Det bisexuella motjucket

Det bästa med att vara bisexuell är att man får så mycket mer att säga nej till. Jag ska förklara.

När jag träffar en attraktiv kvinna noterar jag att hon är attraktiv, sen går jag vidare. Med attraktiv menar jag förstås attraktiv för mig - jag gör inga anspråk på att vara en lika ofelbar smakdomare för skönhet som Stig Larsson är för litterär kvalitet. Eller gör jag det? Jag är ju inte dummare än att jag ser att bruden där har goda möjligheter att dra till sig någon som är sugen på en uppsättning regelbundna anletsdrag, strategiskt placerat underhudsfett, personlig hygien i toppklass, trevliga paltor, humor, intelligens och sånt där som får folk att prata om utstrålning. Visserligen är det olika vad folk poängsätter, men det råder ändå en konsensus om vad som är eftersträvansvärt i vår snöiga nord. Vi vet alla vem som är SNYGG och vem som är mer alldaglig. Med jämna mellanrum publicerar kvällstidningarna sensationella forskningsrön: avståndet mellan näsa och mun, proportionerna mellan haka och pannhöjd, läpparnas storlek och bredden mellan ögonen är lika med Naomi och Helena och Cindy och femtielva andra som man kör i en mixer och varmgräddar i Vogue. Idealkvinnan.

Ja, jag går vidare, och det är skönt. Jag slipper pavlovskt dreglande och halvbånge under kafébordet; jag trillar, kort sagt, inte dit. Inte per automatik. Jag kan till och med, TILL OCH MED, hinna tänka tanken att den här människan kanske inte är ett skvatt intresserad av mig. Hur otroligt det än kan låta. Hon kanske är flata, rentav. Hon kanske ser det här som ett samtal som inte per automatik måste föras med dubbla agendor, en vardagligt hej svejsig och en i lönndom dolskt savande. Jag önskar i alla fall att det vore så. Jag skulle vilja utstråla just det, att här sitter vi och äter en toscabit och det är faktiskt inget mer med det. Men det är en konst att förmedla det och inte alltid går det fram, förstås. Det är få män som kan låta bli att halka med blicken. Även jag kan halka fast jag inte vill. Men det är en väldig skillnad på det och på att tvångsmässigt klä av någon för sin inre syn, se varje medmänniska som potentiellt gnuggmaterial.

Samma sak gäller för män, fast med delvis andra förtecken. De flesta heteromän tänker sig nog inte att jag sitter där och drömmer om erektila vävnaders glatta koreografi. Inte för att jag gör det heller, inte i allmänhet. Men de ser sig sällan som objekt av den enkla anledningen att de sällan är det. Att vara man är att vara mer eller mindre osynlig i sin egenskap av man, men desto mer synlig i kraft av sina tjusiga åsikter och allmänna briljans eller så. Kvinnor blir ständigt mätta, vägda och befunna för lätta eller tunga eller, om de har "tur", godkända och därmed potentiella villebråd. Karlarna anar icke oråd. Det finns dock undantag. På stadens homogejställen finns det oerhört självmedvetna snyggingar, muskelpullor och exotiska skönheter som sannerligen vet sitt värde. Jag noterar det med och tänker att visst, det skulle vara kul att se dig naken. Men jag orkar inte. Jag behöver inte just dig just nu. En annan gång.

Nu finns det förstås heteromän som ser sig som guds gåva till kvinnligheten. Att de kanske är krumbenta peruaner på en och femtiofem eller ser ut som nåt slags tatuerade gödkycklingar på cellgiftsbehandling är en annan sak. Själva är de övertygade om sin förträfflighet. Och sen finns det såklart alldeles vanliga, gulliga och hemvävda killar som tjejerna faller för. Jag borde kanske inte uttala mig om det här, för jag går inte på heteroplejs och känner bara ett fåtal strejta. Men jag leker att det är så. Det jag vill få fram är att heterosexuell manlighet faktiskt är ett slags särart, om än en vanlig sådan. En heteroman vill ha heterokvinnor och lägger gärna manken till för att det ska bli så. Det är inget fel med det. Men den här energin blir lätt en smula enkelriktad. Tro mig - jag har själv varit där. Oj, så många drömmar jag har jagat, och aj så jobbigt det har varit ibland. Att gå ut som en enda värkande längtan och sen gå hem igen som en enda berusad misär är fan ingen lek. Ja, energin är enkelriktad, det vill säga utåtriktad. Heterotjommar blir inte så ofta uppraggade, och om någon tjej limmar på dem blir de ofta osäkra. Hupp - det är ju inget motstånd! Vafan, hon vill ha mig! Tala om drömläge, men är det riktigt okej? Är hon inte lite väl full eller gränslös eller rentav psykopat? Det är nog så lagom kul för den raggande tjejen att erfara den sortens misstänksamhet och skräck. Själv blir jag gärna uppraggad (bara så ni vet, for future reference som amerikanerna säger). Men i stort sett alla sänghalmsliga aktiviteter jag har upplevt har sprungit ur möten i vardagen, inte i raggsammanhang. Det tycker jag känns mycket roligare.

Om ni tycker att det verkar komplicerat att vara bisexuell så har ni både fel och rätt. Personligen tycker jag att det är synnerligen okomplicerat, ja befriande. Jag tänker inte så mycket på könet på den jag dras till. Jag blir lika kär i och/eller kåt på kvinnor som män. Eller inte, och det är här den befriande känslan infinner sig.

Men rätt har ni i att det kan vara krångligt att vara bi. Jag tror framförallt att det drabbar kvinnor. De blir accepterade av heterosexuella män, för vilken man har nåt emot tanken på att hans tjej stångar lite mus ibland? Tänk, här har vi ett gyllene tillfälle till den där trekanten som annars verkar så ouppnåelig. Att bisexuella tjejer inte precis lever för att ha trekanter tänker inte tjommarna på. Men det är svårt att vara bitjej bland lesbiska. Flatorna ser dem som opålitliga, inte riktiga flator - vilket de heller inte är. De tänker att rätt vad det är så hoppar hon i säng med en man, för varför är hon annars bi? De måste vara löpska på ett helt annat sätt, de kan inte nöja sig med det ena eller andra utan knullar allt som har en puls. Eller så säger de bara att de är bisexuella, för det är liksom enklare och inte lika hotfullt. Och om det inte är en lögn så är det en övergångsfas. På Qruiser skapas det med jämna mellanrum den här sortens föraktfulla diskussionstrådar om "fejkflator" och yada yada. Även bisexuella män kan råka illa ut i homonormativa sammanhang. Jag känner en kille som blev mer eller mindre utfryst när han blev ihop med en man som hade barn och en f.d. fru. Ingen riktig bög; det kan ju alla fatta hur det skulle gå. Men det gjorde det inte, för de är fortfarande tillsammans många år senare.

Att man är bisexuell betyder inte att man ständigt måste leva ut sitt intresse för båda könen. Många bisexuella lever i åratal i monogama förhållanden. Om "åratal" inte låter så imponerande kan det vara skäl att påminna om att halveringstiden för ett förhållande vilket som helst är bra kort i dessa dagar. Men det är alltså inte särskilt komplicerat att vara bisexuell i sig. Komplikationerna uppstår ur omgivningens fördomar. Det är som att vara tvåbent i en värld av trebenta och enbenta. Återigen: det är lättare för mig att vara bi än för en kvinna. Det framförs ibland att det skulle vara tvärtom, eftersom kvinnor kan kyssas och hångla med varandra på fyllan utan att bli stigmatiserade. Och visst, i just det ögonblicket och i den inramningen ligger det nåt i det. Men om man tänker efter lite är det samma trötta attityd även där, som om kvinnors sexualitet skulle vara lite fnissig, som om det där de gör under täcket bara är tjejmys. Som om kvinnors sexualitet inte skulle vara lika vrenskande, pockande, komplicerad och underbar bara för att det är mer acceptabelt med ömhetsbetygelser mellan dem. Att det på ett personligt plan kan kännas okomplicerat att vara bisexuell innebär inte att man tar lätt på sexualiteten. Jag kan inte hångla upp en man på dansgolvet på ett strejtställe, men ingen avfärdar heller min kättja med att den inte är på allvar.

Nå, finns det ingen bisexuell liten värld där vi kan äta våra toscabitar i fred, samtidigt som vi gottar oss åt vår allmänmänskligt vittomfamnande sexualitet? Nej, det är inte mycket bevänt med bivärlden. Jag har varit några gånger på särskilda bidagar och biställen. Man kan tycka att jag skulle känna mig hemma där, men är det någon gång jag har upplevt främlingskap så är det i de sammanhangen. Männen där måste liksom vara så bisexuella®. Det är för mycket "Titta, mamma - jag är bi!" över det hela. Tvärrandiga tröjor med båtringning, lite puder och mascara och tjolahopp så fria vi är. Och hippie-femmiga brudar med hår på benen och konstig dansstil. Include me out. Jag tror inte att det finns några såna klubbar längre, och skönt är väl det. De behövs faktiskt inte heller. Vi kan gå på helt vanliga homogejställen, för vi är rätt många som inte är monosexuella - och det tänker vi inte skämmas för längre. Hör ni det, era monosar? Men jag skulle önska att heteronormen en dag hade försvagats så mycket att vi även kunde gå på heteroställen utan att riskera en smocka. Tills vidare får vi finnas oss i att vara en subkultur i såväl normkulturen som subkulturen.

Trots allt är det ändå så som jag skrev i inledningen. Jag tycker att det är skönt att kunna säga nej, om än i andanom, till dig och dig och dig. Unfuck you, liksom. Det är inte okomplicerat att vara monosexuell, alla har vi väl våra små problem. Men själv är jag glad att jag har ett stort smörgåsbord att rata - eller att välja från om andan faller på. Det bisexuella motjucket som jag flaggar för i rubriken är alltså till stor del ett antijuck, eller låt oss i mitt fall kalla det världens svagaste motståndsrörelse.

Varför all realism är magisk

Jag var nio eller så och hade röda hund eller så. Något slags tidig barndom var det, och något slags längre sjukdom som nu bara är en bokstav i en vaccination. Jag låg i min smala men sköna säng med kortklippt hår och blanka kinder och läste "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius, varför vet jag inte, men jag antar att jag hade fiskat fram den ur någon bokhylla. Det var svår läsning, för det som i vanliga fall är en serie i fem band var här en mycket tjock bok, om än kort på höjden. Det var omöjligt att hålla den på rak arm, så jag vände mig i sängen varje gång jag påbörjade en ny sida. I början var även det väldigt besvärligt eftersom ett fåtal sidor skulle balanseras mot flera hundra, men mot mitten tog det sig. På slutet blev det förstås samma historia igen, men då var jag så van att jag knappt tänkte på det. Dessutom var boken mycket spännande. Jag minns absolut ingenting av innehållet, men det minns jag. Nu undrar jag varför vi hade den hemma. Antagligen hade den nedärvts oläst genom åtminstone två generationer innan den hamnade i händerna på en liten sjukling med en antydan till Beatleslugg. Jag minns min röda sänglampa av knottrig röd plåt, format lite som en köksfläkt. Den gick att vinkla, vilket jag undvek eftersom den blev brännhet. Att klistermärket med en ESSO-tiger ovanpå inte förkolnades är ett under. Jag har en gammal bild på mig där jag ligger och läser. Dekalen ovanpå lampan ovanför den smala, ombonade sängen, en filt med överlakan och så jag. En bild av trivsel.

Bokslukaråldern, brukar den kallas. Jag kom aldrig ur den. Den oerhörda, överväldigande glädje som infann sig när jag insåg att det inte bara fanns en bok av Jules Verne eller att serien om de tre musketörerna bara fortsatte och fortsatte, eller när jag upptäckte ett dusssintal barnsliga detektivböcker som någon kusin hade tröttnat på, motsvarades senare av Sherlock Holmes-böckerna eller Edgar Allan Poe eller Alistair Macleans spänningslitteratur med fasor och intriger, eller långt senare av Tidens ryska klassiker där bok efter bok efter bok var små pärlor. Och så blev det Herman Hesse och Dostojevskij och andra författare som inte bara hade skrivit enstaka verk utan hela, sammanhängande fresker. Mot det har livet inte mycket att erbjuda. I litteraturen hänförs man och svimmar och har lungsot, irrar omkring febrig av kärlek och poesi, förföljer skugglika varelser i dimman, försjunker i opiumrus, kastar sig utför stup, jagas av vålnader. Man går inte till kiosken och köper en ask Tuttifrutti även om det också är ett glädjeämne i det lilla.

Men fråga mig inte vad alla böcker har handlat om, för det har jag glömt. Ta en bok som "Mulattkvinnan" av Asturias. Herregud, vad jag älskade den! Och herregud vad jag har glömt bort den. Ibland är det nog lika bra. Jag skulle aldrig i livet läsa om Herman Hesse, till exempel. Jag vill tro att han är bra, men misstänker att jag skulle fnysa i dag. För att inte tala om vissa andra författare av mer dagsländeaktig natur, som Carlos Castaneda eller Robert M. Pirsig. De är säkerligen riktigt pinsamma, men då förde de mig för en kort tid in i en fascinerande värld. Så man kan glömma på olika sätt. I det senare fallet är glömskan nästan aktiv.

Man kan ju tycka att det är synd att ha läst Bröderna Karamazov och inte minnas ett jota, mer än att Aljosja nog var lite grann som Aramis, fast såklart ännu mer livfullt skildrad. Men mig gör det ingenting. Jag har läst rubb och stubb av Saul Bellow, Isaac Bashevis Singer, Graham Greene, Anthony Burgess - allt är borta. Jag dyrkade Gogols noveller och epik men har bara kvar vissa fragment. Jag var andäktig när jag läste "Hadrianus minnen" av Marguerite Yourcenar, men det är också det enda jag minns.

När jag var femton eller så fick jag "Den stora gruvstrejken" av Zola av någon av mina systrar. Den skulle liksom få mig att öppna ögonen för en bister verklighet, tänker jag. Och visst gjorde den det, liksom Saarikoskis torpartrilogi eller Väinö Linnas soldatromaner där man hade ett mustigt språk och rullade sig en mahorka, något slags vansinnigt rykande cigg av tidningspapper och billig rysk tobak. Bönderna plöjde den karga jorden, folk trälade i fabrikerna, blödde och dog. Ja, det är ungefär vad jag bär med mig. Men Tolstoj orkade jag aldrig med. Han var för fin, på nåt sätt. Krig och fucking förädlad fred, som en rokokomöbel strandad i en leråker.

Och så finns det litteratur som jag verkligen inte vill minnas, för den är för ångestdrivande. Jag var tvungen att sluta läsa Kafkas "Slottet", för jag ville bara dö. Då hade jag ändå läst "I straffkolonin", där delinkventen fick sina synder inristade på ryggen av en infernalisk maskin med tusen nålar. I det ögonblick texten klarnade och fången äntligen förstod spetsades han som en insekt och kastades åt sidan. Jag vill inte läsa om den boken heller. Men jag skulle gärna läsa om alla de där så kallade magiska realisterna från Sydamerika. Och nu vill jag alltså påpeka det som borde vara självklart: all realism är magisk. Det är också anledningen till att det finns ett specifikt litterärt verk jag verkligen vägrar att läsa om.

Den där lille bokslukaren i sin bädd med ESSO-tigern på lampan mysande ovanför bor naturligtvis kvar i mig. Men något som också lever kvar är verkligheten utanför sängen. Den var inte bara betydligt mer prosaisk, den var skrämmande och ensam. Och många, många år senare befann jag mig i en liknande situation. Den värld jag med mycken möda på något sätt hade betvingat, eller i alla fall lärt mig hantera, kantrade plötsligt. Jag hade inte direkt tillgång till litteraturens tröstebädd heller, även jag jag nyligen hade upptäckt Saramago. Men Saramago är så långt ifrån verklighetsflykt som man kan komma. Hans världar är fantastiska och ibland magiska i sin realism, men de är samtidigt ett idogt petande i smärtnerver man inte visste att man hade. Så här står det i inledningen till "Alla namnen":

Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har.

Och det minns jag, för så var det verkligen. Att två äktenskap hade kraschat var en sak. All jävla smärta var en sak, sönderpressade kindtänder och utbrändhet och ekonomisk ruin var en sak. Men att vakna upp som Mumintrollet mitt i vintern och finna att världen är helt förändrad gör att man med nödvändighet måste ställa sig frågan om det inte är man själv som har förändrats, och det oåterkalleligen.

Jag skrev dagbok på Qruisern under den här tiden. Jag hade aldrig skrivit något förut, även om jag som alla andra hade närt hemliga författardrömmar. De drömmarna var omöjliga, för dels var jag för lat för att ens sätta en penna på papperet, dels framstod de som så löjliga i skenet av en överväldigande världslitteratur. Men nu skrev jag alltså, av självbevarelsedrift och ett behov av att förmedla allt jag upplevde. Jag hade inga litterära ambitioner eller så. Jag skrev inte med baktanken att en dag publicera. Men dagboken fick en mirakulös effekt: den gav mig kontakt med vilt främmande personer som blev mina vänner och älskade och vägledare i den här igensnöade världen där mitt namn inte längre var igenkännligt. Ja, realism blev magi ur vilken en ny realitet kunde spira. Jag började om, som så många gånger förut, men nu på ett helt nytt sätt och kanske för sista gången. Jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.

Det är det här jag inte kan läsa. Det gör för ont. Jag fick flera år senare för mig att trots allt publicera dagböckerna, varför minns jag inte riktigt. Jag tror att det delvis var på uppmaning. Hursomhelst började jag klippa och klistra. Jag tog hela min tid på Qruisern, med inlägg i diskussionsforum för bisexuella och polyamorösa, med långa mess-växlingar med mina nyvunna vänner och med dagböckernas bistra och ibland fantastiska verklighet, ja, jag försökte göra en roman av det. Många timmar satt jag med C, som också skrev, och med Marty som ju var en etablerad dramatiker och språkvirtuos. En dag skickade jag iväg tjocka buntar till en hoper förlag, utan att egentligen tro att det skulle bli nåt. En av lektörerna skrev mycket uppskattande men det passar inte vår profil, och ja ni vet hur det kan låta om ni själva har försökt. Jag gjorde ett sista försök med ett numera nedlagt förlag, men fick vänta i evigheter på deras respons - mycket längre än med de etablerade och stora förlagen. Jag blev förbannad och drog tillbaka manuset. Än i dag känner jag ett visst groll, och det är nog ömsesidigt. Men det kan kvitta, för jag är faktiskt glad att det inte blev någon publicering. Jag har kvar alltihop, men jag förmår inte läsa det, för jag vill inte vada genom och över de där tårfloderna igen. Det är delvis av magiska skäl, misstänker jag. Kanske kan monstret vakna till liv, kanske ska livet åter spela mig ett sånt där cyniskt litet spratt, på det där fullständigt likgiltiga viset som är livets.

Jag skrev ovan att Saramago inte är mycket till verklighetsflykt, men det är förstås lögn och förbannad dikt. Stor litteratur kan aldrig vara verklighetsflykt, för den slungar oss rakt in i någons verklighet så att den framstår som vår egen. Den ger oss mod att leva, den erbjuder de finaste analysverktyg för mänskligt beteende, den är teleskoperande och mikroskoperande och galopperande - skitsamma om vi glömmer den sen. För vi bär med oss den för evigt. På så vis är också all litteratur realism, fast magisk. Det går inte att skilja på vad som är vad, i varje fall kan inte jag göra det. "Så fort man börjar skriva blir det fiction", sa min vän C. när vi diskuterade min roman. Ja, och så fort man läser fiction blir det verklighet.

Sen tre år tillbaka har jag proppat hjärnan full med teorier, först i pedagogik, sedan i genusvetenskap. Och en helt ny värld har öppnat sig för mig. Det finns så oändligt många fantastiska tänkare att jag blir alldeles kallsvettig av tanken på allt jag missat och allt jag aldrig kommer att hinna med. Jag har givetvis glömt det mesta, allt annat vore orimligt. Men precis som med skönlitteraturen sätter den akademiska litteraturen djupa spår i mig. Jag har fått en helt ny syn på världen; det är faktiskt ingen överdrift. Nackdelen med det idoga pluggandet är att jag har blivit skönilliterat. Jag hinner inte läsa "Swanns värld" trots att det kanske är det allra mest fantastiska jag har läst. Men den finns kvar, liksom de verk av Saramago jag har sparat till den dag han skulle dö och aldrig skriva något mer. Nu är han verkligen död, men han finns kvar i mig och det finns mer att upptäcka. Det är okej, jag tar det sen.

Det händer dock att jag läser förströelselitteratur mellan varven. Med jämna mellanrum kollar jag i Pocketshopen om inte Michel Connelly, Patricia Cornwell eller Jeffrey Deaver har skrivit någon ny smaskig deckare. Sen sträckläser jag den, nästan i smyg och med en viss skam, lägger ifrån mig den med en suck och kastar mig över Lois McNay eller Bourdieu igen. Även den här sortens skönlitteratur glömmer jag, men på ett kvalitativt annorlunda sätt, för den är just ingenting att minnas. Den är som att se någon underhållande biofilm. (Nu ska jag inte börja tjata om alla filmer jag har sett och glömt, för de är tusentals. Visst har jag favoriter där med, som "Spegeln" av Tarkovskij, eller alla filmer av Fellini och Kurosawa och Fassbinder och och och. Även här finns det en stor skillnad mellan oförglömligt och bra-men-skräp.)

Bara en sista sak. Man kan tro att akademisk litteratur ska vara torr och teoretisk till sin natur. Det är precis tvärtom, skulle jag vilja påstå: riktigt bra akademisk litteratur är frustande och överväldigande och synnerligen praktisk. Dessutom försvinner naturligtvis inte författaren även om vederbörande kanske inte direkt beskriver en ringklockas spröda klang i barndomens trädgård. Läs lite av Bourdieu så får ni se hur fäst han är vid att uttrycka sig i paradoxer, eller läs Johan Asplunds "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" så kommer ni att jubla åt hans språk och snillrika formuleringar. Jag blir väldigt fäst vid många av de här författarna, inte bara för att de ägnar åratal åt de mest besynnerliga projekt, utan för att de faktiskt är ganska rörande i sin iver att analysera och briljera, väcka debatt och få uppmärksamhet. Det är också magisk realism, måhända mer pragmatisk än pratmagisk, men ändå.

Att komma ut ur garderoben är en stor sak. Jag tror inte att jag hade vågat om det inte hade varit för alla böcker jag har glömt. De fick mig att inse att det finns andra världar, vissa av dem möjliga att bebo. Och många av dem handlar just om hur denna trånga och mörka tillvaro kan förbytas i en med ljus och syre. Ja, garderoberna äro legio, men de har faktiskt en dörr. Tala om magisk realism.

"Date Sexy Thai Women"

Ibland kollar jag med Statcounter vilka besökare jag har haft på den här bloggen. Det är mindre för besöksstatistiken - den bjuder sällan på några överraskningar - som för att jag understundom upptäcker för mig okända bloggar som länkar till mig. Så har jag hittat flera favoriter. En annan rolig grej är att se var mina läsare befinner sig. Det sitter t.ex. någon i en liten amerikansk industristad och läser mig, eller någon i Ryssland, Australien, Indien och så vidare. De flesta har bara råkat hamna på min sida av en slump och raskt klickat sig vidare, men några återkommer gång på gång. Exilsvenskar, tänker jag mig. Ett par gånger har jag haft såna läsare i Thailand, och nu när jag loggade in på Statcounter kom det upp reklam om dejtingsajter, bland annat en med texten i rubriken: "Date Sexy Thai Women". Jag vet inte riktigt varför "Sexy" står med versal, men det är kanske för att betona hur oerhört sexiga thailändska kvinnor är. De är det med stort "S", uppenbarligen.

Jag hade ursprungligen tänkt skriva min C-uppsats om just dessa thailändska kvinnor, eller snarare bilden av dem i Sverige. Jag gjorde en del research, men tappade sugen och bytte ämne - och bytte ämne igen. Men åter till thailändskorna. Visste ni att det finns ett helt forum tillägnade dem? Här utbyter svenska män sina erfarenheter av dessa exotiska små varelser, berättar hur annorlunda de är mot svenska surkäringar med sin konstanta huvudvärk, tipsar om bordeller, priser och annat som kan vara relevant för den som reser med prasslande sedlar och ett pockande skrev till länder där kvinnorna är precis som man vill ha dem. Det är oändligt motbjudande, men på sätt och vis fascinerande: Vilka är dessa män? Varför är de så här? Vilken bild har de av sig själva? Är det verkligen 2010?

På en annan sajt (jag tänker inte göra reklam för någondera) kan man läsa en lång tråd om hur man hittar thaimassageställen där man kan få "lyckligt slut" till en billig penning. Det visar sig att en av Stockholms gratistidningar på onsdagarna har haft en särskild thaimassage-annonsdag. Alla som annonserar då är förtäckta bordeller, i alla fall om man får tro de entusiastiska sexköparna. Vissa newbies frågar ivrigt hur man bär sig åt, andra svarar myndigt hur man gör och vad det kostar, medan åter andra berättar att de minsann har gått från ställe till ställe utan napp. Så starkt är tydligen suget.

Visst förekommer det prostitution på en del massagesalonger. Men jag undrar hur det känns för alla de andra. Det går nog inte att erbjuda thaimassage utan att med jämna mellanrum råka ut för män som utgår från att det hela ska sluta med en avrunkning. Det går nog inte ens att vara thailändska i Sverige utan att med jämna mellanrum få erfara hur man ses - särskilt inte om man råkar vara gift med en svensk man. Det fattar ju alla: en importfru. Ett före detta fnask (det förekommer att nattklubbar inte släpper in kvinnor med asiatiskt utseende p.g.a. prostitutionsmisstankar). Ja, här har vi en liten underdånig varelse. Alternativet är inte bättre: en riktig kvinna. En som inte tjafsar om feminism. En glad, öppen och lite naiv blomma från Östern i vår snöiga Nord.

Lissa Nordin har skrivit en väldigt bra doktorsavhandling som heter "Man ska ju vara två"; jag tror att jag har nämnt den här förut. Här handlar det om ensamstående män i Västerbotten, varav en del åker till Ryssland för att hitta en partner. Skillnaden är inte så stor. I båda fallen kan mannen misstänkas för att ha blivit manipulerad av sin "importfru", och är han inte det så är han i alla fall en ömklig karl som inte förmår hitta en svensk kvinna. Visst kan man tycka synd om dessa män. De är inte per automatik några mansgrisar från förr, även om deras kvinnosyn nog kan lämna en del övrigt att önska ibland. Kanske drömmer de bara om ömhet och närhet och vet inte hur man ska bära sig åt för att få drömmen att gå i uppfyllelse. Men jag ska erkänna att jag nog har vissa fördomar mot dem, och då har jag ändå varit gift med en kvinna av ryskt ursprung.

Det här är dock en västanfläkt mot mina fördomar mot svenska män som åker till Thailand. Har man läst vad som skrivs på det där forumet, eller i otaliga reportage i våra medier, är det svårt att värja sig från misstanken att de är sexköpare hela bunten. Det är därför jag aldrig har varit i Thailand och aldrig kommer att resa dit (ja, bortsett från att jag inte gillar att resa överhuvudtaget.) Blotta tanken på att bli betraktad som en plånboksturist med halvbånge gör mig illamående. Och tanken på dessa svin som jag skulle associeras med fyller mig med hat. Så där, nu har jag fått ur mig det. Jag skulle gärna hålla de här tankarna på en lite mer akademisk nivå, men det tar stopp. Om du är en av dessa män, och har snubblat in här på grund av rubriken, har jag ett gott råd: knäpp gylfen. Eller häng dig - det skulle jag kalla ett lyckligt slut. (Men skriv ingen kommentar, för jag kommer inte att publicera den.)

Nej, det blir inte mycket mer än så här i dag. Jag vet inte om någon som har läst det här har upptäckt nåt nytt. Det var också därför jag övergav ämnet som uppsats: det skulle bli för förutsägbart. Var och en som har en gnutta fantasi inser hur vidrig situationen måste vara för åtskilliga thailändska kvinnor i Sverige. Men jag vill nog modifiera mitt råd ovan en smula. Jag tycker förstås inte att någon ska hänga sig. Du kanske kan läsa genusvetenskap i stället?

Jag skäms inte för att vara svensk man. Att uttrycka en sådan skam är ju bara ett annat sätt att säga att man hejar på rätt lag. Det är att tänka att om bara vi reformerar oss medelst bot och bön så har vi ett vinnande koncept: den schyste svenske mannen. Saken är klar, vi kan koppla av och glömma alla förtrycksordningar. Men det är att inte ens gå halvvägs mot ett Sverige där thailändska kvinnor slipper vara exotiska.

Sveriges svartaste män, eller Hur Jesus gick på vattnet

En man. En röst. En legend.
Ja, så lanseras faktiskt filmen om Cornelis Vreeswijk, till bilden av en man i svart skinnpaj som kisar diaboliskt mot oss, med gitarren i höger armveck. Är inte hans vänstra ögonbryn en liten aning upphissat? Jo, jag tror det; på ett minimalistiskt sätt. Ifrågasättande. Rebellisk. Mörk.

Ja, Sveriges manligaste män går rakt in i mörkret. Utan att väja. På jakt efter det sanna. De är ute efter känslan, va. Hajar du - det äkta, raka. Teater, sa en gång Thorsten Flinck, ska vara som en distad gura som ligger ensam och skriker på scenen. Och Ola Rapace ska snart upp i ringen. Han har sparrat i fyra år och lagt på sig en massa muskler inför rollen som Bosse Högberg. Ja, ni vet: Boxaren. Kvinnomisshandlaren. Legenden. Ja, det är tunga grejer. Det kanske vore fel att säga att Ola har fått blodad tand av att ha gått in i rollen, men visst. Nu ska han visa vad man kan åstadkomma med lite guts. Smällarna får man ta. Det är som livet. Du kanske tänker att det går bra för dig just nu. Men du? Det kommer ett ras på det.

Sen har vi Fred, förstås. En man. En gitarr. En plufsig uppsyn. Ja, han var som ett gammalt bergatroll. Han gjorde en resa. Det har flera av Sveriges svartaste män gjort. Micke kom från Jakan till Plaza och Galeasen, den svartaste teatern. Sen kom han till de stora scenerna, till filmen. Ja, det blev ju lite ytligt ibland, men det är smällar man får ta. Har man en viss höjd kan man göra vad fan man vill och garva åt det. Det man under inga omständigheter får göra är att fnissa eller sitta med benen i kors. Vad fan, stå för vem du är! Sitt med benen brett isär. Könet är ju drivkraften.

Eller som Etienne Glaser en gång sa, med sin ljusa stämma: "Det är för lite kuk i svensk teater." Stackars Etienne, han skulle aldrig ha fått lattja med Fred och gänget. Men han hade ändå rätt inställning. Som Stig Larsson med sin fäbless för kriminella. Han är inte precis svart, men nere i skiten har han varit. En gång satt han, Magnus Florin, Horace och ett gäng andra stora män i redaktionen för tidskriften Kris. Där fick man absolut inte säga något som inte var briljant. O fasa att göra bort sig där.

Så det finns alltså de svarta männen och så har vi deras intellektuella motsvarigheter. Sen har vi de heliga männen. Därefter har vi deras hangarounds, lärjungar, scenskoleelever, fristajlande estradpoeter och rappare från ferorten, len. Jag bor inte långt från Ken Ring. Hässelby, du vet. Tunga grejer. Det är lite kred, inte sant? Äsch, jag får inte säga "inte sant", för då låter jag som Povel Ramel, en av Sveriges vitaste män. Men åter till de heliga männen. När var ung skulle man gärna lifta till Indien, träffa en sån, röka en massa maja och se, se skiten va. Fan vilka mörka prylar. Fattigdom och grejer. Sen kom man hem till villan i Smedslätten med ett förklarat skimmer över sig.

Själv trodde jag aldrig på att Jesus verkligen hade gått på vattnet, men det kan göra detsamma. Bilden sitter ändå där på näthinnan: oroliga lärjungar i en gisten eka (en gång tillverkad av Fritjofssons i Eksjö) som plötsligt får se Mästaren komma skridande bredvid, lugn som en filbunke. Jag har alltid tänkt mig att han liksom vadade, med kaftanen slafsande kring anklarna. Men ju mer jag tänker på saken desto mer komplicerat blir det. Om fjärden låg blank som ett nybonat golv och solen stod på Orrberget vore det en sak. Då kunde han knata omkring på fiskbensparketten och bara blöta ner fotsulorna. Vattnet skulle alltså vara hårt - för honom. För lärjungarna vore det inte alls så; relingen skulle vara ett par decimeter över ytan, ekan skulle vagga lite av årtagen och mjukt glida fram. Paradoxalt, men okej. Det tillhör ju inte vanligheterna att gå på vattnet.

Men tänk om det inte bara var en laber bris den dagen, utan om det hade börjat friska på? I så fall vore sjön allra minst krabb och vadarscenariot aktiverat. Med måttlig till styv kuling och därmed sammanhängande våghöjd blir det ännu mer komplicerat. Om Jesus verkligen gick på vattnet skulle det vara som puckelpiståkning, fast ännu svårare. Tänk er själva att det gungar som fan under fötterna - inte kan man skrida med samma värdighet då? Man måste parera och hoppa och fäkta med armarna för att inte tappa balansen, särskilt om man är distraherad av några beundrande hangarounds som envisas med att prata med en. Visserligen kan man tänka sig att Jesus svävade ovanför vattnet som en viss berömd förebild och gudfar, men det står faktiskt inte så i Bibeln. Man kan också tänka sig att U137 låg i periskopläge och att han gick på däcket. I så fall skulle han med jämna mellanrum få vågor ända upp i sitt obefläckade skrev. Minst. Den sjunde vågen kommer: SVOSCH! Kaftanen är dyngsur och Jesus stryker generat bort några vattendroppar från näsan. "Jo, så här... Det är inget märkvärdig med att gå på vattnet. Bara tro, mina barn, så skolen i blifva frälsta. Ursäkta, nu måste jag hämta en handduk. I veten väl att skuren frotté är överlägsen öglefrotté i uppsugningsförmåga? Dock att öglevarianten blir mer slitstark. Vi ses på 'Kornbrödet och fisken', hörni."

Nej, jag får inte ihop det, kalla mig klentrogen. Och lika klentrogen är jag inför Sveriges svartaste män. Män av deras ull kanske inte har en fullt så grandios självbild som Herren, men de sätter inte precis sina ljus under någon skäppa. De vet för övrigt inte vad "skäppa" är om man frågar dem. (I Bibel 2000 står det "lampa under sädesmåttet", vilket inte är särskilt poetiskt.) De har inte tid att läsa böcker; de måste mätta en hel publik som står där hungrande på Strand, och detta med ett minimum av löjliga gester och distade guror i bokstavlig eller överförd bemärkelse. Jag tycker synd om dem på sätt och vis, men ännu mer synd tycker jag om alla som faktiskt är beroende av dem som partners eller pappor. Jesus hade ändå ett och annat som talade för att han verkligen var helig, och någon suput var han inte. Men jag undrar om han hade vabbat eller pulsat fram med en tvillingvagn på en oplogad förortstrottoar i februari. Något säger mig att han hade överlåtit sina föräldradagar och liksom svävat fram i modden. Han var de enkla lösningarnas man, if you ask me.

Lite genusmedvetande skulle inte skada

1/ Jag fick ett brev från skolan där man berättar att pojkar och flickor har delat upp sig i lag i ett annars individuellt tänkt bollspel på skolgården. Det har rentav lett till våldsamheter - och vad tusan kan det bero på?

2/ En vän till mig arbetar på en förskola där personalen berömmer flickorna när de har söta kläder. Vad kan man dra för slutsats av det, om någon?

3/ På en annan skola i vår närhet är pojkarnas toalett utmärkt med ett blått hjärta och en sån där klassisk herrsymbol, flickornas har ett rosa hjärta och en damsymbol. Där står också skrivet "pojkar" respektive "flickor", (men alla sexåringar kan ju inte läsa). Att jag nämner pojkarnas toalett före flickornas beror på att pojkarnas är den närmaste från dörröppningen. Tänka sig. Och tänka sig att de allra flesta som talar om pojkar och flickor gör det i den ordningen - som läraren ovan.

4/ Hanne Kjöller förespråkar i DN att vi inrättar särskilda flickskolor så att flickorna ska slippa störas av "mindre begåvade och mer störande pojkar". Detta efter att det visat sig i en undersökning i Stockholm att flickor blir mer störda i skolan än pojkar. Som om det vore en nyhet.

Alla skolor, inklusive förskolor, är skyldiga att upprätta en likabehandlingsplan. Men det finns ingen skyldighet att damma av den med jämna mellanrum. Att man kanske stolt berättar om den på föräldramöten gör inte så stor nytta. Det är snarare tvärtom: den fungerar som ett avlatsbrev. Nu har vi en likabehandlingsplan, då kan vi andas ut och slippa tänka mer på saken.

Men genusarbete och annat antidiskrimineringsarbete behöver inte vara svårt. Man kan till exempel fråga sig varför flickorna behöver gå fem steg extra till sin toalett. Det är ingen stor sak i sig; barn brukar ha rätt pigga ben. Det är heller ingen medveten diskriminering utan beror helt enkelt på att vi alltid säger "pojkar och flickor" i den ordningen, precis som vi säger "svenskar och invandrare". När skolan bestämmer att dassen av någon anledning ska vara könsuppdelade tänker man först på pojkarna, och det första dasset tillfaller alltså dem. Tänker man alls, kanske man tänker att pojkar är otåligare och därför måste få kortast möjliga avstånd till sin toalett.

Jag förstår att flickor inte vill gå på pojktoaletter, precis som kvinnor inte vill gå på herrtoaletter. Men motsatsen gäller inte - varför då? Jo, för att pojkar, och senare män, pissar ner, glömmer att fälla ner fisringen och/eller att spola. Det är en naturlag, inte sant? Nej, det är inte sant att det är en naturlag. Lösningen är att slopa de könsuppdelade toaletterna och uppfostra pojkarna. Med lite tur kanske vi då så småningom slipper vuxna män som absolut inte kan hålla sig utan skvätter i närmaste port. Det vore ingen liten vinst, tycker jag. Låter det som en omöjlig uppgift? Tja, fråga hushåll som har två eller fler toaletter. Är de könsuppdelade, och om inte, varför inte? Varför ska pojkar och män grisa ner så fort de slipper familjens ögon på sig?

Lösningen på stökiga lektioner är inte den Hanne Kjöller inbillar sig. Visst tycker jag att flickor inte ska behöva bli störda under lektionstid. Men felet är att pojkar alls är störande och att flickor alls är skötsamma, vilket är samma sak fast tvärtom. Varför ska flickorna finna sig i att bli störda, finna sig i att vara duktiga och skötsamma? Varför är det stigmatiserande för pojkar att framstå som skötsamma? Om vi hade en genusmedveten förskola skulle vi slippa väldigt mycket av det här. De barn som kom från de numera berömda förskolorna i Gävle (där personalen började filma sig själv och såg hur kapitalt olika de behandlade barnen utifrån kön) togs emot med förundran när de började skolan. Vilka konstiga pojkar som kunde samarbeta! Vilka högljudda och kaxiga flickor!

Som sagt, genusarbete behöver inte vara så märkvärdigt. Men det måste bedrivas konkret och kontinuerligt i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man identifierar problem, gör upp en handlingsplan och följer upp med kontroller. Och man försöker se lite längre än näsan räcker, till exempel genom att fråga sig varför man har skilda dass eller berömmer flickornas kläder eller varför pojkarna är så bryska mot flickorna på rasten. Man kan läsa förskolans böcker eller skolans läroböcker på jakt efter stereotyper. Vem är hjälten, vem är berättaren? Varför samlar Arnes pappa på frimärken medan Annas mamma "samlar på relationer"? Sen kan man gallra ut och köpa nytt, i alla fall på sikt.

Barn reagerar spontant på orättvisor. När jag berättar vad en diktator är eller varför så många barn runtom i världen dör av diarré blir mina barn upprörda. När jag berättar om diskursen "invandrare begår fler brott" blir de också väldigt arga. Så varför accepterar de att pojkar har det bättre förspänt än flickor? Jo, för att den orättvisan inte syns, och i den mån skillnaden ens uppfattas framstår den som naturlig. Inte att undra på med tanke på att den cementeras redan på förskolan. Vi har alltså en maktordning som sopar igen spåren efter sig själv och därmed inte ifrågasätts, kan man säga med risk för att låta konspiratorisk. För att citera Pierre Bourdieu lite slarvigt: det är just för att folk inte är helt medvetna om vad de håller på med som deras handlingar har en större betydelse än de inser. Därför behöver vi någon som ser och som kan lära andra att se.

Nu har jag koncentrerat mig på maktordningen mellan könen, men även barn med utländsk bakgrund blir diskriminerade i skolan, liksom barn med någon form av funktionsnedsättning eller barn/ungdomar med andra sexuella preferenser än genomsnittet, eller barn till samkönade par eller barn med slitna kläder eller fel religion. Allt det är faktiskt inte bara beklagligt, utan förbjudet i lag. Medlet för att komma tillrätta med det är antidiskrimineringsarbete. Det är olyckligt att det redskap som förskolor och skolor har fått kallas likabehandlingsplan. För vi behöver behandla folk olika - på rätt sätt, enligt var och ens förutsättningar - för att ens kunna drömma om jämlikhet och jämställdhet.

Men om du som läser det här råkar arbeta inom skolväsendet föreslår jag att du tar fram det där dokumentet och jobbar för att det ska bli levande. Du kommer att få jobba i motvind, men det får det vara värt.

En lisa för själen

I går såg vi äntligen Staffan Westerbergs "Elvaåringen" på Brunnsgatan. Det här är ingen recension; ni kan ju läsa vadMaina Arvas har skrivit om ni vill veta mer. Men något hon inte tar upp, och jag inte riktigt hade förstått, var vilken poet han är! Att berättelsen som ligger till grund för föreställningen är väldigt gripande är en sak, att han är typiskt och helt sig själv är föga förvånande. Att hans diabilder som ackompanjerar berättelsen visar vilken konstnär han är är en annan bonus för den som kanske inte visste det. Men när han mitt i det relativt sakligt och alldagligt återberättande spränger in sjok av svindlande skönhet blir det omöjligt att värja sig. Det kanske kan låta småtråkigt med högläsning och diabilder. Men i hans sällskap har man inte tråkigt en sekund.

Det var utsålt i går och det kan nog bli svårt att få biljett till de återstående föreställningarna. Men ta chansen, är min starka, varma rekommendation. Det här är stor teater i ett litet format för den som vill se utan skygglappar. Jag ska avsluta med några rader ur Lars Rings recension, för de sammanfattar upplevelsen så bra:

Till sist vill man mest gråta. Språket är så vackert. Staffan Westerberg är så egen, så anarkistiskt knäpp och fräck, glad som en sommaräng över att ännu leva. Att få del av detta euforiska livsfacit är en ljuv och sorgsen lisa.

Ja, det är en sannerligen en lisa.

Tribunalen triumferar

När man bokar biljett på Teater Tribunalens webbplats uppmanas man fylla i sin inkomst, för här betalar man efter förmåga. Det är en fin idé, men när jag väl står i foajén och ser mig omkring känns det nästan parodiskt. Visst finns det en och annan låginkomsttagare här, till exempel studenter från Södertörns filosofikurser. Men gemensamt för oss i publiken är att vi har tillgång till ett kulturellt kapital utan vilket vi aldrig skulle sätta vår fot på en av Stockholms källarteatrar, särskilt inte när föreställningen bygger på texter av en 1600-talsfilosof: Allas krig mot alla, eller Fuck You, Mr Hobbes. Det känns rätt motbjudande. Tribban har dessutom gjort något liknande nyligen, nämligen "Det kommunistiska manifestet" - är det här deras nya giv, att göra teater av mer eller mindre omöjliga förlagor? Jag såg inte manifestet, men det jag läste och hörde lockade inte. Så det är med ganska låga förväntningar jag bänkar mig bredvid Marty.

Efter en liten stund ser vi på varandra - chockade. Det här är ju alldeles fantastiskt! Och glädjen bara växer allteftersom föreställningen växer fram. Hobbes torra katalogiserande av människans emotioner gestaltas på den fyrkantiga scenen av en ensemble som är så exakt och så fri och så jävla rolig att man bara gapar och jublar. Spelet pågår förresten även utanför scenen, som i Sex.våld.blod.äckel för några år sen. Den gången hade Brunes scenografi en nyckelroll, här är den inte lika högljudd - och det är bara bra. Ändå är känslan liknande: allt kan hända och allt händer, på och av scenen. Skådespelarna saboterar för varandra och river scenografin, de talar in i en kamera som projiceras på en filmduk, de anställer auktion på ett minneskort, de ackompanjerar det berömda vindsvåningsreportaget med "sexig dans" så att vi vrider oss av skratt - kort sagt, de gör livet osäkert för publiken. Vad är det som händer, vad menas med Hobbes texter, vad har det med KD:s partiprogram att göra? Det hade kunnat bli pannkaka av alltihop, gestaltningen hade kunnat bli krampaktig, scenografi, ljus och ljud ett mål och inte ett medel. Tala om att ta risker.

Frida Röhl, teaterns konstnärliga ledare, gör här sin regidebut. Det känns otroligt. Vill ni veta vad genial regi är, gå och se den här föreställningen. Fem av skådespelarna är som sagt scenskoleelever - märks det? Nej, det känns som om de aldrig har gjort nåt annat än stått på scen, som Leif Zern skriver i sin recension. Det är så exakt att man baxnar. Men exakthet är en sak, liv är en annan. Det går inte att glädjas åt teknik om det inte finns något bakom. Stor teater kan aldrig vara ekvilibristik, man måste se människan, inte en marionett. Och här gör man det, här blir man alldeles förälskad i dessa vackra människor som ger allt för vår skull.

Allteftersom föreställningen går blir den allvarligare. Vad gör vi av makten? Vad gör vi med varandra? Om det här bara hade varit en skrattfest hade jag lämnat teatern nöjd och glad, men nu är det så mycket mer. Det är så oändligt gripande, det är liv, det ger hopp om liv, det ger lust att leva. Vi står upp och applåderar på slutet och springer fram på trottoaren utanför, rusiga av upplevelsen. Senaste gången jag upplevde samma kombination av livsglädje, djup och anarkistisk yra var på Staffan Westerbergs Selma och Ågust. Innan dess var det nog just ovannämnda "Sex.våld.blod.äckel", men den älskade jag med ett par stora förbehåll - det här är ännu bättre. Så här är teater nästan aldrig, men när den är det kan man bara kapitulera. Jag önskar att fler fick uppleva det, för det här är inte bara teater för de redan frälsta. Vem som helst som har en gnutta hjärta i kroppen eller är nyfiken på vad teater handlar om borde se den här föreställningen.

Så skynda er nu. Om några veckor är den här föreställningen historia. Det är det tragiska med teater - och samtidigt något väldigt vackert. En filmskådespelare gör ett antal tagningar, sen bevaras scenen på film för tid och evighet. På teatern är det här och nu som gäller, och det laddar upplevelsen med en kraft som är så oändligt mycket starkare. När teater är som bäst slår det allt annat i upplevelseväg. Det här är sådan teater.

Den där jävla Mahatma Gandhi

Jag vill att alla ska tycka om mig. Så är förstås inte fallet, vilket gör mig ledsen; jag ser det som ett misslyckande från min sida. Jag vet inte exakt vilka som ogillar mig, men blotta misstanken att jag har gjort mig till ovän med någon är väldigt obehaglig. Jag tänker att denna någon går och knyter näven i andanom när den där jävla Niklas Hellgren kommer på tal. Eftersom jag är lika bra som alla andra på att dra förhastade slutsatser och generalisera utan goda skäl, får tanken på den där vredgade personen mig att undra om vissa leenden möjligen är falska. Vem tycker genuint om mig och vem håller bara god min?

Att vilja att alla ska tycka om en brukar inte räknas som en god egenskap. Det är ett tecken på bristande kurage, på konflikträdsla och allmän mesighet. Det enda som är värre är att gå omkring och noja över att folk kanske inte tycker om en. Så gör bara någon som har dåligt självförtroende. Nej, man måste kunna sätta gränser kring sig själv, stå för sina åsikter och hacka i sig att världen inte är en pastoral à la Teletubbies där det värsta som kan hända är att någon gör något lite tokigt och säger ”oj då!” Det är en värld där man vet att om maskinen som tillverkar tubbiekräm är trasig är det bara en tidsfråga innan den blir hel igen, som genom ett himmelskt ingripande. Kanske har ett lamm gått vilse. Oj då! Vi måste trösta det lilla lammet. Sen kommer snart fårmamman. Så jävla förljuget, liksom. Vi måste slå på cynismgeneratorn.

Sen finns det en annan, självklar invändning. Den går ungefär så här: ”Inbillar du dig verkligen att alla ska kunna tycka om dig? Vem fan tror du att du är – Jesus? Gandhi? Moder Teresa?” Nä, det inbillar jag mig faktiskt inte. Den trion hade för övrigt sina fiender, varför argumentet klingar rätt ihåligt. Någon gick alldeles säkert omkring och tänkte: ”Den där jävla Mahatma Gandhi! Vem fan tror han att han är - Ganesha?” Men det brydde Gandhi sig inte om. Han var upptagen med att befria Indien, och vill man göra curry måste man krossa några kryddnejlikor. Nej, hans heliga image har limmats på honom i efterhand. Man ser en figur i ett vitt skynke och brillor som inte precis kommer från Synoptik på Bergsgatan 42-44 i Malmö. Kanske är brillorna igenimmade – det är ett sympatiskt drag. Tänk bara på Richard Dreyfuss, den hederspricken. Hans glasögon har immat igen i så vitt skilda filmer som ”Sa jag adjö när jag kom?”, ”Hajen” och ”Närkontakt av tredje graden”. Det är något väldigt sympatiskt med den sortens skenbar sårbarhet, för när det gäller vet vi att vi kan lita på Richard. Och jag som bara har läsglasögon. Från Åhléns i Vällingby centrum (198 kr). De immar sällan igen i rumstemperatur. Kan man lita på mig när det gäller? Det är ju själva definitionen av Trogen Vän. Men vad värre är: Kan man lita på någon som vill vara allas vän? Den hymlaren säger ju inte vad han egentligen tycker. Såna människor är de värsta.

Men riktigt så illa är det inte, jag lovar. Jag säger faktiskt vad jag tycker. Däremot kanske jag inte säger precis allt vad jag tycker och tänker, som att du ser blek och ämlig ut och har plitor kring munnen, så förmodligen har du mens. Inte för att det angår mig, men ändå. Eller att den där senaste kommentaren visar att du inte har en susning om X – du bara stoltserar med lånta fjädrar, vilket är rätt fjantigt. Ni ska vara glada för att jag håller inne med vissa saker, tro mig. Och jag är väldigt glad över samma taktfullhet från er sida. Att vissa saker gör sig bäst osagda är också lätt insett, för i samma stund som jag ler i mjugg över de där lånta fjädrarna kan en stark känsla av tillgivenhet uppstå hos mig. Det är ju så rörande och mänskligt att vilja briljera. Men försök att först påpeka fjäderlånet och därefter säga att sagda lån är mänskligt och rörande. Eh… Tror inte det, va? Kalla mig insiktsfull. Om man vill att alla ska tycka om en får man också inse att det inte kommer att ske per automatik.

Sen får man förstås skilja på sak och person. Det är en teori jag har. Jag har alltså inget emot att folk avskyr mina åsikter. Det är snarare tvärtom, vilket jag lärde mig av ordförande Mao när jag var 16 år. Man ska vara glad när någon skriver att man är en jävla idiot, för det visar att vederbörande otvivelaktigt är en tjockskalle av format. Jag minns inte riktigt om det är det som kallas motsättningarnas enhet och kamp, men låt oss kalla det en viss berättigad självgodhet. Och ja, jag tycker att världen är full av dumskallar som åsiktsskiter som kanadagäss för att nu citera Lars Noréns karakteristik av Cecilia Hagen. Sånt känns bra, men det förutsätter ett visst personligt avstånd. Lär man känna gässen kan man svårligen vara lika kategorisk. Om man inte är mycket goda vänner, för då vänder det igen. Min bästa vän och jag tycker till exempel olika om så gott som allt som vi inte är eniga om. Liksom. Hon föreslog nyligen att vi skulle göra en Östersjökryssning till Helsingfors och tillbaka under julen. Jag svarade att om jag fick välja på det och att äta en stor tallrik hundbajs skulle jag tveka. Ja, så där håller det på, men det gör inget. Jag skulle knappast formulera mig lika oartigt om jag fick samma fråga av en mindre nära vän.

Frågan är hur man gör om man möter en meningsmotståndare away from keyboard. Ska man ignorera vederbörande och framstå som en pansartax eller utbyta artigheter och känna sig foglig som en tax av vax (det här citatet kommer från ”Banne mig” av Povel Ramel, framförd av Brita Borg)? Jag vet inte, för jag har aldrig råkat ut för det. Om jag mötte Göran Skytte skulle jag nog vara trevlig, men jag skulle få svårt att inte slänga ur mig nån krok om hbt-rörelsen som makthavare eller så. Att sitta en hel kväll och dricka öl med honom utan att säga ett pip om vad jag tycker om hans åsikter vore obra för självkänslan. Och om Pol Pot återuppstod som en liten ond Jesus och föreslog en runda på den Gröne Jägaren skulle jag tacka nej rakt av, kalla mig rakryggad. Det är ju ett sånt sunkställe. Skämt åsido, även jag har mina gränser. Men häromsistens träffade jag en ledarskribent som jag ibland har kritiserat rätt hårt i min blogg. Det kändes lite konstigt först, men känslan avklingade så gott som omedelbart. Hon var nämligen en sån där person som det är alldeles omöjligt att inte tycka om, med en fantastisk, varm utstrålning. Så där som jag själv skulle vilja vara. Men då har vi alltså ett omvänt problem. Inte kan man väl skriva kritiskt om någon som man gillar? Det vore bättre om ens antagonister in spe vore ena riktiga praktarslen. Eller om man vore de bästa vänner. Det är mellanlägena som är svåra. Kanske går det att lösa upp den här knuten genom att föresätta sig att alltid vara sakligt kritisk, men aldrig elak. Då får man avstå från de där tjuvnypen som känns så tillfredsställande ibland.

Nej, nu måste jag ta mig själv i upprättelse lite, hörni. Ni har faktiskt inte monopol på att tycka saker om såna som jag. Att jag vill att alla ska tycka om mig är ett fint drag. Det tyder på att jag är en varm och kärleksfull person, och hör sen. (Å, nu börjar jag trassla in mig i det ironiska träsket, fan. Men jag får bita i det sura ollonet och gå vidare.) Skämt åsido 2, jag tycker faktiskt om nästan alla jag träffar. Jag har svårt att påminna mig att jag någonsin har mött någon som jag tyckt genuint illa om som person (alltså inte som exempelvis brödrost eller adverb). Jag rår inte för det. Jag ser sympatiska sidor hos alla, funderar över vad en viss kantighet kan bero på, känner ömhet (here we go again) för det mänskliga. Ja, jag eccehomar mig så det står härliga till. Ibland blir jag förstås besviken, som när vissa människor är semipermeabla som dialysslangar och allt kommer ut men inget tränger in. Det sätter jag faktiskt inte på mitt konto, men tråkigt är det. Men de och andra med liknande beteenden är undantag. Jag gläds åt att lära känna folk, som mina kurskamrater. Jag gläds jättemycket och vill förstås att glädjen ska vara ömsesidig. Tyvärr är vi alla rätt kassa på att uttrycka den glädjen. Det är tabu, rentav. Ingen säger: ”Gud, vad häftigt det är att lära känna dig!” Eller ”Jag skulle verkligen vilja lära känna dig, för du verkar så spännande.” Det är utvisning till Teletubbieland på sånt. Är inte det lite synd? Jag tycker det.

Jag har en gammal kollega som jag inte har träffat på åratal. Hon är ett geni på just det där, att säga hur bra folk är utan att det känns konstigt eller påklistrat. Jag önskar att jag vore sån, men det kräver en viss gåpåaranda som jag saknar. Av samma anledning är jag skitdålig på att mingla, även om jag försöker uppfostra mig själv på den punkten. Det är inte det att jag är blyg, för det är jag inte. Jag hatar bara att tränga mig på. Jag har heller aldrig förstått hur man raggar. Som när min ovannämnda vän och jag var på Tip-Top eller Patricia när jag var nyutkommen och hon kunde säga: ”Han där tittar på dig. Gå dit och prata med honom!” Aldrig i fucking livet att jag skulle göra det. Så mina första amorösa eskapader med andra män följde samma mönster som under min heterotid: det hela klaffade utan raggning. Det bara blev så (fast min första pojkvän tussade hon ihop mig med, helt skamlöst). Men folk raggar som tusan, ofta framgångsrikt. Jag förstår inte att de törs. Fordrar inte det att man är bra övertygad om sin egen förträfflighet? Liksom, här kommer jag – var stolt över min uppmärksamhet! Puh.

Att vara förälder innebär att i ena stunden vara världens bästa och i nästa inte vatten värd. Det är inget konstigt med det och det rubbar inte kärleken en nanometer. Jag vet ju att ilskan alltid går över och så är jag världens bästa pappa igen. Samma sak är det med min älskade Marty. Vi blir skitarga på varandra ibland, även om det är sällsynt. Och jag blir oerhört olycklig av det, men vet innerst inne att det kommer att sluta väl. Det är sånt som händer när båda blir utfrätta till silhuetter mot en bakgrund av stress och trötthet, men vi älskar ju varandra, vill dö i varandras armar. Konflikter är inte farliga även om de kan kännas rätt onödiga, särskilt i efterhand. Så det är okej. Det är en annan sak med mer ytligt bekanta. Risken finns att man aldrig försonas eftersom man inte träffas igen. Man skulle vilja be om förlåtelse – eller kanske få upprättelse – men det blir bara inte av. I stället ligger det där dåliga minnet och skaver, kanske i åratal. Det är faktiskt svåruthärdligt. Jag fick aldrig chansen, du fick aldrig chansen. Så nu ber jag dig och dig och dig om förlåtelse. Det var inte meningen att uttrycka mig så klumpigt. Ha, det här duger inte långt, märker jag. Det är och förblir en önskedröm, ett hjärnspöke, och det är synd och skam.

Slutligen: det kanske allra svåraste är när någon helt enkelt anser att man är tråkig. Det hände mig en gång att en person inte bara tyckte det, utan också påpekade det. Skadeglatt, till på köpet. Det kändes inte bara brutalt, utan också väldigt orättvist. Jag hade aldrig fått tillfälle att visa att jag inte alls var sån, eller att mina vänner minsann inte tyckte så. Det är väl som det sägs: man har lätt att förlåta någon som tråkar ut en, men inte någon som man tråkar ut. Ja, man vill bli omtyckt, och det är ingen struntsak. Det där gör fortfarande ont i mig. Det var en engångshändelse, men sen dess har jag fått svårt att värja mig mot misstanken att vissa uppfattar mig som tråkig. Tänk er då att ständigt få erfara vilken tråkmåns man tydligen är. Det måste vara fruktansvärt. Jag skrev ovan att den som vill bli omtyckt av andra kan tillskrivas egenheten ”dåligt självförtroende”. Nu ska jag än en gång citera vad min gamle terapeut sa när vi diskuterade det (och det gällde alltså inte mig, vill jag tillägga för att inte framstå som en sån total jävla loser). Så här: det är bättre att tala om förtroende för andra. Den som gång på gång får höra att den brister i ett eller annat avseende vågar till slut inte tro att den duger. Man har ju fått höra motsatsen; spotta på en sten tillräckligt länge så blir den våt. Man har alltså på goda grunder förlorat sitt förtroende för andra – och så kallas det för ”dåligt självförtroende”, som om det skulle vara en karaktärsegenskap. Fail på det, som min medbloggare Gustav väl skulle skriva. Han är en sån där som alla gillar, förresten. Jag har svårt att tro att någon skulle tycka att han var tråkig. Nej, han är ett bedårande barn av sin tid, och säkerligen har han den där integriteten som vissa av oss saknar. Eller också är han - och alla andra - precis som jag: en som vill bli omtyckt. Han bloggar ju, precis som jag. Vad är det om inte en enda stor bekräftelsenödighet? Ha! Jag kanske kan räta på mig.

Men nu vet ni. Jag vill att ni ska gilla mig. Pinsamt, eller hur? Ni får väl undvika mig i framtiden.