Per Gudmundson tycker inte att man behöver vara "en särskilt van galleribesökare för att kunna skilja vettiga konstverk från rena banaliteter". Så skönt att höra. Han hade till exempel omedelbart genomskådat Marcel Duchamps "readymade", pissoaren ni vet. Han hade dömt ut Robert Rauschenbergs get eller Magnus Bärtås De besvikna och förorättade. Konst ska se ut som konst. Konst som inte ser ut som konst är inte konst. En konstnär som "bara vill provocera" är ingen konstnär. Tycker Gudmundsson.
Jag har inte sett det omstridda graffitiverket med tunnelbanevagnen. Jag känner inte till konstnärens intentioner och vet inte om han har sabbat en tunnelbanevagn eller inte. Kanske ska intäkterna från Andreas Brändströms dvd-försäljning gå till ett skadestånd till SL? Det tycker jag vore en intressant installation. Jag vet inte som sagt, men jag är inte beredd att genast sätta mig till doms över verket. Det finns en märklig lättja hos många konstbeskådare. Det som inte omedelbart faller dem på läppen döms ut som obegripligt, banalt eller fult. Ett musikstycke kan bjuda på ett visst motstånd innan man förmår uppskatta det, höra strukturen, låta det klinga inne i huvudet och framkalla bilder. En bok som Livet en bruksanvisning kan också förbrylla och erbjuda ett visst tuggmotstånd till en början. Och så släpper motståndet. Man sugs in och fascineras och jublar - om man inte i frustration har kastat den ifrån sig, vill säga. Detta är inte särskilt omstritt, vad jag vet. Det är liksom så tydligt att någon har bemödat sig, och då kanske man själv bör göra det? Men se konst, den ska begripas genast. Och alla människor i världen har två yrken, som någon sa: sitt eget och konstkritikerns.
tisdag 17 februari 2009
måndag 16 februari 2009
Det cykliska finns inte
Ja, jag ville bara meddela det. Cykler är en myt. Ingenting börjar om, inte årstiderna, inte veckodagarna, inte månatliga blödningar och framförallt inte liv. Jag ska snart gå och lägga mig, och under natten kommer en sisådär 50 miljoner celler i min kropp att dö och lika många nya att bildas. Är det ett kretslopp? Inte alls. Död är inte "förutsättningen för liv", det är dess motsats. Energin är inte alls oförstörbar, inte när det gäller mig i alla fall, eller någon jag älskar. Jag struntar i om maskarna förtär oss (vilket de inte gör, ens om man ligger i kista, för så djupt ner i jorden finns det inga maskar) eller om min aska på något magiskt vis en dag ger upphov till lite gnass åt några anaeroba bakterier. Död är jag lik förbannat och den energi jag har givit uttryck för i livet - till exempel genom att blogga - kommer aldrig mer att finnas.
Jag skrev väl om Tobleronemodellen en gång? Jag orkar inte leta nu, men jag tror det. Det handlar om sociala representationer som kan ses som en triangel där spetsen är objektet och de båda andra hörnen är du och jag eller ni och jag. Vill man nu komplettera bilden så gör man en tidsaxel av triangeln och får en Toblerone. Livet är en skitlång Toblerone. Och de där cyklerna är inga cykler utan en spiral med tidsaxeln i mitten. Jag tror inte på tiden, skrev jag visst. Men helt dum i skallen är jag inte: klart att jag vet att telomererna blir allt kortare tills vi trillar av pinn. Däremot är inte tiden något objektivt fenomen, lika för alla, det visste redan Walt Disney, eller om det var Einstein. Om den kan gå bakåt är osäkert. Stephen Hawking är skeptisk, men vill inte utesluta möjligheten. Klart är i alla fall att det för det mesta blir spiraler eller Toblerone, olika långa beroende på betraktare och position. Ja, 50 miljoner om dagen - jag har skrivit en monolog som heter så. Kanske får ni se den, om ni nu vill bli deprimerade, i början av sommaren. Jag hoppas det. Där lägger jag ut texten lite mer om allt det där som jag hatar med döden.
Jag skrev väl om Tobleronemodellen en gång? Jag orkar inte leta nu, men jag tror det. Det handlar om sociala representationer som kan ses som en triangel där spetsen är objektet och de båda andra hörnen är du och jag eller ni och jag. Vill man nu komplettera bilden så gör man en tidsaxel av triangeln och får en Toblerone. Livet är en skitlång Toblerone. Och de där cyklerna är inga cykler utan en spiral med tidsaxeln i mitten. Jag tror inte på tiden, skrev jag visst. Men helt dum i skallen är jag inte: klart att jag vet att telomererna blir allt kortare tills vi trillar av pinn. Däremot är inte tiden något objektivt fenomen, lika för alla, det visste redan Walt Disney, eller om det var Einstein. Om den kan gå bakåt är osäkert. Stephen Hawking är skeptisk, men vill inte utesluta möjligheten. Klart är i alla fall att det för det mesta blir spiraler eller Toblerone, olika långa beroende på betraktare och position. Ja, 50 miljoner om dagen - jag har skrivit en monolog som heter så. Kanske får ni se den, om ni nu vill bli deprimerade, i början av sommaren. Jag hoppas det. Där lägger jag ut texten lite mer om allt det där som jag hatar med döden.
söndag 15 februari 2009
Jag vill inte komma hem
Jag sitter och läser kyrkoherde Bengt Inghammars griftetal över Ingemar Johansson. Det är vackert, tänkvärt och välformulerat, men jag kan inte värja mig mot sorgen som hans ord framkallar. Allt detta tal om att komma hem - till vad? Jo, till en förlåtande gud, en som inte ser "till vad vi gjort utan till vad vi innerst vill vara. Som en älskande förälder sluter sitt förlorade barn i famnen så är var och en som vill och längtar välkommen hem. Också den mest förnedrade!"
Är detta "hem"? Nej, det är bort. Är mina föräldrar hemma, är den lilla flickan som dog i en hjärntumör innan hon knappt hade hunnit börja leva hemma, är min systerson hemma? Nej, de är borta, borta för alltid. Det finns ingen älskande superförälder som väntar på oss, hela tanken på ett kretslopp är ingenting annat än en hjärtskärande illusion. Finns det en mening, säger Inghammar, eller är vi "bara stoftpartiklar i en meningslös rymd"? Nej, Ingemar som ligger där i kistan är "någon som är älskad av en vilja och en Skapare". Det är hans tro, och den respekterar jag. Själv är jag övertygad om att rymden verkligen är meningslös, men det innebär inte att våra liv är meningslösa. Att de slutar med att vi förintas, oåterkalleligt och för evigt, ser jag dock som självklart. Om jag ser en överkörd katt tänker jag inte att den har "kommit hem". Men den har ju ingen själ, säger ni. Måhända. Men vad är det som säger att vi har en? Ingenting alls.
Så jag blir bara ledsen. Alla vackra ord till trots, alla vackra psalmer till trots är det bara skalet av en människa som ligger där. Som Ruben Nilsson skriver i sin "Sjukbesök":
Livet är skört, men inte meningslöst. Mina barns liv är inte meningslösa bara för att de är byggda av stjärnstoft, inte av en guds andedräkt. Mitt liv är synnerligen meningsfullt för mig och, vill jag hoppas, för vissa andra. Men döden är sannerligen meningslös; döden är den stora fienden. Inga vackra ord eller tankemodeller duger som tröst när jag tänker på att skiljas från mina älskade. Jag vill inte komma hem, för det hemmet saknar allt det jag älskar på jorden.
Är detta "hem"? Nej, det är bort. Är mina föräldrar hemma, är den lilla flickan som dog i en hjärntumör innan hon knappt hade hunnit börja leva hemma, är min systerson hemma? Nej, de är borta, borta för alltid. Det finns ingen älskande superförälder som väntar på oss, hela tanken på ett kretslopp är ingenting annat än en hjärtskärande illusion. Finns det en mening, säger Inghammar, eller är vi "bara stoftpartiklar i en meningslös rymd"? Nej, Ingemar som ligger där i kistan är "någon som är älskad av en vilja och en Skapare". Det är hans tro, och den respekterar jag. Själv är jag övertygad om att rymden verkligen är meningslös, men det innebär inte att våra liv är meningslösa. Att de slutar med att vi förintas, oåterkalleligt och för evigt, ser jag dock som självklart. Om jag ser en överkörd katt tänker jag inte att den har "kommit hem". Men den har ju ingen själ, säger ni. Måhända. Men vad är det som säger att vi har en? Ingenting alls.
Så jag blir bara ledsen. Alla vackra ord till trots, alla vackra psalmer till trots är det bara skalet av en människa som ligger där. Som Ruben Nilsson skriver i sin "Sjukbesök":
Och blomsterdoften kittlar ej din näsa
Du hör ej orgelns brus, du kan ej läsa
Den text man satt på kransars röda band
Du märker ej ens blomman i din hand
Livet är skört, men inte meningslöst. Mina barns liv är inte meningslösa bara för att de är byggda av stjärnstoft, inte av en guds andedräkt. Mitt liv är synnerligen meningsfullt för mig och, vill jag hoppas, för vissa andra. Men döden är sannerligen meningslös; döden är den stora fienden. Inga vackra ord eller tankemodeller duger som tröst när jag tänker på att skiljas från mina älskade. Jag vill inte komma hem, för det hemmet saknar allt det jag älskar på jorden.
torsdag 12 februari 2009
Liv i miniatyr
Vi får se hjärtats båda förmak och kammare, alla ryggkotor som ett glittrande band, hur det pyttelilla livet slår volter, djupt inbäddat i ett varmt mörker. Och lättnaden är enorm, för allt ser ut som det ska i vecka 19. Såklart, kan tyckas - det vanligaste är ju att det är som vanligt. Men för varje nytt barn bävar man: Kan jag verkligen få vara så lyckligt lottad ännu en gång?
Vi går till Ritorno och fikar och tittar på ultraljudsbilderna. Vi planerar och drömmer om framtiden, vi håller om varandra och gråter, skrattar och jublar. Vårt tredje barn ska födas i mitten av juli. Det är ofattbart.
Vi går till Ritorno och fikar och tittar på ultraljudsbilderna. Vi planerar och drömmer om framtiden, vi håller om varandra och gråter, skrattar och jublar. Vårt tredje barn ska födas i mitten av juli. Det är ofattbart.
tisdag 10 februari 2009
Äntligen!
Hurra, nu har jag inte bara en, utan två handledare till min C-uppsats! Den ska handla om en ganska undanskymd del av de sexuella utmarker som utgörs av BDSM, sett ur ett genusperspektiv. Pedagogik kan vara mycket, vilket är en av anledningarna till att jag älskar det ämnet.
måndag 9 februari 2009
Avdelningen för stendöda webbplatser
Per Gudmundson tycker att Amatörkulturakademin verkar vara "ett gäng att hålla ögonen på" efter att ha läst deras pressmeddelande om "kulturelitens arbetsmarknadsproblem". Jag tycker att de verkar vara amatörer på fler områden, som att skapa en webbplats där länkarna leder till något annat än 404. Kanske är hela sajten ett skämt?
söndag 8 februari 2009
Andlig infrastruktur
I senaste Fokus på nätet intervjuas Lena Adelsohn Liljeroth om bl.a. sin syn på så kallad livstidslön för författare. Hon svarar så här:
Ska vi ha kulturstipendier alls? Klart vi ska, i alla fall om vi vill ha någon kultur. Vitsen med allt kulturstöd är inte att göda ett antal bortskämda konstnärer. Nej, vitsen är att göra kultur tillgänglig för dig och mig. Här kan ni läsa Jacob Hirdwalls tal på "En samling för kulturen" där han bland annat säger:
Jag tycker att det principiellt är fel. Det finns ju inga andra områden där man får en garanterad lön livet ut. Däremot tror jag på längre stipendier, på cirka fem till tio år. Skapandet tar tid.2006 lät det annorlunda:
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth säger på söndagen till DN.se, via sin pressekreterare, att hon i nuläget inte har några planer på att avskaffa eller förändra den garanterade författarpenningen.Att hon har ändrat sig är kanske inte så uppseendeväckande: hon ville väl ligga lågt till en början. Men jag begriper inte det här pratet om "livstidslön", som alltid kommer upp när man diskuterar den garanterade författarpenningen. Visst, den utgår tills vidare, men hur mycket pengar handlar det om? Jo, 166 500 kronor per år. Det här är skattepliktigt och författaren ska betala egenavgifter på summan. Det blir inte så stora summor för författaren och inte så stora utgifter för statskassan. Dessutom beräknas summan på biblioteksersättningen, och den som alltså är mycket utlånad ett år får inte mer än maxgränsen 166 500 kr.
Ska vi ha kulturstipendier alls? Klart vi ska, i alla fall om vi vill ha någon kultur. Vitsen med allt kulturstöd är inte att göda ett antal bortskämda konstnärer. Nej, vitsen är att göra kultur tillgänglig för dig och mig. Här kan ni läsa Jacob Hirdwalls tal på "En samling för kulturen" där han bland annat säger:
I ett samhälle som präglas av mätbarhet - allt ska kunna mätas i kronor - så är det inte så lätt att tala om de värden som är svåra att mäta nationalekonomiskt, de immateriella värdena. Ändå är det just de värdena - som man skulle kunna benämna ett lands andliga infrastruktur - som utgör en av ett lands verkligt stora tillgångar. Det är de andliga värdena som gör att det kan uppstå en nationell samling när ett passagerarfartyg sjunker på väg över Östersjön eller när en stor våg långt borta sköljer bort allt i sin väg: Hur ska empati och medkänsla mätas i kronor och ören? Det går inte. De måste mätas på annan richterskala.
lördag 7 februari 2009
Den koloniserande blicken
Det är lördagsmorgon, småttingarna tittar på filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, och jag undrar hur den skulle göras i dag. Det finge bli en skildring av ett gömt flyktingbarn i ett moderatstyrt Sverige. Men skulle den locka tittare? Och vem skildrar Vovotjka på rymmen från barnhem 51 i Moskva? Det finns en svensk förening som tar hit ryska barnhemsbarn på sommarviste, och det är ju väldigt fint. Men det förändrar inte den dystra verkligheten i Ryssland. De svenska föräldrar som adopterar barn från eländiga förhållanden i andra länder gör dem en tjänst, men jag kan inte värja mig mot bilden av det välbärgade paret i ”Rasmus på luffen” som väljer den lilla söta flickan med lockigt hår. Kvar blir de oattraktiva, för gamla, för handikappade, för traumatiserade barnen. Det är inte alltid så, men alltför ofta. Och vart tar barnen från Barnhem 51 vägen när de blivit stora?
Astrid Lindgren har koloniserat dåtiden med sina idylliserande skildringar av ett svunnet Fattigsverige och själv koloniserar jag framtiden med mina barn, om än med viss bävan. Kanske hämtar jag hopp om att det ändå finns goda hjärtan mitt i mörkret, en Paradis-Oskar, en Emil som bjuder hjonen på tabberas. Men kontrasten mellan Lindgren-idyllen och verkligheten är hjärtskärande. Tror ni på allvar att det hade gått Rasmus väl? Det gör inte jag. Resande, romer, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, fattiga och handikappade dog som flugor utan att någon hjälte kom till deras undsättning. I dag vilar många svenska, rejäla karlar ut efter att ha ätig gott, tagit sig några rackabajsare och därefter våldtagit och spöat upp käringen. Kanske sitter hon nu med sina barn i famnen och gråter framför Rasmus på luffen.
I antologin Feminist Postcolonial Theory skriver bell hooks om ”the gaze”, blicken. Den koloniserande, fallokratiska blicken i verklighetens och filmens värld, men även motståndets blick, slavens trotsiga blick, den svarta kvinnans genomskådande blick i en mörk biosalong. Hon skriver om den vita medelklassfeminismens blindhet, om hur den svarta filmaren Spike Lee ärver den vita kukblicken på kvinnan. I Inte samma lika skriver Åsa Andersson om tonårsflickor i en stadsdel i Göteborg på 90-talet. Här berör hon en annan koloniserande blick, bilden av Betongförorten, ni vet den där de stackars invandrarna bor, den med den omänskliga arkitekturen. Ni vet, den där färgranna och multi-kultiga smältdegeln dit vi kan turista för att njuta av spännande dofter och smaker och kanske fantisera om att sätta på nån av de där lattefärgade. Det är Astrid Lindgren i ny tappning.
Ja, stackars alla i Rosengård, liksom. Där är det nattsvart, utan minsta ljusglimt. Ni har väl hört talas om de där muslimska fundamentalistmännen som skrämmer folk till lydnad? Det här har ju ”terroristforskaren” Magnus Ranstorp från Försvarshögskolan skrivit en rapport om. Förhållandena är förfärliga och vi riskerar en egen liten Gazaremsa. Gör nåt, Sabuni, bomba skiten ur islamisterna! Det är bara det att hans rapport är vetenskapligt undermålig, vilket Matthias Gardell skriver om i SvD. Och i dag intervjuas Behrang Miri, en sån där ”apajävel”, tillika koordinator i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte, RGRA, om synen på invandrarungdomar. Den är såklart den gamla vanliga. Vi bländvita helsvenskar koloniserar dem om och om igen och tror oss känna dem. Att det bara är en minoritet av alla invandrade svenskar som bor i miljonprogrammen är det inte många som vet, nej en blatte bor bland betong. Där det omväxlande är livsfarligt och spiskummindoftande färgsprakande.
Nu har ”Män som hatar kvinnor” snart premiär, och gissa vems nylle som är affischnamn? Inte är det Noomi Rapace som får det största utrymmet, nej, det är såklart Michael Nyqvist, som för övrigt tillbringade sitt första år i början på 60-talet på barnhem. Jag har inte läst böckerna och lär nog aldrig göra det. Jag lär aldrig se filmen heller. Det kan vara nog med Astrid Lindgren-perspektiv. Hjältarna, de godhjärtade, de schysta männen som är Riktiga Karlar Mot Våldtäkt, de deltagande papporna, de medkännande medelklasskvinnorna som lär Ster och Rim och Hertuni att cykla och så en massa smygrunkande Goody Two-Shoes i våra debattprogram: alla koloniserar de. Jag är inte mycket bättre, för jag är lika påverkad som alla andra. Men jag försöker ruska av mig the Astrid Lindgren Gaze. Det är smärtsamt och välgörande på samma gång, eller låt oss kalla det hoppinjagande.
Astrid Lindgren har koloniserat dåtiden med sina idylliserande skildringar av ett svunnet Fattigsverige och själv koloniserar jag framtiden med mina barn, om än med viss bävan. Kanske hämtar jag hopp om att det ändå finns goda hjärtan mitt i mörkret, en Paradis-Oskar, en Emil som bjuder hjonen på tabberas. Men kontrasten mellan Lindgren-idyllen och verkligheten är hjärtskärande. Tror ni på allvar att det hade gått Rasmus väl? Det gör inte jag. Resande, romer, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, fattiga och handikappade dog som flugor utan att någon hjälte kom till deras undsättning. I dag vilar många svenska, rejäla karlar ut efter att ha ätig gott, tagit sig några rackabajsare och därefter våldtagit och spöat upp käringen. Kanske sitter hon nu med sina barn i famnen och gråter framför Rasmus på luffen.
I antologin Feminist Postcolonial Theory skriver bell hooks om ”the gaze”, blicken. Den koloniserande, fallokratiska blicken i verklighetens och filmens värld, men även motståndets blick, slavens trotsiga blick, den svarta kvinnans genomskådande blick i en mörk biosalong. Hon skriver om den vita medelklassfeminismens blindhet, om hur den svarta filmaren Spike Lee ärver den vita kukblicken på kvinnan. I Inte samma lika skriver Åsa Andersson om tonårsflickor i en stadsdel i Göteborg på 90-talet. Här berör hon en annan koloniserande blick, bilden av Betongförorten, ni vet den där de stackars invandrarna bor, den med den omänskliga arkitekturen. Ni vet, den där färgranna och multi-kultiga smältdegeln dit vi kan turista för att njuta av spännande dofter och smaker och kanske fantisera om att sätta på nån av de där lattefärgade. Det är Astrid Lindgren i ny tappning.
Ja, stackars alla i Rosengård, liksom. Där är det nattsvart, utan minsta ljusglimt. Ni har väl hört talas om de där muslimska fundamentalistmännen som skrämmer folk till lydnad? Det här har ju ”terroristforskaren” Magnus Ranstorp från Försvarshögskolan skrivit en rapport om. Förhållandena är förfärliga och vi riskerar en egen liten Gazaremsa. Gör nåt, Sabuni, bomba skiten ur islamisterna! Det är bara det att hans rapport är vetenskapligt undermålig, vilket Matthias Gardell skriver om i SvD. Och i dag intervjuas Behrang Miri, en sån där ”apajävel”, tillika koordinator i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte, RGRA, om synen på invandrarungdomar. Den är såklart den gamla vanliga. Vi bländvita helsvenskar koloniserar dem om och om igen och tror oss känna dem. Att det bara är en minoritet av alla invandrade svenskar som bor i miljonprogrammen är det inte många som vet, nej en blatte bor bland betong. Där det omväxlande är livsfarligt och spiskummindoftande färgsprakande.
Nu har ”Män som hatar kvinnor” snart premiär, och gissa vems nylle som är affischnamn? Inte är det Noomi Rapace som får det största utrymmet, nej, det är såklart Michael Nyqvist, som för övrigt tillbringade sitt första år i början på 60-talet på barnhem. Jag har inte läst böckerna och lär nog aldrig göra det. Jag lär aldrig se filmen heller. Det kan vara nog med Astrid Lindgren-perspektiv. Hjältarna, de godhjärtade, de schysta männen som är Riktiga Karlar Mot Våldtäkt, de deltagande papporna, de medkännande medelklasskvinnorna som lär Ster och Rim och Hertuni att cykla och så en massa smygrunkande Goody Two-Shoes i våra debattprogram: alla koloniserar de. Jag är inte mycket bättre, för jag är lika påverkad som alla andra. Men jag försöker ruska av mig the Astrid Lindgren Gaze. Det är smärtsamt och välgörande på samma gång, eller låt oss kalla det hoppinjagande.
tisdag 3 februari 2009
Dags att summera 00-talet
Jag gör det på en gång: 00-talet finns inte. Det har aldrig funnits. Det är bara en social representation, en social konstruktion. Eh... Så det finns visst. Men inte i mig. 00-talet har inte format mig och jag formar det inte tillsammans med någon annan, inte vad jag vet i alla fall. Förresten tror jag inte på tiden. (Eh igen. Jag formar såklart 00-talet genom att skriva om det. Jag kan inte låta bli att förhålla mig till det. Men ändå: jag tycker att fixeringen vid jämna årtal eller årtionden är så meningslös. Fast jag bidrar förstås till även den sociala representationen genom att skriva om den. Jag slipper inte ur det här resonemanget, märker jag.)
Det var det, nu till mina decennier.
50-talet. Äsch, jag minns just ingenting. Jag hade två lekisfröknar, Saga Stål och Tant Gulli. Saga Stål var en skinntorr och sträng tant på 60 år. Säger vi. I själva verket var hon kanske 33. Tant Gulli var gulligast, det hörs ju på namnet. Hon hade nog ett runt ansikte och kastanjebrunt hår. Hon var i alla fall inte flintskallig och försedd med emaljöga, det kan jag nästan ta gift på.
En gång rymde jag hem från lekskolan - det var hur lätt som helst bara man kom på tanken, vilket man sällan gör. Ingen var hemma. I trädgården till vår villa i Stora Mossen stod en rund kakburk av plåt. Fanns det kakor i den? Det kan jag inte svara på, men att den stod där var löftesrikt och en smula skrämmande. Jag var hemma, men ändå inte. Kakburken var ett vittnesbörd om den sociala samvaro som jag förmodligen hade längtat hem till. Hammocken i blå boj (nej, nej, nej...boj är lätt filtat, men jag är fäst vid ordet, så tyget får heta boj) med vita, djuphäftade noppror gungade bara helt lätt i en laber bris. Huset borde ha kräkts ut något, kanske en förebrående och orolig mamma eller ett par halvt obegripliga syskon. Åtminstone en hund. Men det stod bara där. Tomt, med de båda olvonbuskar som far planterade långt senare, kanske på 60- eller 70-talet. Jag kan inte tänka bort dem, så där är de nu. Och "Du lindar av olvon" och allt det där, associationer som betyder något för mig och mina syskon om jag påminner dem, men det gör jag inte eftersom vi sällan eller aldrig ses. Det är sorgligt, och för varje år rör sig bilderna allt mindre, i brist på näring från oss. Dåtiden blir statisk och urblekt.
60-talet. Jag vill minnas att jag började hata skolan i andra klass. Eller vill och vill, helst skulle jag vilja minnas något annat. Och hata är kanske för mycket sagt. Känna en viss leda, då? Nja. Främlingskap, ensamhet. Undran. Varför är alla mina klasskamrater så barnsliga? Undrar lille farbror Niklas. Enstaka lärare fladdrar in och ut i mitt medvetande. Margareta som hade små plitor runt munnen när hon hade mens. Det visste jag inte då, såklart, men så var det nog. När jag såg på henne föreställde jag mig att hennes andedräkt skulle lukta som en smula härsken ost. Jag är rätt säker på att jag redan behärskade ordet "mejeriprodukt", men vad vet jag; det ordet kanske inte var uppfunnet 1962, eller i alla fall inte i svang. Hursomhelst så bestämde jag mig plötsligt för att andas in hennes andedräkt när hon lutade sig över min bänk. Det var en hemsk upplevelse, för det var verkligen som om någon hade glömt en spann mjölk ute i solen, kanske med en död råtta i. Och ändå: så sexuellt och vuxet. Där och då började jag drömma om mogna kvinnor. (Och inte var det så farligt med den där andedräkten. Jag har förstorat upp det nåt enormt. Det gör sig bättre så.)
Ja, sen gick åren i skolan och jag minns knappt någonting. I femte klass fick jag tics. Inte så konstigt med tanke på mitt psykiska tillstånd. Mor tog mig till en läkare som skrev ut Siqualone, nåt slags lugnande dårpiller, de var rosa tror jag. Klas gav mig örfilar utanför syslöjdsrummet. Om du blinkar när jag viftar med handen framför dina ögon så får du en örfil. Sen gör vi om det. Blinka inte! Du blinkade, så du får en örfil till. De ofrivilliga blinkningarna är en parallell till mina tics, ser jag nu. Först nu, faktiskt. Jag får väl införliva den här bilden till samlingen och leka att jag hade den redan då. Jag tog bara ett eller två piller, sen sket jag i det och ingen kom ihåg det. Det var liksom åtgärdat redan, tror jag.
Det fanns annat, förstås, annat än skolan. Låt se. Jag måste ha lekt ganska mycket med mina kamrater David och Sten-Göran. Jo. Jag tog tunnelbanan till Alvik och sen tolvan till Höglandstorget. (Där ser man: jag kunde inte låta bli att fortsätta på ämnet skolan.) Leda, plåga, utanförskap och så hem igen för att rannsaka hyllor och skåp efter någon gömd kanelbulle som aldrig fanns där. Men vi hade myror i bullådan. Tänk, en brödlåda och en bullåda, ganska stora, utdragbara saker i plåt, med röd respektive blå knopp. Jag hoppar upp på diskbänken och fångar kanten i maggropen, vrider på kranen och dricker vatten. Aldrig var vattnet så gott som i köket på Mårdvägen. Jag är fortfarande fäst vid att dricka kallt vatten ur kranen.
Nej. Det finns inte så mycket mer att förtälja. Bilderna kommer och går, men vill inte fastna i någon särskild epok, och årtal ska vi bara inte tala om. De existerar inte. Tiden en tunn pöl av mannagrynsgröt som ingen har orkat torka upp. Jag antar att vi hade hushållspapper.
Jag slutar där. Jag blir bara melankolisk av den här övningen.
Det var det, nu till mina decennier.
50-talet. Äsch, jag minns just ingenting. Jag hade två lekisfröknar, Saga Stål och Tant Gulli. Saga Stål var en skinntorr och sträng tant på 60 år. Säger vi. I själva verket var hon kanske 33. Tant Gulli var gulligast, det hörs ju på namnet. Hon hade nog ett runt ansikte och kastanjebrunt hår. Hon var i alla fall inte flintskallig och försedd med emaljöga, det kan jag nästan ta gift på.
En gång rymde jag hem från lekskolan - det var hur lätt som helst bara man kom på tanken, vilket man sällan gör. Ingen var hemma. I trädgården till vår villa i Stora Mossen stod en rund kakburk av plåt. Fanns det kakor i den? Det kan jag inte svara på, men att den stod där var löftesrikt och en smula skrämmande. Jag var hemma, men ändå inte. Kakburken var ett vittnesbörd om den sociala samvaro som jag förmodligen hade längtat hem till. Hammocken i blå boj (nej, nej, nej...boj är lätt filtat, men jag är fäst vid ordet, så tyget får heta boj) med vita, djuphäftade noppror gungade bara helt lätt i en laber bris. Huset borde ha kräkts ut något, kanske en förebrående och orolig mamma eller ett par halvt obegripliga syskon. Åtminstone en hund. Men det stod bara där. Tomt, med de båda olvonbuskar som far planterade långt senare, kanske på 60- eller 70-talet. Jag kan inte tänka bort dem, så där är de nu. Och "Du lindar av olvon" och allt det där, associationer som betyder något för mig och mina syskon om jag påminner dem, men det gör jag inte eftersom vi sällan eller aldrig ses. Det är sorgligt, och för varje år rör sig bilderna allt mindre, i brist på näring från oss. Dåtiden blir statisk och urblekt.
60-talet. Jag vill minnas att jag började hata skolan i andra klass. Eller vill och vill, helst skulle jag vilja minnas något annat. Och hata är kanske för mycket sagt. Känna en viss leda, då? Nja. Främlingskap, ensamhet. Undran. Varför är alla mina klasskamrater så barnsliga? Undrar lille farbror Niklas. Enstaka lärare fladdrar in och ut i mitt medvetande. Margareta som hade små plitor runt munnen när hon hade mens. Det visste jag inte då, såklart, men så var det nog. När jag såg på henne föreställde jag mig att hennes andedräkt skulle lukta som en smula härsken ost. Jag är rätt säker på att jag redan behärskade ordet "mejeriprodukt", men vad vet jag; det ordet kanske inte var uppfunnet 1962, eller i alla fall inte i svang. Hursomhelst så bestämde jag mig plötsligt för att andas in hennes andedräkt när hon lutade sig över min bänk. Det var en hemsk upplevelse, för det var verkligen som om någon hade glömt en spann mjölk ute i solen, kanske med en död råtta i. Och ändå: så sexuellt och vuxet. Där och då började jag drömma om mogna kvinnor. (Och inte var det så farligt med den där andedräkten. Jag har förstorat upp det nåt enormt. Det gör sig bättre så.)
Ja, sen gick åren i skolan och jag minns knappt någonting. I femte klass fick jag tics. Inte så konstigt med tanke på mitt psykiska tillstånd. Mor tog mig till en läkare som skrev ut Siqualone, nåt slags lugnande dårpiller, de var rosa tror jag. Klas gav mig örfilar utanför syslöjdsrummet. Om du blinkar när jag viftar med handen framför dina ögon så får du en örfil. Sen gör vi om det. Blinka inte! Du blinkade, så du får en örfil till. De ofrivilliga blinkningarna är en parallell till mina tics, ser jag nu. Först nu, faktiskt. Jag får väl införliva den här bilden till samlingen och leka att jag hade den redan då. Jag tog bara ett eller två piller, sen sket jag i det och ingen kom ihåg det. Det var liksom åtgärdat redan, tror jag.
Det fanns annat, förstås, annat än skolan. Låt se. Jag måste ha lekt ganska mycket med mina kamrater David och Sten-Göran. Jo. Jag tog tunnelbanan till Alvik och sen tolvan till Höglandstorget. (Där ser man: jag kunde inte låta bli att fortsätta på ämnet skolan.) Leda, plåga, utanförskap och så hem igen för att rannsaka hyllor och skåp efter någon gömd kanelbulle som aldrig fanns där. Men vi hade myror i bullådan. Tänk, en brödlåda och en bullåda, ganska stora, utdragbara saker i plåt, med röd respektive blå knopp. Jag hoppar upp på diskbänken och fångar kanten i maggropen, vrider på kranen och dricker vatten. Aldrig var vattnet så gott som i köket på Mårdvägen. Jag är fortfarande fäst vid att dricka kallt vatten ur kranen.
Nej. Det finns inte så mycket mer att förtälja. Bilderna kommer och går, men vill inte fastna i någon särskild epok, och årtal ska vi bara inte tala om. De existerar inte. Tiden en tunn pöl av mannagrynsgröt som ingen har orkat torka upp. Jag antar att vi hade hushållspapper.
Jag slutar där. Jag blir bara melankolisk av den här övningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
