Identitetsförvirringspolitik

Pippi tågar fram till damen bakom disken: "Nej!" En viss förvirring uppstår. Nej, vadå? "Nej, jag lider inte av bisexualitet." Det stod ju så på skylten i fönstret: "Lider ni av bisexualitet?" Men Pippi Långstrump ser sin bisexualitet som en tillgång. Eller var det fräknar?

Här är ett identitetspolitiskt dilemma i ett nötskal: man vill bli erkänd för vad man är utan att nödvändigtvis, ständigt och jämt och enbart vara det man vill bli erkänd för. Pippi har fräknar men lider inte av det. Somliga skulle beskriva henne som fräknig (det gör t.ex. Astrid Lindgren), men själv säger hon att hon har fräknar. Men fräknarna är inget hon lider av - tvärtom. Hon motsätter sig den normativa bilden av fräknar som ett lyte och återerövrar dem stolt, ungefär som när människor som alltid hade stämplats som "queer" i negativ bemärkelse efter Stonwallupproret utropade "We're here, we're queer - get used to it!".

Själv är jag inte en queer man, jag är en person som har queer och så har jag kategorin "man" - eller så kan man uttrycka det som att jag "gör" bådadera. Det kan tyckas vara hårklyverier. Att jag är man är ju obestridligt, det är bara att glutta i kalsongerna. Att jag är queer syns på min praktik, om än inte på ytan, i vardagen. Men det är inte bara nån lek med begrepp. Pippis fräknar syns, att hon är flicka syns på flätorna och klädseln, men tänk om hon själv ser sig som exempelvis icke-binär? Har man/är man/gör man bara det som syns? I den lilla, lilla staden har alla en tydlig könsidentitet och därmed sammanhängande heterosexualitet - får man förmoda. Kanske är Tommy och Annikas föräldrar homosexuella, men det känns inte särskilt sannolikt. Vad döljs under ytan, under kalsipper och småbyxor, vad dväljs i själens mörka djup under småstadens normjuckande? Den enda motbilden är Pippi Långstrump, som i dag kanske skulle kalla sig aspiequeer, förr sa man väl "ouppfostrad pojkflicka" eller så. Pippi verkar inte ha en susning om hur man förväntas uppföra sig, och när någon påminner henne om alla måsten och borden använder hon egna definitioner. Fräknarna, klädseln och allt det som gör henne till Pippi i våra ögon är dock inte det enda hon är eller skulle kunna vara om hon inte satt fast mellan pärmarna i Astrid Lindgrens värld. Nu är hon trots allt bara sina attribut.

För några månader sen stötte jag på en gammal bekant i baren på Patricia. När vi lärde känna varandra via Qruisern levde han i äktenskap med en kvinna som han hade barn med. Men han hade upptäckt att han faktiskt drogs till män. Det var förstås både en välkommen och samtidigt obekväm upptäckt. Skulle han smula sönder deras äktenskap med allt vad det innebar av gemensam ekonomi, villa och så vidare? Han försökte som så många andra både äta kakan och ha den kvar, men efter ganska många samtal och brevväxlingar, bland annat med mig, bestämde han sig för att släppa in sin fru på banan och själv släppa sargen. Numera definierar han sig som bög, har en pojkvän och har inrättat sig i en ny tillvaro. Men hur är det med X, frågade jag när vi hade kramat varandra i baren. – Jo, hon väntar barn, sa han. Med en kvinna. Ett halvår efter separationen blev hon nämligen kär i en kvinna. Voila: Tommy och Annikas föräldrar, fast i dagens Sverige. I en verklighet där man kan vara mer än sina attribut.

Patricia är ett gayställe, d.v.s. på söndagarna. Jag har aldrig varit där en fredag eller lördag, men jag kanske skulle pröva? Det vore intressant att uppleva det förvirrande i att i samma välbekanta lokaler se män och kvinnor sträva efter varandra, så där som heterosexuella har för vana. Om vi skruvade tillbaka klockan till ca 1870 skulle de anses som sjuka. Heterosexualitet var då en diagnos, en perversion: att ägna sig åt sex med det motsatta könet för sin låga lusts skull, utan en tanke på reproduktion inom äktenskapet. Lite senare blev homosexualitet också en diagnos. Det nya var att praktiken blev lika med identiteten. Visserligen hade samkönade förbindelser länge varit straffbara (i exempelvis England från 1533), men att ägna sig åt sodomi innebar inte att man var något annat än klandervärd i sitt uppförande. Så klandervärd att man skulle avrättas. Det var alltså praktiken som fördömdes. Några hundra år senare var man plötsligt heterosexuell eller homosexuell, och om heterosexualiteten miste sin negativa klang med tiden kvarstod stigmat homosexualitet. Från att ha varit någon som knullade med och förälskade sig i någon av samma kön blev man en homosexuell. En sån där. Endimensionell.

Om jag säger att jag "har" eller "gör" queer är det för att betona att det inte är min hela identitet, bara en komponent i min psykosociala makeup. När jag hämtar på dagis eller rostar bröd är jag liksom inte queer så det stör. Det finns heller inget heterosexuellt, homosexuellt, bisexuellt eller queert sätt att betala hyran eller snöra på sig ett par skor. Och jag har "man" (fast inte som hästen). Ja, jag är utrustad med i huvudsak yttre könskörtlar, men när jag läser en Miffy-bok för min minsting är jag "bara" hennes förälder - och förresten kallar hon mig "mamma" för det mesta. Någon som ser mig utifrån skulle tveklöst säga att jag är barnens pappa. Själv struntar jag i det epitetet, för jag snyter inte ungar eller trillar köttbullar på ett särskilt, manligt/faderligt vis. Närheten, kärleken och intensiteten i vår samvaro utplånar alla etiketter.

Ja, så där kan man fortsätta. Vi består alla av otaliga komponenter, varav vissa upphöjs till "identiteter": vi har en könsidentitet, yrkesidentitet, klassidentitet, en nationell, kulturell eller etniskt identitet, en barn- eller föräldraidentitet, en identitet som patient eller läkare eller älskare eller bedragen eller polyamorös och så vidare i all evighet. Vissa (t.ex. patientidentiteten) kan vara temporära, några upplevs som djupt liggande och bestämmande, andra är flyktiga och föränderliga. Och hela tiden konstrueras de i förhållande till något annat. Avvikande förhåller sig till normal som förhåller sig till avvikande, neurotypisk förhåller sig till aspie och vice versa, svensk-iranier till "pursvensk" (för att citera Ulf Nilson), sydtysk till turk...

Slavoj Žižek skulle inte hålla med mig. Att folk ser sig som flerdimensionella är enligt honom det repressiva samhällets yttersta triumf. Ja, det är en nödvändig myt att individen är för komplex för att fångas i en enda identitet. Den gör oss blinda för hur vi konstitueras som ”medborgare” och därmed tror att vi bygger samhället underifrån när vi i själva verket konstrueras uppifrån. Den får oss att tro på en autonomi som bara är en illusion. Žižeks analys är en psykoanalytiskt uppiffad variant av gamla marxistiska tankar om förblindande ideologi och falskt medvetande. Men om såna teorier kanske bidrar till att förklara varför förtryck kan bestå förklarar de inte händelserna i Tunisien, Egypten eller Libyen. Vad har hänt – är det folk som har kastat av sig det falska medvetandets slöja? Eller är deras autonomi bara inbillning? I så fall har vi väl alla drömt när vi såg bilderna från Tahrirtorget.

Ofta ter sig tillvaron betydligt mindre komplicerad än jag skisserat ovan. Man tar fasta på en viss parameter och så är man den. Fördelen är att man då kan ha en intressegemenskap. Vi hbtq-personer kräver det här. Ni invandrare kräver visst det där. Vi samer kräver inte bara det här, utan det där. Och vi som heter Adelswärd vill verkligen inte veta av det där och det där - usch! Att t.ex. hävda att Sveriges alla kvinnor har vissa krav blir dock lite komplicerat. Som om friherrinnan och kvinnan i Marabou-fabriken någonsin möts. Judith Butler som har dekonstruerat begreppet kvinna grundligt säger att man får bilda provisoriska allianser och sen gilla läget, nämligen att det automatiskt uppstår motsättningar. Andra uttrycker det som att man får leka att man är essentialist även om man inte är det. Och vissa har inte hängt med i debatten alls utan ser begrepp som kvinna som helt oproblematiska. Själv tycker jag att vi bör kunna enas om vissa krav och framföra dem på bred front utan att för den sakens skull skriva under på en stelnad syn på identitet, på kultur, etnicitet, normalitet eller avvikelse. Eller plåga oss med psykoanalytiskt influerade identitetskonstruktioner à la Butler och Žižek.

Men identitetspolitik i form av exempelvis hbtq-krav har blivit nåt fult. Den buntas numera ihop med mångkulturalism och utsåtts för förintande kritik från såväl vänster som höger. Så här skriver t.ex. Kajsa Ekis Ekman i Alla vill vara i minoritet:

Paradoxalt nog är det ofta samma personer, som har gått från att säga att de var "folket", till att definiera sig som en minoritet. Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv.

Så alla vill vara i minoritet, liksom. Alla vill vara eritreanska reklamutdelare. Eller tänk så creddigt att vara flata, invandrare och rullstolsburen.

Ann Heberlein skriver om normalitet och avvikelse i Drömmen om att passa in:

För den som står utanför och tittar in, för den som försöker, men ibland snubblar är förkastandet av normaliteten och det normala obegripligt. För de som inte kan kosta på sig att välja är det svårt att förstå varför ett begrepp som ”normal” hamnat i sådant vanrykte. ... För en del ter sig ett normalt liv som en ouppnåelig dröm. Missbrukarna, de hemlösa, dårarna. För många människor är ett normalt liv, ett vanligt liv – en trist kärnfamilj i en trist söderförort och ett trist arbete att gå till varenda grå vardag – lika avlägset som att få ett Nobelpris i litteratur eller huvudrollen i en Hollywoodproduktion. Är det då intressant att tala om vad som är normalt och onormalt?

Ja, allt det här har Heberlein rätt i, men inte i själva utgångspunkten för artikeln, nämligen att det har blivit tabu att tala om det normala. Likt Ekis Ekman verkar hon stirra sig blind på det hon uppfattar som ett tongivande, identitetspolitiskt etablissemang. Båda glömmer visst hur samhället i stort fortfarande är lika normjuckande som i den lilla, lilla staden där Pippi bor.

Lika kritiserad – minst – som identitetspolitiken är mångkulturalismen. Den har gått för långt skriver Per Bauhn på Newsmill. Det är skillnad på mångkultur och mångkulturalism, minsann. Jag antar att även feminismen har gått för långt. Medan vänstern inte har gått tillräckligt långt i sin kritik av religiöst förtryck, om man får tro Daniel Suhunen, allt för att den har snöat in på postkolonialistiska föreställningar om vi och dem och därför inte vågar kalla en spade för en spade.

Men vem frågar de närmast berörda? Inte många. Det är som om allt det förtryck och alla de kränkningar som alldeles levande medmänniskor utsätts för dagligen bagatelliseras för att vissa ska få göra politiska poänger. Homogejrörelsen har blivit en maktfaktor, liksom. "Jag har träffat få riktiga homofober i mitt liv, däremot många människor som tröttnat på att hbtq-folket alltid tycks ha tolkningsföreträde", skriver till exempel Kjell Albin Abrahamsson. Ja, jämt ska folk jamsa med dessa nya potentater i sin iver att framstå som politiskt korrekta. Att två män som kysser varandra på en offentlig plats fortfarande riskerar stryk räknas inte. Att många unga flator och bögar som inte har turen att bo i en storstad vill ta livet av sig är inget att engagera sig i. Att Sverige utvisar hbtq-flyktingar till det land som gjorde deras tillvaro så omöjlig att de tog sig ända hit räknas heller inte. De är inga riktiga flyktingar. De fuskar och ljuger säkert, bara för att kunna få bo här.

Invandrarna ska inte heller komma och kräva särbehandling. Alla är vi individer och några särskilda grupprättigheter kommer inte på fråga. Så fort vi börjar se folk som tillhörande en kultur eller etnicitet hamnar vi i problem, för ska den ena få kräva si kräver den andra så, och så slutar det i isolationism och balkanisering. Förresten är det orättvist mot svenskarna. Vi ska inte heller tillåta positiv särbehandling av kvinnor när det gäller utbildning eller tillsättning av tjänster, för det blir ju orättvist mot männen.

Problemet är att de verktyg som en gång skapades av feminister, postkolonialister eller hbtq-aktivister har blivit sjanghajade av nyliberalerna. De oreflekterande vita medelklassfeminister som i samma andetag kunde nämna "svarta" och "arbetslösa" behövde verkligen ifrågasättas, och så skedde också. Talet om "alla kvinnor" behövde problematiseras, liksom tanken på ett förtryckande patriarkat behövde omarbetas och förnyas. Så nu har vi liksom ingen feminism längre - ni säger ju själva att den är överspelad! Kvinnor är inga offer, säger ni, alltså behövs ingen positiv särbehandling eller annat finlir för att fullborda marschen mot ett i stort sett jämställt samhälle. Nej, just det. Det finns inga kvinnor längre i vårt postmoderna samhälle, har vi läst, så nu får ni dra konsekvenserna av det.

Och postkolonialismen ska vi bara inte snacka om. Oj, så överdrivet och överspelat det där perspektivet om the West and the rest känns i dag. I er iver att överdriva motsättningar mellan ett eurocentriskt Vi och tredje världen ser ni inte hur invandrare kan gå hur långt som helst, tänker nyliberalerna. Om inte kvinnor är offer så är förstås inte heller invandrare det. Att tala om rasism är förresten så förenklat, det handlar bara om klassmotsättningar - fyller gärna en identitetshatare i. Som om det nyliberala raserandet av vårt välfärdssamhälle skulle vara väsensskilt från de rasistiska och sexistiska diskurser som bidrog till att bygga upp denna ”formidabla, mångkulturella succé”. Som om inte kolonialismen en gång var kapitalismens barnmorska. Tala om att kasta ut barnet med badvattnet.

En gång i världen var socialantropologers syn på kultur och etnicitet något radikalt. Det var ett verktyg mot stelnade, nationalistiska och rasistiska föreställningar om andra folkgrupper. Nu används det som ett vapen mot det nyliberaler älskar att kalla "multikulturalismen". Att "multi-" betyder samma sak som "mångfald eller mång-" vet de nog. Men det låter liksom lite fjantigt med multikulti; det för tankarna till Sting och världsmusik och behöver inte tas på allvar. Så nu ska jag ge en helt annan definition av mångfald, från Nationalencyklopedin:

mångfald, geometriskt objekt som kring var och en av sina punkter ser ut som det vanliga rummet (av godtycklig dimension). Begreppet infördes av Riemann. Motivet var att det finns geometriska objekt som inte går att skilja från det vanliga rummet om man bara betraktar det nära en godtycklig punkt men som skiljer sig från rummet när man ser på hela objektet. Ett exempel på detta är sfären: runt en given punkt på en sfär kan denna plattas ut så att den blir som ett plan medan det inte är möjligt att göra en sådan utplattning av hela sfären utan att riva sönder den. Även vid en lokal utplattning kommer dock avstånden på sfären att förvrängas (vilket är välbekant från kartritning).

Mångfalden i kulturell bemärkelse verkar lika svår att fixera mentalt. Den går inte att skilja från det monokulturella samhället så länge man är tillräckligt närsynt, bara ser individen som isolerad i ett mikroperspektiv. Men om tillvaron för de ordinarie samhällsmedborgarna kan te sig tillfredsställande platt och överskådlig är den inte det för alla. När vi plattar ut tillvaron för att rita en heltäckande karta river vi samtidigt sönder den och förvränger perspektiven, oavsett om detta sker från en överdrivet materialistisk/deterministisk utgångspunkt eller från en nyliberal och voluntaristisk. Men erkännande och materiell omfördelning utesluter inte varandra. Mångkulturalism är att tillerkänna vissa grupper rättigheter, men inte för att balkanisera eller särbehandla, utan för att de helt enkelt är materiellt och kulturellt förfördelade, har en sämre utgångspunkt, diskrimineras. Att grupperna består av individer innebär inte att gruppen upphör att existera, liksom.

Jag har ett litet anspråkslöst förslag: lyssna till individerna och respektera dem i stället för att enbart betrakta dem utifrån. Det kanske är bra och stärkande för flickor med muslimsk bakgrund att gå i plugg som al-Azharskolan. Deras huvuddukar och heltäckande klädsel kanske inte är något problem för dem. Jag ser dem varenda dag, min dotter umgås med dem och de framstår som exakt lika flamsiga och frimodiga som vilka andra barn som helst i deras ålder. Deras religion kanske är en styrka för dem, eller också suckar de lite när det är Korandags, precis som jag suckade när vi hade morgonbön eller fick lära oss psalmer utantill i skolan. En dag kanske de bestämmer sig för att skippa den traditionella klädseln - eller så använder de den för att på ytan verka sedesamma.

En del av dem är säkert alldeles för hårt hållna, ungefär som barn till pingstvänner i Småland kan vara det. Men det löser man inte genom att vänstern och högern sliter i deras huvuddukar från varsitt håll. Ett betydligt större problem för dem är både öppen rasism och mindre tydlig främlingsfientlighet och svensknormativitet som gör att de aldrig riktig kan framträda som fullvärdiga och mångsidiga individer. De är inte sin religion eller klädsel, lika lite som Pippi är sina fräknar eller jag min sexuella identitet. Som grupp måste de tillerkännas vissa rättigheter, nämligen frihet från kränkande och diskriminerande behandling. De måste ses som en grupp eftersom de kränks som grupp. De måste ses som individer eftersom de inte bara är medlemmar i en grupp. De upplever sin kultur, etnicitet och religion inifrån, inte utifrån. För dem är därför ingenting av detta omgärdat med skarpa gränser. Men det innebär inte att religionen, kulturen och etniciteten inte är högst verkliga och levande parametrar i deras tillvaro. De kan vara en tillgång eller en belastning. Hijab är i grunden en bärbar mur bakom vilken kvinnan stängs in, men det innebär inte att kvinnor som bär den saknar alla möjligheter till aktörskap och autonomi.

Barnen på al-Azharskolan kommer i huvudsak från Somalia. Deras föräldrar har tagit sig hit, tvärs över jordklotet, för att skapa sig en dräglig tillvaro. Det tycker jag är en fantastisk prestation, värd vår respekt och beundran, och jag ser dessa människor som en stor tillgång för oss. Men det innebär inte att de inte får kritiseras. Naturligtvis får inte vi inte blunda för hedersförtryck eller homofobi i nåt slags relativiserande solidaritet. Lika lite bör vi acceptera islamism – eller islamofobi. Men se på barnen och deras föräldrar. Se dem! De bor i Sverige, inte Somalia. Lika mycket som deras kulturella, etniska och religiösa bagage är viktiga för dem är de svenska komponenterna det, som melodifestivalen, SO/NO-undervisningen, raketerna på nyårsafton eller chokladkakan i Pressbyrån. Är det något som är säkert, är det att alla etniska grupper som uppstår också förvandlas med tiden. Tills vidare är de svensk-somalier eller somaliersvenska, men vänta några generationer så ska ni få se att de blir lika svenska som pizza. Man måste försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Människor har olika identiteter och förutsättningar, men vi måste också få slippa etiketterna när vi själva vill. Vi är trots alla människor, inte syltburkar, som Marty sa en gång.

Chokladkakan i Pressbyrån, ja. Ni vet vem som tillverkar den: kvinnan på Marabou, hon som både är kvinna och ändå inte. Hon som har kvinna på samma sätt som jag har man, på samma sätt som Stefan har bög och Fatma flata; mer eller mindre permanent, föränderligt, djupgående, ytligt, polärt eller gränsöverskridande. Men innerst och ytterst är hon en medmänniska. Kränkande och diskriminerande behandling drabbar henne och alla andra inpå bara skinnet.