Rationalitet

Rationaliteten är ett Damoklessvärd som hänger över våra huvuden, redo att falla ner vilken sekund som helst och avslöja hur ynkliga, rädda och bekväma vi är. Svärdet är rakt, för som vi alla vet är ju något "det enda raka" - och så gör vi inte det enda raka. Vi gör nåt annat, för vi tänker att vi visserligen vet vad som är rätt, men vi förmår inte bemanna oss just nu och ta itu med det här, vi orkar inte ta oss i kragen, lyfta oss i håret, övervinna det där obehaget, göra den där uppoffringen som  ska utmynna i nytto- och förmodligen lyckomaximering. Vi är inte våra egna smidighetskonsulter utan trampar omkring i gamla hjulspår, dras med en stelnad och byråkratiskt psykosocial organisation som bär vårt namn. Klart man skäms. Man borde ju. Man skulle ju kunna. Om bara inte... Coulda, woulda, shoulda.

Att väga blöjor är rationellt. Det säger jag utan minsta ironi. Naturligtvis ska man väga blöjor i geriatriken, för  att ingen ska behöva vakna i en alldeles nerkissad säng eller tvärtom tvingas ha en obekväm jätteblöja helt i onödan. Jag vill ha en perfekt avvägd blöja den dagen jag själv ligger där. Alltså väger man blöjan, för att kunna anpassa den efter individen. Men så finns det vissa arbetsledare som tänker sig att en bara mycket måttligt våt blöja inte bör bytas, inte än. Det kan man väl också skriva under på. Jag har själv, på mina barn, känt efter: känns blöjan tung? Äsch, den duger ett tag till, för nu måste vi dra. Vi kan byta sen. Och jag har slentrianmässigt slitit upp en byxblöja (de går inte att försluta igen) och sett att den var snustorr, och blivit lite irriterad. Det där var ju inte rationellt! Slöseri, och vi som bara har fyra blöjor kvar, fan. Nu måste jag gå och handla, för tredje gången i dag, vilket jag hade sluppit om jag hade känt efter först.

Rationellt hade varit att ständigt ha ett stort lager blöjor hemma. Rationellt hade varit att göra upp en veckomatsedel och storhandla. Rationalitet är lika med en bal hushållspapper i lägenhetsförrådet, att driva sitt hushåll som en förskola. Så rationell är jag inte. Det känns som överkurs. Det känns tråkigt på något svårdefinierbart sätt, präktigt i överkant.

Men åter till blöjan. Om nu en uska har bytt blöja på patienten i onödan, ska det bli ett allvarligt samtal med chefen då? Naturligtvis inte. Ska blöjvägningen vara till för att i första hand spara pengar eller i första hand för att göra omvårdnaden så bra som möjligt? Det behöver jag väl inte ens svara på. Men frågan är varför någon alltså väljer det förra alternativet. Jag vill påstå att det beror på ett överskott av rationalitet. Felriktad rationalitet, rationalitet där den inte hör hemma.

Från halkan till Balkan: Varför är jag vegetarian? Jag skulle älska att kunna säga att det beror på rationella överväganden. Den enda som tror på evig tillväxt på en begränsad jord är en idiot eller nationalekonom, som någon har sagt. Vi kan inte hålla på så här. Det vet vi alla. Vi bör begränsa vårt köttintag, både för jordens bästa och för vår egen hälsas skull. Äter man för mycket kött ökar man risken att dö i cancer, och äter vi alla för mycket kött går jordens miljö åt helvete. Den största enskilda insats vi kan göra för vår jord är att sluta äta kött, som Paul McCartney har sagt. Men är inte vegetarianer lite tråkiga? Jag har alltid känt den där dasspappersbalen i lägenhetsförrådet när jag har tänkt på dem. Raggsockor, havregrynsgröt, kamomillte, hennafärgat hår och fri kärlek i bästa fall, en osund fixering vid den egna avföringens konsistens i sämsta fall. Hälsokostbutikernas hemska dunster, örtagubbar och antroposofi. Självförhärligande, sekterism. Kul utan sprit.

Men jag blev helt enkelt äcklad. Det var så det började. Jag kunde inte längre äta kyckling, det gick bara inte. Det var som i "Naked Lunch" av William Burroughs, eller snarare var det som hans förklaring till titeln i domstolen som ville förbjuda boken: "Den nakna lunchen är när man ser vad som sitter i änden på gaffeln." Jag såg den där kycklingen halta omkring i ett gulaktigt dis av fekalier och torrfoder i en gigantisk lada.

En tid senare gjorde jag köttbullar åt barnen. Jag hade köpt köttfärsen i charkdisken på Coop, och det var nåt med den, jag vet inte riktigt vad. Den bar sig lite annorlunda åt även om den var färsk. Och när jag sen skulle prova en bit såg jag hur köttbullen var rosa inuti och nästan läckte ut lite blod på ytan. Jag stekte på köttbullarna, men nu var det helt kört. Bilden av blodigt kött gick inte att rensa bort. Det är inte så rationellt, men där har ni det: äcklet omöjliggör mer köttätande för mig. Och nu har jag släppt fram de där bilderna som jag inte ville kännas vid förut. Bilderna av de varma, oskyldiga djuren som inte förstår vad som ska hända dem, men som känner stark oro. Dödsfabrikerna. Ja. Det är kört för mig. Jag kommer aldrig mer att kunna äta nåt som haft en puls.

Så nu gör jag det rationella, fast inte av ett rationellt skäl. Det känns naturligtvis bra ändå, men jag har lite dåligt samvete över att det inte var min godhet och rationalitet som gjorde mig till vegetarian. Jag hör inte hemma i vegetarianernas läger. Och jo, visst borde jag väl bli vegan. Hur mjölkkor behandlas gillar jag verkligen inte heller. Jag skulle kunna leva utan att dricka mjölk och äta ost. Men jag har inte kommit dit än, och betvivlar att jag någonsin gör det. Veganer är ännu extremare än nidbilden av vegetarianer - straight edge, kasta rödfärg på tanter med päls och så, inte gå i skinnskor, inte dricka Campari eftersom rödfärgen kommer från skalen på cochenill, en liten lus. Men kom igen, liksom. Jag kan faktiskt inte tycka synd om en lus. Jag har svårt att känna medlidande med fiskar också, för att inte tala om räkor. Men jag äter dem inte ändå. Jag har aldrig gillat fisk, och skaldjur kan jag gott vara utan, så skitsamma - de får hänga med i min vegetarianism.

Jag önskar ibland att jag hade en tro på något högre ändamål eller syfte. Jag skulle vilja slippa göra de där avvägningarna själv. Är man övertygad om att alla levande organismer ingår i en eller annan guds stora plan blir det mycket enklare att ta ställning i etiska frågor. Djurförsök, till exempel - ska vi ha det? Fan vet. Om de kan göras på ett sätt som inte orsakar onödigt och utdraget lidande, och kan de till exempel bidra till att barn slipper dö i förtid i svåra plågor - absolut. Men det bygger alltså på att djuren är mindre värda än vi. Och det tycker jag att de är, på sätt och vis. På andra vis tycker jag inte det. Jag har ingen lösning, min rationalitet ger mig ingen fingervisning om vad som är det rätta här. Det är väl en fråga om avvägningar, tänker jag. För det mesta undviker jag att tänka på sånt här, precis som jag undvek att tänka på varifrån köttfärsen kom.

Rationalitet är lika med prestige är inte lika med känslopjunk, hokus-pokus eller blåögd idealism. Ett visst mått rationalitet är jättebra. För mycket rationalitet riskerar att leda oss in i ett iskallt samhälle där de extrema yttringarna är sånt som eugenik. Jag tycker att vi ska haka ner det där svärdet och säga oss att vi faktiskt får vara irrationella utan att känna oss som dåliga människor. Vi kan ju alltid bättra oss lite senare.