När män har för korta shorts

Vem är snyggingen på bilden här? Bögikonen? Ser ni det inte direkt får ni svaret längst ned.

Tänk er ett par långbyxor på honom så känns han genast allt annat än bögig. Hela maskuliniteten, eller bristen på densamma, kan alltså sitta i byxorna. Shorts på män ska vara långa, annars är mannen antingen omanlig, det vill säga feminin, det vill säga bögig, eller så gör han sig till allmänt åtlöje genom att inte förstå koden eller inte bry sig om den. Han är en fult klädd tönt. Eller en fult klädd bög, om man sätter på sig den heterosexuella blicken. Här kommer nästa exempel, en basketspelare.

Hans shorts är också korta, men inte åtsittande. De har en funktion och är inte så mycket till för att framhäva hans rumpa eller paket som att vara bekväma att spela i. Att han ägnar sig åt idrott gör honom till en idrottsman, ett av de hegemoniska maskulinitetsidealen. Inte är väl han bög? För det är ju inte idrottsmän, utom särfall som Anton Hysén. Men han sitter liksom lite fjolligt. Nåt misstänkt är det trots allt.

Jag kanske ska säga nåt om hegemoni innan jag går vidare. Enligt ordboken betyder det "ledarställning" och kan till exempel användas om staters dominerande ställning, som Storbritanniens under 1800-talet. Men enligt marxistisk teori är det även den makt över samhällssyn och människoskyn som den ledande klassen utövar (förutom den ekonomiska och politiska). Antonio Gramsci var väl den som gjorde begreppet känt. En hegemonisk bild av, låt säga, människan som en fritt väljande och rationell individ är inte bara dominerande, den är också mer eller mindre osynlig. Den är så allestädes närvarande i våra medvetanden att den framstår som naturlig och oundviklig.

På samma sätt är det med maskulinitet. Den maskulinitet som innehar ledartröjan är den som får våra medier att hylla Zlatan, inte bara som fotbollsspelare, utan som ett slags halvgud, en man vill vara nära, en man vill efterlikna. Andra exempel på hegemoniska maskulinitetsideal är den framgångsrike affärsmannen, politikern som far runt i världen och skakar tass med statsöverhuvuden, eller pokermiljonären, kärnfysikern (alla kärnfysiker är såklart män) och så vidare. Nu kan tyvärr inte alla män nå upp till dessa ideal, men även en bollrädd, rund pojke med glasögon som alltid blir vald sist på gympan tenderar att heja på sitt landslag. Man förenas för en stund i ett broderskap som går ut på att hylla de starka. Sen återgår allt till det vanliga. Behöver jag säga att heterosexualitet ingår i det hegemoniska manlighetsidealet?

Med ovanstående i åtanke inser man att det här är är ännu en man som gör bort sig:

Han är musiker, ett maskulinitetsideal. Ändå blir det så fel. Bilden brukar visas i diverse sammanställningar över De sämsta skivomslagen. Jisses, han tänker att han ska vara lite sexig och relalalaxad, men förstår inte att den homofoba blicken genast gör honom till bög. Stackars jävel, liksom. Vilken tönt. Eller så är han verkligen bög och vad har han då i offentligheten att göra?

Nästa bild:

Visst är det här en maskulin man? Han stirrar nästintill aggressivt in i kameran. Han skiter i vad du tycker, och förresten är han upptagen av att äta ett äpple. Han är kortklippt, muskulös och har glajorna uppkörda i hårfästet. Miljön är allt annat än insmickrande - inte poserar han väl? Eller också gör han just det. För allt som är rätt med honom blir så fel eftersom han visar rumpan i sina Daisy Dukes, alltså avklippta och avslöjande jeans. Så här ser förresten självaste Daisy Duke ut, en tv-seriekaraktär, spelad av Catherine Bach:

I vårt samhälle är det helt okej att se ut så här. Hon är ju kvinna, och ju mer en kvinna visar av sin kropp, desto bättre. Hon kanske inte skulle få dela skrivbord med Annika Falkengren, men va fan. Hon har ju sitt eget kapital i form av sin kropp, sitt långa hår och sina symmetriska drag. Vem den heterosexuelle mannen skulle föredra som sexualpartner behöver man inte fundera länge på. Maskulinitetsidealet kräver ett motsvarande femininitetsideal, och så här ser det ut.

Jag ska inte skriva så mycket mer. Nedan följer ett antal bilder av män i "för korta" shorts, och jag hoppas att ni ser på dem med en viss förståelse, kanske rentav ömhet? Det här är ju män som faller utanför normen. Vissa gör det med stolthet, åtminstone i en Prideparad. Andra tänker kanske inte så mycket på normen. Alla får finnas. Ingen ska behöva hånas. Vissa av dem är snygga, tycker jag.

Jo, mannen längst upp? Det är John Wayne. Apropå hegemonisk maskulinitet.

Vara, bliva, heta, kallas

Du känner det namn de gav dig,
men inte det namn du har.

Självklarheternas bok

Ja, så inleds José Saramagos bok "Alla namnen", en av hans allra bästa. Men vad menar han? Är det bara en ordlek, som den fiktiva "Självklarheternas bok" antyder? Eller handlar det om en subtil skillnad mellan att bli tilldelad ett namn kontra att "ha" det? Hur kan man ha ett namn om ingen har givit en det? Citatet dök upp i mitt minne för att jag ville skriva lite om identitet - igen. Jag har gjort det många gånger, men blir just inte mycket klokare för det. Så nu gör jag ett försök igen.

Ni som har barn i er närhet känner nog igen hur de leker med identiteter. Leken är högt verklig för dem: de är verkligen läskiga monster, hemlösa barn eller popsångare. Men bara ett tag, så länge de själva vill. Frågar man: "Är du ett läskigt monster?" kan svaret alltså bli att det är de inte alls. De är bara sig själva. Och när de är bara sig själva säger de vad de heter. De identifierar sig alltså med det namn de har fått, de känner det namn vi gav dem. Men om man skulle be dem att lägga ut texten lite mer om varför de just heter si eller så skulle de bli svarslösa. Skulle man envisas (det rekommenderar jag inte) skulle de säkert bli alltmer frusterade och rådvilla. För namnet är ju godtyckligt trots att det känns självklart. Alla namn är godtyckliga. Vi tittar ut genom fönstret och ser ett träd. Men det finns ingenting i trädet som motiverar att vi inte lika gärna kunde kalla det "druck" eller "karv". Såklart.

När barnen blir lite större upptäcker de till sin förvåning att, låt säga, mamma inte bara heter "mamma" utan även ett personnamn. Det känns smått löjeväckande. Som om hon skulle ha ett liv och en funktion utanför familjen! Samma sak gäller när små barn träffar någon ur förskolans personal på stan. Vad tusan gör X här? X finns ju bara på dagis, liksom. Men man vänjer sig. Tydligen kan mamma finnas i en annan värld än den bekanta. Tydligen kan man vara en annan utan att det är en lek. Kanske kan man själv bli något annat än det man är, alltså det man heter och kallas. Men kopplingen till teorier om sociala konstruktioner är inte precis välutvecklad. Och det är inte så konstigt, för vi som betecknar oss som vuxna kan också ha en naiv bild av vår identitet. Vi är inte bara våra namn, inte bara våra funktioner i familjen utan även vår yrkesroll om vi har en, eller vår funktionsnedsättning cm vi har en. Vi är vår sjukdom, vår sexuella "läggning", vår ålder, vår kropp, vårt kön, vår socioekonomiska status, vårt kulturella kapital och så vidare.

"Naivt", skriver jag, och med det menar jag oreflekterat, oproblematiserat. Så fort vi börjar problematisera och ifrågasätta vår identitets parametrar hamnar vi i beråd. Ofta väcks grubblerierna när någon tillskriver oss en identitet eller frågar efter den, precis som när jag frågar min son om han är ett läskigt monster och han redan har gått ur leken och alltså värjer sig mot den beteckningen. "Du som är [fyll i valfri ålder] borde verkligen klara det där." "Är inte du lesbisk?" "Ska du säga, som är medelklass!" Ni känner nog igen känslan även om just de här få exemplen inte stämmer in på er. Man värjer sig spontant. Man vill inte vara ditten och datten, för så enkelt är det inte. Nej, du ska inte tro att du känner mig, och jag betackar mig för dina etiketter. Jag är så mycket mer än det där. Jag är ju jag. Jag vill inte kännas vid det namn jag har, kostymen känns för trång.

Så om "Karl kallas Kalle", vilket jag fick lära mig i skolan som ett exempel på predikatsfyllnad, det som kommer efter vara, bliva, heta eller kallas (bland annat), är det måhända användbart som grammatisk analys. Men jag är ingen jävla predikatsfyllnad. "Niklas är bisexuell" är en mening som får mig att rysa. För det är inte bara att konstatera fakta, det är att tilldela mig ett helt paket av förväntade attityder, praktiker och känslor. Det kan också vara förminskande, eftersom "-sexuell" i det här fallet bara anger vilka jag attraheras av eller har sex med. Och inte bryr ni er om vem jag hoppar i säng med, liksom: en av de vanligaste replikerna från personer som vill visa sig fördomsfria. Men det kan lika gärna vara ett uttryck för otålighet. Ska de där verkligen behöva tjata så om vilka de knullar? Måste vi ha en hel parad, en hel vecka, där allehanda avvikare trycker upp det som borde vara privat i fejset på oss andra? Vi som inte är läderbögar eller dykes on bikes eller polyamorösa eller transpersoner vill inte bli överinformerade. Vi har minsann ingen parad.

Nej, för normen är självklar, naturlig och osynlig: som luften vi andas. Vi blir bara medvetna om hur mycket avgaser bilar släpper ut när det är iskallt ute och vi kan se gråvita avgasmoln välla fram. Fånigt, förstås - vi vet ju att avgaserna finns där, och att de är osynliga i normala fall innebär inte att de inte finns. Men det är det Prideveckan handlar om: att synliggöra. Och det är därför jag kan påstå att jag är bisexuell eller twittra om att jag har varit på SLM. Det är en politisk handling där jag för en stund leker att min bisexualitet har större bäring på mitt liv än den egentligen har. Jag vill bara påminna om det. Vrida ner temperaturen en smula så att avgasmolnet blir synligt. Få er som tillhör normen att för ovanlighetens skull se normen och kanske tänka en smula på er egen identitet, det namn ni så sällan tänker på att ni har.

Egentligen vet vi ju alla det här. Livet ryms inte i en Twitterbiografi eller annan presentationstext. Nej, även om vi skriver en hel "På spaning efter den tid som flytt" har vi bara börjat yxa till något som liknar en rättvisande representation av oss själva. Vem jag är har jag det absoluta tolkningsföreträdet till. Min identitet och din identitet är situationsbunden, relativ, rörlig över tid, rentav flyktig. Så fort man studerar en foton som en partikel börjar den krångla och vilja vara en vågrörelse i stället, och vice versa. Så fort man börjar skriva en självbiografi blir det fiktion. Så fort man börjar minnas detaljer ur sitt liv ändrar de skepnad i form av en tolkning utifrån nuet. Så fort jag slår fast att jag älskar människor märker jag att jag hatar alla jävlar. Och, återigen, vice versa.

Det nog så att vi bestäms mer av kringliggande strukturer än vi vill erkänna. När vi värjer oss mot normen förhåller vi oss lik förbannat till normen. Och normen är inte bara det normala i betydelsen det vanligaste, utan det förväntade och önskvärda. Man kan längta efter att få tillhöra en norm man inte ens gillar, att få vara en i gänget - ett gäng man avskyr. Men det är alltid "bättre", d.v.s. enklare, att tillhöra normen än att stå utanför den. Samtidigt är det ett omöjligt projekt, för det är bara ytterst få som till exempel känner sig som "riktiga män" i förhållande till det hegemoniska maskulinitetsidealet. De kanske är kassa på fotboll, skäms över storleken på sin penis eller kulmage, inte har råd att bo på det bästa hotellet utomlands, har småljugit om sin kompetens, känner sig som dåliga älskare och fäder, börjar tappa håret, känner sig som småpojkar när de får en utskällning av chefen. De kanske bara vill sitta hemma i pyjamas och titta på "Landet runt". Ja, det är rätt trösterikt att tänka sig att maskulinitetsparametern i identitetsbygget är mycket bräckligare än man kan tro.

Inte ens normen är din vän. Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har. Det är kanske bäst att inte fundera för mycket på saken.