Kära hatade kropp

Mitt uppe i läsningen av Susie Orbachs "Bodies" stannar jag till ett ögonblick och funderar över min egen kropp. Den är mig kär - och en källa till missnöje. Men så har det inte alltid varit, och jag undrar hur påverkad jag är av samtidens skönhets (hade tänkt skriva "skönhetsideal", men det är just en hets).

Orbach skriver om skiftet från kroppen som präglad av kroppsarbete eller frånvaron av detsamma. Förr var muskulösa män arbetare och deras grova kroppar hade förstås ingen status hos de högre klasserna - tvärtom. I dag har i stället den muskulösa kroppen blivit en statussymbol även bland medel- och överklassmän, och inte bara det: en markör för den hälsomedvetna, moderna och självdisciplinerade mannen. Från att ha blivit ett tecken på arbete har kroppen blivit själva arbetet.

Det här gäller i ännu högre grad kvinnokroppen, som både kan och bör modifieras för att duga. För små bröst? För stora bröst? Ridbyxlår? För långa inre blygdläppar? Dubbelhaka? Rynkor? Bristningar? Listan är snart sagt oändlig, och för varje upplevt problem finns en lösning, alltifrån hudkrämer och andra undergörande skönhetsprodukter via dieter och kosttillskott till träningsprogram för den perfekta rumpan och ytterst plastikkirurgi. Gör om mig!

Ja, allt går att fixa, och i vår iver att se bättre ut, att "ta hand om oss själva", utstråla hälsa och bromsa åldrandet lägger vi ner enorma summor på den industri som så framgångsrikt har fått oss att känna skam över en kropp som likt ett orenoverat gammalt kök säger att dess innehavare är en lat och odisciplinerad typ. Förmodligen lite smådum, rentav - om det nu går att fixa, varför inte fixa det?
Gissa vem som äger Viktväktarna, förresten? Heinz. Och de är förstås inte ensamma om att å ena sidan sälja skitmat och å den andra slå på trumman för lightprodukter eller bantningsprogram.

Men vi känner oss inte manipulerade. Inte tusan är jag påverkad av de där skönhetsidealen, inte är väl jag lurad? Det är att förolämpa min intelligens. Jag vet ju hur modellerna stylas och photoshoppas för att se så där perfekta ut. Men enligt Orbach har vi internaliserat idealen. Vi värjer oss mot tanken på att vår defekta kropp är ett senmodernt påfund som går hand i hand med explosionen av bilder på den perfekta och bildmanipulerade. I stället ser vi det som en självklarhet att vara "hälsomedvetna" till exempel. Att medicinsk forskning gör troligt att den som har ett högre BMI än idealet bättre klarar av sjukdomar får inte mycket uppmärksamhet. Och att själva begreppet BMI är vilseledande är vi oftast omedvetna om. (För att ta ett personligt exempel så blev jag vägd och mätt inför en läkarundersökning, varpå sköterskan noterade mitt BMI med ett par godkännande ord. Hade jag haft tio kilo muskler till på kroppen hade mitt BMI varit "för högt"...)

När jag var ett litet barn var min kropp ett glädjeämne när den inte var ett mer eller mindre osynligt redskap. Jag sprang, klättrade, åkte kälke. Jag blev rusig av farten på min cykel. De enda gånger kroppen gjorde sig påmind på ett negativt sätt var när jag var sjuk. Skolgymnastiken förstörde mycket av det här senare, som för så många andra. Vi spelade fotboll, vilket jag aldrig gillat, och hade redskapsgymnastik som jag avskydde. Inte för att jag var så usel på någotdera, det var bara inte min grej. Men de negativa aspekterna förstärktes. Jag ville inte hoppa över den där plinten och kunde inte klättra uppför det där repet. Det fanns ingen aspekt av lek i det här, bara prestation. Så jag började underprestera och hamnade i sällskap med de andra som inte kunde, vågade eller ville. Min kropp dög inte, där och då. Utanför den förbannade gymnastiksalen var allt som vanligt. Jag kunde hoppa från den högsta delen av det där flyttblocket så att det skallrade i tänderna när jag landade. Jag klättrade utan problem uppför det där berget där man fick kämpa för att hitta fäste för fingrar och fötter. Men ändå. I mina sportigare klasskamraters ögon var min kropp inget att ha.

Skolan tog gudskelov slut en dag, och med den gymnastiken. Jag slapp känna att jag inte dög. Jag återtog min kropp. Den blev mer eller mindre osynlig igen. Och åren gick utan att jag ägnade kroppen en tanke. Den dög precis som den var - att den skulle ha några defekter slog mig helt enkelt inte.

En dag när jag var i 25-årsåldern påpekade en f.d. flickvän som jag inte sett på länge att jag såg "manlig" ut. Jag fattade ingenting. Men jag var alltså inte längre så tanig, jag hade "fyllt ut" kroppen, intygade även hennes bror. Utan att tänka på det hade jag tydligen lagt på mig lite muskler och kanske lite kroppsfett, så jag vägde inte längre 60 kilo som jag gjort sen jag vuxit färdigt på längden. Jaha. Okej, då är jag väl "man" nu då, om ni envisas, tänkte jag. Och kände mig lite stolt. Några år senare började jag träna lite styrka på ett gym, mest på skoj. Och en kväll när jag låg i sängen kände jag att det var nåt konstigt med min överarm. Den var liksom hård? Aha, jag har visst en muskel där. Tanken på kroppen började vakna. Kroppen kan åtgärdas.

Så nu är jag här, 2016. Jag tränar på Sats, jag har börjat springa i skogen igen, vilket jag tog upp en gång i tiden men la ner lika raskt. Och det är mig en stor glädje. Jag springer nedför en utförslöpa, fortare, fortare, fortare! Och blir nästan chockad över den eufori jag känner, får minnesbilder av när jag var sju år och cyklade så fort att jag nästan vurpade. På gymmet kan jag öka vikterna och jag ser hur mina muskler växer. Jag har gått ner nästan åtta kilo i vikt, för när jag tränar försvinner suget efter skitmat. Jag kan gå förbi chokladhyllan på Coop utan att ens tänka på det.

Ja, då borde väl allt vara bra? Nej. Visst, jag är nöjd över hur min kropp förändras till det bättre. Mitt mål med träningen är inte enbart estetiskt, säger jag mig. Jag vill framför allt bli starkare, piggare och friskare, och blir det också. Och inte heller är träningen ren disciplin, för då skulle jag ha tröttnat för länge sen. Nej, jag tycker att det är genuint roligt, och eftersom jag är som jag är nördar jag ner mig i träningslära och fysiologi, läser på om muskelfibrer, proteinintag (jag tar kaseinpulver för att få i mig tillräckligt med protein, och kreatin för att få bättre muskelork - vetenskapligt väldokumenterade och ofarliga tillskott). Jag struntar i vågen och kollar i stället min fettprocent visuellt - genom att se mig i spegeln, helt enkelt. Jag känner mig stolt över att ha blivit smalare och starkare. Skitbra, eller hur?

Men jag är ändå inte nöjd. Jag vill fortfarande deffa bort det där sista kilot magfett så att mina rutor blir synliga. Jag jämför mig med andra på gymmet och blir avundsjuk, inte på muskelbergen - så enormt mycket tid vill jag inte lägga ner, och inte är de snygga heller - men på de riktigt vältränade. Okej, jag kunde ofta vara deras pappa eller farfar, men ändå. Jag vill också ha så där snygga armar! Min röv är fortfarande på tok för platt - ett resultat av bristande träning och alla år på kontorsstol. Så jag har långt kvar, men tänker inte ge upp. Börjar jag bli ortorektisk? Nej. Men jag märker hur lätt det är att trilla dit. Om det vore ofarligt att ta ryssfemmor och någon erbjöd mig såna, skulle jag kanske frestas att dopa mig. Gudskelov är jag påläst även på den fronten och skulle aldrig dopa mig. Men jag förstår så väl att andra gör det. Det tar ju tid att bygga muskler.

En annan, väldigt osympatisk, sida av det här är att jag också har börjat titta på män som är allt annat än vältränade. Medelålders farbröder - min åldersgrupp - med tjocka magar och pinniga ben. Och så känner jag ett visst förakt, fast jag försöker låta bli. "Hur kan du vilja gå omkring så där? Gud, så skönt att jag inte ser ut som om jag är i sjunde månaden", tänker jag - och skäms. Jag som aldrig har brytt mig om hur andra ser ut, vad håller jag på med? Det där är inte jag som tänker, hoppas jag, det är bara nån halvt skämtsam tvångstanke. Mm, jättekul. Och jag hoppas att de ger blanka fan i sitt utseende och inte lider av samma kroppsdysmorfi som snart sagt varenda kotte mellan elva och sjuttio år. Om nu de gränserna ens räcker. Ja, även jag har internaliserat de där förbannade sjuka normerna. Och även om jag en dag känner mig nöjd med min LBM, (lean body mass, fettfri massa) och har sexpack och imponerande armar med mera finns det annat att förbättra. Hänger inte mina ögonlock? Jo. Jag borde låta fixa det, fast det kostar över 20 000 kronor. Är inte mina tänder för gula? Jo. Det ska jag fixa och det är inte riktigt lika dyrt.

Var tar det slut? Jag vet inte, men jag försöker vara på min vakt. Jag försöker tänka på min kropp som ett instrument, en glädjekälla och självklarhet, inte som ett problem och ett ständigt pågående renoveringsprojekt. Jag hatar vår tids kroppsfixering lika mycket som du. Men inte slipper jag undan. Och då är jag ändå väldigt lyckligt lottad i jämförelse med så många andra. Jag avviker inte från normen, jag har inget kroppsligt stigma och inga funktionsnedsättningar. Jag får ofta höra att jag ser tjugo år yngre ut än min biologiska ålder - det borde väl glädja mig? Tja. Båda ja och nej. Jag ser hellre ung ut än som en gammal farbror. Det ger ju högre status. Jag kan fortfarande vara ett sexualobjekt (med lite god vilja). Men ibland vill jag bara att folk skulle sluta tjata om det där. Ibland vill jag vara den där 80-årige farbrorn i simhallens omklädningsrum som går där med sin hängmage och sin lilla knapp till fettinbäddade snopp och verkligen inte bryr sig ett jävla dugg. Det verkar så befriande. Kanske är man bara fri i sin kropp som mycket ung och mycket gammal. Vi andra stackars lurade jävlar får gå omkring och noja.

Män som har sex med män – och hatar bögar

Spekulationerna kring Omar Mateen som sköt ihjäl ett femtiotal personer på gayklubben Pulse är många. Vad drev honom att begå detta fasansfulla massmord? Han beskrivs i medierna som en som mobbats i skolan på grund av sitt afghanska ursprung och för att han varit knubbig. Han sägs ha varit muslim, men egentligen inte särskilt troende. Han sägs å andra sidan också ha hyllat IS i det larmsamtal han ringde innan han gav sig in på klubben. Och var han inte bög egentligen? Han hade ju besökt klubben flera gånger tidigare och fanns också på appen Jack’d, som kallar sig ”the largest and fastest growing dating app for guys looking to meet guys”.

Att attentatet var ett hatbrott mot hbtq-samfundet är tydligt, alltså bör Mateen ha varit i garderoben och lidit av internaliserad homofobi, hävdar många. Men är det verkligen så? Jag har förstås inga svar, men jag vill ändå diskutera det där med att Mateen ”egentligen var bög”. För vad exakt menas med det?

I boken ”Not Gay – Sex Between Straight White Men” beger sig Jane Ward ut på en resa i en av den manliga sexualitetens många utmarker. Det hela började när Ward, som är docent på institutionen för kvinnostudier på University of California, fick höra talas om de initiationsriter som är vanliga på amerikanska studentföreningar. En av dem kallas ”The Elephant Walk” och går ut på att ett gäng nakna förstaårselever bildar en cirkel där var och en har ena tummen i munnen och den andra i röven på mannen framför. I andra riter låtsas de sätta på varandra medan de ger uttryck för sin avsky för bögar, när de inte suger av eller penetrerar varandra på riktigt.

Och det här är inget unikt för ”frat boys”; i ett kapitel går Ward igenom de initiationsriter som sjömän i den amerikanska flottan utsätts för när de första gången passerar ekvatorn. Dessa är väldokumenterade och ännu grövre: man blir insmord med köksavfall, får fett insprutat i analen, tvingas äta saker ur baken på varandra och så vidare. Ritualerna sker med flottans goda minne, men vare sig sådant här äger rum till sjöss eller bland ”bros” i en studentkorridor anses det stärka den manliga samhörigheten. Förutom att vara förnedrande är det här homosexuella sexakter – så är männen ”egentligen homosexuella”?

De akademiska studier som vill förklara fenomenet brukar hävda att nej, de är inte alls smygbögar, bisexuella eller så. I stället handlar ritualerna som sagt om att stärka en manlig, heterosexuell gemenskap. Tål man den här behandlingen visar man att man kan ”ta det som en karl”. Ward är inte heller ute efter att ifrågasätta den analysen, i stället vill hon utvidga resonemanget. Hon menar att ”homosexualitet ofta är en osynlig men inte desto mindre avgörande ingrediens – en bestämmande faktor – i den heterosexuella maskuliniteten. Med utgångspunkt i sexuella kontakter mellan strejta vita män är mitt syfte att erbjuda ett nytt sätt att tänka kring heterosexuell subjektivitet – inte som motsatsen till eller frånvaron av homosexualitet, utan som ett eget, unikt sätt att utöva homosexuellt sex, ett som karakteriseras av låtsaslekar, avståndstagande och heteronormativt engagemang. Jag kommer närmare bestämt att hävda att när strejta vita män närmar sig homosexuellt sex på ’rätt’ sätt – när de visar att de tål det, påtvingar andra det och tar avstånd från det – stärker det inte bara deras heterosexualitet, utan även deras maskulinitet och vithet" (min översättning). Intressant att notera är att den förnedring som de här grabbarna går igång på, sperman i ansiktet, de hårda tagen, rövknullen som gör ont – är kvinnornas vardag. Sexualiseringen av kvinnor går hand i hand med förakt och våld mot dem, och mot män som är som kvinnor. Bögar, till exempel.

Ward beskriver hur psykologer traditionellt brukat tala om ”situationsbundet sex”, ”sexuell nöd”, ”passa på-sex” (opportunistic sex) etc. i syfte att skilja det från ”äkta” homosexualitet. Samma sak gör alltså de inblandade männen, och det är fascinerande att följa allt från initiationsriter till ”hazing-filmer” (en hel porrkategori som iscensätter dem) via mc-gäng där medlemmarna trotsigt kysser varandra, till anonyma möten i pissoarer längs motorvägen eller kontaktannonser från män som söker sex med män. Nedan följer ett par autentiska exempel från de många sådana annonser på det amerikanska Craigslist (en större motsvarighet till Blocket) som Ward studerat:

Straight Dude Drunk and Horny - 27

Any str8 bud wanna jack? Here’s the deal. Went out drinking and clubbing, thought I’d hook up with a chick, but didn’t pan out. I’m buzzed, horny, checking out porn. Is there any other straight dude out there who would be into jacking while watching porn? I’d rather hook up with a chick, but none of the CL [Craigslist] chicks ever work out.

What happened to the cool bi/str8 dude circle jerks? - 33

What happened to a group of masc[uline] dudes just sitting around stroking, watching a game, drinking some brews, jerking, showing off, swapping college stories, maybe playing a drinking game and see what comes up?

Ni ser: de här männen definierar sig som ”str8”. De kan till och med skriva ”Sorry, no gays.” Och att de är vita är viktigt för dem själva att framhålla, liksom att de bara vill ha sex med andra vita. De icke-vita männens sexualitet anses ju hotfull och den vite, amerikanske man som har sex med dem är ”verkligen bög”. Exempelvis är hela hazing-kategorin inom porren i princip renons på män med svart eller brun hud, och om någon av de vita annonsörerna i Craigslist söker sånt är det för att bli dominerade av ”giant black cock” eller så.

Åter till det här med definitioner. Om det nu inte är sexualakten som avgör om man är homo- eller bisexuell (eller, i hippare kretsar, ”heteroflexibel”) - vad är det? Varför är de heterodefinierade männen hetero? Svaret ger Ward genom att analysera den heterosexuella identiteten. De heterodefinierade män som har sex med andra män älskar heteronormen och avskyr queernormen. ”Skillnaden mellan mig som är STR8 och dig som är GAY är att mitt sex med män enbart äger rum under vissa premisser, i vissa situationer där det inte räknas - medan du som är bög har sex i sovrummet och inte bara det: du blir också kär i andra män, går på gaybarer och så vidare”, skulle den heterodefinierade kunna säga. Eller som man säger på ubåtarna: ”It’s only queer when you’re tied to the pier.” Det är alltså sammanhanget som avgör. Anilingus i en säng är homosexuellt, blir man rimmad i en studentkorridor är det heterosexuellt. En avsugning på en rastplats är heterosexuellt, samma sak mellan två män som lever med varandra är det inte.

Bakom det här resonemanget ligger ett annat, som kan summeras med Lady Gagas låt ”Born This Way”: att vår sexuella läggning är medfödd. Numera har heterosamfundet tagit till sig det här budskapet, och de som räknar sig som moderna och toleranta hyllar gärna de homosexuella paren med budskap som att ”all kärlek är bra kärlek”. Men, märk väl, då avses samkönad kärlek och tvåsamhet, inte queera praktiker som bdsm, lesbisk performance med flator med rakade skallar eller arenor som exempelvis bastuklubbar. I stället för heteronormativ parbildning har vi homonormativ. Den hotar ju ingen, alltså kan den omfamnas.

Men om nu homosexualitet är medfödd bör även heterosexualitet vara det. Alltså gör lite samkönat sex ingen skillnad för gruppen heterodefinierade msm – se där ännu ett argument som kan ge dem råg i ryggen. Historiskt sett har också mannens sexualitet ansetts stabil, rentav statisk, medan kvinnans ansetts lite flytande. Ni vet, lite fniss under täcket är ju bara ”tjejmys”. Det här håller långsamt på att förändras så att även heteromän numera kan visa sig lite heteroflexibla utan att stigmatiseras. ”I’m straight, but shit happens”, som en del gillar att uttrycka saken. Men de män som har sex med män i Wards bok ser sig inte som heteroflexibla. De är heterosexuella, för deras sex med andra män bestäms av sammanhanget och inte minst av syftet. ”Jag hade sex med andra män i fängelset, för det fanns ju inga brudar där” och så vidare. Och genom att på så vis allt tydligare dra en gräns mellan vad som är vad bidrar också strejta män till att definiera bögarna och vad homosexualitet ”egentligen” är. Ni vet, den som inte behöver några ursäkter, sammanhang eller särskilda syften. Vilka är för övrigt alla de forskare som har givit dem eldunderstöd? Strejta, vita män.

Born This Way har blivit så inpräntat i oss att det väckte ett ramaskri när Cynthia Nixon (från Sex and the City) sa sig ha valt att bli lesbisk. Inte kan man välja sånt – vi är ju födda så här! Senare backade Nixon, klargjorde att hon var bisexuell och att det inte var ett val, medan att leva i lesbiskt förhållande var det.

Men det är inte nog med det. Det här med ”Jag är född sån” - luktar inte det lite ursäkt? ”Jag kan faktiskt inte rå för det. Om jag kunde byta och vara som ni så skulle jag göra det, men tyvärr. Ni får acceptera mig som jag är.” Och som Ward skriver: ”På många sätt kan bögar och lesbiska anses utföra ett slags obetalt arbete åt de strejta genom att de förkroppsligar den symboliska och romantiserade bilden av äkta homosexualitet, medan de förstärker normaliteten hos dem vars homosexualitet är ”oseriös” och ”meningslös”. ”Born this way” och ”All kärlek är bra kärlek” bidrar alltså till att skapa en standard för hur homosexuell kärlek ska se ut, en homonormativ standard som de har att rätta sig efter: en domesticerad, foglig och normal relation, gärna i ett litet radhus. Intressant nog innebär denna domesticering att de heterosexuella numera har fått friare tyglar att ägna sig åt det ”perversa”, spännande och experimenterande, som bdsm, partnerbyten, swingersklubbar och anonyma knull – kanske till och med med någon av samma kön! Den maskulint djärva heteroflexibiliteten och det tillfälliga och anonyma, det knapplösa knullet om man så vill, går hand i hand med dessa fogliga och obotligt romantiska homosar som man kan hylla på sociala medier för att få en guldstjärna. Allt det queera har liksom målats över i bilden av de fina hbtq-personerna som går där i sin prideparad.

Jane Ward beskriver hur tropen om medfödd sexuell läggning även är kopplad till föreställningar om manligt och kvinnligt. Män som föds homosexuella anses t.ex. ha fått en hormondusch i moderlivet som gjort dem mer kvinnliga, ergo homosexuella. De kvinnliga fostren får också ”fel” hormondusch. Föga anar de att, när de väl trängt ur ur födelsekanalen, de kommer att bli kära i och kåta på kvinnor. Men är det inte lite tröttsamt att dra en rak linje från manlig femininitet eller kvinnlig maskulinitet till en homosexuell läggning? Forskningen på området är heller inte särskilt entydig eller övertygande, så frågan om vi föds med en viss sexuell läggning är knappast avgjord trots att man lagt pannan i djupa veck och undersökt ringfingrarnas längd i förhållande till pekfingrarna med mera. (De bisexuella ställer också till med problem som vanligt för forskarna.)

Ward påpekar också att innan man försöker forska om sexuell läggning vore det kanske en god idé att definiera exakt vad man menar med begrepp som heterosexuell/homosexuell. Begreppsparet har för övrigt bara lite drygt hundra år på nacken (kring 1905 dök ordet ”homosexuell” för första gången upp i svenska tidningar). Samkönat eller olikkönat sex i alla dess former har förstås alltid funnits, men förr definierades ingen utifrån sin längtan, kärlek eller sina sexuella praktiker. Och faktum är att heterosexualitet ursprungligen betecknades som en avvikelse; den som hela tiden ville ha sex med det andra könet var pervers, för sexualitet är bara till för fortplantning inom äktenskapet. Vem är alltså homosexuell/bisexuell/heterosexuell? Det avgörs ytterst av det kulturella och historiska sammanhanget. Sexuella identiteter (som heterosexuell och homosexuell) existerar helt enkelt inte ”utanför de kulturella omständigheter som ger namn och form åt dem”, som Ward skriver.

Om man betänker all den forskning som ägt rum kring det binära paret homo-hetero, alla dessa debatter, artiklar, åsikter och diskurser som det senaste århundradet har fått så mycket uppmärksamhet, så inser man lätt att vi har oerhört svårt att frigöra oss från dem, eller från det andra begreppsparet praktik-läggning. På samma sätt är det svårt att slippa undan såväl heteronormen som homonormen för den som likt Ward definierar sig som queer. När hon efter att ha haft relationer till män till sist tröttnade och blev ihop med en kvinna skyndade sig hennes heterovänner att säga hur mycket de beundrade henne för hennes mod att komma ut ur garderoben, medan hennes bögvänner insisterade på att hon ”egentligen” alltid hade varit bisexuell och först nu ”upptäckt” det. Men hon betackar sig för alla hyllningar om ”kärlek är kärlek” eller när strejta väninnor säger att ”Å, jag önskar att jag kunde vara lesbisk!” eller när organiserade bögar och flator anser att hon är skyldig dem volontärarbete för deras idoga kamp för att normalisera såna som en lesbisk docent. För att inte tala om hur irriterad hon blir när strejta avfärdar sina homosexuella eskapader som meningslösa eftersom de vid tillfället hade bara hade varit fulla, kåta eller passat på tillfället.

Ward menar inte att hon talar för alla som definierar sig som queer, men så här beskriver hon sin resa: ”Det som drog mig till en queer livsstil var inte vaginor eller ett ’konstant sug’ efter kvinnor … utan löftet om ett liv utanför de förutsägbara skrankor som omgärdar heteronormativiteten. Och det var sannerligen inte fantasin om att få slå sig till ro med en underbar fru. I stället kände jag det som José Muños kallar ’queerness pull’, en längtan efter att få slippa genusordningen och sexualitetsordningen som den ser ut, och att få vara bland andra som skådar mot den avlägsna queera horisont där sex i sig självt kunde vara något man aldrig kunnat föreställa sig. Jag upptäckte att föremålet för mitt begär inte var en person eller ens en grupp (som kvinnor eller män), utan queera utrymmen, queera idéer och queera möjligheter. … Jag upptäckte att jag varken var strejt eller homo eller bisexuell – jag var queer.”

Nej, alla kan säkert inte välja. För vissa kanske den självupplevda läggningen verkligen är huggen i sten. För andra kan den variera över tid och för åter andra känns den irrelevant, som ett spöke, frammanat av en kultur som kräver att man väljer sida. Heteronormen är stark och genomsyrar oss till den grad att vi inte kan ignorera den (ungefär som kungahuset) – vi kan bara förhålla oss till den och definiera oss gentemot den. Vilka vi ”egentligen” beror på hur vi själva ser på oss i förhållande till hur samhället konstruerar oss. Det är komplicerat, för att använda en Facebook-status.

Några sista ord om Orlando och Omar Mateen: Är det så intressant om han ”egentligen var bög”, om han var en mer eller mindre sekulär muslim eller om han i sista stund såg sig som en fundamentalist som var IS vapen mot det dekadenta och förtryckande Väst? Vad jag kan förstå tar IS gärna åt sig äran av det här massmordet, men det verkar osannolikt att det skedde på en direkt order från dem, av vad som hittills har framkommit. Jag såg rubriker i aftontidningarna i dag om att Anna Kinberg Batra hade kallat attentatet ”ett angrepp mot oss alla”. Och till och med Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thoor ska gå i Prideparaden i Stockholm i sommar. Vackert så, men det var inte ett angrepp ”mot oss alla”, utan mot hbtq-samfundet. Det var en queerfobisk attack, i brist på bättre uttryck. Allt tal om en ”psykiskt instabil” gärningsman eller islamisk terror får inte skymma det faktum att detta var ett hatbrott. Det handlar inte om det fria västerlandet kontra förtryckande islam, det handlar om att en grupp som historiskt sett varit ständigt utsatt för såväl samhällelig som individuell repression angreps. (Och låt oss heller inte stigmatisera de ”psykiskt instabila” - de brukar liksom inte mörda 50 personer på en gayklubb.)

Bögar, bin och flator trakasseras och misshandlas hela tiden. Transpersoner mördas världen över i förfärande omfattning och hatbrotten mot queersamfundet i Sverige har inte minskat, utan tvärtom ökat de senaste åren. Att i det läget liksom blunda lite bussigt för våra queera praktiker, tala om att ”all kärlek är bra kärlek”, propagera för ”kärlek, inte hat”, säga ”alla är vi människor” och ”alla drabbas vi av det här” är att osynliggöra oss. Det är hat som ligger bakom. Hat mot en viss grupp. Hat som har sin grund i och får sin näring ur heteronormen och cisnormen och predikanter som Stanley Sjöberg eller iranska mullor och fundamentalister av samma sort världen över. Omar Mateen var inget offer för de här strukturerna, även om han varit omöjlig utan dem. Han var en förövare och offren var inte vilka som helst. De hade bara valt – eller inte valt – att leva utanför normen.

P.S. Kom just på att jag förstås skrivit mest om amerikanska förhållanden, så jag gjorde en sökning på Qruiser - ett svenskt hbtq-community. Där finns för närvarande 211 män som kallar sig heterosexuella och söker sex med män.

Jag - en patriot - på skoj - eller?

Jag skrev några rader på Twitter häromdagen om att jag och min 16-åring hade varit ute och kutat i Grimstareservatet. Det var så fint där, med den uppvuxna skogen, fågelkvittret och de väl underhållna elljusspåren. Och det kostar inte en spänn, tvärtom är det tillgängligt för alla - visst är det fantastiskt? (Jag fick mängder av retweets på det, så det slog visst an ett bekant ackord.) Jag är så glad att jag bor just här och inte i ett land där i princip all mark är inhägnad och försedd med skyltar om "NO TRESPASSING". Naturen är min och din, i alla fall till stora delar. Vi har förstås eländiga granåkrar och kalhyggen och andra områden där industrin bedriver rovdrift och anlägger monokulturer, men det är en västanfläkt jämfört med Tysklands brunkolsfält eller Nederländernas fullproppade nejder där den enda skogen är ungefär lika stor som Kungsträdgården, fast fulare. Heja Sverige! Fast det får man väl inte säga i det här landet. Eller får man det?

Ja, jag är faktiskt patriot, i ett slags fallande skala. Jag älskar Vällingby där jag bor. Älskar det! Det är tyst och ren luft och mycket natur, men ändå ett stenkast (om man är en jävel på att kasta) in till stan. Barnen är fullkomligt trygga här och jag kan släppa ut dem i förvissningen om att de aldrig behöver korsa en trafikerad gata. Blandningen av folk känns också bra, med massor av hyreslägenheter å ena sidan och puttenuttiga radhus å den andra, med en ungdomsmottagning och en dagverksamhet för utvecklingsstörda och ett gruppboende och en ungdomsgård i våra kvarter och med grannar som till största delen inte har -sson-namn och en skola där mina barn har kompisar vars familjer härstammar från hela jorden utom kanske Australien eller Nordamerika. När jag var barn fanns det kanske en pojke i klassen som härstammade från Finland, sen var det slut med det internationella. Så vi har hela världen här, fast i svensk tappning. I dag är det nationaldagen, och Vällingby firar det bl.a. genom att Dogge ska uppträda. Försök med det på 1960-talet...

Så. Jag älskar Vällingby och jag är väldigt fäst vid Stockholm där jag är född och uppvuxen. Jag gillar resten av Sverige med, även om jag aldrig skulle vilja bo i nån småstad eller ens Göteborg eller Malmö, för att inte tala om glesbygden. Men Sverige är så fint med sin allemansrätt och världens lägsta barnadödlighet och gratis mediciner och tandvård för barn, med vårdcentraler och Folktandvård och sjukhus dit man kan komma även om man saknar sjukförsäkring à la den svindyra, ineffektiva och extremt ojämlika amerikanska sjukvården. För vi har högkostnadsskydd och ett akutbesök är inte heller ruinerande. Visst är det fantastiskt? Jag tycker det. 

Vi bor också i en demokrati med allmän rösträtt och fred sen flera hundra år. Vi har inga farliga djur om man inte räknar enstaka björnar som blivit förbannade på jägare med hund. Vårt farligaste djur är väl getingen om man är allergisk, sen fästingen. Det är överlevbart. Trattminörspindlar och skorpioner och giftormar lyser med sin frånvaro (jaja, huggormen... Men vem dör av den?). Så om jag vill, vilket jag inte vill, kan jag gå ut i ett par badbyxor i skogen mitt i natten och det enda som kommer att hända är att jag fryser. Jag blir inte heller ihjälskjuten av nån galen vit makt-jeppe och hans familj som övar sig på att försvara sig mot Staten. Och risken att bli mördad eller rånad eller utsatt för andra brott är också mycket låg och alltmer sjunkande sen lång tid tillbaka. Sverige är ett tryggt land. Med vissa undantag, såklart. Kvinnor blir t.ex. utsatta för sexuella övergrepp i en förfärande omfattning, och nazister och annat slödder gör sitt bästa för att bränna ner flyktingförläggningar och trakassera alla som de tror inte hör hemma här. De kallar sig patrioter och viftar med svenska flaggan och tror att de representerar det svenska, när ingenting kan vara osvenskare.

Så jo. Man måste modifiera det där med patriotism och heja Sverige, det förstår väl varenda kotte utom de hopplösa fallen. Och inte är vi så värst jämlika när det skiljer över tio år i medellivslängd på båda ändarna av röda linjen. Inte kan vi kalla oss särskilt jämställda med vår extremt könsuppdelade arbetsmarknad och låga livslöner och pensioner för kvinnor i förhållande till män. Inte borde kostymsnubbarna i storfinans och kapital tjäna dessa groteska löner medan byggnadsarbetare dör i jobbet och vårdpersonal sliter ut sig. Visst är Sverige ett riktigt skitland i vissa avseenden? Jag tycker det.

Men ändå. Jag är fäst vid Sverige. Jag kan inte låta bli. Norge och Danmark och Finland är nog bra, och visst skulle jag till nöds kunna bo där. Men bara till nöds. Absolut, jag kunde bo i Berlin om jag leker att jag skulle sakna familj. Men jag vill inte. Orka lära sig tyska, orka sätta sig in i deras kultur, orka vara Svensken. Jag känner mig väldigt främmande i Storbritannien och är enbart turist i länder som Spanien, Grekland eller Bulgarien. Men Europa är ändå på sätt och vis hemma för mig. Om det fanns en tävling där Europa skulle tävla mot Asien i fotboll skulle jag heja på Europa. Fånigt? Såklart. Men jag kan inte låta bli. Jag är lokalpatriot i allt vidare cirklar, liksom. Så jag kommer att heja på Sverige i fotbolls-EM.

Nej, jag dansar inte runt midsommarstången. Jag äter inte sill eller surströmming, och kräftkalas var det länge sen jag var på. Det kryllar av svenska traditioner som jag ger fan i. Det vimlar av svenskar som jag inte kan identifiera mig med. Jag försöker så långt det är möjligt att ignorera fåntrattarna i kungahuset, även om det är svårt. Det är ju som att försöka ignorera heteronormen: det går inte. Man tvingas förhålla sig till den på något sätt. Men monarkisterna får väl hållas, det gör mig inget att monarki är en odemokratisk institution och att den kostar mig lite kaffepengar. Låt dem hållas, och låt folk gå i folkdräkt och vifta med vår ärligt talat ganska fula flagga - bara jag slipper.

Sverige är lite grann som en kyrka för mig. Jag tycker att kyrkor ofta är vackra, och jag kan en rad psalmer och är någorlunda bibelkunnig, så att min 16-årings klass ska ha skolavslutning i kyrkan stör mig inte. (När jag var barn hade vi morgonbön på fredagarna och fick lära oss psalmer utantill. Det var faktiskt överlevbart, liksom kristendomsundervisningen, även om jag avskydde den.) Men jag är inte troende för fem öre. Kyrkan är bara ett slags kuliss som känns väldigt bekant och lite trygg och lite främmande och konstig på samma gång. Att sjunga nationalsången känns lika märkligt som att stämma in i diverse trygga räkor i kyrkan. Jag gör det inte. Men jag svär heller inte i kyrkan. Det är komplicerat, för att använda en Facebook-status. Sverige är det land jag älskar och har starka invändningar emot och vill bo i och hejar på och ser utifrån som en liten bananrepublik, det är alltihop på en gång. Fast varmare än i en genomsnittlig kyrka, och i den får man ju inte röka eller ta sig en gin &tonic.

Det kan inte hjälpas. Jag blir stolt när PO Enquist översätts till femtioelva språk eller First Aid Kit gör succé i amerikanska pratprogram och Sarah Sjöström spöar världseliten i fjärilsim. Jag är stolt över att Zlatan är svensk och kan till och med förlåta honom hans Volvoreklam. Jag är patriot när allt kommer omkring. Det är mest på skoj, för inte tycker jag att det är så viktigt. Men det är också på allvar, för jag tycker att Sverige är världens bästa land att bo i. För mig. Naturen är min och vården är min och skolan är min och omsorgen är min och Drottninggatan upp mot Odenplan är min. Vällingby är mitt och det rena kallvattnet ur kranen är mitt och Kanaanbadet är mitt. Så är det förstås inte för alla svenskar, tro inte att jag inte känner mig privilegierad. Det är jag - groteskt privilegierad. Men jag älskar Sverige, warts and all. Bara jag slipper flytta till Totebo, för hellre ligger jag strypt i närmaste grustag.