Gråt - och analysera

Massmördaren förtjänar inte att leva, skriver Marcus Birro i Expressen. Breivik förtjänar att dö, ty han är Djävulen. Och så följer en massa högstämd, för att inte säga överspänd, religiös retorik:

Massmördarens metodiska och utstuderade grymhet löper tillbaka till samma mörka hjärta som de som gått före honom, i en annan Guds namn. Hatet hämtas från samma skuggland. Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster.

Jag förstår och delar Birros stora sorg och upprördhet. Jag tycker inte heller att Breivik förtjänar att leva, och hade det varit mitt barn han tog livet av och jag hade haft möjlighet att sätta en kula i den där psykopaten så hjälpe mig Gud - höll jag på att säga. Men nu är jag inte troende. Och ingenting blir bättre av börja yra om ondska och djävlar, tvärtom är den sortens dimmiga resonemang kontraproduktiva.

Är inte frågan vad, om något, vi kan göra för att minska risken för en upprepning? I så fall måste vi använda fungerande modeller, och ondska är en usel förklaringsmodell. Det finns onda gärningar, men att avfärda en människas handlande med att den är "ond" leder ingenstans.

Anamnesen är halva diagnosen, brukar läkare säga. Breiviks sjukdomshistoria i psykologisk och politisk bemärkelse är alltså viktig att reda ut och sätta in i ett större sammanhang. Att som Birro hänvisa till vad som har gjorts "i en annan Guds namn" duger inte långt, även om många illdåd och övergrepp har begåtts i alla möjliga gudars namn genom historien. Amerikanska högerkristna har kastat bomber mot abortkliniker, för att bara ta ett exempel ur högen. Djävulen bryr sig inte om åsikter eller politik, skriver Birro. Men nu var det inte denna mytologiska figur som gjorde sig skyldig till massmord, det var en människa av kött och blod. Och denna människa av kött och blod brydde sig i högsta grad om åsikter, politik och frågor om höger och vänster. En anamnes bör följas av en diagnos och därefter behandling - av farsoter som antijihadism, vill säga.

Att tycka att Breivik inte förtjänar att leva är en sak. Att tycka att samhället bör döda är en annan. Att tycka att hans verklighetssyn är förvriden är en sak, men låt oss inte själva tappa huvudet. Så gråt - och analysera sedan.

Breivik och utilitarismen

Jag har gråtit i dag, som så många andra. Jag har tänkt på mina barn och på att alla barn är allas barn. Men mellan tårarna har jag läst vad Breivik har skrivit i ett högerextremt forum, och reagerat mot att han i medierna utmålas som en galning. Det som gör honom unik är inte hans tankar, utan hans syn på hur man omsätter dem i praktiken. Det som fick honom att bli massmördare var inte en tillfällig sinnesrubbning, utan en total brist på empati. Han uttrycker sig välartikulerat och förefaller intelligent. Kanske är han en tvättäkta psykopat, eller så är han helt enkelt en högerextremistisk utilitarist. Han vill alltså skapa en bättre värld, och ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.

Utilitarismen är inte helt enkel att sammanfatta i ett blogginlägg, därtill är den alltför mångfasetterad. Att vara utilitarist innebär inte per automatik att man bortser från indidviden eller att man godtar att folkgrupper förtrycks. Men personer som vill åstadkomma radikala förändringar på kort tid svänger sig ofta med nyttoargument som är lånade från utilitarismen. Eller kalla det iskall logik. Mattias Flink sköt, starkt alkoholpåverkad och upprörd, sju personer. Breivik mådde finfint när han tog livet av ett nittiotal ungdomar. Han var säkert spik nykter, och den enda känsla som genomfor honom var nog en viss munterhet.

Kärnan i denne massmördares ideologi - om man nu kan kalla det så - är att eftergivenheten mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet har gått för långt. Brevik återger en hörsägen om hur en "helnorsk" skolpojke en dag finner sig ensam i ett hav av svartmuskiga. Givetvis blir han svårt mobbad, men hans mor, en "marxist" vill inte öppna ögonen. Hon har en förvriden syn på utlänningarna och det går så långt att hon offrar sin egen son. Men vi (kulturkonservativa/nationalister etc) , skriver Breivik, är de första att rädda våra barn från denna släpphänta och ängsliga hållning mot muslimerna.

Ja, våra barn. Alla barn är inte allas barn i Breiviks ögon. Barnen på ön var ju den framtida socialdemokratin, framtidens makthavare. Då dikterar logiken att man bör ta kål på så många som möjligt och förhoppningsvis avskräcka de andra från ett fortsatt politiskt engagemang. För tyvärr är de många, de där marxisterna. Att socialdemokrater knappast kan kallas marxister bekymrar inte Breivik. Nåt slags vänster är de ju. En allsmäktig nomenklatura som belägger sanningssägande nationalister, patrioter och kulturkonservativa med munkavle. Det finns ett ord för den sortens personer som tänker så: kvasidissidenter.

Breiviks tankegods är sannerligen inte unikt. Hans förakt för mänskligt lidande är inte unikt. Terrorister har i alla tider offrat oskyldiga individer för att försöka genomdriva sin agenda, i sämsta utilitaristiska anda. Men terrorism uppstår ofta ur förtvivlan, inte enbart ur en förvriden ideologisk eller religiös tankegrund. Det är alltså svårt att se honom som en renodlad högerextremistisk terrorist. För hur förtvivlad är situationen för de helyllenorska norrmännen? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå. Inte ens för den som sväljer hela det främlingsfientliga och nationalistiska paketet. Det är här någonstans som Breivik hamnar i kaos. Han drar ut i kampen helt ensam (hoppas jag - det har ryktats om en andra gärningsman på ön). Det är han och bara han som kan axla denna stora uppgift. Han tar sitt ansvar, han snackar inte bara. Och det känns skönt.

På sajten där han skriver nämner han sin stora beundran för sin fiende: "Jag har stor respekt för hur marxist-humanistiska nätverk i Norge utnyttjar sin makt optimalt genom 'force multiplication' och samarbete." Slutsatsen? De måste hindras att föröka sig. Man måste slå mot kärnan. Det är fullt logiskt - men bara för den som dels har en förvriden syn på hur samhället ser ut. Bara för den som i likhet med psykopaten hyser ett totalt förakt för mänskligt lidande och njuter av att skada andra. Bara för den med en grandios syn på sin egen betydelse.

Jens Stoltenberg och andra politiker talar vackert om det öppna och demokratiska samhället och vikten av att slå vakt om det. Men jag tror inte att någonting särskilt måste göras, mer än det som redan görs. Naturligtvis ska högerextremisterna, rasisterna, de främlingsfientliga och andra av Breiviks meningsfränder bemötas och bekämpas. Men själv kommer han att ses som en historisk parentes. Han politiska betydelse är alltså ringa, och det enda kännbara straffet för honom blir att inse just detta. Han blev ingen martyr för sin sak. Det skedde ingen omvälvning. Hans meningsfränder fick aldrig makten.

Att lyfta blicken genom att sänka den

Systembolagets monopol är bara en dröm, skriver Svenska Dagbladet i dag. I praktiken har det redan upphört och nu är det dags att inse detta och slopa eländet. Sedan 2008 får man importera alkoholhaltiga drycker själv, och det är "hyfsat smärtfritt", tycker ledarredaktionen. Dessutom handlar vi med oss sponken på utlandsresor som inte behöver sträcka sig längre än över Öresund. Det låter ju bestickande. Och ordet monopol låter avskräckande, som en rest från ett grått DDR-förflutet.

Jag undrar vad suparkompisarna i Solursparken här i Vällingby skulle säga. Inte för att de läser Svenska Dagbladet, men någon kanske snappar upp tonerna från ovan. Och inte för att de importerar själva, för det är inte direkt smärtfritt för den som saknar dator. Och inte heller för att de har råd med några utlandsresor. Det är bra långt till utlandet för den som lever på en liten sjukpension. Men ändå. De är nog inte precis några vänner av Systembolaget, därtill har de blivit nobbade för många gånger. Nåja, det löser sig för det mesta. Langare finns ju alltid. Men det kan kännas lite onödigt krångligt att berusa sig understundom. Tänk om man bara kunde gå till Coop och köpa sin Rosita.

Jag tror inte att Svenska Dagbladets ledarredaktion vill göra det lättare för parkgänget att sprita. Det är inte poängen. Jag tror inte heller att den tycker att allmänhetens bekvämlighet ska gå först - det stolliga förslaget från Carl B. Hamilton om hemkörning från Systembolaget avfärdas med att "det är varken att hänga med eller att förvalta den alkoholpolitiska uppgiften på bästa sätt". Och redaktionen medger generöst att monopolet fyllde en uppgift en gång i världen, tycker att smuggling ska stävjas och den yngre generationen skyddas från spritens skadeverkningar. Bra där. Men Verkligheten och De nya handelssätten måste beaktas, skriver man. Så nu ska jag ställa två frågor: 1/ Vems verklighet? och 2/ Vems handel? För det är här poängen med ledaren döljer sig.

Verkligheten är att om man är alkoholist slutar man inte dricka förrän alla flaskor är urdruckna eller man slocknar. Verkligheten är att tillgänglighet och missbruk går hand i hand. Utökade öppettider på Systembolaget leder till ökad misshandel, skadegörelse och annan brottslighet. Verkligheten är att pensionen tar slut fortare för alkoholisten, medan någon annan får mer pengar. I dag är det Systembolaget. I morgon är det köpmännen om SvD får som de vill. Nu ska det sägas att den här ledaren inte handlar om utökade öppettider, utan om ett avskaffande av monopolet. Samma kontrollsystem med legitimation, förbud att sälja till berusade etc. kan ju gälla även i köpmännens butiker.

Men det är i teorin. I praktiken kommer ett avskaffande av monopolet att leda till ökad tillgänglighet. Felet med Hamiltons förslag är att det är just Systembolaget som ska köra hem spriten och därigenom "jaga fler potentiella kunder vid dörren och konkurrera ut privata alternativ i monopolets namn", tycker Svenska Dagbladet. Vi har fri rörlighet för varor inom EU:s gränser, varför inte låta varorna flöda fritt även i Sverige? Så där har vi poängen och där har vi för vem de skriver. Det är deras artfränder som ska få tjäna pengar på att folk berusar sig, inte staten. Så varför inte bara skriva det? Det vore ärligare. Allt statligt ägande ska bort. Att en och annan råkar illa ut är smällar man får ta. För det är någon annans verklighet. Hyfsat smärtfritt, liksom.

Men vad ska vi enas om, då? - Inget särskilt.

Mångkulturalismen är ett kärt ämne för högerdebattörer. Får man tro dem är mångkulturalism (eller "multikulturalism" som de föredrar att kalla den) roten till allt ont (se här ett inlägg jag skrev i ämnet i juli 2010). Den håller oss alla i ett järngrepp med ena handen och håller för vår mun med den andra. Men nu är det dags att slita sig loss och äntligen prata, Prata, PRATA om det hemska. Det är förstås väldigt djärvt att på det sättet ta debatten med den allsmäktiga vänstern som har lyckats tysta alla kritiska röster, men det måste gå.

Inte för att debatten är på det minsta sätt ny. Inte för att kritiska röster har saknats. Inte för att det "politiskt korrekta" någonsin har fått högern att knipa käft. Men just nu brinner det i knutarna, verkar det som. Varför då? Jag fick nyligen frågan på Twitter varför vänstern är så tyst i debatten om mångkulturalism. - Kanske därför att det är en icke-fråga, utom för högern, svarade jag.

Jag ska förklara mig genom att ställa en fråga: Exakt vad är det kritikerna av mångkulturalismen vill avskaffa - och vad är det som stör så? Skolans hemspråksundervisning? Sametinget? Stöd till kurdiska föreningar? Tolkhjälp? Muslimska friskolor? Är Sverige verkligen så mångkulturalistiskt? Inte så det stör, vill jag påstå. Det är snarare lite krafs i kanten, särskilt om man jämför med de verkliga problemen med strukturell diskriminering av arbetssökande eller krogbesökare, med dold och öppen rasism och annan negativ särbehandling - allt sånt som var och en som inte heter Andersson, Petterson eller Lundström kan vittna om.

En av mina tweeps (personer som jag följer på Twitter) berättade nyligen om en vanlig fråga hon får: "Har du valt din man själv?" Ja, för hon har ju hijab. Och när hon var på mödravården frågade barnmorskan henne helt apropå om hennes man brukade slå henne. Av samma anledning: hennes utseende. Jag tycker att den här sortens attityder är ett problem, kalla mig politiskt korrekt. Jag tycker att det är värre att folk spottar på kvinnor i hijab, kallar dem "spöken" eller försöker slita av dem slöjan än att det finns skolor som har islam som profilämne (och inte "media").

Men se, vi måste problematisera och förlöjliga multikulti. Vi måste prata om det. Och när vi har pratat färdigt och enats om att multikulti är skit ska vi hitta på nåt annat att enas om. För alla är vi svenskar och därför lyder vi under svensk lagstiftning som ytterst bygger på svenska värderingar. Dessa måste vi kunna enas kring, och därför behövs en diskussion om det post-multikultiuppvärderande samhället. Till exempel ska vi enas om att vi alla lyder under Svea rikes lag och...

Ja, det tar liksom slut där. Det krystas och stånkas, men Det Goda Alternativet vill tydligen inte framkalvas. Det måste kännas pinsamt, med tanke på den långa liberala traditionen att värpa normativa principer för hur vi människor ska samspela i ett gott samhälle. Men jag tror faktiskt inte att det är någon slump. Vi behöver inte enas om nåt särskilt. Vi måste inte till varje pris betona att demokrati och rättvisa handlar om individer, inte grupper. För så har det sett ut länge i Sverige.

Men visst kan vi hitta på nåt. Låt se... Tänk om alla vi som bor inom kungarikets gränser kan enas om att Sverige är ett dödsbra plejs? Att svensk mat är god, att svensk litteratur väl värd att läsas, svensk natur värd att bevandras, den svenska musiken är ett under, att Postkodkampen är den yppersta underhållningen och att alla andra avundas oss midnattssolen, demokratin, jämställdheten, våra välutbildade väktare och vårt stora hårdostsortiment? Det är är förstås bara ett utkast; listan kan göras lång.

Ja, och sen får vi medborgarpoäng av en opartisk jury, ledd av Ulf Nilson, Per Gudmundson och Göran Skytte, för varje punkt vi kan pricka av på listan. Juryn får bli mycket stor, kanske varannan medborgare vore lagom. Men det skulle säkert gå. Vi kan väl avlöna dem med den där u-landhjälpen eller vad den heter nuförtiden. Jag föreslår vidare att poängen ska gå att lösa in på Willys, Lindex och SJ. Herregud, en sån sammanhållning vi skulle få, både vi äktsvenskar och alla ni andra som råkar ha flyttat hit efter 1523. Äntligen nåt att enas kring!

Eller också kan vi göra inget särskilt. Vi kan säga oss att lagar och regler och allt det där såklart gäller alla och att vi ska försöka vara snälla mot varandra på det där typiskt svenska lilla viset. Inte skräpa ner i naturen, betala tv-licensen, respektera att kvinnor som sover inte vill ha en erigerad Assange-pitt i häcken och så. Det har nämligen vissa fördelar att göra ingenting särskilt vad gäller identitetsskapande och nationell enighet: man får tid över åt de verkliga problemen.

Är det nödvändigt att "bära upp välfärden"?

Maud Olofsson höll ett avskedstal i Almedalen i går och passade på att hylla "invandrarna" som "bär upp välfärden". Så här citerar DN henne:

Vet ni att Sverige får ett nettotillskott med 10.000 högutbildade invandrare varje år? En av tre apotekare och en av fyra läkare är människor med utländsk bakgrund. Kära vänner, det är invandrare som bär upp välfärdens kärna.

Nu kan man undra om det är just farmaceutisk sakkunskap och läkarvård som är välfärdens kärna, men låt gå för det. Frågan jag vill ställa är i stället hur detta senkomna försvar för Våra vänner invandrarna ska tolkas. Ville Olofsson mellan tårarna sätta Centerpartiet på kartan som empatins och mänsklighetens banérförare? Var det en känga mot alliansbrödernas alltmer tilltagande främlingsfientlighet? Eller ska hennes retorik om hög utbildning och vilja att bygga samhället genom småföretagande ses som ett sätt att säga: "Vi måste ställa krav på alla de andra, de som inte är högutbildade eller vill starta småföretag"? Om detta ser jag inte en rad i någon av våra dagstidningars kommentarer, vilket är typiskt för den ytliga journalistik som dominerar rapporteringen från Almedalsveckan - en journalistik som passar den idémässiga torftigheten.

Bengt Göransson skriver i Därför skyr jag Almedalsveckan om vilket jippo veckan har utvecklats till. Lobbyister och journalister frotterar sig med politiker under några dagar av specialskrivna tal och meningslösa seminarier, därefter reser alla hem och förklarar sig mycket nöjda med resultatet, för allt annat vore ju att säga att energin och pengarna varit bortkastade:

Men för det politiska samtalet, för väljarnas ställningstagande spelar veckans många begivenheter ingen större roll, det är jag övertygad om. All opinions­bildning är en mycket mer komplicerad process än många tror.

Och att som Jan Björklund vifta med ryssen kommer-utspel om 5 000 soldater på Gotland och utbrista: "Har väl Gotland fallit får vi aldrig denna fagra ö åter!" är inget exempel på opinionsbildning. Det är ett exempel på populism och symtomatiskt för Almedalsidén. Här ska nämligen våra folkvalda, och då framför allt partiledarna, försöka kapa åt sig så mycket uppmärksamhet som möjligt genom att komma med till intet förpliktande utspel. Jag betvivlar att Folkpartiet kommer att göra detta till ett skarpt förslag, eller vad tror ni?

Så där har vi nog den egentliga innebörden i Maud Olofssons retorik om invandrare som välfärdens kärna: det är bara tomma ord. Dagstidningarna kanske gör helt rätt i att fokusera på hennes tårar i stället. Annars kunde man ju tänka sig att någon skulle fundera lite på det där med vad som ger en människa hennes värde i Sverige, nämligen arbete. Man kunde resonera kring hur denna diskurs påverkar arbetslösa, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer eller ensamkommande flyktingbarn. Man skulle rentav kunna fråga sig varför borgerliga ledarskribenter och allehanda Timbroslödder är så besatta av att "problematisera" mångkulturalismen och ställa detta i relation till tanken på Den goda invandraren, den som startar eget eller från början kan allt om plasmakoncentrationer av läkemedel.

Men tanken är förstås befängd. Ytterst få är intresserade av den verkliga idépolitiska debatten i vårt land. I ett annat Almedalen hade vi kunnat få åhöra spännande utbyten mellan konservativa och liberaler, mellan socialdemokratiska reformister och socialister av ett rödare ylle. Vi hade kunnat höra Göran Rosenberg diskutera Marx med Jan Myrdal eller så. Vi hade kunnat diskutera globalisering kontra nationalstat, få den internationella finanselitens rovdrift på välfärdssystem och fattiga genomlyst, diskutera Festung Europa kontra krav på fri migration, och så vidare. Men det är i ett annat, drömt Almedalen. Nu får vi nöja oss med upprunkade stridskukar och genusifierade tårar. Om det är nödvändigt att bära upp välfärden för att ha ett värde som människa slipper vi tänka på.

Till kritiken av Ohly

Jag är inte speciellt fäst vid Lars Ohly, men retar mig rejält på såväl Katrine Kielos som Dagens Nyheters angrepp på hans tal och person i dag. Tongångarna är inte precis nya, ska sägas: Ohly är lättsinnig med skattebetalarnas pengar och föreslår dyra reformer utan finansiering. "Ansvar är i stället att spendera pengar man inte har", skriver Kielos ironiskt. "Vänsterpartiet [har] som vanligt lättare att kortsiktigt spendera pengar på dyra reformer än att skapa förutsättningar för långsiktig välfärdstillväxt", skriver DN.

Men vem är det som slösar med skattebetalarnas pengar? Alliansens jobbskatteavdrag kostar 80 miljarder varje år, "pengar som skulle räcka till 240 000 heltidsarbeten inom välfärden", påpekar Kommunalarbetaren. Och inga sysselsättningseffekter går att förmärka (läs mer om detta hos Alliansfritt Sverige). Vem är det som slumpar bort våra skolor, vårdinrättningar och hyresrätter till underpriser? Tala om ansvarsfull politik.

En vänster utan Ohly, hoppas DN på. För han har ju inte varit framgångsrik i valen. Och detta beror nog på att han aldrig riktigt tog avstånd från kommunismen. Nä, han har förstås alltid velat ha det som i Kina eller Ryssland. Jag vet inte hur många gånger Fredrik Reinfeldt har tagit avstånd från Gösta Bohmans försvar för Vietnamkriget, men det är klart, partiet har ju bytt namn. Så det är En Helt Annan Sak.

Kielos skriver så här:

Klyftorna ökar, fattigdomen sprider sig, 350 000 mäniskor är arbetslösa, skattesänkningarna äter barn, vinsterna är privata, skulderna är gemensamma, kvinnor har lägre lön och mindre makt - vi är vänster, so let's all commit suicide!

Det var ju väldigt lustigt. Låt oss ta livet av oss eftersom det finns orättvisor. Fast jag tror knappast att det är vare sig klassisk vänsterretorik eller Lars Ohlys mening. Kvinnor har lägre lön och mindre makt, men detta gäller förstås inte kvinnliga ledarskribenter. De kan skrocka åt att klyftorna ökar och fattigdomen sprider sig. Kielos cynism är motbjudande.

Om nu Vänsterpartiet har låga siffror i opinionsundersökningarna, tyder det inte på att deras politik är dålig? "Är det något Vänsterpartiet behöver för att åter vinna relevans i svensk politik så är det en förnyelse där det politiska innehållet breddas och man vågar förhålla sig till världen som den ser ut i dag", är DN:s recept. Vänsterpartiet borde vara tacksamma för den medicinen, ungefär lika tacksamma som Harold Shipmans patienter. Ja, låt partiet glömma bort tröttsamma gamla paroller om rättvisa och så. De kanske ska ägna sig åt lite förtäckt rasism i stället genom att falla in i kören av Timbroröster som problematiserar mångkulturalismen. Så får de säkert väljare.

Som alla vet är det majoriteten som har rätt. Alltid. Och har den inte rätt så äger den i alla fall megafonerna. Den senaste heter tydligen Katrine Kielos. Svenska Dagbladet nästa?