torsdag 21 januari 2010

Hva er en mann?

Vad är en man? Är jag en? Tja, om man med dikotomin kvinna-man avser ett oproblematiserat uppdelande av mänskligheten i två kön är jag man. Men kanske bör man problematisera. Jag kan inte komma på några ”manliga” egenskaper som jag kan tänkas besitta, särskilt inte några positiva sådana. Jag hatade män, på goda grunder, långt innan jag definierade mig som feminist, och min avsky för det Marty kallar ”mannen som asocial konstruktion” kvarstår: män står för nästan allt våld i världen, för att bara ta ett exempel.

Jag är inte kvinna. Jag äger inte en kvinnas kropp, inte hennes historia, och jag har tillgång till de flesta av den vite medelklassmannens privilegier, vad jag än tycker om den saken. Jag har upplevt världen genom en pojkes kropp, sedan genom en mans. På så vis är jag man. Men jag begär män, alltså är jag ingen riktig karl i riktiga karlars ögon, inte heller om man placerar mig i den heterosexuella matrisen. Och jag är inte på långa vägar lika maskulin som vissa män som har kraftigare skäggväxt och kroppsbehåring, snyggare underarmar etcetera - men är födda som kvinnor. Jag anser att den som känner sig som en man är en man, och med "känner sig som" avses inte lite vaga föreställningar om maskulinitet utan en stark upplevelse, sånt man brukar kalla könsidentitet. Om nu kön bara är en social skapelse borde inte den som är transsexuell bråka så mycket om att få förändra sin kropp genom hormoner och kirurgi, eller hur? Men det gör hen, med rätta.

Toril Moi beskriver i ”Hva er en kvinne?” hur Robert Stoller introducerade uppdelningen i biologiskt respektive socialt kön på 1960-talet, först i samband med forskning kring transsexualism (och då snarare som dikotomin biologiskt kön – könsidentitet), senare i kategorierna biologiskt kön, socialt kön, könsidentitet och könsroll. Gayle Rubin använde samma fyra begrepp i ”The Traffic in Women” 1975, men i politiskt syfte, för att bekämpa den inneboende sexismen i ”det biologiskt/sociala könssystemet”. Numera känns begreppet könsroll förlegat, och begreppet socialt kön har fått ge vika för genus. Att se kön som en delvis (eller helt) social konstruktion låter oss studera det i sig eller som ingående i en av flera maktordningar. Genusbegreppet har fått stort genomslag och öppnat fältet för mängder av viktig forskning.

Men vinner man något på den här uppdelningen, eller är den en teoretisk återvändsgränd? Själva uppdelningen i kön och genus har sedan länge ifrågasatts. Problemet med en sådan uppdelning är nämligen att biologiskt kön ses som det ursprungliga, "äkta" och primära medan det sociala är konstruerat och därmed så att säga väger lättare. Genus skulle alltså vara en funktion av kön, men det är ju precis det som man vänder sig emot. Judith Butler vill i stället se även det biologiska könet som en social konstruktion. Hon försöker sedan bevisa sin tes med ett synnerligen invecklat resonemang som en del filosofer är mindre imponerade av. (Med "filosof" menar jag vem som helst som på allvar kan sägas förstå allt Butler skriver och dessutom förmår kritisera det - det vill säga enbart filosofer av professionen.) Är det vettigt att konstruera så invecklade teorier eller går det att hitta en enklare väg?

Själv lutar jag åt att Toril Moi i ”Hva er en kvinne?” har rätt: uppdelningen i (biologiskt) kön och (socialt etc.) genus är ofruktbar, och inte blir vi mindre deterministiska av att se även kön som konstruerat – eller automatisk befriade av tanken på fem kön, à la Anne Fausto-Sterling. I stället, anser Moi, bör vi återgå till Simone de Beauvoirs fenomenologiska syn på den levda kroppen. För mig känns det rätt. Kroppen finns inte i rummet eller i tiden, den är till rummet och tiden (har en intentionalitet), den ”bebor rummet och tiden” som Maurice Merleau-Ponty skriver i ”Kroppens fenomenologi”. Kroppen är inte ett kärl för ett medvetande utan en helhet av upplevda betydelser. (Den som har gott om tid och är nyfiken på vad fenomenologi är kan läsa mitt inlägg om kärleken ur ett fenomenologiskt perspektiv.)

På samma sätt förhåller det sig med könet, tycker jag: det är omöjligt att skilja från kroppen, är ingen ”egenskap” eller ”kategori”. Att tala om kön innebär inte med nödvändighet att ge uttryck för biologism eller essentialism. För mig har analytiska kategorier som genus eller maskulinitet sitt värde, för de har låtit oss göra studier på ett lidelsefritt vis, utan att släpa på gammal deterministisk bråte. Men ändå: de känns doftlösa som papperssvalor i jämförelse med synen på den levda kroppen, går inte att på samma sätt förankra i en individuell jaguppfattning. Kroppen är även könet, och att hävda att det finns (till övervägande del) två kön är, som Moi påpekar, inte att vara determinist: Beauvoir ger ju mängder av exempel på motsatsen. Den stora faran är alltså inte det utslitna begreppet "essentialism" utan just determinismen, tanken att "du är kvinna, alltså ska du..." eller liknande. För Beauvoir skulle uppdelningen i socialt och biologiskt kön ha tett sig helt främmande.

Merleau-Ponty liknar den blindes käpp eller bilförarens bil vid en förlängning av kroppen. Men i en bil kan man också vara passagerare, vilket inger vissa en smula obehag. Bilföraren ser direkt - utan att "se" - att bilen t.ex. kan passera mellan två föremål, precis som vi själva inte behöver mäta oss för att veta att vi inte ska slå skallen i en dörrpost. Men för passageraren är inte bilen en förlängning av kroppen. Såklart. Detta är en bra liknelse för könsdysfori, tycker jag: den som är transsexuell färdas så att säga i passagerarsätet, i en kropp som känns främmande, som inte är den egna. Transsexuella upplever alltså inte kroppen som ett biologiskt opåverkbart faktum, som det primära, oföränderliga, essentiella, utan som något som går att fixa till (åtminstone någorlunda) för att de därmed ska känna sig hemmastadda, hela, i förarsätet. Detta visar att det går bra att använda begreppet kön och levd kropp utan att vara ”biologistisk”. För övrigt, skriver Moi, kan man faktiskt se synen på att allt är en social konstruktion som potentiellt precis lika hämmande: hur ser t.ex. Judith Butlers syn på aktörskap ut? Består det bara i queer parodi? I så fall kan man som Martha Nussbaum i The Professor of Parody genmäla att svaret på en outbildad, fattig och utnyttjad kvinnas behov knappast är att parodiskt iscensätta sin brist på utbildning, sin fattigdom eller exploatering. Och består den i de symboliska systemens inneboende instabilitet i att de kräver ett ständigt iscensättande av genus? Personligen tycker jag nog att de verkar tämligen orubbade än så länge. Och ska vi verkligen bara "läsa texten" eller ska vi försöka urskilja textens upphov? Själv tycker jag att forskning om människor ska vara emancipatorisk, alltså ge redskap som möjliggör förändring - kalla mig aktivist.

Jaha, med allt detta sagt tänker jag säga nåt om huruvida "hen" och "henom" är bra pronomen. Själv använder jag sällan henom, däremot ganska ofta hen. Jag gör det av bekvämlighet; för mig är inte det här en stor sak. Det är skönt att slippa skriva "han/henne", "(s)he" eller så. Jag är medveten om att det är få som skriver så och att hen knappast kommer att bli etablerat i allmänt språkbruk än på mycket länge, om någonsin. Å andra sidan går det knappast att missförstå, så varför inte? Att som Lisa Magnusson ösa galla över hen-skrivare är att röra upp en storm i ett vattenglas. Så himla viktigt är det faktiskt inte, tycker jag.

Veronica Svärds inlägg Att bryta särskiljandets makthierarkier är det senaste jag har läst i debatten, här finner ni alla länkar ni behöver. Hon (!) skriver om hen-skrivande som motståndshandling, och visst. Det kan det absolut vara. Och naturligtvis formar språket vår uppfattning om omvärlden - det går så att säga inte att tänka sig en omvärld utom genom språket. Men jag anser också att vår förreflexiva upplevelse av livet faktiskt är just det: något som föregår reflexionen och språket. Könet är en del av den levda kroppen som i sin tur sitter ihop med omvärlden i form av andra existenser. Att man inte föds till kvinna utan blir det betyder att man gradvis ackumulerar både kroppsliga, språkliga och sociala erfarenheter i sin kropp. Femininitet och maskulinitet är användbara analytiska begrepp, men säger ingenting om hur det känns att vara människa och - i mitt fall - man. Hur det känns inpå bara skinnet. Så även om jag inte känner mig speciellt manlig eller maskulin, är jag otvetydigt man. Kalla mig gärna "fröken" eller "hon", som min kompis J. brukar göra. Så kallar jag dig det du vill bli kallad. Det är dock knivigt att helt klara sig utan personliga pronomen, tycker jag. Och förresten vägrar jag att skriva "en" i stället för "man" som vissa gör. Jag är för fan inte från provinsen.

tisdag 19 januari 2010

Om man har sugit av en Sd-politiker

Om man någon gång har vippat med foten till "Oops, I Did it Again" kan man inte kritisera Britney Spears för att hon visade upp ärret efter sitt bikinisnitt på den där bilden där hon kliver ur en bil utan ha trosor på sig. Inte för att jag gör det senare, men ändå: logiken är ju glasklar. Jag ska ta några exempel till:

Om man har sugit av en Sd-politiker kan man inte vara kritisk till deras politik.

Om man har druckit kaffe med Ingvar Oldsberg kan man inte tycka att hans skämt är dåliga.

Om man har kastat ett batteri i sopnedkastet ska man inte yttra sig om global uppvärmning.

Ja, ni förstår. Ens handlingar hänger oupplösligt samman med ens åsikter. Pim Fortuyn hade flera gånger knullat med marockanska män, alltså kunde han inte vara invandrarfientlig. Detta framförs på fullt allvar av en representant för tankesmedjan Liberal Enfald, Philip Wendal.

Briljant, eller hur? Ännu en anledning att inte logga in på Krussan mer.

fredag 15 januari 2010

Är pedofilen alltid bara Pedofil?

Jag läser Tanja Suhininas inlägg Pedofil betyder... och håller med henne om det mesta. Pedofili är ett tändningsmönster, som hon uttrycker saken; det är inte synonymt med att man begår övergrepp eller vill göra det. Att ropa: "Kastrera alla pedofiler!" etc. är att helt bortse från vilka konsekvenser det får för personer som lider av sina fantasier om sex med underåriga:
I dagens Sverige lever homofobin kvar, men det är åtminstone på pappret okej att vara gay. Det finns framtid att hoppas på, även om man är lesbisk flicka i stereotypaste småstan ni kan tänka er. Tänder man på barn är det någonting man måste bära med sig hela livet. Man kan gå genom livet utan att utöva sin läggning, men kommer det ut kan man vänta sig ett socialt helvete. Så man får bita ihop, inte berätta för någon, aldrig, någonsin, utom kanske någon man känner att man kan lita på (och tänk om den personen sedan inte håller sitt ord), utom kanske anonymt på Internet. Leva med att hela tiden bli dömd för handlingar man inte gjort, för tändningsmönster man inte valt, att ständigt höra att man är det lägsta som finns, att man förtjänar att kastreras, brännas, lynchas.
Det är inte nog med att den här lynchmentaliteten orsakar lidande, den riktar också uppmärksamheten bort från verkligheten. Barn som utsätts för sexuella övergrepp gör det bara undantagsvis för att de har stött på Pedofilen. Eller som Christian och Eva F. Diesen (2009) skriver i "Övergrepp mot kvinnor och barn - den rättsliga hanteringen":
Flertalet förövare är emellertid biologiska fäder, styvfäder och andra barnet närstående män. Det är svårt att hitta någon gemensam nämnare mellan dessa förövare, men Sutorius & Kaldal talar om "män med en snedvriden kvinnosyn och därmed också en snedvriden sexualsyn, behov av makt i kombination med en känsla av maktlöshet, allmän alienation och känslomässig frustration (exempelvis i samband med en separation från barnets mor), hämndbehov (där barnet utnyttjas som ett instrument), behov av att bekräfta sig som man (d.v.s. sin makt) i sexuella sammanhang, alkoholpåverkan och, framför allt, bristande impulskontroll i en situation av normal intimitet med ett barn".
Tyvärr går det inte att räkna ut vilka barn som löper risk att utsättas för övergrepp. Det finns riskfaktorer, det finns en viss överrepresentation för dysfunktionella familjer, men de flesta är alltså för svaga för att vara till någon nytta. Tyvärr.

Tanja Suhinina skriver också att "Pedofil betyder inte att man konsumerar barnporr, vare sig fotografisk, tecknad eller textuell". Det är förstås också sant, däremot misstänker Diesen & Diesen att
[g]enom konsumtion av barnpornografi sänks, hos vissa, den mentala spärren mot att utnyttja barn sexuellt. Allt fler barn hamnar på så sätt i riskzonen. Det viktigaste som kan göras idag är därför att se till att dokumenterade sexuella övergrepp mot barn försvinner från Internet (kursivering i original).
Att barnporr är just detta, dokumenterade sexuella övergrepp, är solklart. Att barnpornografi därför måste bekämpas är lika klart. Att konsumtion av sån porr kan sänka den mentala spärren låter också rimligt, tycker jag, men den forskning som Diesen & Diesen åberopar ger inget entydigt stöd för en sån slutsats. Det har visats att de som konsumerar allra mest porr också konsumerar mer porr med inslag av våld eller sexuella övergrepp mot djur och barn, och att det finns ett samband mellan detta och en ökad grad av aggressivitet (Disen & Diesen 2009 s. 185-186). Att av det dra slutsatsen att den sortens porrkonsumtion leder till fler övergrepp mot barn ställer jag mig tveksam till. Återigen: det låter rimligt, men det finns inget solklart samband.

I "Övergrepp mot kvinnor och barn" sägs det också att förhörstekniken är viktig:
En auktoritär, moralistisk eller anklagande stil kommer förmodligen bara skapa en igelkottseffekt; den hörde sätter ut taggarna och vägrar kommunicera på ett givande sätt. Särskilt förövare som saknar pedofil läggning värjer sig oftast mycket kraftfullt mot att bli stämplade som just "pedofiler" och finns det ett inslag av sådan anklagelse i förhöret kommer också förnekelse att bli resultatet.
Jag antar att författarna har rätt. Här finns alltså ännu en anledning att vara försiktig med att kalla folk pedofiler. Jag ska återkomma till det här, men vill bara inskjuta att det förstås är väldigt viktigt att den rättsliga hanteringen av övergrepp mot barn förbättras, och det kraftfullt. Den är nämligen undermålig i dag genom hela kedjan polisanmälan-åtal-domstolsförhandling. En av anledningarna till detta är tyvärr att Sverige tar större hänsyn till barnet än i andra europeiska länder. Tanken är god: att inte i onödan utsätta barnet för påfrestande förhör och därmed förlänga det psykiska lidandet. Men i praktiken väger några korta videoinspelade förhör alltför lätt i rätten mot ett dynamiskt vittnesmål av den vuxne misstänkte. Han (undantagsvis hon) kan modifiera sin utsaga på stående fot, men barnets vittnesmål är statiskt. "Man kan alltså fråga sig om inte barnets skyddsintresse har drivits för långt i Sverige", skriver författarna. Ja, kanske det. Frågan är vad som är bäst för barnet i längden.

Tillbaka till vem som kan kallas pedofil. Är man inte pedofil om man begår ett sexuellt övergrepp mot ett barn? Det kan låta som hårklyverier, men jag tror att distinktionen är viktig. Personer som har detta "tändningsmönster" är i minoritet när det gäller själva övergreppen - men finns det ändå inte en sexuell dimension när övergreppet begås? Jo, såklart, precis som våldtäkt visserligen mest handlar om makt, men inte uteslutande. För att belysa frågan från ett annat håll kan man fråga sig om någon som har begått en våldtäkt är en Våldtäktsman med stort "v". Det är inte så helt lätt att reda ut, tycker jag. Jag skulle tro att en tonårskille som förgriper sig på en utslagen tjej på en fest (kul fest, liksom) kan drabbas av svår ruelse efteråt - särskilt om han blir polisanmäld. Han har gjort sig skyldig till ett övergrepp som han i normala fall inte skulle ha gjort, fallit offer för ett impulsgenombrott (som jag har lärt mig av Fru Zophie Klon att det heter). De flesta av hans ull skulle aldrig ligga på lur i buskarna vid en motionsslinga i väntan på ett lämpligt offer. De kan tvärtom skriva under på att man ska kastrera såna typer med en slö skridsko. Nej, i hans fall var det liksom "tillfället gör tjuven" som gällde, vilket han ångrar. Detta är knappast någon ursäkt. Förhoppningsvis skulle en majoritet killar i hans situation inte förgripa sig på tjejen. Men något triggade just honom i just den situationen - vad? Och om han nu är en våldtäktsman, ska man inte kastrera honom med en slö skridsko? Även om han är din son, din klasskamrat, din kollega?

Det finns Hagamän, tyvärr. Det finns män som drivs att under våldsamma former våldta okända kvinnor, men de är gudskelov ganska få. Det finns också män som plågas av starka och återkommande fantasier om våldtäkter utan att omsätta dem i praktiken - de kanske inte ens konsumerar våldspornografi. Jag tycker att man bör skilja dem åt, precis som man bör skilja på pedofiler och personer som utsätter barn för sexuella övergrepp. Ibland sammanfaller kategorierna, men det betyder inte att de kan likställas. Frågan kvarstår dock: är våldtäktsmannen Våldtäktsman, är den som har förgripit sig på ett barn Pedofil? Jag vill ställa en tredje fråga: Är den som utsatts Offret? För att reda ut det måste man ställa frågor om identitet.

Pedofili är ingen sexuell läggning, lika lite som zoofili. Att ha våldtäktsfantasier är inte heller en läggning; jag ser det här som störningar. Däremot kan man fråga sig vad en sexuell läggning är och hur den hänger ihop med vår identitet. Det finns t.ex. en kategori män som besöker videoklubbar utan att definiera sig som homo- eller bisexuella. De är heterosexuella. De kan bada bastu med sina kompisar utan att det har någon sexuell laddning; de blir enbart attraherade av och kära i kvinnor; de skulle aldrig kyssa en man; de har aldrig haft ömma känslor för en man och så vidare. Men i just den här situationen blir de sexuellt upphetsade. Men, säger ni, har inte praktiken en liten, liten bäring på vem som ska kallas bög eller bi? Och handlar det inte om grad och frekvens? Om man bara vill ha brevidlekar är det liksom inte samma sak som att man blir avrunkad. Att bli avsugen i ett gloryhole är inte samma sak som att själv suga av någon. Att sätta på någon i ett darkroom är inte samma sak som att själv bli påsatt. Att gå en gång på videoklubb är inte samma sak som att gå dit en gång i veckan, kanske i åratal. Visst har jag tänkt så själv. Men jag undrar om det egentligen finns några sexuella läggningar.

Det brukar sägas att "vår sexuella läggning är en viktig del av vår identitet" (jag har själv sagt det). Med identitet menas då "känslan av vem man är" eller så. Identitet är något man har, något man bär med sig, en kärna. Man kan läsa böcker eller gå kurser för att "hitta sig själv". Har man väl hittat sig själv är man att gratulera; nu kan man vara "trygg i sig själv" och bära med sig sin identitet resten av livet som rättesnöre och probersten. Härav följer att allt som strider mot ens identitet är av ondo. Om man får sitt ansikte förstört av en brännskada förlorar man en del av sin identitet. Samma sak gäller om man drabbas av en svår förlust eller ett sexuellt övergrepp: ens identitet rubbas och man grubblar över vem man egentligen är. Att det går att komma igen behöver jag väl knappast påpeka: världen är full av överlevare, självbiografer och föredragshållare. Men av någon anledning finns det vissa ränder som visst aldrig anses gå ur. Är man bög så är man. Har man blivit våldtagen så är man ett våldtäktsoffer. Har man utsatts för sexuella övergrepp som barn så är man själsligen kantstött.

Anta nu att det här är fel; stryk hela det föregående stycket. Anta att identitet inte är något vi har utan något vi gör. Ja, då börjar vi kanske närma oss sanningen även om det finns massor kvar att reda ut - så mycket att jag inte kan göra det här. Eller se identitet som något vi kan urskilja genom ett slags dynamisk skiktröntgen (jag har lånat termen från Marty). I ett skikt, på en viss plats, i en viss situation, genom en viss handling är vi en viss människa. Men bara där och då. I en mycket speciell historisk och geografisk situation, under en viss period i mitt liv, med den kropp jag hade då, men de samlade erfarenheter jag hade gjort och genom det sätt jag där och då agerade utifrån dem på det jag utsattes för var jag ett våldtäktsoffer. Det här skiktet är oerhört svårt att se i dag; den enda som äger den nödvändiga skiktröntgenapparaten - eller är det ett svepelektronmikroskop? - är jag själv. Visst, det kan göra lite ont ibland, men den verkliga smärtan har avklingat för längesen. Jag tjatar om det i min blogg, som ni som brukar läsa den säkert har lagt märke till, men det är bara för att de där dygnen är ett bra exempel. Jag har slutat att vara Våldtäktsoffer och tagit makten över mitt eget liv, även om det tog många år. Roy och jag hör ihop numera, han är en del av mig.

På samma sätt är alltså mannen som älskar kvinnor möjligtvis bög i sin praktik, men bara på motsvarande vis: just där, just då, med just den biten av sig själv (och då menar jag inte kuken), men inte annars. Våldtäktsmannen var en våldtäktsman i praktiken just där och just då, våldtäktsoffret var våldtäktsoffer just där och just då. Men de behöver inte vara det resten av livet. Torteraren plågar sitt förtvivlade offer i en kal cell. Några timmar senare sitter han i tv-soffan med sina barn och rörs till tårar av Bambi. Det senare ursäktar inte det förra, men det förra förklarar inte det senare. Han är både torterare och en bra pappa - och om det pillret känns beskt att svälja ber jag om ursäkt, men det är inte jag som har uppfunnit det.

Parallellen mellan en våldtäktsman och en pedofil är inte precis klockren, som ni märker. Hela vitsen med Tanja Suhininas inlägg var att visa att pedofili är "när man tänder på barn och inget annat". Hon vänder sig också mot ett inlägg av Genderrorist som kallade förövare för "aktiva pedofiler":
Skulle man någonsin kalla en man som våldtog en kvinna för "aktiv hetero"? En kvinna som våldtog en kvinna för "aktiv homosexuell"? Visst är det inte helt rättvis jämförelse, man kan utöva tändningsmönster på vuxna människor på ett lagligt sätt, men kallar man personer som förgripit sig på barn för pedofiler drar man likhetstecken mellan brott och tändningsmönster.
Bra där. Att det finns pedofiler som begår övergrepp mot barn är en annan sak. Hela vitsen med mitt inlägg har varit att försöka problematisera identitetsbegreppet och dess koppling till sexuell läggning eller böjelse, att utveckla varför det inte går en rät linje mellan praktik och identitet och tillbaka (eller ens mellan praktik och praktik) samt att antyda att tiden kan förändra en hel del. Jag hoppas att den som ser sina sexuella fantasier - eller praktiker - som en belastning söker hjälp för det. Och jag föreslår att vi andra hoppar ner från våra höga hästar och beväpnar oss med lite empati med alla berörda parter. Den slöa skridskons retorik är ju så meningslös, och mest till för att framhäva talarens förträfflighet.

Jag ska inte trötta ut er med en långrandig avslutning om pedofilen som Pedofil. Men jag hoppas att det jag har skrivit ska stimulera till egna tankar om vad som är vad. Ni kommer säkert att dra intressanta slutsatser. Om inte annat får ni väl gå till er själva - vad nu det kan innebära.

torsdag 14 januari 2010

Att gråta med halva ansiktet


I dag fick jag höra att Karin Kavli kunde gråta med halva ansiktet. Jag vet inte riktigt vitsen, men hon kunde alltså stå i profil mot publiken och gråta - medan ansiktshalvan som var vänd in mot fonden var neutral. Kavli var född 1906 och stod på scenen till 1988. Två år senare var hon borta, och på hundraårsdagen av hennes födelse...hände ingenting. Hon är bortglömd av de flesta.

I kväll läste jag "Kan du vissla, Johanna?" av Ulf Stark för en flicka som föddes 98 år efter Karin Kavli. Den handlar om hur en pojke skaffar sig en morfar på ett ålderdomshem, och hur mötet lyser upp bådas liv. Pojken vill lära sig vissla som sin morfar, vars sedan länge döda hustru hette just Johanna, och gamlingen försöker lära honom. Men en dag råkar han säga till pojken att "Nästa gång vill jag höra dig vissla", vilket denne tolkar bokstavligt. Han håller sig undan i flera veckor tills han har lärt sig det - och när han kommer tillbaka för att visa att han kan vissla är hans nyvunna morfar död. Men han går på begravningen, och vid kistan framför han den trudelutt som morfar lärt honom.

Min dotter lyssnade uppmärksamt, men tog förstås bara till sig historien ur ett barnperspektiv. Själv fick jag lite svårt med andningen vid de sorgliga passagerna. Efteråt låg hon och krafsade i min nacke som hon brukar göra när hon ska sova, och jag grät liksom med halva ansiktet. Det är ju jämt så där: den totala lyckan och den totala sorgen förenas i en evig pas de deux. Så här skriver Nationalencyklopedin om den dansen: "I ett pas de deux avstannar handlingen och alla känslor uttrycks i stället med ren dans". Just så: handlingen avstannar, som för att ögonblicket ska kunna etsas in. Jag tänkte mig fem år framåt. Då kommer det ligga en annan femåring där, vars rödhåriga storasyster har börjat i tredje klass. Det är väldigt svårt att föreställa sig, lika svårt som att tänka sig hennes syskon då.

Jag gick upp, satte på kaffe och märkte att mjölken var slut (katastrof i morgon bitti: ingen varm choklad). Butikerna i Vällingby centrum hade stängt så jag tog tricken en hållplats och handlade i ett lika stort som ödsligt Coop Forum några minuter före stängningsdags. Jag var glad att jag hann, men avskyr det där plejset även på dagtid. Det är för stort, de säljer för många saker och jag känner mig fattig och utnyttjad. Jag säger inte att det är rationellt, men så känns det. På vägen ut låste två väktare ytterdörren, för nu skulle ingen komma och tro att man kunde smita in och KÖPA nåt. Liksom. Den känslan är inte heller rationell, lika lite som min känsla att de där fjuniga glinen är någon sorts auktoriteter som är äldre än jag. Ja, och så åkte jag - förvånande nog - hem igen en hållplats. Gick nerför en trappa som jag väldigt ofta går uppför men nästan aldrig tar åt andra hållet. Det förstärkte min overklighetskänsla, liksom tystnaden, den starka kölden och alla träd som dignar av rimfrost. Vackert, ja. Men ångestframkallande av någon anledning. Jag tycker inte om naturen, tror jag, och den tycker inte om oss. Eller snarare, den skiter i oss. Den finns bara där. Den stora eken på vår gård kommer att överleva mig och det har jag svårt att förlåta den.

Jag tror knappast att någon kommer att fira hundraårsdagen av min födelse, utom kanske Marty om hon lever då (det gör hon förmodligen) och mina barn och möjligtvis barnbarn. Det är faktiskt helt okej, jag klarar mig utan världsberömmelse. Om ytterligare hundra år finns det nog inte en kotte som minns mig, och alldeles säkert inte om 500 eller 1 000 år, 10 000 år... När jag var ung fyllde såna tankar på universums likgiltighet mig med samma fasa som nu, men på den tiden drog jag fel slutsats: livet var meningslöst. I dag tänker jag snarare att jag vill klamra mig fast vid vartenda ögonblick, verkligen prägla in allt vackert och fantastiskt i min hjärnbark. Det kommer en dag när jag med stor säkerhet kan säga att bebisen jag håller i är min sista. Jag vill inte tänka på det, för det är outhärdligt, men det måste ju bli så. Det känns som att det är där döden på allvar kommer att börja bita sig fast i mig. Och JAG VET - det är irrationellt att tänka så. Barnen finns ju kvar, de utvecklas och man gläds oerhört över att se alla deras framsteg. Men den sista bebisen blir stor en dag och flyttar hemifrån och sen är det för evigt slut på en tillvaro som är så nära fulländning jag kan föreställa mig, tillvaron med barnen. Vad gör man då - skaffar hund? Det gör jag i och för sig gärna, men det kommer att kännas som ett sorgligt substitut ibland.

Jag borde kanske inte grotta ner mig i det här. Jag har det ju så bra varenda dag. Men ibland måste man få gråta en skvätt, om än bara med halva ansiktet. I morgon ska jag återigen ha roligt med min lilla dagkompis som nu har fått två små piggar i underkäken. Hon ler sannerligen med hela ansiktet - ja, hon fröjdas med hela kroppen när hon är glad. Sånt tröstar en pappa.

tisdag 12 januari 2010

Guardians läslista - och en egen


Tydligen sprids det en lista på Fejan just nu med "BBC:s 100 bästa böcker" eller nåt i den stilen. Det här läste jag om hos Isobels text och verkstad och blev nyfiken. Och en smula besviken tills jag insåg att det här inte var någon lista över "bäst genom tiderna" utan en popularitetslista, vilket inte nödvändigtvis är samma sak. Nå, här ser ni den ursprungliga listan från The Guardian. Jag har markerat vilka jag har läst med ett "x" och såna jag vill läsa med asterisk. Dessutom är lästa böcker som jag verkligen gillar försedda med ett plustecken. Därefter följer en alternativ lista på skönlitteratur som är värd att listas som kvalitetslitteratur.
1 Pride and Prejudice Jane Austen x
2 The Lord of the Rings JRR Tolkien x
3 Jane Eyre Charlotte Bronte x+
4 Harry Potter series JK Rowling x
5 To Kill a Mockingbird Harper Lee x
6 The Bible + (Nåja, kanske inte vartenda ord, men snudd på).
7 Wuthering Heights Emily Bronte x+
=8 Nineteen Eighty-Four George Orwell x
=8 His Dark Materials Philip Pullman
10 Great Expectations Charles Dickens x+
11 Little Women Louisa M Alcott x
12 Tess of the d'Urbervilles Thomas Hardy x
13 Catch-22 Joseph Heller x
14 Complete Works of Shakespeare William Shakespeare Nej, för helvete - vem har läst ALLT?
15 Rebecca Daphne Du Maurier
16 The Hobbit JRR Tolkien
17 Birdsong Sebastian Faulks
18 Catcher in the Rye JD Salinger x
19 The Time Traveler's Wife Audrey Niffenegger
20 Middlemarch George Eliot x
21 Gone With The Wind Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby F Scott Fitzgerald
23 Bleak House Charles Dickens x
24 War and Peace Leo Tolstoy *
25 The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy Douglas Adams x
26 Brideshead Revisited Evelyn Waugh x
27 Crime and Punishment Fyodor Dostoyevsky x+
28 Grapes of Wrath John Steinbeck x
29 Alice in Wonderland Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows Kenneth Grahame
31 Anna Karenina Leo Tolstoy *
32 David Copperfield Charles Dickens x
33 Chronicles of Narnia CS Lewis
34 Emma Jane Austen *
35 Persuasion Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe CS Lewis
37 The Kite Runner Khaled Hosseini
38 Captain Corelli's Mandolin Louis de Bernières
39 Memoirs of a Geisha Arthur Golden
40 Winnie the Pooh AA Milne
41 Animal Farm George Orwell x
42 The Da Vinci Code Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude Gabriel Garcia Marquez x
44 A Prayer for Owen Meaney John Irving
45 The Woman in White Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd Thomas Hardy *
48 The Handmaid's Tale Margaret Atwood
49 Lord of the Flies William Golding x
50 Atonement Ian McEwan
51 Life of Pi Yann Martel *
52 Dune Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility Jane Austen x
55 A Suitable Boy Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities Charles Dickens x
58 Brave New World Aldous Huxley x
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time Mark Haddon x
60 Love In The Time Of Cholera Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men John Steinbeck x
62 Lolita Vladimir Nabokov
63 The Secret History Donna Tartt
64 The Lovely Bones Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo Alexandre Dumas x
66 On The Road Jack Kerouac x
67 Jude the Obscure Thomas Hardy
68 Bridget Jones's Diary Helen Fielding
69 Midnight's Children Salman Rushdie
70 Moby Dick Herman Melville x+
71 Oliver Twist Charles Dickens x
72 Dracula Bram Stoker
73 The Secret Garden Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island Bill Bryson x
75 Ulysses James Joyce
76 The Bell Jar Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons Arthur Ransome
78 Germinal Emile Zola x
79 Vanity Fair William Makepeace Thackeray
80 Possession AS Byatt
81 A Christmas Carol Charles Dickens
82 Cloud Atlas David Mitchell
83 The Color Purple Alice Walker
84 The Remains of the Day Kazuo Ishiguro *
85 Madame Bovary Gustave Flaubert
86 A Fine Balance Rohinton Mistry
87 Charlotte's Web EB White
88 The Five People You Meet In Heaven Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes Sir Arthur Conan Doyle x
90 The Faraway Tree Collection Enid Blyton
91 Heart of Darkness Joseph Conrad x+
92 The Little Prince Antoine de Saint-Exupery x
93 The Wasp Factory Iain Banks
94 Watership Down Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice Nevil Shute
97 The Three Musketeers Alexandre Dumas x
98 Hamlet William Shakespeare x
99 Charlie and the Chocolate Factory Roald Dahl x
100 Les Misérables Victor Hugo
Summering: 40 av 100.

Men det finns så många andra böcker som är värda att läsa innan man dör. Här följer ett urval som jag och Marty ställer samman i skrivande stund. Vi kommer säkert att missa många, men det går ju att komplettera sen. Det blir ingen topplista, så den inbördes ordningen är slumpmässig - och inte alfabetisk. Det här är bara skönlitteratur (med vissa gränsfall) och ingen av oss  får ha mer än ett verk per författare (det kan alltså bli två ibland) . Observera att ingen av de här böckerna finns med på Guardians lista. Inga barnböcker (en sån lista kommer senare).

1 Historien om Lissabons belägring José Saramago
2 Livet en bruksanvisning Georges Perec
3 Är detta en människa? Primo Levi
4 The Elephant Vanishes Haruki Murakami
5 Livläkarens besök Per Olov Enquist
6 Koba the Dread Martin Amis
7 A History of the World in 10½ Chapters Julian Barnes
8 Planetariet Nathalie Sarraute
9 Dvärgen Pär Lagerkvist
10 Fyrväktaren Jeanette Winterson
11 Smärtan Marguerite Duras
12 The Rise of Life on Earth Joyce Carol Oates
13 Michael Elfriede Jelinek
14 Nedstörtad ängel Per Olov Enquist
15 The Doctor is Sick Anthony Burgess
16 Slottet Franz Kafka
17 Autisterna Stig Larsson
18 Norwegian Wood Haruki Murakami
19 Bröderna Karamazov Fjodor Dostojevskij
20 Dikter 1945-2002 Wislawa Szymborska
21 The Heart Is Deceitful Above All Things "JT LeRoy"
22 Half of a Yellow Sun Chimamanda Ngozi Adichie
23 Sol och stål Yukio Mishima
24 Ferdydurke Witold Gombrowicz
25 Röd självbiografi Anne Carson
26 Fågeln som pianist Erik Beckman
27 Varför har nätterna inga namn? Göran Palm
28 Mardrömmen Kenzaburo Oe
29 Barnabok Lars Gyllensten
30 Slakthus fem Kurt Vonnegut
31 Naked Lunch William Burroughs
32 Herzog Saul Bellow
33 Trollkarlen från Lublin Isaac Bashevis Singer
34 Stilla flyter Don Michail Sjolochov
35 The Collector John Fowles
36 Brighton Rock Graham Greene
37 Mästaren och Margarita Michail Bulgakov
38 Mulattkvinnan Miguel Ángel Asturias
39 Sveve over vatna Ragnar Hovland
40  Mrs Dalloway Virginia Woolf
41 Billy Budd Herman Melville
42 Lord Jim Josehp Conrad
43 Döda själar Nikolaj Gogol
44 Katarina Ismajlova / Mästersmeden från Tula Nikolaj Ljeskov
45 Makars dröm och andra noveller Viktor Korolenko
46 Den förlorade gatan Gleb Uspenskij
47 Biblioteket i Babel Jorge Luis Borges
48 American Psycho Bret Easton Ellis
49 På spaning efter den tid som flytt Marcel Proust
50 Alla namnen José Saramago

Det blev bara 50! Men en del finns förstås med på den första listan, och en del författare läser man allt av, som Saramao. Fortsättning följer. Kopiera gärna listan och markera vilka ni har läst eller vill läsa - eller absolut inte tänker läsa!