Behövs verkligen
alla människor? Konstig fråga, kanske, men det slog mig just när
jag närmade mig Vällingby att världen vore fattigare utan alla de
där som man (läs: jag) lättvindigt dömer ut på grund av någon obetydlig skavank i deras psykologiska make-up. Tänk om världen, eller i alla
fall Sverige, eller i alla fall Stockholm, bara bestod av
kultiverade, empatiska, kloka och på alla vis sympatiska personer?
Att alla fick betygen 4 eller 5 på en relativ betygsskala. Jag
skulle inte stå ut. Jag måste få hata lite, även om det inte är på allvar och jag naturligtvis inte känner min medmänniska på bussen. Men jag kan inte låta bli att iaktta. Jag har gjort det sen barnsben, som så många andra barn som känner sig utanför allt och alla.
Jag följde min dotter till skolan. Inte för att det behövs, men för att det är trevligt. Vi gick av vid Thorildsplan och promenerade
på Drottningholmsvägen till Lindhagensgatan vid bensinmacken och
rondellen där. Förr låg det en Volkswagenagentur i höghuset, och
på taket stod en folkabubbla. Vi såg den alltid när vi kom hem
från Öland. Annars var Lindhagensgatan rätt ödslig om än inte
obebyggd. Så inte i dag. Rad efter rad av glänsande nya och höga
och tämligen fula hyreshus med det vanliga sortimentet av kontor,
kaffekedjeplejs, gym och så vidare. Den moderna världen, befolkad
av moderna människor. Som skymmer sikten, himlen, molnen. Jag gick
upp i en pytteliten parksnutt ovanför det nybyggda. Där låg en
Pysslingenförskola (naturligtvis var det Pysslingen), ett
IT-gymnasium, en internationell förskola där nån fröken sa till
ett barn som närmade sig med sin mamma att ”Have you seen our new
ladybug?” Barnet svarade inte. Det ville inte gå på dagis.
En bit bort stod
några skolungdomar och rökte. Jag fotograferade en liten ask, eller
snarare dess nötter med flyghöljen. De är inte vackra i klump utan
ser snarare skräpiga ut. Men en och en är nötterna väldigt
vackra. Ungdomarna tänkte säkert nåt om mig. ”Gubbe med kamera”
eller nåt annat avfärdande. Det får de så gärna göra.
Jag fortsatte ner
mot vattnet, men såg en busshållplats. Där stod en kvinna i
ljusblå kappa och väntade på 59:an och jag tänkte varför inte,
väntade en minut och klev på tillsammans med henne. Det var en
elhybridbuss, mycket modern och nästan tyst. Kvinnan såg ut att
förbereda sig på sin arbetsdag. Hon var lite kränkt över nåt och
hade ett brett ansikte och, som sagt, en kappa, men jag tänkte att
den var ett slags rustning.
”Jag åker så
långt jag har lust”, tänkte jag. Bussen går ända till
Hammarbyhamnen. Jag slappnade av och satt där och betraktade
Karlbergskanalen. Skulle jag kanske gå av och plåta? Nej, där har
jag fotograferat så ofta. Men det är ju trevligt att åka buss,
särskilt när alla andra ska till jobbet medan jag bara nöjesåker.
Dock fördunklades min upplevelse i ca tio minuter av att en ung
kvinna som satt sig bredvid mig tog fram sin puderdosa och vippade
sig i fejan under lång tid. ”Har du ont om tid i dag, eller
sminkar du dig alltid på bussen” tänkte jag nästan säga, men
det gjorde jag förstås inte. Sen tänkte jag att jag skulle säga
ungefär samma sak fast med lite elakare tonfall om jag skulle kliva
av före henne, men det hade jag säkert inte gjort i alla fall. Och
nu åkte hon bara ett par hållplatser. Riddarrustningskvinnan gick
av på Fleminggatan för att byta buss. Hon såg fortfarande forcerat
neutral ut.
Snett framför mig
till höger satt två män i femtioårsåldern, båda med det där
loja, smått provocerande ”skiter väl jag i”-utseendet. Han som
satt med ryggen mot färdriktningen hade dubbelhaka, vitnande
skäggstubb och nåt slags gubbgenrefrisyr, medan han som åkte
framåt satt delvis lutad åt vänster. Han tog plats, så där som
män tar plats. Hans utseende var mer åt ”när jag blir väldigt
full blir jag högröd i fejset och säger taskigheter som jag tror
är käcka cynismer”, bara det att ingen uppskattar sånt, varpå
jaget i fråga blir aggressivt. Hans skäggstubb var mer utstuderad,
håret likaså. Shabby chic, liksom. En rätt hipp snubbe fast
egentligen är han bara en ekonom med dåligt ölsinne.
Och sen klev en man
med gula glasögon och varselkäpp på. Han vek ihop käppen och
stoppade den i väskan, sen spottade han ut en använd prilla i sin
snusdosa och la in inte mindre än tre portionsförpackningar under
överläppen, suckade belåtet och började studera sin mobil. Han
ser nog hyfsat på nära håll, men är halvblind på längre, därav
varselkäppen. Och det var väl ingenting särskilt med det, men hans
lite tuffa utstrålning kanske kommer att vackla med åren, tänkte
jag, alltså när han blir gammal och synskadan accelererar, om den
nu är av den progredierande sorten. I så fall befinner han sig nu i
ett tidsfönster som han säkert funderar rätt mycket på. Det måste
vara svårt. Men på det stora hela är det nog okej för tillfället.
Bussen malde vidare
genom tät trafik. Cityterminalen, Vasagatan, Tegelbacken. En kvinna
bakom mig ringde upp någon. ”Hej. Trött. Ja.” Hon gäspade.
”Jo, jag får ju tabletter mot min halsbränna, och de innehåller
magnesium”, upplyste hon om. Sen sa hon att man ju bara får ringa
mellan åtta och nio, för sen är det inte privat längre, vilket
fick mig att undra var hon jobbade. ”Förresten måste jag ringa
Försäkringskassan”, fortsatte hon och avslutade samtalet. Utan
att ringa Försäkringskassan, men kanske skulle hon göra det från
jobbet. Vilket nu det kunde vara, för hon gick av vid Riddarhuset
och fortsatte över bron. Norstedts, kanske. Hon skulle nog passa
där, för hon verkade ha en viss motvilja mot människor som vill
saker. Kan jag inte bara få sitta på min kontorsstol och ringa
Försäkringskassan och dricka en kopp kaffe utan att alla jävlar
ska-
Slussen. Likgiltig
med fult skägg klev av. Jag hade sett honom som gammal för min inre
syn och blev inte kvitt bilden. Vitt hår, runt huvud, oformlig och
förvirrad i förtid. Det är bara det att han inte vet om det än,
där han går in på sitt kontor med utsikt över Saltsjön.
Folkungagatan. En
vandrande hjärintfarkt kliver på. Blå kavaj som stramar över
axlarna, gigantisk kulmage. Vänster arm liksom bortmotad i västlig
riktning av sidofläsket – och med varningssignalen handflatan
bakåtriktad. Han åkte bara en hållplats. Orkade väl inte gå.
Varför gå när man kan åka buss? Varför ens försöka gå ner i
vikt? Inte för att livet är kört eller så, men vafan. Jag gör
som jag vill – ta er i arslet!
Nå, jag gick av
hållplatsen efteråt, ty jag var pissnödig och hade fått syn på
ett Wayne’s Coffee. Hon som bemannade fiket bröt på något
modersmål jag inte kunde identifiera, vilket fick mig att skämmas
lite, för hon fick upprepa sin fråga vilken dressing jag ville ha
till salladen, om jag nu alls ville ha någon till min ciabatta med
pesto och getost. Och jag som stod och stampade av otålighet för
att få besöka deras dass. Men jag lyckades vara jättetrevlig ändå.
Sån är jag, liksom. Trevlig mot alla och en människohatare
inombords. Nej, det där stämmer förstås inte. Men jag leker att
jag hatar människor ibland. Egentligen älskar jag de flesta, trots,
eller på grund av, deras brister och trista attityder.
Jag satt utomhus i
en bekväm korgstol med blå dyna. Kaffet var okej, ciabattan som
väntat. Peston var förstås ett skämt jämfört med den jag gör,
men man kan inte få allt här i världen. Inte ens en tiondel. En
kvinna med lång tunn, grå kappa gick förbi och låste upp sin
gamla damcykel sex, sju meter bort. Hon blev tvungen att böja sig
ner för att få loss bygellåset som hon fäst vid cykelställets
botten, och föste ihop kappan upptill för att inte visa sin
urringning. Så där reflexmässigt som så gott som alla kvinnor
gör. Det var nog mig hon tänkte på, trots att jag satt långt bort
och verkligen inte glodde. Men inte tar jag illa upp för sånt,
kalla mig generös. Jag fattar ju att man kan vilja ha en lite
urringad tröja utan att man för den skull vill ge hela världen en
inblick i ROSENKULLARNAS RUNDNING som Ranelid skulle utbrista. Fast
det var ju lite synd att kappan släpade i marken när hon satte sig
på huk. Men kan kan inte få allt här i världen. Hon la bygellåset
bredvid sin lilla väska i cykelkorgen och hojade i väg.
Fem identiska unga
kvinnor gick förbi. En spökmarsch. Alla var Söderbor, alla var i
olika grad hippa och/eller ”piffiga”, alla hade förstås
hästsvans och alla var de på väg till något som inte kunde vänta.
Det är ju så. Jobbet kan man inte missköta om man vill bo kvar i
sin bostadsrätt på Bjurholmsplan. Tre jobbare i varselkläder. En i
gult, de andra i grönt. Han i gult hade sina hörselkåpor uppvikta
på skallen ovanför öronen, som så många har. Jag tror att det är
ett slags ”alltid redo”, och en god portion stolthet. Man ser det
mest på de yngre, för deras äldre kollegor har ingenting att
bevisa. Det visade sig lite senare, när jag hade rest mig och var på
väg på tuben i Skanstull, att de åt stekt fläsk med potatis på
nån liten kvarterskrog. Lättöl därtill. Man har ju varit i farten
sen sju. Mat för en karl.
Tågresan mellan
Skanstull och Medborgarplatsen var en märklig upplevelse. Det var
smockfullt – och helt tyst. Jag blundade och föreställde mig att
jag var ensam i vagnen. Illusionen var total. Only in Sweden.
Sen tunnades det ut,
förstås. Vem åker till förorten på morgonen? Inte många. En
kvinna som personifierar begreppet ”fyllig sydländska” i en
heteromans ögon kastade utmanande blickar omkring sig. Alltså inte
utmanande som kom hit, papito, utan vafan glor’u på. Jag har
aldrig riktigt fått kläm på psykologin kring det där. Att svepa
nåt kring sig medan man böjer sig – check. Att se ut som en bit
skulpterad marsipan insvept i två sidennäsdukar på väg till
nattklubben vid Stureplan – check. Jag kan bli rätt avundsjuk på
det där. Jag skulle också vilja utmana, visa lite för mycket,
locka och förbjuda på samma gång, men ändå vara ett löfte om
något fantastiskt i sänghalmen, och kan du matcha mig så kanske
det kan bli åka av, vem vet? Men det är rätt tunnsått med män,
eller för all del kvinnor, framför allt kvinnor, som betraktar mig
som en pudding, ett byte, någon man vill nedlägga och marinera i
körtelutsöndringar. Så jo, jag fattar båda de grejerna. Att man
vill göra sig fin för sig själv, på sina villkor, och samtidigt
ofta suckar lite över att behöva upprätthålla de egentligen
alldeles självklara gränserna, men nu lever vi ju i ett patriarkat,
etcetera, etcetera och etcetera. Eller att utmana som bara fan.
Fortfarande på ens egna villkor. Men det där psykiska judogreppet
Titta på mig men ge fan i att titta på mig? Ja, det märks väl att
jag inte är kvinna.
En annan kvinna,
mycket lång och imposant, ganska ung, med en ball stil som jag
gillade. Knallrött läppstift, alldeles säkert röstar hon på
Feministiskt Initiativ. Kanske går hon på burlesk ibland, och även
om hon inte gör det så gillar hon själva grejen och har en väninna
som är fettaktivist. Fast just nu satt hon bara på tunnelbanan och
något störde henne: en tanke eller ett tankekomplex, ett problem
eller flera. Hon blev lite blank i ögonen, men sånt vill man ju
inte visa. Hade jag varit en gammal vänlig tant eller haft samma
varma och avväpnande utstrålning som min forne terapeut hade jag
kanske frågat hur det var ställt med henne. Nu hade det bara varit
ett integritetsintrång. Synd. Jag anade att vi hade kommit så bra
överens om vi hade lärt känna varandra.
Jaha, och sen var
det Åkeshov och Ängbyplan, Islandstorget och Blackebergs jävla
skamfläck till offentlig utsmyckning, Råcksta och äntligen
Vällingby. För vid det här laget var det äntligen. Det som hade
börjat som ren avkoppling, lyx rentav, hade gradvis blivit lite
mindre avkopplande. Röksugen, pissnödig (igen!) och undrar om allt
är bra där hemma och nu måste jag faktiskt gripa mig an den där
översättningen, och det är ju själva fan att OnePlus
reparationsservice är ett sånt makabert skämt. In i Vällingby
tobak, nedför trappan till Jacobigången som numera inte är en
sjungande tunnel, ty man har tagit bort den där utrustningen. Och
här slår mig alltså tanken på att det kanske är bra att inte
alla människor är så fantastiska och sympatiska, för man behöver
ju kontraster, kalla mig Alfons Åbergs farmor som säger att ”Det
är BRA att ni har tråkigt, för annars skulle man ju inte veta när
nåt är roligt” - och ja, det är en banal tanke. Men jag kanske
är en banal människa. Ibland är det bra med kontraster. Men när
de blir för starka blir det svårt. Som när jag var ute på
Eldgarnsö och nästan började gråta för att allt var så oändligt
vackert och här går jag ännu en tid, men den är alltför kort.
Och nu kommer jag inte på nåt mer att skriva, för det här är en
ganska uttömmande beskrivning av min morgon. Det finns en rad
statister som inte har blivit beskrivna här. Jag hade kunnat skriva
några sidor till. Men det vet de inte. Och jag tror inte att någon
i den här betraktelsen kände sig betraktad av mig. Jag hoppas det.
Men min betraktelsemotor får aldrig slut på bensin.
1 kommentar:
Fin betraktelse att njuta här i hängmattan i lätt susande grönska i Smålands stenbundna marker.
Skicka en kommentar