det lilla livet nu är så väsentligt för mig, innebär det inte vissa försakelser? Inte direkt. Visst, mina intressen - de är många - får ofta stryka på foten. Jag har till exempel lagt ner mina akademiska studier, för jag hade helt enkelt inte tid. Vi hade helt enkelt inte råd. Jag orkade helt enkelt inte. Och jag ville inte lägga större delen av det ekonomiska ansvaret på henne, inte i längden, trots att jag varit utbränd. Jag hade några år i akademin. Nu är det min älsklings tur att få komma hem och berätta en massa intressanta saker. Och jag gläds med henne. Visst, jag har fortfarande rätt dålig ekonomi eftersom min bransch är så upprutten och jag inte kan något annat. Det innebär att jag sällan unnar mig nåt, för barnen ska inte behöva lida brist på något väsentligt (där har vi det ordet igen). Så jag är billig i drift och det är helt okej, även om jag kan grumsa ibland när jag känner att jag går i tattiga kläder, trasiga jackor och för kalla skor år efter år. Men nyligen köpte jag ett par jättefina kängor som jag räknar med ska hålla i åtminstone fem år. De kostade hela 1 700 kronor och jag fick genast dåligt samvete, men nog var jag väl värd det? Kanske. Och jag fick en ny mobil för ett tag sen. Den kostade en tusenlapp, men jag har stor glädje av den, för jag kan t.ex. låna e-böcker och läsa när jag åker kommunalt. Eller twittra och kolla min e-post fast jag inte är hemma, bara en sån sak. Annars är det längesen jag kostade nåt mer än nån hundralapp hit eller dit.

 Men ingenting av det där spelar någon roll, egentligen. Det är inga försakelser i jämförelse med vad jag skulle försaka om jag t.ex. fick ett välbetalt jobb men tvingades vara borta från barnen under långa arbetsdagar. Att jobba hemma är att vara hemma jämt, vilket är väldigt bra för barnen som slipper gå på dagis och fritids längre än de själva vill. Och blir de sjuka kan jag hämta dem på tio minuter. Det är ett privilegium.

 Ponera nu att jag vore en heterosexuell kvinna. Min man skulle jobba heltid och jag på sin höjd halvtid - eller, hemska tanke: jag kunde vara hemmafru. Jag skulle vara den som skötte merparten av hushållet och snöt ungar, läste läxor och var omvårdande i största allmänhet. Skulle jag få några stilpoäng då? Jag får det ju som man när jag gör saker som är självklara för mig men inte för alla män. Nej, jag skulle sitta fast i kvinnofällan. Offra mig för barnen och min moatjé, inte ha något eget liv, ni vet. Det säger en hel del om vilka värden som anses viktiga i vårt kapitalistiska samhälle. Man ska producera och konsumera, annars faller ekonomin sönder. Man har värde som produktiv och konsumerande, men inte som omvårdande. Ska man kunna bidra till vår sjuka tillväxttakt så att jorden går under lite fortare får man inte vara billig i drift eller tuta i andra såna flummiga värderingar. Och anser man, som jag, att vi borde inrätta produktionen efter reproduktion så att vi slapp vara ifrån våra familjer så mycket är man väl galen. Man måste ju utveckla sig själv, göra karriär, vara en egen person, inte leva i nån sjuk symbios med sin partner och barnen.

 Men om det är självvalt. Om kärleken är det viktiga. Om vi behöver varandra. Om samlevnaden är det väsentliga. Om inte den ena är hemma och den andra borta på grund av nedärvda och könskodade och samhälleligt sanktionerade gamla mönster. Om vår oerhört ökade produktivitet kunde ge oss alla chansen att slå av på takten lite. Om tillväxten varken måste eller borde vara helig och vi kunde vårda vår jord i stället för att plundra den. Om vi slutade köra bil eller resa på charter eller vräka i oss kött och köpa nya kläder, datorer, mobiltelefoner och så vidare i all oändlighet. Ja, då kunde vi kanske alla bryta med idealet om människan som en karriäristisk, produktiv och konsumerande solitär. Vi kunde börja bygga något nytt, tillsammans. För den stora världen är på väg att gå åt helvete med musik av Nicki Minaj, sponsrad på sin resa av storbanker och oljebolag.

Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Det finns massor att göra inom ramen för det rådande systemet. I Sverige växer klassklyftorna och det vi förut ägde och förvaltade gemensamt, som sjukhus, skolor eller äldrevård, ersätts i allt snabbare takt med så kallade privata initiativ - för det mesta i form av riskkapitalister och annat pack. De vill tjäna pengar på vårt behov av omsorg, lärande och vård, och Alliansen gör sitt bästa för att deras nyliberala drömvärld ska infinna sig så fort som möjligt. Män gör karriär på kvinnors bekostnad, och de håller dem i schack med våld och sexuella övergrepp. Ska vi då dra oss tillbaka till den lilla världen och drömma om fred på jorden? Naturligtvis inte. Vi ska kämpa för en individualiserad föräldraförsäkring och social rättvisa. De som är fattiga måste få det bättre, de som är nyanlända ska inte pekas ut som tärande utan ses som en tillgång för oss alla. Transsexuella ska inte diskrimineras, personer med olika funktionsnedsättningar ska erbjudas delaktighet, särskolan ska kastas på sophögen... Listan är lång, mycket lång.

Men allt detta är alltså inom ramen för det rådande systemet, den ekonomiska ordningen, det hegemoniska idealet om fristående, driftiga, självförverkligande och framgångsrika entreprenörer, producenter, konsumenter. Nina Björk påpekar i sin "Lyckliga i alla sina dagar", som i mångt och mycket har inspirerat mig till det här blogginlägget, att vi bestäms av det system vi bebor. Skulle jag t.ex. hellre ha den där större mobilen som inte kostar en tusenlapp utan sju? Ja. Skulle jag vilja köpa mer kläder? Ja. Är jag avundsjuk på folk som kan köpa bilar, lägenheter åt sina barn och resa utomlands så fort andan faller på? Ja. Och nej. Jag har visserligen gjort en dygd av nöden när jag knappt unnar mig någonting för att barnen ska kunna ha det bra. Men det finns ju sämre dygder, och att byta bort den här fantastiska tillvaron där jag får så mycket kärlek och närhet skulle jag aldrig drömma om. Jag är präglad av vårt samhälles produktions- och konsumtionsideal som alla andra. Jag är präglad av att vara uppvuxen i en manlig kropp med allt vad det innebär av fördelar. Men jag försöker lära om och lära mina barn alternativ. På samma sätt kan vi lära män att vara omvårdande, äta vegetarisk mat, tänka ekologiskt och sluta kränka kvinnor. Det går.

Men om man nu inte gillar det rådande systemet kan alla dessa angelägna frågor som jag skisserar ovan kan det i sämsta fall kännas som att byta gardiner medan huset brinner. Vi måste välta hela den här motbjudande kolossen över dess hegemoniska ända. Till syvende och sist finns det bara en motståndsrörelse värd namnet, och den stavas solidaritet, samlevnad, symbios, ömsesidig nytta, ömsesidiga kärleksgärningar. Och den måste vara global.

Vi behöver varandra. Vi kan inte leva utan varandra. Vi finns inte utan varandra. Och fortsätter det så här finns vi snart inte alls.