Ach, du lieber Fisher Price

Ingen vid sunda vätskor kan väl gilla leksaker som spelar snuttifierade versioner av våra mest älskade barnvisor. Nej, men i ett svagt ögonblick ger man efter för den lilla handen som krampaktigt griper om megafonen/gräsklipparen/saxofonen/hunden/telefonen/speldosan eller vad fan den där färgglada plastbiten nu ska föreställa. Man biter ihop och tänker att barnet väl ska tröttna på den innan man själv blir vansinnig. Expediten ler och tar betalt, barnet bär med sig sin trofé och innan man har hunnit halvvägs hem förbannar man sitt öde.

Och int' fan är det "våra mest älskade barnvisor". Visst, kanske får vi njuta av "Imse vimse spindel", ty den är en internationell barnklassiker, liksom en handfull andra. Men för det mesta undfägnas vi med "Mary had a little lamb", "Turkey in the straw" och andra amerikanska slagdängor som det stora företaget i väst prackar på oss.Vår enda relation till dem härstammar från Hollywoodproduktioner eller billiga tv-serier om Den lyckliga familjen. Vi vuxna förväntas nicka och le när de små trycker på knapp A och det där eländiga pipandet sätter igång - genast avbrutet när barnet trycker på knapp B och sen C. Det blir ett potpurri. Så underbart. Om och om igen tills man vill klösa ur sig hjärnan med en krabbgaffel genom näsan.

Det där senare är förstås inte meningen, såvida inte plasteländets upphov är renodlade sadister - ingen otänkbar förklaring. Men nej, tanken är nog att vi alla ska samlas kring föreställningen om en ljus barndom med höskrindor och varma bad på sommaren, kälkåkning med tumvantar och rosiga kinder på vintern. Det är barndomen - i formalin. Frågan är bara varför, om man nu bortser från de uppenbara, krasst kommersiella skälen till att skiten finns att köpa överallt.

Det kanske är sorg. Någonstans sitter en direktör och minns sin barndom med en frånvarande pappa och en alkoholiserad hemmafru till mamma, en barndom av utanförskap och mobbning, sexuella närmanden från gymnastikläraren och stenhårda snöbollar som fick örat att värka. Ack, ljuva femtiotal. På den tiden var Amerika nästan vitt, i alla fall i hans skola, på hans skolbuss, på pappas arbetsplats. Rödstrumpor var manhaftiga lesbianer som ingen brydde sig om, bögarna höll sig i garderoben och asiaterna i Asien. Det var bättre och enklare så. Inte för att han längtar tillbaka, inte till sin egen barndom, men till en drömd tillvaro i sagornas värld. Om detta må vi berätta, tänker direktören och fäller en tår i sin ensamhet innan han sammankallar sin stab för att berätta om sin lysande idé: en leksak som frammanar den barndom vi aldrig haft - en garanterad storsäljare.

Det gick bra, som vi vet. Nu kan vi sitta här och drömma oss tillbaka till våra egna små helveten och tänka att våra barn åtminstone verkar ganska lyckliga. Kanske fäller vi en tår av nostalgi, denna omöjliga dröm om en för evigt förlorad värld. Sen sätter vi på barnteven och steker köttbullar för femtioelfte gången medan vi tänker på hur vi ska ställa oss till den där kollegan som vi åtrår men aldrig kommer att få.

Och allt till de halvfalska elektroniska tonerna från Fisher Price. Ach, du lieber Augustin. Alles ist weg.