Vems integration?

Elin Grelsson skriver bra om den idylliserande bild av lyckad integration som ibland framförs i våra medier; den är ett dåligt vapen mot Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter i vårt samhälle. Nej, vi måste bannlysa Zlatans namn i valrörelsen:

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.

Jag håller verkligen med, men vill tillfoga ett par saker. Vi bör också bannlysa det oreflekterade användandet av begreppet "kultur" i bemärkelsen "identitet". Kultur är ingenting man "har", att se det så det är att essentialisera och förtingliga kulturen, göra den till något som en viss etnisk grupp "äger". Den sortens kultur blir automatiskt skyddsvärd, förefaller det, och att inte respektera den blir liktydigt med stöld. Du kränker min kultur, och eftersom min kultur är min identitet kränker du mig personligen. Du vill ta ifrån mig min identitet, ja du vill utplåna mig. Fältet ligger därmed öppet för bittra strider mellan olika folkgrupper. Det här synsättet fungerar lika bra för alla som hävdar sin kulturella särart, såväl en invandrad minoritet som en främlingsfientlig majoritet.

Kulturer är i själva verket inte är något som man tydligt kan avgränsa. De går inte att hänföra till en viss folkgrupp. Folkgrupper innehåller inte bara en kultur, utan flera - och olika folkgrupper kan dela kulturella drag. Synen på kultur = identitet gör dessa "unika", d.v.s. förtingligade "kulturer" omöjliga att kritisera (återigen, oavsett deras utbredning eller uttryck). Alltså bör vi sluta tala om kultur i den här stelnade betydelsen. Kultur är något man gör, och sedd inifrån saknar den tydliga gränser. Kultur är en ständigt framförhandlad, ständigt pågående, halvt omedveten teaterföreställning om vi och de andra. Det säger sig självt att den inte går att förstå utifrån annat än som främmande och säregen, rentav exotisk.

Nu kan man lätt dra slutsatsen att en kultur bara kan förstås inifrån, men detta är falsk dialektik. Vill man beskriva och analysera en kultur måste det ske både utifrån ett verklighetsnära och ett verklighetsöverskridande perspektiv. Det verklighetsnära är alltså hur de inblandade själva beskriver sin kultur. Det verklighetsöverskridande är det antropologiska - i sämsta fall recenserande - perspektivet, där man kan upptäcka mönster i sedvänjor som förblir fördolda för kulturens bärare och skapare. Ingendera parten har tolkningsföreträde. Eller för att citera antropologen Clifford Gertz, som lanserade begreppen verklighetsnära och verklighetsöverskridande: i det förra faller riskerar man att få "en häxkonstens etnografi, skriven av en häxa", i det senare samma etnografi "skriven av en lantmätare"!

Det finns en populär uppfattning om att det mångkulturella samhället bör vara som ett lapptäcke där olika kulturer lever sida vid sida, men där varje kultur behåller sin särart. Som ni kanske förstår ställer jag inte upp på den idealbilden. För mig är det inte ett självändamål att bevara några kulturer alls, vare sig den svenska eller någon annan. För kultur är alltså något som hela tiden skapas i motsats till annan kultur; det är en föreställd gemenskap precis som nationen. Och när vi skapar bilden av den andre genom den sortens gränsdragningar blir det också mycket svårt att respektera det andra, annanheten, eller vad man nu ska kalla det. Vi behöver skydda och respektera individer och minoritetsgrupper, men inte av respekt för deras "kultur", utan för att det helt enkelt är ett demokratiskt samhälles plikt.

Jag vill se en annan sorts mångkulturalism, en där vi lär oss av varandra, uppgår i varandra, blandar oss hej vilt och är djupt osolidariska med nationen, språket och kulturen. Detta stämmer bättre överens med hur verkligheten ser ut, och är motsatsen till en essentialiserande och förtingligande kultursyn. En mångkulturalism av det här snittet erkänner att man har rätt att hävda sin särart, men att man både kan träda ur den och träda in i den. Den erkänner hybriditet, flytande gränser, ett fritt val att både känna sig som iranier och svensk, same och stockholmare eller muslim och sekulariserad. Därmed blir det också tydligt att vi även måste försvara människor mot deras kultur när den försöker tvinga in dem i fållan. Och det blir tydligt att solidaritet, rättvisa och demokrati gäller alla, att ingen ska behöva assimileras eller ens "integreras" mot sin vilja. Innan vi försöker integrera människor bör vi fråga dem om de alls vill bli integrerade, och i så fall på vilket sätt. Vilka bitar vill de gärna ta till sig, vilka förhåller de sig likgiltiga till, vilka känns helt främmande för dem? Som jag har skrivit tidigare, i Hederskultur i Kamomilla stad:
Man får inte plåga andra
man ska alltid bjuda till
men för övrigt får man göra som man vill.

Schrödinger's rapist och Ulf Kristersson

Förmiddagsläsning: Schrödinger's Rapist

Förmiddagstittning: Ulf Kristersson flyr från intervju

Fem perspektiv på kärlek - del 1

Fan flög i mig och jag bestämde mig för att analysera begreppet, fenomenet och spöket "kärlek". Som om det inte har gjorts tusen sinom tusen gånger förut. Som om inte alla redan vet vad kärlek är. Som om världen behöver ännu mer självupptagen klokskap à la Paulo Coelho. Som om världen behöver fler poetiska hyllningar till denna nebulösa fridstörare. Som om det alls vore möjligt.

Så vad är mitt syfte och för vem skriver jag? Vem är väl jag att skriva om kärlek? Jag ska börja med den sista frågan, men formulera den lite annorlunda: Vem är jag?

Den som skriver är ganska lätt att beskriva utifrån. Där sitter han vid sitt köksbord i Vällingby, produkten av ett föräldraskap, en uppväxt och ett i stort sett västerländskt samhälle. Ja, där sitter han, summan av sina erfarenheter och sinnesintryck. Summans värde varierar en smula, precis som köksbordet som blir alltmer slitet med tiden. Kanske blir bordet slipat och lackat en dag, kanske tar någon en sexkantsnyckel och drar åt skruvarna. Som alla vet, utom bordet, kommer det ändå en dag att duka under för sin inneboende skröplighet. Men alla som brukar sitta vid bordet vet inte att de en dag kommer att gå samma öde till mötes. Den som skriver det här gör det dock. Alltså: han är inte lika naiv som det bord han sitter vid eller de små barn som utgör hans förankring i världen. Det injagar skräck i honom. Därför försöker han göra allt han kan av den tid han har. Kolla, där sitter han: en människa med en viss ålder, en viss kroppskonstitution. En sexuell läggning har han, ett visst pigment, en viss utblick över en viss värld. En utomstående betraktare skulle kunna fotografera honom, mäta och väga honom, tillskriva honom en rad egenskaper och attityder, skriva in honom i ett tjogtal diskurser, kanske be honom att sluta röka för att han ska kunna skjuta upp den förgänglighet som ingjuter fasa i honom. Kan du inte göra det, hörru? För dina barns skull?

Därmed har jag beskrivit mig själv utan att egentligen säga någonting om mig själv. Kan jag inte säga mer än så om mig själv är det kanske heller ingen idé att skriva nåt om kärleken? Jag ska ändå göra ett antal försök. Kärleken sitter nämligen också vid ett köksbord någonstans. Det borde gå att åtminstone ge en viss bild av den, om än hopplöst ofullständig. Jag ska göra det, mest för min egen skull. Svaret på frågan "Vem?" kan också bli svaret på frågan "Varför?" och vice versa.

Det första perspektivet är det hermeneutiska. Sen tror jag att jag kommer att skildra kärleken som social representation och vidare som diskurs. Jag ska försöka mig på ett fenomenologiskt perspektiv, ett narrativt och två socialkonstruktionistiska perspektiv. Det kanske blir fler eller färre än fem perspektiv, jag vet inte. Men i dag blir det hermeneutik; jag ska bara lämna småttingarna på dagis först. Återkommer om en timme eller så - fast för er som läser det här blir pausen omärklig. (Jag kanske bara bluffar?) Klockan är nu 08.34, GMT +1.

Och nu är klockan strax efter tio. En av Sveriges mest kända dramatiker, tillika skådespelare och regissör, har just kommit för att samtala med Marty som ska sätta upp hans nästa pjäs. Jag ska inte störa geniernas sammandrabbning utan går härmed in på det första perspektivet, hermeneutik.

Hermeneutik betyder tolkning, och det ämnet är förstås urgammalt. Under medeltiden ägnade sig t.ex. munkar åt att tolka Bibeln, ett arbete som knappast är slutfört än i dag. Hermeneutik kan vara mycket (googla får ni se), men här ska jag skriva om kärlek med hermeneutiken som vetenskapligt verktyg.

"Att tolka är i hög utsträckning att översätta", skriver Anders Gustavsson i "Tolkning och tolkningsteori" från 2004. Jag är medieöversättare och känner många tolkar, och vill nog påstå att en tolk inte får tolka för mycket medan översättaren alltid måste tolka. Tolken får alltså inte förbättra, förtydliga eller förmildra ett uttryck utan måste låta målspråket bli lika (o)sammanhängande som källspråket. Men om jag översätter en intervju måste jag begripliggöra sagesmannens yttranden för att tv-tittaren ska hänga med. Ett visst mått av tolkning är alltså nödvändigt - och översättning av lyrik närmar sig ren tolkning.

Hur förhåller sig det här till tolkning som vetenskaplig metod? Vi översättare och tolkar har bara vår yrkeskunskap och erfarenhet att luta oss mot. Men samhällsforskaren måste använda ett instrument som lämnar så lite utrymme som möjligt för godtycke. Slutresultatet kan inte sägas presentera någon absolut sanning, däremot kan man kanske "avvisa teorier och hypoteser som bygger på falska eller otillräckliga premisser", citerar Gustavsson hermeneutikens portalfigur i Sverige, Arne Trankell. (Trankell uppfann mer eller mindre vittnespsykologin och var alltså intresserad av hur man ska kunna skilja sanna från falska utsagor.)

Arbetet bedrivs i grova drag i tre steg, men det måste föregås av själva forskningsfrågan där man formulerar vad undersökningen ska försöka besvara. En sådan fråga kan t.ex. vara "Vad är kärlek?". Det gäller att bedöma om frågan är intressant, om den t.ex. har ett historiskt eller symboliskt intresse. Man kan också beskriva det som skillnaden mellan ett verklighetsnära och verklighetsöverskridande perspektiv, mer om det i ett senare inlägg.

Det första steget består av datainsamling, som förstås styrs av tolkningsintresset. Vill jag utforska vad kärlek är kanske jag inte ska samla in fakta om vattenklosettens historia. Ja, ni hajar. Eftersom betydelsen av en utsaga eller handling inte är omedelbart tillgänglig för oss måste den studeras indirekt, kanske genom dokumentation som intervjuer. Det andra och tredje steget består av att växelvis tolka det insamlade materialet och därefter pröva tolkningen mot data. Prövningarna ger upphov till nya tolkningar, mer prövning av data och så vidare. Det hela liknar en kumulativ spiral och kallas mycket riktigt för den hermeneutiska spiralen. Men brukar börja med en tematisk analys eller kodning för att "öppna materialet för tolkning" som Gustavsson skriver. Till en början finner man ofta att mer data måste samlas in, men så småningom uppstår en mättnad där ytterligare data inte verkar tillföra mer information, och då går man alltså vidare till tolkning och kontroll.

Komna så här långt förstår både ni och jag att uppgiften är omöjlig. Till att börja med blir datainsamlingen överväldigande vilket tyder på att forskningsfrågan är felställd. Jag skulle kunna hålla på med såväl datainsamling som analys resten av livet utan hopp om att någonsin kunna besvara frågan. Och är det inte det vi alla gör? Alla samlar vi in ljuva och vedervärdiga data om kärlek och tillämpar därefter den hermeneutiska spiralen. Kärleken gör oss till experter utan svar. Preliminära tolkningar styrks eller förkastas efter prövning mot data, vilket innebär att man arbetar med "den information som man bedömer som den mest väsentliga" enligt Gustavsson. "Sigrid älskar mig", tänker man, och så går det några år. Så spricker förhållandet. Var det där verkligen att älska? Nej, vi förkastar den hypotesen. Sigrid var i själva verket ett egoistiskt as. På samma vis drar man slutsatser av positiva upplevelser av kärlek, tänker att det där kallar jag kärlek! Tacka vet jag Lambert - han vet vad det innebär att älska. Problemet är att våra tolkningar inte sker utifrån explicita kriterier, utan vi improviserar oss fram och hittar på egna. Passar de inte uppfinner man nya. Vetenskapligt är det inte, bara mänskligt.

Ska man säga något vettigt om kärlek måste man alltså hitta en mycket snävare forskningsfråga. Alla visdomsord om kärlekens väsen är falska eller åtminstone dåligt underbyggda, hur vackert de än är formulerade. De lämnar viktiga delar av informationen oförklarad, de kan aldrig göra anspråk på att vara den bäst underbyggda tolkningen, den som har stöd i alla delar av materialets viktigaste delar. Teorierna om Sigrid eller Lambert uppfyller inte Trankells formalkriterier, utmynnar inte i restlösa tolkningar utan lämnar en massa frågor hängande i luften.

Jag skulle kunna föreslå andra forskningsfrågor här, men tror att jag avstår. I stället vill jag vända tillbaka till en av mina första frågor: Vet inte alla redan vad kärlek är? Jo, det kan ju tyckas. I bästa fall vill säga: vi är lika ofta förbryllade över det här ständigt undanglidande fenomenet. Men vi bildar oss ändå en viss uppfattning, skapar en preliminär, halvt omedveten teori och försöker applicera den på vårt eget handlande och tolka andras genom den. I bästa fall lyckas vi någorlunda leva efter vår uppfattning om kärlekens praktik. Men som den uppmärksamma läsaren har förstått bör vi vara försiktiga med att tolka andras handlande utifrån vår uppfattning om kärlekens väsen.

Ändå gör vi det. Hela tiden. Vi hävdar att det här är kärlek, men inte det där. Vi upplever oss som oälskade och drar slutsatsen att den som fick oss att känna så inte älskade oss, inte på riktigt. För då hade vi ju känt oss älskade. Vem har rätt? När det gäller sexuella kränkningar på en arbetsplats är det den kränkta som har tolkningsföreträdet. Känner man sig kränkt har man blivit kränkt. Det är en rimlig utgångspunkt när man vill reda ut en sån konflikt. Men när det gäller kärleken är det inte fullt så enkelt. Jag kan älska dig men ändå bete mig taffligt eller rentav illa mot dig. Jag visar inte min kärlek i praktiken, och vad är den då värd? Ska du förlåta mig om jag slår dig gul och blå under ständiga bedyranden om min oändliga kärlek till dig? Knappast.

Men det här är extremfallet. Något betydligt vanligare är till exempel att barn känner sig oälskade, förbisedda, osynliga. I barnets värld föds världen när dess medvetande träder in på arenan. I själva verket är manuset redan skrivet, rollerna besatta, karaktärerna inövade, publiken på plats och föreställningen i full gång. Men för barnet har föräldrarna aldrig existerat tidigare, de finns bara här och nu och förmodligen i all evighet. Det går inte att tolka deras beteende i skenet av något annat än barnets egen, ska vi kalla det pedocentriska verklighet. Därför är det lätt att dra fel slutsatser av att pappa och mamma grälar, att t.ex. tro att det är för att man är en belastning för dem. I själva verket är det kanske enbart på grund av ens egen existens som föräldrarna trots allt håller samman. Man kanske är deras enda eller i alla fall största glädjeämne. Men hur ska man veta det? Man ser bara att de grälar. Eller att de inte finns där när man behöver dem. Eller att de av någon obegriplig anledning avbryter ens lek när man har som roligast för att sedan borsta tänderna på en och sätta på pyjamasen. All deras kärlek och omsorg är inget som går att sätta på ett pluskonto och vara tacksam för. Så var det med mig. Jag kände mig övergiven. Jag kunde inte förstå varför de inte fanns där när jag behövde dem. Alla gånger när de faktiskt fanns där, när de ägnade sig åt mig, läste för mig, hjälpte mig med allt ett barn behöver hjälp med, allt det sjönk i bakgrunden. Jag såg dem aldrig gräla eller behandla varandra eller mina syskon kärlekslöst. Men ändå.

Som vuxen med egna barn inser jag förstås att de älskade mig. Något annat hade varit omöjligt. Men den där pedocentriska taggen har jag aldrig riktigt kunnat dra ut ur mitt hjärta. Att bli förälder gör att man inser att det perfekta föräldraskapet inte finns. Man gör sitt absolut bästa men ibland blir barnen besvikna ändå. De är inte "tacksamma", tänker inte att "Nu har jag varit på Skansen och fått kanelbullar och klappat djur, så vad gör det om det regnar lite på hemvägen?" Och så ska det förstås vara. Man kan bara hoppas att de blir så marinerade av all ens kärlek och omsorg att de ska kunna gå vidare i livet utan taggar i hjärtat. Men deras perspektiv, deras upplevelser, kan man inte ifrågasätta med något slags vuxet nyter och objektiv beskrivning av hur det egentligen var. Man har lika lite ett facit till det som man har en hållbar analys av kärlekens natur eller hur människor bör förhålla sig till varandra. Min forne terapeut brukade säga något som jag sedan dess har citerat otaliga gånger: "Kärlekens väsen är även dess mål: du, icke jag." Jag har den maximen som ett slags ledstjärna för mina relationer till dem som är min tillvaros förtöjningar. Den säger egentligen ingenting om vad kärlek är, men som preliminär etisk riktlinje får den duga.

Min kärlek till mina nära har jag beskrivit många gånger i den här bloggen. Den är överväldigande stor, så stor att den egentligen trotsar all beskrivning. Lika överväldigande är uppgiften att sätta in kärlek i olika teoretiska perspektiv, men jag ska ändå försöka. Jag tror att nästa avsnitt ska ha en fenomenologisk ansats, vi får se. Nu ska jag gå och äta lunch med Marty och vår fyramånaders bebis, för klockan har blivit ett och Staffan har gått. Adjö så länge!

Bredbandskrångel begränsar

Tack, alla som läser och kommenterar! Jag vill bara säga att jag har begränsad möjlighet att publicera såväl egna inlägg som kommentarer just nu på grund av krångel med vårt bredband.

Våld är sex är våld. Är sex.

Då och då hävdas det att våldtäkt handlar om våld, inte sex. Tanken är god: det gäller att åskådliggöra maktrelationen, det patriarkala synsättet på sexualitet, på kvinnans kropp som tillgänglig tills hon säger nej. Och givetvis finns det en stark maktaspekt i våldtäkten, men att hävda att det inte handlar om sex är att göra det lätt för sig. Och inte nog med det: det är att sätta sexualiteten på en piedestal där den inte hör hemma. Sex kan vara snart sagt vad som helst, våld likaså. När de förenas förstärks båda.

Om det här synsättet känns främmande för dig är du förmodligen kvinna eller en man som i likhet med mig känner vämjelse för kopplingen mellan våld och sex. Men som pittbärare vet man ändå hur intimt sammanflätat våld är med makt och hur sexualiteten hela tiden ligger där som en bordunton. Vi lär oss det mycket tidigt, redan innan sex har blivit sex, när sexualiteten är en diffus pirrning, när den där snoppen som vi hela tiden måste förhålla oss till växer eller slaknar beroende på omständigheter mer eller mindre utanför vår makt. Och genom åren stärks de här sambanden så att sexualitet, makt och våld för vissa blir omöjliga att åtskilja.

För mig var de första sexuella upplevelserna just diffusa. Vi hade en ”runkklubb” i källaren hos en av mina kamrater i andra klass. Runkandet var nog inte mycket att hurra för utan handlade vad jag minns mest om att plocka fram snopparna och leka med dem var för sig. Det var snuskigt, tyckte vi, på ett roligt sätt. Fast egentligen var det inte ens kul. Klasskamraten ifråga hade en afghanhund som han också brukade ”taja” på skoj; jag minns hundens uttryck som lätt fåraktigt, halvt olyckligt och min kamrats uttryck som småsadistiskt grinande. Jag tyckte inte om det, men det vågade jag inte säga, för då hade jag framstått som tråkig och mesig. Och då skulle jag alltså hamna i samma underläge som hunden i förhållande till honom.

Så där fortsatte det genom åren. I varje brottningsmatch mellan pojkarna fanns ett sexuellt inslag. Men egentligen är det fel att kalla det för brottningsmatch, för det tyder på att det skulle handla om lika villkor. Så var det inte. Det handlade för det mesta om pennalister som t.ex. satte sig på någon och gjorde ”skrivmaskinen”, d.v.s. hamrade med pekfingrarna mot bröstkorgen. Det gör skitont, kan jag upplysa om. Slagsmål på lika villkor var sällsynta.

I gymnastiken var det samma sak: våld är sex är våld, vilket är jättekul. Vi satt omklädda på en sån där träbänk i gympasalen och när vår militäriske lärare ropade upp oss skulle vi resa oss och anmäla vår närvaro. Erik gjorde det väldigt raskt vid ett tillfälle, och liksom för att straffa honom för det höll Klas i hans byxben så att brallorna åkte ner och snoppen blottades när han reste sig. Plats för skratt. Själv hatade jag gymnastiken, mest för att jag hatade omklädningsrummet och inte ville visa mig naken. Jag vill inte duscha med de andra, men in i duschen skulle man. Man skulle visa snoppen, alla skulle visa snoppen och gärna daska till nån hårt i häcken. Det var en uppfostran i homosocialitet och dold homoerotik. Men alla hade vi såklart snoppar, och ibland kunde de resa sig mot ens vilja. Vi pratade om snoppar, tittade på snoppar, såg vem som först fick hår på sin. Vi var, kort sagt, små smygisar hela bunten. Och då gällde det förstås att maskera det intresset.

Det är ingen slump att nollningsritualer har en så sexuell prägel överallt, i internatskolor där nykomlingarna får runka bulle eller i hockeylag där det senaste tillskottet blir tvångsrakad nertill och får en galge inkörd i röven. Men det handlar givetvis inte om någon homosexualitet, o nej! Det handlar om att vara en man eller bli en, eller inte visa sig som en eller göra någon annan till icke-man. I amerikanska fängelser där våldtäkterna är legio blir den våldtagne ”turned”, d.v.s. förvandlad till kvinna. Det är en process som inte går att reversera: har du en gång blivit en bitch förblir du det fängelsetiden ut. Men fråga påsättaren om han är bög och du får en tjuring i dig. Klart han inte är.

Pitten, lär man sig också redan som späd yngling, reagerar inte bara på sexuella eller mekaniska stimuli. Det kan pirra i den av nervositet och den kan resa sig av stark spänning eller, mot ens vilja, av något slags sexuell förnedring. En av mina första runkfantasier gick ut på att jag blev avklädd naken och kringburen på skolgården. Det hade nämligen hänt på en annan skola, sas det i alla fall. Och jag minns en dokumentär om turkisk oljebrottning, där ett av sätten att vinna en match är genom att dra av motståndaren byxorna. Under några sekunder fick man se hur en av brottarna höll sin motståndare upp och ner i ett järngrepp och gradvis skakade ner honom ur skinnbyxorna. Han penis reste sig – tror jag, jag fick i alla fall det intrycket – och han bars omkring för allmän beskådan en stund. Efteråt låg han och grät i gräset. Den kvällen tokrunkade jag som jag aldrig hade gjort, och fantasin räckte i flera år. Men varför i hela friden då, kan man fråga sig. Ja, varför. Varför sitter förnedring, makt och sexualitet ihop för män? Jag kan bara förklara det med inlärning och tradition. Gymnastikläraren som nyper en i sidan och beordrar in en i duschen är en skvader, en heterosexuell bög, nej, en sadistisk heterosexuell smygis är nog den rätta benämningen. Därmed är han som snart sagt alla andra män – eller varför tror ni att Jan Björklund beordrade sina mannar att ”runka upp stridskuken”? För att pitten är makten och en riktig man har en riktig pitt som kan betvinga allt motstånd. Och därmed kommer vi över på det sekundära eller sekunda könet, det som saknar pitt.

Jag minns en fest på högstadiet, kanske var det i sjuan. En av klassens tjejtjusare satt och smekte en av klassens snyggingar på låret, högre och högre. Hon föste ner handen. Han förde upp den igen. Hon föste ner den, han förde upp den. Jag trodde inte mina ögon: Vad höll han på med?! Det var alltså så man skulle göra, det var som fan. För mig framstod det som en så oerhörd fräckhet. Jag avundades honom den, men ändå… Så kunde man väl inte göra? Ungefär vid den här tiden pratades det också bland de (för det mesta kvasi-) erfarna grabbarna om vilka tjejer som var ”spräckta”. Haha, liksom, XX är spräckt! Hon har gjort det där. Eller snarare, någon har gjort det med henne, någon med stake. Tjejerna hade fått bröst och dem skulle man klämma på. Jag vågade inte. Jag saknade sannerligen stake, och inte ville jag slåss heller. Däremot kunde jag vara elak mot nån tjej, för det var relativt ofarligt. På något sätt behövde jag få utlopp för min frustration efter att klassens sadist hade örfilat upp mig i nåt prång eller gjort skrivmaskinen på mig. Men i hemlighet ville jag nog mycket hellre umgås med någon av tjejerna och få slippa den ständiga förtäckta kukmätningen. Tyvärr var jag för blyg för det. Jag blev avståndsförälskad några gånger och låg med värkande hjärta i min pojksäng, längtande efter en ömhet som aldrig vederfors mig. Stackars lille Niklas, tänker jag nu. Du hade behövt alternativ, men de gavs inte.

Hursomhelst. Ta vilken manlig hierarki som helst. Ta vilken manlig tävling som helst – ta t.ex. MMA (Ultimate Fighting). Ta vilken manlig teaterchef som helst som får nån stackars sufflös att hämta kaffe, ta vilket tonårsgäng som helst som dissar hororna. Och du hittar sex och makt i oskön förening. Ta vilket underkuvande som helst och du hittar sex, homoerotiskt eller heteroerotiskt. Konstruktionen ”man” behöver båda beståndsdelarna, annars är det ingen man. Våldtäkten är inget undantag från en normal ordning, det är den normala ordningen. Att ta någon med våld betyder att ta själva personen. Efteråt finns ingenting kvar – man har ju tagit det. Kanske har man tagit kvinnan från hennes rättmätige ägare. Kanske har man tagit ifrån den våldtagne mannen hans manlighet. Man har bevisat sin makt i ett rus av obetvinglig kättja, man har sprutat ut den heliga, livgivande och kladdiga, förnedrande vätskan likt en tiger som pissar in sitt revir. Det känns bra. Ett visst lugn infinner sig. Ska du hålla käften nu, har du fattat vem som bestämmer? Hajar du att du saknar värde? Du är min – fast egentligen vill jag inte ha dig, för du är ju en slampa. Det bevisas av att du lät dig tas. Du är bara en hora – eller bög om du är man. Medan jag är en riktig karl. Sånt känns väldigt skönt i pitten.

På sätt och vis var det kanske tur att jag blev våldtagen av en man. Jag undrar om det inte var det som vaccinerade mig mot kopplingen våld-erotik. Eller inte enbart det, utan min samlade erfarenhet av manligt våld och pittfixering. Jag har ibland försökt fantisera om att jag skulle begå en våldtäkt, men det funkar inte. Jag har i stället drömt om att bli gangbangad utan skydd, liggande i en knullgunga, nersprutad och hårdhänt hanterad. Inte för att jag är så jävla galen att jag någonsin skulle förverkliga den fantasin, men här har vi det igen, kopplingen mellan våld och sex, fast med mig som offer. Det kan ses som att jag drömmer om att iscensätta ett gammalt övergrepp fast under kontroll, på mina villkor. Det känns på något förvridet sätt som ett slags hämnd mot alla jävla stridskukar, mot pennalister och översittare av alla kulörer, mot de där tjejtjusarna och potentiella hetero-våldtäktsmännen. Det är smått deprimerande att inte ens jag slipper kopplingen. Men en sak är väldigt säker: jag skulle aldrig kunna utsätta en kvinna eller man för det jag själv har fantiserat om att bli utsatt för. Jag skulle inte ens kunna bli BDSM-master – det strider mot allt jag håller kärt.

En sak till är också väldigt säker: det finns inte mycket ”ren” sexualitet i denna värld. Den goda, nära, ömsinta, sensuella och fina sexualiteten existerar förvisso. Men sexualitet är också att klyva sitt ollon, hänga tyngder i blygdisarna, straffa sig själv genom att låta sig bli knullad, runka sig fördärvad till bilder av japanskor som pruttar ut ålar ur stjärten, binda, piska och strypa, förföra underåriga, köpa en hora, galga den nya liraren i laget, tömma sig i en asberusad tonårstjej eller runka en afghanhund. Sex kan, kort sagt, vara en komponent i snart sagt vad som helst. Så nu tycker jag att vi kan sluta leka att våldtäkt inte har med sex att göra – det har bara inte med den rena och fina sexualiteten att göra. Alla gillar inte fint sex. Men alla har rätt till frivilligt sex.

Mina dåliga sidor

I går fick jag frågan om jag hade några dåliga sidor. Jag kunde inte komma på några, vilket onekligen låter som att jag har minst en dålig sida: bristande självinsikt. Eller två, bristande självinsikt och en obeskrivlig självgodhet!

Men förklaringen till min tvekan är att jag egentligen inte tror på dåliga sidor. Ta t.ex. min barndomsvän D, som jag ibland har retat mig på. Jag skrev om honom i inlägget Att vara olik Jan Björklund. D. kan sägas ha den dåliga egenskapen att sällan eller aldrig se något negativt hos andra, att alltså ha en överdrivet ljus syn på tillvaron. Men hur ska man kunna bli irriterad på det draget - egentligen? Det är ju bland annat det som jag älskar hos honom, att han är så typiskt sig själv. Om någon har en dålig sida här så är det jag, när jag irriterar mig (även om det är övergående).

På samma sätt förhåller det sig med andra nära och kära. Visst kan de uppvisa vissa beteenden i vissa situationer som får mig att tänka: "Men åååh...! Snälla!" Kan du aldrig lära dig, liksom. Men om man skulle fila bort alla såna egenheter hos dem så vore de inte sig själva längre. Jag gillar skavanker. Jag älskar inte Marty trots att hon alltid förlägger sin mobiltelefon eller går med trasiga, genomblöta skor med skosnörena släpande i marken i snögloppet, utan just därför.

Nu ska jag försöka hitta en dålig sida hos mig själv, få se... Jo, om jag blir omåttligt stressad kan jag bli förbannad och svära. Det kan sägas vara en dålig sida, för visst vore det önskvärt om man alltid hade ett jämnt humör. (Det finns säkert personer som alltid har ett jämnt humör, även om jag aldrig har träffat någon sådan.) Men är det en dålig sida att hojta "Var i helvete har jag lagt min kursbok?!" när man ska hinna med tunnelbanan? Är det en egenskap, något inbyggt, ett personlighetsdrag? Jag tycker inte det; jag ser det som en reaktion. Den kanske inte är så vacker, men den är ganska mänsklig - och jag måste inte reagera så. För varje gång jag tappar humöret finns det flera gånger när jag inte gör det. Och det handlar inte enbart om att insatserna är olika höga eller om magnituden på stress-skalan: jag kan lika gärna bli kolugn och mild som en sommarvind. Det beror på. Ändå har jag arbetat på att höja min stresströskel, och det har blivit betydligt bättre med åren. Jag har jobbat på det för att jag inte gillar att rya i onödan och för att inte utsätta min omgivning för det. Men att bli någon som aldrig blir förbannad? Nej, det är nog inte min handväska. Jag skriver inte under på uppfattningen att man "måste släppa fram sina aggressioner", att själens tryckkokare annars kan explodera, för det är en oerhört dålig liknelse. Och som konfliktlösning fungerar det illa. Men det är mänskligt att bli vresig ibland <-- dagens truism

En del människor har dåligt självförtroende, säger man - om man vill vara (skenbart) snäll. Vill man vara elak säger man att de är ena jävla mesar. Är dåligt självförtroende en dålig sida? Naturligtvis inte. Det är ingen egenskap det heller, utan en reaktion. Dåligt självförtroende är en dålig etikett, för det handlar om dåligt förtroende för andra. Om man ständigt får erfara att man inte duger så är det inte så konstigt att man drar sig för att prestera det man nu ska prestera. De otåliga och lyckade tänker sig gärna att man kan pressa de där misslyckade mesarna. De ska ta sig i kragen och göra det de är rädda för, så kommer de att komma över den där jävla nojan. Smart, va? Nä, det är inte smart alls. Och vad värre är, man sätter en etikett på mesarna - som om människor vore några syltburkar. Att tillskriva någon en egenskap, en personlighet, är ett uruselt sätt att förstå människan, för det saknar helt dynamik.

Det finns så mycket vishet, så mycket fantasi, så mycket glädjesprutt och så mycket intellektuellt kapital som aldrig tas tillvara, till exempel inom akademin. Den som har fått dåligt förtroende för andra har svårt att hävda sig i en miljö där man ska göra sin röst hörd. Likadant är det med den som kommer från fel social miljö, ser "konstig" ut, har dyslexi, bristande ordförråd, dåligt uttal etc. I akademin ska man vara klädd i näbben, komma från den vita medelklassen och ha gott förtroende för andra. Då är det krattat för framgång, även om man är en medelmåtta jämfört med den där syrianen som man inte hör vad den säger. Detta är verkligen en dålig sida - hos akademin och andra exkluderande institutioner.

Så nej, jag vill faktiskt inte tala om dåliga sidor, om karaktärsbrister, personligheter och egenskaper. Men jag tror att vi formas av våra erfarenheter och uttrycker vissa känslor och tankar i vissa situationer, mer eller mindre vanemässigt. Det var väl en flott och heltäckande bild av människan? Nej, den är snarare preliminär. Jag föredrar att vara lite vag framför att basunera ut sanningar.

En dålig sida har jag nog: jag skriver för långt. Så nu ska jag sluta. Jag ville bara förklara varför jag hade svårt att komma på några dåliga sidor hos mig själv. Det är av samma anledning som jag har svårt att komma på dem hos andra. Puss på er! Jag älskar er besinningslöst, hela bunten.

Två nya favoriter - hurra!

Det är sällan jag hittar nya bloggar att följa nuförtiden. Jag har betat av alla mina bloggfavoriters favoriter, tycker jag. Men så dyker det upp en blogg som Glitterfittorna och gör mig glad. Läs t.ex. Kvinnan som våldsam - filmens pseudofeminism; den uttrycker just det jag så ofta jag har känt.

Eller ta Neonbibeln. Nyss satt jag och bläddrade bakåt i gamla inlägg där och fick syn på sågningen av Zooey Deschanel och filmen "500 Days of Summer" som jag hade oturen att översätta för bio. Hur usel filmen är och hur vedervärdig Zooey är kan ni läsa i den ljuvliga Frigjorda konstnärskvinnor och liknande bullshit.

Så in på listan med Glitterfittorna och Neonbibeln! Tack för att ni finns!

"De kan gå med dem till Junibacken eller så."

Att gå till Junibacken är väl roligt? Det brukar barn tycka. Och tänk om ens lärare kommer hem till en då och då med uppgifter. Man går igenom det man gjorde förra veckan, sen pratas man vid en liten stund, kanske om hur det är i klassen nuförtiden. Det finns många snälla vuxna här.

Vi var på studiebesök på Alla Kvinnors Hus i dag. Det var mycket intressant och en positiv upplevelse trots den fasansfulla bakgrunden. Men när hon berättade det där om barnen fick jag kämpa för att inte börja gråta. Jag tyckte inte att mina tårar passade där, så jag sparade dem.

Det är förstås inget att förvånas över att det ser ut så här.

Men det blir outhärdligt när det handlar om barn.

Vems valfrihet, sa du?

Ämnet för detta blogginlägg fick jag av Guldkorn och ädla stenar - tack!

------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag var liten var inte valfriheten uppfunnen. Alla marscherade med död blick i en oändlig, snusbrun vadmalsparad, oklart vart. Man kanske bara trampade på, så där som folk alltid har gjort. Snöglopp. Kliande toppluvor. Amazon var en modern bil. Olle Björklund och Andy Pandy på den enda tv-kanalen. Inte fanns det pizza, inte hamburgare, inte kebab. Alla mina kamraters mammor var hemmafruar. De var inte fria att raka fittan, och om min pappa hade visat upp en porrpung hade det nog slutat i skilsmässa eller på Beckomberga. Så gjorde man bara inte, tanken var otänkt. När vi hade främmande i vår stora villa (som har krympt betänkligt sen dess) kom herrarna i galoscher och damerna i pampuscher. På middagsbordet ställde mor och far små glas med cigaretter. Även apotekaren rökte, för det var inte synonymt med att välja cancer. Visst motionerade somliga, det var väl helt okej även då, men det skulle ske med måtta. Friskusar klafsade fram på otympliga träskidor i dagsmejan med gröna ryggsäckar med stålram, men man kunde alltid välja att avstå utan att någon hötte med pekfingret. Vi barn fick just inte välja ett jävla någe, det bara var så. Jag leddes i kyrkbänkarna, och hade någon sagt mig att jag ett antal decennier senare skulle bli påsatt av en präst - och gilla det! - så hade jag nog blivit lika förvånad som om vi plötsligt hade välsignats med bredband, Nintendo och 25 tv-kanaler. Och spaghetti med köttfärssås.

Jag älskar den moderna världen. Mitt liv är så oändligt mycket bättre i dag och jag har valmöjligheter som mina föräldrar aldrig hade kunnat drömma om. En stor del av min lycka har sina rötter i moderniteten, och hade jag haft en nätuppkoppling när jag var 15 hade jag inte behövt vara så hjärtslitande ensam. Tror jag. Jag älskar i alla fall alla möjligheter som jag ändå bara utnyttjar en bråkdel av. Frågan är dock om valfriheten alltid är av godo, för alla. Det kanske är svårare att vara gammal i dag och inte kunna gå till posten eftersom den inte finns, att vara tvungen att välja en husläkare eller ett telefonabonnemang eller ett taxibolag och så vidare. Den som inte väljer är en förlorare, en PPM-loser, någon som bor kvar fast muren är riven, någon som fortfarande använder talk i armhålorna och saknar knappvalstelefon. Själv väljer jag ofta att inte välja. Jag räknar inte med att någonsin gå i pension, så mig kvittar det om jag får tre eller fem spänn i månaden eller ett nackskott. Vi skulle säkert tjäna på att byta elbolag. Det skiter jag i. Livet är för kort för att öda på sånt strunt - kalla mig gammalmodig.

Men om valfriheten är modernitetens följeslagare - eller kanske grå eminens - så har den grava nackdelar i form av en alldeles egen, ideologisk parhäst. Ta bara "familjens valfrihet". Vi ska inte ha en individuell föräldraförsäkring, för det är "att omyndigförklara familjen", som om den vore en enhet, styrd av ett överhuvud, och inte ett antal individer varav vissa är kroniskt missgynnade. Och på tal om det: marschmelodin "Valfrihet" ackompanjeras också av trumsetet "Individ". Men bara i en viss mening, nämligen den nyliberala. Tala om att inte se skogen för alla träd. Så om någon djärvs tala om strukturer mals denne ner i en kvarn av hån. Vi har ju en fri vilja, inte sant? Jag blir så trött ibland.

Pysslingen. Segulah. Carema. Välj, för helvete! Gör som Vattenfall, välj att sälja ut elnätet för att kunna satsa på brittisk kärnkraft (denna paradox). Välj hela livet, från BB till Fonus. Men välj på våra villkor, för haja, vi har inte längre telefoner med petmoj. Och snart har vi väl inte ens det svenskaste av fenomen: Systembolaget. Då kan vi välja att supa ihjäl oss precis som de gemytliga danskarna som väljer bort grönländare och pakis ur sitt samhälle. Sen kan vi välja bort sexualundervisningen i skolorna, ungdomsmottagningarna, kvinnojourerna, Vägverket, polisen, särbeskattningen, den (nästan) kostnadsfria sjukvården och varför inte riksdagen? Bara vi får välja själva. Det blir en härlig ny värld där alla väljer att raka fittan och pungen och marschera baklänges i färgglada kläder som sytts av nån tjing-tjong långt bort från vårt moderna land. Här kommer individerna. Vi som väljer fritt. Om du tycker att vår blick verkar död så är det bara för att vi dagdrömmer en smula. Vi drömmer om mer valfrihet.

Tala om gammelmedia

I dag skriver Göran Skytte att Svenska kyrkans beslut att säga ja till äktenskap för samkönade par nästan har fått honom att lämna den. Men han tillfogar att "det är utomordentligt om homosexuella önskar bilda familj och om de söker Guds välsignelse." Jag vill här göra mig till talesman för di samkönade och utbrista i ett ett hjärtligt tack! Bögar och flator har alltså din välsignelse att söka Guds välsignelse, det var skönt att höra. Den förstnämnda välsignelsen är därmed fixad; den andra är visserligen något osäker, men kanske den store guden kan sluta även sodomiter och tribader till sitt hjärta. Hoppas kan man ju alltid.

Skytte känner inte igen sig i kyrkan numera. Den styrs av politiker som tycker att det är viktigare vad Jonas Gardell eller Aftonbladet skriver än vad som går att läsa i den heliga skriften: "de tycker illa om delar av Jesu budskap och vill skrota delar av Bibeln". Det är ju upprörande. Hur kan man tycka illa om Jesus vackra ord som "Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?" eller skippa fina gamla berättelser ur GT som jag skrev om en gång i Macho Church of Bromölla? Nej, allt ska med! Tanken på att t.ex. utesluta Paulus ord om att kvinnorna ska tiga i församlingen men släppa in homosar i kyrkan är helt inkonsekvent.

Jag undrar om Jesus hade twittrat i dag? Nej, jag tror inte det. Det är osäkert om han ens var skrivkunnig. Hans styrka låg snarare i grenar som 100 m vattengång och andra trolleritrick som inte ens Sigfrid & Roy hade kunnat upprepa. Annat var det med Gud själv; han kunde ju langa ner stentavlor från skyn med sina bud, tala om gammelmedia. Den manualen var visserligen ännu tyngre än instruktionsboken till en videobandspelare på 1980-talet, men snärtigt formulerad var den. Nya testamentet är mer som ett slags utdragen aktionskonst à la Anna Odell. Vilket slags medium den helige Ande skulle använda tycker jag är en smula oklart. Men kanske är frågan felställd, kanske är anden mer infrastrukturen än budskapet, det heliga Internet. Nåja, att sovra är i alla fall fel om man ska tro Göran Skytte.

Jag hoppas att Göran Skytte stannar kvar i Svenska kyrkan, som han lovar. Så här skriver han om saken:

Jag själv har bestämt mig för att stanna kvar. För att stödja de biskopar och präster som försöker stå emot sekulariseringen och politiseringen inom kyrkan. För att i enkelhet solidarisera mig med de fromma i kyrkan. Jag säger som en del andra: jag stannar tills de kastar ut mig.

Kör till! Visserligen lär de saktmodiga inte behöva Skytte som kamratstödjare om man får tro Jesus, men nu ska vi inte vara njugga. Om det känns bra för Göran att få leka dissident även inom Svenska kyrkan ska vi väl unna honom det. Men ett varningens ord: Försök inte kränga dina böcker i kyrkan. Tänk på hur det gick för månglarna.

"Inte konstigt att många blir feminister"

Ibland besöker jag Bloggportalen och Knuff för att se vad som ligger närmast bloggarnas hjärtan. I dag är bl.a. "den folkkäre artisten" som misstänks ha misshandlat sin kvinnliga sambo som får bloggosfären att gå igång. Det är den vanliga trestegsraketen som startar när kända personer misstänks för brott eller moraliska oegentligheter: 1 / Vem är det, vem är det?! 2/ Haha, det var ju typiskt! 3/ Äh, skärp er nu!

Knuff länkar till en sajt jag aldrig hade varit på, Realtid. Under rubriken "Juridik" pekar man där ut den folkkäre som Thomas Di Leva, och visar alltså att man inte följer dags- och kvällstidningarnas publicistiska sed att inte outa brottsmisstänkta - en sed som de ibland bryter mot själva, för övrigt. Artikeln ackompanjeras med utdrag ur tre av hans låttexter: "Vem ska jag tro på?", "Vi har bara varandra" och "Everyone is Jesus". Haha-effekten (steg 2) är alltså redan implementerat, varför det kanske inte är så konstigt att kommentarsfältet svämmar över av haha-anden.

Nu kanske ni tycker att det är märkligt att Realtid outar artisten, men man anser väl att det behövs någon som släcker allmänhetens törst efter snaskig information. Skvallret är ju utbrett bland journalister, och om jag hade velat veta vem den folkkäre var hade jag bara kunnat fråga min vän i branschen, som har sagt att det ungefär tar tre sekunder innan alla känner till den senaste snackisen. (Annars kan man alltid besöka tryckfrihetens träskmark utpost Flashback om man är nyfiken. Lita på att minsta lilla kokainbeslag tas upp där.) Så vad spelar publicistisk sed för roll? Tja, kanske inte alla är så nyfikna. Kanske inte alla som följer gammelmedia är så internetkunniga.

Eftersom det inte finns något underlag för mig att bedöma om den folkkäre är skyldig tänker jag inte gå in på det. Jag hoppas att ingen har blivit misshandlad, men om så ändå är fallet hoppas jag att saken prövas rättsligt. Ur genussynpunkt är den senaste snackisen ändå intressant, för den åskådliggör hur vi gör kategorierna man och kvinna. Så nu ska vi besöka kommentatorerna och bloggarna som skriver om den folkkäre. Så här kan det låta på Realtid:

"Denna kille är inte riktigt navlad,han är en riktig flumpajas, han har nog fastnat på en syra"

"dessutom är thomas känd för att han har sex med väldigt många lättpåverkade new age tjejer som han träffar på sina diksha-möten. trots att han nästan hela tiden levt i fasta relationer.

"Det har gått rykten i flera år om di levas ex på kvinnoklinik, ambulans osv och att han varit notoriskt otrogen. Han är trots allt italieneare."

"En lallande kille i klänning som predikar fred på jorden och slår sin tjej. Inte ens David Batra skulle tycka det var kul."

Så till bloggarna, först Lizzie's vardag, ting & lite skvaller: "Rätt av tjejen att nu flytta och avsluta allt förhållande till honom. Man slår inte sina tjejer! Inte konstigt att många blir feminister när killarna slår dem."

Philip Wildenstam skriver:

Äsch, kom igen nu. Klart att ärkefjanten Thomas Di Leva inte har misshandlat flickvännen. Det påstås att utredningen redan är nedlagd, så det var väl inte mycket mer med den saken. Han och bruttan bråkade, hon blev sjövild och fejkade hela grejen för att hämnas. Det är sådant som händer, var inte sur på henne för det. Tänk om hon hade mens?

Witchbitch skriver:

Men när jag konfronteras med nyheten om att en av våra svenska fredssymboler ut i fingerspetsarna, skulle gjort sig skyldig till misshandel, reagerar jag starkare. Thomas Di Leva har jag alltid betraktat som en visserligen udda liten Gandhi, men ändå…

Politiskt inkorrekt nöjer sig med att publicera Di Levas öppna brev till medierna, men här är några av kommentarerna: "Di Leva är väl knappast guds bästa barn. Men att leva ihop med en manipulativ MENA-brud är ingen dans på rosor, det ska gudarna veta." (MENA är alltså en beteckning för Mellanöstern och Nordafrika.) Eller så här: "Oj ja trodde Thomas var en 100%ig fikus men ja hade kanske fel." Eller så här: "-Ja där ser man! Man bör se upp för borderline-kvinnor från manipulativa ”kulturer” annars kan det gå så här."

Raketens tredje steg är en förmaning till de upphetsade debattörerna att sansa sig och inte leka domare hemma i vardagsrummet. Sen brukar bränslet ta slut. Och visst, det kanske kan räcka nu. Men jag vill bidra med ett eget tredje steg. Ni märker ju tendensen: Di Leva utpekas som en icke-man. Och precis som Trollhare påpekar så är detta en vanlig attityd: "Riktiga män slår inte". Varpå förstås följer att den som slår är en oriktig man - så egentligen borde alltså ingen vara förvånad över att just Thomas Di Leva, som inte precis framstår som macho, slår (oavsett sanningshalten i den här historien).

För en oriktig man är en svag man, någon som måste ta till våld, kanske för att bevisa sin manlighet. En riktig man är däremot "trygg i sig själv", det ingår i den goda maskuliniteten. Att goda kvinnor är trygga i sig själva har jag nog aldrig hört. Men man kan ju tänka sig en sån konstruktion: den goda kvinnan som inte behöver göra sig mer feminin än hon är (alltså på ett negativt sätt). Nej, jag lutar nog åt att en riktig man = en som inte är svag, d.v.s. kvinnlig, och därmed omanlig. Dessutom är en riktig man heterosexuell, och inte bara det, han är heterosexuell på rätt sätt, d.v.s. tvåsam.

En riktig kvinna är däremot inte "manipulativ" eller "lögnaktig". Det finns såna kvinnor, särskilt såna från främmande kulturer, som ni ser i kommentarerna ovan, men de är inte nåt att ha, såklart. Nej, en riktig kvinna står för vad hon säger och gör sig inte till. Däremot har hon intuition - förmågan att snabbt avläsa någons tankar och önskningar. Det delar kvinnor med andra underordnade grupper som måste bli bra på att avkoda beteenden för sin egen säkerhets skull. Och kanske är det "manipulativa" en annan sida av det myntet - jag tror faktiskt det.

Jag förstår att många blir förvånade över att en sådan fredspredikande person som Di Leva ens kan misstänkas för att kunna vara våldsam. Själv är jag så krass att jag inte tror att sken och verklighet alltid går ihop - se t.ex. på den grupptalan som väcktes mot Hare Krishna-rörelsen för fysisk och psykisk misshandel, eller se på pedofiliskandalen inom den katolska kyrkan. Men det kanske är bra att vara lite godtrogen. Dock ska man inte inbilla sig att det bara är vissa monster i människohamn som står för all ondska. Att förpassa illgärningarna till en viss kategori människor är att osynliggöra det verkliga våldets ansikte och de maktstrukturer som ligger bakom det. Det är lika improduktivt som att hävda att feminister är personer som har drivits in i denna fanatiska sekt på grund av sina personliga erfarenheter. Nej, det är inte konstigt att man blir feminist. Men man kan bli det för att det ena sambandet efter det andra går upp för en, att man t.ex. börjar se bortom kategorier som "riktiga män" eller "manipulativa kvinnor".

Rasism utan ras, antisemitism som islamofobi

Sverigedemokraternas ideologi är ett slags meta-rasism, har jag förstått efter att ha läst Etienne Balibar.* Det är alltså en rasistisk ideologi om rasism, så här: "Vi är inte rasister - tvärtom vill vi undvika att rasism utbryter! Och det gör vi genom att undvika kulturkrockar." Den gamla vanliga rasismens tal om den ariska rasens överhöghet med åtföljande rashygien, skallmätningar och så vidare är alltså ute, nu har rasisterna blivit smartare. Man säger inte ens att olika kulturer är olika mycket värda, bara att de inte bör blandas. Sd talar om en "massinvandring" som innebär att svenskarna "inom några decennier riskerar att bli en minoritet inom det egna landet", och ack så tråkiga konsekvenser har redan blivit följden:

Denna oansvariga politik har skapat svåra sociala, etniska, religiösa och kulturella motsättningar, tillika segregation, rotlöshet och kriminalitet. Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen.

Det här är alltså rasism utan ras, kan man säga. Visst kan man fråga sig om det spelar någon större roll; man känner ju liksom hunden på håren, och en rasistisk praktik är väl lika god som en annan. Konsekvenserna för de underordnade blir alltså inte mindre kännbara. Men det är ändå av vikt att se hur den ideologiska fernissa ser ut som ska maskera den inneboende rasismen.

Men hur ny är egentligen denna "neorasism", frågar sig Balibar. Svaret är uppenbart: inte alls. Se bara på antisemitismen som bl.a. bygger på tanken om en judisk världskonspiration, ett tyst övertagande av de västerländska staternas nyckelfunktioner. Visserligen åtföljdes tanken i Nazityskland av föreställningar om människoätande judar med krokiga näsor, men i en något mer rumsren tappning är det i stället judarnas anonymitet som är deras egentliga karakteristika. Just genom att de inte går att skilja från vem som helst är de ett sånt hot, ett smygande gift. Föreställningen om en hemlig judisk maktfaktor är högst levande än i dag, vilket visas med all önskvärd tydlighet av fallet med den vänsterpolitiker som nyligen uteslöts ur partiet efter att ha skrivit att "mäktiga judar styr USA och det ekonomiska systemet, samt att det finns många högt stående judar med makt inom medie- och universitetsvärlden", som Expo skriver. Parallellen till den islamofobi som t.ex. Åkesson gav uttryck för i Aftonbladet nyligen är sannerligen inte långsökt. Här har vi en grupp som också eftersträvar världsherravälde - och vems är felet? Jo, mjäkiga mångkulturalister som inte vill kalla saker vid deras rätta namn i den heliga politiska korrekthetens namn. Att Sd utnämner islamister till en etnisk grupp kan egentligen kvitta: det viktiga är att de hotar västerlandets värderingar, precis som judarna.

Sverigedemokraterna anser att vi måste slopa tanken på integration för att i stället assimilera invandrande folkgrupper. Ett undantag gör man generöst nog för de samer och tornedalsfinnar som "sedan urminnes tider" har levt inom landets gränser. Men annars är "den självklara målsättningen" att "de invandrare som har för avsikt att stanna i landet skall anpassa sig till det svenska levnadssättet och på sikt uppgå i den svenska nationen." Integration, skriver Sd, innebär att svenskar och invandrare "ger upp en del av sitt väsen och sammanblandas till en ny enhet". Så kan vi ju inte ha det, nej så här ska det se ut:

Svenska traditioner, värderingar, regler och lagar skall vara normgivande i hela det svenska samhället. Svenskan skall vara det samhällsbärande språket inom samtliga samhällsområden. Alla former av etnisk kvotering eller positiv särbehandling av invandrare skall avskaffas. Undervisningen i svensk historia skall utökas i skolorna. Den svenska historien och kulturarvet skall lyftas fram och levandegöras i offentliga sammanhang på ett tydligare sätt än idag.

Ja, vi har hört det förut: ett folk, ett språk, ett land.

Jag skrev ovan att nyrasisterna inte dömer ut främmande kulturer i sig. Men det är bara på papperet. Om man skrapar lite på ytan så kommer det snart fram att det inte bara handlar om en majoritetskultur kontra vissa minoritetskulturer. För nog är väl vissa bättre assimilerade än andra? Fråga en neorasist, och han kommer att hålla med. Iranier är nog mer välutbildade och assimilerade ("Iran" betyder för övrigt "ariernas land", bara en sån sak), kanske även ryssar och greker (för att inte tala om tornedalsfinnar eller alla samer som bor i Stockholm) medan romer definitivt inte är assimilerade. Den kultur som går med på att slipa av sina exotiska kanter mot den helsvenska är per definition på väg från sitt primitiva ursprung mot moderniteten. Araber har som bekant aldrig haft någon upplysningstid, så de är hopplöst på efterkälken, där står tiden stilla. Och de kulturer som inte hyllar de nyliberala idealen om den fria individen passar inte in hos oss, i Vårt land. De är skrämmande masskulturer ungefär som i Nazityskland eller Mussolinis Italien. Så det hänger ihop även här: ett nyliberalt ideal är ett västerländskt ideal är ett modernt ideal. Men vi kan väl acceptera dem om de går med på att assimileras. Det är den vite mannens börda, men what the hey: vi kan vara lite bussiga mot dem om de är bussiga mot oss. Det är ett givande och tagande från båda parter. Fast vissa ger mindre och tar mer.

Minns ni sociobiologerna? De blev aldrig särskilt stora i Sverige, men i USA lever och frodas den här "vetenskapliga" strömningen fortfarande. Här ser vi sällan prov på deras stolligheter annat än när Elise Claesson eller Rigmor Robert eller Göran Skytte eller Per Gudmundson (eller...hrm, det finns ganska många exempel) fattar pennan, men tanken är ungefär så här: evolutionen har utformat könen olika och därför vore det vansinnigt att försöka ändra på detta faktum. Den här riktigt unkna biologismen är trots allt en ganska marginell företeelse, men sociobiologerna har en annan käpphäst som kanske är mindre välkänd: den om främlingsfientlighet som naturlig. "Se bara på schimpansflocken! Den stöter minsann ut främlingar, och det har ett överlevnadsvärde, därför bör vi inte bli förvånade när skåningarna tar fram sina hötjugor..." ja, ni fattar. Det är naturligt att hata blattar, precis som det är naturligt att kvinnor som är spädare än män har de flesta tunga lyften inom vård och omsorg - eller hur det nu var. Den här naturlighetsdiskursen är något som neorasisterna gärna åberopar. Fast denna biologistiska "sanning" är förstås förbjuden, vilket leder mig över till mitt sista stycke för dagen, diskursen om Hemligheten och Den Tystade Sanningen.

Hur ofta hör ni: "Det här får man ju egentligen inte säga, men..."? Alltför ofta, skulle jag vilja påstå. Från början uppfanns begreppet "politiskt korrekt" av den kristna högern i USA i deras kamp mot fri abort och andra ogudaktigheter. Meningsmotståndarna tillskrevs makten att tysta "politiskt inkorrekta" åsikter. Och i Sverige har begreppet verkligen fått fäste, inte bara för att etikettera ett påstått politiskt hyckleri. Skribenter som Göran Skytte anklagar HBT-rörelsen för att ha blivit "de nya makthavarna", bloggaren Tanja Bergkvist utses till "Årets rebell" av Ian Wachtmeister och flera andra raljerar med "de genusfrälsta" - exemplen är hur många som helst. Den gemensamma fienden är de "politiskt korrekta" som (oklart hur) lyckas belägga den offentliga debatten med munkavle: de är en galen massrörelse som har fångat samhället i ett ideologiskt järngrepp, medan (nyliberala) individer som har genomskådat detta vansinne befinner sig i en sorglig minoritet. Detsamma gäller också dagishatare som Elise Claesson eller Göran Hägglund. Den tysta majoriteten, "vanlighetens folk" företräds alltså av ett gäng modiga dissidenter, är tanken. Men vem är tystad egentligen? Det här är exakt samma sak som när någon säger "Ja, det här får man ju egentligen inte säga, men..." (fyll i med valfri fördom). Under förevändning att något inte får sägas - säger man just det. Parallellen är uppenbar: Sverigedemokrater och andra neorasister behöver avslöja en Hemlighet: det pågår en konspiration! Någon vill ta över vårt samhälle, någon som inte hör hemma här. Det är bara en tidsfråga innan det svenska (vallonsmidda) stålet har slutat bita mot moskoviter och vi själva sitter där med vattenpipor och radband. Visserligen har vi inget emot andra kulturer, men för allas vårt bästa ska vi se till att ställa krav på Våra Invandrare, sparka ut asylsökande bögar och surra fast käringarna vid spisen en gång för alla. Liksom. Så att pojkar får vara pojkar, flickor får vara flickor, svenskar får vara svenskar och individer får vara individer i vårt moderna, västerländska paradis som vissa är på väg att kompromissa bort.



* Etienne Balibar och Immanuel Wallerstein: "Race, Nation, Class: Ambiguous Identities"

Missfall som misslyckande?

Jag läser Calle Schulmans berättelse om missfall och blir ledsen över att det tydligen är vanligt att man som förälder i ett sånt läge känner sig misslyckad, känner skam. Och så minns jag hur det var att gå på ett rutinmässigt ultraljud, full av förväntan. Nu skulle vi få se bebisen röra sig, få en bekräftelse på att ja, här är ert barn, så här ser det ut, så här långt är lårbenet och så här stort är skallmåttet: beräknad partus blir... Men något var fel. Barnmorskan såg allvarlig ut, och kontrollerade flera gånger innan hon sa: "Jag ser tyvärr ingen rörelse". Tiden stannade.

Efteråt fick vi tala med en kurator. Exakt vad hon sa minns jag inte, bara den totala chocken. Det tog ett tag, sen sjönk det in, sen kom sorgen. Och vad händer nu? Ja, nu blir det igångsättning med läkemedel, ett dött foster ska födas fram.

Missfall är ett hemskt ord, inte minst för att det har en så stark klang av misslyckande. Det gick inte den här gången, hörni. Det var bra försökt, och det hade förstås kunnat sluta lyckligt. För det mesta går det bra när det har gått så här pass långt. Jo, vi visste att många graviditeter avbryts tidigt. Exakt vad det beror på vet ingen säkert, men för det mesta slutar dessa graviditeter med en spontan abort. Det var en tröst för tigerhjärtan. Vi hade ju hoppats så på det här barnet, hade till och med givit det ett smeknamn: Voltjunak, Lilla Vargungen. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det här.

Vi försökte igen och den här gången gick det bra, men oron var förstås väldigt mycket större nu. Hur gör man om även nästa försök slutar i missfall, och nästa? Den psykiska anspänningen förtar en stor del av glädjen. Ändå måste man hoppas, man måste försöka resonera med sig själv, säga sig att allt talar för att det ska gå bra. Så har det fortsatt för mig. Varje ny graviditet är en enorm glädje och en fasa inför hur det i värsta fall ska sluta. När lille Morris hade fötts grät jag av lättnad i flera timmar. Det måste nog vara så här, för insatserna är så stora. Så här skrev jag en gång i min presentationstext på Qruisern:

Och nu har jag alltså blivit pappa igen. Men det finns egentligen inget "igen", bortsett från det numeriska. Situationen är unik. Förälskelsen är unik. Att få ett barn med sina drömmars kvinna är unikt, banne mig. Mina andra barn är också unika och sinsemellan väldigt olika. Och varje födelse är en fullständigt otrolig händelse. Vem är den där lilla pricken som man bara har sett på ultraljud?

Jodå, det finns likheter. De blir till exempel ammade. Man byter blöjor på dem och gullar med dem. På så vis är de lika. Man oroar sig för att de ska sluta andas, ska trilla ur sängen, inte gå upp i vikt enligt tabellen, att de ska bli kolikbarn, inte få några lekkamrater eller någon dagisplats, att skolan ska göra dem lika besvikna som man själv blev. Att de inte ska ha så mycket förtroende för en att de berättar om saker som tynger dem. Att de ska trilla dit på droger, bli påkörda, kidnappade, utnyttjade, bortrövade av någon ny sekt. Att de ska skaffa sig en villa i Stuvsta med stor platt tomt. Att de inte ska bli älskade, att de ska bli utstötta, förnedrade, uttråkade, missmodiga, deprimerade, talanglösa, uppgivna, värdekonservativa, stillastående, fobiska, komatösa. Och så. Man oroar sig för dem så snart man har fått ett blått kors på graviditetstestet. Att de ska födas utan armar och ben och hjärna och näsa och fötter. Att förlossningen ska gå åt helvete så att modern dör eller barnet dör eller båda dör, och så sitter jag där med ett barn utan mor eller en mor utan barn eller utan någotdera.

Allt det där genomlider alla människor som bara har en liten gnutta fantasi. Det är ingenting unikt för mig, och det är ingenting unikt med det barn som frammanar alla dessa tankar - bortsett från att det är en unik människa, en som aldrig har funnits tidigare i världshistorien, och aldrig kommer att få en like.

Oron får man hacka i sig, och det gör jag. Kanske inte gärna, men jag gör det. Det är värt det. Bara det att få se ett litet kladdigt, utmattat människokräk ligga naket på sin mammas bröst för första gången är så oerhört stort att ingenting går att jämföra med det. Att få hålla en bebis huvud i sina kupade händer och se in i de drömmande ögonen. Att hålla de små fingrarna, beundra tårna, känna hur mjuka öronen är. Tvätta den lilla rumpan för första gången. Nosa sin bebis i nacken. Hålla den i sin famn och sjunga den till sömns. Det uppväger med råge all oro och all trötthet och alla andra nackdelar som man kan tänka sig med att ha barn.

Jag önskar att alla skulle få uppleva det här. Jag vet att alla inte kan få det. Men jag skulle vilja att ingen skulle behöva känna skam, för det är faktiskt absurt. Livet är precis så här oberäkneligt, och olyckshändelser inträffar ibland. De går inte att förutse och därmed kan man inte heller gardera sig mot dem. Det man inte kan gardera sig mot har man förstås heller ingen skuld i. Ett missfall är just en sån olyckshändelse. Så känn ingen skam, se det inte som ett misslyckande. Det kan räcka med att sorgen är så bedövande. Och jag håller fullständigt med Calle Schulman om att vi ska glädja oss så länge vi har anledning att känna glädje och förhoppningar. För då får vi ändå känna glädje så länge den varar. I annat fall får vi ingen glädje alls.

Om att förstå elementär kulturpolitik

Olle Josephson skriver i dag om diskurspartiklar och hur de översätts i våra textremsor. Anledningen är en av handling av forskaren Jenny Mattsson, ”The subtitling of discourse particles” som konstaterar att översättningen av dessa varierar kraftigt. Josephson tar ett exempel:

En amerikansk film i collegemiljö. Någon förklarar meningen med en fest:

– It’s like tradition or something.

Vad står det på textremsan? Det beror på var man ser filmen. I SVT: ”Det är ju liksom tradition.” På dvd: ”Det är tradition eller nåt åt det hållet.” TV3: ”Det är en tradition”.

Ja, ni märker. "Det är en tradition" är ju en alldeles doftlös översättning, om än inte felaktig. Diskurspartiklarna behövs som smörjmedel. Men är man underbetald och/eller dåligt utbildad så försvinner såna finesser som ett "ju liksom". Josephson avslutar:

TV3 och TV4 har alltid upphandlat från översättningsbyråer som anlitar frilansare på usla kontrakt. De hinner inte fixa diskurspartiklarna om de ska överleva.

SVT har alltså numera samma system. Vi vet inte vad det har betytt för översättningskvaliteten, men man kan oroa sig. Den amerikanska populärkulturens dominans är svår att förhindra. Men varför ska det språk och de människor som syns i denna kultur bli torftigare på svenska? Det land som inte kan försörja sina översättare har inte förstått elementär kulturpolitik.

Presentation av min läslista

I dag har jag, som jag gör ibland, försökt se om min bloggrulle behöver uppdateras. När jag hittar en läsvärd blogg brukar jag följa den ett tag och sedan kanske lägga till den i "Jag läser". Jag tar också bort länkar till döda bloggar eller till såna jag inte längre gillar, fast det senare är ovanligt. Men nu tänkte jag presentera min läslista för er som inte ids klicka på måfå. Jag tar det i bokstavsordning:

Alliansfritt Sverige skriver sällan långt, men desto oftare dagsaktuellt och roligt om den borgerliga alliansens Sverige. Så du hinner alltid titta in och hålla dig uppdaterad.

Always keepin' it real, alias "Saker under huden", alias Elin Grelsson, skriver ofta långt och alltid tänkvärt, bl.a. om relationer och genus, och ibland hakar jag på med ett eget inlägg. Elin skriver också krönikor och debattinlägg i diverse dagstidningar och kommer att debutera som författare, vilket jag ser fram emot!

Another Cyborg Manifesto har bloggosfärens snyggaste design, bara en sån sak. Blandar kortare och längre notiser ur vardagen med politiska betraktelser och debattinlägg. Me like.

Antigayretorik har varit en av mina stora favoriter när det gäller kritik av religiös trångsynthet och homofobi, och lanserade uttrycket "kvasidissident" vilket jag har gjort till mitt eget. Tyvärr skriver Tor Billgren inte lika ofta nu efter flytten till Sydafrika.

Christian Irjala är mannen i mitt liv och det kommer han alltid att vara. Tyvärr envisas han med att bo i Finland där han är verksam som inredningsarkitekt, allmän skönande och snart även (xxx - hemligt, tror jag). Vill ni se utsökta fotografier och läsa kortfattade poetiska texter så kan ni svalka er hos denna globetrotter.

En dramatikers dagbok skrivs av min älskade livskamrat Marty. Jag vet ingen som skriver lika mycket som hon - hennes anteckningsböcker kommer att få en egen avdelning på KB en dag, större än Strindbergs. Men lika framgångsrik som hon är som dramatiker, lika usel är hon på att uppdatera sin blogg, tyvärr.

Fru Zophie Klon är en av de mest oavbrutet intressanta människor jag vet, oerhört insatt i hjärnans vindlingar och en av mina absoluta stöttepelare här i livet. Hon skriver djupt personligt om sin tillvaro som just nu inte direkt är någon dans på rosor, och personifierar begreppet "det personliga är politiskt".

HBT-socialisterna är mitt senaste tillskott till läslistan. Deras kampvilja inspirerar mig!

Helds HBT-nyheter har för mig delvis tagit över den roll Antigayretorik spelade förut. Bengt Held är en jäkel på att få politiker att bekänna färg i HBT-frågor och skriver väldigt insatt. Jag håller sannerligen inte alltid med honom i hans analyser, men det är skönt med någon som alltid går att resonera med.

Jenny W:s webblogg skrivs av en person som jag beundrar väldigt, inte minst för hennes knivskarpa analys av Susanne Dodillets så kallade forskning på Newsmill och hennes avhandling "Mellan mäns händer". Tyvärr har hon ingen kommentarsfunktion, men det går att mejla henne. Hon skriver roligt, bitande och väldigt klokt om olika feministiska frågor.

Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist skriver om kultur, media och politik, samt en helt del mer personligt men fortfarande angeläget. Hennes texter är en njutning att följa.

Kamferdroppar skrivs också av en journalist, Charlotte Wiberg från Malmö. Här kan man ofta läsa om film och politik, t.ex. skarpa analyser av antisemitism. Mycket, mycket bra.

Lyxpiraya är också en av mina vänner, en oavbrutet kämpande, argsint, kärlekfull och allmänt jobbig jävel som man inte sätter sig på i första taget. Hon ger ordet civilkurage mening.

Nerd Life Deluxe blev berömd för sin fabulöst roliga remix av Pär Ströms pamflett "Mansförtryck och kvinnovälde". Han är ständigt läsvärd och ofta först med att svinga sitt trollspö över samhällsdebatten. Numera återfinner ni honom även som sex- snusk- och relationsbloggare här. Jag funderar på att fria.

Psykbryt går inte att göra rättvisa i det här korta formatet - klicka er dit och låt er uppslukas av Jonas Alvungers värld. Man har sällan så roligt som när man reser omkring i ett genis skalle.

Rabiatfeminism är just den feministiska skarprättare man längtar efter när dumheten blir för stor. Akta er, världens alla Åkessons! Hon har dessutom den goda smaken att bo i Vällingby, bara en sån sak.

Roya - Intersektionalen är intersektionalitetens NKOTB, eller en "Hatpredikant vars engagemang består av hat mot vita män" som Johan Ingarö har skrivit. Det måste man ju betrakta som en komplimang. Roya skriver vasst om aktivism och klimat, om xenofobi, genus och andra angelägna frågor.


Sara Lövestams blogg läser jag såklart så fort den uppdateras. Hon skriver dessutom i QX och är en flatikon och språkmaestro av guds nåde.

SKICK har jag länkat till länge, inte minst för Anders Utbults krönikor där (han skriver även på Alliansfritt Sverige). Här samlas flera skribenter som inte alltid håller med varandra, men det gör inte läsningen mindre intressant. Alltid väldigt insatt, stundom befriande roligt - och ibland ganska irriterande.

Sleepless är ännu en sån där skitsmart och snyggt designad blogg som får min att framstå som ett DTP-experiment från en gillestuga i Östhammar. Men vafan, det får jag hacka i mig, för jag älskar de här texterna! Så jävla bra skrivet om feminism och relaterade ämnen. Love it!

Trollhare hittar ni ofta längst upp i min läslista eftersom Immanuel skriver flitigare än någon annan. Ämnena är framförallt transsexualism och HBT-frågor, som behandlas med stor elegans och ett djupt engagemang. Trollhare är nästan alltid i topp över mest länkade i kategorin HBTQ på Bloggportalen, och det är verkligen välförtjänt. Trollhare äger!

Veronica Svärd - Intersektionen skrivs av en genomklok, lagom tjock person i sin bästa ålder, tillika styrelseledamot i Feministiskt initiativ. Det här är politik när den är som bäst!

Och därmed är listan slut. Den kanske känns diger, men jag lovar, det här är inte vilka bloggar som helst. Så ta en kopp te, slå er ner i en bekväm soffa och klicka er runt här. Det kommer ni inte att ångra. Är din blogg inte med? Då kanske den är satt på vänt, se ovan. Skriv och protestera! Och tipsa mig gärna om annan oumbärlig läsning i bloggvärlden!

Intersektionalistiskt initiativ

Ta en titt på Black People Love Us! Och fundera sen på om även du är som Sally och Johnny. Eller om du är som den vita medeklassfeminism som utgick från Kvinnan och det globala systerskapet. Eller om du är som jag och mina jämnåriga medelklassmarxister som planerade Röd Front-demonstrationer i en villa i Smedslätten på sjuttiotalet. Är du som vi? Vi som vill stå upp för de små gula bönderna som blir sönderbombade, för de små svarta kvinnorna som blir könsstympade, för de små arbetarna som blir utplundrade eller för vår stora men bräckliga vän Jorden. Vi som vill vara som Michael Moore, Moder Theresa, Mahatma Gandhi och Elise Ottensen-Jensen. Vi som vill sprida ljus, rädda liv, rätta till orättvisor, välta snyltande kolosser över ända och skapa en bättre värld för alla. Herregud, vad de små kommer att älska oss! Ja, visst är vi löjliga, vi världsförbättrare. Nog är det bra naivt att vilja göra sig till språkrör för andra; man riskerar rentav att bli en sån där akademiker som försöker pracka på vanlighetens folk bisarra teorier som att inte är någon skillnad på pojkar och flickor - när verkligheten är så mycket enklare!

Ja, skrockande läser Konservativt initiativ den senaste krönikan av Göran Skytte, dricker ur sitt kaffe, lägger ifrån sig Svenskan, duschar, tar på sig kostymen och sätter sig i sin Audi. Han spelar "Stand By Your Man" med Tammy Wynette eller därefter "I Love Europe" med Christer Sjögren på väg till det riskkapitalistföretag där han arbetar. Efter jobbet köper han sig en avsugning av en fri affärsidkare, ni vet en sån där stark kvinna som frivilligt ger sig in i en affärstransaktion mellan två vuxna människor. Det sitter fint. På hemvägen passar han på att köra över en grävling som förirrat sig upp på motortrafikleden vid Viksjö, och när han kommer hem skäller han ut det thailändska hembiträdet Lom för att hon inte har sorterat hans strumpor på rätt sätt. Efter en kväll av tv-tittande (TV8, Axess) går han rapande till sängs.

Nidbilder. De är lätta att skissera. Nu ska jag försöka ge mig på nåt svårare, nämligen berätta varför jag fortfarande är politiskt engagerad och varför det inte är utifrån ett ovanifrånperspektiv. Här skulle jag kunna försöka övertyga läsaren om att jag själv har fått känna på förtryck. Det skulle nämligen göra mig creddig, men problemet är att jag inte har så mycket personligt lidande att dra fram ur julstrumpan. Visst, jag hade en ganska kostsam komma ut-process, men till skillnad från många av mina vänner har jag inte blivit diskriminerad som HBT-person, inte blivit utfrusen på min arbetsplats, bespottad eller misshandlad. Eftersom jag lever i ett olikkönat förhållande med en annan bisexuell kan ingen se att jag är pervers. Vi förefaller vara en helt vanlig, heterosexuell barnfamilj i Vällingby tills man skrapar på ytan. Nog om detta; mitt engagemang bottnar alltså inte i personliga erfarenheter av förföljelse eller förtryck. Kan det ändå vara legitimt? Jag anser det. I annat fall finge vi lägga ner alla solidaritetshandlingar. Ja, vi finge lägga ner polisen.

Men är det då av medlidande med de stackars små kvinnorna som jag är feminist? Är det för att försvarslösa fjollor får stryk som jag är med i RFSL? Återigen: nej. Att se ett strukturellt förtryck är inte samma sak som att se individerna eller grupperna som svaga. Vilka var det som lyckades stoppa förslaget om yrkesförbud för gifta kvinnor i Sverige på 30-talet? Vilka genomdrev föräldraförsäkringen, den fria aborten? Vilka är det som har gjort att homosexualitet inte längre är sjukdomsstämplat, att samkönade par får gifta sig? Inte är det några välvilliga makthavare som har rörts till tårar av de underordnades situation och till sist sträckt ut sina mäktiga händer i en generös gest. Det finns alltid möjlighet till såväl personligt aktörskap som gemensamma aktioner för de underordnade - och det kommer alltid att väcka motstånd från individer och grupper som då ser sina intressen hotade.

I dag ser vi en stark reaktion mot allt vad strukturell maktanalys vill säga från nyliberaler och traditionellt konservativa i Sverige. De använder sig av samma argument som jag gör ovan: man ska inte frånkänna individer deras aktörskap, inte omyndigförklara och klappa på huvudet. Och det har de ju rätt i, men problemet är att deras analys skenar iväg med dem, in i en övertro på individens möjlighet att välja sin situation samtidigt som den gör dem blinda för maktordningar. Man skulle kunna säga att det handlar om determinism kontra voluntarism, där determinism i sin mest extrema form är religiös: allt är bestämt av Gud (eller Ödet). Andra former av determinism är t.ex. den sortens marxism som bara kan se hur folket förtrycks men inte varför revolutioner faktiskt äger rum, eller psykoanalys och andra läror som i likhet med marxismen hävdar att de underordnade lider av falskt medvetande i någon form. Även Pierre Bourdieu har anklagats för determinism, och hans hypotes om hur samhälleliga strukturer korresponderar med inlärda beteenden kan i någon mån sägas handla om falskt medvetande, i alla fall bristande medvetenhet. Är det kanske bara sociologen som ser habitus, är det inte möjligt för individen att medvetandegöra sig? Här är Bourdieu ganska pessimistisk, men inte helt. Han ser också hur individer kan gå samman för att bekämpa förtryckande strukturer. Judith Butler kan också ses med deterministiska glasögon: är det bara inom de instabila symboliska systemen som motstånd är möjligt, och då som queer parodi? Nej, jag tror att det är att göra henne orättvisa, hur slagkraftig Martha Nussbaums kritik än må vara. Och Foucault, slutligen, talar visserligen om hur makt förutsätter motstånd, men är inte precis övertydlig med hur detta motstånd ska gestaltas. Så där har vi ödestron, om man så vill.

Å andra sidan har vi alltså voluntarismen, övertron på det individuella aktörskapet. Den passar som hand i handske med vårt senmoderna Sverige där nyliberalerna just nu gör sitt bästa för att privatisera välfärdsstaten och legalisera droger och prostitution. Även om inte Reinfeldt och kompani talar högt om en nattväktarstat så är det dit de strävar, och detta i den heliga individualismens namn, i den nästan religiösa tron på den rationella individen som ska vara fri att sluta vilka avtal som helst så länge ingen annan direkt skadas. Vad kan då vara värre än några tokskallar som yrar om strukturella orättvisor eller om att staten kanske behövs till mer än domstolar, polis och försvar? De stör ju runkfantasierna om ett civilsamhälle där Rotary och diverse frimicklare ska få sopa upp resterna av de stackare som trots allt inte var så rationella och starka. Nej, bort det. Men tyvärr är inte voluntarismen en sjuka som uteslutande drabbar nyliberaler, den går att återfinna även hos människor som vanligtvis är vettiga. Som Tiina Rosenberg ironiskt påpekade vid HBTH-konferensen nyligen: "Plötsligt är alla aktörer." Vi måste hitta ett sätt att navigera mellan determinismens Skylla och voluntarismens Karybdis, verkar det som. Hur?

Jag tror att vi behöver ett helt batteri av angreppssätt, inte ett enda. Vi behöver ett intersektionalistiskt perspektiv för att få bukt med den enögdhet som exempelvis den vita medelklassfeminismen från förr drogs med, eller som fick manliga maoister att rycka på axlarna åt feministiska krav; när väl proletariatets diktatur var här skulle det nog fixa sig med andra orättvisor. (Förresten, kan du sätta på lite kaffe? Och bränn behån, är du snäll - den är så borgerlig.) Ett exempel: jag tycker att HBT-rörelsen är bra enögd när den inte vågar kritisera islamismen av rädsla för att kallas islamofob eller för att ge Sverigedemokraterna ammunition. I stället slingrar man sig genom att säga att all religiös fundamentalism är av ondo - vilket i och för sig är sant - och blundar då för att islam faktiskt har ett väldigt mycket sämre track record när det gäller antalet döda homosar. Inte heller berör man klassfrågan annat än genom svepande formuleringar om att det är värre ute på vischan än i storstäderna. Och man tar inte på allvar upp de maktordningar som råder mellan bögar, man tar inte upp transfobin eller att flatornas mer undanskymda plats faktiskt är en feministisk fråga. Jag skulle vilja öppna fönstren lite här.

Klass, ja. Jag minns en öppen föreläsning med Susanna Alakoski och Anneli Jordahl på universitetet för nåt år sen. De föreslog att vi som satt i publiken skulle vända oss om mot varandra och presentera oss med namn och klasstillhörighet. Man kunde riktigt höra håret resa sig på armarna på samtliga åhörare. Klass är nämligen något ytterligt pinsamt att tala om, särskilt om man är från medelklassen som jag. (Överklassen skäms inte.) Men vi måste göra det. Dock tror jag som Bourdieu att klasser bara uppstår när de mobiliseras, för att nu förenkla hans ståndpunkt. Det är bättre att göra en mycket mer nyanserad och noggrann analys av olika sorters kapital och hur de fördelas, men det utesluter inte att man sedan kan driva vissa gemensamma krav. Det är som med genusvetenskap kontra identitetspolitik; jag har flera gånger fått höra att "Du som inte tror på att det finns män och kvinnor, hur kan du förespråka könskvotering?" Men den motsättningen är en chimär. Inga-Lisa Sangregorio sa nyligen att en kvinna är någon som betraktas som kvinna och behandlas som kvinna av människor som inte vet att det inte finns några kvinnor. Det tycker jag var roligt, men räckvidden av den definitionen är begränsad. Den är bra som en vardagsdefinition av kvinnor i förhållande till män och visar hur lite som i praktiken har förändrats trots decenniers jämsställdhetspolitik. Eller för att citera Gudrun Schyman: kvinnors arbetsinsats med hem och barn i förhållande till mäns är fortfarande 80-20, medan deras löner i förhållande till mäns löner är 80-100. Men när det sedan gäller vad som kan sägas utgöra "kvinna", vilken roll begär spelar i förhållande till kön, hur heteronormativiteten fungerar eller vilken roll hudfärg, etnisk härkomst, religion, kroppslig funktionsduglighet eller socialt kapital spelar för vår syn på identitet eller på solidaritet - ja, då funkar inte Sangregorios definition längre, då är hon tillbaka till ruta ett, som om postkolonialismen aldrig hade funnits.

Jösses, vad den här texten drar i väg med mig. Jag måste faktiskt sluta nån gång. Jag ska göra det genom att äntligen ta upp tråden om legitimitet, motivation och solidaritet. Är det alltså bara de underordnade som bör föra sin talan? Trots allt är det ju bara de som verkligen känner sin situation. Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att var och en som ser orättvisor bör försöka rätta till dem efter bästa förmåga. Även om jag alltså varken är kvinna eller goldstar-bög, även om jag inte har Alakoskis/Jordahls arbetarursprung, även om jag är en vit, neurotypisk medelklassman i ett protestantiskt Sverige så kan jag faktiskt reagera och agera. Min drivkraft är inte bara solidaritet, den är också en vrede mot nyliberaler, konservativa, religiösa fundamentalister, mansgrisar, homofober och cyniska profitörer av alla schatteringar. De ska banne mig bekämpas med blanka vapen. Jag tycker att den drivkraften är legitim. Däremot är det oerhört viktigt att ifrågasätta sig själv hela tiden. Vem är jag, vad vill jag och varför? Vem skriver jag t.ex. till och hur? Om jag forskar, vem forskar jag för? Utan en sån reflexivitet riskerar man att bli just den där naiva världsförbättraren som jag hånar i min inledning.

Min stora dröm är att det skulle bildas ett nytt parti i Sverige, låt oss kalla det "Intersektionalistiskt initiativ" som arbetsnamn. Tänk om FI kunde bli II! Men jag hoppas inte stort på det. Och även om ett sånt parti är teoretiskt möjligt så ligger ett eventuellt förverkligande mycket långt borta. Tills vidare får vi väl satsa på diverse oheliga allianser, på tillfälliga eller mer varaktiga samarbeten mellan sinsemellan disparata grupper. Kanske är det politik i form av nätverk som är framtiden. Jag vet inte, jag. Men på något sätt måste vi tillsammans försöka stoppa nattväktarna, rasisterna och de skrockande proppmättas konspiration att sälja ut hela skiten, stänga gränserna och Ställa Krav På Våra Invandrare - för att bara ta några exempel ur den stinkande högen.