”Det är så roligt att komma ut som HBTQ att när man väl har gjort det fortsätter man hela livet, gång på gång på…” skrev jag på Twitter i natt. Jag utgick från att de flesta skulle förstå ironin, men säker kan man aldrig vara, så här följer en liten komma ut-epistel.
Anja Pärson kom ut som flata i ”Sommar” för några dagar sen. Det var glädjande, tyckte jag; idrottsvärlden är i regel ganska homofob och könsnormativ, så det behövs förebilder. Inslaget fick blandade reaktioner. En av de mest förutsägbara kommer från Storsint_Hetero86 eller så: ”Jag bryr mig väl inte om vem hon ligger med.” Så vadan detta ståhej? Har ni inte kommit längre, liksom.
En annan vanlig reaktion är ”Det där har vi vetat länge”, vilket man skulle kunna kalla Peter Jöback-ryckningen. Avsändaren vill med detta visa att hen är nere med allt aktuellt skvaller, kanske rentav känner den nyblivna homogejkändisens grannes tandhygienist som redan år 1066 visste att berätta om Läggningen.
Så långt inget nytt under solen. Att den som tillhör normen inte inser att det finns nackdelar med att stå utanför den är inte så överraskande, lika lite som attityden ”Vi accepterar dig, trots att…” Det kan tyckas en smula historie- och fantasilöst, men okej – ni menar så väl. Klappa oss på huvudet om det får er att växa en smula. Vi accepterar ju er trots att ni är hetero.
Men vad var det Anja Pärson sa egentligen? Vad betydde hennes utkomst (och då menar jag inte pengarna hon tjänat på att åka utför)? Jo, precis som höjdhopparen Kajsa Bergqvist berättade hon att hon hade funnit Kärleken. Den drabbar blint, det vet vi alla, alltså kan ingen klandra oss för att föremålet för lågan inte är det förväntade. Anja Pärson upptäckte att en annan kvinna gjorde henne knäsvag, vilket hon annars har tjänat en skrälldus pengar på att inte vara. Men nu är det som det är: amor vincit det mesta. Inte mitt fel. Jag är bara sån.
Så egentligen ljög jag en smula i inledningen: hon kom inte ut som lesbisk utan som en som upptäckt att hon hade blivit kär i en kvinna. Det var inte ”Jo, jag har ju sprungit på gayklubbar i rätt många år och fått en och annan pudding på kroken.” Det vore ingen anledning att ta fram näsduken, liksom. Nej, det här handlar inte om något så banalt som att man begär kvinnor i största allmänhet och därmed är flata. Det handlar om att man gör, eller i det här fallet snarare görs. Det är med andra ord ingen identitet, eller snarare: det är att behålla sitt kvinnligt kodade begärsmönster så att man slipper bli associerad med de där som knullar runt, d.v.s. män eller kvinnor som beter sig som män: flator.
Anja Pärson vädjade också om att vi inte ska göra henne till nåt slags ikon nu. Hon vill inte stå i rampljuset, inte för det där. Mark Levengood kommenterade det lite syrligt på Twitter med att man på hans tid hade en annan vädjan när man kom ut: ”Slå inte ihjäl mig!” Hennes vädjan innebär att vi ska låta henne vara just så privat som hon önskar, och inte begära att hon framträder på gaygalor eller Pridefestivaler, ställer upp för intervjuer om homofobi i idrottsvärlden eller så. Hon vill nog helt enkelt inte bli associerad med oss andra som står utanför normen. Det behövs ju inte, för hon råkade ju bara. Hon blev antagligen glad över ”spelar ingen roll-reaktionen”.
Jag förstår att kända idrottare inte gärna kommer ut medan de är aktiva. Inte nog med att man får utstå gliringar i omklädningsrummen eller ännu värre (fotbollstränare har för vana att säga till pojkspelare att de inte ska spela som käringar eller bögar) – det stjäl ju också fokus från det man egentligen vill ägna sig åt. Man riskerar att prestera sämre för att man inte är i psykisk balans efter en homofob kommentar och man vill bli uppmärksammad för det man har ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att finslipa. Det är lite grann som när skådespelare visar sig nakna på en teaterscen: det ska mycket till för att inte publiken ska tappa koncentrationen på text och framförande. Alltså kommer höjdhopparen och skidåkaren ut först efter avslutad karriär. Och till er vill jag säga: Väl bekomme, det är ju skönt att slippa ljuga och smyga. Men skänk gärna en tanke åt alla som har gått före er, som har gjort er nyblivna öppenhet möjlig. Om ni inte vill bli idoliserade för ert mod, för er förmåga att älska någon av samma kön, om ni inte vill stå i fokus för att ni är Såna Där – tänk då på alla ”vanliga” människor vilkas läggning sätts i fokus av en heteronormativ omvärld.
Att komma ut är en livslång process, som sagt. Att inte komma ut kan också vara en livslång process. Anledningen är förstås att heterosexualitet är det normala i betydelsen det förgivettagna och för det allra mesta önskvärda. Just i dag sitter en undersköterska vid fikabordet och svarar undvikande på frågan om vem hon ska åka på charterresa med. Just i dag drar en pappa tillbaka sin sons anmälan till scoutlägret – en av de manliga ledarna har ju visat sig ha en pojkvän. Just i kväll berättar jag för en man på gayklubben om mina barn och min fru och känner mig tvungen att inflika att hon också är bisexuell. Vi kommer ut, gång på gång på gång, eller så håller vi käften av en högst befogad rädsla för att bli mätta, vägda och befunna för lätta.
Alla vi som inte är Eva och Efva, Jonas och Mark eller vinner Let´s Dance eller har gjort oss en förmögenhet på att åka skidor kommer ut eller stannar kvar i garderoben. Vi blir liksom inga ikoner, och skönt är väl det. Men vårt mod är lika stort – eller sviktande – som ditt, Anja. Så vänd oss inte ryggen.
fredag 29 juni 2012
torsdag 14 juni 2012
Jag är rasist, men...
Ja, vi borde hellre säga så än den uttjatade motsatsen med alla dess varianter som "Jag har inget emot homosexuella, men..." För vad är det dessa utsagor vill kratta för? Jo, att det går alldeles utmärkt att generalisera om en viss grupp. Inte för att alla är såna, o nej. Det finns ju väldigt trevliga svartskallar, bögar som aldrig skulle kladda på en, muslimer som faktiskt inte är galna terrorister. Man ska inte dra alla över en kam. Så: fritt fram för vidrigheterna! Vi har ju lagt in den där brasklappen, ergo kan ingen anklaga oss för att vara homofober/rasister/sexister etc.
Underförstått i "Jag är inte X, men..." är också tankevurpan "Det här får man inte prata om" - när vi fan inte gör annat. En populär formulering av samma idé är "Vi måste våga prata om X" där X exempelvis står för invandrares brottslighet eller bristande anpassning till svenska seder och bruk eller di homosexuellas tröttsamma tjat om diverse krav eller feministers eviga tutande om bristande jämställdhet och sexuella övergrepp. Nej, jag ska inte fortsätta uppräkningen. Det går inte utan att förlora sig i ett det illa genomtänktas och fördomsfullas stinkande sargassohav.
Så vad sägs om att byta fot, säga oss att visst fan har vi fördomar? För det har vi så länge vi inte har tillräckliga erfarenheter av personer med cp-skador, somaliska tonårstjejer, danskar, swingers, barndomsdöva, transsexuella, kristdemokrater, afatiker, gravt överviktiga etcetera, etcetera och etcetera. Behöver jag påpeka att de här grupperna inte har mycket med varandra att göra? Nej. Men snart sagt vilken grupp som helst kan drabbas av andras fördomar. Det har liksom inte med de inre kvaliteterna att göra. Det har att göra med att man av någon anledning är annorlunda, d.v.s. avviker från en eller annan historiskt och geografiskt situerad norm, är en minoritet. Det kan alltså hända vem som helst. Vem det drabbar här och nu, i Sverige i nådens år 2012 bestäms alltså av vad den tysta majoriteten, verklighetens folk (de där som av någon anledning alltid sitter vid ett köksbord) tänker och tycker. Av vad folkviljan vill. Av hur normen ser ut. Av vilken politik eller ideologisk tankeström som just nu och här drar igenom vårt jävligt avlånga land. Just nu är strömmen obehagligt brun, som om den har sina källflöden i 1930-talets krisande Europa. Eller dagens.
All right, så jag har fördomar och du har fördomar. Hur gör man för att motarbeta dem? Till att börja med måste man bli varse dem. Att se andras är lätt. Det är också lätt att skriva under på myten om Sverige som det fördomsfria landet, och visst är svenskens inställning till invandrare eller hbt-personer rätt så hyvens om man jämför med många andra länder. Men attityder i en eller annan SOM-undersökning är en sak, praktiken en annan. Fråga bara någon som inte heter Axelsson utan Madrak hur det går med jobbansökningarna. Fråga den som är synskadad hur ofta den har blivit avvisad från krogkön. Fråga ett nyförälskat bögpar hur ofta de kysser varandra på spårvagnen. Eller fråga hur det är att vara medelklass, högutbildad, tala utan minsta lilla brytning och vara lika rotad i svenska traditioner och sedvänjor som vem som helst - men råka ha adopterats från Kina. Att hudfärg, hårfärg eller formen på näsan och ögonen inte spelar någon roll är en myt. Det spelar roll - fast inte för oss som har runda ögon, klen pigmentering och så vidare.
Så kanske ska vi ställa just den frågan. Hur känns det att ha god syn och hörsel, heta Axelsson, vara man, heterosexuell, medelklass, arbetsför, neurotypisk och aldrig ha sett spårvagnen åka ifrån dig för att du är rullstolsburen? Jag tror att många skulle bli lite nervösa inför såna frågor. "Vad menar du - jag är väl ingen särskild? Jag är som folk är mest." Ja, just det, du ser inte normen, för du ser genom normen (förlåt om jag ännu en gång drar upp den där sentensen). Normen är till synes lika naturlig och osynlig som luften vi andas. Så vi behöver ett slags queerperspektiv här.
Jag tar trappan upp till torget i Vällingby i språng, två steg i taget och njuter av att jag kan göra det. Jag är trevlig i affären, för jag har ett språk att vara trevlig med. Jag har skrivit till några lärare i skolan att de inte får bryta mot skollagen och inte låta sex elever vara med på diskot. Jag fick rätt. När jag talar brukar folk lyssna, för jag utstrålar nåt slags auktoritet och är ju man. Jag vill gärna åka till min vän i San Francisco och behöver inte då oroa mig för att utsättas för särskilda säkerhetskontroller på vägen. Jag slipper den ständiga frågan om jag inte egentligen tycker att det är okej att säga "negerboll". Och när jag tar tunnelbanan hem från SLM oroar jag mig inte för att min klänning är för kort och jag är för full för att känna mig trygg. Ser bra gör jag också. Ja, där har ni ett litet axplock ur mina privilegier.
Hur det känns? Det känns finfint, tackar som frågar. Och riktigt ruttet. Jag ser ju kontrasterna. Jag föresätter mig att hålla käften så länge som det bara är mänskligt möjligt för att mina kurskamrater ska få tala fritt. Och jag märker ju hur smarta och roliga de är. Så varför talar så många av dem med små bokstäver? Jag irriterar mig i smyg, vill säga: "Men kom igen! Sitt inte där och pip - sjung ut! Du är ju jättebra." Lyckligtvis håller jag inne även med det...
Ja, jag ser kontrasterna, överallt. I skolan, på Coop, på universitetet, på tunnelbanan. Tro inte att jag inte är glad att jag är normalviktig eller vit eller medelklassman, det är jag. Men jag hatar det här segregerade klassamhället. Framför allt hatar jag såna som Paulina Neuding och andra av hennes ull: proppmätta, privilegierade och trångsynta som vill införa språktester eller som yrar om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. De borde veta bättre, de borde granska sig själva lite. Höhöande homofober hatar jag också, men har ändå lättare att förstå den som inte faktiskt inte vet bättre, som lever i för snäva cirklar. Det är ju det som är botemedlet mot fördomar, föga förvånande med tanke på ordets konstruktion. Man dömer först, men det går ju att lära om. Som den där vit makt-bruden som tog jobb på dagis och blev så fäst vid lille Ahmed som satt i hennes knä. Inte kunde hon hata honom. Ja, det finns solskenshistorier, otaliga exempel på hur fördomsfulla människor tänker om när de möter verkligheten. Som den australiska dokumentär jag just översätter, där en samling privilegierade får byta plats med de där avskydda båtflyktingarna. Så visst är det möjligt att omvända till och med en Sd-sympatisör. Fast de mest är vidriga, korkade och obildade skåningar - en fördom jag har.
Det finns experiment där man har belagt att utbytta ord kan motverka fördomar. Den amerikanska försvarsmakten har framgångsrikt bekämpat motsättningar mellan olika etniska grupper, motsättningar som har fått dödliga konsekvenser tidigare. Det finns massor man kan göra. Därför blir jag lite trött när stolpskott som det nuvarande @sweden-kontor på Twitter skämtar om aidsbögar och omvärlden applåderar. Hon är ju så befriande ärlig, liksom! Nej, det är inte befriande, tvärtom. Det är beklämmande, vilket Christofer Laurin har beskrivit så bra i Från enfald till mångfald.
Vi behöver verkligen mindre enfald just nu, just här. Så upphör genast med de där debila "Jag är inte X, men..." är ni snälla. Ta en titt på er själva i stället och tänk att ni kanske tillhör den majoritet som är minoritetens miljö.
Underförstått i "Jag är inte X, men..." är också tankevurpan "Det här får man inte prata om" - när vi fan inte gör annat. En populär formulering av samma idé är "Vi måste våga prata om X" där X exempelvis står för invandrares brottslighet eller bristande anpassning till svenska seder och bruk eller di homosexuellas tröttsamma tjat om diverse krav eller feministers eviga tutande om bristande jämställdhet och sexuella övergrepp. Nej, jag ska inte fortsätta uppräkningen. Det går inte utan att förlora sig i ett det illa genomtänktas och fördomsfullas stinkande sargassohav.
Så vad sägs om att byta fot, säga oss att visst fan har vi fördomar? För det har vi så länge vi inte har tillräckliga erfarenheter av personer med cp-skador, somaliska tonårstjejer, danskar, swingers, barndomsdöva, transsexuella, kristdemokrater, afatiker, gravt överviktiga etcetera, etcetera och etcetera. Behöver jag påpeka att de här grupperna inte har mycket med varandra att göra? Nej. Men snart sagt vilken grupp som helst kan drabbas av andras fördomar. Det har liksom inte med de inre kvaliteterna att göra. Det har att göra med att man av någon anledning är annorlunda, d.v.s. avviker från en eller annan historiskt och geografiskt situerad norm, är en minoritet. Det kan alltså hända vem som helst. Vem det drabbar här och nu, i Sverige i nådens år 2012 bestäms alltså av vad den tysta majoriteten, verklighetens folk (de där som av någon anledning alltid sitter vid ett köksbord) tänker och tycker. Av vad folkviljan vill. Av hur normen ser ut. Av vilken politik eller ideologisk tankeström som just nu och här drar igenom vårt jävligt avlånga land. Just nu är strömmen obehagligt brun, som om den har sina källflöden i 1930-talets krisande Europa. Eller dagens.
All right, så jag har fördomar och du har fördomar. Hur gör man för att motarbeta dem? Till att börja med måste man bli varse dem. Att se andras är lätt. Det är också lätt att skriva under på myten om Sverige som det fördomsfria landet, och visst är svenskens inställning till invandrare eller hbt-personer rätt så hyvens om man jämför med många andra länder. Men attityder i en eller annan SOM-undersökning är en sak, praktiken en annan. Fråga bara någon som inte heter Axelsson utan Madrak hur det går med jobbansökningarna. Fråga den som är synskadad hur ofta den har blivit avvisad från krogkön. Fråga ett nyförälskat bögpar hur ofta de kysser varandra på spårvagnen. Eller fråga hur det är att vara medelklass, högutbildad, tala utan minsta lilla brytning och vara lika rotad i svenska traditioner och sedvänjor som vem som helst - men råka ha adopterats från Kina. Att hudfärg, hårfärg eller formen på näsan och ögonen inte spelar någon roll är en myt. Det spelar roll - fast inte för oss som har runda ögon, klen pigmentering och så vidare.
Så kanske ska vi ställa just den frågan. Hur känns det att ha god syn och hörsel, heta Axelsson, vara man, heterosexuell, medelklass, arbetsför, neurotypisk och aldrig ha sett spårvagnen åka ifrån dig för att du är rullstolsburen? Jag tror att många skulle bli lite nervösa inför såna frågor. "Vad menar du - jag är väl ingen särskild? Jag är som folk är mest." Ja, just det, du ser inte normen, för du ser genom normen (förlåt om jag ännu en gång drar upp den där sentensen). Normen är till synes lika naturlig och osynlig som luften vi andas. Så vi behöver ett slags queerperspektiv här.
Jag tar trappan upp till torget i Vällingby i språng, två steg i taget och njuter av att jag kan göra det. Jag är trevlig i affären, för jag har ett språk att vara trevlig med. Jag har skrivit till några lärare i skolan att de inte får bryta mot skollagen och inte låta sex elever vara med på diskot. Jag fick rätt. När jag talar brukar folk lyssna, för jag utstrålar nåt slags auktoritet och är ju man. Jag vill gärna åka till min vän i San Francisco och behöver inte då oroa mig för att utsättas för särskilda säkerhetskontroller på vägen. Jag slipper den ständiga frågan om jag inte egentligen tycker att det är okej att säga "negerboll". Och när jag tar tunnelbanan hem från SLM oroar jag mig inte för att min klänning är för kort och jag är för full för att känna mig trygg. Ser bra gör jag också. Ja, där har ni ett litet axplock ur mina privilegier.
Hur det känns? Det känns finfint, tackar som frågar. Och riktigt ruttet. Jag ser ju kontrasterna. Jag föresätter mig att hålla käften så länge som det bara är mänskligt möjligt för att mina kurskamrater ska få tala fritt. Och jag märker ju hur smarta och roliga de är. Så varför talar så många av dem med små bokstäver? Jag irriterar mig i smyg, vill säga: "Men kom igen! Sitt inte där och pip - sjung ut! Du är ju jättebra." Lyckligtvis håller jag inne även med det...
Ja, jag ser kontrasterna, överallt. I skolan, på Coop, på universitetet, på tunnelbanan. Tro inte att jag inte är glad att jag är normalviktig eller vit eller medelklassman, det är jag. Men jag hatar det här segregerade klassamhället. Framför allt hatar jag såna som Paulina Neuding och andra av hennes ull: proppmätta, privilegierade och trångsynta som vill införa språktester eller som yrar om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. De borde veta bättre, de borde granska sig själva lite. Höhöande homofober hatar jag också, men har ändå lättare att förstå den som inte faktiskt inte vet bättre, som lever i för snäva cirklar. Det är ju det som är botemedlet mot fördomar, föga förvånande med tanke på ordets konstruktion. Man dömer först, men det går ju att lära om. Som den där vit makt-bruden som tog jobb på dagis och blev så fäst vid lille Ahmed som satt i hennes knä. Inte kunde hon hata honom. Ja, det finns solskenshistorier, otaliga exempel på hur fördomsfulla människor tänker om när de möter verkligheten. Som den australiska dokumentär jag just översätter, där en samling privilegierade får byta plats med de där avskydda båtflyktingarna. Så visst är det möjligt att omvända till och med en Sd-sympatisör. Fast de mest är vidriga, korkade och obildade skåningar - en fördom jag har.
Det finns experiment där man har belagt att utbytta ord kan motverka fördomar. Den amerikanska försvarsmakten har framgångsrikt bekämpat motsättningar mellan olika etniska grupper, motsättningar som har fått dödliga konsekvenser tidigare. Det finns massor man kan göra. Därför blir jag lite trött när stolpskott som det nuvarande @sweden-kontor på Twitter skämtar om aidsbögar och omvärlden applåderar. Hon är ju så befriande ärlig, liksom! Nej, det är inte befriande, tvärtom. Det är beklämmande, vilket Christofer Laurin har beskrivit så bra i Från enfald till mångfald.
Vi behöver verkligen mindre enfald just nu, just här. Så upphör genast med de där debila "Jag är inte X, men..." är ni snälla. Ta en titt på er själva i stället och tänk att ni kanske tillhör den majoritet som är minoritetens miljö.
onsdag 13 juni 2012
Pridepepp
Snart är det Stockholm Pride igen. Fjolårets var en stor besvikelse på grund av den idiotiska idén med gratis entré till Kungsträdgården vilket gjorde parken till allt annat än den fredade zon den är tänkt att vara. Jag vara så irriterad att jag helt tappade lusten att gå i paraden, vilket är första gången på många år. Men nu glömmer vi det! Prideparken är tillbaka till kära gamla Tanto och allt kan vara som vanligt igen, fast förhoppningsvis ännu bättre.
Årets officiella Stockholm Pridelåt är Lena Philipssons Du följer väl med, och den är väl inte så tokig. Men jag retar mig förstås på den inledande raden "Du följer väl med / jag vill inte vara själv". Vem ska vara det åt dig, menar du? Det är som att sova själv, vilket många också säger.
Men okej, jag ska sluta gnälla. I stället tänker jag länka till Pridelåten från 2002 med Christer Björkman m.fl: La Vie (This is my life) som innehåller allt en bra Pridelåt ska ha, inklusive Gudrun Schyman och en representant för Dykes on Bikes. Helt ljuvlig!
Ja, nu skulle jag väl ha en widget/gadget eller vad det nu heter för att visa klippet direkt i bloggen, men jag orkar inte leta. Ni kan gott klicka. Och är ni ändå i farten, kolla in Kom ut med After Dark, en annan Pridelåt. Även här får man den rätta känslan, även om man inte slipper lite Lena Ph i början, dock i dragvarianten.
Slutligen: min stora favorit alla kategorier när det gäller Pridelåtar: I Am What I Am!
Det är ditt liv - kom ut!
Var stolt!
Och du hänger väl med i paraden?
torsdag 7 juni 2012
Vi som inte använder glasögon
Klyschan "glasögon = intellektuell" verkar leva vidare. Sätt på dig ett par brillor och håll gärna en penna i handen så hajar vi andra. Du är inte bara snygg, du är smart!
Den manlige dumsnuten gör ofta så i filmens värld: han tar på sig glasögon för att höja sin prestige. Hur den kvinnliga glasögonormen gör på film vet vi alla: hon tar av sig dem, släpper ut håret och vips är hon förvandlad till en sensuell kvinna, d.v.s. en riktig kvinna. Ja, om hon inte är någons chef, alltså en riktig häxa. Då kan hon möjligtvis få tappa dem och bli jätte-jätteförvirrad och förnedrad. Där fick hon, hon som inbillade sig att hon hade makt.
Men nu finns det en ny trend: var ett sensuellt vilddjur och ha glasögon! Samtidigt! Jag tror att de stora modehusen har haft genuskonsulter (amerikanska dito, vill säga). Se bara på dessa lättjefullt lockande pumor med fönsterglas i bågarna nedan.
Men här är alltså kavalkad på folk som inte använder glasögon och därför gör reklam för - glasögon.
Den manlige dumsnuten gör ofta så i filmens värld: han tar på sig glasögon för att höja sin prestige. Hur den kvinnliga glasögonormen gör på film vet vi alla: hon tar av sig dem, släpper ut håret och vips är hon förvandlad till en sensuell kvinna, d.v.s. en riktig kvinna. Ja, om hon inte är någons chef, alltså en riktig häxa. Då kan hon möjligtvis få tappa dem och bli jätte-jätteförvirrad och förnedrad. Där fick hon, hon som inbillade sig att hon hade makt.
Men nu finns det en ny trend: var ett sensuellt vilddjur och ha glasögon! Samtidigt! Jag tror att de stora modehusen har haft genuskonsulter (amerikanska dito, vill säga). Se bara på dessa lättjefullt lockande pumor med fönsterglas i bågarna nedan.
Men här är alltså kavalkad på folk som inte använder glasögon och därför gör reklam för - glasögon.
söndag 3 juni 2012
Ibland har majoriteten rätt
Jag har en bekännelse: Jag kastade ett papper i korridoren på gymnasiet där jag gick. Det låter kanske inte så farligt, men en klasskamrat sa åt mig att plocka upp det. Det gjorde jag inte. Han var scout, ägnade sig åt klättring och var en allmän tönt, tyckte jag. Han brukade till exempel slå upp fönstren i klassrummet för att släppa in frisk luft - till allas förtret. Vi ville att det skulle vara så där muggigt som vi var vana vid.
FF till tv-serien "The Wire" som jag översatte det mesta av. I en scen får Prez, f.d. snut, numera lärare, veta att det är bättre om fönstren är stängda, för då blir eleverna lagom slöa och mer lätthanterliga.
REW till skolkorridoren. Min upprörde klasskamrat drog till med en vanlig variant av Kants kategoriska imperativ efter att jag sagt nåt om att det ju fanns städare: "Tänk om alla gjorde som du!" Jag svarade spontant: "Då vore jag väl dum om jag gjorde annorlunda." Plats för skratt bland de andra kamraterna. Ett noll till Niklas mot tönten.
Ja, sen gick det en tid. Tönten fick det lite svårare, och inte bara han. Några av killarna började bli riktigt jävla otrevliga och stämningen i klassen rasade. Jag ville hoppa av skolan och gick till kuratorn. Ett av de skäl jag anförde var den dåliga stämningen i klassen. Kuratorn ställde lite fler frågor och det kröp fram att vissa helt enkelt betedde sig oacceptabelt. Hon kallade dem till samtal. Mobbningen upphörde innan den hade tagit riktig fart (det är i alla fall så jag minns det). Jag hoppade av i alla fall, bytte tillbaka till min gamla skola, gick om höstterminen - och hoppade av igen. Det var nog hela skolsituationen som var felet. Nå, det ordnade sig till det bästa, för jag tentade av alla ämnen och var sen fri att göra... Vad det nu var. Ingenting särskilt, tror jag.
FF igen, en hel massa år: Min klasskamrat besteg, som en av mycket få svenskar, Mount Everest. Undrar vad de där "balla killarna" tänkte när de fick läsa om det i tidningen. Själva blev jag glad å hans vägnar och stolt över att en gång ha känt honom - och mindre stolt över det där kastade papperet och min "kvicka" replik. Han hade förstås rätt. Felet var bara att han resonerade som en vuxen bland omogna barnrumpor.
Nu ska jag komma till saken och försöka diskutera det rubriken flaggar för: när majoriteten har rätt. Hur vet man när majoriteten har rätt? Den har ju ofta fel, och ett resonemang i stil med "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag" låter tjusigt men ställer rätt höga krav på individens styrka. Det är alltid lättare att tillhöra normen, vilket leder till att många faller för grupptryck, faller för starka ledare som representerar gruppen och normen, sätter sin etik åt sidan och exempelvis begår krigsbrott. Efteråt säger man: "Jag lydde ju bara order." Men det har visat sig att exempelvis tyska soldater under andra världskriget faktiskt ofta kunde vägra att mörda utanför protokollet utan att för den skull bli skjutna som förrädare. Man ska inte alltid bara lyda order - såklart.
Hur gör du om du är polis och får beskedet att du ska bistå vid en vräkning? Familjen har förverkat sin hyresrätt och ska nu avhysas. Socialtjänsten har försökt hjälpa dem - eller inte - och befarar, på goda grunder, att det kommer att bli upprörda scener när flyttgubbarna packar in familjens ägodelar och kör dem till ett lager. Familjen har barn. De har ingen lösning på sin bostadssituation utan blir helt enkelt hemlösa. Det borde inte få hända, barn borde inte få vräkas, men det är ett faktum.
Tja, du kan ju säga dig att det här tänker jag fan inte medverka till, för det är ju inte klokt! Samtidigt vet du att du därmed bara skyfflar över det här smutsiga görat till en kollega. Familjen kommer att bli vräkt med eller utan din medverkan. Du kommer att kallas till ett samtal med en överordnad som ifrågasätter din lämplighet som polis. Det kan bli tal om disciplinåtgärder. Ska du ändå följa ditt samvete? Eller ska du ge dig dit med tungt hjärta och föresätta dig att göra vad du kan för att trösta, för att skydda och ställa till rätta det lilla du kan? Kanske kan du hjälpa familjen på nåt sätt.
Det finns ju annat du kan göra, efteråt. Du kan skriva en ögonvittnesskildring av en situation som egentligen inte borde få finnas och försöka få den publicerad. Du kan diskutera med dina kolleger - tänk om ni gemensamt kan bilda en grupp, "Poliser mot vräkning" eller så? Opinionsarbete är inte förbjudet för en polis. Ja, eller också kan du säga upp dig. Det går väl att hitta ett annat jobb.
Jag är glad att jag inte är polis. Hur skulle jag göra i en sån här situation? Hur skulle jag göra om dagens uppgift var att lyfta bort demonstranter utanför ett av Migrationsverkets förvar så att de där iranska bögarna kunde utvisas? Hur känns det att "bara lyda order" inför en grupp upprörda medmänniskor som har lyxen att följa sitt samvete och demonstrera mot demokratiskt fattade beslut, som vågar bedriva civil olydnad, som visar sin solidaritet med de där livrädda stackarna som man själv sympatiserar med? Tja, antingen förhärdar man sig väl och säger sig att utvisningsbeslutet är fattat av Migrationsverket på ett rättssäkert sätt, eller så... Ja, vad? Ordervägrar man? Hoppar man av? Slutar som polis? Kräver av ledningen att få slippa vissa arbetsuppgifter som strider mot ens etik?
Eller anta att du själv är bög eller flata. Du har kommit ut inför dina kolleger och gått med i Gaypolisen. Du får utstå gliringar, kanske diskriminering och negativ särbehandling. "Passa er för att duscha med X, haha." Men du biter ihop och står på dig. För första gången går du i Prideparaden. Och så möts du av det här:
Hur känns det? Du ifrågasätts nu inte bara av dina kolleger, utan av några som borde vara din ingrupp. Du är inte välkommen i Familjen. Och hur är det nu, har du medverkat till att utvisa flyktingar, och i så fall varför?
Jag skrev tidigare om lyxen att följa sitt samvete. Här har vi ett exempel på det. Anarcho Prides deltagare är inte poliser och slipper därmed de dilemman som de jag har skisserat ovan. De skulle aldrig söka till Polishögskolan, för de ser hur polisen är en del av den repressiva maktapparat som diskriminerar och utvisar. Polisen är fienden, maktens hantlangare.
Har de rätt eller fel? Om de har rätt, ska ingen polis finnas, eller en annan polis? Organiserad av vem, lydande vilka regler?
Det finns andra som inte delar deras maktanalys, som inte ser polisen som fienden, men som gång på gång blir diskriminerade av enskilda poliser, för många gånger för att det ska vara en ren slump eller "enskilda rötägg". Det finns poliser som letar problem där de anser att de bör finnas, det vill säga bland invandrare. Och den som söker skall finna. Om man gör 100 raider bland invandrarungdomar och 3 mot ungdomar i Djursholm kommer man att hitta fler brott i den förra gruppen, vilket motiverar fler ingripanden och bekräftar teorin att invandrare begår fler brott. Det syns ju i statistiken, liksom. Att de vanliga, hyggliga och trevliga medelklassungdomarna oftast går fria blundar man för, liksom att invandrare diskrimineras i hela rättskedjan.
Så ja, det finns problem med strukturell diskriminering. Detta måste bekämpas. Polisen måste jobba med utbildning och antidiskrimineringsarbete. Visst finns det rasister och homofober bland polisen som i alla andra yrkesgrupper. De ska lägga ner, eller lyftas bort. Men själv tycker jag nog att vi på det stora hela kan vara glada att vi har de poliser vi har. Och om vi nu anser att ett utvisningsbeslut är fel ska vi inte skjuta budbäraren. Vi kan inte kräva av enskilda poliser att de ska gå emot ledningsbeslut eller vara fria att följa sitt samvete, för då måste samma princip gälla homofoba, kvinnofientliga eller rasistiska poliser.
Men det återstår ändå ett problem, det om majoriteten har rätt eller inte. Sverige är en representativ demokrati. Vi har valt Alliansen - tyvärr. (Och om vi nu får ett regeringsskifte vid nästa val kommer ett gäng folkpartister etc. att känna samma sak, men bita ihop.) Ytterst, och i teorin, är varje avvisning ett resultat av folkviljan. Vi har ju valt de politiker som har utformat den lagstiftning Migrationsverket har att verkställa. Under förutsättning att de enskilda miggorna följer verkets riktlinjer borde vi inte ha rätt att protestera.
Men det känns lite magstarkt att dra det så långt, eller hur? Så ytterligt demokratiskt kanske vi inte bör resonera. Upphör vårt samhällsansvar, vår solidaritet med våra medmänniskor, vid valurnorna? Knappast. Regeringar och myndigheter kommer alltid att fatta beslut vi inte hade kunnat förutse eller önskat. Hur folkviljan ser ut är inte så enkelt att avgöra. Om alla vore fullt informerade om hur långtgående diverse FRA-lagar och Ipreddirektiv kränker vår integritet skulle knappast riksdagen kunna genomföra dem.
Och det behövs alltid människor som väcker opinion, demonstrerar, genomför civil olydnad - eller ytterst bryter mot lagen om dess konsekvenser hotar människoliv. Det behövs väckarklockor, det behövs strukturella analyser. Det finns massor att göra, som att se till att inga barn vräks, att ingen utvisas till ett land den har haft tungt vägande skäl att fly. Men skjut inte på budbärarna, för det är både kontraproduktivt och politiskt omoget. Revolutionen är inte nära, kamrater. Den kanske aldrig kommer. Vi kanske kommer att få leva med en representativ demokratis fördelar och nackdelar under överskådlig tid. Det känns troligt.
Så rikta er vrede mot rätt personer, ni som har lyxen att än så länge fullt ut leva som ni lär. Det är ju inte helt säkert att ni alltid kommer att följa er politiska övertygelse i er vardag och ert jobb. Och kanske står då era barn där med en liknande banderoll.
FF till tv-serien "The Wire" som jag översatte det mesta av. I en scen får Prez, f.d. snut, numera lärare, veta att det är bättre om fönstren är stängda, för då blir eleverna lagom slöa och mer lätthanterliga.
REW till skolkorridoren. Min upprörde klasskamrat drog till med en vanlig variant av Kants kategoriska imperativ efter att jag sagt nåt om att det ju fanns städare: "Tänk om alla gjorde som du!" Jag svarade spontant: "Då vore jag väl dum om jag gjorde annorlunda." Plats för skratt bland de andra kamraterna. Ett noll till Niklas mot tönten.
Ja, sen gick det en tid. Tönten fick det lite svårare, och inte bara han. Några av killarna började bli riktigt jävla otrevliga och stämningen i klassen rasade. Jag ville hoppa av skolan och gick till kuratorn. Ett av de skäl jag anförde var den dåliga stämningen i klassen. Kuratorn ställde lite fler frågor och det kröp fram att vissa helt enkelt betedde sig oacceptabelt. Hon kallade dem till samtal. Mobbningen upphörde innan den hade tagit riktig fart (det är i alla fall så jag minns det). Jag hoppade av i alla fall, bytte tillbaka till min gamla skola, gick om höstterminen - och hoppade av igen. Det var nog hela skolsituationen som var felet. Nå, det ordnade sig till det bästa, för jag tentade av alla ämnen och var sen fri att göra... Vad det nu var. Ingenting särskilt, tror jag.
FF igen, en hel massa år: Min klasskamrat besteg, som en av mycket få svenskar, Mount Everest. Undrar vad de där "balla killarna" tänkte när de fick läsa om det i tidningen. Själva blev jag glad å hans vägnar och stolt över att en gång ha känt honom - och mindre stolt över det där kastade papperet och min "kvicka" replik. Han hade förstås rätt. Felet var bara att han resonerade som en vuxen bland omogna barnrumpor.
Nu ska jag komma till saken och försöka diskutera det rubriken flaggar för: när majoriteten har rätt. Hur vet man när majoriteten har rätt? Den har ju ofta fel, och ett resonemang i stil med "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag" låter tjusigt men ställer rätt höga krav på individens styrka. Det är alltid lättare att tillhöra normen, vilket leder till att många faller för grupptryck, faller för starka ledare som representerar gruppen och normen, sätter sin etik åt sidan och exempelvis begår krigsbrott. Efteråt säger man: "Jag lydde ju bara order." Men det har visat sig att exempelvis tyska soldater under andra världskriget faktiskt ofta kunde vägra att mörda utanför protokollet utan att för den skull bli skjutna som förrädare. Man ska inte alltid bara lyda order - såklart.
Hur gör du om du är polis och får beskedet att du ska bistå vid en vräkning? Familjen har förverkat sin hyresrätt och ska nu avhysas. Socialtjänsten har försökt hjälpa dem - eller inte - och befarar, på goda grunder, att det kommer att bli upprörda scener när flyttgubbarna packar in familjens ägodelar och kör dem till ett lager. Familjen har barn. De har ingen lösning på sin bostadssituation utan blir helt enkelt hemlösa. Det borde inte få hända, barn borde inte få vräkas, men det är ett faktum.
Tja, du kan ju säga dig att det här tänker jag fan inte medverka till, för det är ju inte klokt! Samtidigt vet du att du därmed bara skyfflar över det här smutsiga görat till en kollega. Familjen kommer att bli vräkt med eller utan din medverkan. Du kommer att kallas till ett samtal med en överordnad som ifrågasätter din lämplighet som polis. Det kan bli tal om disciplinåtgärder. Ska du ändå följa ditt samvete? Eller ska du ge dig dit med tungt hjärta och föresätta dig att göra vad du kan för att trösta, för att skydda och ställa till rätta det lilla du kan? Kanske kan du hjälpa familjen på nåt sätt.
Det finns ju annat du kan göra, efteråt. Du kan skriva en ögonvittnesskildring av en situation som egentligen inte borde få finnas och försöka få den publicerad. Du kan diskutera med dina kolleger - tänk om ni gemensamt kan bilda en grupp, "Poliser mot vräkning" eller så? Opinionsarbete är inte förbjudet för en polis. Ja, eller också kan du säga upp dig. Det går väl att hitta ett annat jobb.
Jag är glad att jag inte är polis. Hur skulle jag göra i en sån här situation? Hur skulle jag göra om dagens uppgift var att lyfta bort demonstranter utanför ett av Migrationsverkets förvar så att de där iranska bögarna kunde utvisas? Hur känns det att "bara lyda order" inför en grupp upprörda medmänniskor som har lyxen att följa sitt samvete och demonstrera mot demokratiskt fattade beslut, som vågar bedriva civil olydnad, som visar sin solidaritet med de där livrädda stackarna som man själv sympatiserar med? Tja, antingen förhärdar man sig väl och säger sig att utvisningsbeslutet är fattat av Migrationsverket på ett rättssäkert sätt, eller så... Ja, vad? Ordervägrar man? Hoppar man av? Slutar som polis? Kräver av ledningen att få slippa vissa arbetsuppgifter som strider mot ens etik?
Eller anta att du själv är bög eller flata. Du har kommit ut inför dina kolleger och gått med i Gaypolisen. Du får utstå gliringar, kanske diskriminering och negativ särbehandling. "Passa er för att duscha med X, haha." Men du biter ihop och står på dig. För första gången går du i Prideparaden. Och så möts du av det här:
Hur känns det? Du ifrågasätts nu inte bara av dina kolleger, utan av några som borde vara din ingrupp. Du är inte välkommen i Familjen. Och hur är det nu, har du medverkat till att utvisa flyktingar, och i så fall varför?
Jag skrev tidigare om lyxen att följa sitt samvete. Här har vi ett exempel på det. Anarcho Prides deltagare är inte poliser och slipper därmed de dilemman som de jag har skisserat ovan. De skulle aldrig söka till Polishögskolan, för de ser hur polisen är en del av den repressiva maktapparat som diskriminerar och utvisar. Polisen är fienden, maktens hantlangare.
Har de rätt eller fel? Om de har rätt, ska ingen polis finnas, eller en annan polis? Organiserad av vem, lydande vilka regler?
Det finns andra som inte delar deras maktanalys, som inte ser polisen som fienden, men som gång på gång blir diskriminerade av enskilda poliser, för många gånger för att det ska vara en ren slump eller "enskilda rötägg". Det finns poliser som letar problem där de anser att de bör finnas, det vill säga bland invandrare. Och den som söker skall finna. Om man gör 100 raider bland invandrarungdomar och 3 mot ungdomar i Djursholm kommer man att hitta fler brott i den förra gruppen, vilket motiverar fler ingripanden och bekräftar teorin att invandrare begår fler brott. Det syns ju i statistiken, liksom. Att de vanliga, hyggliga och trevliga medelklassungdomarna oftast går fria blundar man för, liksom att invandrare diskrimineras i hela rättskedjan.
Så ja, det finns problem med strukturell diskriminering. Detta måste bekämpas. Polisen måste jobba med utbildning och antidiskrimineringsarbete. Visst finns det rasister och homofober bland polisen som i alla andra yrkesgrupper. De ska lägga ner, eller lyftas bort. Men själv tycker jag nog att vi på det stora hela kan vara glada att vi har de poliser vi har. Och om vi nu anser att ett utvisningsbeslut är fel ska vi inte skjuta budbäraren. Vi kan inte kräva av enskilda poliser att de ska gå emot ledningsbeslut eller vara fria att följa sitt samvete, för då måste samma princip gälla homofoba, kvinnofientliga eller rasistiska poliser.
Men det återstår ändå ett problem, det om majoriteten har rätt eller inte. Sverige är en representativ demokrati. Vi har valt Alliansen - tyvärr. (Och om vi nu får ett regeringsskifte vid nästa val kommer ett gäng folkpartister etc. att känna samma sak, men bita ihop.) Ytterst, och i teorin, är varje avvisning ett resultat av folkviljan. Vi har ju valt de politiker som har utformat den lagstiftning Migrationsverket har att verkställa. Under förutsättning att de enskilda miggorna följer verkets riktlinjer borde vi inte ha rätt att protestera.
Men det känns lite magstarkt att dra det så långt, eller hur? Så ytterligt demokratiskt kanske vi inte bör resonera. Upphör vårt samhällsansvar, vår solidaritet med våra medmänniskor, vid valurnorna? Knappast. Regeringar och myndigheter kommer alltid att fatta beslut vi inte hade kunnat förutse eller önskat. Hur folkviljan ser ut är inte så enkelt att avgöra. Om alla vore fullt informerade om hur långtgående diverse FRA-lagar och Ipreddirektiv kränker vår integritet skulle knappast riksdagen kunna genomföra dem.
Och det behövs alltid människor som väcker opinion, demonstrerar, genomför civil olydnad - eller ytterst bryter mot lagen om dess konsekvenser hotar människoliv. Det behövs väckarklockor, det behövs strukturella analyser. Det finns massor att göra, som att se till att inga barn vräks, att ingen utvisas till ett land den har haft tungt vägande skäl att fly. Men skjut inte på budbärarna, för det är både kontraproduktivt och politiskt omoget. Revolutionen är inte nära, kamrater. Den kanske aldrig kommer. Vi kanske kommer att få leva med en representativ demokratis fördelar och nackdelar under överskådlig tid. Det känns troligt.
Så rikta er vrede mot rätt personer, ni som har lyxen att än så länge fullt ut leva som ni lär. Det är ju inte helt säkert att ni alltid kommer att följa er politiska övertygelse i er vardag och ert jobb. Och kanske står då era barn där med en liknande banderoll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
