Avsvällande bögporr

En gång i världen var bögar och transor såta vänner. En gång i världen tilltalade bögar ofta varandra med "hon" eller flicknamn. En gång i världen var bögarna ett slags könsöverskridande alternativ till den heterosexuella manligheten. En gång var After Dark i Stockholm eller Madame Arthur i Köpenhamn en fristad för homosexuella män av alla kulörer, och för en del flator med. Men så började marschen in i machoidealet, och ingenstans är det tydligare än i bögporren. I nio fall av tio - minst - handlar bögporr om över- och underordning, om uniformer och tvång, om att ta den som en karl. Heteroporr frossar för all del också ofta i "cum-sucking sluts" och "gagging whores", i objektifiering och förnedring, men bögporren är fanimej helt besatt. Det är sällan man ser något som ens vagt påminner om ett jämställt förhållande där kärlek (plats för skratt) och ömsesidighet (mer skratt) ges något utrymme. Kyssar? Nä, om man inte räknar den där sortens kyss där man liksom kräks in sin tunga i den andre, äckelkyssen, sperma- och pisskyssen. Nej, det ska fistas och felchas och smiskas och tvingas på knä inför den svällande manbarheten. Det är långtråkigt så det förslår, precis som heteroporr. Men det är inte min egentliga invändning. Det jag har emot bögporren är att den är machoporr. Och det jag har emot bögar är att de i nio fall av tio är byxbögar, som Johanna M. på Qruisern en gång döpte dem till (kärlek till dig för det!). De är alltså "straight-acting", vill vara precis så maskulina, ofjolliga och svaghetsföraktande som de tänker sig att riktiga, heterosexuella karlakarlar är.

Fortfarande tar många homosexuella unga män livet av sig i diverse eländiga småstäder. De utsätts för samma underordning och förnedring som glorifieras i bögporren - kanske det borde stämma till eftertanke? Men nej, sånt får man inte ens antyda för då är man sexualfientlig eller pryd eller (gud bevare oss) feminist. Tom of Finland ska det vara för hela slanten, grymtande muskelpullor som smiskar och sprutar ner med samma varma själ. Det är Befriande. I bögporren får bögarna äntligen vara det de förnekas av samhället: riktiga män. Jag blir så trött.

Men är det inte bara bilder? Oförargliga fantasier? Jag är inte så säker på det. Vi påverkas av allt vi ser. Bögporren, SM-kulturen och offentliga läderbögerier gick i spetsen för den baklängesmarsch in i heterovärldens maktordningar som har resulterat i alla dessa stereotypa bögar jag möter på Libra och Side-Track, på Torget och Mälarpaviljongen och Göken och SLM och... Rutiga kortärmsskjortor, kort hår, platta magar, dyra jeans och ytliga samtalsämnen står mig upp i halsen. Jag kan inte skilja Thomas från Andreas från Stefan från Johan och snälla, snälla, snälla: Kan jag inte få byta bort er? Kan ni inte bli de bortbytingar som bögar var förr? Kan ni inte försöka vara lite, lite subversiva? Måste ni rösta på Moderaterna hela bunten? Drömma om radhus? Sola i Sitges? Det är lika långtråkigt att betrakta er som den femtielfte bögrullen med Den Stränge Militären.

Det finns undantag. Ljuvliga undantag som Marco. Roliga, spirituella och vidöppna (och då menar jag inte På Det Viset) män som faktiskt har dragit några slutsatser av att man än i dag i det toleranta Sverige kan bli nerknackad för att man håller sin pojkvän i handen på gatan. De är sorgligt få, men jag hoppas att de fortsätter att existera. Jag skulle inte byta bort dem för allt Crisco i San Francisco.