När Horace lärde sig ryska

2006 kom Horace Engdahl ut och meddelade att Orhan Pamuk hade fått Nobelpriset i litteratur. Först läste han upp motiveringen på svenska, därefter på engelska, franska, tyska och ryska.
Jag kände mig stolt när jag såg det där, lite fånigt ställföreträdande stolt som när Björn Borg vann över John McEnroe i Wimbledonfinalen 1980. Tänk att Sverige har en sån person! Men alla tycker förstås inte som jag. Många ser Horace Engdahl som en högfärdig typ som ska briljera med sina språkkunskaper. Obegripliga essäer skriver han också. Han både tillhör och har kommit att personifiera en akademisk elit som många fryner på näsan åt.

Men Björn Borg, då? Han tillhör (tillhörde) ju också en elit. Och han blev det genom sitt eviga bollande mot sina föräldrars garagedörr, sen genom att fortsätta att träna, tävla, träna och tävla tills han nådde det absoluta toppskiktet och blev en av Sveriges allra största idrottsmän genom tiderna. Men ingen hade väl kommit på tanken att kritisera honom för att han tillhörde eliten. (Att han var folklig kanske spelar in - hade han hetat Wallenberg eller varit kronprins skulle det möjligen ha blivit annat ljud i skällan.)

Så vad är skillnaden? Horace Engdahl är liksom inte född med sina språkkunskaper, han har fått kämpa sig till dem. Om jag inte minns fel gjorde han lumpen i tolkskolan, och språkundervisningen där kräver "pannben" som idrottare säger. Man drillas dagarna i ända i glosor och verbböjningar och rysk realia, och den som inte håller måttet åker ut fortare än kvickt. Engelskan är vi marinerade i sen barnsben, så det kanske inte imponerar lika mycket. Men tyskan, som har fyra kasus (två färre än ryskan), och den omöjliga och snobbiga franskan... Det kräver arbete, och jag undrar hur många år Horace Engdahl har fått lägga ner för att behärska sina språk så bra som han gör. Eller hur många timmar i bassängen den fantastiska elitsimmaren Sara Sjöström har bakom sig.

Ja, pannbenet måste vara hårt när man kör skallen i väggen, vilket alla idrottare gör med jämna mellanrum. Eller när man cyklar 230 mil från Treriksröset till Smygehuk - fastande. Det gjorde Simon Gustavsson nyligen; jag hörde en lång intervju med honom i dag, kolla här om ni vill lyssna. För att använda en annan metafor, denna gång från simmarvärlden, måste man köra ända in i kaklet.

Och är inte det ganska fascinerande? Att man fortsätter trots smärtan, värken, med ben som känns som bly och lungor som hotar att sprängas. Varför gör folk så med sig själva? Det är knappast bara den hägrande äran. Vore målet enbart att bli berömd eller bäst i världen skulle nog ingen satsa så hårt, för alla vet att det är ytterst få som kommer att står där överst på prispallen av alla de tusenden som ägnar sig åt ens sportgren. När det gäller språk finns för övrigt knappast någon sådan förstaplats alls. Man kan bli bäst i klassen, men vem är världsmästare på franska? Så oavsett om grenen är fysisk eller intellektuell är det något annat som driver oss.

Kroppen är en ganska lat figur. Om man t.ex. gör en bicepscurl med en skivstång som man knappt klarar att få upp mer än tre-fyra gånger, är det väldigt lätt hänt att man fuskar. Man gör det omedvetet genom att kränga bakåt så att rörelseenergin hjälper en att få upp den där järnklumpen. Detsamma gäller många andra övningar i gymmet. Kroppen är inte skapad för att arbeta med isolerade muskelgrupper utan med samverkande. Alltså "fuskar" den, hjälper till. Och om man går till gymmet och gör samma övningar med samma belastning vecka efter vecka händer inte ett skvatt. (Om man vill bli bättre,vill säga. Man kan förstås nöja sig med att hålla sig i form, inget fel med det.) Man måste öka, utmana sig själv, göra det man egentligen inte orkar. Samma sak gäller när jag springer. Jag har en sån pingislunga att jag inte orkar kuta några längre sträckor, utan måste gå mellan varven (men vänta bara...). Och om jag inte ser upp blir jag bekväm och går lite längre än jag behöver för att pulsen ska gå ner och benen ska kännas någorlunda pigga.

Så det är ingen skillnad. Vill man lära sig klassisk grekiska, sa en svensk professor i en intervju, så går det ju att göra det ungefär som när man lär sig turistspanska. Med åren blir man riktigt bra. Fast med grekiskan tar det sisådär 25 år. Nej, det finns bara en vettig väg, och det är råplugg, utantillärning. Det här protesterar förstås kroppen, d.v.s. hjärnan, också mot. Koncentrationen tar slut, man börjar tänka på annat. Och FAN, nu glömde jag ju den här verbböjningen som jag trodde satt! Så man tar en paus och en kopp kaffe och sträcker på benen, och så sätter man sig och börjar banka in kunskaper igen. Inte för att jag har läst grekiska, men ryskan har jag nosat på och tragglat med och blivit riktigt nybörjarbra på - innan jag glömde bort hela rasket. Det går fort. Språkkunskaper är en färskvara.

Okej, ni fattar. Att lära sig saker är att övervinna motstånd, och det gäller allt. Inlärning kan vara en lek också, men om man så bara löser kakuro hamnar man understundom i lägen där man vill kasta ut boken genom fönstret. Övning ger färdighet, d.v.s. ökade kunskaper, men även färdighet i att lära sig. På gymmet lär man sig att göra sina repetitioner strikt, alltså i rätt form, utan fusk. Elitidrottare lär sig hur den egna kroppen fungerar och förfinar den hela tiden som instrument. En akademiker lär sig studieteknik och att överföra kunskaper från område A till område B (kanske inte den bästa bild av akademin som någon har åstadkommit...). En poet lär sig vad som fungerar och vad som bara låter banalt. En schackspelare lär sig enorma mängder spelöppningar och varianter av dessa, vilket är inpluggat även det, men det räcker ju inte på långa vägar. Man blir ingen Alechin eller Fischer utan att kunna tänka nytt och kreativt. Som en poet.

Det jag ville ha sagt med alla dessa ord hade jag säkert kunnat göra med färre. Men här har ni det:
1) alla normalt fungerande människor kan lära sig allt annat som andra normalt fungerande människor kan, 2) begreppet elit är onödigt värdeladdat när det gäller sånt som hjärnan, inte kroppen, lär sig och 3) både kroppen och hjärnan vill egentligen bara sitta i soffan och kolla på Netflix. Förresten, jag lägger till en fjärde punkt: det är roligt att bli bättre, att känna att man behärskar sånt man inte kunde förut, och att övervinna sig själv, kämpa ner motståndet från den bekvämlighetstörstande kroppen och hjärnan.

Sen kan man förstås komplicera det här lite och dra in sånt som klass, socialt, kulturellt och intellektuellt kapital och lite smått och gott i ekvationen. Man inte bara kan, man bör göra det. För så himla enkelt är det förstås inte. Vem som helst kan i teorin lära sig allt som Horace kan om man börjar tidigt, men det är lättare om man inte är barn till en missbrukare eller är ensamstående mamma eller så. Och alla har inte en garagedörr att bolla mot. Liksom. Men det här är ämne för en egen epistel och nu ska jag nog kolla lite på Netflix.

Mazetti och fotbroms

Någon la upp en bild på Mazettis kakao på Twitter, och jag kastades tillbaka till min barndom lika omedelbart som vissa dofter skapar blixtbilder i huvudet. Nostalgi? Ja, men själva smärtan, algin, är inte så stark. Jag minns köket, hur jag hoppade upp mot diskbänken och drack vatten ur kranen när jag var för kort för att dricka stående. Jag minns gasspisen med den inbyggda brödrosten där man var tvungen att vända på skivorna när de blivit tillräckligt bruna på ena sidan. Frysen i hallen utanför, med ett glasspaket där jag i smyg hade öppnat flikarna på kortsidan och nallat några skedar. I frysen brukade det också ligga ett paket spenat med en bild av en pojke med indianfjädrar på huvudet och en böjd arm med en liten bula på - för äter man spenat får man muskler. Jag avskydde spenat men kände att jo, såna muskler borde man väl ha. Fast inte till priset av spenatätning.

Nu satt jag nyss på balkongen och såg svalorna svirra omkring husen och ibland dyka in i ett bo under en taknock, och tänkte: "tornseglare". I hela mitt liv har de varit svalor, och när jag hör ljudet eller ser deras flykt känner jag "svalor". Det är det fenomenologerna kallar det förreflexiva, vår omedelbara upplevelse av världen, av oss själva, av oss själva i världen. Men jag korrigerar mig alltså genast. Det där är inga svalor, det är tornseglare. Jag vet inte om jag en dag kommer att känna "tornseglare" förreflexivt, men jag tvivlar på det.

Vem är det som ser på dig från kakaopaketet? Det brukade jag undra över. Men det är en vuxen person, det känner jag förreflexivt. Kanske är det en förälder. Den vakande, kontrollerande blicken är dock märkvärdigt neutral, nästan som om paketet bara förmår se, inte agera och banna ("Ta inte för mycket nu - chokladen blir för stark! Eller...gör som du vill, jag är ingen människa, bara ett paket.") Men mors blick var ofta där. Mammor hade ögon i nacken. Far var liksom mer disträ, upptagen av tankar, inte lika sträng. Kanske tänkte han på sina kartor över den där älven som Vattenfall skulle bygga ut och vilka konsekvenser det skulle få för lapparna. Ibland företrädde han dem, ibland företrädde han Vattenfall. Han var både lantmätare och advokat med vattenrätt och expropriation som specialitet. Fast då är vi där igen. Inte får man säga lappar, det heter samer. Och det har jag inga problem med, utom kanske om jag tänker på Lapp-Lisa. För hon bebor en tid som inte finns längre, och hon sjunger den hjärtslitande sången om den lilla flickan på barnsjukhuset https://www.youtube.com/watch?v=wbAI21DPsIE som aldrig får komma hem till mor. Nej, nu så vilar hon i graven, skild från sjukdom och från mor. Hon är hemma hos sin Jesus, där som ingen sjukdom bor.

Vilar i graven gör även Anna-Lisa Öst, min mor och far och hela min barndom. De finns bara kvar inom mig som allt mer bleknande minnen, tillsammans med Mazetti, lukten av blå Bugg, min Monark med fotbroms och magkälken som man styrde med en stång. Men då och då kastas jag tillbaka dit, och det är som att vandra omkring i ett drömlandskap. Jag är hemma, men i ett hem som inte finns längre, på en gata som ser ungefär likadan ut men där det nu bara bor främlingar. Man kan inte nedstiga i samma flod två gånger, som bekant, och det beror inte bara på att floden förändras för varje sekund. Även vi förändras varje sekund. Apoptosen tar kål på gamla celler samtidigt som nya bildas, och nästan hela vår kropp byts ut med jämna, om än långa, mellanrum. Så ingen permanens gives. Tanken är smärtsam, smått skrämmande, samtidigt som den inger hopp - jag brukar kalla såna känslor hoppinjagande.

Jag vill ha en cykel med fotbroms, så att man kan sladda. Det var längesen jag sladdade, men jag vet precis hur jag gör, och skulle jag sätta mig på en hoj skulle jag kunna göra det utan att reflektera det allra minsta. Sladden är lika förreflexiv som känslan svalor. Och jag själv bebor min kropp som bebor världen på samma självklara och förbryllande vis. Det är liksom inte kroppen här och världen där - allt sitter ihop. Kroppen är vårt perspektiv på världen, som också är full med andra kroppar, andra perspektiv. Och vårt medvetande, fortsätter fenomenologerna, sträcker sig automatiskt någonstans: utåt, bortåt, mot varandra, mot världen - det är intentionellt. Vad det nu hjälper när man sitter och tänker på Ögon-Cacao och fotbromsar. Det kanske är det som ändå gör mig lite sorgsen just nu. Jag sträcker mig efter något som inte längre finns där.

Men jag finns ju här och nu. Alltid något. Och i mina barns ögon är jag lika självklar som att solen går upp eller att inte heller de gillar spenat. En dag ska de sitta och minnas hur de spelade Pokémon Go, använde Kik och Snapchat och Musical.ly och XBox 360 eller headset framför WoW, Clash of Clans och annan hopplöst föråldrad teknik. Jag hoppas att de ska tänka att jag var närvarande, för jag försöker verkligen vara det. Och jag hoppas att jag en dag ska kunna ta det där klivet ner i graven utan att vara alltför rädd. Tänk om jag får återse min gamla cykel där? Jag jonnar på, fortare, fortare, fortare, och så stannar jag i gruset med en sista sladd innan mörkret faller.

Vill du åldras eller bli äldre?

Barn blir äldre - vuxna åldras. Men det måste inte vara så. Mitt mål är att bli äldre precis som barn, d.v.s. att "levla", nå en högre nivå.

Visst blir man luttrad med åren. Visst kan man se tillbaka på ett liv smockfullt av misstag och återvändsgränder. Visst blir kroppen mindre vig och tilltalande. Visst inser man att den där drömmen man hade aldrig blev nåt av. Men jag säger som min forne terapeut: "Bitterhet är en lyx vi inte har råd med."

 Att åldras är, som jag ser det, att inskränka sitt liv, inte våga pröva nya saker "för det är ändå ingen idé, jag är för gammal". Att förkasta saker på förhand, för "det där har jag prövat och det funkade inte", eller  för att man inte tycker att man behöver lära sig nåt. Det senare är ju bara arrogans. Och just för att man har misslyckats så många gånger med A, B och C vet man hur misslyckandet känns. Det kanske inte är så farligt? Man överlevde ju, gick vidare. Att anklaga hela världen för att ens liv är si eller så gör bara en galning. Att anklaga sig själv för att man är ett sånt misslyckat praktarsle är precis lika ofruktbart, eller att anklaga sin partner för att hen har förstört ens liv.

Det är meningslöst att önska att man haft sina misstag ogjorda. Utan dem hade man ju levt i en annan värld, och hur ska man kunna veta att den vore bättre? Så ja, att vältra sig i bitterhet är just det: en form av lyx. Man unnar sig att tänka så. Men det kostar mer än det smakar, för bitterheten gör en klavbunden till en tröstlös verklighet - som kanske inte alls är så tröstlös om man höjer blicken lite.

Jag brukar säga till mina äldre barn att de har ett långt liv av misslyckanden och kraschlandningar framför sig, men att man lär sig av sina misstag. Det vore ju trevligt om man kunde undvika dem, men det går inte. Så man gör ett misstag, lovar sig att inte göra om det, och så gör man samma misstag en gång till, och kanske en gång till. Till slut börjar det ändå ringa en klocka nånstans: "Hm, kan jag se ett mönster i det här, tro? Jag kanske borde undvika det här? Ja, jag ska försöka." Och så blir man lite klokare, i alla fall på just den här fronten.

Till mindre barn som försöker lära sig nåt brukar jag säga ungefär så här: "Ingen kan det här från början. Ingen som aldrig har cyklat eller simmat klarar att göra det på första försöket." Nej, man måste pröva sig fram, och det finns inget rätt eller fel, ingen "trial and error" - det finns bara trial. Så du kan inte "misslyckas", du kan bara försöka tills det går, ungefär som med ett spel på telefonen.

Det här kanske låter outhärdligt snusförnuftigt, och jag kan höra dig säga: "Gosse, du har ingen jävla aning om hur jag har det." Nej, jag har ju inte det, och det som gäller för mig gäller inte nödvändigtvis för andra. Liksom. Det är en teori jag har. Men jag försöker ändå generalisera lite med mina erfarenheter som bokstöd, berätta hur just jag ser på det här. Framför allt är det här mitt sätt att hantera det oundvikliga, nämligen resan mot slutpunkten. Om jag ändå ska dit kan jag väl försöka göra färden lite mer trivsam?

Det finns ett åldrande som inte beror på diverse dystra, vrånga eller uppgivna attityder. Det beror i stället på rädsla. Eftersom livet är som det är bär vi på en massa plågsamma erfarenheter, erfarenheter som förmodligen präglar oss mer än de positiva. Det här negativa, smärtsamma går liksom inte att snacka bort. Det har skapat sår som vi ogärna vill peta i. Rädsla. En tröst för tigerhjärtan är att den här mekanismen är nödvändig för oss som art. Hade vi inte lärt oss att undvika det som är farligt, skrämmande och skadligt hade mänskligheten dukat under i ett litet nix (som Astrid Lindgren skulle säga - älskar det uttrycket). Men det innebär ju inte att det känns bra. Och det som inte känns bra undviker vi mer eller mindre instinktivt. Bra där. Men eftersom vi är funtade som vi är drar vi också vissa mindre lyckade slutsatser av våra plågsamma erfarenheter. Så här till exempel: "Eftersom det gick åt helvete i går kommer det att gå åt helvete i morgon med - bäst att jag undviker det."

Ja, man både kan och bör undvika det man vet är skadligt, eller ta sig ur situationer och relationer som bara gör en svagare, räddare och trasigare. Men man kanske kan hejda sig en smula innan man börjar undvika saker som inte nödvändigtvis är skadliga, utan mer...obehagliga? Jobbiga? Krävande? För annars riskerar man att snäva av sin tillvaro i onödan. Jag kanske undviker A för att det är så frustrerande (varför fixar jag aldrig det här?!) eller B för att det inte passar en i min ålder (vuxna karln, vem tror du att du är?) eller C för att det verkar läskigt (kan jag inte bara sitta hemma och titta på Netflix i stället?). Och så krymper tillvaron: det är riskminimeringens pris.

Det här passar inte mitt kynne. Jag har en idé - kanske är det bara fåfänga - att tillvaron bör öppna sig i stället. Att vi ständigt kan upptäcka, lära oss nya saker och kanske märka att vi kunde mycket mer än vi hade trott. Och då är vi tillbaka till det här med att bli äldre kontra att åldras. För barnet är världen som en blomma som slår ut. Är inte det en vackrare bild än en värld som långsamt sluter sig medan nån jävel står och skruvar ner ljuset i rummet med en reostatströmbrytare? Jag tycker det, kalla mig barnslig.

Riktiga män som våldtar

Jag vet inte om den där rörelsen "Riktiga män våldtar inte" lever kvar eller inte. Men bland många män som upprörs över sexuella övergrepp cirkulerar nog ändå den här föreställningen. Så vad betyder den? Och är den med sanningen överensstämmande?

Tanken att en riktig man inte våldtar är ett förstås ett avståndstagande, men den upprättar även en dikotomi: "Vi (som inte våldtar) är inte som ni (som våldtar)." Om alltså Vi är riktiga man betyder det att Ni inte är riktiga män. Ni förtjänar inte att kallas män, för ni är ena ömkliga kräk. Och ja, det senare är ju lätt att hålla med om. Men omvänt kan man då undra vad en riktig man är. Och för att reda ut det behöver vi veta vad en man är - först då kan vi ta reda på vem som tillhör den kategorin. 

Är det så enkelt att en riktig man är en som inte begår sexuella övergrepp? Tja, då är ju saken klar. Men det liknar mest ett värdeomdöme och ett cirkelresonemang, i stil med att en "riktig bil" har vissa egenskaper till skillnad från en rishög med klen motor som ingen riktig karl skulle vilja köra. Jag misstänker att de som definierar sig som riktiga män lägger in något mer i begreppet. Så frågan kvarstår: Vad är en man?

Jag ska inte här gå in på en mer teoretisk diskussion om biologiskt och socialt kön etcetera; vill ni läsa mer om det kan ni i stället läsa mitt inlägg om vad som är en man. Nej, jag nöjer mig tills vidare med att försöka se saken ur de riktiga männens perspektiv. Alltså: vad är - ur deras synvinkel - en man och hur skiljer man honom från en oriktig man? Ska vi ta en punktlista? Ja.

1/ En man är inte en kvinna.

Lätt som en plätt, eller hur? Vill man formulera det lite tjusigare kan man säga att en man är en som definierar sig som man. Om vi frågade män i gemen vad det här betyder skulle nog de flesta svara att en man har en kuk medan kvinnor har en fitta. En man har procentuellt mer muskelmassa och lägre andel kroppsfett och så vidare. 

Det här handlar om biologi, och ännu en dikotomi: man/kvinna. Man kan kalla den tvåkönsmodellen eller en binär könsuppdelning.

2/ En man har vissa (sociala) egenskaper.

Män är aktiva, initiativtagande, är goda ledare. Män är också psykiskt stabila, tjafsar inte i onödan, löser konflikter genom förnuftiga diskussioner och följer därefter fattade beslut. Män är lösningsorienterade. Gillar läget. Kollar på bandy. Runkar till våldsporr. Nej, hoppsan! Nu ska vi inte bli såna. Men låt oss konstatera att män liksom är typiska män. Och riktiga män kan också se det lite grann så där från ovan och konstatera att de slänger sina smutsiga strumpor överallt, inte kan sy och tycker att det är pinsamt att fråga efter vägen. 

Det här skulle man kunna kalla det maskulint kodade, sociala föreställningar om män eller med ett gammalt uttryck "könsroll".

3/ En man kan, trots sina fysiska och psykiska egenskaper, vara snäll.

Jo, vi män brusar upp lätt. Vi har ju en massa testosteron. (Att det inte finns någon koppling mellan testosteron och aggressivitet säger vetenskapen, men skit i det.) Men vi kan behärska oss. Vi kan vara omvårdande, jättebra pappor och ömsinta makar. De enda gånger vi verkligen vill slå nån på käften är när höga vederbörande är ett riktigt svin - som en våldtäktsman. Eller om nån lallare gör anspråk på vår dotter.

Här ser vi en variant av det maskulint kodade, föreställningar om "mansrollen" som delvis avviker från äldre, konservativa föreställningar. Det var inte så länge sen män aldrig sågs med en barnvagn, trots allt. Men den moderne, svenske mannen känner sig annorlunda än sin pappa och farfar.

4/ En man begår inte brott.

Hm, nu blir det knepigare. Det är ju trots allt så att män som grupp begår ca 80 % av alla brott och 97 % av alla våldtäkter. Men återigen, frågar vi män i gemen kommer de att säga att de flesta män inte begår brott. Och det är alldeles sant, gudskelov. Men om vi nu delar in mänskligheten i män och kvinnor är det riktigare att påstå att kvinnor inte begår brott. Visst, en del kvinnor begår bedrägerier, knarkar, stjäl, mördar, och hamnar på Hinseberg. Men när det här diskuteras brukar man sällan höra "inte alla kvinnor", eller hur? Så något skaver här. Om det är sant att män i allmänhet inte begår brott är det ännu mer sant att kvinnor i allmänhet inte begår brott. Så icke-kriminalitet duger inte som definition av "man" - och därmed är vi tillbaka till ruta 1, frågan om vad en Riktig Man är.

Jag tror att de Riktiga Männen behöver tänka så här: även en riktig man kan begå en våldtäkt. Din granne och arbetskamrat, din skötsamme son, din svåger som är en sån snäll pappa, den schyste tränaren i korplaget, killen på K-Rauta som alltid är så hjälpsam: alla kan de vara riktiga män för det mesta och oriktiga män, det vill säga riktiga kräk, ibland. Det är inte enbart den som har missbruksproblem, är kriminellt belastad och kanske har ett utomeuropeiskt ursprung som våldtar - det är han som blir fälld i rätten, visar statistiken. Och därmed är han ett undantag, för av alla som anmäls är det bara han som är "den ideale gärningsmannen" - se gärna min gamla artikel i Bang om ni vill veta mer om statistiken. Medan de trevliga, yrkesarbetande och hederliga prickarna (se ovan) går fria.

Varje gång man börjar prata om "vi" skapar man automatiskt ett "de andra". För mig är det tydligt att de riktiga männen inte bara definierar de oriktiga, det är lika mycket de oriktiga som definierar de riktiga. Det är väldigt svårt att undvika den här sortens dikotomier, och jag begär inte att män i allmänhet ska vara så vidsynta och teoretiskt bevandrade att de kan förkasta könsdikotomier, referera till Anne Fausto-Sterling, vara insatta i könsdysfori och transsexualism, tala om ett "tredje kön" som man gör i många kulturer, vara pålästa i genusvetenskap, vara feminister och så vidare. Men det kan vara bra att inse att även om män i allmänhet inte våldtar är det i gruppen män man hittar våldtäktsmännen. Och de här männen ser just i allmänhet inte ut som du riktige man tror: det är inte de som får braskande rubriker, det är inte de som begår överfallsvåldtäkter utomhus eller omringar tjejer på musikfestivaler och tafsar. Det är dina bröder och grannar och jobbarkompisar.

Inte alla män. Nej. Men förfärande många män. Män som du och jag. Och vi som tillhör gruppen män måste ta vårt ansvar för att motverka det här. I förlängningen kanske vi en dag kan börja kalla oss riktiga människor.