Identitet - den hemliga agenten

identitet (senlatin ide´ntitas 'identitet', till idem), likhet, den relation som karakteriseras av att den alltid råder mellan, och endast mellan, en individ (eller ett objekt) och individen själv (objektet självt)

ur Nationalencyklopedin

---

Jag lekte hemlig agent när jag var liten. Inget nytt under solen, precis. Och jag visste förstås att det var en lek, men den vissheten byggde på att jag var tämligen säker på vem jag egentligen var, att jag så att säga var identisk med mig själv. Det rådde en relation mellan mig och mig som karakteriserades av en outplånlig permanens, skulle man kunna säga efter att ha sneglat på NE:s definition ovan.

Jag lekte länge. Jag och mina kamrater spionerade på skumma typer, skuggade dem i hemlighet. Att skummisarna var något annat än exempelvis oskyldiga familjefäder förstod vi egentligen, men vi tänkte oss att de kanske bara hade antagit den identiteten. Mot en sådan anklagelse är det oerhört svårt att värja sig. Så döm om vår besvikelse när vi hade följt skummisen hem och den togs emot av öppna armar av sina barn. Det där var nog ingen riktigt skum typ, alltså var heller inte vi några riktiga agenter. Så vi fick leka nåt annat i stället, kanske Zorro (där alla var Zorro samtidigt och rispade ett "Z" i luften med låtsasvärja).

Små barn har inte den självsäkerheten. De kan visserligen vara lejon eller monster ett tag, eller jagas av en förälder eller ett syskon som vrålar och ryter. Men det slutar nästan alltid med att leken måste avbrytas och barnet förvissas om att det bara var på lek. Föräldern är bara föräldern och inget monster, försäkrar den förälder som är identisk med sig själv. Ja, det kan räcka med en enkel fråga till barnet: "Är du ett läskigt monster?" för att barnet ska vända på en femöring och utbrista: "Nej, jag är bara (X)!" Ja visst är du det, min lilla älskling. Du är pappas lille prins. Ett av mina barn kallade sig lillebror länge, och om en främling frågade vad han hette svarade han "(X) Lillebror". Han var lillebror till efternamnet, ty det var hans identitet.

Men samtidigt som jag bar med mig vissheten om att jag var jag och ingen annan, så började jag undra jag vad detta innebar. Jag kom i puberteten och kroppen förändrades påtagligt. Mina kompisars och klasskamraters kroppar förändrades - men inte mina föräldrars (d.v.s. inte vad jag kunde märka). Alltså var jag på väg att bli en annan, men samtidigt var jag ju jag. Så vad var det som var permanent, egentligen?

Det är väl detta som förståsigpåare brukar kalla att tonåringar eller andra i olika former av övergångsåldrar "undrar vilka de är". Men det är en trubbig definition. Man vet ju vem man är, för jag är jag och kan inte vara någon annan, lika lite som någon annan kan vara jag. Nej, det som händer är att en tidigare förgivettagen permanens upplöses. Därmed inträder man i en delvis ny verklighet som ställer nya krav, samtidigt som man bär med sig sina tidigare erfarenheter. Man kan bli halvsidigt förlamad. Man kan bli vuxen med allt vad det innebär i form av definitioner och förväntningar från omgivningen och en själv. Man kan upptäcka att man begär något man aldrig har begärt tidigare. Man kan bli gravid, man kan bli ensamstående, man kan förlora sitt barn så att man inte längre är förälder. Man kan åldras på ett högst påtagligt sätt. Och det händer något med identiteten: man är den man alltid har varit - innerst inne, liksom - ändå är man någon annan. Man har en hemlig agent inom sig.

Än i denna dag känner jag mig som en hemlig agent. Jag har en hemlig agens, ett av andra oanat aktörskap. Jag skiftar mellan olika sociala roller med ljusets hastighet, precis som alla andra. Men föga anar ni vem jag är. Jag kan se ut som den där oskyldiga familjefadern, och visst är jag en sån, där och då. För mina barn är jag en permanent installation även om jag har bytt frisyr sen nåt halvår tillbaka. Jag är deras pappa och kommer alltid att vara deras pappa. För andra är jag nog en skummis, en tvivelaktig figur som slinker in genom en anonym garagedörr på Wollmar Yxkullsgatan. Där nere på klubben möter jag andra som i några timmar är sin sexualitet, sin särskilda slags manlighet fjärran från vardagen. Vissa av dem är fullkomligt trygga i sin läderbögsidentitet och bär med sig den ut genom dörren. Andra som kanske är poliser (det finns flera såna där) eller studierektorer håller tyst om vad de ägnar sig åt i klubblokalen. Men det gör inte nöjet mindre, snarare tvärtom. Såklart. Det förbjudnas lockelse och så vidare.

Men i gaysammanhang som dessa är jag också en hemlig agent, ty jag är ju även en oskyldig familjefader. (För övrigt finns det gott om bögar som aldrig skulle drömma om att besöka SLM. Det är inte deras handväska, helt enkelt. Däremot höjer de knappast på ögonbrynen åt det, till skillnad från de oskyldiga familjefädernas krets.) Men om någon frågar mig om mitt civilstånd ljuger jag inte. Jag orkar inte leka hemlig agent till priset av en sån oärlighet, för det vore att förneka det som är allra viktigast i mitt liv. Jag kan alltså känna att jag är en hemlig agent, men till skillnad från de flesta såna har jag inga hemligheter.

Nå, det här skulle inte handla om mig själv eller hur förträfflig och mångsidig jag är. Jag tog bara ett nära till hands liggande exempel. Att vi alla intar olika sociala roller är inget nytt under solen. Att vi positioneras av andra i olika sociala roller är inte heller någon nyhet, lika lite som att vi positionerar andra på samma sätt, med mer eller mindre tvång inblandat. En dålig läkare spelar inte bara rollen av läkare i förhållande till sin patient, nej, den tvingar patienten att vara enbart patient. Det är bekvämare så, för det är att skala bort alla för anamnesen, diagnosen och behandlingen ovidkommande parametrar - tror läkaren. Medan patienten upplever denna tvångspositionering som en förlust och en kränkning. Patienten har en stark känsla av att inte enbart vara sin kropp, sina symtom, sin sjukdom. Och har vi inte alla upplevt just denna kränkning, denna tvångspositionering, i olika sammanhang. Man vill bara skrika: "Men jag är ju inte det där, i alla fall inte enbart det där, som du tror!" Man är ju nåt annat. Också.

Så länge jag var en pojke i en pojkes kropp föreföll världen någorlunda logisk och sammanhängande, om än ganska skrämmande. Men kroppen äger ingen permanens, alltså äger inte heller världen någon. Nu är jag en vuxen man med en vuxen mans kropp. Men känns världen permanent, eller brast den illusionen en gång för alla när pojken försvann in i historien? Tyvärr är det nog så. Det finns ingen trygghet i den bemärkelsen. Jag har aldrig varit så medveten om hur bräcklig tillvaron är, hur snabbt allt kan tas ifrån oss. Jag kommer att bli gammal och dö ifrån mina barn - i bästa fall. I sämsta fall går jag ett liknande öde till mötes som min far, som dog av en hjärntumör innan han fyllt 60. Världen är ologisk, osammanhängande och skrämmande, eller så är den skrämmande logisk. Livet är lika likgiltigt för mig som individ som en krokodil eller jordbävning inför sina offer. Det är logiskt. Allt som jag har erfarit, glatts åt och sörjt över kommer en dag att vara borta. Alla mina drömmer och förhoppningar saknar betydelse i ett längre perspektiv. Min kropp kommer att förfalla. Mina älskade kan ryckas bort ur min famn. En dag finns jag inte mer. Jag är rädd. Det är logiskt.

Men trots att kroppen alltså inte äger någon permanens, annat än skenbart under vissa perioder, är den mitt perspektiv på världen. Jag är inte någon som har en kropp, kroppen är ingen ägodel på det viset. Ägodelar kan man ha och mista, köpa och sälja. De är till sin natur avskilda från oss, de är bara identiska med sig själva - inte med oss. Även en ytterst dysfunktionell kropp är vårt perspektiv på världen, ja, kanske särskilt då. Eller hur tror ni att Cristopher Reeve, den förste som spelade Stålmannen på våra filmdukar, upplevde världen efter att ha blivit tetraplegiker och beroende av respirator? Hans stora dröm var att stamcellsforskningen skulle skänka honom åter den kropp han en gång hade haft full kontroll över. Så blev det inte.

Vem är den hemliga agenten? Vem är det som ingen annan kan känna? Jag tror att ni anar vad jag vill svara på den frågan. Det är inte kroppen i motsats till själen. Det är inte själen i motsats till kroppen. Det är kroppen som perspektiv på världen, föränderlig och ändå permanent tills den dag vi dör - låt oss kalla det kroppen-själen eller kroppen-identiteten. Kejsar Hadrianus skrev en liten dikt på sin dödsbädd som Marguerite Yourcenar återger i "Hadrianus minnen":

Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?

Tyvärr måste jag nog svara att denna anima vagula blandula går in i intigheten tillsammans med det kärl som är dess förutsättning, enäggstvilling och följeslagare. Men till dess, mina vänner, finns vi kvar. Genom våra kroppar.