Inte så särskilt nära döden-upplevelse

För andra gången på en dryg vecka fick jag kramp innanför bröstbenet - eller om man nu hellre bör beskriva det som ett starkt tryck över bröstet. Första gången ignorerade jag det. Det kan ju vara vad skit som helst som spökar: muskler, skelett, magsäck... Men i går satt jag på bussen på väg till universitetet när det satte igång igen. Hm...kunde det vara kärlkramp? Äsch då. Men okej, jag googlar, tänkte jag. Så det gjorde jag, i datasalen på Lantis, omgiven av de sedvanliga, pigga 22-åringarna. Och verkade kunna stämma, vilket fick det att isa lite i mig. Men jag sket i det ändå och åkte hem, handlade mat till familjen och så. Ändå ringde jag min syster som är kardiolog. Nej, det lät inte typiskt, sa hon. Men för säkerhets skull kanske du ska ta dig till akuten.

Så det blev EKG och blodprov för hjärtinfarktmarkörer och läkarsamtal. Nada. Skönt, då åker jag väl hem, tänkte jag, men tji fick jag. Läkaren ifråga hade nämligen fått kontraorder från kardiologen, som såg min rökning som en riskfaktor. Jag fick inte ens gå själv till avdelningen, och väl där blev jag med nattlinne, sladdar, monitor och äcklig mikromat samt tillsagd att inte röra mig ur fläcken utom för att gå och pissa. Jag skulle ligga stilla på rygg, basta. Fast uskorna var väldigt snälla och bra på alla vis. Halv två på natten väcktes jag för ännu ett blodprov, somnade om och blev väckt halv nio. Jag har inte sovit så länge på åratal - alltid något.

Nej, det gick inte att se nåt, sa läkaren vid ronden. Men hon ordinerade ändå lungröntgen eftersom jag lät så rosslig. (Tacka för det efter över en månads konstanta virusangrepp.) Och så kördes jag till röntgenavdelningen i min säng. Jag känner mig alltid trygg på sjukhus, men röntgenavdelningar gillar jag inte. Det är nåt med det dämpade ljuset.

Tillbaka till avdelning 50. Jag fick slå mig hårt på benet för att inte förlora mig i orgier i självmedlidande efter att lungcancer hade konstaterats. Farväl, värld. Farväl, kära familj. Farväl, studier, farväl all mening. Käften! Läs! Det gick så där.

Men nej, ingenting syntes på lungorna och jag fick åka hem. Jag har fått remiss till belastnings-EKG hos min husläkare, ska be hen om Champix. För nu ska jag sluta röka - ännu en gång - och den här gången ska jag hålla mig. Jag har slutat med Champixhjälp förut och började röka igen av rent okynne. Kanske var jag inte färdig med min kärleksaffär med cigaretterna. Nu blir det inte farväl, livet utan farväl, Camel och tack för allt. Jag har fått ett skrämskott och det var nog precis vad jag behövde. Att sluta röka är att kraftigt minska risken för hjärt- kärlsjukdom med så gott som omedelbar verkan, säger min syster. Jag vill inte skiljas från min familj i förtid; det har jag aldrig velat, men den långsiktiga kostnaden i relation till den omedelbara belöningen kändes för abstrakt. Nu har den fått ett ansikte, nere i det blåaktiga skenet på röntgenavdelningen.

(Och nej, det är inte jag på bilden. Jag är mycket snyggare. Såklart.)