Queer eller transfobiker?

En gång i tidernas gryning var jag aktiv på Qruisern. Det var på den tiden när Facebook inte var uppfunnet, när behovet av ett eget community var starkt, när det var viktigt med en skyddad zon. Inte för att Familjen var särskilt inkluderande, i alla fall inte där. Transfrågorna förde en ganska undanskymd tillvaro och i diskussionsforumet kunde man läsa uppmaningar om att kasta ut alla heteros från Krussan. Den som alltså ägnade sig åt någon form av icke samkönad sexualpraktik, den som inte definierade sig som homo- eller bisexuell eller den som bara inte ville sätta en etikett på sig själv borde dra dit pepparn växer. När jag var på Tip-Top eller Patricia kunde jag höra en bög undra vad fan den där transan gjorde där - är det här nån freakshow, eller? Det var så sorgligt historielöst, som om Stonewall aldrig hade existerat, som om klubbar som Madame Arthur i Köpenhamn eller After Dark aldrig hade befolkats av bögar. Bögar som ofta kallade varandra för "hon", "Stumpan" eller diverse flicknamn. Som om inte den samhälleliga diskurs existerade som likställde manlig homosexualitet med kvinnlighet och kvinnlig homosexualitet med manlighet.

Nå, bögar upphörde att vara fjolliga i sin strävan att ses som män. I sin strävan att accepteras som likvärdiga medborgare skulle man rensa bort underdog-stämpeln. En pjäs som "The Boys in the Band", den första pjäsen som befolkades uteslutande av homosexuella (manliga) rollfigurer, var banbrytande i USA. På den tiden gjorde polisen razzior på gayklubbarna, det gjordes dokumentärer som varnade för den homosexuella förförelsen, amerikaner såg homosexualitet som ett större hot mot samhällsordningen än aborter. Vill man få en föreställning om hur det var att vara homosexuell på 1960-talet i USA kan man tänka på hur samhället ser på diverse sexuella avvikelser som zoofili i dag, säger en av de medverkande i dokumentären om pjäsens tillkomst, en dokumentär som jag översatte för SVT (K-special, "Making of the boys". Så även den här föreställningen, som blev en lika otippad som oerhörd framgång, kändes så småningom förlegad. En massa trasiga bögar som grälar på scenen var kanske viktigt då, men efter Stonewall, efter de första Pride-liknande demonstrationerna i USA, var det nåt man ville lägga bakom sig. Att vara bög var inte nödvändigtvis ett tragiskt livsöde, liksom.

Så bort med tragiken. Bort med de slappa handlederna och falsettskriken. Bort med allt som kunde andas skörhet. Machobögen, läderbögen, sportbögen, mainstreambögen och radhusbögen är de nya idealen, om man nu ska snabbspola lite i historien. I dag kan Aftonbladet skriva om Stockholm Berserkers att de är "Sveriges hårdaste bögar".

Men jag hoppar tillbaka lite. På Qruisern lärde jag känna en massa människor som blev mina nya vänner, däribland en transman. Och jag pratade mycket med honom och läste vad bland annat Lukas Romson hade skrivit om paraplybegreppet "Trans". Ja, "t" i "hbt" kan inte vara något annat än just ett paraply om det ska inrymma annat än transsexuella och transvestiter, för där ingår - eller ingick - transgenderister och andra som inte känner sig hemma i en dikotom köns/identitets/begärsuppdelning. Tycker jag, tycker många med mig. Tycker inte en del transsexuella som verkligen inte vill beblandas med exempelvis transvestiter. Det handlar om en beröringsskräck, som jag ser det, en motvilja att associeras med personer som man inte har ett dyft gemensamt med, annat än att man diskrimineras och föraktas.

Så det finns revor i paraplyet - vem äger tolkningsrätten? Plats för lite mer inbördeskrig i det könade, dikotoma landskap som vi alla fortfarande bebor, med eller mot vår vilja. Och nu har alltså hbt blivit hbtq. Många som alltså inte vill delta i bygdespelen där en man som ser ut som en man och känner sig som en man och definierar sig som en man och begär en kvinna som ser ut som en kvinna och känner sig som en kvinna och definierar sig som en kvinna, ja många av dem kallar sig numera queer. Men varför då? På grund att ett läckande paraply? Är det inte funktionsdugligt längre?

Jag tror att det är samma avståndstagande, samma internaliserade fobi som många bögar uppvisar, som går igen här. Jag är minsann queer, ingen transperson. Såna kan ju t.ex. vara biologister, hävda att de var transsexuella förut, men nu efter genomgången behandling och juridiskt könsbyte är just det där som vi föraktar: antingen eller. Eller så är de transor och leker bara att de är det "motsatta" könet för en stund. Som om det fanns ett sådant. Pinsamt. Men vi, vi är queera som satan. Vi går på Slick och vältrar oss i hur queera vi är med våra bdsm-accessoirer, halvrakade skallar och så vidare. Vi har läst på Södertörn, vi dyrkar Ulrika Dahl, vi känner oss befryndade med de prostituerade i Amsterdam eller Barcelona där vi turistar ibland. Vi är femme-inister, fettaktivister, vi har nästan orkat läsa Judith Butler. Och, kanske det bästa av allt, vi kan shanghaja parollen "We're here, we're queer - get used to it".

Jag blir så matt. Det är så elitistiskt och icke-inkluderande. Det är "We're queer, you're there - get used to it". Queer som identitet är raka motsatsen till queer som teori. Queer som teori ifrågasätter heteronormativiteten och dikotomierna, strävar efter att upplösa dem. Den har därför ifrågasatts av dem som vill bedriva identitetspolitik, medan exempelvis Tiina Rosenberg anser att man kan ha en queerfeministisk agenda och Butler föreslår ett synsätt där man accepterar inre motsättningar och skapar tillfälliga allianser. Det finns liksom inget kvinnligt perspektiv, för vad är en kvinna? Vilka likheter finns mellan en svensk medelklassfeminist och en illiterat kvinna i en fiskarby i Bangladesh? Och för att föra parallellen vidare, vad har en radhusbög i Västerås gemensamt med valfri person på Kinks & Queens? Inte mycket. Frågan är bara vad man drar för slutsats av detta. Ska vi, precis som Carl von Linné, upprätta en slaskkategori, i det här fallet "queer", dit vi för allt som inte passar in i systemet? Det känns paradoxalt, som att skapa ett annat system i stället för att skrota hela rasket. Eller ska vi acceptera att även en queer analys med nödvändighet måste förbli ofullständig och provisorisk, förankrad i tid och rum och därmed föränderlig?

Jag tror att vi måste hålla reda på vad vi vill åstadkomma och just arbeta med tillfälliga allianser. Men då får vi ge upp den här beröringsskräcken där ingen vill bli associerad med någon som den inte kan identifiera sig med. Detta har varit hbt-rörelsens styrka. Ingen har inbillat sig att en lågavlönad flata har så mycket gemensamt med en misogynistisk bögsteward. Men en gång om året har vi kunnat gå i samma parad. RFSL har kunnat välkomna alla. Pride har varit den enda usla lilla vecka på året då vi visar upp oss i all vår diversitet. Och då är det beklämmande när några queera medelklassyngel som tror sig behärska intersektionalitetsbegreppet hånar homosexuella militärer eller poliser. Det påminner starkt om de ungdomar som på 70-talet skrev låtar om arbetarkamp och solidaritet - över tekoppen på Smedslättsvägen.

Okej, kalla er queer om ni vill känna er lite frisprättande och "medvetna". Kalla er queer om ni gillar ännu mer kategoriserande. Men tafsa inte på solidariteten och tro inte att ni vet fem procent av det löjtnant Lars Carlsson hade fått gå igenom. Det var bland annat honom ni hånade. Jag hoppas att ni har vett att skämmas lite nu när han inta kan vara med längre.