Vilks, Hillersberg och Serrano i "vänskapssamhället"

Lena Andersson har skrivit om yttrandefrihet och hänsyn i Vänskap eller friktion i DN i dag. Här driver hon tesen att "friktionsidealet måste råda" i ett "idésystem som styr människor och samhällens liv". Mot detta friktionssamhälle ställer hon vänskapssamhället, och definierar vänskap så här:

Vänner kan inte säga vad som helst till varandra och förvänta sig fortsatt vänskap. Man raljerar och ironiserar inte över varandras inställningar om man vill förbli vänner. Kritik framförs varsamt. Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.

Det är en konstig åsikt. Vad är det för vänskap som inte tål motsättningar? Vänskap bygger på tillit, känslan att du aldrig skulle såra mig eller ifrågasätta mig utifrån en fientlig position. Den tilliten måste erövras och ibland återerövras.

Internt kan tetraplegiker kalla varandra tetrapak, uteliggare säga "hörru, din jävla luffare" eller homosexuella män säga bögjävel utan att det är illa ment. Som bekant är det en annan sak om samma tillmälen kommer utifrån. Som strategi för att återerövra nedsättande beteckningar kan det också diskuteras; många svarta amerikaner vänder sig t.ex. starkt mot niggaz and hoes-jargong. Vad är internaliserat förtryck och vad är frigörelse? Är identitet lika med gemenskap lika med vänskap? Klart är i alla fall att tillit är en förutsättning för kritik och kanske till och med att kritiken är nödvändig för vänskapen, inte bara tolerabel.

Men är Vi vänner med Muslimerna och vice versa? Kan De förutsätta att Vår kritik av Deras religion är gjord i all vänskaplighet och bara är lite skoj som man får tåla? Finns tilliten där? Knappast. Lena Andersson talar om "De aningslösa yttrandefrihetskritiker som inte tror att islam och muslimer tål det som kristendomen och kristna har fått tåla i århundraden". Som om inte kristenheten de senaste århundradena snarare har varit den koloniserade och förtryckande majoriteten. Som om det inte vore skillnad på Andres Serranos "Piss Christ" och Lars Vilks rondellhundar. Som om Lars Hillersbergs nidbilder av israeliska makthavare som Moshe Dayan inte är väsensskilda från nazisternas judekarikatyrer. Som om det inte är skillnad på att sparka uppåt och att sparka nedåt.

Det finns anledning att diskutera kulturella eller religiösa sedvänjor som halal- eller kosherslakt, som att kvinnan ska vara oskuld på bröllopsnatten eller att hon kan kidnappas och våldtas för att sedan bli gift, med hänvisning till att detta är bruket bland Hmong-folket (ett autentiskt och mycket omdiskuterad exempel på "kulturellt försvar" från USA). Det finns goda skäl att stat och religion ska hållas åtskilda, ja man kan nog hävda att sekularisering i allmänhet är av godo. Sverige är inte "ett kristet land" längre. I det kristna gamla landet hade inte kvinnor rösträtt och homosexualitet var straffbart. Detta kan vara värt att hålla i minnet när vi häpnar över och fördömer hur "muslimska länder" behandlar kvinnor och homosexuella. Det är inte religionen i sig, det är hegemonin och fundamentalismen som är problemet. Om Åke Green och Sverigedemokraterna finge råda skulle de vrida klockan tillbaka. Det kommer gudskelov (!) aldrig att hända. Men när jag skriver att Sverige inte är ett kristet land menar jag inte att det är fritt från religiösa föreställningar. Inte heller är det fritt från nationalistiska, invandrarfientliga och patriarkala värderingar. Eller fritt från kulturella, etniska eller religiösa minoriteter som drabbas av negativ särbehandling.


Visst behöver vi en livlig diskussion om hur vi bäst organiserar vårt samhälle efter demokratiska principer. Här måste alla ha rätt att diskutera och vara beredda att deltaga. Så här definierar Seyla Benhabib demokrati i "Jämlikhet och mångfald":

Demokrati uppfattar man, enligt min mening, bäst som en modell för att organisera det kollektiva och offentliga utövandet av makt i ett samhälles centrala institutioner på grundval av principen att beslut som påverkar ett kollektivs välbefinnande ska kunna ses som resultatet av fri och förnuftig deliberation mellan individer som betraktas som moraliska och politiska jämlikar.  

Vill man lösa mångkulturella dilemman krävs det Benhabib kallar egalitär ömsesidighet. Det krävs också "frivillig självtillskrivning", d.v.s. att ingen ska tillskriva dig en identitet utifrån. Och den som "tillhör en kultur" (ett mycket tvivelaktigt begrepp som Benhabib demonterar grundligt) måste vara fri att träda ut ur den - eller ansluta sig till den. Ingenting av det här underlättas av ett ängsligt konsensustänkande; vi måste givetvis föra en fri debatt. Men ett "friktionssamhälle" i Lena Anderssons tappning förhindrar och fördröjer just en fri och förnuftig dialog där alla ses som moraliska och politiska jämlikar. Vi har redan den sortens samhälle där man i yttrandefrihetens heliga namn är fri att sparka på utsatta grupper.

Regel 1A för en ståuppare lyder: försätt dig själv i underläge till publiken, inte tvärtom. Sen kan du säga nästan vad som helst. Man kan sparka på sig själv eller sparka uppåt - ja, man kan till och med sparka nedåt om bara det här kontraktet har etablerats med publiken. Det handlar om tillit. Utifrån den kan man sedan öppna publikens ögon och få den att skratta åt sina egna och andras fördomar och inkrökta tankebanor. Den som tror att det bara är att gå ut på scenen och vräka ur sig provokationer blir aldrig nåt annat än en Lennie Norman - eller Lars Vilks. Det blir inte roligare än att lägga baconskivor i judiska skolkamraters bänkar eller skriva "Palme är bög" på svarta tavlan i klassrummet i Östra real. Det är ungefär lika rebelliskt och effektivt som att runka i tvättstugan.

En ädel vilde läser regeringsformen

I DN skriver Erik Amnå, regeringens särskilde utredare, att nyanlända måste utbildas i grundläggande värderingar:

Det ligger i allas intresse att staten först orienterar om samhällets grundläggande värden. Utan den kunskapen saknas en viktig förutsättning för att kunna leva och verka i det nya samhället. Vilka dessa normer är framgår av regeringsformen.

Här avses förmodligen framförallt det andra kapitlet, länk till det här.

Frågan som infinner sig är förstås vilket problemet är som Amnå erbjuder en lösning på. Jag kan se två i Amnås artikel: 1/ de nyanlända, som alltså hittills inte fått någon undervisning i medborgarskap, saknar "viktiga förutsättning[ar] för att kunna leva och verka i det nya samhället" och 2/ de saknar kunskap "om samhällets grundläggande värden". Ett problem som också antyds är att alla inte har "jämlika kulturella, ekonomiska och sociala förutsättningar", vilket Amnå skriver är något som staten "strävar efter".

Utredningen, som i dag överlämnats till integrationsminister Nyamko Sabuni, har sina poänger. Amnå tycker till exempel inte att kursen i samhällsorientering ska vara ett villkor för medborgarskap. Inte heller bör utbildarna undervisa exempelvis somalier för sig och kurder för sig. Nej, den ska ge "utrymme för en individanpassad reflektion och dialog". Bra där. Men hur ska det ordnas rent praktiskt? Här antyder Amnå bara att länsstyrelserna ska samordna kommunernas insatser och att lärarna "behöver stöd från universitet och högskolor". No shit, Sherlock. Ska vi ha blandade klasser krävs det nog mer än "kompetens i samhällsfrågor, pedagogik och modersmål". Jag ser framför mig legioner av tolkar och hemspråkslärare - och inte minst hur lärarutbildarna kommer att slita sitt hår inför den omöjliga uppgiften. Satsningen beräknas av Amnå kosta 90 miljoner per år för 15 000 nyanlända (såna som får uppehållstillstånd på minst ett år). Det låter som en glädjekalkyl. Det låter som om Erik Amnå med entusiasm och idealism har utrett en fråga som Sabuni och kompani bara kommer att använda som valfläsk och därefter glömma bort (om de mot förmodan blir omvalda - i annat fall lär utredningen hamna i papperskorgen ännu fortare).

Om förslaget alltså innehåller vissa sympatiska tankar är själva grunden det vilar på allt annat än sympatisk. För vilken syn förmedlas av den nyanlända? Jo, det är någon som inte kan antas dela våra "svenska" värderingar, någon som inte vet vad begrepp som demokrati och yttrandefrihet innebär. Säg det till någon som har flytt för sitt liv undan förföljelser.

För övrigt kan man undra om det inte gradvis kommer att bli rätt uppenbart för nyanlända vilket samhälle man har hamnat i. Det är knappast rättigheterna gentemot statsmakten som hamnar i fokus, utan de problem alla som kommer till ett nytt land får med bostad, språk och försörjning. Att regeringsformens andra paragraf stadgar att ingen medborgare får "missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet" är kanske inte så trösterikt när det är så gott som idiotsäkert att man får uppleva just den sortens negativ särbehandling. I det nya, fria landet.

"Hur ska vi inleda berättelsen om Sverige för de 40 000 flyktingar, anhöriga, arbetskraftsinvandrare och andra vuxna nyanlända som varje år kommer hit för att bosätta sig?", frågar Amnå. Tja, vi kan väl börja med att stryka berättelsen om invandraren som den ädle vilden, i grunden god men hopplöst oupplyst. Vi kan försöka sätta oss in i varför dessa vildar har tagit sig till den här frusna utkanten av Europa. De saknar inte precis dådkraft. De drömmer om ett bättre liv, vilket i många fall är lika med att slippa bli beskjutna, bombade, fängslade och torterade. De kanske tycker att deras barn förtjänar tillgång till tak över huvudet, rent vatten, mat, skola och sjukvård.

Berättelsen om Sverige är också berättelsen om det som inte är Sverige. Berättelsen om svenskarna är berättelsen om "de nyanlända", om "invandrarna", om personer som är primitivare än vi. Inte förrän vi slutar dra den där valsen kan vi börja tala om respekt, demokrati och likabehandling. Och vill vi veta vad vi inte bör göra kan vi väl kasta en blick söderut. I Danmark ska invandrare poängsättas efter sin anpassningsförmåga, vilket jag skrev om i Världsmästare på hjärtlöshet. Skillnaden mellan Alliansens politik och den danska är tyvärr inte kvalitativ. De har bara hunnit lite längre.

Hur kan befrielsekampen bli en tvångströja?

Ann Heberlein har recenserat Ebba Witt-Brattströms "Å alla kära systrar". Hon känner en viss avundsjuka över att inte ha varit med på den tiden det begav sig, men samtidigt har hon svårt för begreppet systerskap: "...som om det faktum att kvinnor ser likadana ut mellan benen gör att de tillhör ett särskilt sällskap." Jo, den kritiken kan nog den som i likhet med Heberlein är "skolad i åttio- och nittiotalets antibiologistiska, antiessentiella, antiuniversalistiska, pluralistiska och konstruktivistiska feministiska tänkande" instämma i. Heberlein själv instämmer i att det andra könet är underordnat i hela världen, vilket Witt-Brattström skriver ("Kokar du ner din personliga erfarenhet tillsammans med andras så får du fram en generell underordning"), och menar att den inställningen är helt nödvändig för att uppnå förändring.

Men så kommer nästa mening: "De alltmer partikulära feministiska teoribildningarna, den språkliga och kulturella dekonstruktionen av kvinnan är en instabil grund att bedriva konkret kvinnokamp ifrån". Hur var det med den där skolningen - tar Heberlein avstånd från den, alltså?Det kan bara hon själv svara på, men jag tycker att hela recensionen andas vankelmod.

Tills vidare har vi alltså två problem att ta ställning till: 1/ Är kvinnor en grupp i någon vettig mening? och 2/ Är dekonstruktion bra för "konkret kvinnokamp"? Frågorna kan lika gärna ställas om grupper som homosexuella eller invandrare. På vilken grund räknar vi dem som grupper? Är det meningsfullt för dem hämta styrka ur en gemensam identitet, eller vore de mer betjänta av ett tänkande där skarpa gränser och motsatspar som exempelvis man-kvinna eller svensk-invandrare upplöses? Vad får det i så fall för konsekvenser för den konkreta kampen?

På fråga 1 svarar Heberlein att hon i egenskap av kvinna kanske förstår andra kvinnor bättre när det gäller det rent kroppsliga, som menstruation eller barnafödande. Men i övrigt verkar hon alltså vända sig mot "Å tjejer-tanken", systerskapet som Witt-Brattström hyllar i sin bok. 70-talets feminister har blivit grundligt kritiserade för sin snäva utblick och naiva tro på att de talade för alla. Det här är väl allmängods, men Ann Heberlein exemplifierar med sin uttröttade arbetarklassmamma som knappast hade tid för Grupp 8, och med Marit Paulsen som sa att hon hade mer gemensamt med arbetarklassmän än med de där medelklassbrudarna. I USA betackade sig svarta feminister i liknande tongångar för medelklassens omsorg, från Syd kom en motsvarande, postkolonialt feministisk kritik och så vidare. I skenet av den här utvecklingen känns en titel som "Å alla kära systrar" som en anakronism, även om det i rättvisans namn ska sägas att boken är en återblick.

Men det var inte slut där. För nu kom dekonstruktionens era där själva begreppet kvinna ifrågasattes. Queerteorin växte sig allt starkare och inte ens bögarna gick säkra längre i sin strävan efter erkännande. Var inte bög snarare ett verb än ett substantiv, precis som ordet kvinna? Vad var det i så fall för mening med att sluta sig samman och hylla sin unika kultur? Identitetspolitik blev något av ett skällsord. Och där står vi i dag. Röken från de värsta bataljerna har kanske skingrats, men fortfarande letar folk i spillrorna av det gamla och enkla efter användbara redskap. Ska vi kanske trots allt ta tillvara på identiteter som "kvinna", "homosexuell" eller "invandrare"? Gayatri Spivak har talat om en "strategisk essentialism" som en möjlig väg framåt. Jag vet inte, jag. Det borde gå att se problemet från ett annat håll.

Jag tror att vi måste hitta fram till en feminism utan kvinnor, en invandrarpolitik utan invandrare, en hbt-politik utan hbt-personer. Se erkännandet som en övergångsfas där upplysning krävs - ett bra exempel är transpolitik. Politiker i allmänhet (för att inte tala om allmänheten i allmänhet) vet ofta ingenting om ens det mest elementära. Här behövs rejäla doser Trollhare och Lukas Romson. Transpersoner har fortfarande inte skydd av vår hetslagstiftning, och de omfattas inte av straffskärpningar för hatbrott. Det här beror nog inte så mycket på ovilja som på okunnighet om en grupp som politiker anser är marginell. Jag tror att de här missförhållandena kommer att rättas till så småningom. Men är allt bra sen, alltså? Självklart inte. Det kommer fortfarande att vara behäftat med stigma att vara transperson, och den som är det kommer att diskrimineras i vården, i arbetslivet och så vidare även om vi får en mer adekvat lagstiftning.

På samma sätt ser det ut med kvinnokampen. Sverige är ett av de mest "feministiska" länderna i världen, men diskrimineringen av kvinnor fortsätter, liksom våldet. Antalet kvinnor i bolagsstyrelserna är fortfarande försvinnande litet. 25 000 kvinnor våldtas varje år. Och som Kajsa Ekis Ekman skrev i gårdagens DN är bilden av kvinnan fortfarande deprimerande sexistisk och stereotyp i våra medier och i reklamen. Kvinnor utsätts alltså både för ett ekonomiskt och kulturellt förtryck; Sveriges arbetsmarknad är fortfarande en av Europas mest könsuppdelade, kvinnor tar fortfarande nästan allt ansvar för barn och hushållsarbete, kvinnor i vården har de tyngsta lyften. Samtidigt får de veta att de inte bör åldras om de ska vara attraktiva på köttmarknaden. Det råder alltså knappast någon brist på uppgifter för den som vill bedriva konkret kvinnokamp.

Det här ordnar vi liksom inte genom att påpeka att kvinnor är lika mycket värda som män. Vi löser heller ingenting genom att betrakta kvinnor som en grupp, som ett subjekt - med tillhörande identitet - vars krav måste tillgodoses. För vad är en kvinna, och vilka ska föra gruppens talan? Om man t.ex. kräver inkvotering av kvinnor i börsbolagens styrelser är det inte för att vi behöver fler kvinnliga styrelseledamöter (även om bättre kvinnorepresentation har visat sig ha fördelar i Norge). Nej, kravet måste vara att ingen ska diskrimineras för att hen sorteras in i en grupp som tillmäts lägre status.

Så fort vi börjar tala om grupper och identiteter hamnar i paradoxer. Vi hbt-personer vill inte ses som annorlunda och därmed nedvärderas. Alltså kräver vi lika behandling, för vi är ju lika mycket värda. Och hur ska vi visa att vi inte är annorlunda och mindre värda? Genom att sluta oss samman, tala om vår gemensamma identitet, stödja oss på varandra, gräva fram goda förebilder ur glömskan, skapa gemenskaper som Qruiser, upplysa om att vi inte är pedofiler... Resultatet? Den annorlundahet som vi från början tog avstånd ifrån har förstärkts. Bögen på arbetsplatsen har blivit alla sina kvinnliga kollegers maskot. Folk tror att vi vill visa dem att vi är stolta och att det är därför vi går i Prideparaden. (Att paraden inte är till för åskådarna förstår de inte.) Det som från början var en kamp mot negativ särbehandling och kulturellt (och därmed också ofta ekonomiskt) förtryck har blivit ett enda identitetskramande. Samtidigt fortsätter unga hbt-personer att ta livet av sig i våra småstäder, samtidigt blir vi misshandlade på väg hem från Prideparken eller bespottade av homofober. Var det dit vi ville komma?

Eller ta gruppen "invandrare". Vem är invandrare? En norsk möbeldesigner på Mio? En irakisk bög på Migrationsverkets förvar? En syriansk-ättad förskolelärare? En riskkapitalist från Singapore? Ska de sluta sig samman och kräva sina rättigheter, precis som en gång tjejerna i Grupp 8? Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Nej, de måste påvisa hur människor utsätts för institutionaliserade former av negativ särbehandling och kräva att de upphör. En invandrare är aldrig bara en invandrare, en kvinna är aldrig bara en kvinna, en hbt-person är aldrig bara sin sexualitet. Maktordningarna flätas samman och samverkar, producerar bilder av en Annan, en mindre värd, en svagare - eller en farligare, mer främmande, styrd av sin "kultur" eller sexualitet, av sitt kön eller hudfärg eller funktionshinder. Dessa bilder måste dekonstrueras så att maktens och majoritetens perspektiv förlorar sin legitimitet. Det här kan aldrig stå i någon motsättning till att kräva lika behandling, varje gång.

Makten fungerar genom att uppfinna en grupp och förtrycka den. Darwinisterna uppfann Kvinnan. Kolonialisterna uppfann de Primitiva. Kapitalisterna uppfann Arbetaren (kanske den allra mest lyckade uppfinningen i världshistorien - i alla fall sett ur kapitalistens perspektiv). I Sverige uppfinns Invandraren, Muslimen eller "Sexarbetaren" varenda dag. Här uppfinns Curlingföräldern som borde gå på kurs för att lära sig plåga sina barn tills de lyder. Här uppfinns Statsfeministen som borde sluta kräva och kräva. Att bekämpa dessa på samma gång heterogena (falskt homogena), fiktiva och strukturellt förtryckande konstruktioner är i sanning en konkret arbetsuppgift. Men den som tillhör en negativt särbehandlad grupp kommer att hela tiden tvingas förhålla sig till majoriteten, normen, makten. En i grunden negativ gruppidentitet är en bräcklig grund att bygga på.

Ann Heberlein tycker att den nya kvinnan som uppfanns av Grupp 8 är ett ohållbart ideal. "Är det inte så, tänker jag, att det kvinnoideal som sjuttiotalets kvinnokamp skapade också är orsak till de problem jag och mina 'systrar' kämpar med?" Hon skriver att boken visserligen är fylld med härliga och livsbejakande budskap. Men själv känner hon inga kvinnor som syster Ebba. Visst bakar de bröd, snyter ungar och skriver artiklar om vartannat, "men vi har också bultande huvudvärk, sömnproblem och lider av kronisk trötthet. Någonstans på vägen blev det fel. Befrielsen till kropp, naturlighet och karriär; ja, till allt, blev en tvångströja." Heberlein ser alltså inte bara medelklassfeministen som ett uteslutande ideal om jag förstår saken rätt; hon menar att detta ideal trots allt har spritt sig. Men är inte det att skjuta på pianisten? Sakfrågorna som Grupp 8 drev, som rätten till sin egen kropp, är lika aktuella i dag. Gruppidentiteten var falsk, men den har ju dekonstruerats nu. Och det duger inte heller, enligt Heberlein, om man ska föra en konkret politik. Gruppen är en vålnad som upplöses inför våra ögon när vi dissekerar den. Det beror på att den är en utifrån- och uppifrån-konstruktion. Det är alltså kompositörerna till detta illa klingande pianostycke som ska skjutas.

Jag tror att man kan bedriva kamp i konkreta frågor utan vare sig en ideal persona eller gruppidentitet. Att man inte kan bedriva kampen ensam är en annan sak. Solidaritet och nätverksbyggande krävs om vi ska kunna åstadkomma förändring. Vi är inte bara skyldiga att föra en dialog över gruppgränserna, det är ofrånkomligt eftersom vi påverkar varandra allt mer i denna globaliseringens tidevarv. Vi måste visa den där utvisningshotade bögen att han inte är ensam, avslöja Kristdemokraternas familjepolitik som slår mot de svaga, kräva en individualiserad föräldraförsäkring, kortare arbetsdag och stopp för alla våldtäkter. Bland mycket annat. Dekonstruktionen är ett av många vapen i kampen. Kampen mot utsugning och miljöförstöring (som drabbar kvinnor i Syd hårdast) förs nog bäst med andra vapen, men det ena utesluter inte det andra.

Ingenting är så praktiskt som en god teori

Ämnen som genusvetenskap eller queerteori skylls ibland för att vara alltför teoretiska, d.v.s. sakna koppling till något som brukar kallas Verkligheten. Ska det där vara nåt att lära ut på våra universitet, ska man verkligen kunna få en doktorshatt på något så ovetenskapligt, säger kritikerna. Det här är ingen ny tanke; samma kritik har riktats mot humaniora i stort eller mot diverse samhällsvetenskapliga discipliner. Den bakomliggande tanken är att vetenskap studerar den verklighet vi alla kan observera - i alla fall om vi utrustas med rätt verktyg, som teleskop eller mikroskop. Riktig vetenskap är inget flum, så det så. Den är objektiv, och med tiden får vi en alltmer korrekt och heltäckande bild av världen.

Om du nickar igenkännande åt dessa tankar kanske du ska sluta läsa här, så slipper du irritera dig. Eller också kan du sätta dig in i fenomenet singulariteter i svarta hål eller plugga på om strängteori. Kom sen och kalla queerteori teoretisk eller verkligheten verklig.

Men motsättningen mellan "hård" och "mjuk" vetenskap är bara skenbar, liksom den mellan praktik och teori. I själva verket är ingenting så praktiskt som en god teori, för att nu citera sociologen Johan Asplund. Vetenskap är ett cocktailparty, sa en professor till vår klass i pedagogik en gång. Vill man vara med måste man alltså mingla lite, haka på ett samtal. Utan någon förankring i det redan etablerade kommer ingen att lyssna, sen kan det vara hur briljant som helst. Inte heller nya strömningar eller idébyggen kommer från ingenstans. Det gäller både fysik, praktisk filosofi, matematik, kulturstudier, kvantmekanik och postmodernism.

Alla är förstås inte inbjudna till det akademiska cocktailpartyt. För att få delta måste man visa att man accepterar spelets regler, d.v.s. underkasta sig en grundutbildning och sedan bygga vidare på den. Man måste lära sig att skriva på rätt sätt om rätt ämnen, förankra dem i tidigare diskussioner och föra dem vidare. Framförallt måste man skriva under på att det samtal som pågår är viktigt och värt att föra.

Den som står med näsan tryckt mot fönsterrutan in till det roliga kalaset kan förstås bli purken och fråga sig: "Varför är inte jag inbjuden?" Svaret är att ingen är det utom de redan etablerade. Man måste bjuda in sig själv. I princip är alltså akademin öppen för vem som helst. Att den inte är det i praktiken beror på de gamla vanliga orättvisorna. För bara några decennier sen var det t.ex. en nackdel att vara kvinna om man ville studera på högre nivå. I dag är det - fortfarande en nackdel. Visserligen är det en övervikt av kvinnliga studenter, men börjar man räkna antalet docenter och professorer har inte mycket ändrats. Antalet studenter som har utländsk bakgrund är inte heller direkt överväldigande, och det är framförallt medelklassens barn som läser vidare efter gymnasiet. (På Stockholms universitet finns det hissar, elektriska dörröppnare, breda toaletter och så vidare. Det är alltså inte konstigt att man ser så många som sitter i rullstol där. På alla mina år har jag bergis sett två eller tre. Ja, det där var ironi.)

De som har makten inom akademin är, föga förvånande, de som har prestigefyllda titlar och arbetsuppgifter. En av deras främsta uppgifter är att slå vakt om sina positioner och göra allt för att mota bort tronpretendenter. De senare försöker störta det gamla gardet och lyckas ofta med det så småningom. Därefter gör denna nya elit, som sina föregångare, allt för att bevaka sina positioner. Ibland, men det är sällsynt, lyckas någon vända uppochned på hela fältet. Nya vetenskapliga discipliner befinner sig i ungefär samma sits som tronpretendenterna/upprorsmakarna. De måste visa att det de ägnar sig åt är vetenskap och att även de deltar i cocktailpartyt. Men det tar tid. I Stockholm kan man t.ex. fortfarande inte doktorera i genusvetenskap eftersom universitetsledningen behandlar ämnet eh...styvmoderligt.

De gamla vanliga orättvisorna, skrev jag ovan. Vi känner alla till dem - men känner dem kanske inte alla. De har förstås studerats länge var för sig. Pedagogiken har studerat frågor om lärande för individer som inte erbjuds delaktighet, fenomenologer har studerat exempelvis blindas livsvärld, kvinnoforskare har undersökt sambandet mellan kön och klass, och detta långt innan genusvetenskapen fanns. I dag ägnar sig allt fler åt intersektionella analyser. Ämnet utforskar samband mellan en rad olika maktordningar och försöker därigenom ta ett mer heltäckande grepp om "de gamla vanliga orättvisorna". Grundantagandet är alltså att man inte kan isolera begrepp som kön, klass, funktionsduglighet, "ras", ålder, sexuell läggning etc. från varandra. De glider in i varandra, modifierar, förstärker eller försvagar varandra. Låter det här akademiskt? Klart att det är - enbart själva ordet intersektionalitet kan få folk att rygga. Men det har högst konkreta användningsområden, är en mycket praktisk teori.

Vissa tackar nej till det akademiska cocktailpartyt. Det känns inte angeläget, det förefaller elitistiskt, insnöat, verklighetsfrämmande. Är inte den konkreta kampen i fackföreningar, på kvinnojourer eller i praktiskt solidaritetsarbete viktigare? Har sjuksköterskor någon nytta av poststrukturalistisk feminism? Bör en hamnarbetare sätta sig in i frågor om könsidentitet eller kräva helgöppna dagis? Förlorar inte kvinnosaken på att begreppet "kvinna" ifrågasätts? Debattörer som Göran Greider eller Daniel Suhonen tycker att vi inte ska spilla så mycket tid på "kulturella" frågor om utanförskap eller sexualitet. Nej, vi ska spotta i nävarna och ta fram den gamla hederliga spade med vilken våra föregångare fördelade om i penninghögarna. Politiken är inget cocktailparty, minsann.

Men motsättningen är falsk. Vi behöver kämpa för ekonomisk och maktmässig omfördelning. Vi behöver slåss mot diskriminering och nedvärdering av vissa identiteter och grupper. Vi behöver ge de tystade och förföljda en röst. Vi måste bekämpa rasismen i alla dess skepnader. Då har vi inte råd att käbbla inbördes. Låt oss i stället reda ut motsättningarna och se vilka som kanske bara är skenbara, som den mellan teori och praktik eller omfördelning och erkännande. Det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet och att slåss på flera fronter samtidigt. Kunskapen från det akademiska cocktailpartyt kan vara emancipatorisk.

Det finns ett parti som verkar ha förstått det här, och det är Feministiskt initiativ. De är mig veterligen de enda som försöker omsätta intersektionell teori i praktiskt arbete. Det finns många anledningar att rösta på dem i höst, men den här är en av de viktigaste. Den pekar nämligen på en väg framåt, bort från gamla låsningar vid doktriner och käpphästar.

Det politiska fältet är faktiskt inte så annorlunda mot det akademiska. Även här finns grindvakter och etablerade eliter som klamrar sig fast vid taburetterna. Det behövs med andra ord lite friskt blod. Vi behöver ett riksdagsparti som vågar förena akademin med verkstadsgolvet. Och vi behöver ett konsekvent intersektionellt perspektiv på de gamla vanliga orättvisorna, för de har inte precis åldrats med behag.

---

Uppdatering: Veronica Svärd har vidareutvecklat det här på ett mycket intressant sätt!

Åke Green och Lars Vilks

Så här uttryckte sig pastor Åke Green 2003 (korrfel och grafiska konstigheter i original):

Genom att legalisera då partnerskap mellan män och män och mellan kvinna och kvinna, så kommer det att skapa katastrofer helt enkelt. Utan dess like. Vi ser följderna redan av det här. Vi ser det genom AIDS som sprider sig. Nu är inte alla AIDSsmittade homosexuella, men det har uppstått på grund av detta en gång i tiden och sedan kan naturligtvis oskyldiga människor bli smittade av denna hemska sjukdom utan att för den skull ha någonting med det som ligger bakom i detta vad gäller homosexualitet.

Bibeln tar upp här och undervisar om dessa abnormiteter. Och sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med det kan man ägna sig åt.

Gosseskändare. Redan då bibeln skrevs visste Herren vad som skulle ske. Vi har upplevt det här och upplever det och vi förfasar oss över det. Och Paulus talar i första korintierbrevet ett och tio om perversa människor. Och perversa människor är översatt från grundtexten som säger ’en som ligger med pojkar’. En som ligger med pojkar är perversa människor som då bibeln talar om. Nu vill jag understryka att alla homosexuella är inte pedofiler. Och alla homosexuella är inte perversa. Men man öppnar ändå porten till förbjudna områden och låter synden få fäste i tankelivet. Och den som är pedofil i dag börjar inte som sådan. Utan började helt enkelt med att byta sitt umgänge. Det var så det började. Och att vara trogen i ett homosexförhållande är inte på något sätt ett bättre förhållande än där man byter partner varenda dag. Det är inget bättre förhållande. Utan det är lika föraktligt i Guds ögon.

Frivilligt lämnar jag renheten och tar emot orenheten. Medvetet bytte de säger Paulus. Homosexualitet det är någonting sjukt. Det är alltså en frisk och ren tanke som blivit utbytt mot en besmittad tanke. Där ett friskt hjärta som blivit utbytt mot ett sjukt hjärta. Det är så man har gjort. Där en frisk kropp som har blivit ödelagd på grund av ett byte säger Paulus… Är homosexualitet något man väljer, svar ja. Man väljer det. Man är inte född till det. Man väljer det här helt enkelt. Man byter ut det. Det är absolut på det sättet för annars skulle det vara svek mot människor.

Var det här hets mot folkgrupp? Högsta Domstolen ansåg inte det i sin dom:

Vid en samlad bedömning av omständigheterna – mot bakgrund av Europadomstolens praxis – i ÅGs fall är det till en början klart att det inte är fråga om sådana hatfulla uttalanden som brukar kallas hate speech. Detta gäller även det av hans yttranden som får betraktas som mest långtgående där sexuella abnormiteter beskrivs som en cancersvulst eftersom uttalandet, sett i belysning av vad han sagt i samband med detta i sin predikan, inte är sådant att det kan anses uppmuntra till eller rättfärdiga hat mot homosexuella.

Green talar om "oskyldiga människor" som blivit smittade. De homosexuella som blivit hivsmittade är uppenbarligen skyldiga. För man är ju inte född till det, man väljer det, säger han. De har liksom valt att bli "en cancersvulst på hela samhällskroppen". Att han nämner pedofiler i samma andetag ska inte tolkas som att alla homosexuella är pedofiler. Nej, han råkar bara nämna homosexualitet och pedofili i samma andetag. Och så säger han att ett homosexuellt förhållande bör likställas med inget förhållande alls, men någon som byter partner varenda dag.

Åke Green friades eftersom yttrandefriheten ansågs gå före lagen om hets mot folkgrupp - visserligen inte enligt svensk praxis, men på grund av Europadomstolens avgöranden när det gäller "hate speech". Många blev förstås upprörda, inte minst jag. Var inte det här en hatpredikan så kan man undra vad som är det.

Lars Vilks har inte ens blivit polisanmäld för hets mot folkgrupp, vad jag vet. Det är inte precis förvånande i ljuset av HD:s dom ovan, och säkert helt rätt. Men jag ser ingen kvalitativ skillnad på hans så kallade provokationer och Greens predikan, bara en kvantitativ. Båda uttrycker en stark ringaktning mot en utsatt grupp. Om Green hade predikat mot muslimer hade han kanske blivit fälld, förutsatt att han inte bara ville upplysa vad Bibeln har att säga mot orättfärdiga. I all oskyldighet. Hade han i stället använt samma ord om funktionshindrade hade ingenting hänt, för de är ingen "samhällsgrupp".

Föga förvånande vill Sverigedemokraterna avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Detta motiverar Jimmie Åkesson med att han "som svensk" inte kan omfattas av lagen, och då är den "trams". Att lagen är till för att skydda redan utsatta grupper har han inte förstått, eller så tycker han verkligen att "vi svenskar" är utsatta. Ja, det senaste förefaller faktiskt troligt, för säga vad man vill om Åkesson, men korkad är han inte. Han vill nog bara få lite mer svängrum för att uttrycka sina åsikter.

Men alltså, det här med yttrandefrihet... I dag berättar t.ex. Helsingborgs Dagblad att Vilks bostad har utsatts för ett misslyckat brandattentat. Detta får ledarredaktionen att skriva så här:

Det är naturligtvis helt oacceptabelt och i yttrandefrihetens namn måste Lars Vilks få allt det skydd han behöver. Att många upplever honom som provocerande och känner sig kränkta av det han menar är konstnärlig frihet är en annan sak. De måste möta Lars Vilks med argument. Men han har rätt att säga det han säger och göra det han gör. Samhället måste vara tydligt med att man inte med våld kan tysta sådant man ogillar.

Är alltså ett antal islamistiska fanatiker lika med "samhället"? Det var sannerligen en nyhet för mig. Yttrandefrihet definieras så här av Nationalencyklopedin: "frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Varje medborgare är enligt regeringsformen (RF) gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet" (min kursivering). Yttrandefriheten är alltså till för att skydda den enskilde mot staten. Det verkar många ledarskribenter inte förstå. Åke Green åtalades och fälldes i lägre instanser, och utsattes alltså därmed för en potentiell kränkning av yttrandefriheten av staten. Vilks är inte åtalad, ens för förolämpning eller förtal.

Att muslimer är en utsatt folkgrupp går inte att betvivla. Det man kan ifrågasätta är om de därmed ska tillerkännas särskilda rättigheter som grupp, ungefär som samerna. Ska de ges en viss autonomi, till exempel rätten att själva avgöra skilsmässoansökningar och krav på underhåll? Liberala förespråkare för mångkulturalism, som Will Kymlicka, anser det. Jag håller inte med, däremot måste vi motverka de strukturella, institutionaliserade former av förtryck som drabbar vissa grupper. Kampen mot diskriminering, mot patriarkala och andra maktordningar måste föras med alla till buds stående medel. Vilks ser sig nog som en rebell, en underdog. I själva verket bidrar han bara till det strukturella förtrycket av muslimer. Det är inte ett dugg bättre till sitt innehåll än Greens avskyvärda predikning mot homosexuella. Jag tänker inte ge mitt liv för hans rätt att framföra sina åsikter. Inte heller tänker jag bryta min lans för Sverigedemokrater, för självutnämnda helare och medier, för kreationister, rabiata vaccinationsmotståndare eller Jehovas vittnen som är beredda att offra blödarsjuka barn på religionens altare. De behöver inte mitt stöd, för de är inte utsatta grupper. Andra kan få citera Voltaire och röras till tårar av sitt ädelmod. Men att förfäkta idiotiska idéer är inte ett dugg förbjudet i sig. Det har det aldrig varit.

"Föräldrar vet bättre än politiker"

Jag tog emot ett flygblad i morse.

Nej till tvångsdelad föräldraförsäkring!

FÖRÄLDRAR VET BÄTTRE ÄN POLITIKER <-- ritade 3d-bokstäver à la skolbarn

8 av 10 säger NEJ till tvångsdelad föräldraförsäkring. Det bryr sig inte vänsteroppositionen om. De vill inte låta föräldrarna bestämma själva. För oss har politiken sina gränser. Vi vill ge familjerna mer makt och mer frihet. Makt att ta egna beslut och frihet att styra över sin egen tid. Därför säger vi nej till tvångsdelning. Gör det du också. Rösta på Kristdemokraterna den 19 september. Göran Hägglund partiledare för Kristdemokraterna

Kristdemokraterna
ETT MÄNSKLIGARE SVERIGE

Om Göran Hägglund är politiker vet föräldrar bättre än han. Det är den första slutsatsen man kan dra av det här flygbladet. Men jag antar att det borde stå "Föräldrar vet bättre än vissa politiker". Det blir inte lika klatschigt, men stämmer bättre överens med Kd:s budskap. Ska man vara petig borde det rentav stå att vissa föräldrar vet bättre än vissa politiker. Att det är så går faktiskt inte att ifrågasätta. Vissa regnbågsföräldrar vet t.ex. bättre än vissa landstingspolitiker som tar ut avgifter för insemination av lesbiska par, men inte av heteropar som slipper undan med vanlig patientavgift.

Om vi så backar bandet till tiden före lagen som förbjuder barnaga kan man med samma argumentation hävda att föräldrar borde vara fria att själva avgöra om de vill slå sina barn för att de ska lyda. Det var förstås också ett vanligt argument på den tiden, men känns det inte en smula mossigt i dag? För att uttrycka sig snällt. Ibland behöver alltså politiker besinna sitt ansvar och gå före opinionen, inte bara hålla upp ett vått finger i luften.

"Vi vill ge föräldrarna mer makt och mer frihet", skriver Hägglund. Vilka föräldrar vill han ge mer makt och frihet? En stor del av kvinnorna i LO-kollektivet arbetar helger, kvällar och nätter. Vilken frihet har de att välja barnomsorg när det (med några få undantag) inte finns förskolor som är öppna då? Vilken makt över sin situation har de när de måste ta hand om gamla och sjuka föräldrar och tvingas sluta jobba? För dem har sannerligen politiken "sina gränser" - de upplever dem inpå bara kroppen.

Tanken bakom en individualiserad tvångsdelad föräldraförsäkring är att motverka institutionaliserade orättvisor som till övervägande del drabbar kvinnor. Kalla mig konventionell, men jag tycker att det är ett bra syfte. Kristdemokraternas vårdnadsbidrag har visat sig förstärka sådana orättvisor genom att försena eller omöjliggöra för redan diskriminerade kvinnor av utländsk härkomst att ta sig in på arbetsmarknaden. Och diskrimineringen går därmed i arv till deras barn som försenas i sin språkutveckling. "Men tryggheten går före språkutvecklingen", säger Kd. Som om det vore tryggare att inte gå på dagis. Kristdemokraterna vill nog ge vissa föräldrar mer makt och mer frihet. Det handlar närmare bestämt om pappor i heteroförhållanden, eller för att vara mer precis, kristna, vita, högavlönade heteropappor i karriären - Kd:s främsta väljarbas. Alla andra får välja att halka efter i karriären eller varför inte sluta jobba helt. Och barnen får välja att se sina pappor som ett slags reservföräldrar.

Kristdemokraterna
Ett omänskligare samhälle

Maktlekar

Någonstans i USA sitter en prydligt klädd ung man och styr ett förarlöst flygplan över Pakistan.
Någonstans i Sverige sitter en prydligt klädd ung man och styr tolvåriga "flygare".
Någonstans i Frankrike sitter en prydligt klädd ung man och gläder sig åt det kommande burkaförbudet.

Sjuka, dumma eller helt vanliga

Lena Andersson skriver i DN om de borgerligas skatteretorik i Tillbaka i det gamla. Ett slags omvänt simborgarmärke, Lågvattenmärket, erövras av Centerns ekonomiska talesperson Roger Tiefensee som beskriver höjd skatt på inkomster över 40 000 som "Janteskatt". Kanske talar han i egen sak; det svider väl när man genom rätt kontakter, karriärism och en från början privilegierad position gedigen utbildning, stor flit och hög begåvning har lyckats få ett jobb där man kammar hem 55 loppor i månaden. Vad är tacken? Högre skatt. Det är ju för hemskt. Lena Andersson beskriver diskursen så här:

I en mer konservativ era skulle han ha talat om skatt på begåvning, men det är opassande i en liberal tid, så han använder ordet ansträngning i stället. Som om det var det som avgjorde lönen. Som om klassamhället inte fanns. Som om alla hade samma förutsättningar. Uttalandet är närmast desperat i sin hånfullhet.

I ett helt annat sammanhang sa moderaten Lars Lindblad så här: "Herr talman! Om verkligheten skulle se ut som Roger Tiefensee säger skulle den vara oerhört farlig. ... Men verkligheten ser helt annorlunda ut än Roger Tiefensees verklighet." Nu gällde det här förbränning av sopor, men ändå. Tiefensees verklighet ser onekligen rätt...annorlunda ut. Och Lena Andersson beskriver i resten av sin artikel just klass, eller kalla det ekonomiskt, socialt och symboliskt kapital.

Marty berättade nyligen för mig om ett tv-program som följde tre förortstjejers stora dröm om att få gå på Spy Bar. De gjorde allt, verkligen allt, för att lyckas. Med rätt kläder, rätt smink, rätt frisyrer och så vidare kunde det gå. Sedan var den stora kvällen inne. Pirriga av förväntan stegade de fram till dörrvakten. Han kastade en blick på dem och sa: "Tyvärr, det är fullt." Och släppte sedan in några andra, såna som verkligen hörde hemma där. Tjejerna vädjade, men det var förstås meningslöst. Så de åkte hem till en av dem och försökte leka att de var på Spy Bar, med drinkar och allt. Apropå ett av Jantelagens påbud: Du ska inte tro att du är nåt (som du inte är). Jag skrev "förortstjejer" med flit ovan. Ni fattade direkt att jag inte menade förorterna Djursholm eller Äppelviken, eller hur? Vi vet alla hur det är, men somliga vill inte kännas vid verkligheten.

I Beverly Skeggs "Att bli respektabel" finns ett annat exempel. En av hennes informanter berättar om en dagsutflykt till Manchester och varuhuset Kendalls:

...du vet, de har sån där riktigt fin mat, och vi flamsade om all chokladen och om hur mycket vi skulle kunna äta - om vi hade haft råd - och då var det en kvinna, hon bara tittade på oss. Om blickar kunde döda. Liksom, vi bara stod där. Vi gjorde inget som var fel. Vi var inte illa klädda eller nåt sånt. Hon bara tittade. Det var liksom att det där var hennes ställe och vi hörde inte dit. Och vet du vad, vi bara gick allihop. Vi borde ha klappat till henne. Vi sa ingenting förrän efter ungefär en halvtimma. Kan du tänka dig det? Riktigt ordentligt satta på plats... Det är sånt som gör att man tappar lusten att åka bort. Det känns bättre om man håller sig häromkring.

Det här är den verklighet som Tiefensee inte bebor, inte förstår, inte bryr sig om. Tjejerna i Skeggs studie strävar efter att uppnå den vita medelklasskvinnans respektabilitet och självklarhet. De är inte okritiska till detta samhällsideal, försöker inte anamma alla aspekter av det. Men de vet att de måste kämpa hårt för att åtminstone erövra en liten del av det som är så självklart för medelklassen. Samtidigt som de alltså känner inpå bara kroppen att klass inte är något man kan "byta". Så här skriver Michel Foucault (citatet är från Skeggs bok):

Klass handlar inte bara om hur man pratar, eller klär sig, eller inreder sitt hem; det handlar inte bara om vad man jobbar med eller hur mycket pengar man tjänar på det; det handlar heller inte enbart om huruvida man har A-nivåbetyg eller har gått på universitetet, inte heller om vilket universitet man gick på. Klass är något därinne under kläderna, under huden, i reflexerna, i psyket, i själva kärnan av det egna varat.

"I stället för att 'de duktiga' och 'de som anstränger sig' hela tiden tänker på hur värda de är just den lön de tilldelats och hur hemsk skatten den medför är, kan de som omväxling öva sig i att prisa att de inte föddes som sämre lottade existenser. Sjuka, dumma eller helt vanliga", skriver Lena Andersson. Ingen av tjejerna i exemplen ovan är sjuka eller dumma. De är helt vanliga. Och de vet det du och jag vet, det Lena Andersson vet. Ja, de vet det även Roger Tiefensee vet men inte vill kännas vid. Skillnaden är att han inte behöver leka Spy Bar hemma eller tänka på hur man beter sig på en restaurang. Han är en helt vanlig, vit manlig riksdagsledamot, så för honom är allt självklart.

Gårdagens sämsta formulering

En ledare i gårdagens Expressen, Rädda pojkarna, skriver att "pojkarnas misslyckande i skolan är ett problem som inte längre kan ignoreras". Som om någon nu har ignorerat det. Frågan varför flickor och unga kvinnor genomgående presterar bättre i skolan har varit under debatt länge. Jag tänker inte ge mig på att förklara det här och nu, utan nöjer mig med en intressant formulering:

Även om jämställdhetsarbetet i arbetslivet går tröstlöst långsamt på många sätt, kan man tänka sig att kvinnors högre utbildning och större ambitioner börjar kompensera för könsfördomar och barnafödande, förr än vi tror. Redan nu är 67 procent av dem som tar ut högskoleexamen kvinnor. Och när en tipping point väl har nåtts - går vi mot ett energiskt surrande matriarkat där många män har reducerats till birollsinnehavare?

Läs den sista meningen en gång till. "Ett energiskt surrande matriarkat", står det. Man kan riktigt se kallsvetten bryta fram på ledarskribentens panna. Som motvikt ska jag citera Nationalencyklopedin:

matriarka´t, samhällsordning där den sociala, politiska och ekonomiska makten innehas av kvinnor och där religionen är centrerad kring kulten av en modergudinna. Begreppet lanserades under senare hälften av 1800-talet av de evolutionistiska antropologerna J.J. Bachofen och L.H. Morgan, som ansåg att matriarkatet hade varit vanligt i forntida primitiva samhällen. Emellertid har antropologerna inte lyckats hitta ett enda exempel på faktiskt matriarkat, vare sig i historien eller i nutiden.

Nej, just det. Ingen har hittat några matriarkat, i alla fall inga renodlade sådana. Och vägen till ett samhälle där den sociala, politiska och ekonomiska makten innehas av kvinnor känns rätt lång, tycker ni inte det? Det ska liksom mer till än att kvinnor i gemen blir mer välutbildade än män.

Men jag kan inte släppa den där sista formuleringen. Vad menas med "energiskt surrande"? Att kvinnor är flitiga som bin? Duktiga, liksom? Ja, det brukar ju vara kvinnans lott, att vara duktig. Talang, rentav genialitet, är förbehållen snoppbärarna. Som nu alltså riskerar att bli förpassade till "birollsinnehavare". Kvinnliga bin och manliga biroller... Jag undrar vad rn biodlare skulle säga om den beskrivningen. Själv säger jag att det sexistiskt sagda är det sexistiskt tänkta.

Jenny Diski om Roman Polanski

Här kan man läsa åtalsjuryns förhör med den 13-åriga flicka som Roman Polanski förgrep sig på. Tänk att han var så omtänksam att inte ville göra henne på smällen. Så han avslutade med att ta henne analt.

Jenny Diski skriver väldigt bra om det sjuka kändisuppropet till Polanskis försvar och beskriver en liknande våldtäkt som drabbade henne själv när hon var 14.

Läs de här båda texterna och fråga er sen om ni tycker synd om Roman Polanski.

Barnkonventionen gäller visst inte i Sverige

Sverige vill skicka tillbaka fler "minderåriga utan skyddsskäl", skriver DN. Det handlar alltså om ensamma asylsökande barn som antingen anses ljuga om sin ålder eller som gott kunde ha stannat där de var - enligt myndigheterna. Hur man kommer fram till att någon är över 18 år är oklart. I flera länder i Europa röntgar man deras handleder och undersöker deras tänder. Det har man slutat med i Sverige eftersom undersökningen har en felmarginal på plus/minus två år. Alltid något. I vårt käcka grannland Norge är det nu på förslag att man dessutom ska kontrollera deras könsorgan. Stor kuk och du åker ut, liksom. Att många faktiskt inte själva vet när de är födda hör inte hit. De ska behandlas som bedragare.

Tidigare har FN:s barnrättskommission kritiserat Sverige för att utvisa de här barnen till det första EU-land de hamnade i. Vi skickade dem till Grekland, men där var förhållandena bedrövliga, så det upphörde. Sedan skickade vi dem till Malta, där förhållandena är bedrövliga. Jag vet inte om det senare har upphört, men man kan konstatera att Sverige struntar i FN:s konvention om barns rättigheter så länge det bara är möjligt. Vi får samma kritik år efter år utan att något händer, vilket Rädda Barnen har påpekat. Men kritiken gäller inte bara flyktingbarn utan också svenska barn, till exempel såna med funktionshinder. Ni kan själva läsa vad kritiken går ut på här, men låt mig ändå citera ett stycke:

The Committee reiterates its previous concern that, despite the adoption of legislative guarantees, including the new Anti-Discrimination Act, the principle of non-discrimination is not fully respected in practice, and it is particularly concerned about de facto discrimination against and xenophobia and racist attitudes towards children of ethnic minorities, refugee and asylum-seeking children and children belonging to migrant families.

Ja, kommittén upprepar alltså sin tidigare kritik. Ingenting händer. Vilken slutsats bör man dra av detta, tro?

Tobias Billström vill skicka tillbaka minderåriga till barnhem i Irak och Afghanistan. Men det ska inte vara så farligt, säger han. "Kraven är ett bra boende och säker tillgång till utbildning och sjukvård." Visst låter det bra? Jag tycker att regeringens alla ministrar ska skicka dit sina egna barn på kollo i en månad - det vore väl ett bra sätt att kontrollera standarden? Men även här sätter sig Rädda Barnen på tvären: "Dessa barn har absolut inget att återvända till. Många kommer att försöka bege sig till Europa igen", säger Eva Bellander. Den uppgiften litar inte Billström på, skulle jag tro. Därför ska personal från Migrationsverket träffa myndigheter i Bagdad och Kabul, skriver DN. Om myndigheterna lovar att barnen får det bra är det väl bara att skicka tillbaka dem, liksom. Det är klart att det kommer att bli så.

Hjärtlösheten och fantasilösheten, den stelbenta byråkratin, föraktet för människor som inte är som vi - allt det återspeglas i hur vår fjällhöga nord behandlar människor i nöd. Bengt Held skrev häromdagen om hur Amnesty kritiserar Sveriges flyktingpolitik. Tror ni att det kommer att ta skruv? Det tror inte jag. Sverige kommer att fortsätta utvisa bögar till en mer eller mindre säker död, precis som jag skrev om här i augusti 2009. Ingenting händer. För regeringen struntar i även den kritiken. Det är dags för nya aktioner, med andra ord.

---

Uppdatering: på grund av alla rasistiska kommentarer stänger jag av funktionen. Så slipper ni bli frustrerade över att jag "censurerar" er.