Aristoteles och äldrevården

Ingen har väl undgått hur skandalerna inom äldrevården avlöser varandra. På Koppargården i Falun sattes till exempel en döende man att tillbringa sina sista timmar framför teven. Ensam, med ångest och svåra smärtor. Det blev billigare än att kalla in extrapersonal, nämligen. Verksamhetschefen Helene Sundgren ville inte kommentera händelsen, skriver Expressen, så jag ska låta Aristoteles göra det i stället.

Vem ska sköta äldrevården? Det effektivaste privata vårdbolaget? Kommunen? De anhöriga? Aristoteles skulle säga att det är den bäst lämpade som bör göra det. Det kan tyckas självklart, men är något som fartblinda politiker tydligen har tappat ur sikte. Så här skriver Aristoteles i "Politiken" om ett så annorlunda område som flöjtspelande (fritt översatt från The Internet Classics Archive av mig):

När ett antal flöjtspelare är lika skickliga, finns det ingen anledning att de som är av högre börd ska få bättre flöjter. De kommer nämligen inte att traktera flöjten bättre, och det bästa instrumentet ska reserveras till den som är den yppersta musikern. Om det jag säger fortfarande är oklart, kommer det snart att bli tydligare. Om det fanns en överlägsen flöjtspelare som var avgjort mer underlägsen när det gällde börd och skönhet, även om dessa kvaliteter må vara viktigare och stå i större kontrast till andras börd och skönhet än flöjtspelarens skicklighet står i kontrast till andra flöjtspelares, ska han ändå ha den bästa flöjten, såvida inte fördelarna i form av förmögenhet och börd bidrar till skickligheten i flöjtspel, vilket de inte gör.

Det här jämförelsen kan tyckas något märklig. Någon kan alltså vara en bättre flöjtspelare än någon annan är vacker. Men det Aristoteles är ute efter är att göra adekvata jämförelser. Den goda flöjtspelaren ska ha den bästa flöjten, inte för att man då får den bästa musiken, den som kan glädja flest åhörare. Nej, han ska ha den, för det är det flöjter är till för: att skapa god musik. Aristoteles gör en jämförelse med idrott och distributiv rättvisa: "För om någon är långsam och en annan snabb finns det ingen anledning att den ena ska ha lite och den andra mycket; det är i idrottstävlingar sådana färdigheter ska belönas."

Vad är målet, syftet, eller det Aristoteles skulle kalla telos med äldrevården? Jo, det är att ge den bästa vården åt våra gamla. Den som är skickligast på att göra det ska alltså ges uppdraget, för detta är äldrevårdens mål och mening. Att ett vårdbolag kan bemanna en avdelning med lägre personaltäthet är inget giltigt skäl. Att Carema är större än Attendo eller vice versa är irrelevant. Att kostnaderna för kommunal äldrevård må vara högre spelar heller ingen roll. Det som räknas är hur väl vårdens syfte uppnås. Den skickligaste vårdgivaren ska få uppdraget, precis som den skickligaste flöjtspelaren ska få flöjten.

Någon som helt bortser från det här är vår äldreminister Maria Larsson. Hon har inte ens brytt sig om att införa kontroller av de privata "vårdgivarna". Det viktiga för henne är, som Johannes Forssberg skriver på ledarplats i Expressen, de ideologiska skälen. Vården ska vara "konkurrensutsatt", för det leder på ett närmast magiskt vis till att vården blir bättre och billigare. Man kan ju tycka att detta borde verifieras, men icke. Larsson slår ifrån sig kritiken med att det förekommer missförhållanden även i kommunalt styrd äldrevård. Men som Johannes Forsberg påpekar finns det en viss skillnad. Visst finns det snåla kommunalråd och idiotiska omsorgchefer, men

Däremot har ingen kommun osynliga ägare med postbox i skatteparadis som kräver årliga vinster på 10 procent av omsättningen. Ingen kommunchef belönas, som varit fallet i Carema, med bonus för att hon gjort så stora nedskärningar på ett boende att verksamheten ger saftiga överskott.

Maria Larsson är så full av beundran för sitt eget verk att hon har invigt fyra Attendoboenden de senaste åren. Forssberg skriver att hon "borde reglera företagen, inte föra PR för dem". Så sant. Men det skulle ju kräva att hon på allvar brydde sig om äldrevårdens telos. Kristdemokrater brukar ju svänga sig med att deras rättesnören är den kristna etiken och omsorgen om det allmänna bästa. Aristoteles etik är förstås inte kristen - den är förkristen. Men Maria Larsson borde lära sig lite av honom. Hennes agerande är oetiskt på fler än ett sätt, precis som Caremas är det.

Att maka lite på sig

Jag har vissa privilegier. De är inte mina på grund av förtjänst, meriter, dygd. Nej, jag särbehandlas positivt enbart på grund av mitt kön. Det ligger nära till hands att utnyttja det, och det har jag förstås gjort ibland. Jag har gjort det för att jag har kunnat, och för att jag inte har reflekterat över det. Men det här ska inte handla om mig. Jag ville bara påpeka att även jag, Feministen, Genusvetaren, Queerpersonen inte alltid har varit så jävla fantastisk ur alla synvinklar. Jag är det fortfarande inte. Det är svårt både att bli varse och avsäga sig den manliga privilegierna. De är ju medfödda och ingrodda. Alltså behövs det någon som kan tända lampan och bjuda på lite kaffe så att man vaknar ordentligt. Jag försöker hålla mig vaken.

Män har av hävd särbehandlat varandra positivt. Drastiskt uttryckt har män i alla tider kvoterat in varandra, till exempel i storföretagens styrelser eller inom akademin. Gamla Grabbars Nätverk är en inte oviktig del av könsmaktsordningen. Har du livmoder minskar chansen drastiskt att du ska få en våning för ca 30 miljoner på Strandvägen av Nordea. Detta är ett aktuellt exempel, men särbehandlingen är ett historiskt faktum, en historisk orättvisa. Vore det inte mer än rätt att vända på steken, att kompensera kvinnokollektivet för att de har diskriminerats? Att särbehandla kvinnor positivt för en gångs skull?

Jag tycker det, som ni kanske anar. Men frågan är hur man ska gå till väga, hur man kan försvara det vid behov samt vad målet är. Det sista är lätt att besvara om man ser det på lång sikt: målet är förstås ett samhälle där ingen diskrimineras, där kön, etnicitet och sexuell läggning verkligen kvittar. Målen på kortare sikt återkommer jag till.

Det kompensatoriska argumentet som jag skisserar här känns rätt (för mig), men det finns invändningar. Vem är det som gynnas och missgynnas i dag av positiv särbehandling? Kollektivt sett är svaret självklart. Men på ett individualplan riskerar man att missgynna män som kanske inte bär någon skuld till de historiska missförhållandena, samtidigt som man förmodligen inte gynnar just de kvinnor som tidigare missgynnats. Det är också ständigt individen som framhävs av motståndare till positiv särbehandling. Varför ska någon missgynnas på grund av faktorer som den inte råder över? Ska en gruvarbetarson från Kiruna behöva kliva åt sidan för en professorsdotter från Djursholm?

Mot det kan man anföra att de män, de individer, som i dag skulle missgynnas, på ett övergripande plan förmodligen har gynnats och kommer fortsätta att gynnas inom andra områden just för att de är män. Och de kvinnor som i dag skulle gynnas har missgynnats tidigare och kommer även i fortsättningen att missgynnas av sitt kön, bara inte i just det här fallet. (Då hamnar vi ett slags cocktail av individ och kollektiv.) Man kan också hävda att det kvittar vem som drabbas eller gynnas. Vill vi ha en jämnare könsfördelning ska vi gynna det missgynnade könet, punkt slut. Om professorsdottern tillför något på grund av sitt kön tar vi in henne.

Det historiska, kompensatoriska argumentet är kanske inte det allra starkaste kortet i leken. Men det finns andra, som mångfaldsargument. Ett universitet eller en högskola kan åberopa sitt sociala åtagande, ungefär så här: "Vi som utbildar poliser anser att det är viktigt att sammansättningen av våra elever återspeglar befolkningens sammansättning i stort. Vi behöver fler kvinnliga poliser så att fler kvinnor kan få mötas av andra kvinnor när de har blivit misshandlade eller våldtagna. Vi behöver också fler poliser med utländsk bakgrund, av samma anledning. Därför är det en merit att vara kvinna eller ha utländsk bakgrund."

Eller så säger man sig att mångfald berikar. Människor med olika perspektiv och livserfarenheter gör helt enkelt utbildningen bättre, inte minst för dem som tillhör majoriteten. Det argumentet har kritiserats i USA, där debatten om positiv särbehandling har varit livlig sen början av 1970-talet. Folk ur minoritetsgrupper har betackat sig för att agera som nåt slags lärare för majoriteten. Det luktar som nåt slags exotism och missriktad välvilja. (Se för övrigt hur rasister i Sverige använder ordet "kulturberikare".)

Själv tycker jag att mångfald berikar, men det är ju jag, det. Jag kan tänka mig att många gärna slipper besvärliga kvinnor på filosofiska fakulteter. Eller kvinnor som inte begriper sig på det subtila slick-spark-spel som utövas vid företagens möten. Eller obegripliga utisar som chefer. Argumentet att kvinnor tillför ett mervärde på en arbetsplats i kraft av sitt kön kan också tyckas unken även för kvinnor. Lite lätt nedlåtande, sådär. "Å, det är så trevligt med ett kvinnligt perspektiv! Och kvinnor blir ju så annorlunda som chefer. Lyssnande, inkännande." Att kvinnliga chefer ofta blir väldigt utsatta glöms lätt bort i en manligt homosocial chefsvärld.

Så om berikarna inte vill berika och de utarmade inte vill bli berikade kan man tänks sig ett visst motstånd mot positiv särbehandling av mångfaldsskäl, och att röster höjs för ett rent meritokratiskt system - återigen, ett av motståndarnas paradargument. Platsen ska gå till den som förtjänar den!

I Sverige, där debatten främst gäller genus, hör man ibland att det behövs fler män på våra förskolor, för "barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder". I linje med det borde man alltså se till att fler män blev barnskötare eller förskollärare. Kunde man inte tillämpa positiv särbehandling här? Jag tycker inte det. Visserligen är den kvinnliga dominansen på våra dagis förkrossande, men fler män betyder inte per automatik någon förbättring. Risken är stor att männen blir fotbollsspelande, fixande och "smågalna killar" som bara permanentar gamla könsmönster. Det vi behöver är framför allt en genusmedveten personal, sen kan det kvitta vad man har mellan benen. Målet, att barn ska få större frihet att välja hur de skapar genus, motiverar inte en större andel män.

Å andra sidan kan man tänka sig att fler män på förskolan skulle innebära en statusökning av yrket med åtföljande generella lönelyft - precis som när ett tidigare mansdominerat yrke börjar tas över av kvinnor och statusen, och i slutänden lönen, börjar dala. Men det borde gå att höja ett yrkes status (eller hindra det från att sjunka) på andra sätt än genom att kapitulera för ingrodda mönster, eller hur?

Men trots det ovan sagda känns ändå mångfaldsargumentet hållbart, och då särskilt i sammanhang som det med poliserna. Det blir lättare att genomföra ett socialt åtagande om yrkeskåren återspeglar befolkningens sammansättning. Och om nu hälften av befolkningen är kvinnor, vad vore väl naturligare än att även hälften av alla chefter etc är kvinnor? Frågan är bara om det här går att tillämpa fullt ut. Ska t.ex. en viss procent av alla riksdagsledamöter ha irakisk bakgrund, ska tre av tio landstingsråd vara bisexuella, bör bokförlagens redaktioner ha minst en person med en funktionsnedsättning? Nja. Men å andra sidan kan man ifrågasätta om det verkligen är okej med ett riksdagsparti där hela partistyrelsen är blond. Det går liksom inte att komma ifrån att någon har särbehandlats här trots ivriga bedyranden om att det är rätt man (just det) på rätt plats. Mångfaldsargumentet har också sin grund i ett antidiskrimineringstänkande. Just för att exempelvis kvinnor eller personer med utländsk bakgrund diskrimineras bör vi göra nåt. Gör vi ingenting riskerar vi att permanenta mönster som så att säga lever på sitt eget bränsle: en helt manlig filosofisk fakultet, till exempel. En vit läkarkår. Vårdande kvinnor och producerande män.

Den vanligaste och kanske starkaste invändningen mot positiv särbehandling är, som jag har antytt ovan, den meritokratiska. Den som har bäst meriter ska ges företräde, för målet med verksamheten är ju ändå att den ska vara så bra som möjligt, målet med utbildningen är att de bäst lämpade ska gå den. Ingen förtjänar att särbehandlas negativt bara för att den råkar ha ett visst kön eller en viss hudfärg. Härifrån är inte steget långt till att vända på resonemanget: "Jag har ju lika bra, eller bättre meriter än X. Jag förtjänar den här platsen."

Men är det verkligen så? Om du köper en lott och har ett vinnande nummer förtjänar du onekligen vinsten. Men nu har vi ett livets lotteri. Om du har råkat födas in i en akademisk familj som uppmuntrar dig i dina studier och ger dig en bra studiemiljö så kan du skatta dig lycklig - om det nu är plugga du vill. Om du råkar ha föräldrar som har flytt från Irak och råkar vara trångbodd och råkar ha en neuropsykiatrisk variant som avviker från den vanliga och råkar gå i en skola med dåliga resurser och otillräckligt utbildad personal - förtjänar du en sämre utbildning då? Du har ju sämre meriter. Eller tänk dig att du är den där tioåriga tennisbegåvningen som har valsat runt i medierna på sistone, han som tränar jämt och har föräldrar som gör allt för att han ska lyckas. En dag släpps du ner med fallskärm till en samlar- och jägarkultur på Borneo där ingen bryr sig om att du har en vinnande forehand. Förtjänar du att bemötas sämre då? Ditt tennisracket är inte särskilt användbart, liksom.

Det är här nånstans resonemanget om förtjänst i relation till fördelning slår slint. Att någon har bättre meriter beror inte nödvändigtvis på den egna dygden. Alltså förtjänar den inte platsen. Det här är snarare ett skäl att tillämpa positiv särbehandling: som en kompensation för exempelvis sämre grundskoleutbildning. Om det första kompensatoriska argumentet, att gottgöra historiska orättvisor, kan kännas svagt är det här starkare. Tycker åtminstone jag. Men problemet är även här hur man ska tillämpa det. Ska betyg och provresultat vid antagning till högskolestudier viktas efter den sökandes bakgrund? Tillämpat fullt ut får vi då en synnerligen krånglig apparat, och man kan bara tänka sig vilken ström av överklaganden som skulle bli resultatet. Det är nog bättre att skippa argument om såväl förtjänst som kompensation.

Innan jag avslutar den här översikten vill jag bara säga några ord om den missgynnade individen, offret för en regel om positiv särbehandling. Frågan om varför just jag är faktiskt lite ohistorisk. Samhället har alltid bett oss om vissa uppoffringar för det allmänna bästa. Fiskare får inte alltid dra upp så stora fångster som de skulle vilja. Jordbrukare förbjöds använda det fantastiska insektsmedlet DDT. Och har ni hört talas om värnplikten? Det sker under ett visst gnölande, men ingen utom möjligtvis libertarianer ifrågasätter det på allvar. Och ingen tar väl libertarianer på allvar. Så det är inte orimligt att man får maka på sig lite ibland.

Slutligen: I Sverige har regeringen ändrat i högskoleförordningen så att positiv särbehandling numera är förbjudet. Ni kanske minns debaclet när Centrum för rättvisa hävdade att tusentals kvinnor hade gått miste om högskoleplatser. Man drev en kollektiv talan mot Sveriges Lantbruksuniversitet och vann. Man hävdade också att många män hade blivit diskriminerade av Polishögskolan, men det ledde ingenvart. (Polishögskolan omfattas för övrigt inte av högskoleförordningen.) Diskrimineringsombudsmannen var kritisk i sitt remisssvar till det dåvarande förslaget, som alltså blev lag. Man skrev att

Enligt DO fanns det inte tillräckliga motiv för att avskaffa metoden positiv särbehandling, eftersom den rätt använd kan vara en bra metod för att komma till rätta med sned könsfördelning inom högskoleutbildningar.
DO framhöll att det som varit föremål för domstolens prövning var viktad lottning vid antagning i folkhögskolekvoten. Det var fråga om en stark form av positiv särbehandling som är att jämställa med kvotering och alltså otillåten. Av det borde inte regeringen dra slutsatsen att den positiva särbehandlingen måste avskaffas, vilket ändå skedde.

Men intressant nog påverkas inte Diskrimineringslagen, som säger att det är tillåtet med positiv särbehandling vid högskoleintagning - en lag går före en förordning, nämligen.

DO menar fortfarande att positiv särbehandling kan vara ett bra sätt att främja jämställdhet, men

Förutsättningen är att det sker i enlighet med EU-rätten:
• Urvalet får inte ske med automatik utan ska göras efter en objektiv bedömning av meriter och personliga förhållanden i varje enskilt fall.
• Skillnaden i meriter får inte vara för stor.
• Tillämpningen av positiv särbehandling ska sammantaget leda till en positiv effekt, även om enskilda sökande drabbas.

Positiv särbehandling – att göra ett urval efter en jämförelse mellan personer som har lika eller näst intill lika meriter – kan alltså vara tillåtet. Kvotering – att på förhand bestämma att en viss andel antagna till en anställning eller utbildning ska ha en viss egenskap – är inte tillåtet.

Den som vill läsa mer har hela DO:s text om positiv särbehandling här.

Jag tenderar alltså att särbehandlas positivt på grund av mitt kön. Det är oacceptabelt för mig som feminist, och jag försöker motverka det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Fråga inte vad feminismen kan göra för dig, finns det mycket man kan göra. Min uppmaning till andra feministiska män att sluta oja sig över hur svår denna kombination är, och i stället göra nåt konkret, har inte alltid fallit i god jord. Men jag menar verkligen inte att vara föraktfull. Jag förstår att det kan vara svårt att vara en manskatt bland kvinnohermelinerna, att försök att peka på hur även män påverkas negativt av våra könsmönster inte alltid möts av särskilt stor entusiasm. Men ändå. Jag tycker att man får hacka i sig det. Om jag skulle söka till en utbildning eller tjänst och bli bortprioriterad på grund av min kromosomuppsättning skulle jag nog bli besviken, rentav förgrymmad. Men det är faktiskt sånt man får hacka i sig om man är feminist och man. Man får maka på sig på fler sätt än ett. Det är inte mer än rätt.