Är pedofilen alltid bara Pedofil?

Jag läser Tanja Suhininas inlägg Pedofil betyder... och håller med henne om det mesta. Pedofili är ett tändningsmönster, som hon uttrycker saken; det är inte synonymt med att man begår övergrepp eller vill göra det. Att ropa: "Kastrera alla pedofiler!" etc. är att helt bortse från vilka konsekvenser det får för personer som lider av sina fantasier om sex med underåriga:

I dagens Sverige lever homofobin kvar, men det är åtminstone på pappret okej att vara gay. Det finns framtid att hoppas på, även om man är lesbisk flicka i stereotypaste småstan ni kan tänka er. Tänder man på barn är det någonting man måste bära med sig hela livet. Man kan gå genom livet utan att utöva sin läggning, men kommer det ut kan man vänta sig ett socialt helvete. Så man får bita ihop, inte berätta för någon, aldrig, någonsin, utom kanske någon man känner att man kan lita på (och tänk om den personen sedan inte håller sitt ord), utom kanske anonymt på Internet. Leva med att hela tiden bli dömd för handlingar man inte gjort, för tändningsmönster man inte valt, att ständigt höra att man är det lägsta som finns, att man förtjänar att kastreras, brännas, lynchas.

Det är inte nog med att den här lynchmentaliteten orsakar lidande, den riktar också uppmärksamheten bort från verkligheten. Barn som utsätts för sexuella övergrepp gör det bara undantagsvis för att de har stött på Pedofilen. Eller som Christian och Eva F. Diesen (2009) skriver i "Övergrepp mot kvinnor och barn - den rättsliga hanteringen":

Flertalet förövare är emellertid biologiska fäder, styvfäder och andra barnet närstående män. Det är svårt att hitta någon gemensam nämnare mellan dessa förövare, men Sutorius & Kaldal talar om "män med en snedvriden kvinnosyn och därmed också en snedvriden sexualsyn, behov av makt i kombination med en känsla av maktlöshet, allmän alienation och känslomässig frustration (exempelvis i samband med en separation från barnets mor), hämndbehov (där barnet utnyttjas som ett instrument), behov av att bekräfta sig som man (d.v.s. sin makt) i sexuella sammanhang, alkoholpåverkan och, framför allt, bristande impulskontroll i en situation av normal intimitet med ett barn".

Tyvärr går det inte att räkna ut vilka barn som löper risk att utsättas för övergrepp. Det finns riskfaktorer, det finns en viss överrepresentation för dysfunktionella familjer, men de flesta är alltså för svaga för att vara till någon nytta. Tyvärr.

Tanja Suhinina skriver också att "Pedofil betyder inte att man konsumerar barnporr, vare sig fotografisk, tecknad eller textuell". Det är förstås också sant, däremot misstänker Diesen & Diesen att

[g]enom konsumtion av barnpornografi sänks, hos vissa, den mentala spärren mot att utnyttja barn sexuellt. Allt fler barn hamnar på så sätt i riskzonen. Det viktigaste som kan göras idag är därför att se till att dokumenterade sexuella övergrepp mot barn försvinner från Internet (kursivering i original).

Att barnporr är just detta, dokumenterade sexuella övergrepp, är solklart. Att barnpornografi därför måste bekämpas är lika klart. Att konsumtion av sån porr kan sänka den mentala spärren låter också rimligt, tycker jag, men den forskning som Diesen & Diesen åberopar ger inget entydigt stöd för en sån slutsats. Det har visats att de som konsumerar allra mest porr också konsumerar mer porr med inslag av våld eller sexuella övergrepp mot djur och barn, och att det finns ett samband mellan detta och en ökad grad av aggressivitet (Disen & Diesen 2009 s. 185-186). Att av det dra slutsatsen att den sortens porrkonsumtion leder till fler övergrepp mot barn ställer jag mig tveksam till. Återigen: det låter rimligt, men det finns inget solklart samband.

I "Övergrepp mot kvinnor och barn" sägs det också att förhörstekniken är viktig:

En auktoritär, moralistisk eller anklagande stil kommer förmodligen bara skapa en igelkottseffekt; den hörde sätter ut taggarna och vägrar kommunicera på ett givande sätt. Särskilt förövare som saknar pedofil läggning värjer sig oftast mycket kraftfullt mot att bli stämplade som just "pedofiler" och finns det ett inslag av sådan anklagelse i förhöret kommer också förnekelse att bli resultatet.

Jag antar att författarna har rätt. Här finns alltså ännu en anledning att vara försiktig med att kalla folk pedofiler. Jag ska återkomma till det här, men vill bara inskjuta att det förstås är väldigt viktigt att den rättsliga hanteringen av övergrepp mot barn förbättras, och det kraftfullt. Den är nämligen undermålig i dag genom hela kedjan polisanmälan-åtal-domstolsförhandling. En av anledningarna till detta är tyvärr att Sverige tar större hänsyn till barnet än i andra europeiska länder. Tanken är god: att inte i onödan utsätta barnet för påfrestande förhör och därmed förlänga det psykiska lidandet. Men i praktiken väger några korta videoinspelade förhör alltför lätt i rätten mot ett dynamiskt vittnesmål av den vuxne misstänkte. Han (undantagsvis hon) kan modifiera sin utsaga på stående fot, men barnets vittnesmål är statiskt. "Man kan alltså fråga sig om inte barnets skyddsintresse har drivits för långt i Sverige", skriver författarna. Ja, kanske det. Frågan är vad som är bäst för barnet i längden.

Tillbaka till vem som kan kallas pedofil. Är man inte pedofil om man begår ett sexuellt övergrepp mot ett barn? Det kan låta som hårklyverier, men jag tror att distinktionen är viktig. Personer som har detta "tändningsmönster" är i minoritet när det gäller själva övergreppen - men finns det ändå inte en sexuell dimension när övergreppet begås? Jo, såklart, precis som våldtäkt visserligen mest handlar om makt, men inte uteslutande. För att belysa frågan från ett annat håll kan man fråga sig om någon som har begått en våldtäkt är en Våldtäktsman med stort "v". Det är inte så helt lätt att reda ut, tycker jag. Jag skulle tro att en tonårskille som förgriper sig på en utslagen tjej på en fest (kul fest, liksom) kan drabbas av svår ruelse efteråt - särskilt om han blir polisanmäld. Han har gjort sig skyldig till ett övergrepp som han i normala fall inte skulle ha gjort, fallit offer för ett impulsgenombrott (som jag har lärt mig av Fru Zophie Klon att det heter). De flesta av hans ull skulle aldrig ligga på lur i buskarna vid en motionsslinga i väntan på ett lämpligt offer. De kan tvärtom skriva under på att man ska kastrera såna typer med en slö skridsko. Nej, i hans fall var det liksom "tillfället gör tjuven" som gällde, vilket han ångrar. Detta är knappast någon ursäkt. Förhoppningsvis skulle en majoritet killar i hans situation inte förgripa sig på tjejen. Men något triggade just honom i just den situationen - vad? Och om han nu är en våldtäktsman, ska man inte kastrera honom med en slö skridsko? Även om han är din son, din klasskamrat, din kollega?

Det finns Hagamän, tyvärr. Det finns män som drivs att under våldsamma former våldta okända kvinnor, men de är gudskelov ganska få. Det finns också män som plågas av starka och återkommande fantasier om våldtäkter utan att omsätta dem i praktiken - de kanske inte ens konsumerar våldspornografi. Jag tycker att man bör skilja dem åt, precis som man bör skilja på pedofiler och personer som utsätter barn för sexuella övergrepp. Ibland sammanfaller kategorierna, men det betyder inte att de kan likställas. Frågan kvarstår dock: är våldtäktsmannen Våldtäktsman, är den som har förgripit sig på ett barn Pedofil? Jag vill ställa en tredje fråga: Är den som utsatts Offret? För att reda ut det måste man ställa frågor om identitet.

Pedofili är ingen sexuell läggning, lika lite som zoofili. Att ha våldtäktsfantasier är inte heller en läggning; jag ser det här som störningar. Däremot kan man fråga sig vad en sexuell läggning är och hur den hänger ihop med vår identitet. Det finns t.ex. en kategori män som besöker videoklubbar utan att definiera sig som homo- eller bisexuella. De är heterosexuella. De kan bada bastu med sina kompisar utan att det har någon sexuell laddning; de blir enbart attraherade av och kära i kvinnor; de skulle aldrig kyssa en man; de har aldrig haft ömma känslor för en man och så vidare. Men i just den här situationen blir de sexuellt upphetsade. Men, säger ni, har inte praktiken en liten, liten bäring på vem som ska kallas bög eller bi? Och handlar det inte om grad och frekvens? Om man bara vill ha brevidlekar är det liksom inte samma sak som att man blir avrunkad. Att bli avsugen i ett gloryhole är inte samma sak som att själv suga av någon. Att sätta på någon i ett darkroom är inte samma sak som att själv bli påsatt. Att gå en gång på videoklubb är inte samma sak som att gå dit en gång i veckan, kanske i åratal. Visst har jag tänkt så själv. Men jag undrar om det egentligen finns några sexuella läggningar.

Det brukar sägas att "vår sexuella läggning är en viktig del av vår identitet" (jag har själv sagt det). Med identitet menas då "känslan av vem man är" eller så. Identitet är något man har, något man bär med sig, en kärna. Man kan läsa böcker eller gå kurser för att "hitta sig själv". Har man väl hittat sig själv är man att gratulera; nu kan man vara "trygg i sig själv" och bära med sig sin identitet resten av livet som rättesnöre och probersten. Härav följer att allt som strider mot ens identitet är av ondo. Om man får sitt ansikte förstört av en brännskada förlorar man en del av sin identitet. Samma sak gäller om man drabbas av en svår förlust eller ett sexuellt övergrepp: ens identitet rubbas och man grubblar över vem man egentligen är. Att det går att komma igen behöver jag väl knappast påpeka: världen är full av överlevare, självbiografer och föredragshållare. Men av någon anledning finns det vissa ränder som visst aldrig anses gå ur. Är man bög så är man. Har man blivit våldtagen så är man ett våldtäktsoffer. Har man utsatts för sexuella övergrepp som barn så är man själsligen kantstött.

Anta nu att det här är fel; stryk hela det föregående stycket. Anta att identitet inte är något vi har utan något vi gör. Ja, då börjar vi kanske närma oss sanningen även om det finns massor kvar att reda ut - så mycket att jag inte kan göra det här. Eller se identitet som något vi kan urskilja genom ett slags dynamisk skiktröntgen (jag har lånat termen från Marty). I ett skikt, på en viss plats, i en viss situation, genom en viss handling är vi en viss människa. Men bara där och då. I en mycket speciell historisk och geografisk situation, under en viss period i mitt liv, med den kropp jag hade då, men de samlade erfarenheter jag hade gjort och genom det sätt jag där och då agerade utifrån dem på det jag utsattes för var jag ett våldtäktsoffer. Det här skiktet är oerhört svårt att se i dag; den enda som äger den nödvändiga skiktröntgenapparaten - eller är det ett svepelektronmikroskop? - är jag själv. Visst, det kan göra lite ont ibland, men den verkliga smärtan har avklingat för längesen. Jag tjatar om det i min blogg, som ni som brukar läsa den säkert har lagt märke till, men det är bara för att de där dygnen är ett bra exempel. Jag har slutat att vara Våldtäktsoffer och tagit makten över mitt eget liv, även om det tog många år. Roy och jag hör ihop numera, han är en del av mig.

På samma sätt är alltså mannen som älskar kvinnor möjligtvis bög i sin praktik, men bara på motsvarande vis: just där, just då, med just den biten av sig själv (och då menar jag inte kuken), men inte annars. Våldtäktsmannen var en våldtäktsman i praktiken just där och just då, våldtäktsoffret var våldtäktsoffer just där och just då. Men de behöver inte vara det resten av livet. Torteraren plågar sitt förtvivlade offer i en kal cell. Några timmar senare sitter han i tv-soffan med sina barn och rörs till tårar av Bambi. Det senare ursäktar inte det förra, men det förra förklarar inte det senare. Han är både torterare och en bra pappa - och om det pillret känns beskt att svälja ber jag om ursäkt, men det är inte jag som har uppfunnit det.

Parallellen mellan en våldtäktsman och en pedofil är inte precis klockren, som ni märker. Hela vitsen med Tanja Suhininas inlägg var att visa att pedofili är "när man tänder på barn och inget annat". Hon vänder sig också mot ett inlägg av Genderrorist som kallade förövare för "aktiva pedofiler":

Skulle man någonsin kalla en man som våldtog en kvinna för "aktiv hetero"? En kvinna som våldtog en kvinna för "aktiv homosexuell"? Visst är det inte helt rättvis jämförelse, man kan utöva tändningsmönster på vuxna människor på ett lagligt sätt, men kallar man personer som förgripit sig på barn för pedofiler drar man likhetstecken mellan brott och tändningsmönster.

Bra där. Att det finns pedofiler som begår övergrepp mot barn är en annan sak. Hela vitsen med mitt inlägg har varit att försöka problematisera identitetsbegreppet och dess koppling till sexuell läggning eller böjelse, att utveckla varför det inte går en rät linje mellan praktik och identitet och tillbaka (eller ens mellan praktik och praktik) samt att antyda att tiden kan förändra en hel del. Jag hoppas att den som ser sina sexuella fantasier - eller praktiker - som en belastning söker hjälp för det. Och jag föreslår att vi andra hoppar ner från våra höga hästar och beväpnar oss med lite empati med alla berörda parter. Den slöa skridskons retorik är ju så meningslös, och mest till för att framhäva talarens förträfflighet.

Jag ska inte trötta ut er med en långrandig avslutning om pedofilen som Pedofil. Men jag hoppas att det jag har skrivit ska stimulera till egna tankar om vad som är vad. Ni kommer säkert att dra intressanta slutsatser. Om inte annat får ni väl gå till er själva - vad nu det kan innebära.