Queer eller transfobiker?

Läste just (Prideveckan 2016) igenom det här gamla inlägget och känner att jag bör modifiera det, för jag ser nu lite annorlunda på queer som identitet - jag känner mig själv queer. Ni kan läsa hela inlägget från början till slut eller hoppa till stycket som börjar med "Jag tror att det är samma avståndstagande..." Jag kommer att infoga mina nya tankar och kommentarer i kursivstil.

En gång i tidernas gryning var jag aktiv på Qruiser. Det var på den tiden när Facebook inte var uppfunnet, när behovet av ett eget community var starkt, när det var viktigt med en skyddad zon. Inte för att Familjen var särskilt inkluderande, i alla fall inte där. Transfrågorna förde en ganska undanskymd tillvaro och i diskussionsforumet kunde man läsa uppmaningar om att kasta ut alla heteros från Krussan. Den som alltså ägnade sig åt någon form av samkönad sexualpraktik, den som inte definierade sig som homo- eller bisexuell eller den som bara inte ville sätta en etikett på sig själv borde dra dit pepparn växer. När jag var på Tip-Top eller Patricia kunde jag höra en bög undra vad fan den där transan gjorde där - är det här nån freakshow, eller? Det var så sorgligt historielöst, som om Stonewall aldrig hade existerat, som om klubbar som Madame Arthur i Köpenhamn eller After Dark aldrig hade befolkats av bögar. Bögar som ofta kallade varandra för "hon", "stumpan" eller diverse flicknamn. Som om inte den samhälleliga diskurs ännu existerade som likställde manlig homosexualitet med kvinnlighet och kvinnlig homosexualitet med manlighet.

Nå, många bögar upphörde att vara fjolliga i sin strävan att ses som män. I sin strävan att accepteras som likvärdiga medborgare skulle man rensa bort underdog-stämpeln. En pjäs som "The Boys in the Band", den första pjäsen som befolkades uteslutande av homosexuella (manliga) rollfigurer, var banbrytande i USA. På den tiden gjorde polisen razzior på gayklubbarna, det gjordes dokumentärer som varnade för den homosexuella förförelsen och amerikaner såg homosexualitet som ett större hot mot samhällsordningen än aborter. Vill man få en föreställning om hur det var att vara homosexuell på 1960-talet i USA kan man tänka på hur samhället ser på diverse sexuella avvikelser som zoofili i dag, säger en av de medverkande i dokumentären om pjäsens tillkomst, en dokumentär som jag översatte för SVT (K-special, "Making of the boys"). Så även den här föreställningen, som blev en lika otippad som oerhörd framgång, började så småningom kännas förlegad. En massa trasiga bögar som grälar på scenen var kanske viktigt då, men efter Stonewall, efter de första Pride-liknande demonstrationerna i USA, var det nåt man ville lägga bakom sig. Att vara bög var inte nödvändigtvis ett tragiskt livsöde, liksom.

Så bort med tragiken. Bort med de slappa handlederna och falsettskriken. Bort med allt som kunde andas skörhet. Machobögen, läderbögen, sportbögen, mainstreambögen och radhusbögen är de nya idealen, om man nu ska snabbspola lite i historien. I dag kan Aftonbladet skriva om Stockholm Berserkers att de är "Sveriges hårdaste bögar".

Men jag hoppar tillbaka lite. På Qruiser lärde jag känna en massa människor som blev mina nya vänner, däribland en transman. Och jag pratade mycket med honom och läste vad bland annat Lukas Romson hade skrivit om paraplybegreppet "Trans". Ja, "t" i "hbt" kan inte vara något annat än just ett paraply om det ska inrymma annat än transsexuella och transvestiter, för där ingår - eller ingick - transgenderister och andra som inte känner sig hemma i en dikotom köns/identitets/begärsuppdelning. Tycker jag, tycker många med mig. Tycker inte en del transsexuella som verkligen inte vill beblandas med exempelvis transvestiter. Det handlar om en beröringsskräck, som jag ser det, en motvilja att associeras med personer som man inte har ett dyft gemensamt med, annat än att man diskrimineras och föraktas.

Så det finns revor i paraplyet - vem har tolkningsföreträdet? Plats för lite mer inbördeskrig i det könade, dikotoma landskap som vi alla fortfarande bebor, med eller mot vår vilja. Och nu har alltså hbt blivit hbtq. Många som inte vill delta i bygdespelen där en man som ser ut som en man och känner sig som en man och definierar sig som en man och begär en kvinna som ser ut som en kvinna och känner sig som en kvinna och definierar sig som en kvinna, ja många av dem kallar sig numera queer, inte trans. Men varför då? På grund att ett läckande paraply? Är det inte funktionsdugligt längre?

Jag tror att det är samma avståndstagande, samma internaliserade fobi som många bögar uppvisar, som går igen här. Jag är minsann queer, ingen transperson. Såna kan ju t.ex. vara biologister, hävda att de var transsexuella förut, men nu efter genomgången behandling och juridiskt könsbyte är just det där som vi föraktar: antingen eller. Eller så är de transvestiter och "leker bara" att de är det "motsatta" könet för en stund. Som om det fanns ett sådant. Pinsamt. Men vi, vi är queera som satan. Vi går på Slick och vältrar oss i hur queera vi är med våra bdsm-accessoirer, halvrakade skallar och så vidare. Vi har läst på Södertörn, vi dyrkar Ulrika Dahl, vi känner oss befryndade med de prostituerade i Amsterdam eller Barcelona där vi turistar ibland. Vi är femme-inister, fettaktivister, vi har nästan orkat läsa Judith Butler. Och, kanske det bästa av allt, vi kan shanghaja parollen "We're here, we're queer - get used to it".

Jag står fortfarande för mycket av det som står i stycket ovan. Men, och det är ett viktigt men, jag var onödigt föraktfull mot den som definierar sig som queer. Visst kan en del lida av "beröringsskräck", men var och en måste faktiskt få definiera sig som den vill. Själv har jag övergivit etiketten bisexuell, för den passar mig inte längre. Faktum är att den alltid har skavt, vilket jag märker om jag läser gamla inlägg om bisexualitet.

Det är inte så att jag har blivit monosexuell, om jag nu ska tjata om mig själv lite. Det är inte så att jag inte längre kan dras till såväl kvinnor som män. Det är snarare att tröjan känns för trång. Visst, jag kunde byta ut den mot den pansexuella tröjan, men den känns som något som ska omfatta allt. Det gör jag inte, snarare utesluter jag inget. Mina begär har inte inte väckts av folks könsidentitet eller könsuttryck; jag har bara noterat dem i de fall där de varit tydliga. Det är ett slags skit-samma-sexualitet, kanske man kan säga, en utan förtecken. Att det är viktigt för dig hur du känner dig och definierar dig är naturligtvis det primära för dig och inte min sak att bedöma eller värdera.

I mitt inlägg om sex mellan mellan heterosexuella män, se här, återberättar jag mot slutet hur Jane Ward drogs till det queera (queerness pull) medan hon kände och fortfarande känner ett motstånd mot att uppgå i hetero- eller homonormativitet. För mig var hennes beskrivning en aha-upplevelse - det var ju precis det där jag kände! Det här handlar inte främst om ett avståndstagande eller en flykt från något, utan om en resa till något. 

Men vad är då "queerness pull"? José Muñoz beskriver det i sin bok "Cruising Utopia" som en horisont som kallar på oss, som vi strävar mot. Det queera finns inte här i dag, för vi är klavbundna av nuet. "We may never touch queerness, but we can feel it as the warm illumination of a horizon imbued with potentiality." Det kanske låter flummigt, men det Jane och jag (haha) båda kände när vi slet oss ur det heteronormativas koppel var just möjligheterna. Vad som helst kan hända. Vilka möten som helst är möjliga. Vi är inte programmerade si eller så, vi kan faktiskt välja. Kliva in i det okända, i framtiden. En framtid som kanske redan delvis är här och kan exemplifieras av Kiki-scenen i USA (bl.a. skildrad i dokumentären Kiki av Sara Jordenö), av lesbisk performance, av bastuklubbar, kink i olika former och så vidare. Men jag tror att den queera horisonten bär på så mycket mer i framtiden.

Jag blir så matt. Det är så elitistiskt och icke-inkluderande. Det är "We're queer, you're there - get used to it". Queer som identitet är raka motsatsen till queer som teori. Queer som teori ifrågasätter heteronormativiteten och dikotomierna, strävar efter att upplösa dem.

Jo, det kan vara elitistiskt. Akademiskt och Södertörnigt. Eller bara ett sätt att försöka fånga en känsla som inte ryms i de befintliga mallarna. Fast risken finns förstås att även queer som identitet blir en mall med en egen norm, queernormativitet - vilket verkligen är en paradox. Och visst, styrkan i queeranalysen är just att den skärskådar normerna underifrån, ifrågasätter det förgivettagna. Jag älskar den, men att upplösa dikotomierna får nog ses som en utopi, om än en ljuv sådan.

Queerteori har därför ifrågasatts av dem som vill bedriva identitetspolitik, medan exempelvis Tiina Rosenberg anser att man kan ha en queerfeministisk agenda och Butler föreslår ett synsätt där man accepterar inre motsättningar och skapar tillfälliga allianser. Det finns liksom inget kvinnligt perspektiv, för vad är en kvinna? Vilka likheter finns mellan en svensk medelklassfeminist och en illiterat kvinna i en fiskarby i Bangladesh? Och för att föra parallellen vidare, vad har en radhusbög i Västerås gemensamt med valfri person på Kinks & Queens? Inte mycket. Frågan är bara vad man drar för slutsats av detta. Ska vi, precis som Carl von Linné, upprätta en slaskkategori, i det här fallet "queer", dit vi för allt som inte passar in i systemet? Det känns paradoxalt, som att skapa ett annat system i stället för att skrota hela rasket. Eller ska vi acceptera att även en queer analys med nödvändighet måste förbli ofullständig och provisorisk, förankrad i tid och rum och därmed föränderlig?

Jag tror att vi måste hålla reda på vad vi vill åstadkomma och just arbeta med tillfälliga allianser. Men då får vi ge upp den här beröringsskräcken där ingen vill bli associerad med någon som den inte kan identifiera sig med. Detta har varit hbtq-rörelsens styrka. Ingen har inbillat sig att en lågavlönad vänsterflata har så mycket gemensamt med en misogynistisk bögsteward. Men en gång om året har vi kunnat gå i samma parad. RFSL har kunnat välkomna alla. Pride har varit den enda usla lilla vecka på året då vi visar upp oss i all vår diversitet. Och då är det beklämmande när några queera medelklassyngel som tror sig behärska intersektionalitetsbegreppet hånar homosexuella militärer eller poliser. Det påminner starkt om de ungdomar som på 70-talet skrev låtar om arbetarkamp och solidaritet - över tekoppen på Smedslättsvägen.

Okej, där har vi det igen: "queera medelklassyngel". Men jag skrev i affekt, för jag var så rasande på dem som sådde hat och split, när Prideparaden fortfarande  är en alldeles fantastisk, befriande, och för sorgligt många skräckinjagande manifestation. Tänk, ska jag verkligen våga komma ut? Vad ska folk tycka? Men jag gör det! Och stoltheten som man sen känner när man går där för första gången är enorm, liksom den värme man möts av. Jag grät när jag gick förbi alla som satt vid Maria kyrka och jublade åt oss - åt mig, åt mina vänner, åt mångfalden och det normbrytande.

Okej, kalla er queer om ni vill känna er lite frisprättande och "medvetna". Kalla er queer om ni gillar ännu mer kategoriserande. Men tafsa inte på solidariteten och tro inte att ni vet fem procent av det löjtnant Lars Carlsson hade fått gå igenom. Det var bland annat honom ni hånade. Jag hoppas att ni har vett att skämmas lite nu när han inte kan vara med längre.

Nej, ni behöver inte alls vara lite tjusigt frisprättande, "medvetna" och överlägsna - förlåt! Ni är skitbra som ni är, och jag känner en stor samhörighet även med er. Det tog några år innan jag fattade galoppen, men det kanske må vara mig förlåtet. Dock: ni som envisas med att konfrontera exempelvis gaypoliser bör skämmas, sen kan ni kalla er vad ni vill. Men hat är väldigt oqueert, tycker jag. 

Visst, polisen som myndighet har kanske inte gått i bräschen för våra rättigheter. Men de enskilda poliser som tillhör hbtq-familjen gör det. Och om man nu skulle känna sig hotad och utsatt - på goda grunder många gånger - av diverse myndigheter, är det inte då bra att det finns vissa där som inte hotar dig som hbtq-person, som har samma erfarenheter som du, och som har mötts av hat och förakt från sina kolleger? Jag tycker det. Vi som går i paraden har inte samma politiska agenda - såklart. Själv tycker jag att det känns väldigt konstigt att Kd ska gå i paraden i år. Men se det som en enda dag under denna enda vecka då vi kan lägga våra motsättningar åt sidan och göra oss själva synliga, få våra krav hörda lite mer än de andra 51 veckorna när man firar hetero pride. De interna striderna tar vi internt, tycker jag. De provisoriska allianserna är just provisoriska och inte huggna i sten. Ungefär som det är med våra identiteter.