Men om jag

Men om jag säger vad jag vill och du säger vad du vill, så möts vi på mitten? Om vi mäter upp vårt köksbord och drar ett streck precis i mitten så den ena halvan blir din och den andra min? Om vi delar allting lika: ekonomi, reproduktiva sysslor, om vi delar med oss av våra tankar i samma utsträckning, om vi visar våra känslor lika ofta och på samma vis, om du ligger överst halva tiden och jag halva? Om vi enas om att lämna våra barndomsupplevelser bakom oss och bli vuxna på riktigt, om vi återberättar våra negativa erfarenheter från 18.00-19.59 (du) respektive 20.00-21.59 (jag) och därefter diskuterar dem från kl. 22.00? Med lika mycket talutrymme och en gemensam vokabulär?

Om vi diskuterar vad jag gjorde mot dig och vad du gjorde mot mig, och genom en noggrann analys av händelseförlopp, tidsspann och graden av själviskhet därefter utdelar svinpoäng som är viktade med hänsyn till graden av känslighet för mottagaren under just denna tid, och därefter bestämmer att du leder eller jag leder eller det står lika? Om jag fäller tårar och det påverkar dig så att du fäller tårar, om vi därefter tar en liten bensträckare innan vi byter roller? Blir det lika då?

Om jag tar bort luddet från torktumlaren och torkar upp den utspillda lemonaden medan du läser två barnböcker och sätter ihop en legofigur. Blir det lika då? Kanske känner jag mig förnärmad som bara får göra tråkiga saker medan du leker med barnen? Ja, då byter vi så att du plockar in i diskmaskinen och sorterar tvätt medan jag tar barnen till McDonald's. Då blir det väl lika? När sedan kvällen kommer och jag sitter och arbetar medan du läser en roman så får vi ta med det i beräkningen på det att jag nästa dag må träffa en vän på ett kafé medan du hämtar på dagis. Visst blir det lika då? Om du träffar dina vänner när du vill och jag träffar mina vänner när jag vill, om du går ut på fredagen och jag på lördagen, blir det lika då?

Eller ska vi skita i alla ekvationer? Ska vi tillämpa parollen "Av vad och en efter förmåga, åt var och en efter behov"? Eller kommer det att börja skava så småningom? Det kan ju hända att vi har olika stora behov och olika förmågor. Jag kan överdriva mina behov, du underskatta dina förmågor, och så blir det olika igen. Jag kanske inte orkar gå ut på lördagen, trots allt. Då har jag den till godo. Tycker jag, men det tycker kanske inte du. Jag hade ju chansen; att jag inte tog den är väl inte ditt fel? Men det tycker jag, så nu bestämmer jag att nästa helg ska jag gå ut både på fredagen och lördagen, säger vi. Men det finns ett litet aber, och det är att X som du inte har träffat på evigheter bara är i stan på lördagen och visst hade vi kunnat träffa X tillsammans, men det har jag ingen lust med. Så då har jag två kvällar inställda och utestående, och det är fan inte rättvist.

Å andra sidan har du tre (minst) fler traumatiska barndomsupplevelser bakom dig än jag, och det känns ogörligt att spola tillbaka bandet och låta mig utsättas för nåt liknande. Det vore inte bara knepigt, allt tal om kosmiska maskhål och parallella universa till trots, det vore grymt med tanke på vilka konsekvenser såna upplevelser ofta får i framtiden. Att liksom ge sig in i det med öppna ögon, kasta ut det där barnet till rovdjuren, bara för rättvisans skull. Så nu kan du inte tillgodogöra dig din halva av köksbordet, men ska det verkligen vara mitt problem? Vi har ju delat det på mitten, och jag tänker utnyttja min del till fullo genom att breda ut en tidning där och ställa fram en skål med yoghurt och en bärbar dator och en kaffekopp och en pelargon, medan det på din halva bara ligger en liten halväten Plopp. Inte mitt problem. Eller också är det mitt problem.

Om du gjorde illa mig förut och jag gör dig illa nu så är det heller inte samma sak, för det egenartade med smärta är att den avklingar med tiden även om det är svårt att tro när man är mitt uppe i den. Det blir ojämlikt nu, för din smärta är akut medan min nästan går att ruska av sig om man låter bli att pjoska och ömka sig så förbannat. Alltså får jag bara göra dig illa litegrann. Alternativet är att din smärta är värre nu, men sen får vi vänta ett par år tills även den har avklingat. Fast vid det laget har min avklingat ännu mer, så någon riktig rättvisa blir det förstås inte. Det var ju synd att du inte så att säga slog tillbaka, åsamkade mig samma smärta på direkten. Ja, det kan man ju tycka, om det nu inte vore så att min situation just då var unik, precis som din är det nu i förhållande till mig, och vi alltså gör varandra illa på olika sätt, i olika zoner, med olika åtföljande känsloamplitud. Och förresten är jag mycket bättre än du på syssla A, vilket innebär att om jag åtar mig den varannan gång blir det ändå jobbigare för dig. Alltså måste vi hitta en syssla B där förhållandet är det omvända, men det finns inga garantier för att det ska lyckas. Inga garantier alls. Förresten kanske du inte har några vänner. Förresten kanske jag aldrig vill ligga överst. Förresten kanske du är som Anna Wahlgren och hatar att läsa för barnen.

Så hur gör man?

Min forne terapeut brukade säga att den kanske allra vanligaste parkonflikten gick ut på att båda kände sig utnyttjade och överkörda. - Jag gör ju allting för dig, medan du... - Du?! Det är ju jag som... Ad nauseam. Vad gör man i ett sånt läge - går skilda vägar? Hans råd när det gällde ett förhållande som hade nått den absoluta bristningsgränsen, ett där konlikterna hade ställts på sin spets och föreföll olösliga var att säga sig: "Finns det någon ytterligare eftergift jag kan göra?" Om svaret på den frågan är nej kan man tacka för kaffet och konstatera att det här gick visst inte. Man behöver ju inte slå ihjäl varandra för det.

Men innan dess går det nog att göra ett och annat. Man kan försöka se till att det inte blir så tillspetsat, och det kan man bara göra genom att ge varandra lagom mycket utrymme. För det är ju lika illa att ge dig för mycket utrymme som att ta för mycket utrymme själv. Det kanske inte låter som mycket till råd. Men jag tror att man måste lägga ansvaret på sig själv. Jag måste kräva det utrymme jag behöver. Och jag måste ge dig det du behöver, men inte mer. Det här kommer att orsaka konflikter eftersom vi inte alltid kan enas om vem som behöver vad eller vem som bör ge efter. Men det är det enda sättet. Det absolut sämsta vi kan göra är att tiga. Det värsta jag vet, om jag får bli lite personlig, är när någon bjuder mig på nåt och sen skickar räkningen i form av grymtanden eller andra skuldmissiler. Säg nej på en gång, då. Offra dig inte om du inte kan göra det utan att gnöla (det här gäller naturligtvis inte bara i ett kärleksförhållande). Men jag kan själv göra mig skyldig till just det beteendet, trots att jag inser hur orimligt det är. Man vill ju vara kärleksfull och generös, man vill inte bromsa den andra, man önskar tvärtom den andra all tänkbar lycka. Och så blir man irriterad när vederbörande, inte ont anande, eller rentav på grund av spelad okänslighet eller något annat machiavelliskt judotrick bara tackar och tar emot! Mitt generösa erbjudande skulle ju uppskattas men förkastas, hade jag tänkt. Eller inte precis tänkt, men ändå. Det är faktiskt rätt komiskt.

Ja, vi är rätt komiska. Det där med kommunikation är rentav löjeväckande komplicerat ibland, som en gammal fransk sällskapsdans där turerna är så många att man blir snurrig i huvudet. Mitt enkla råd - till mig själv - är alltså: krångla inte till det så förbannat! Jag tänker inte ge er samma råd, ty jag är ingen relationsrådgivare. Och vem vet; er kärleks vind kanske blåser så starkt att alla småttigheter far bort som torra höstlöv. I alla fall tills vidare. Skönt att höra! Då får jag önska er en trevlig resa. Glöm inte Ploppen, för den går ju att dela i två lika stora bitar. Eller nja, bara nästan. Ta varsin, vetja. Och ät dem samtidigt.

Att komma hem

Jag sitter och översätter en irländsk hymn om att vara en resenär på en stenig väg som bär uppåt, att vara omvälvd av mörka moln men i fjärran se de gyllene ängder där man ska få träffa sin sanna fader. Det är plågsamt på så många vis: banaliteterna, mina försök att klä texten i svenska ord med slutrim på varannan rad, kören och prästen och musikerna och de levande ljusen och gemenskapen som går ut på innerlighet, allvar och tro. Detta maskspel och att den mikrob av ärlighet som ändå finns där skyms av allt kringverk. De menar så väl, förstås. De vill verkligen förmedla nåt. Men jag känner bara en fullständig tomhet.

Samtidigt: en längtan. En längtan hem. Minnen av en far som försvann i förtid, föga hjälpt av sin gud. Minnen av en mor som fortsatte ensam under så många år innan hon äntligen fick dö. Längtan efter att få slockna på samma sätt, bara ge upp, bara få slippa, bara få vila. Men jag ser inga fjärran, gyllene ängder. Det finns ingen sann fader som väntar på mig och i vars famn jag får vila, ingen kör som tvättats ren av Jesu blod, inget land på andra sidan Jordanfloden, ingen älskad som sträcker ut sin hand mot mig: Kom!
Bara förintelse.

Denna isande ensamhet. Denna egoism som driver dig från mig och mig från dig. Denna självcentrering, denna förbannade autonomi, egenart och "identitet", detta bagage, denna trånad, denna frihetslängtan får oss att driva allt längre ifrån varandra. Denna personliga utveckling, detta gränsdragande eller brist på gränsdragande. Denna falska och äkta och falska och äkta gemenskap, dessa samtal, dessa mejl, dessa sköldar och svärd, denna envig. En kort stund är vi tillsammans, korta stunder upplever vi svindlande lycka i varandra. Sen börjar vi färdas i allt snabbare takt åt varsitt håll, varför vet ingen. Kanske drivs vi av en mörk energi, den ingen kan ta på eller förklara. Men att vi inte kan identifiera den innebär inte att vi inte påverkas av den.

Universum är tomt. Bara fyra procent är materia så som vi känner den, resten är mörk materia och mörk energi som får universum att expandera fortare och fortare på väg mot totalt mörker. Som en familj som gradvis upplöses.

Det går inte att komma hem, för hem finns inte längre. Det går bara att gå vidare. Jag vet inte hur länge jag ska orka, men jag vet att jag måste rannsaka mig själv gång på gång, vidgå mina synder, bekänna min längtan, redovisa mina drömmar. Jag älskar mina barn så och varken vill eller kan överge dem. Jag måste låta dem överge mig, vilket några av dem redan är på väg att göra, om än med nästan omärkliga fjät. Jag hoppas att de ska driva mot ljuset, mot en tillvaro utan alltför mycket sorg. Men man vet aldrig. Jag kommer inte att kunna hålla min hand under dem.

Ingenting är konstant, vilket är en välsignelse och förbannelse. Det skenbart varaktiga visar sig vara en hägring. En som alltid har funnits i mitt liv är nu på väg in i mörkret, och det är så outhärdligt sorgligt. Andra har dött eller försvunnit ut i en periferi som expanderar allt hastigare, en lever men är förlorad för mig sen många år. Jag är helt hjälplös inför det.

Jag är så ledsen och så ensam och så rädd, för det är ju livets villkor, lika för alla. Men jag får inte låta det påverka barnen. De måste få känna att allt är bra, allt är som vanligt, allt är tryggt. Och i liten skala är det verkligen så, för ännu har inte den mörka energin tagit över. Den stora världen skrämmer mig. Den lilla världen är det enda jag lever för.

Katrin och barnflickan

Det är bara att läsa vad Lisa Magnusson skriver här och vad Veronica Svärd skriver här. Mer behöver inte sägas om denna beklämmande historia. Jo, en sak kanske: etiketten på det här inlägget är "Maktordningar".

Gråt inte - klicka!

Johan Hilson har skrivit en engagerad artikel om ett slött engagemang i Expressen, Tears for queers: delandet på Facebook av videor med gråtande HBT-personer. Det gäller alltså kampanjen "It gets better" som drogs igång i USA och senare fick en uppföljare i Sverige, Det blir bättre. Här vittnar hbt-personer om sin utsatthet och kampen för erkännande. Meningen är inte bara att redogöra för allsköns misär; vitsen är att unga hbt-personer ska känna sig styrkta. "Har du det svårt? Då ska du veta att du är i gott sällskap, men livet kan ändå gå vidare. Det blir bättre, ska du se."

Det låter ju positivt, men Hilton är kritisk:

Det problematiska, ur gaypolitiskt hänseende, är det rent symptomatiska: att frågor som handlar om strukturell över- och underordning fragmenteras och förminskas till apolitiska berättelser om enskilda fall.

Ja, man ser inte skogen för bara träd, skriver han, och det beror på vår beröringsskräck för det hemska begreppet "struktur". Det senare håller jag med om. Den som vågar tala om en könsmaktsordning eller heteronorm får sig genast en lång rad "motexempel" till livs. Fråga bara en genusföreläsare hur många gånger nån i publiken har räckt upp handen och berättat att han minsann tvättar sina strumpor själv. I vår nyliberala tid översköljs vi med budskap om autonomi och individuellt ansvar; vi ska inte tolerera "multikulturalism" eller kräva positiv särbehandling. Feminismen är överspelad, liksom allt tal om heteronormen. Mönster? Det finns bara exempel. Går diskursen.

Men har verkligen vårt engagemang alldeles atomiserats och reducerats till slacktivism, där vi klistrar in solidaritetssymboler i våra bilder på Facebook och delar videoklipp med dagens gråtande bög? Det vore beklämmande. Men det är knappast de klädsamt toleranta heteropersonernas delningar och gillor av Det blir bättre-videor som är problemet. Jag väljer att tolka dem som ett uttryck för att vi faktiskt har kommit en bit på väg. Däremot väcker ordet fragmentering en viss oro. Är det här det nya och enda sättet att gestalta heterosexism ligger vi illa till. Är det den enda kamp som bedrivs - o fasa. Men själv tror jag att träden i bästa fall kan bli en skog - och det finns dessutom fler skogar.

En sån är #prataomdet. Samma invändningar kan förstås framföras även mot den kampanjen: det är bara enskilda som ältar sina negativa erfarenheter - igen! Ja, den är "en angelägenhet för "storstadens medieelit med hangarounds" och har gått den breda allmänheten förbi, skriver Ann Heberlein i #vemprataromdet? i Sydsvenska Dagbladet. Och inte nog med det; kampanjen befäster stereotypa föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet. Det är "Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas [med Stora journalistpriset, min anm.]. Ja. Bra. Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen."

Heberleins starkaste invändning mot #prataomdet är dock att den problematiserar i onödan:

Med risk för att låta brutal menar jag nog att det där som många av dessa pratiga bekännelser handlar om – missförstånd och misstolkningar – är en oundviklig del i vägen mot sexuell erfarenhet och säkerhet. Så är det i alla mänskliga aktiviteter: vi missförstår varandra, inte bara i sängen utan på arbetsplatsen, vid köksbordet, i affären. Missförstånden är en del av det mänskliga. Det måste vi naturligtvis tala om och försöka hantera, men något övergrepp är det inte att bli missförstådd.

Hilton å sin sida anser att "Det blir bättre" är ett uttryck för en krisande hbt-rörelse:

Enklare därför för en rörelse utan självförtroende att - i denna tid som hyser en naiv tilltro till punktinsatser, där begreppet identitetspolitik ifrågasätts allt mer och där de politiska analyserna lyser med sin frånvaro - vädja till majoritetssamhällets känsloliv. Med resultatet att viktiga kampanjer riskerar att mätas i antal fällda heterotårar, snarare än de politiska resultat som de faktiskt uppnått.

Alltså: fel strid - fel resultat. Kvinnor bör dels frigöra sig från de gamla trötta kvinnoämnena, dels sluta oja sig över nåt som inte är "riktiga" våldtäkter. HBT-personer bör torka tårarna och gå vidare. För inte vill vi väl vara som det där gråtande barnet på tavlan?

Jag är kanske orättvis, men jag tycker mig känna lukten av den famösa offerkoftan, ni vet, den man ikläder sig och sen inte kan släppa. Eller för att använda Karin Westman Bergs berömda appell: ”Gråt inte – forska!” Men om man inte gråter, varför forskar man? Ur det egna engagemanget kan stiga en mäktig rörelse. Jag tror att Johan Hilton skulle kunna hålla med mig här. Han anser bara att gråtandet är en farlig väg i längden, för att det

a) implicit bekräftar det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg, b) skymmer sikten för strukturerna och c) skapar ett kampanjklimat där metoderna till slut måste bli allt mer emotionellt utstuderade för att få genomslag.

Är inte det att överdriva riskerna en smula? Kraften i en kampanj som "Det blir bättre" eller #prataomdet är att de individuella rösterna blir en kör, ett samlat vittnesbörd om över- och underordning. Men det kräver förstås någon som vågar se skogen och ge den ett namn. Så var det när kvinnolitteraturen och analysen av densamma gav upphov till mer feministisk teoribildning och kamp. Så var det när Maria-Pia Boëthius "Skylla sig själv" blev startskottet för krav på en ny lagstiftning i våldtäktsmål, en där offrets agerande inte längre skulle tillskrivas någon roll. Det är inte precis att "skymma sikten för strukturerna" eller lipa över spilld mjölk.

Judith Butler har delvis vänt på steken när det gäller "det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg" i sin förklaring av hur heterosexualitet förutsätter ett förnekande av begäret till det egna könet och hur detta orsakar melankoli. Att just det exemplet i grunden är ett psykoanalytiskt villospår kan vara detsamma. Detta är ändå queerperspektivets kärna: att problematisera det självklara och förgivettagna, att visa hur den som tillhör normen är blind för normen eftersom den ser genom normen. Analogt med det kan man läsa #prataomdet inte bara som vittnesbörd om underordning, utan även om den överordnades blindhet för sitt eget beteende - och, för all del, om hur den drabbade vid tillfället ofta delade detta icke-seende. Gråzoner, ni vet.

Antag att det finns en gräns för när vi ska sluta gråta och i stället agera. Var drar vi den? När har vi #pratatomdet tillräckligt? Den dag vi inte har någon anledning längre att fälla tårar, skulle jag vilja påstå - det vill säga aldrig. Men gråten och analysen utesluter inte varandra, tvärtom: det är att gå från enskildheten till mönstret och tillbaka i en dialektisk rörelse där vi ibland värderar enskildheter efter att ha begrundat mönster, ibland reviderar analysen eftersom den framstår som ofullständig i skenet av enskildheterna.

Låt oss inte glömma vilken betydelse "It gets better" eller #prataomdet kan få för den som känner sig ensam och utsatt. Kan vi ingjuta mod i unga hbt-personer, kan vi få människor att sluta klandra sig själva för att de inte sa nej, är väldigt mycket vunnet. Det primära är inte ömkandet utan insikten att man inte bara är ett träd: man är en del av en skog.

Nej, vi ska inte lämna "kriget, politiken och ekonomin åt männen". Och vi ska inte tro att tears for queers förändrar ett jota. Men det är heller inte nödvändigt. Att delta i RFSL:s asylkampanj står inte i motsättning till att politisera det personliga. Och vi kan #prataomdet parallellt med att kämpa för kvinnors lika löner eller en individualiserad föräldraförsäkring. Det är i alla fall mitt förslag.

Gaydar, en sorglustig historia

Jag har en välutvecklad gaydar efter ett antal år i "branschen". Den slår väldigt sällan fel, vilket kan vara underhållande, men egentligen mest är sorgligt. Eller är det tvärtom glädjande?

"Gaydar" kan översättas med "bög-radar" ("bögdar"?), vilket är talande. På engelska står nämligen "gay" i allmänhet för just "bög", som i förkortningen LGBT; man gör en åtskillnad mellan "Lesbian" och "Gay" här till skillnad från vårt svenska HBT. Bisexuella och transpersoner klumpas ihop som hos oss, men även om "gay" har kunnat betyda "homosexuell" i största allmänhet används det sällan om kvinnor. Vilket innebär att även när det används könsneutralt, som "Gay Pride", får det en slagsida åt karlarna. Och så är det förstås även i praktiken, se bara på andelen bögar respektive flator på gayställen runtom i världen.

Men nog om det; jag ska nu förklara varför det är sorgligt att ha en gaydar. (Och därefter varför det kanske inte är så sorgligt när man tänker närmare på saken.) Det är sorgligt för att dess tillförlitlighet är beroende av stereotyper. Ta rösten, till exempel. Påfallande många bögar talar med ljus röst utan bukstöd. Det har jag verkligen ingenting emot, men påfallande många, för att inte säga de flesta heteromän, använder Mörka Rösten. Alltså låter en med ljus stämma "feminint" i deras öron; det feminint kodade är lika med att bögen egentligen är kvinna, det vill säga underordnad. Att tala med ljus röst innebär att positionera sig och bli positionerad i en underordnad ställning: kuksugarens, kvinnans, slavens, barnets ställning i patriarkatet. De höhöande karlakarlarna som hellre skulle dö än erkänna att de ibland fantiserar om ett manligt famntag, eller rentav praktiserar det i lönndom, ser den bukstödslöse som en "fjolla", en man inte behöver räkna med och så vidare. Och det kan för all del straight-actingbögarna också göra; det finns ju en hierarki även bland bögar vilket jag har skrivit om här.

Jag såg en intervju i nån morgonsoffa häromdagen. Intervjuobjektet var en ung kvinna som skulle uppträda i Melodifestivalen. Hon lade huvudet på sned när hon skrattade. Hon var ofarlig och söt och en smula tillgjord. Hon kastade med håret då och då, talade med ljus röst, nickade och log när hon fick en fråga. Efteråt testade jag att härma hennes stil framför spegeln. Perfekt: en riktig ärkefjolla. Ja, ni hajar. Visst är det sorgligt att vår beteenderepertoar ska vara så stelnad, en sån perfekt spegel av vår sociala position, så svår att variera? (Jag vet inte om ni har sett Carina Rydberg på tv nån gång, men om man skulle instruera henne att härma den här sångerskan skulle resultatet bli helt bisarrt.)

Ja, stereotypen av en "bög" är alltså en man som inte riktigt är en man. Så har det varit ända sen Freuds dagar, för han förklarade homosexualitet med att man så att säga är taskigt vaggad: man har fått det där med vem man ska identifiera sig med om bakfoten. En pojke identifierar sig med sin far och vill bli som han, men han vill även ha det pappan har: mamman, alltså en kvinna. Råkar grabben, ve och fasa, identifiera sig med modern i stället blir konsekvensen att han resten av livet kommer att begära män. Säger Freud. Att vara heterosexuell är alltså inte bara att ha rätt identitet och rätt utseende/beteende utan också att ha rätt begär. Orkar ni så kan ni läsa en utförlig analys av det här.

Jag skrev ovan att det var talande att det heter "gaydar" och inte exempelvis "homodar". Ja, för det är i allmänhet svårare att identifiera flator. Visst, tjejer med gällivarehäng, nyckelkedja och tuppkam som håller varandra i handen behöver man inte vara nåt geni för att identifiera som homosexuella, men i regel är det alltså knepigare, åtminstone för mig. (Vill ni testa er gaydar kan ni göra det här.) Vad kan det bero på att flator så att säga är osynligare? Troligtvis för att det är mer okej för en kvinna att anamma vissa maskulina drag än vice versa. Kvinnor kan ha kostym, till exempel. Män har sällan klänning, tyvärr. Småpojkar ska inte ha rosa, småflickor kan trots allt ha blått ibland utan att nån ropar på genuspolisen. En och annan tror nog fortfarande att homosexuella kvinnor är manhaftiga manshatare, men så ser inte verkligheten ut. Liksom. De flesta av mina lesbiska vänner är inte särskilt butchiga, men är de inte så feminina innebär det ändå inte att de automatiskt blir stämplade som flator.

Om det är något som är sorgligt så är det det alltså könsmaktsordningen, heteronormen och det trötta gamla skillnadstänkande som går igen överallt. Den är inte bara ekonomiskt och socialt förtryckande för kvinnor, det är utanförskapande för hbt-personer och snävar in barns möjlighet att själva välja hur de vill uppföra sig och se ut.

Det icke-sorgliga, då, som jag flaggade för inledningsvis? Jo, ta en titt utanför Sveriges gränser. Åk till exempel till Moskva och slå på er gaydar. Den kommer nog inte att ge utslag i första taget. I denna fantastiska stad (jag menar det) är homofobin monumental. Ryska män är inte fjolliga så det stör, för det har de inte råd med. Men i Sverige finns det trots allt ett stort antal homosexuella män som kanske inte precis har slappa handleder men som ändå går lätt att identifiera som bögar. För vi lever i världens kanske mest homovänliga, sekulära och individualistiska land, se till exempel The WVS Cultural Map of the World:

Om min gaydar funkar så pass bra kan man alltså se det som ett tecken på att det helt enkelt är tillåtet att vara lite fjollig här i den fjällhöga nord. Visst, det återstår massor att göra. Hatbrott mot homosexuella är ett utbrett fenomen, liksom diskriminering. (Jag har bara sett två män kyssa varandra på tunnelbanan en enda gång: efter att ett stort gäng från Lino vällde på i Gamla Stan tidigt på morgonen.) HBT-ungdomar från landsorten blir ofta så förtvivlade att de försöker ta livet av sig, transpersoner blir utstirrade, kommenterade och bespottade, flatpar får höra idiotiska kommentarer från fulla heteromän på krogen och så vidare. Men ändå: attityderna från det övriga samhället har förändrats väldeliga. Så hurra för fjollan, säger jag. Hurra för den som tillåter sig själv att inte vara så traditionellt maskulin - eller feminin. Det kräver ändå ett visst mod.

Gaydar kan vara lite kul. Det kan vara lite sorgligt. Jag kan skrocka åt att folk i min omgivning inte klykar att den där tjejen har tagit bussen åt andra hållet för längesen. Och jag kan undra när jag ser en gift fru och man: "Men kära du, vet du verkligen vad din man har för sig när han blir "sen på jobbet"? Det finns en fantastisk scen ur Angels in America (spola fram till 8:40 om ni är otåliga) där Louis, en öppen bög, träffar en man som inte vill kännas vid sin homosexualitet, mormonen och republikanen Joe. Tala om gaydar. Det är både sorgligt och roligt, precis som hela denna fantastiska film.

Men något som ändå är en smula beklämmande är att Joe är antingen eller. Han är först heterosexuell, men som vi alla förstår är det bara på ytan. Sen blir han det han egentligen är, d.v.s. homosexuell. Det är effektivt i filmens värld, men i verkligheten är det nog betydligt vanligare att människor faktiskt är bisexuella, eller att deras läggning varierar över tid. Någon "bi-dar" gives icke, och det är fortfarande utomordentligt viktigt för vissa män att dölja sin fäbless för lite kuk emellanåt. Vore det inte befriande om de kunde stiga ner från sina maktpositioner som hyllade skådespelare, ishockeyspelare eller så, och helt odramatiskt berätta att de inte är såna genuina häradsbetäckare som man kan tro? Jag tycker det. Men de vågar inte, för det skulle vara en sån oerhörd prestigeförlust. Jag skulle unna dem ett sånt möte som i "Angels in America", och jag drömmer om en värld där inte utseende, frisyr, kroppsspråk, klädsel och röst automatiskt placerar en i ett fack. En värld utan gaydar.