Att välja ett svin

Det finns en populär teori som går ungefär så här: "Ja, det är så hemskt att Bibi blev misshandlad av Benke. Men hon dras ju till män som slår henne." Det är alltså delvis hennes eget fel, och när vi pratar om kvinnomisshandel får vi inte glömma bort detta sorgliga faktum. Att misshandla är fel, men det är naturligtvis galet att ge sig in i en destruktiv relation. Att Bibi ändå har gjort det beror på att hon liksom är skadad.

Härifrån är inte steget långt till nästa, ännu mer generaliserande teori: kvinnor vill inte ha snälla män utan machosvin. Den snälle mannen må vara en bättre partner. Han kan till och med bädda sin egen säng. Men särskilt attraktiv är han inte, det ser man ju på vilka som får gå hem med brudarna. Inte är det de snälla och jämställda männen.

Jag vill nog påstå att empirin för båda de här teorierna är klen. Har det verkligen gjorts undersökningar som visar att kvinnor söker sig till destruktiva relationer? Vilka är dessa kvinnor, vilka är dessa män? Och om man tittar på olikkönade relationer i största allmänhet, föredrar verkligen kvinnor machosvin? Tillåt mig tvivla. Visst finns det undantag (se Att sakna stoppknapp), men nu skriver jag om de dominerande mönstren.

Om vi i stället försöker förstå varför Bibi valde Benke ur ett socialpsykologiskt perspektiv kanske man kan säga så här: En del kvinnor har fått smak på "spännande" män. Och innan jag utvecklar det vill jag påpeka att fenomenet inte är begränsat till olikkönade relationer. Men låt oss hålla oss till dessa för ett ögonblick, för att tydliggöra ett och annat. Alltså: man kan få smak på en viss typ av människa. Bibi tycker att Benke känns spännande för att han är lite "mörk", som Ola Rapace, kanske. Nej, han är inte det man förknippar med "snäll man", men innerst inne, bakom fasaden, har han ett varmt hjärta. Man kan ana att han är lite som fänrik Stål: älskar och slår ihjäl med samma varma själ. Eller av samma dumma skäl, som Hasse & Tage travesterade Runeberg. Men man anar det bara, för Benke är inte särskilt öppen till sin natur. Han är inte den som bär sina känslor på rockärmen - i alla fall inte de feminint kodade.

Att verka otillgänglig, rentav ouppnåelig, är ett bra sätt att öka sin attraktionskraft. Jag säger inte att det måste vara en medveten strategi. Machoidealet är snarare ett slags uppsminkad funktionsnedsättning. Men är det något som är idiotsäkert så är det att i samhällen där man gör allt för att separera kvinnor och män, av rädsla för att de ska ta varje tillfälle i akt att knulla - tar de varje tillfälle i akt att knulla. Det är en självuppfyllande profetia. Sverige är inte ett sånt samhälle, men det annorlunda, det förbjudna, det okända är lika spännande för oss. Man kan alltså få smak på att göra saker i smyg, som när Bibi vänstrar med någon trots att hon är tillsammans med Benke. Eller när Benke går på videoklubb och har sex med okända män trots att han är tillsammans med Bibi.

Alltså: man kan dras till något som känns spännande, till någon som känns annorlunda. Och man kan rentav utveckla en smak för det. Men därifrån är steget långt till att man dras till sin egen undergång. Eller tror ni att Bibi känner: "Å, Benke. Du är så fin. Jag längtar efter att bli utskälld av dig, få en örfil, ett stryptag, kanske tagen med våld." Knappast. Om hon hade kunnat skåda in i framtiden skulle hon inte ha slagit följe med honom alls. Nu gjorde hon det, för hon trodde att han var bra. Att hon blev misshandlad var inget hon hade kunnat förutse. Det går inte att se på en man om han är den som kommer att slå en. Det finns ingenting som säger att det inte är den "snälle mannen" som kommer att bli ens plågoande. Däremot finns det gott om belägg för att det är de snälla, välanpassade, trevliga och vita medelklassmännen som kommer att frias i en eventuell rättegång.

Så i stället för att lägga en del av skulden på Bibi föreslår jag att vi tänker så här: Det var en olyckshändelse - alltså sett ur hennes perspektiv. Olyckshändelser går inte att förutse, för då skulle de inte inträffa. Det ligger alltså i deras natur att de är oförutsägbara, och det man inte kan förutse kan man inte gardera sig mot. Därmed kan man heller inte rimligtvis ha någon skuld till att de inträffar. Det enda sättet att gardera sig mot att få vrakdelar från ett terroristsprängt flygplan i skallen är att leva i en bunker. Men om man inte är en paranoid diktator vill man i allmänhet kunna röra sig fritt. Kvinnor ska inte behöva ha olika strategier för att undvika att bli våldtagna eller misshandlade. Det är männen som ska upphöra med sitt våld och sina övergrepp. Kvinnor ska få klä sig hur de vill och bli lika berusade som männen utan att behöva "ta konsekvenserna" av det. Som om mannens drift är ett imperativ som gör honom blind och döv, som om hans våldsamhet är naturlig och medfödd.

Och ser man på vilka relationer - olikkönade eller ej - som är hållbara i längden skulle jag tippa att det är såna som är relativt jämställda, såna där man ger varandra lagom mycket utrymme och tar lagom mycket utrymme. Det finns alltså hopp för de stackars snälla männen. Om de är snälla på riktigt, inte bara på ytan. Men låt oss lägga ner den där trötta diskursen om Bibi som hela tiden söker sig till män som behandlar henne illa. Hon är inte skadad. Hon har haft otur.

Saker jag nog aldrig ska göra mer

Sova i Vondelpark i Amsterdam, eller på en stenig strand i Le Trayas, eller i en tågkorridor, eller på andra farliga/obekväma/vidriga ställen med enbart en tunn sovsäck. Lifta hem till Sverige från fransk-spanska gränsen med bara några tior på fickan. Lifta, punkt slut (även om det var kul ett par år).

Bada i flera meter höga vågor utanför en vacker strand på Kefalonia (har glömt dess namn). En där folk drunknar varje sommar. Vilket jag liksom förstod när jag knappt höll på att ta mig upp.

Volta med en bil över på motsatt körbana på en motorväg. Utan säkerhetsbälte, ty jag körde taxi. (Men jag fick inte ens ett blåmärke.) Köra bil för fort. Eller köra alls, för den delen. Jag föredrar att leva.

Få en snedtändning på hasch med åtföljande hjärtfilmmer och dödsångest under en Rolling Stones-konsert. Röka eller på annat sätt inta någon form av cannabis, punkt slut. (Det var en herrans massa år sen, och jag mådde oftare illa än inte.)

Åka svart puckelpist i Banff Springs. Knäcka ett revben med min tumme som underlag på en puckel.

Tjäna nästan en miljon på ett år som frilansare. Med tredubbla jobb. (Jag föredrar att leva.)

Planera så jävla illa - eller snarare låta nån annan göra det - att jag får 243 000 i kvarskatt.
Ha ett handelsbolag med min partner. Ha en enskild firma. Sköta bokföring själv. Göra bokslut själv, eller med viss hjälp. Anlita en revisionbyrå för att sköta samma uppgifter. Lura mig själv att trolla bort skatt med p-fonder, eller låta dem lura mig att göra det.

Köpa en bostadsrätt. Sälja en bostadsrätt. Köpa en ny bostadrätt. Sälja den igen. Tänka, ett dussintal år senare, att i dag vore man fanimej rik om man hade stannat kvar, vilket liksom omöjliggjordes av livet och lite sånt krafs i kanten.

Gräva någon annanstans än där jag står. Man får så uttöjda armar och dålig balans.

Glömma ett oläst ex. av Bhahavad-Gita hos en okänd tjej som somnat medan vi hånglade.

Skolka mig igenom gymnasiet.

Spela i ett band.

Cykla i Köpenhamn.

Bo i Malmö.

Trimma en airedaleterrier.

Arbeta som nyhetsöversättare.

Vara sekreterare i en fackföreningsavdelning.

Sälja Vietnambulletinen.

Arrangera studiecirklar i marxism-leninism i Clarté.

Läsa "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius.

Köpa samtliga LP-skivor med Frank Zappa och Mothers of Invention.

Åka magkälke.

Hyra ett torp mitt i skogen. Odla potatis. Mjölka getter.

Byta bromsbackar på en Renault 4L. Byta fastrostade bromsok på dito. Och bromsrör, och-

Ägna mig åt voltige. Rida barbacka. Kratsa hovar. Rida, punkt slut.

Få fler barn.

Vara ett.

Köpa en "Charlotte" i kiosken för slantar jag norpat ur min mammas kappficka.

Köpa en porrtidning i en automat för sådana.

Renovera och klä om en soffgrupp.

Såga ner träd.

Ställa horoskop.

Börja skriva en stråkkvartett.

Tacksamt acceptera en sängplats hos en snäll man.

Bli opererad flera gånger för analfissur.

Köpa en tavla av Maya Eizin.

Somna med en nalle under vardera armen.

Rymma från lekskolan.

Hjälpa min mamma i köket.

Lära mig att vissla "Wildcat Blues".

Lyssna på lärkor och tofsvipor medan jag mediterar i en bil på Öland.

Klippa av en navelsträng.

Lägga en mörk chokladplatta från Mazetti mellan två Mariekex med lite smör på.

Rödfärga ett utedass.

Köra slåtterbalk.

Bedra min partner.

Gå till Venhälsan med brakångest.

Sjunga andrastämman till "Ett barn är fött" med min far.

Låta renovera en kammarflygel.

Låta mitt barn byta skola gång på gång.

Lära mig fågelläten från en cd.

Torka murklor.

Läsa en forskarförberedande kurs i engelska på Göteborgs universitet.

Trampa snett och landa på stången på en pojkcykel.

Träna inför Stockholm Marathon.

Sluta röka.

Dela ut post.

Köra buss.

Försöka ta livet av mig.

Diskutera Madame Blavatsky.

Starta en filmklubb.

Sätta upp viltstängsel.

Öva mig i att hålla andan.

Be kvällsbön.

Rösta på Moderaterna.

Städa pissoarer.

Ligga med en sjuttonåring.

Spela simultanschack mot tre islänningar i en studentkorridor - och vinna, otroligt nog.

Köpa en sammetskavaj från Giorgio Armani på Sachs i New York.

Koka våm till hundmat.

Sitta med mitt nyfödda barn i min famn.

Fotografera en imponerande gravidmage.

Tänka att livet nog har börjat ordna sig till sist.

Rasera allt, bara för att.

Starta en blogg - igen.

Skriva en sån här lista.

Det får räcka här. Det gör för ont. Inte allt, men mycket. Somligt ångrar jag, somligt gläds jag åt att ha gjort. En hel del var utan min förskyllan. Mycket var mitt eget fel. Enorma sjok är raderade ur mitt minne, och kronologin är förstås mer eller mindre rapsodisk, som synes. Åtskilligt är sånt jag erfor eller gjorde under perioder när jag inte visste vad fan jag höll på med. Ja, större delen av mitt liv har jag gått omkring som i en dimma. Men långsamt börjar jag bli vaken, och hoppas få leva i ett vaket tillstånd tills jag dör. Det gör ont, men är alldeles nödvändigt.

Relationsagnosticism

agnosticism åsikten att vi inte vet om Gud finns eller inte. Mer allmänt innebär agnosticism skepsis inför möjligheten att få svar på "de eviga frågorna".

Ja, så ser NE:s definition ut. Själv är jag inte agnostiker utan ateist, men var står jag när det gäller kärleksrelationer mellan två vuxna människor? Jag kan inte gärna påstå att de inte finns eller att jag inte vet huruvida de finns eller inte. De finns. Men jag är inte troende. Det senare bör inte läsas som "Jag tror inte på relationer", utan som "Jag tror inte på den enda rätta relationsformen", med tillägget: "Jag är skeptisk inför möjligheten att få svar på mina eviga frågor om mitt och andras förhållanden." Ni skall många andra gudar hava jämte er egen, hörni. Ni skall undvika att göra er beläten av er egen relationsform, och det ska jag med.

Det var det hela i korthet. Nu följer en utläggning för den som orkar, gitter, ids, tyar och pallar. Så här: Ni vet det där supertrevliga och dynamiska paret? Å, så lyckliga de verkar. Och å, vad ni misstänker att de har ett litet helvete i smyg. För är det något som är så gott som idiotsäkert är det att bakom en glad fasad bedrar X Y med Z. Och har det inte gått så långt kan man ge sig attan på att de nygifta A och B började hata varandra redan på rådhustrappan. Lyckan är ett sken, skratten, pussarna och de små vänskapliga tjuvnypen är polityr under vars yta döljs nattsvart ångest. Detta att ingenting är vad det ser ut att vara skulle man kunna kalla Anna Walhgren-syndromet. Vi vet - egentligen. Det måste ju bara vara så. Så där lyckliga kan inga vara.

Men folk kan ju vara lyckliga även om de är olyckliga. De kanske hatar varandra och älskar varandra. Y kanske låter X hållas med Z. Men det man inte kan göra är att vara öppen med det. Vissa saker pratar man bara inte om, som privatekonomi, klasstillhörighet och hur relationen mår. Varför inte? Tja, säg det. Det återverkar menligt på självbilden, kanske.

En självbild är inget beläte som man har snickrat ihop i sin ensamhet. Förstås. Den är lika mycket en produkt av hur man ses av andra eller hur man tror sig bli sedd, befarar att bli sedd. Att erkänna svagheter är att låta omvärlden gå lös på belätet med huggmejslar och treans sandpapper. Har man knackig ekonomi är det nog ens eget fel. Man anstränger sig inte tillräckligt, man håller inte i slantarna, man är ostrukturerad, saknar långtidsperspektiv. Kan man inte gå ner i vikt, vilket man verkligen borde, herregud, har man dålig karaktär. Har man problem med spriten får man väl ta en vit månad eller söka hjälp. Har man ett taskigt förhållande pratar man tydligen inte med varandra; ska det vara så svårt? Ja, det där "vet" alla, varför vi ogärna släpper in dem på banan. Alla har en åsikt eftersom det som bekant finns lika många åsikter som människor. Det finns vetenskapliga sanningar och populärvetenskapliga halvsanningar och löst tyckande, och vem av ens vänner som har bäst på fötterna går inte att avgöra.

Skammen över att inte räcka till, att inte kunna ta sig i kragen, att inte kunna reda ut sina problem gör att vi håller käften. Skammen över att ha ett torftigt sexliv som ju är grundorsaken till att X hoppade över skaklarna, den får Y ta på sig. Tycker X. Tycker Y. Fast det är klart, lite är felet bådas. It takes two not to tango. Saken är biff, skuldfrågan är klarlagd redan innan vi har börjat utreda den, vi alla andra. Och där stannar analysen i nio fall av nio. När otroheten kanske inte har ett skvatt med det torftiga sexlivet att göra. När det kanske inte alls har varit torftigt. Men det är en förklaringsmodell som de flesta köper utan att reflektera.

Ja, det är nog därför vi inte pratar om våra relationer över en middag. Man ska inte ha sina vänner som terapeuter, för de har en massa förutfattade meningar. Det går inte att öppna sitt hjärta hur som helst, för man kan slå sig i backen på att man blir värderad utifrån det man avslöjar. Detta är inte terapeutiskt, och jag föreslår heller inte att vi byter tystnaden mot våra vänner gottköpsterapeuterna. Men något litet kanske vi kan lätta på förlåten? Det kanske är läge att #prataomoss lite oftare? Jag tror att många skulle bli just lättade om de märkte att de är i gott sällskap, att andra har det lika svårt. Och kanske bli lite skadeglada i smyg, men det får man väl bjuda på. Det jag ser framför mig är alltså inte hur hela vänskapskretsen faller i varandras armar och gråter ut. Snarare har jag en, måhända orealistisk, vision av hur vi skulle kunna minska varandras skuldbördor en smula.

Det finns ju förklaringar som inte är så skuldbeläggande. Vi hoppar över skaklarna för att kicken vi får är så stark, vi äter de där hemliga nattmackorna för att vi är så sugna, vi dricker lite för mycket för att självmedicineringen hjälper för stunden. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: i valet mellan kortsiktig belöning och långsiktig kostnad å ena sidan och kortsiktig kostnad och långsiktig belöning å den andra, väljer vi nästan alltid det förra alternativet. Vi gör det för att vi är människor med oklara tankar, motstridiga känslor och dopamin flödande i våra hjärnor, inga alltigenom rationella varelser. Son coses de la vida.

Jag har målat upp diverse bilder ovan för att åskådliggöra mönstren. Om jag har lyckats får ni bedöma. Men nu vill jag bli lite smalare (tänk om jag kunde bli lite smalare!) och tala om relationer igen. Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi erkände hur trassliga de i allmänhet är. Vi vill ju så mycket med kärleken och lyckas med så lite. Vi vet alla att stark attraktion och förälskelse i allmänhet avklingar med tiden även om det finns undantag. (Jag lägger till det där senare för att ni ska få leka att regeln inte gäller just er.) Vardagen infinner sig och man ser varandras brister i ett mindre förlåtande sken. Låter det banalt? Det beror i så fall på att vi faktiskt är rätt banala, eller låt oss säga att vi har en något begränsad beteenderepertoar - fråga bara en parterapeut. Men det är ju rätt skönt om man tänker efter. Det innebär att alla vet att alla vet. Ditt och din partners förhållande innehåller mer eller mindre samma mönster som era vänners. Era kriser är deras kriser och deras kriser är era kriser - ju mer vi är tillsammans, ju dystrare vi blir. (Ursäkta att jag inte skriver "desto", men det här var ju en travesti på den där låten ni vet.)

Det var väl Johan Cullberg som myntade begreppet "Kris är utveckling". I bästa fall kan det vara så. När vi har det svårt med varandra kan det leda till att vi omförhandlar vissa parametrar av förhållandet eller rentav hela rasket. Det är i allmänhet en lång och snårig process där tårar flödar och anklagelser haglar. Ja, vi kan börja hata varandra trots att vi älskar varandra. Och nu kommer minsann en och annan väl begravd sanning skuttande. Det känns som om allting har gått i kras och vi plötsligt står på varsin sida om en avgrund vars existens vi inte kände till eller har varit duktiga på att inte kännas vid. Här ger många upp och går skilda vägar. Andra bestämmer sig för att hålla ihop trots allt, men på villkor att man framgent håller tyst om allt det där jobbiga. Kanske föresätter man sig att bli en bättre människa och partner. Kanske stålsätter man sig inför framtida frestelser. Kanske återupplivar man gamla överenskommelser. Kanske blir förhållandet stryktåligare. Det finns inga garantier.

Men jag vill påstå att något som skulle kunna gör att krisen verkligen utmynnar i utveckling är en viss fördomsfrihet, en brist på dogmatism. Så länge vi klamrar oss fast vid hur vår relation alltid har sett ut, så länge vi envisas med att den ska vara huggen i sten, att det här är ju vi och allt vi står för, så länge får vi också svårt att gå vidare. Vi har internaliserat den här relationsmallen och ser det som ett misslyckande och en skam att överge den. Och vi är rädda för hur framtiden ska te sig. Men om vi vågar släppa sargen kanske vi hittar nya och oväntade lösningar. Oftast ser det dock ut så här: prestigen håller oss fast, fasaden blir ett fängelse, dogmen en tvångströja. Där går vi sen och lider i tysthet, med alla våra medsystrar och -bröder som också dignar under relationens bördor - medan en viktig del av oss har tagit in på ett emotionellt surdegshotell.

Jag har skrivit en del om tvåsamhet kontra flersamhet i den här bloggen. Man skulle kunna tro att eftersom tvåsamheten är det vanligaste är flersamhetens apostlar antingen naiva, smått rubbade eller varför inte ultracoola personer som har granskat kärleken från hjässan till fotabjället och valt, verkligen valt hur de vill leva. Sanningen är att såväl relationsanarkister som polyamorösa och företrädare för andra schatteringar inom det flersamma spektrumet är som du och jag. De vill mycket och lyckas med lite. De snöar in på sin specifika relationsform och kan av prestigeskäl inte överge den även när de är på väg att gå under av smärta. Så där som det lyckliga gifta paret vi alla känner.

Och det här här jag verkligen skulle vilja slå ett slag för det öppna förhållandet. Men jag menar inte ett förhållande där man håller ihop men får knulla med andra eller så. Nej, jag menar ett förhållande som är odefinierat, rörligt i rumtiden och allt annat än hugget i sten. Ett förhållande som kan innehålla plågsamma aspekter utan att för den skull vara en plåga som helhet. Ett förhållande som kan vara assymmetriskt åt det ena hållet under vissa perioder och åt det andra under andra perioder. Ett som inte går ut på att slå vakt om en lycklig fasad, ett som tål att ventileras utan att alla inblandade dör av skam. Sen kan det vara tvåsamt eller flersamt eller vad ni vill.

Jag tycker att vi ska prata om det här. Jag tycker att vi ska #prataomoss. Nästa gång ni får frågan om hur läget är kanske ni kan svara: "Jovars. Vi har det rätt jävligt just nu, men vi jobbar på det. Hur har ni det själva?" Om inte svaret blir en generad tystnad kanske ni kan börja prata om något som garanterat berör er alla. I annat fall har ni ändå erkänt att ni inte är så perfekta och lyckliga. Ni har sagt det till andra, då blir det också lättare att släppa dogmer och beläten. Nu kan förhandlingarna börja på allvar, men ni är ändå eniga om att detta i sin tur måste betyda att ni behöver varandra, att ni vill skotta igen avgrunden och göra ett nytt försök, förutsättningslöst.

Jag tror att vi skulle må bra av att bli lite mer av relationsagnostiker.

Bisexualitet - en påtvingad identitet?

Under flera år diskuterade jag frågor om identitet och makt på Qruisers diskussionsforum, om än på ett ofta ganska oseriöst och primitivt sätt. Qruisern är ett nätforum för oss hbt-personer, men även för våra vänner, så det är väl inte förvånande att här avhandlas begrepp som gruppidentitet, gemenskap, utanförskap, hetero- respektive homonormativitet etc. Vem är t.ex. välkommen i vår nätgemenskap, eller rentav i Familjen? Diskussionsinlägg med titlar som ”Ut med alla heterosar från Qruisern” möts av arga genmälen: Ska kanske inte heterosexuella transvestiter tillåtas där? Ska inte våra strejta vänner få vara kvar?

I andra diskussionstrådar ondgör sig flator över att bögar tar allt syre, transsexuella undanber sig sammanblandning med transvestiter och bisexuella känner sig marginaliserade av de monosexuella bögarna och flatorna. Grupp ställs ofta mot grupp och HBT-familjen känns stundom rätt dysfunktionell. Men den är intressant, inte minst med tanke på alla interna stridigheter. Borde inte vi som minoritet hålla ihop mot en förtryckande heternonorm? Tja, för att kunna skriva under på den åsikten måste man först skriva under på själva heteronormativitetens existens, och det gör inte alla. Däremot är nog de flesta eniga om att vi inte är riktigt normala.

Men vem är då ”normal”? Vad är normen? Ofta ser man formuleringar som ”den vite, icke-funktionshindrade, heterosexuelle, (sekulariserat) protestantiske medelklassmannen”. Men som Goffman skriver i Stigma (1963/1990) så kan vilken man som helst som inte lever upp till dessa krav känna sig ”ovärdig, ofullständig och underlägsen”; ibland passar han in i idealbilden men ibland märker han att han är ”urskuldande eller aggressiv när det gäller kända sidor av honom som han misstänker kan ses som oönskade”

I själva verket är alltså inte ens den till synes normale fullt ut normal. I någon mån kan även han (den normale är förstås en han), beroende på sammanhang, ses som en smula eljest; han är det Goffman kallar en ”normal avvikare”. Normaliteten och avvikelsen är inte inskriven i vårt kött utan en social process mellan människor. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. För att ta ett exempel från HBT-världen så finns det en hel del bögar som identifierar sig som ”straight-acting”. De kan tas för heterosexuella (så länge de inte kysser varandra när någon ser det) och ser ner på ”fjollorna” med sina veka handleder och ljusa röster. Vissa kallar det för internaliserad homofobi, men låt oss i alla fall konstatera att de inte bara behärskar rollen som hetero, de spelar den även i viss mån.

Gruppen bisexuella på Qruiser får ibland kritik för att de inte ”vågar stå för sin homosexualitet”. De ses av vissa som svekfulla: väljer att turista lite på gayklubbar för att sedan krypa in i den heterosexuella garderoben igen, eller också ses bisexualitet som ett övergångsstadium på vägen in i den äkta homosexualiteten. Heterosexuella, å andra sidan, förstår sig ofta inte alls på bisexualitet. Det kan verka som om svårigheten att placera oss bisexuella i ett fack skapar oro.

Som bisexuell kan man alltså uppleva sig vara i korselden mellan homo- och heterosexuell normativitet. Internt definierar sig bisexuella som just bisexuella. De är inte lite av varje, inte en homo/heteroblandning utan en egen läggning. Vi arbetar på att stärka och bekräfta vår gruppidentitet genom att ha egna klubbar, en egen sektion i Prideparaden etc.

Det här är vad Jenkins (Categorization: Identity, Social Process and Epistemology. I Current Sociology 2000) kallar kategorisering. Kategoriseringen ”bisexuell” är något som vi som bisexuella inte kan göra så mycket åt. (Det är f.ö. inte bara en kategorisering, eftersom de homo- respektive heterosexuellas konnotationer inte är helt desamma.) Gruppidentiteten kan till viss del ses som ett svar på kategoriseringen, och är, skriver Jenkins, oupplösligt och ömsesidigt beroende av den. Den internaliseras under en yttre påverkan precis som en stigmatiserads självbild – och detta även om man värjer sig mot den med näbbar och klor. Att sträva efter en egen bild är ”precis lika mycket en effekt av kategorisering”, skriver Jenkins. ”Den förkastade externa definitionen är internaliserad, men, paradoxalt, som fokus för förnekelsen” (min översättning).

Att sexuell identitet kan vara flytande och föränderlig över tid är något som jag ofta har hävdat på Qruisern. Men Jenkins får mig att fundera på hur giltiga de tankarna är. Han skriver att den egna identifieringsprocessen kanske inte alls är den viktigaste. Kanske väger externa identitetskonstruktioner tyngre än interna. Det erkännande och den bekräftelse vi får av De andra är kanske inte helt bestämmande, men verkar definitivt begränsande och rimmar illa med de mest entusiastiskt postmoderna teorierna om social identitet som självvald och flytande.

50 miljoner om dagen

50 miljoner om dagen (v. 4)


Av Niklas Hellgren

En ung kvinna i en lägenhet. Natt.
Hon övar på ett telefonsamtal:

"Hej, det är jag. Du, jag har tänkt på en sak. Jag måste gå ifrån dig.
Det jag säger, att jag måste gå ifrån dig, för jag...orkar inte längre.
Nej, jag vill inte träffa dig. Nej, jag klarar inte det!
Ja, då får du väl tycka det."

Äh. Fan...

"Ja hej, det är jag. Jag har lite bråttom, men jag ville bara säga en grej.
Jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Vad jag menar med det? Jag menar precis det jag säger:
jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Jo, det kan jag visst - det hör du väl. Ja, jag tycker att vi ska ta det här
på telefon; jag har ingen lust att träffa dig.
Det har inget med feghet att göra, det handlar om självbevarelsedrift.
Jag mår så jävla dåligt, och du får faktiskt förstå att jag..."

Nej, nej... Inte gå i försvarsställning. Jag lägger bara fram det här,
rakt på sak, så enkelt som möjligt.

"Hej, det är jag. Jag ringer bara för att säga..."

Börjar om:
"Hej, det är jag. Jag klarar inte av vårt förhållande längre,
så nu går vi skilda vägar. Hej då."







Börjar om:
"Jag tänker inte vara med dig längre. Det är slut nu. Adjö."

Så får det bli. Bara klippa rätt av. Klart det gör ont, men det blir inte bättre av
att jag håller på och lindar in det. Förresten finns det ingenting
att diskutera, jag har redan bestämt mig. Och jag kan inte stå där
med snaran i ena handen och kopp varm choklad i den andra.
Han kan ta sig i häcken.

Nä... Lilla gubben. Jag hatar honom inte, jag orkar bara inte höra
den där dammsugaren mer. Och jag behöver ingen lapp på min hylla
där det står "trosor" - jag ser att det ligger trosor där.
Och, gud förbjude, en och annan strumpa och behå. Tur att Gud inte finns.

Ändå, som sagt - eller har jag inte sagt det? - älskar jag dig. Ja, inte Gud alltså.
Och du har aldrig gjort mig illa.
Det är jag som är ett svin. Är det bara fittan som ska få styra?
Ja, i så fall är det ju klappat och klart. För Aron får fart på mina bartholinkörtlar, han är ingen fetknopp med sömnapné.
Nej, fy fan vad taskigt! Det där rår du heller inte för, och jag har oroat mig så
för dig. Men ditt snarkande eller din bettskena... Jag pallar inte.

Så jag är klart frestad att göra säga upp kontraktet. Och ja: jag har pippat med honom. Men det vet inte du. Jag ska tala om det så snart jag kan.
Ska vi säga tisdag förmiddag, halv tio?

Det gäller att vara rationell, annars får man ingenting gjort. Om man till exempel
vill göra slut med nån får man inte styras för mycket av sina känslor, för då
vet man aldrig var det slutar. Känslor har en förmåga att klavbinda en.
Moral handlar inte om känslor, utan om förnuft.
Min moral säger mig till exempel att otrohet är fel. Ändå har jag varit otrogen,
och varför då? För att jag lät min kåthet styra. Kättja är en känsla,
en av de mäktigaste, dessutom. Livsfarlig.

Så där led mitt förnuft ett svidande nederlag, och vad blev resultatet?
En hel storm av motstridiga känslor innanför pannbenet. Och jag som har en tenta i gasdynamik om två veckor. Rätt åt mig. Jag borde inte ha varit otrogen,
utan följt min moral.

Nu får jag försöka göra det bästa av situationen och slå dövörat till
när de där vättarna försöker ta över mitt psyke. Jag måste vara rationell.
Min moral vill köra, inte sitta i baksätet, äta Dumle och fråga: "Är vi inte framme snart? Jag är kissnödig!" - "Kör själv, unge!" - "Okej. Du bad om det."
Nej, nu har vi tagit en kisspaus och bytt förare. Moralen håller hårt i ratten
och akta’re vilken fart han har satt upp.

Alltså: har man varit otrogen så får man berätta det. Annars släpper man ju inte in
den andre på banan. Jag måste alltså, fast det smärtar mig, kära du, berätta sanningen för dig, och sanningen är att jag har gökat med min kurskamrat Aron.
Fan vad ont det gör, hörru. Att tänka sig din min när jag lättar mitt hjärta.

Näh... Jag är nog inte så rationell som jag inbillar mig, eller skulle vilja vara.
Mina känslor kanske jag kan bortse från, men inte dina.
Jag vill inte göra illa dig, jag vill inte...göra. Dig. Illa.


Du finner dig.
Du finner…mig.
Du uppfinner Oss.









Förresten så kan man undra vad man som är vunnet med att berätta.
Ja, om det är en engångsgrej, alltså. Och det var det ju med Aron,
det är jag så gott som säker på. Är det däremot något pågående så kanske man
inte ska ägna sig åt det, men ett enstaka snedsteg... Det är faktiskt förlåtligt. Vi kan ju säga oss att vi satte lite guldkant på tillvaron, krama om varandra och sen skiljas åt. Fast det gör ont att byta ut bedrägeriets lätta huvudvärk mot avskedets yxhugg. Och det måste jag ju, om det här inte ska vara nåt pågående.

Vilket jag egentligen vill.

Alltså: varför berätta? Jag var ju medveten om att jag begick ett svek. Att berätta om det gör inte sveket mindre. Jag var inte ärlig mot dig. Varför skulle jag annars ha så förbannat dåligt samvete? Jag lät fittan styra mig ännu en gång. Fittjävel.
Var det verkligen värt det? Nej.
Och...jo...ja. På sätt och vis.
Det var faktiskt rätt upphetsande, kanske för att det var så förbjudet.
Okej... Om jag nu vore så moralisk som jag inbillar mig så skulle jag
ha ringt dig: "Hej, det är Frida. Du, jag följer med Aron hem på en kopp te.
Risken är nog överhängande för att vi knullar, det ligger liksom i luften.
Jag ville bara att du skulle veta det."
Right.

Nähä. Är det scenariot så omöjligt att tänka sig, alltså? Tydligen. Och varför det?
Jo, för jag kan ju inte vara så kall och...såra dig. Med flit. Det här hände liksom bara, det var inte meningen. Det bara blev så.

Jag bara råkade ta av mig trosorna. Jag särade på låren av en ren impuls, och vips var han där med sin manslem. Det var ju inte så att vi hade sett varandra djupt i ögonen hela kvällen. Det var inte så att jag hade råkat snudda vid hans arm med mitt bröst. Det var inte så att jag hade låtit mitt lår vila mot hans.
Och när han tände min cigarett så kupade jag mina händer runt hans enbart
för att det skulle bli lä. I snålblåsten inne i pubens rökrum.


Förresten var det bara sex. Inga känslor inblandade här, inte. Det där som man brukar erfara när man knullar var som bortblåst. Extasen, lyckan över att…tja, smälta samman och så. Kärleken till den andras varma kropp, upptäckarglädjen, rysningarna. Av det fanns det inte ens en homeopatisk dos. Och när jag låg på hans arm efteråt och han smekte min kind…

…kände jag absolut ingenting, inte ett vitten! Så du ska inte vara ledsen. Det var bara lite ryckningar, inget att bry sig om. Annars hade jag såklart inte ljugit för dig. Varför skulle jag såra dig i onödan? Du kunde ju få för dig att det var nåt mer.


Små, sträva fjäll
Varma fåror mot min mun
Fjunen vid ditt vänstra nyckelben
Där, vid födelsemärket
Uppstod jag


Jag kan inte ljuga för mig själv. Det kan ingen. Ljuga för dig går däremot bra,
det är alldeles uppenbart. Och nu tänker jag alltså fortsätta med det. Det är sånt
som kallas moral. I alla fall förnuft. Mitt förnuft frågar sig vad som vore vunnet med att berätta. Det enda som kommer att hända är att du tappar förtroendet för mig - med rätta. Jag vill att du ska ha förtroende för mig, nåt annat skulle kännas hemskt. Du måste kunna lita på mig. Vilket du alltså inte kan, det har jag ju bevisat. Men bara för mig själv. Så länge du tror att du kan ha förtroende för mig är allt okej, åtminstone för dig. För mig är det allt annat än okej.

Men det är mitt problem. Det är en kostnad som jag får ta på mig.
Bussigt, va? Jag är så självuppoffrande, gör allt för dig. Som att dras med mitt dåliga samvete över att jag har knullat med nån annan, allt för att inte belasta dig!
Det här är inte det lättaste, märker jag. Men jag tror att det får bli så, att jag kniper käft om den där natten i Kärrtorp, i hans tvåa med utsikt mot...vad det nu var. Jag hade aldrig satt min fot i Kärrtorp, så jag vet inte vad vägen heter.

Tallar. Såna där bastanta som man ser i varenda femtiotalsförort
med självaktning: Blackeberg, Högdalen, Bagarmossen...
En tant som går och kvällskissar sin tax. Lite snö på balkongräcket,
som snart ska töa bort. Ja, inte räcket alltså. Snön.
Det är betonggolv på balkongen och jag blev blöt om strumporna
när jag var ute och rökte.

Tvärsöver den där lilla gräsplätten med en asfalterad gångväg där tanten vallar sin tydligen inte alltför pissnödiga hund står ett likadant hus som Arons. Vad är det
de kallas för, nu igen? Matrishus? Nej. Jag minns inte. Rappade i såna där dova bruna, gråblå och gula kulörer. I en av de bruna rutorna är det tänt hos en man som tydligen kokar nåt, för fönstret har immat igen.
Nu tar han ett par danssteg i sin ensamhet.


Sömnlös, rådlös, hudlös, gudlös
Idélös, värdelös, orkeslös, håglös
Vinglös, poänglös, tandlös
Märglös, tanklös, formlös

Trolös.
Namnlös.
Tidlös. Rumslös.

Kedjad, bespejad och klövjad
Utfrågad, nedsågad, kuschad

Pådyvlad känslor jag inte har
Planhyvlad, borttingad, betvingad
står jag kvar




Himlen har den där djuplila novembernyansen och jag ser bara fyra...fem-sex-sju...åtta stjärnor, några av de banalaste. Det känns ensamt som fan.

Lamellhus. Så var det.

Och nu är jag här igen. Har just släpat mig tillbaka från 7-Eleven, kaffe och brownie. Jag som alltid har brukat gå i så rask takt. Såg mig själv i spegeln i hissen upp och lutade mitt huvud mot mitt huvud. Det värmde inte.

Vad har han som du inte har? Herregud, vilken banal fråga. Allt, givetvis.
Och inget. Ni är ju helt olika. Jag söker ingenting hos honom. Det är inte nån brist hos dig som gör att jag står här nyknullad och har megaångest för att jag vet
att du har bakat bullar i kväll. Dina specialare med kardemumma och vaniljkräm. De smälter i munnen. Om man inte sätter dem i halsen.

Gullis. Du gör de godaste bullarna i världen. Och så står det här jävla svinet. I Kärrtorp. Och filosoferar över natthimlen. Vilket as. Vilket fruktansvärt as.

Jag älskar dig så.

Vad nu det ska betyda. Fagra ord i all ära, men skulle det inte sitta fint med en och annan kärleksgärning också? Jo, det kan vår Herre hoppa upp och klappa sig i arslet på. Men nähä, då. Jag ska minsann tentaplugga och kan-jag-inte-få-en-minut-för-mig-själv! och träffa mina kurskamrater över en öl, slappna av lite
för en gångs skull! Kan jag få det? Tack. Nej, jag vet inte när jag kommer hem.
Det blir väl vid... Jag vet inte! Hurså? Gå och lägg dig, sitt inte uppe och vänta på mig. Och skit i disken, jag tar den i morgon bitti.

Ha! Det kunde han förstås inte, vilket jag visste mycket väl. Skulle Morgan gå och lägga sig utan en skinande ren diskbänk? Så där skyfflade jag över ytterligare
lite hushållsarbete på min snälle älskling.



Snäll...

Jag vet inte varför folk säger: "Men han är ju så snäll." Det är korna med.
Jag älskar kor, i och för sig. "Det finns mer ro i en ko än i hela svenska kyrkan", för att citera Runa Brar. Men de är inte särskilt upphetsande att umgås med.
Nån tjur är Morgan definitivt inte. Oxe..?
"Oxen är kalvens farbror" fick min mormorsmor lära sig i skolan.

Nej, nu är jag orättvis. Men ligger med varandra gör vi alltså inte längre. Sista...senaste...sista gången var på hans födelsedag för två år sen. Det var inget planerat. Ja, jag hör själv hur det låter. Men det var det faktiskt inte; det var ingen födelsedagspresent, det bara blev så. Faktiskt. Den gången. När jag kom på det här lite senare skämdes jag. Jag vill inte idka välgörenhet - och det gjorde jag inte heller! Men Morgan trodde nog det. Och tog tacksamt emot gåvan.

Så där - nu fick jag lite mer dåligt samvete. Och så får jag dåligt samvete för att han mest är ett dåligt samvete för mig nuförtiden. Det var inte det jag föll för
hos honom; jag tänder inte på skuldkänslor.

Vad var det, då?
Kanske hans stillsamma humor, hans eftertänksamhet...mognad. Den mogne mannens charm, haha. Eller också är det inte alls "haha". Det är faktiskt
rätt sexigt. Och det är väldigt sällan jag träffar mogna män i min egen ålder,
för att inte säga aldrig. Ibland ska man säga aldrig. Nu har jag gjort det.
Och så gillade jag hans utseende. Det var otillgjort, utan manus..
Lite mage, men än sen? Hår på bröstet, det har jag alltid gillat, och lugna, bruna ögon.

Ja, jag vet: fadersgestalt, och bla bla. Som när den kände skådespelaren blir tillsammans med en 25 år yngre kvinna och alla ojar sig och ser henne som ett
offer och honom som en medelålderskrisande mansgris. En omogen mansgris
som inte klarar av en kvinna i sin egen ålder utan måste ha nån bimbo
som får honom att känna sig yngre.
Och så tror de att de har sagt nåt klokt - tala om kvinnoförakt! Vad är det för bild de har av henne? Är hon bara ett rö för vinden? Räknas inte hennes intellekt? Tydligen inte.

Men tillbaka till Morgan. Bullbakaren. Diskaren. Icke-älskaren.
Han är faktiskt väldigt, väldigt fin. Jag älskar honom supermycket. Jag vill inte
gå ifrån honom. Men det börjar luta åt att jag måste, och när jag tänker på det
går jag i tusen bitar. För han är inte enbart ett dåligt samvete, inte bara snäll,
inte enbart nån som jag kör med...för att jag kan det och för att jag är så utled
på våra mönster. Han är min älskling också. Jag tycker om att ligga på hans arm
och fläta in fingrarna i hans päls. Jag känner mig trygg då.
Han är så jävla gripande. Utom när han snarkar, herregud. Då vill jag bara kasta ut honom genom fönstret eller hoppa själv.

Men det är faktiskt inte därför.
Och det är inte för att vi aldrig ligger med varandra, inte för att han ger mig dåligt samvete och inte för alla de där andra, uppenbara skälen.

Det är inte därför. Det är för den andres skull. Honom rår jag inte på,
honom går det inte att stå emot. Jag orkar knappt tänka på det, men så är det.


50 miljoner om dagen.
Tyst löser de upp sin skrud för att ge plats åt de livsdugliga.
Ska jag vara sämre?









Vi lever i parallella universa, Morgan och jag. Det är ett problem.
Och så nu det här, de här båda...grejerna. Det blir så starka kontraster.

Ångrar jag mig? Ja, det är klart. Fast...så fort jag börjar tänka bort vissa delar av mitt liv märker jag hur det skenar i väg åt nåt annat håll, det lilla livet.
Och det universum - eller det jag - som är bekant förvandlas till ett annat.
Alltså måste jag fråga en annan variant av mig om jag ångrar mig, en som aldrig har funnits annat än som tankemodell. Så det går inte att gräma sig. Det är i alla fall inte meningsfullt.

Jag är den ständigt pågående berättelsen om mitt liv och existerar lika mycket
i imperfekt som i futurum. Presensvarianten står här och drömmer sig bort
medan nuet förflyktigas. Nu försvann det, till exempel.
Och nu försvinner det igen. Och igen och igen och igen.

Jag minns när mormor dog, det var en torsdag. På fredagen vaknade jag
av en mardröm, och hoppade ur sängen för att söka tröst hos henne.

Innan jag kom på att någon tröst inte fanns att få. Innan jag kom på att den här dagen skulle bli en mardröm. Innan jag kom på att jag inte borde ha vaknat.
Innan jag kom på att hon aldrig mer skulle vakna.
Så det finns faktiskt en konstant: döden.
Minnet är inte konstant, men vår erfarenhet säger oss att så som tillvaron såg ut
i går, så ska den se ut i dag med. Det är bra att minnas att det bor en sabeltandad tiger i grottan där. Ja, där! Bakom miljöstugan.
Den bodde där i går, så den bor nog där i dag. Bäst att vara försiktig.
Men den här livsnödvändiga trögheten lurar oss. Jag vet inte hur många gånger det första året som jag tänkte: "Oj, det här måste jag berätta för mormor!"





Man föds - jag föddes - ur ingenting, precis som Big Bang. Innan dess fanns det inget rum och ingen tid och det är omöjligt att föreställa sig, meningslöst att försöka definiera i termer av tid och rum. Sen fyra år är mormor bortom tid
och rum. Är det samma bortom som jag befann mig i innan jag fanns?
Och var befinner jag mig nu? I ett megaversum där jag finns i oändligt många upplagor. Ja. En och annan kan gott stryka med.

Jorden är tredimensionell, en sfär, men ytan kan man beskriva i två dimensioner: longitud och latitud. På samma sätt kan vi likna vår värld vid en tredimensionell beskrivning av en fyrdimensionell verklighet. Och det stannar inte vid det: strängteorin laborerar med sju dimensioner. Först då går alla ekvationer jämnt ut, kan man säga. Det är precis som med kärleken eller livet. Eller nåt.
Men inte nog med det: vårt universum är bara ett av många. De andra märker vi
bara genom gravitationen. 95 % av gravitationen står ju mörk materia för. Och den är helt enkelt materia på ytan av dessa andra världar.
Mörk materia. Ja. Men vi vet att den finns för att den påverkar oss.
Vi vet att kärleken finns för att den påverkar oss.
Effekten av något som inte är identifierbart är inte mindre bara därför.

Hon sätter sig vid pianot och börjar framföra "I Loves You Porgy,
men avbryter sig efter ett par takter.


Den spröda grusbädden är havande med syllar, krönt med okysst räls, och där
i ena änden håller loket tyst minut. Före avfärd kommer sorg och eftertanke, dags att hedra det som varit, rama in det bakom repfritt glas och inte låtsas höra knackningarna inifrån. Bevara minnet av ett plagg som aldrig omslöt helt, där ryggens fjun försökte skapa värme, resa sig som en motettkör i november.
Men kören sjöng så jävla falskt att den förfrös och sprack. Adjöadjö, adjöadjö, adjöadjö, nu startar loket, eller är det världen som börjar glida bakåt? Det är dags, det börjar bli dags, det är dags nu.



Egentligen skiter jag fullständigt i Aron. Vad har han som du inte har?
Allt, sa jag förut. Snarare ingenting. Han betyder ingenting för mig,
som det brukar heta, som man brukar säga när man vill bli tagen till nåder.
Men det är just det jag inte vill. Jag vill bara bort. För varje gång du säger att du älskar mig och med det menar att du äger mig. För varje gång du undrar varför ditt sällskap inte duger vill jag fly skrikande upp i bergen, vilt fäktande för att bli kvitt alla förebråelser som viner runt öronen.

Aron har trots allt börjat betyda väldigt mycket för mig. Han har alltid hjälpt mig
när jag har kört fast, alltid ställt upp när jag har varit ledsen. Det behöver inte alls
vara av egennytta, var inte så cynisk. Han får mig att känna mig sedd som kvinna. Du och jag lever som bror och syster, det där har vi ju diskuterat. Men du vägrar ändå att släppa mig fri. Jag vet inte om det är för att du inte tror att du kan få nån annan. Så jävla frånstötande är du väl inte?

Förresten är inte vitsen med ett öppet förhållande att få knulla när man vill, men jag står inte ut med att du bevakar mig. Det är inte heller för att jag inte ”ids vårda en relation” eller är rädd för att känna mig kvävd. Jag älskar ju dig så mycket och vill inte kasta dig på sophögen bara för att du inte kan ge mig allt. Jag vill att den jag älskar ska vara så lycklig som möjligt. ”Kärlekens väsen är också dess mål: du, inte jag” som en klok man har sagt. Men det där vill du inte lyssna på.

Det här mellan Aron och mig är... Ja, det låter fjantigt, men det är faktiskt
en passion. Vi har blivit hopplöst förälskade i varandra. Jag menar, han har ju också ett förhållande. Med Neime, jag vet inte om du känner henne.

Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra?







Inbillar jag mig, eller ser jag daggen? Små ljusa streck mot de mörka tallarna
på andra sidan gatan. Ett otydligt, men förnimbart fallande. Är det så näthinnan uppfattar ett spöke?
Snälla, låt mig få behålla mina kära, du som inte finns.
Lås inte in mig bland geriatriska pissdofter och saftsoppa, låt inte en kallfingrad sköterska plocka mig med otålig min. Tvinga mig inte att ta farväl, ta inte min näsa, min tunga, mitt struphuvud med din allätande malignitet. Jag vill vara hemma. Alltid, varje dag, varje sekund. Stanna tiden. Låt vardag följas av vardag
och mer vardag, halv tio på morgonen en tisdag - där vill jag stanna.


Jag minns när vi träffades. Du hade en helt annan infallsvinkel på tillvaron och överraskade mig ständigt, lika ständigt som du nu tråkar ut mig med samma gamla attityd, samma argument som jag har hört tusen gånger - håll käften, det räcker! Men jag älskar dig fortfarande och står inte ut med att göra dig så ledsen.
Kan du inte vara lite modern, för helvete, vi lever faktiskt på tjugohundratalet nu. Jag skulle ju inte ha nåt emot att du hade en älskare eller ens älskarinna, det vore helt okej. Varför kan du inte bjuda på samma sak?

Jag har sagt till dig att jag hatar parsamheten, i alla fall den del av den som verkar oundviklig: den kontrollerande och förebrående. Den ömsesidiga tävlingen om vem som har det jobbigast. Den lilla sucken, det höjda ögonbrynet som effektivare än ord torpederar ens goda humör. Är vi inte två fria människor? Nähä, inte det.
Okej, jag kan förstå om du inte vill veta av att jag har nån vid sidan av,
men hur mycket beror det här på din uppfostran och gammalmodiga moral?
Och vad fan är moral? Makt. Det är makten som dikterar moralen.
Men fatta då att den som bryter mot moralen gör det av väldigt starka skäl.






Du står där barfota och tafatt i vattenbrynet, i dina fula bruna byxor och med den där hopplösa tröjan. Det blåser en svag frånlandsvind och det börjar klarna upp
nu när dagen ljudlöst glider över i kväll.
En gråtrut kastar en blick på oss men tappar snart intresset och seglar vidare
med en elegant vickning. Och jag driver allt längre ut till havs.
Nej, gå inte ner i vattnet, det är ingen idé. Sätt dig på den där gamla stocken,
borsta bort sanden från fötterna, ta på dig strumpor och skor och gå sen hem.
Ta en kopp kaffe. Det finns visst några havreflarn i skåpet ovanför diskbänken,
om du inte har ätit upp dem. Du kan väl titta på den där fotbollsmatchen,
du ville ju det.
Och du? Gråt inte.


Kan vi se varandra, verkligen se varandra när vi är bundna?
Kan jag se dig, kan jag se Aron, när han stavar sitt efternamn "Förbjuden"?
Det handlar inte om mig. Det här är, hur konstigt det än kan låta, en kärleksförklaring. Just nu händer det något mycket märkligt och unikt med mitt liv. Just nu är insatserna mycket höga. Just nu är tanken på att vårt förhållande en dag skulle kapsejsa alldeles outhärdlig.
Just nu är det så det måste bli.


Ingen följer alltid din väg. Du är molande mol allen.
Ensam mitt i livets ström med nån satans hjärtans kär, ensam går du och svär, ensam bär du dina tankar och din ränsel. Ensam äter du ikapp med jätten, förtärs av oro över vad du glömt, och i en lortig lampas gula sken slår dig tanken att du kanhända valde fel, att du la ut nätet där det inte var nog strömt, att dina fingrar saknar känsel.

Ensam tar en dag i sänder, ensam bäddas ner en sista gång av flinka händer. Ensam rosslar tyst och slocknar innan ronden återvänder.



- Jag älskar dig så fruktansvärt, sa du häromnatten när vi hade grälat.

Ja, fruktansvärd är kärleken kanske, värd att frukta. Den gör oss värnlösa när vi erkänner den, beroende. Ska man stanna hos någon som har hamnat i ett hopplöst underläge? Säg att du vurpar med din motorcykel och blir tetraplegiker.
Då kommer du aldrig att kunna fråga "Älskar du mig?", för du vet vad jag måste svara.

Nej, det är bättre att vi skils vi åt. Vi kan förbli vänner. Men vi skils åt.

Fast inte av just den anledningen.
Utan på grund av den andre.
Snälla, icke-existerande Gud i himlen. Snälla, låt honom inte ta mig.


I stället för Gud. I stället för nomenklaturan som håller oss i sin järnhårda famn och dödar oss när den påstår sig föda oss. I stället för pappa,
i stället för mamma. Av rädsla för tomheten, döden, den mörka skogen, den kalla gatan kastar vi oss in i det dödsdömda projektet kärleken, och klamrar oss fast vid varandra, intalar oss att du och jag är vi fast vi vet bättre. Försöker smälta samman, försvinna, glömma. Men morgonsolen lyser på två ensamma människobarn i samma säng, lika omslingrade som fjärran från varandra.


Aron och jag. Morgan och jag. Han är min, jag är hans. De är mina, jag deras.
Jag har alltid hatat det där.
- Hej, det här är min fru.
- Anders. Det här är min tjej.
- Hej, jag är ett bihang.
- Och här är mina barn. De är också bihang. Rätt dekorativa, eller hur? Hon är
så söt när hon sitter och kissar. Ja, min fru alltså, Mona. Och ibland blir hon så orimligt kåt på fredagskvällarna, efter räkorna och vinet, och överfaller mig med ett näpet litet morrande: "Nu biter jag dig i snoppen! Grrr!"
- Ja, hon är jättefin. Verkar lättskött. Men vad tycker du om min fästmö?
Visst klär hon i det där puderrosa jumpersetet? Det får henne att se så feminin ut. Men du ska se henne när hon är nyvaken och osminkad.
- Riktiga små grisögon har du, lilla hjärtat! Och dålig andedräkt, det är därför
jag inte vill pussas på morgonen. Det är därför vi aldrig pussas på morgonen,
jag och min fästmö.

Själv är jag inte särskilt lättskött, tvärtom är jag nog rätt svårhanterlig; det är det inte bara Morgan som har tyckt. Panikångest hit, agorafobi dit… Det blir så tjatigt och tungrott i längden. Det är förstås mycket bättre sen jag började med Zoloft, men ändå. Man måste ju förstå honom.
Visserligen klagar han aldrig, men jag ser på hans näsa vad han egentligen tycker.
Kunde jag inte bara sätta mig över det där, ta mig i kragen eller så? Jag önskar att det vore så enkelt, det gör jag verkligen. Skulle inte du kunna sätta dig över ditt snarkande, förresten? Eller din dödsskräck? Äga dina problem, liksom. Det är väl inte för mycket begärt.

Jotack är världens lön, det är ungefär så likgiltigt vi tar emot den när den kommer springande med en pinne i munnen och undrar hur vi mår. Jo tack. Så där.
Måste du ha sån hög svansföring, måste du vara så entusiastisk, det blir lite genant. Jag vill inte regna på din parad, men vi försöker faktiskt jobba här borta. Jobba på att hålla masken, doppa fingrarna i underkylt vigvatten och stänka på tillvaron så att den inte blir så påträngande livfull.

Men alltså... Allt det där är ju överspelat, eller snarare aldrig uppspelat.
Ett öppet förhållande - stryk det. Hänsyn, respekt, kärlekens väsen etcetera... Jag är så resonabel och klok och underbar och har en sån djup insikt i människans
psyke, och så använder jag alltihop till att rättfärdiga mig själv. Men nu ingick sidoknull inte i kontraktet, och inte fan har jag orkat omförhandla, inte fan har jag släppt in dig på banan. I stället har jag bedragit dig, fast jag vet att det skulle kunna bli dödsstöten för vårt förhållande. Eller snarare just därför, för att göra dig illa, för att visa dig vilket as jag är. Jag är ett as och när du inser att jag är ett as
så kommer du att hata aset. Det är rätt åt mig, och det är rätt åt dig - jag är så jävla trött på alltihop och på dig och din förbannade helgongloria; kan du inte ta av dig den en minut?! JAG HAR KNULLAT MED ARON, FATTAR DU?!

Medan du stod hemma och bakade dina förbannade bullar och lekte Hushålls-Hitler med koppar och fat, medan du sorterade tvätten och våttorkade golven på nåt miljövänligt sätt, snällt och självuppoffrande och utan
att klaga. Det är liksom bara underförstått och inte ens det - det får inte så mycket som antydas! - att du därmed kapar åt dig martyrpoäng och inte bara putsar fönster utan också glorian.

Men vet du vad? Far åt helvete. Stoppa upp dina kardemummabullar i arslet, med vaniljkrämen som glid. Jag vill inte ha dem! Jag vill hinka i mig öl tills jag är skitfull och sen bli knullad i alla hål av nån med stake, som Aron. Ja, i alla hål, i röven med, Aron knullade mig i röven och det kändes bara bra, tackar som frågar. Det är bara du som inte får sätta på mig där, fast du ville det en gång i världen och omedelbart bad om ursäkt för det, bussig och förstående som alltid. Jag stoppade in ett finger i Arons röv när jag sög av honom, det var jävligt häftigt. Jag kände hans puls slå. Jag tog emot kuken långt ner i halsen - det du. Och sen knullade vi i nästan två timmar och det gick för mig när jag red honom, och under tiden tänkte jag på dig och hånskrattade. Rätt åt dig, din jävla, feta, hyggliga mespropp. Stick och runka!
Jag vill inte vara med dig längre, är det så jävla svårt att fatta?!
Försvinn ur mitt liv, jag hatar dig!

Apoptos. Programmerad celldöd. Allt livs förutsättning.
Fostret har små paddlar till en början, sen smälter liksom simhuden bort
och fingrarna skulpteras fram. Utan celldöd skulle vi gå omkring med paddlar.
Utan apoptos skulle kroppens organ inte kunna förnyas. Nu byter vi ut alltihop
gradvis, och efter sju år finns inga gamla celler kvar - med undantag för nervcellerna som bara delvis nybildas. Och balansen mellan blivande och döende celler är känslig, såklart. Rubbas den går det åt helvete.

Sju år, ett magiskt tal. Sjuårskris, en sån där som Morgan skojar om att vi går igenom. Han vet inte hur rätt han har.
Om man lever i sjuttio år så har man alltså dött tio gånger, kan man säga.
Döden är en pågående process, inget som bara förintar oss på slutet.
Den är ständigt närvarande, vår kompis och följeslagare.
Tjenare, är du här nu igen. Ja, du är så välkommen så. Nej, du stör inte.
Men du? Jag tänkte på en sak... Du kan inte ägna dig åt nån annan ett tag? Jag har gäster som jag måste underhålla. Ja, en gäst då. Morgan, ja du vet. Och så tentan om två veckor... Ja, fast så fort går det väl inte. Minst ett halvår, har de sagt.
Okej, bussigt. Jamen, då gör jag den, så får vi se sen. Nej, Morgan vet inte.


Världen kantrar långsamt, ljudlöst blödande
Polstjärnan tar på sig rocken och går hem
Årets flugor äts av årets fåglar
men din gamla stig har grott igen
Träden något större, skogen dövare
Regnet återvunnet, faller kallt som gift
över alla hus som vuxit upp när du var borta

Ingen värld är din värld längre
Allas andning doftar svagt av slem


Det är inte utslocknandet i sig, utan avskedet, det yttersta utanförskapet...
Jag ska inte få vara med längre, inte få förundras över allt det vackra,
inte tråkas ut av trivialiteter, läsa löpsedlarna, trängas på bussen, köpa Pressbyråkaffe med kanelbulle – 20 kronor – Tack. Röra mig framåt i tiden i takt med en hel mänsklighet. Alla andra får ju det.

Men de lever i en illusion.

De stora hyreshusen är dödsmaskiner som ingen kan överleva. Man flyttar in, tapetserar om, snyter ungar och steker fiskpinnar i samma lägenhet där Berta låg död tills grannarna började klaga över stanken. Nu luktar det rostat bröd och kaffe på morgonen, Ajax på dagen, fiskpinnar och bajsblöjor på kvällen
och andedräkter på natten, men snart bärs ni ut till ambulans eller likbil,
det är bara en fråga om tid.
Det är dags för nya tapeter och ska vi inte be att få spisen utbytt?
Jag tycker det, jag vet inte vad käringen har gjort med den.


Även om du sitter hos mig ända till slutet är det min hand
som släpper taget om din. Hur tätt du än trycker dig mot mig
kan du inte värma mig. Jag ska inte somna mer, men det måste du göra,
natt efter natt efter natt, resten av ditt liv.
Hej då.


Jag är mina upplevelser.
De kräver en tid, ett rum, något att förnimma med.
Det är ingen lång kravlista.

Avsaknad av upplevelser går inte att uppleva ens i tanken; det är väl därför
vi uppfinner himlar och helveten, så att vi har nånstans att ta vägen.
Sen. Flytta har man ju gjort förr. Det ska bli skönt att slippa tapetsera den här gången. Och det är förresten inte så kinkigt. Något slags rumtid,
vilken som helst, duger.

Morgan tror inte på Gud, säger han, men han tror på nåt. Allt kan ju inte bara vara en slump - vad ska man då förundras över? Se bara på ekosystemen,
så otroligt fiffigt de är konstruerade. Minsta organism har sin funktion!
Tyvärr, Morgan, men så är det inte. Det finns en massa evolutionärt slask,
skräpkod, stickspår. Som ditt snarkande. Eller det där paret på tre trappor.
Exakt vilken funktion fyller de? En överårig, fet fotbollshuligan och hans alkade moatjé med IQ som en takfläkt. Jag hoppas verkligen att de får leva
och ha hälsan, föra mänskligheten vidare, liksom.
Grattis, mänsklighet. Du kan stå lull i flera sekunder, det är inte så illa pinkat.




Varför just jag?
Frågan är felställd. Varför inte även du? Eller har du slutit en pakt med Gud?
De brukar inte bli så värst långlivade, ska du veta.
Se bara på Job: "Suckan har blivit mitt dagliga bröd och såsom vatten strömma
mina klagorop", du vet. Det gick åt helvete för honom med, fast han var så snäll. Snällare än Morgan.
Men det var ju bara ett slags beta-test. Nu är Människa 6.0 kanske inte så olik
betaversionen, eller alfaversionen, för den delen; det är därför vi envisas med
såna där stupida frågor och vrider våra händer när olyckan slår till.
För det gör den, oförberett, oförutsägbart, utan att vi hinner gardera oss.

Inte hade man räknat med att man en dag skulle skrika av leda när samma gamla
konflikt tydligen måste vevas ett varv till. Inte hade man räknat med att den där
alfahannen skulle visa sig vara en betaversion.
Sluta oja dig, mänska. Se dig omkring. Du är i gott sällskap.

Jo, jag vet allt det där. Det hjälper inte. Jag kan inte sova på nätterna,
för den svarta materian påverkar mig - och dig. Du vet inte vad det är, inte än, men effekten är inte mindre bara därför. Jag kan inte stänga av om jag inte super mig full eller tar några Atarax, och det vill jag inte, det kostar för mycket.

Förr i världen brukade jag säga att jag ville dö långsamt för att kunna förbereda mig och mina anhöriga, ta avsked.
Nu önskar jag mig helt egoistiskt ett piano i skallen, bli en skugga på en husvägg efter att vätebomben fallit. Morgan är fortfarande inne på den ädelmodiga linjen.

Det står en flicka på ett fik.
”Ursäkta, kan jag få byta en liten leverpastejsmörgås till en stor?”

Ursäkta, kan jag få byta en heroisk livshållning mot en ömklig?
Ursäkta, kan jag få byta en utdragen död mot en hastig?
Jag har ångrat mig.


Du vet inte du, min älskling. Lika bra det. Jag har letat efter rätt tillfälle;
jag kunde ju inte förstöra din jul. Efter det var det skidresan till Sälen. Och sen tog det liksom emot så mycket häromkvällen. Rätt tillfälle verkar aldrig infinna sig.
Du kan väl få vara glad så länge som möjligt, gå där med din dammsugare
och planera nya sätt att sortera våra ägodelar. Överraska mig med
tomatsoppa och nybakt bröd som vanligt. Planera rätt tidpunkt för "vår första
graviditet" som du säger. Jag har inte hjärta att ta ifrån dig alla dina illusioner
på ett bräde. Du behöver nån att pyssla om - fast inte på det här sättet.
Det finns ju ingen framtid i det.

Jag ska berätta om den andre. Sen. Jag lovar. Innan det börjar synas alltför mycket på mig. Men jag ska inte berätta om Aron. Du skulle ändå inte gå ifrån mig, även om det vore din första impuls. Du skulle dra dig tillbaka ett tag, kanske till och med låta disken stå över natten. Sen skulle du förlåta mig.

Nej, det vore grymt och meningslöst. Och jag behöver din kärlek nu, behöver få ligga på din arm. Jag längtar efter dig. Jag älskar dig, din fyrkantiga, pedantiska snällis. Jag längtar till och med efter dina snarkningar i nattmörkret.
Jag har blivit så van vid dem.

Hon spelar färdigt "I Loves You, Porgy”.

SLUT

Prat för en

Jag har tagit bort den korta presentationstext som varje blogg med självaktning anses behöva. Jag minns inte hur jag framställde mig själv den dag jag startade den, eller på min förra och nedlagda blogg. Klart är i alla fall att jag har ändrat den ofta. Den senaste varianten gick ut på att jag var utled på presentationstexter och att man kunde sluta sig till vem jag var om man tyade läsa mina texter. Sen piffade jag upp hela bloggen inför dess treårsjubileium och tog helt sonika bort det där pratet. För utled var och är jag.

Det finns en väldigt bra barnpsykolog och relationsrådgivare, Malin Alvén, som vid ett tillfälle på tv gjorde en gest i luften för att illustrera "pratet", det som är viktigt för oss människor i en relation. Men prat mellan två är inte detsamma som prat för en. Monologer tenderar att bli tjatiga. Så ibland tröttnar man på att höra sig själv orera om sina käpphästar, vilket jag tror att alla bloggare, skribenter och författare (notera den stigande rangordningen) kan hålla med om. Ja, utom kanske Kissie. Eller Peter Birro. Eller Jan Guillou. Men alltså, människor som har åtminstone en homeopatisk dos självkritik.

Man tröttnar kanske inte på att skriva om saker som engagerar en, men man tröttnar på sin egen röst, på det sammantagna intryck som texterna ger av sina dagars upphov. Är man verkligen den där präktiga, eller rabulistiska, eller roliga, eller kloka, eller- Ja, vad är man - egentligen? I alla fall något som är större än summan av ens krior. Hoppeligen. Så man frestas att lägga ner hela projektet. Ibland gör man det verkligen, som när jag stängde min gamla blogg. Men det är inte alltid en så lyckad lösning även om det vore befriande med lite mer tystnad i vårt bananlånga land. Lite färre banaliteter, är det för mycket begärt? Nä.

På den tiden när jag var engagerad i Qruisern hade jag sajtens överlägset längsta presentationstext. Det var inte för att jag hade så mycket att säga om mig själv, utan mest på skoj. Det var också ett effektivt filter mot de allra slöaste nätraggarna, de där som bara orkar skriva "Läget?" eller "Knulla?" eller "Vad gillar du?" "Allt som gör livet glatt", brukade jag svara de senare. De förra ignorerade jag. Ty för mig var tant Krussan inte primärt ett raggställe. Ingen skugga över alla för vilka den funktionen är den viktiga, men det var liksom inte min handväska.

Men jag tröttnade på mig själv även där. Min nätpersona blev inaktuell understundom, eftersom något hände i köttvärlden. Det började skorra och skava. Jag ändrade texten. Jag ändrade mig själv. Jag ändrade båda. Till slut, efter ganska många år, fimpade jag mitt konto helt. Nu fanns ju alla som jag kände där på Facebook. Dags för en ny nätpersona, alltså. Klyftiga formuleringar, roliga statusuppdateringar, ett knippe litterära och musikaliska favoriter att beundra för omvärlden. Och sen tröttnade jag mer och mer på mig själv, på mitt Facebook-jag. Jag skar och skar. Jag ifrågasatte varför jag var FB-vän med den och den. Jag märkte hur folk bjöd in mig till evenemang som jag aldrig i livet skulle vilja gå på, och att den enkla förklaringen till det var att de bjöd in alla. Till slut hade jag tröttnat färdigt och tog bort mig. (Google Plus ska vi inte tala om - maken till meningslöst nätverkande får man leta efter. Där var jag bara i ett halvår, i ständig väntan på att vitsen med det hela skulle uppenbara sig.)

Jaha, så nu är jag alltså trött på mig själv - igen. Jag orkar inte läsa alla mina förnumstiga relationstexter, mina politiska utgjutelser, mina halvsmälta genusanalyser, mina eländiga försök att vara rolig. Jag är svårt frestad att ta ut det gamla öket på stallplanen och trycka en slaktmask mot dess panna. Men det ska jag inte. Nog. Än. Får se. Jag kommer säkert att ångra mig om jag gör det.

Och nu, efter åtskilligt monologiserande i vanlig ordning, ska jag komma till mitt egentliga ärende för i dag: Hur undviker man att tröttna på sig själv? Tja, man kanske kan leka att man är tillsammans med sig själv och att det har gått slentrian i förhållandet. Vad skulle man helst se för förändring, hur skulle man kunna bli attraktiv för sig själv igen? Har man fallit i den klassiska fällan att hasa omkring i solkiga underkläder och raggsockor eftersom man har sitt på det torra? Har man blivit vrång och gubbgrymtande, står man där med det feta håret på ända och utslungar ukaser och edikt och bannbullor som en lönnfet småpåve i en morgonrock från Åhléns? Ja, då blir det till att skärpa sig, för vem vid sina sinnens fulla bruk vill vara med en sån? Eller vara en sån?

Man kanske inte gör så roliga saker med sig själv nuförtiden. Man får för lite yttre stimulans. Förhållandet mellan mig och mig själv blir syrefattigt. Jämt ska jag jobba och när jag inte jobbar sitter jag och tuggar i mig saker framför datorn. Och kan jag inte köpa ett par nya jeans nån gång? Börja träna? Få lite muskeltonus, sluta röka, göra en sensationell romandebut eller åtminstone bli misshandlad av ett gäng skinnskallar när jag kommer ut från en gayklubb? Nähä. Inte ens det. Man har blivit bekväm av sig, ser jag. Och samma saker skriver jag, om och om igen. Den här texten är inget undantag, lilla gubben.

Man kanske skulle ge sig ut och resa. Då skulle man få lite perspektiv på tillvaron och sig själv. Tänk så fattigt de där hottentotterna hade det, och så går jag här och suckar över omogen avokado. Tänk så livsbejakande och Kustorica-mustiga de där sicilianarna var, och här står jag och rakar röven till just ingen nytta. Tänk vilka galdhöpigga friskusar de där norrmännen var med sina hytteturer, tänk vilka sexuellt frigjorda äppelfläskätare de där danskarna var - och här går jag och är osund på fel sätt, liksom lutherskt, som det sämsta av alla skandinaviska världar. Tänk vilka könsöverskridare de där brassarna var som rånade mig i Rio, och här går jag och är bisexuell som en annan fåne.

Fast... Nä. Jag hatar ju att resa. Jag tycker inte ens om inre resor. Jag kanske ska anlägga ett hemligt liv? Ett där jag gör allt som jag i normala fall inte står för. Fixa en liten knullgris av valfritt kön som jag lovar guld och gröna skogar och sen överger hånskrattande. Vara taskig mot pensionärer. Tatuera mig. Äsch, det är så gjort. Eller kanske just därför. Som någon skrev på Twitter: "Inga tatueringar är det nya tatueringar." Alltså ska jag tribalgadda mig, lyfta skrot och ta ryssfemmor tills mina testiklar blir små som russin och jag har finnar över hela ryggen och ett fasansfullt humör. Sen ska jag knacka bög, tycka att Sverigedemokraterna är mesiga och råna närbutiker.

Nej, det duger inte. Jag tror att jag nöjer mig med att börja läsa genusvetenskap igen. Det kanske finns nån liten kurvig genusvetare där som jag kan panga på. I min fantasi. Fantasin är nog det enda som kan rädda mig, men inte i form av några jävla resor, tack. I stället ska jag drömma om att hela världen står stilla och jag med den. Då vore det ju övermaga att kräva att jag varierade mig eller slutade skriva prat för en.

Så minns jag 2011

Det var en ständigt rinnande flod. Inget ovanligt med det; en stillastående flod är svår att tänka sig. Men kanske om man griper tag om jordklotet och vickar på det som när man försöker få en minimal stålkula att hamna i ett litet hål i en plastleksak. Då kanske man kunde få floden att avstanna, lite beroende på handstadigheten. Ett stilla skvalpande fram och tillbaka är nog det mesta man kunde hoppas på, ja Gud fader allena kan stoppa floder. Så floden flyter fram, och i dess vatten kan man bara nedstiga en gång.

Till floder kan man bara förhålla sig på två sätt: man står och betraktar dem från strandkanten, eller man hoppar i och låter sig föras med. Jag såg - eller översatte, jag minns inte - en dokumentär om världens främste flodsimmare som tidigare hade besegrat Mississippi och Nilen. Nu skulle han ge sig på Amazonasfloden. Han var lite eljest redan från början, och under resans gång blev han allt galnare. Han rymde från bevakningsbåten, anförd av sonen. Han slöt sig, drack sig allt fullare, brändes av solen, muttrade och var till slut helt okontaktbar. Förmodligen hade han drabbats av en parasit som hade slagit sig på hjärnan. Jag vet inte om han lever, men jag ser honom i en eländig lägenhet, beväpnad med sprit och missmod och minnen, fast i rösternas herravälde, pank, slocknad och förbrukad. Floden besegrade honom även om han lyckades följa hela dess lopp från källflöde till utlopp.

Man kan förstås ta sig ett hastigt dopp och sen vederkvickt stiga upp igen. Man kan bränna lik, tvaga sig rituellt, fiska, ta båtfärder. Men det är bara krafs på ytan i ett längre perspektiv. De där små liven som sprattlar en stund är snart borta, alla sina storslagna tankar till trots. Floden överlever oss alla. En dag ska den rinna fram i en värld utan tjattrande och megalomana köttbitar. Exoskeletten tar över. Sköldpaddorna. Kackerlackorna. Allt som uppstår och dör och uppstår och dör, om och om igen medan månen långsamt fjärmar sig från oss. En dag har den hamnat så långt bort att dess stabiliserande kraft på vår jord upphör. Då får vi floder som inte precis står stilla, men som skvalpar hit och dit på ett oberäkneligt vis. Inget människoliv blir längre möjligt.

Ja, det är så jag minns 2011. Som en flod. Titta så stora barnen har blivit. Titta så gammal jag har blivit. Jag står på strandkanten och ser på. Titta vad som händer i världen: jag dyker ner i Twitterflödet och känner mig som en del i en gemenskap. Jag har snart 800 följare, varav jag har träffat en handfull i köttvärlden. Det förra är en liten glädje, det senare ingen stor sorg. Det storvulna, ja egocentriska och pinsamma uttrycket existentiell ensamhet har detta år fått en konkret innebörd för mig. Att uppleva den fordrar en viss självupptagenhet. Orimliga krav, skulle vissa säga. Vad fan begär han? Mitt svar: Jag begär inte mycket. En viss stabilitet, bara. Den har jag nu fått, tills vidare. Sen får floden rinna på, för vad kan jag göra åt det? Torrskodd är bäst.