Ajöss, Facebook, del 2

Jag tog bort mig från FB för några år sen, trött på diverse uppdateringar från människor som jag egentligen aldrig har brytt mig om. Men för kanske ett år sen gick jag med igen, för det fanns vissa som jag inte har kontakt med annars. Tänkte jag. Det kanske kan vara roligt att hålla kontakten med dem. Tänkte jag. Jag rensade bort de flesta av mina kontakter och behöll bara folk jag verkligen brydde mig om.

I dag tog jag bort mig igen. Den här gången är det för gott, hoppas jag. Jag märker att jag bara mår dåligt av att se hur mina bekanta träffar varandra utan att någonsin inkludera mig. Det blir en påminnelse om hur ensam jag är. Jag har blivit alltmer isolerad de senaste åren, och delvis är det självvalt. Kanske är det alltid självvalt. Men en komponent i det hela, bortsett från brist på tid och ork och pengar, är att jag har blivit varse hur lite andra bryr sig om mig - och jag om dem. Jag har ett par tre riktiga vänner. Jag träffar dem så gott som aldrig, men de finns där och är en trygghet. Vi finns för varandra utan FB.

Återstår mina "vänner". Som inte är det, utan bara bekanta. Jag har inget emot dem. Men de ingår inte i mitt liv och jag ingår inte i deras, så varför låtsas? Det är en orgie i meningslöshet.

Det är lite märkligt, men jag är väldigt mycket mer fäst vid många av mina tweeps än jag någonsin varit vid de bekanta jag trots allt har träffat under årens lopp, om än sporadiskt. Eller också är det just därför. De är smarta, roliga, gör intressanta politiska analyser och ger mig mothugg eller medhåll beroende på vad jag skriver och ingenting annat. Det är en stor intellektuell stimulans, och det räcker bra så. Några känner jag sen före Twitter-tiden och/eller utanför nätet. De finns ju kvar i mitt liv via Twitter om än inte via FB. Ett fåtal tweeps som jag inte känt sen tidigare har jag träffat AFK - och det har varit roligt. Men det är kravlöst. Vi måste inte ses. Vi träffas på Twitter och det är gott så.

Så ajöss med sig, Facebook. Du är inte gratis och du kommer aldrig att bli gratis. Ajöss med sig, ni bekantingar. En del av er hade kunnat vara mina vänner. Men jag har faktiskt ingen större lust att studera era smörgåsar, nya frisyrer eller tänkvärda citat. Adjö, adjö.

Förresten - en av mina kanske allra finaste och trognaste vänner är en person som jag aldrig har träffat. Hon har stött mig i vått och torrt och är en virtuos på att använda Occams rakkniv när jag går vilse i den mentala snårskogen. Puss på dig! Jag hoppas att vi aldrig ses, för det är roligare på det här viset.