Tjänstgörande litteratur

Jag känner att jag borde förtydliga mig lite efter det förra inlägget. Jag har ingenting emot skönlitterära skildringar av unga kvinnor med ätstörningar. Att det finns en hel del sådana är inget argument mot att skriva fler. Såklart. Jag har heller ingenting emot självbiografiska skildringar av självskadebeteenden. Jag har inget emot att Jan Guillou försöker skriva en mäktig serie böcker om 1900-talet. Alla får skriva om precis vad de vill för mig, kalla mig storsint. Att vissa ämnen kan kännas uttjatade är ett dåligt argument för att låta bli att skriva om dem. Det kan ju vara just det som krävs. Originalitet är inget värde i sig, lika lite som provokation.

Nej, det som fick mig att skriva inlägget var min kärlek till skönlitteratur som inte försöker förmedla ett budskap, i alla fall inte på ett för mig tydligt eller övertydligt sätt. Jag tror att det var Isaac Singer som sa: "Jag föredrar en gammal man som berättar sagor framför en ung man som vill läxa upp mig." Byt ut "man" mot "person" så är jag med. Mina allra största läsupplevelser är skrivna av såna berättare. José Saramago, Marguerite Yourcenar, Miguel Ángel Asturias, Emily och Charlotte Brontë, Georges Perec, Joyce Carol Oates (bitvis), Dickens, Dostojevkskij, Joyce... Listan är naturligtvis inte fullständig och kanske inte helt mitt i prick heller. Men ändå. Det är sånt jag älskar. Det har ingenting med realism eller "magisk realism" eller surrealism eller någon annan -ism att göra. "Hadrianus minnen" har verkligen inte ett jota gemensamt med "Lysande utsikter"; "Mulattkvinnan" är minst ett par universa bort från "Livet en bruksanvisning" som inte kan jämföras på samma dag med "Historien om Lissabons belägring" eller "Swanns värld" om vi nu ska dra in Proust också.

Det allra första avsnitte av "Seinfeld" handlar, om jag inte minns fel, om hur de försöker sälja in en tv-serie - alltså deras egen - till ett tv-bolag. På frågan om vad den handlar om svarar de: "Den handlar om ingenting. Det är en tv-serie om - ingenting." En lysande idé, förstås. Att det knappast är sant hör inte hit. Jag vill helst inte läsa böcker som "handlar om" nånting. Framförallt vill jag inte läsa böcker vars utgångspunkt är att "nu jävlar ska jag berätta hur det är att..." Risken med såna projekt är att romanen ska agera laståsna för en massa tankebråte. Det är inte att undra på att åsnan stapplar fram under den tyngden.

Några av de mest gripande böcker jag har läst är sånt som "Är detta en människa?" av Primo Levi eller Solzjenitsyns böcker om Gulag. Fiktiva självbiografier som "Med livet framför sig" av Emile Ajar (eg. Romain Gary) eller "Hjärtat är bedrägligast av allt" av JT LeRoy är inte heller så dumma. Det är fantastiskt att höra deras röster tala direkt till en och skitsamma om det är en sann skildring eller ej. Så visst kan lysande litteratur behandla specifika ämnen. Visst kan den ha ett budskap så länge den har en verkshöjd. Ja, jag får nog ta tillbaka det där jag skrev alldeles nyss om att jag inte vill läsa böcker som "handlar om" nånting. Det kanske jag vill. Men då ska det fanimej vara stor litteratur också. Och den är en bristvara.

Hm, det är svårt att beskriva varför jag hyser ett sånt agg mot viss litteratur. Men jag tror att det handlar just om bristen på litterär verkshöjd. Vem som helst kan faktiskt inte skriva en roman. Alla har inte en historia att berätta, och har de det har de inte förmågan att klä den i en tillräckligt intressant dräkt. I stället tillgriper de en massa klyschor som ska signalera "skönlitteratur". Ja, vi översköljs av skönlitteratur och nästan alltihop är skräp - precis som med nästan alla andra kulturyttringar. Det är som om en alltför tillåtande Idoljury har släppt fram folk som har en skev självbild och inbillar sig att de kan nåt de inte kan. När de dessutom har ett "budskap" som de skriver en på näsan blir det outhärdligt - i så fall föredrar jag taffliga romaner om ingeting alls, à la "Seinfeld".

Så vik hädan, kolportörer! Och minns att det var den sista pekpinnen som knäckte kamelens rygg. Eller om det var åsnans.

Jourhavande litteratur

-Jourhavande litteratur, det är Pegasus. -Ja hej, jag tänkte skriva en bok om en tjej med ätstörningar. -Och då tänkte du alltså sadla pegasen? -Ja, heh... Jag har ju själv haft ätstörningar och vill alltså skriva en roman om det. -Är du säker på det? Du kan inte skriva en artikel, eller kanske en reportagebok? -Nja, jag vill uttrycka mig i romanform, för det blir nog starkare då.

Tystnad.

-Hallå? Är du kvar? -Ja, jag skulle bara ta nåt starkt att dricka. Okej. En roman, säger du. Då föreslår jag att din protagonist heter Sara, bor i en mellansvensk småstad och tävlar i orientering. -Orientering? Jag hade nog tänkt att Sara skulle vara simmare. Och hur kunde du veta att hon heter Sara? -Tjejer i ätstörningsromaner heter alltid Sara, det är en orubblig regel. Simmare är väl bra, för då kan du visa hur hennes revben syns genom baddräkten och så. Lite scener från duschrummet, en och annan reflexion om den kvinnliga självbilden, kanske lite mensblod som rinner ut i avloppet. Eller nej, förresten, hon ska naturligtvis ha dysmenorré. Men det känns lite gammalt. Minst sagt. -Okej då. Men orientering? Jag vet ingenting om orientering. -Men allt om ätstörningar? -Ja, eller allt och allt... Jag har ju haft det själv, som sagt. -Tro mig, orientering blir bäst. Det blir fina scener i en skog som "plötsligt kändes främmande" och så. Nej, stryk det. Det måste vara presens, för att förmedla den där intensiva känslan av här och nu. Ja, hon är i skogen och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, hon "springer och springer med bultande hjärta utan att märka grenarna som rispar hennes ansikte". Paniken närmar sig - eller nej, den "ligger på lut". Hjärtat bultar mot bröstkorgen och fan vet om hon inte snavar på en rot.

-Jag undrar lite över miljöskildringen. Måste man ha mycket sånt? -Kära barn, miljöskildringar är oundgängliga. Träd var vi redan inne på, och träd är alltid bra. De kan böja sina grenar över ett glittrande vatten där solkatter dansar, de kan stå stumma och orubbliga, de kan knäckas av vinden, ha ett ruttet inre, en sträv och solvarm bark och så vidare. Men jag tycker också att du ska ta med lite luft. -Luft? Luft är väl inte miljö? -Om den är! Råkall, fuktig, dallrande, doftande av jord - eller förruttnelse om man vill låta lite som Stagnelius... -Vem? -Stagnelius. En poet som levde ungefär samtidigt som... Innan det fanns Internet. -Coolt. Skrev han mycket om luft, alltså? -Ja, vi säger väl det. Han skrev mycket om luft. Bland annat. Men jag ville alltså bara påpeka att luft är miljö; man kan till och med tala om bra och dålig luftmiljö.

-Jag vet i alla fall hur hon ska se ut. Hon ska vara rätt kort, smal... Förstås! Haha, smal och mörkhårig, i kort page. Bruna ögon, små toppiga bröst, ojämna tänder som hon skäms för men som hennes pappa säger är charmiga. Och händerna är... -Bra, bra... Det låter som den Sara jag har skapat ett otal gånger. -Menar du att jag inte är originell? -Naturligtvis är du inte originell. Frågan är om du ens har nåt att berätta. Men eftersom jag är Pegasus får du sadla mig när du vill. Till eder tjänst, min sköna. -Ursäkta, men nu låter du faktiskt väldig patriarkal och nedlåtande. -Ja, och? Skönlitteraturen är ju en manlig domän. Med vissa undantag. -Herregud... Jag tror att jag skiter i dig. Jag ska fan skriva en reportagebok, hej då!

Pegasus suckar av lättnad. Uppdraget slutfört. Visst, det känns lite kymigt att ta till de där urgamla patriarkala knepen, men ändamålet helgar medlen. Världen behöver inte ännu en taffligt skriven ätstörningsroman. Fan, nu ringer det igen. Det låter som en historiker. Det är en historiker - jämmerdal! Ännu en som tror att en roman kan axla vilka jävla bördor som helst.

DISCLAIMER
Nu (16/9) ser jag att romanfiguren i Elin Grelssons "Du hasar av trygghet" heter - Sara. Haha, det här var verkligen inte menat som en känga till henne.

Parsamhet och lyckomaximering

På senaste tid har det skrivits spaltmeter om äktenskap och skilsmässor. Ann Heberlein summerar debatten fint här, och skriver på slutet:

Männi­skan måste vara fri för att vara lycklig. Kanske är det inte framför allt sexuell frihet som är väsentlig, utan friheten att delta i samhället och i yrkeslivet, forma sitt liv efter eget huvud som är det viktigaste. Är det då omöjligt att vara fri inom ramen för en parrelation?

Nej, det är möjligt, vill jag svara. Heberlein efterlyser skildringar av det mogna äktenskapet, av par som genomlevt massor av konflikter men ändå hållit ihop, och avslutar sin artikel: "Jag fortsätter att tro att tvåsamhet är möjlig. Kanske inte att leva lyckligt i alla sina dagar, men i alla fall i mer än hälften av dagarna." Och visst finns det mängder av såna parförhållanden. Att ensidigt propagera för skilsmässa, som vissa menar att "Happy, happy" gör, eller inta den motsatta positionen och upphöja parförhållandet till det allena saliggörande, är att göra debatten olidligt banal.

Själv undrar jag om just lyckoperspektivet, lyckomaximeringen, bör stå i fokus. Om vi antar att målet med våra liv är att uppnå maximal lycka och att denna lycka är ett absolut värde, rentav en mänsklig rättighet, kan man skärskåda olika former av mänsklig samlevnad i jakt på "den bästa". De flesta av oss - utom vissa rabiata individer - anser nog att den individuella lyckan kan förverkligas på olika vis, och med en närmast ofattbar generositet säger vi därför: "Det som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så Live well and prosper". Sen är det bara Star Trek-tecknet som saknas. Vink, vink, må det gå dig väl i livet. Ja, sen kan vi lägga den där debatten åt sidan.

Men är det så säkert att livets mål och mening består i lycka? I så fall har mitt liv varit bra meningslöst under långa perioder, ja decennier. Låt säga att jag är lycklig nu och kommer att vara det i 15 år till, varpå följer 8 år av svår sjukdom då mitt liv inte precis domineras av lyckokänslor. Vilket skitliv. Det enda riktigt meningsfulla livet levs alltså av personer som erfar ihållande och stark lycka under minst 51 % av alla sina medvetna stunder. (Man kanske bör räkna in sånt som mardrömmar också, men det gör ekvationen ännu knivigare, så låt oss lämna det därhän.) Eller låt oss säga att den är lycklig som erfar vissa känslor av välbehag under 24 % av sitt liv, äkta glädje under 16 % och himlastormande lycka 7 % av jordevandringen (resten är mer eller mindre trist) - man måste ju väga in amplituden på lyckan.

Nej, det måste inte vara så. Jag har ovan konstruerat en så kallad halmgubbe och därefter eldat upp den. Ingen påstår väl att livets mål och mening är lyckan. Vi är väl mogna och reflekterande människor, och vissa av oss har till och med läst Siddharta av Herman Hesse, eller fördjupat oss i buddhismen, hinduismen eller gud vet vilka läror som predikar att fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Stryk det där, alltså. Inte kan man vara lycklig jämt. Men vi blir ändå lyckligast i det långa loppet om vi är ett par. Eller inte är det. Det är svårt att komma runt det här med lycka.

Vissa former av samhörighet väljer man inte. Man väljer inte sina föräldrar och inte sina syskon. Man väljer inte ens alltid sina vänner, och man väljer bara i begränsad utsträckning sina arbetskamrater. Men man kan alltid välja bort sina föräldrar, syskon, vänner och arbetskamrater - på papperet. Gillar du dem inte är det bara att bryta med dem eller låta bli att höra av dig. Du kan sluta på jobbet och hitta ett annat. På samma sätt kan man välja bort en religiös huvudbonad om det krävs för att få ett jobb eller gå en utbildning - på papperet. Tillåter de inte turban eller kippa så är det bara att välja en annan väg. Den som på det här sättet väljer bort något är en människa som väljer själv, som är viljestark, som inte låter sig hindras av förtryckande strukturer. Anses det. Den väljande har högre status än den som velar hit och dit, som är ett rov för stridiga känslor, som vill en sak och gör en annan, som fogar sig. Jag antar att detta bottnar i tanken att bara den väljande människan kan vara riktigt lycklig. Ja, så är vi där igen. Lyckomaximering är lika med att göra det bästa för sig själv är lika med att göra aktiva val, vara autonom, uppvisa aktörskap.

Men antag att någon väljer dig? Att någon behöver dig, kanske i en svår stund eller under en viktig period, kanske för resten av livet? Hur ska en väljande, autonom och egen-lyckomaximerande människa ställa sig till det? Många flyr naturligtvis skrikande upp i bergen. Det är strängt taget inte att välja, men något slags val är det förstås. Andra stannar kvar av pliktkänsla och kanske en viss, om än modererad kärlek till den behövande. En kärlek som modereras av kvävningskänslor. Andra ser helt enkelt inget alternativ, för det känns så oändligt besvärligt att slita sig fri från hela nomenklaturan som säger sig måna om en men samtidigt suger musten ur en. Man biter ihop och knyter näven i byxfickan. Svär bakom ryggen på den där jävla svaga människan som för fan borde stå på sina egna ben. Ibland är dessa negativa känslor ömsesidiga: båda tror att den andre skulle gå under om förhållandet sprack. Så man traskar vidare år efter år och leds alltmer.

Det finns par som borde ha separerat för längesen. Ingen förstår hur de står ut med varandra eller vad som får dem att hålla ihop. Är det för barnens skull? Okej, men barnen är ju utflugna sen decennier. Är det bara rädsla? Ingen vet. Men alla vet bättre. Det händer att ett sånt par finner varandra till slut, men det är så dags då tänker förståsigpåarna. Tänk så mycket lycka ni hade kunnat finna på egen hand. Ändå höll ni ihop. För att... Ja, varför? För att ni behövde varandra? Hu!

Jag tror inte så mycket på det där med att ensam är stark. Jag tror att vi behöver varandra. Att vara behövd, att höra samman, är inte det rätt fint? Jag tycker det. Jag tycker också att ett löfte är ett löfte, kalla mig konventionell. Om jag har lovat att gå på bio med mina barn kan jag inte bara dra mig ur det för att jag inte har lust när det är dags. Om jag har lovat att aldrig svika dig ska jag heller inte göra det utan mycket goda, eller snarare tvingande, skäl. Jag tror också på att kommunicera. Ständigt. Jag har ingen rätt att gå bakom din rygg, för det är att visa förakt för din vilja - och ännu värre: det är att låta dig leva i en illusion, vilket är samma sak som att frånta dig rätten att välja om du vill leva med en som jag. Att välja dig är att ständigt välja dig, inte att välja något som har varit eller som kanske kommer att bli. Men det är också att inse att mitt fria val, mitt aktörskap, min autonomi inte är något som alltid måste sättas i första rummet. Valfriheten är därför delvis skenbar. Det vi har kanske definierar mig lika mycket som mina syskon definierar mig, som min religion eller etiska övertygelse definierar mig. Det vi har kanske inte går att välja bort med mindre än att vi båda definierar om hela våra liv. Så kanske måste jag inte vara lycklig, fri och väljande i varje sekund. Inte om du behöver mig.

Valfrihet är bra. Lycka är bra. Men valfrihet och lycka är inte nödvändigtvis korresponderande kärl. Den som inte väljer kan också vara lycklig. Den som väljer blir inte med säkerhet lycklig. Att välja bort det som skaver kan göras för lättvindigt, och det är nog en trend i vår kultur här och nu. Vi väljer bort varandra så fort det känns lite för motigt. Det är inte stort bättre än att stanna kvar i något som är destruktivt för båda. Visst ska man ta sin Mats ur skolan ibland. Men den nya skolan kanske inte är bättre; det kan vara bättre att gräva där man står. Finna sig i att vara behövd, att inte vara lycklig, att inse att lycka inte är livets mening.

I den bästa av alla världar pratar vi med varandra - ständigt. Vi låter varandra utvecklas åt olika håll. Vi ger varandra frihet men tar den inte på den andres bekostnad. Vi har ett öppet förhållande i den meningen att vi låter varandra vara lite. Vi inser att vi har olika förutsättningar, så att "dela lika" inte innebär ett strikt 50-50-förhållande. Vi orkar med tanken på att vara behövda. Vi kan säga till varandra: "Jag behöver dig nu. Kan du bära mig?" Nej, vi är inte så förbannat happy happy hela tiden. Å andra sidan hör vi ihop, och det kanske är ett värde i sig? Jag tycker det. Och är det inte den bästa av alla tänkbara världar så är det i alla fall den värld vi bebor.

Om att låta folk sköta sig själva

Låt folk sköta sig själva så blir allting bra. Staten ska inte lägga sig i hur individer ordnar sin tillvaro. Låt marknaden sköta sig själv så blir allting bra. Marknaden lägger sig inte i hur individer ordnar sin tillvaro. På marknaden handlar individer med varandra helt frivilligt, så att vissa vinner och andra förlorar går inte att moralisera över. Hur två individer förhåller sig till varandra, till exempel i ett förhållande, är heller ingenting staten ska ha synpunkter på. Men det har den. Staten vill mäta, kontrollera och styra oss ända ner på detaljnivå, och det är en sjuka som politiker i alla läger ställer upp på. Nu är det föga förvånande, för "politikerna" är ju i princip synonymt med "staten". Men ändå. Det är fel, fel, fel. I alla fall om man får tro Maria Ludvigsson i SvD.

Parallellen till marknaden är min; Ludvigsson skriver inte ett ord om stålarna här. Men jag kan sätta en slant på att hon gillar privatiseringen av apoteken eller bilprovningen eller skolan eller vården eller kommunikationerna eller posten eller- Detta är ju att avreglera, ta bort statlig styrning, göra sig kvitt förmynderi och låta folk själva bestämma. Precis som de själva måste få välja vem i ett förhållande som ska byta däck respektive baka sockerkaka. Tanken på att människor ska vara jämställda är en utopi med rötter ända ner till upplysningstiden. Utopier är farliga, för se bara vad marxismen åstadkom. Ja, se vad den har åstadkommit i dagens Sverige! Den har fått oss att tro att det går att tvinga fram samhälleliga förändringar som ska förändra folk själva.

Problemet är bara att den liberalism som Ludvigsson företräder är precis lika utopisk. Det är en deontologisk idé om vissa universella principer som bara behöver implementeras för att idealsamhället ska uppstå. Deontologisk betyder "skit i konsekvenserna", ungefär. Det viktiga är idealen om fri handel, frihet från statlig styrning och så vidare. Ett visst mått av reglering behövs ändå för att värna om rätten till egendom och personlig frihet, men det ska vara i det lilla, det. Och dess konsekvenser? Tja, monopol och detaljstyrning är några. Ett Apple-samhälle, ett Microsoftsamhälle, ett Googlesamhälle där de största aktörerna gör allt i sin makt för att eliminera fri konkurrens. Ett samhälle som det amerikanska, där de allra rikaste och mäktigaste företagen och individerna har ett enormt inflytande över lagstiftningen. Ett samhälle där globala läkemedelsföretag stämmer regeringar i fattiga länder för att de använder generiska bromsmediciner, framställda i Indien, i stället för deras patentskyddade och svindyra mediciner. Ett samhälle där immaterialrätten enbart håller de mäktigaste om ryggen. Ett samhälle där samhällsfinansierad vård, till för allas bästa, har tagits över av några få internationella aktörer. Frihet. Folk själva bestämmer...

Vi ska inte bry oss så mycket om jämställdhet, menar Ludvigsson:

Denna politikens mani att lägga livet till rätta och styra upp vardagsbeteendet hos oss medborgare beskrivs till och från som en förfelad men god ambition. Det är den inte.

Att kartlägga jämställdheten är kanske lovvärt, men att verkligen kartlägga jämställdheten är det inte. Liksom. Nej, det inger Ludvigsson obehagskänslor. Här kommer Staten klampande med en hord klåfingriga och integritetskränkande forskare i släptåg. Staten vill detaljreglera oss - se upp! Snart kommer inte Hasse att kunna byta olja i familjens bil utan att få dåligt samvete.

Spelar det någon roll vem som bakar sockerkakan? Kanske inte; det är väl inte den allra mest brännande frågan. Det säger en hel del om könsstyrda beteenden, men det är knappast genom att ta på sig förklädet som männen förverkligar den marxistisk-psykotiska utopin om allas lika rättigheter. Spelar det någon roll att tre fjärdedelar av alla vikarier på arbetsmarknaden är kvinnor? Jag tycker det. Jag tycker att det spelar roll att det finns en systematisk, strukturell snedfördelning av samhällsmakt och ekonomiskt/socialt kapital ända ner på individnivå. Vi kan väl svära i Marknadens kyrka av sista dagars heliga och kalla det här fenomenet för könsmaktsordningen. Som naturligtvis inte finns i Ludvigssons tankevärld, men ändå. Orkar man bara läsa lite statistik och begrunda den i ställer för att raljera över dess metoder blir mönstret tydligt. Kvinnor i gemen är underordnade män i gemen. Det brukar bli så när folk själva får bestämma.