Din flickvän kommer hem, trött efter jobbet, och vad får hon se? Ett badkar fullt med tvålkonfetti i form av rosa och röda hjärtan. Levande ljus överallt, trots att det redan är 25 grader i lägenheten och solen gassar in genom fönstren. Mousserande vin på badkarskanten, röda rosor i sovrummet och exotiska frukter. Suggestiv musik, t.ex. "Do You Think I'm Sexy" eller valfritt skval av Enya. Efter badet masserar du henne med hela din kropp, och sen... Ja, då blir det åka av; ni firar ju femårsjubileum!
Tyvärr har hon måntan, så hon vill varken bada, bli masserad eller göka. Men en litchi kan hon väl äta. Själv, tackar som frågar. Du behöver inte mata mig - tror du att det här är "Nio och en halv vecka", eller? Vinet är hon måttligt lockad av; hon ska ju upp halv fem eftersom hon jobbar morgonpass. Men okej, ett halvt glas. Grattis, älskling! Tänk att du har haft mig i fem år.
Ja, det låter väl underbart? Eller idiotiskt, en enda eländig klyscha med de sedvanliga sidospåren och förgreningarna som alla går ut på att bjussa lite på sig själv, göra sig fin för sin hjärtevän, försöka förnya det som inte behöver förnyas, förgylla vardagen i stället för att förändra den och skapa en lätt klaustrofobisk känsla genom att överväldiga någon med färdigpaketerad romantik.
Fast nu var det ju tvärtom. Ovanstående råd (bortsett från musikvalet och de prosaiska detaljerna) är hämtade från AB:s sex- och samlevnadsexpert Linn Heed. Frågan var "Hur överraskar jag min pojkvän?" Denna "helmysiga hemmakväll i romantikens och sensualismens förtecken (sic!)" funkar nog lika illa åt båda hållen, men jag betvivlar att hon hade gett samma råd till en man.
(Jag hade gärna länkat till det här, men dessa goda råd får man bara ta del av om man är medlem i Aftonbladet, vilket vi av någon anledning är. Jag tror att Marty ville läsa nåt om nån hon kände en gång i världen.)
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
Alla kändisar är svin
Man hör skvallret. XX går på anabola, XY är otrevlig mot sina fans, XYZ som verkar så empatisk och klok är i själva verket ett riktigt ärkesvin. Jag antar att ni känner igen det här. Själv kan jag känna en viss upprymdhet vid tanken på att XYZÅ älskar att bli smiskad. För att han älskar det har A hört av B som bor granne med honom på landet. Och samtidigt skäms jag, och undrar om ryktet verkligen är sant. Jag undrar hur jag själv skulle känna mig om jag vore en offentlig person.
Men det är som att tjuvkika lite. Voyeuren kan gotta sig åt vetskapen att han minsann vet sanningen, den hemliga och stundtals fasansfulla. Tänk, alla som inte vet! Men den som gör det tillhör en utvald skara, t.ex. Sveriges samtliga journalister som inom några timmar får reda på det senaste skvallret och funderar på om det är en snackis värd att publicera eller om tidningen riskerar att bli stämd och ryktet dessutom befinns vara falskt.
En annan kategori nyckelhålstittande är förstås alla bilder som valsar runt på nätet. HÄR VISAR PRINSESSAN X RUMPAN. Eller, "Titta, är det inte LaToya Jacksons bröstvårta? Jo, det är det!" Fantastiskt. Visserligen bör ingen bli förvånad över att även hon har såna, men ändå. De sitter på henne, en megakändis. Därmed tillhör de oss. Hon är en offentlig person, alltså får hon finna sig i att diverse skandalblaskors fotografer klänger i träden med sina teleobjektiv. Och tänk att hon visade den! Visserligen bakom tre meter höga plank, visserligen när hon inte trodde sig iakttagen, när hon bara skulle sola lite vid sin pool. Men ändå.
Lystnaden är enorm, gluttandet och skvallrandet epidemiskt. Och allt går ut på en enda sak: att bevisa att den där stjärnan, den där sångerskan, den där politikern minsann inte är finare än vi. Har man visat tutten, åkt fast för en lina kokain eller "brutit ihop" i direktsändning är man plötsligt ingen övermänniska längre, bara en av oss. Fast samtidigt är man förstås i en klass för sig: privilegierad, i besittning av ett stort ekonomiskt, politiskt eller socialt kapital. Det är bara det att man samtidigt är ägd, en egendom, någon alla vet allt om, får tycka vad som helst om, får skriva vad som helst om inom tryckfrihetens råmärken. Man är underhållningen på fikarasten, en apa som gör konster. Ja, såna är de, kändisarna: apor som krumbuktar sig för att behaga oss på det att vi må skänka dem en slant. Det är våra slantar, vår uppmärksamhet och vår kärlek som har gjort dem så kända. Alltså ska de inte komma och gnälla, för de häftar i skuld till den smygrunkande allmänheten.
Håkan Juholt har en sambo eller särbo som jag har glömt namnet på. När deras förhållande blev känt började förstås journalisterna gräva, och se här: Hon är En Brottsling! För hon hade gjort sig skyldig till ekonomiska oegentligheter en gång. Det är visserligen historia, men måste bara fram i ljuset. En politiker får ju inte ha några lik i lasten, inte ens ett Tobleronepapper i handväskan. Tänk er om Juholt blir statsminister, tänk om de gifter sig, tänk om vi alltså i en framtid kan ha en brottsdömd statsministerfru! Så tänker väl journalisterna, och hukar sig bakom varandra. Om inte jag skriver om det gör du det, och om du inte gör det gör jag det. Sanningen kommer alltid fram!
Jag hade inte skrivit nåt, vilket väl innebär att jag vore en oduglig journalist och skulle ha fått en uppsträckning av nån redaktör - minst. Argumentet att det här knappast har någon bäring på Juholts politik har förstås framburits i debatten, men bara i efterhand. Först måste vi få frossa lite.
Ja, alla kändisar är svin. Med "svin" menas alltså någon som inte är alltigenom felfri, robust, enbart har sunda värderingar och gott omdöme, inte tar några risker i sitt privatliv, aldrig nyttjar sprit eller droger, aldrig flippar ut när man blir provocerad, aldrig visar en bröstvårta, alltid vårdar sig om sitt rykte.
Alla vi andra, vi som inte är offentliga personer, är förstås också svin med den definitionen. Men det är en annan sak. Vi är folket, de vanliga, avundsjuka och gluttande som gnuggar händerna i förtjusning över svinens framfart.
Det är faktiskt rätt deprimerande.
Men det är som att tjuvkika lite. Voyeuren kan gotta sig åt vetskapen att han minsann vet sanningen, den hemliga och stundtals fasansfulla. Tänk, alla som inte vet! Men den som gör det tillhör en utvald skara, t.ex. Sveriges samtliga journalister som inom några timmar får reda på det senaste skvallret och funderar på om det är en snackis värd att publicera eller om tidningen riskerar att bli stämd och ryktet dessutom befinns vara falskt.
En annan kategori nyckelhålstittande är förstås alla bilder som valsar runt på nätet. HÄR VISAR PRINSESSAN X RUMPAN. Eller, "Titta, är det inte LaToya Jacksons bröstvårta? Jo, det är det!" Fantastiskt. Visserligen bör ingen bli förvånad över att även hon har såna, men ändå. De sitter på henne, en megakändis. Därmed tillhör de oss. Hon är en offentlig person, alltså får hon finna sig i att diverse skandalblaskors fotografer klänger i träden med sina teleobjektiv. Och tänk att hon visade den! Visserligen bakom tre meter höga plank, visserligen när hon inte trodde sig iakttagen, när hon bara skulle sola lite vid sin pool. Men ändå.
Lystnaden är enorm, gluttandet och skvallrandet epidemiskt. Och allt går ut på en enda sak: att bevisa att den där stjärnan, den där sångerskan, den där politikern minsann inte är finare än vi. Har man visat tutten, åkt fast för en lina kokain eller "brutit ihop" i direktsändning är man plötsligt ingen övermänniska längre, bara en av oss. Fast samtidigt är man förstås i en klass för sig: privilegierad, i besittning av ett stort ekonomiskt, politiskt eller socialt kapital. Det är bara det att man samtidigt är ägd, en egendom, någon alla vet allt om, får tycka vad som helst om, får skriva vad som helst om inom tryckfrihetens råmärken. Man är underhållningen på fikarasten, en apa som gör konster. Ja, såna är de, kändisarna: apor som krumbuktar sig för att behaga oss på det att vi må skänka dem en slant. Det är våra slantar, vår uppmärksamhet och vår kärlek som har gjort dem så kända. Alltså ska de inte komma och gnälla, för de häftar i skuld till den smygrunkande allmänheten.
Håkan Juholt har en sambo eller särbo som jag har glömt namnet på. När deras förhållande blev känt började förstås journalisterna gräva, och se här: Hon är En Brottsling! För hon hade gjort sig skyldig till ekonomiska oegentligheter en gång. Det är visserligen historia, men måste bara fram i ljuset. En politiker får ju inte ha några lik i lasten, inte ens ett Tobleronepapper i handväskan. Tänk er om Juholt blir statsminister, tänk om de gifter sig, tänk om vi alltså i en framtid kan ha en brottsdömd statsministerfru! Så tänker väl journalisterna, och hukar sig bakom varandra. Om inte jag skriver om det gör du det, och om du inte gör det gör jag det. Sanningen kommer alltid fram!
Jag hade inte skrivit nåt, vilket väl innebär att jag vore en oduglig journalist och skulle ha fått en uppsträckning av nån redaktör - minst. Argumentet att det här knappast har någon bäring på Juholts politik har förstås framburits i debatten, men bara i efterhand. Först måste vi få frossa lite.
Ja, alla kändisar är svin. Med "svin" menas alltså någon som inte är alltigenom felfri, robust, enbart har sunda värderingar och gott omdöme, inte tar några risker i sitt privatliv, aldrig nyttjar sprit eller droger, aldrig flippar ut när man blir provocerad, aldrig visar en bröstvårta, alltid vårdar sig om sitt rykte.
Alla vi andra, vi som inte är offentliga personer, är förstås också svin med den definitionen. Men det är en annan sak. Vi är folket, de vanliga, avundsjuka och gluttande som gnuggar händerna i förtjusning över svinens framfart.
Det är faktiskt rätt deprimerande.
lördag 28 maj 2011
"Är jag lesbisk nu?"
En 48-årig kvinna har gått igenom något som hon beskriver som livsomvälvande: en kväll har en väninna till henne kysst henne, erkänt att hon alltid har älskat henne "på det sättet" och sen har de älskat. Nu är hennes inre i uppror, hon kan inte sluta tänka på sin väninna och hon säger sig ifrågasätta sina känslor för sin make. Hon vill inte lämna honom, men...
Så hon skriver till Aftonbladets Eva Rusz, som svarar att Anonym inte behöver grubbla över sin framtid eller vad hon är. Vilket Anonym alltså gör. Vilket är anledningen till att hon skriver. Men nej, sluta med det, är Rusz svar. Ty vi kan faktiskt älska varandra på olika sätt och de gamla grekerna hade olika namn för olika slags kärlek (här kommer en uppräkning: Agape, Philia Storge), alltså... Ja, alltså vadå? Det är ett valhänt försök att skriva att brevskrivaren inte är flata bara för att hon har kysst en annan kvinna, haft sex med henne och sen inte kan sluta tänka på henne. Det livsomvälvande ska man alltså inte grubbla så mycket över, tycker relationsrådgivaren:
Nej, brevskrivaren ska "bara vara" ett tag och landa i denna nya upplevelse, för inte måste hon väl genast ta ställning till om det är väninnan hon vill leva med?
Men nu var det inte frågan. Frågan var "Är jag lesbisk nu?" Brevskrivaren är kär, åtminstone tror hon det, skriver hon. Jag skulle nog be henne stryka det där "tror jag". Att vara kär är inte precis en känsla som går att ta miste på. Jag skulle skriva så här, tror jag:
Grattis till en fantastisk upplevelse! Tänk så roligt det är att man plötsligt kan få vara med om en så livsomvälvande upplevelse, och detta när man minst anar det. Och tänk att du är förälskad, det är också något fint och fantastiskt. Om du är lesbisk eller inte behöver du inte grunna över. Vår sexualitet och förmåga att älska är inget som är hugget i sten; många som tidigare har levt heterosexuellt har nu en partner av samma kön. Frågar man dem ser de det knappast som en förlust att de har "tagit bussen åt andra hållet" - tvärtom.
Du är gift med en man sen många år. Det ser du som ett problem, av naturliga skäl, men det behöver inte vara så. Jag tycker att du ska berätta för honom vad som har hänt, för han har rätt att släppas in på banan. Du måste inte göra det omedelbart, utan kan gå och fundera på det här ett tag till. Men till slut måste du ändå få veta, inte minst för att han ska kunna ta ställning till ert fortsatta förhållande. Prata också med din väninna. Att hon älskar dig är jättefint, men hur skulle hon vilja att en fortsättning såg ut? Och inte minst: Vad vill du själv? Det kanske visar sig att du kan fortsätta att vara gift med din man och älska din väninna parallellt; det är ingen ovanlighet. Det kan också hända att du tvingas välja, eller snarare att någon av de andra vill tvinga dig att göra det. Men var inte orolig, inte nu. Just nu tycker jag i stället att du ska glädjas åt din fina upplevelse utan att oroa dig för "vad du är". Du är du, och du duger precis som du är. Se inte det här som något som kommer att begränsa dig, utan se det som att dina möjligheter vidgas, av kärleken. Lycka till!
Så hon skriver till Aftonbladets Eva Rusz, som svarar att Anonym inte behöver grubbla över sin framtid eller vad hon är. Vilket Anonym alltså gör. Vilket är anledningen till att hon skriver. Men nej, sluta med det, är Rusz svar. Ty vi kan faktiskt älska varandra på olika sätt och de gamla grekerna hade olika namn för olika slags kärlek (här kommer en uppräkning: Agape, Philia Storge), alltså... Ja, alltså vadå? Det är ett valhänt försök att skriva att brevskrivaren inte är flata bara för att hon har kysst en annan kvinna, haft sex med henne och sen inte kan sluta tänka på henne. Det livsomvälvande ska man alltså inte grubbla så mycket över, tycker relationsrådgivaren:
Kärlek innefattar en önskan om att komma varandra nära, att vara intima. Intellekt och känslor går inte alltid samma väg.Underförstått: dina känslor är en sak, men låt dem inte röra till det i pallet på dig, för då kan det sluta illa. Du kan fatta ett förhastat beslut. Du kan kasta dig i din älskades armar, och det vore ju inte bra. Du är ju gift. Du har ju barn, om än vuxna.
Nej, brevskrivaren ska "bara vara" ett tag och landa i denna nya upplevelse, för inte måste hon väl genast ta ställning till om det är väninnan hon vill leva med?
Men nu var det inte frågan. Frågan var "Är jag lesbisk nu?" Brevskrivaren är kär, åtminstone tror hon det, skriver hon. Jag skulle nog be henne stryka det där "tror jag". Att vara kär är inte precis en känsla som går att ta miste på. Jag skulle skriva så här, tror jag:
Grattis till en fantastisk upplevelse! Tänk så roligt det är att man plötsligt kan få vara med om en så livsomvälvande upplevelse, och detta när man minst anar det. Och tänk att du är förälskad, det är också något fint och fantastiskt. Om du är lesbisk eller inte behöver du inte grunna över. Vår sexualitet och förmåga att älska är inget som är hugget i sten; många som tidigare har levt heterosexuellt har nu en partner av samma kön. Frågar man dem ser de det knappast som en förlust att de har "tagit bussen åt andra hållet" - tvärtom.
Du är gift med en man sen många år. Det ser du som ett problem, av naturliga skäl, men det behöver inte vara så. Jag tycker att du ska berätta för honom vad som har hänt, för han har rätt att släppas in på banan. Du måste inte göra det omedelbart, utan kan gå och fundera på det här ett tag till. Men till slut måste du ändå få veta, inte minst för att han ska kunna ta ställning till ert fortsatta förhållande. Prata också med din väninna. Att hon älskar dig är jättefint, men hur skulle hon vilja att en fortsättning såg ut? Och inte minst: Vad vill du själv? Det kanske visar sig att du kan fortsätta att vara gift med din man och älska din väninna parallellt; det är ingen ovanlighet. Det kan också hända att du tvingas välja, eller snarare att någon av de andra vill tvinga dig att göra det. Men var inte orolig, inte nu. Just nu tycker jag i stället att du ska glädjas åt din fina upplevelse utan att oroa dig för "vad du är". Du är du, och du duger precis som du är. Se inte det här som något som kommer att begränsa dig, utan se det som att dina möjligheter vidgas, av kärleken. Lycka till!
lördag 14 maj 2011
"...alla gör de människor i sin närhet illa"
Häromdagen skulle jag åka buss till Sollentuna, en resa som tar 50 minuter härifrån Vällingby. Så jag nappade åt mig en liten bok som nåt barn hade pillat ut ur bokhyllan: Kerstin Thorvalls "Om vikten av att dansa". Den senaste jag läste av Thorvall var hennes sista, ett slags bokslut (!), och den var väldigt gripande i skildringen av hennes åldrande och ensamhet. Men "Om vikten av att dansa" är också ett slags bokslut, denna gång över dansen. Och den börjar med en svängom hemma i köket, med en pappa som blir lite för glad och dansar lite för intensivt med sin dotter medan mamman oroligt ser på. Det händer att pappan blir hämtad när han är för glad, en gång med tvångströja. För han är bipolär, vilket den lilla Kerstin både förstår och inte förstår. Men hon förstår glädjen i dansen, och den blir hennes egen medicin mot ångest och nedstämdhet.
Hur skildrar man dans? Det blir lätt så adjektivbemängt. Hur skildrar man extas? Det går nästan inte. Det är som när Barbro Lindgren, en annan av mina litterära idoler, skriver hur Loranga och Masarin får såna skrattanfall att de trillar omkull på marken. Jaha, tänker man, och läser vidare. Det tillför inte ett jota till de i övrigt briljanta texterna - särskilt inte för barnen som man läser för. Så nej, det går liksom inte. Man kan bara låta skratten eller extasen uppstå hos läsaren, om de nu gör det.
Det är alltså med ett visst motstånd jag ger mig i kast med boken. Och motståndet blir dubbelt eftersom jag har läst en lång intervju med en av hennes söner. Att hon var en usel mamma är odiskutabelt. Hon mådde för dåligt för det och var alldeles för upptagen av sig själv. Perspektivet på den egna tillvaron blir lätt för snävt för den som mår som Thorvall gjorde. Men som alla andra föräldrar i hennes situation var hon medveten om det. Ingen vill sina barn illa, däremot är förmågan att vara en bra förälder inte självklar. Man gör sitt bästa, det gäller även missbrukare, dårar och våldsverkare. Att det är en klen tröst för barnen är en annan sak. Att man kan avkräva föräldrar ett visst ansvar är en annan sak. Fast allt det här grumlar ändå den glädje jag känner när jag läser Thorvalls bok. För varje resa, varje frigörelse, varje flytt och separation ser jag ett barn stå där och undra.
Ändå grips jag av boken. Den är kanske inte Stor Litteratur, men stor litteratur är den definitivt, för hon har förmågan att radera ut distansen till berättarjaget. Det är lite grann som Henry Miller. Jag skulle säkert avsky hans böcker i dag, men när jag var i 20-årsåldern älskade jag dem för att de förmedlade en sån obändig livslust. Man blev sugen på livet, på äventyr, på upplevelser - en stark kontrast till min egen tillvaro på den tiden. Och här sitter jag på buss 179 på väg till ett läkarbesök som jag borde grumsa över eftersom S:t Göran har remitterat mig ända bort i obygden. Jag borde få vildmarkstillägg. Men nu är jag ju inte här längre, utan i Paris eller på Kuba, där Kerstin får sitt livs dansupplevelse på ett mentalsjukhus.
Hon hade en stor förtjänst ändå som mor: hon drack inte. Hon vågade inte, av en säkerligen befogad rädsla för att hamna i spritens garn. I stället blev dansen hennes sätt att berusa sig. Efter 35 minuter sätter endorfinkicken in, skriver hon. Det händer att hon kastar en blick på klockan när hon märker hur glad hon är: Jo då, nu har hon dansat i 38 minuter. Hennes ångest, hennes självmordstankar är som bortblåsta när hon kommer hem till hotellrummet, duschar och kryper ner i rena lakan ännu en gång. Visst händer det att hon har kavaljerer som vill både det ena och andra, och ibland vill hon själv. Men oftast säger hon bara hej då och går hem ensam. Uppdraget slutfört, ännu en dag lagd till handlingarna, lite livsglädje tankad som buffert inför nästa dag.
Nu läser jag Karin Thunbergs fina artikel om Thorvall efter att ha sett flera länka till den på Twitter. Att den är så bra beror nog på att den kryper under skinnet, under allas våra skinn. Ingen kunde hoppas på en bättre uttolkare, någon som skriver så klarsynt men samtidigt med en sån värme. Och de båda sönerna som kommer på besök där Thunberg sitter på KB säger att de inte är bittra på sin mamma längre. "Det går inte att hata den som inte klarade av att leva, säger de. Samtidigt vill de betona att hon var viktig som författare."
Ja, det var hon. Hon var måhända inte En Litterär Gigant, för såna epitet är förbehållna manliga författare. Men dessa kukbärande snillen har genom alla tider tillåtits bära sig åt som svin, och när de sedan skriver självbiografier är det ingen som frågar efter det där barnet i hörnet. Deras föräldraskap må kritiseras, men ingen blir egentligen särskilt upprörd, framförallt inte förvånad. Kerstin Thorvall däremot var en vandrande katastrof, det vet liksom alla. En kåt käring, en svekfull dotter, mor, medsyster, hustru och mamma. Men jag läser hundra gånger hellre hennes böcker än Lars Noréns eller Börje Ahlstedts självupptagna epos. För det bräckliga, självkritiska, ofullständiga och ja, självupptagna, får en helt annan dignitet när det ges en språkdräkt som lever och pulserar.
Citatet i rubriken ovan är från en av mina tweeps som aldrig har förstått varför folk fascineras av Thorvalls person. Hon är ju precis som de där gubbarna som har svinat sig fram genom tillvaron, liksom. Och jag kan bara hålla med. Faktum är att Kerstin Thorvalls person inte är särskilt fascinerande. Det är inte hennes biografi som griper mig, inte hennes psykiska anamnes, för den är nästintill trivial. Men mitt upp i allt självbespeglande elände hörs en stark stämma. Den säger åt oss att leva, att leva fullt ut. Trots allt, så gott det går, så väl vi förmår. Finns det någon viktigare uppgift för litteraturen?
Hur skildrar man dans? Det blir lätt så adjektivbemängt. Hur skildrar man extas? Det går nästan inte. Det är som när Barbro Lindgren, en annan av mina litterära idoler, skriver hur Loranga och Masarin får såna skrattanfall att de trillar omkull på marken. Jaha, tänker man, och läser vidare. Det tillför inte ett jota till de i övrigt briljanta texterna - särskilt inte för barnen som man läser för. Så nej, det går liksom inte. Man kan bara låta skratten eller extasen uppstå hos läsaren, om de nu gör det.
Det är alltså med ett visst motstånd jag ger mig i kast med boken. Och motståndet blir dubbelt eftersom jag har läst en lång intervju med en av hennes söner. Att hon var en usel mamma är odiskutabelt. Hon mådde för dåligt för det och var alldeles för upptagen av sig själv. Perspektivet på den egna tillvaron blir lätt för snävt för den som mår som Thorvall gjorde. Men som alla andra föräldrar i hennes situation var hon medveten om det. Ingen vill sina barn illa, däremot är förmågan att vara en bra förälder inte självklar. Man gör sitt bästa, det gäller även missbrukare, dårar och våldsverkare. Att det är en klen tröst för barnen är en annan sak. Att man kan avkräva föräldrar ett visst ansvar är en annan sak. Fast allt det här grumlar ändå den glädje jag känner när jag läser Thorvalls bok. För varje resa, varje frigörelse, varje flytt och separation ser jag ett barn stå där och undra.
Ändå grips jag av boken. Den är kanske inte Stor Litteratur, men stor litteratur är den definitivt, för hon har förmågan att radera ut distansen till berättarjaget. Det är lite grann som Henry Miller. Jag skulle säkert avsky hans böcker i dag, men när jag var i 20-årsåldern älskade jag dem för att de förmedlade en sån obändig livslust. Man blev sugen på livet, på äventyr, på upplevelser - en stark kontrast till min egen tillvaro på den tiden. Och här sitter jag på buss 179 på väg till ett läkarbesök som jag borde grumsa över eftersom S:t Göran har remitterat mig ända bort i obygden. Jag borde få vildmarkstillägg. Men nu är jag ju inte här längre, utan i Paris eller på Kuba, där Kerstin får sitt livs dansupplevelse på ett mentalsjukhus.
Hon hade en stor förtjänst ändå som mor: hon drack inte. Hon vågade inte, av en säkerligen befogad rädsla för att hamna i spritens garn. I stället blev dansen hennes sätt att berusa sig. Efter 35 minuter sätter endorfinkicken in, skriver hon. Det händer att hon kastar en blick på klockan när hon märker hur glad hon är: Jo då, nu har hon dansat i 38 minuter. Hennes ångest, hennes självmordstankar är som bortblåsta när hon kommer hem till hotellrummet, duschar och kryper ner i rena lakan ännu en gång. Visst händer det att hon har kavaljerer som vill både det ena och andra, och ibland vill hon själv. Men oftast säger hon bara hej då och går hem ensam. Uppdraget slutfört, ännu en dag lagd till handlingarna, lite livsglädje tankad som buffert inför nästa dag.
Nu läser jag Karin Thunbergs fina artikel om Thorvall efter att ha sett flera länka till den på Twitter. Att den är så bra beror nog på att den kryper under skinnet, under allas våra skinn. Ingen kunde hoppas på en bättre uttolkare, någon som skriver så klarsynt men samtidigt med en sån värme. Och de båda sönerna som kommer på besök där Thunberg sitter på KB säger att de inte är bittra på sin mamma längre. "Det går inte att hata den som inte klarade av att leva, säger de. Samtidigt vill de betona att hon var viktig som författare."
Ja, det var hon. Hon var måhända inte En Litterär Gigant, för såna epitet är förbehållna manliga författare. Men dessa kukbärande snillen har genom alla tider tillåtits bära sig åt som svin, och när de sedan skriver självbiografier är det ingen som frågar efter det där barnet i hörnet. Deras föräldraskap må kritiseras, men ingen blir egentligen särskilt upprörd, framförallt inte förvånad. Kerstin Thorvall däremot var en vandrande katastrof, det vet liksom alla. En kåt käring, en svekfull dotter, mor, medsyster, hustru och mamma. Men jag läser hundra gånger hellre hennes böcker än Lars Noréns eller Börje Ahlstedts självupptagna epos. För det bräckliga, självkritiska, ofullständiga och ja, självupptagna, får en helt annan dignitet när det ges en språkdräkt som lever och pulserar.
Citatet i rubriken ovan är från en av mina tweeps som aldrig har förstått varför folk fascineras av Thorvalls person. Hon är ju precis som de där gubbarna som har svinat sig fram genom tillvaron, liksom. Och jag kan bara hålla med. Faktum är att Kerstin Thorvalls person inte är särskilt fascinerande. Det är inte hennes biografi som griper mig, inte hennes psykiska anamnes, för den är nästintill trivial. Men mitt upp i allt självbespeglande elände hörs en stark stämma. Den säger åt oss att leva, att leva fullt ut. Trots allt, så gott det går, så väl vi förmår. Finns det någon viktigare uppgift för litteraturen?
onsdag 11 maj 2011
Jeopardyskolan
Den som har småbarn vet hur svårt det är att få dem att promenera någon längre sträcka - och med längre menar jag 500 meter eller så. De stackars barnen får så ont i benen och gråter kanske för att de inte få sitta i vagnen som man lämnat hemma. "Pappa, jag orkar inte!" Väl hemma igen springer de fram och tillbaka i lägenheten i timtal, en sträcka som motsvarar en minimara eller så.
Samma sak gäller när man kör bil en längre sträcka och bara längtar efter att få komma fram: det tar evigheter. Men kör samma sträcka upprepade gånger och ni ska märka att ni är framme i ett nafs. Våra inbyggda tids- och längdmätare är inte särskilt tillförlitliga.
Ja, en fyraåring klarar lätt att gå en halvmil om färden är spännande. Vi vuxna klarar att glömma tiden i bilen från Stockholm till Örebro eftersom vi är upptagna med annat. Det handlar alltså om motivation.
Men Jan Björklund och andra paragrafryttare förstår inte ord som motivation. De tror att det handlar om disciplin. De tror att piska är bättre än morot, att flit är bättre än kreativitet, att skolan ska ägna sig åt att lära ut kunskaper som sedan ska kontrolleras och betygsättas. Det är alltså logiskt att betygen ska innehålla uppgifter om ogiltig frånvaro, för hur ska man kunna lära sig nåt om man inte är med på lektionen?
Men skolans uppgift är bara delvis att lära ut grundläggande kunskaper. Den viktigaste uppgiften är att lära barn och ungdomar hur man lär sig saker. Det kan man bara åstadkomma genom att motivera dem. Om det enda motivet för att studera är att klara ett prov / få ett betyg börjar eleven ägna sig åt det pedagoger kallar ytinlärning. Kunskaper som man på det viset har smällt i sig lämnar en så fort man har spytt upp dem, och kvar står en individ som inte på djupet behärskar eller ens förstår texten den läst.
Fenomenet ytinlärning har studerats länge. Det har till exempel visat sig att blivande läkare ofta har mycket högt satta mål för sitt lärande när de börjar sin utbildning. De vill verkligen lära sig allt om kroppen och dess sjukdomar; de vill kunna hjälpa sina medmänniskor, bli bra och empatiska läkare. Men allteftersom tentorna duggar överger de sina ideal och börjar strategiläsa. Såklart. De vill ju gå ut med högsta möjliga betyg. Men vem tror ni blir bäst på att hela trasiga kroppar och psyken - en streber eller den som verkligen vill förstå på djupet och därför har prioriterat äkta lärande?
Fakta är bra. Det är kul att kunna briljera i Trivial Pursuit eller frågeprogram på teven. Men fakta är inte kunskaper. Tanken att läraren har sagda kunskaper i en tillbringare och därefter bara behöver hälla ner dem i sina elevers hjärnor förkastades för evigheter sen. Ur insikten om hur individer växer och utvecklas genom lärande växte alternativa pedagogiker fram. Så småningom fick de ett ganska stort inflytande även i den vanliga pluggskolan. Nu är alla dessa viktiga teorier och verktyg, all denna kunskap om barns och ungdomars utveckling och lärande, som bortblåsta. Det är flumpedagogik, det är kravlöst, det är orsaken till att Sverige halkar efter i Pisa-mätningar, tänker Björklund. Och lägger grunden till en Jeopardy!-skola, fast utan lekmomentet.
Det är illa nog att försöka vrida klockan tillbaka till pluggskola, disciplin och faktarapande. Dagens lärare är redan tillräckligt upptagna med onödig administration utan denna nya pålaga. Hur ska läraren bedöma vad som är giltig eller ogiltig frånvaro, hur många konferenser med övriga i kollegiet behövs för att hitta en form som verkar uppfylla de nya kraven, hur många timmar ska ägnas åt att registrera och betygsätta eländet? I dag ska varje elev ha en individuell utvecklingsplan. Det går åt oceaner av tid till det här, även - eller inte minst - med administrativa verktyg som Unikum. I själva verket kunde utvecklingssamtalen i nio fall av tio klaras av på fem minuter. - Det går bra för Fatma; inga större problem nånstans. Hon är glad och hänger med.
Ja, där kunde det ta slut. Men nu duger inte det här, utan 25 elever ska tvingas genomlida en petimäternoga genomgång av ämne efter ämne tillsammans med en mer eller mindre uttråkad förälder som har tagit ledigt från jobbet för att sitta av den där halvtimmen. Ni kan tänka er alla förberedelser det här kräver av läraren, all och energi tid som har gått till spillo. När Björklund tror att skolan blir bättre inför han alltså pålagor som gör att lärarna får allt mindre utrymme och energi för att ägna sig åt undervisningen. Och alla ängslas: "Ska klassen uppnå målen för det här läsåret?", tänker läraren. "Kommer jag att klara målen?", tänker eleven.
Jag vill uppmana er alla att kolla in fenomenet som kallas "vedisk matematik". Det är ett sätt att lära ut huvudräkning, men det är framförallt ett sätt att göra matte roligt. Huvudräkning är bra att kunna när man ska dela på en krognota, men man klarar sig hyfsat även om man är klen på sånt. Ja, man klarar sig faktiskt ganska bra utan mattekunskaper i stort, såvida man inte ska läsa fysik eller så. Men om man lär sig att upptäcka skönheten i matematiken blir man inspirerad att hitta den även på andra ställen. Om man lär sig elementär kontrapunkt kommer man också att häpna över hur vacker den kan vara, och bli sugen på att skapa nåt själv.
Det är just det som skolan ska lära eleverna: att skapa själva, att hitta samband, att finna glädje i lärandet. Vad som helst går att göra intressant med rätt pedagog, med någon som vet att förankra lärandet i elevernas verklighet. Men det låter sig inte göras med en överbelastad och underutbildad kunskapskontrollant som ska piska fram ytinlärning. Jan Björklund och hans anhang är i full färd med att rasera den skola som de säger sig bygga upp.
Samma sak gäller när man kör bil en längre sträcka och bara längtar efter att få komma fram: det tar evigheter. Men kör samma sträcka upprepade gånger och ni ska märka att ni är framme i ett nafs. Våra inbyggda tids- och längdmätare är inte särskilt tillförlitliga.
Ja, en fyraåring klarar lätt att gå en halvmil om färden är spännande. Vi vuxna klarar att glömma tiden i bilen från Stockholm till Örebro eftersom vi är upptagna med annat. Det handlar alltså om motivation.
Men Jan Björklund och andra paragrafryttare förstår inte ord som motivation. De tror att det handlar om disciplin. De tror att piska är bättre än morot, att flit är bättre än kreativitet, att skolan ska ägna sig åt att lära ut kunskaper som sedan ska kontrolleras och betygsättas. Det är alltså logiskt att betygen ska innehålla uppgifter om ogiltig frånvaro, för hur ska man kunna lära sig nåt om man inte är med på lektionen?
Men skolans uppgift är bara delvis att lära ut grundläggande kunskaper. Den viktigaste uppgiften är att lära barn och ungdomar hur man lär sig saker. Det kan man bara åstadkomma genom att motivera dem. Om det enda motivet för att studera är att klara ett prov / få ett betyg börjar eleven ägna sig åt det pedagoger kallar ytinlärning. Kunskaper som man på det viset har smällt i sig lämnar en så fort man har spytt upp dem, och kvar står en individ som inte på djupet behärskar eller ens förstår texten den läst.
Fenomenet ytinlärning har studerats länge. Det har till exempel visat sig att blivande läkare ofta har mycket högt satta mål för sitt lärande när de börjar sin utbildning. De vill verkligen lära sig allt om kroppen och dess sjukdomar; de vill kunna hjälpa sina medmänniskor, bli bra och empatiska läkare. Men allteftersom tentorna duggar överger de sina ideal och börjar strategiläsa. Såklart. De vill ju gå ut med högsta möjliga betyg. Men vem tror ni blir bäst på att hela trasiga kroppar och psyken - en streber eller den som verkligen vill förstå på djupet och därför har prioriterat äkta lärande?
Fakta är bra. Det är kul att kunna briljera i Trivial Pursuit eller frågeprogram på teven. Men fakta är inte kunskaper. Tanken att läraren har sagda kunskaper i en tillbringare och därefter bara behöver hälla ner dem i sina elevers hjärnor förkastades för evigheter sen. Ur insikten om hur individer växer och utvecklas genom lärande växte alternativa pedagogiker fram. Så småningom fick de ett ganska stort inflytande även i den vanliga pluggskolan. Nu är alla dessa viktiga teorier och verktyg, all denna kunskap om barns och ungdomars utveckling och lärande, som bortblåsta. Det är flumpedagogik, det är kravlöst, det är orsaken till att Sverige halkar efter i Pisa-mätningar, tänker Björklund. Och lägger grunden till en Jeopardy!-skola, fast utan lekmomentet.
Det är illa nog att försöka vrida klockan tillbaka till pluggskola, disciplin och faktarapande. Dagens lärare är redan tillräckligt upptagna med onödig administration utan denna nya pålaga. Hur ska läraren bedöma vad som är giltig eller ogiltig frånvaro, hur många konferenser med övriga i kollegiet behövs för att hitta en form som verkar uppfylla de nya kraven, hur många timmar ska ägnas åt att registrera och betygsätta eländet? I dag ska varje elev ha en individuell utvecklingsplan. Det går åt oceaner av tid till det här, även - eller inte minst - med administrativa verktyg som Unikum. I själva verket kunde utvecklingssamtalen i nio fall av tio klaras av på fem minuter. - Det går bra för Fatma; inga större problem nånstans. Hon är glad och hänger med.
Ja, där kunde det ta slut. Men nu duger inte det här, utan 25 elever ska tvingas genomlida en petimäternoga genomgång av ämne efter ämne tillsammans med en mer eller mindre uttråkad förälder som har tagit ledigt från jobbet för att sitta av den där halvtimmen. Ni kan tänka er alla förberedelser det här kräver av läraren, all och energi tid som har gått till spillo. När Björklund tror att skolan blir bättre inför han alltså pålagor som gör att lärarna får allt mindre utrymme och energi för att ägna sig åt undervisningen. Och alla ängslas: "Ska klassen uppnå målen för det här läsåret?", tänker läraren. "Kommer jag att klara målen?", tänker eleven.
Jag vill uppmana er alla att kolla in fenomenet som kallas "vedisk matematik". Det är ett sätt att lära ut huvudräkning, men det är framförallt ett sätt att göra matte roligt. Huvudräkning är bra att kunna när man ska dela på en krognota, men man klarar sig hyfsat även om man är klen på sånt. Ja, man klarar sig faktiskt ganska bra utan mattekunskaper i stort, såvida man inte ska läsa fysik eller så. Men om man lär sig att upptäcka skönheten i matematiken blir man inspirerad att hitta den även på andra ställen. Om man lär sig elementär kontrapunkt kommer man också att häpna över hur vacker den kan vara, och bli sugen på att skapa nåt själv.
Det är just det som skolan ska lära eleverna: att skapa själva, att hitta samband, att finna glädje i lärandet. Vad som helst går att göra intressant med rätt pedagog, med någon som vet att förankra lärandet i elevernas verklighet. Men det låter sig inte göras med en överbelastad och underutbildad kunskapskontrollant som ska piska fram ytinlärning. Jan Björklund och hans anhang är i full färd med att rasera den skola som de säger sig bygga upp.
onsdag 4 maj 2011
Mallar? Refunkarnte.
Något bysnille kommer på att många långfilmer följer en viss dramaturgi. Ja, ni vet: ungefär vid det första skiftmärket (en kvarleva från den tid då maskinisten laddade rulle efter rulle) ska det inträffa EN VÄNDPUNKT och bla bla. Sagda bysnille tar sig för att skriva böcker som ska lära aspirerande manusförfattare hur man gör på rätt sätt, sen dröjer det inte länge förrän filmskolor växer upp som svampar ur marken, och ut marscherar klonerna som har närstuderat "Thelma and Louise". Följden är oundviklig: den amerikanska filmens undergång. Att verkliga manusgenier som Robert Towne ger fan i alla mallar är det ingen som tänker på.
Ett annat bysnille analyserar dr Dre och Timbo och totar ihop recept på hur Thor från Thüringen ska göra för att låta EXAKT LIKA COOL. Det gör han inte, men han lyckas förstås fördärva en del finstämda hörselorgan hos intet ont anande lyssnare på obskyra hiphopsajter innan han återgår till sitt jobb på fabriken som tillverkar frysta tårtor som smakar överkörd ekorre. Och legioner av gossar med tvivelaktig underlivshygien gör detsamma. Stanken överträffas bara av de anonyma epigoner som skriver houselåtar i olika varianter där det gemensamma är Snygga Tjej-kören som sjunger en melodi som en byrådirektör har knåpat ihop av ackordföljden - om man nu kan kalla ett ackord för en ackordföljd. Det är olidligt och går bara att dansa till om man är höggradigt berusad.
Ett tredje bysnille hårdpluggar Sokrates, Winston Churchill och Olof Palme och hittar till sin outsägliga båtnad ett antal gemensamma retoriska figurer och TRIX som har övertygat de redan övertygade, antagoniserat deras motståndare och med tiden blivit berömda citat. Bysnillet tar examen genom att skriva en outhärdligt tråkig uppsats om alla fel Yngve Holmberg begick som moderatledare. Sen är det fritt fram: nu läser vi begåvade kommentarer om Maud Olofssons kroppsspråk och hur Maria Wetterstrands näsvingar avslöjar ett djupt liggande engagemang. Eftersom utrymmet gudskelov är begränsat till "valanalyser" vart fjärde år i våra kväljstidningar får bysnillet ge kurser till mjölkbönder som vill avancera i LRF. Och där kunde vi gott lämna det här eländet, men tyvärr återkommer den här självutnämnda retorikexperten alldeles för ofta för att tillvaron ska vara uthärdlig, d.v.s. inför nästa valrörelse.
Ett fjärde bysnille läser lite psykologi och sexologi och PRATAR MED FOLK, och vips har vi en relationsrådgivare. Eftersom alla människor är unika, men vissa är mer unika än andra, finns det en aldrig sinande marknad för sånt här strunt. Mallen är hur folk brukar göra och vad de brukar säga. Det normala är att följa mönstret. Rådet blir att inte avvika från det, även om bysnillet inte säger det rent ut. Men följden blir att människor får för sig att det går att bedriva terapi på 650 tecken. Det gör det inte.
Ja, så där kan man hålla på. På varje Sara Ahmed går det tusentals genusvetare in spe, som skriver platta analyser av kvinnliga nördar eller Buffy the Vampire Slayer. För varje Bela Bartok finns det myriader av korpande klåpare som skriver skräckfilmsmusik till filmer man har sett genom att kasta en blick på affischen. På varje unik röst går det tusen epigoner. Så jag har ett förslag: Inför ett 30-årigt moratorium på allt romanskrivande. Elda upp alla elgitarrer och trumset. Blockera alla radiofrekvenser och napalmbomba samtliga varuhus och butiker som spelar muzak. Släck ner internet, stanna pressens tryckerier, kedja fast samtliga tankesmedjor med varandra på havets botten. Så att vi får lite tystnad nån jävla gång. Så man får tid att tänka. Så att vi kan ägna oss åt annat än detta jävla distraktionsläger (för att nu låna en term från Marty). Jag vill inte läsa fler stupida ledare, höra mer skitmusik läcka ur hörlurar på tunnelbanan, se fler bilder på katter på tangentbord eller genomlida romantiska komedier vars främsta kännetecken är att de varken är romantiska eller komedier, som någon klarsynt kritiker skrev. Jag vill stänga av allt - inklusive den här bloggen. Och jag vet att man ska sätta tjusiga accenter på min favoritkompositörs namn, men något ska ni väl ha att klanka ner på.
Sura hälsningar,
Bitterkuken från Vällingby
Ett annat bysnille analyserar dr Dre och Timbo och totar ihop recept på hur Thor från Thüringen ska göra för att låta EXAKT LIKA COOL. Det gör han inte, men han lyckas förstås fördärva en del finstämda hörselorgan hos intet ont anande lyssnare på obskyra hiphopsajter innan han återgår till sitt jobb på fabriken som tillverkar frysta tårtor som smakar överkörd ekorre. Och legioner av gossar med tvivelaktig underlivshygien gör detsamma. Stanken överträffas bara av de anonyma epigoner som skriver houselåtar i olika varianter där det gemensamma är Snygga Tjej-kören som sjunger en melodi som en byrådirektör har knåpat ihop av ackordföljden - om man nu kan kalla ett ackord för en ackordföljd. Det är olidligt och går bara att dansa till om man är höggradigt berusad.
Ett tredje bysnille hårdpluggar Sokrates, Winston Churchill och Olof Palme och hittar till sin outsägliga båtnad ett antal gemensamma retoriska figurer och TRIX som har övertygat de redan övertygade, antagoniserat deras motståndare och med tiden blivit berömda citat. Bysnillet tar examen genom att skriva en outhärdligt tråkig uppsats om alla fel Yngve Holmberg begick som moderatledare. Sen är det fritt fram: nu läser vi begåvade kommentarer om Maud Olofssons kroppsspråk och hur Maria Wetterstrands näsvingar avslöjar ett djupt liggande engagemang. Eftersom utrymmet gudskelov är begränsat till "valanalyser" vart fjärde år i våra kväljstidningar får bysnillet ge kurser till mjölkbönder som vill avancera i LRF. Och där kunde vi gott lämna det här eländet, men tyvärr återkommer den här självutnämnda retorikexperten alldeles för ofta för att tillvaron ska vara uthärdlig, d.v.s. inför nästa valrörelse.
Ett fjärde bysnille läser lite psykologi och sexologi och PRATAR MED FOLK, och vips har vi en relationsrådgivare. Eftersom alla människor är unika, men vissa är mer unika än andra, finns det en aldrig sinande marknad för sånt här strunt. Mallen är hur folk brukar göra och vad de brukar säga. Det normala är att följa mönstret. Rådet blir att inte avvika från det, även om bysnillet inte säger det rent ut. Men följden blir att människor får för sig att det går att bedriva terapi på 650 tecken. Det gör det inte.
Ja, så där kan man hålla på. På varje Sara Ahmed går det tusentals genusvetare in spe, som skriver platta analyser av kvinnliga nördar eller Buffy the Vampire Slayer. För varje Bela Bartok finns det myriader av korpande klåpare som skriver skräckfilmsmusik till filmer man har sett genom att kasta en blick på affischen. På varje unik röst går det tusen epigoner. Så jag har ett förslag: Inför ett 30-årigt moratorium på allt romanskrivande. Elda upp alla elgitarrer och trumset. Blockera alla radiofrekvenser och napalmbomba samtliga varuhus och butiker som spelar muzak. Släck ner internet, stanna pressens tryckerier, kedja fast samtliga tankesmedjor med varandra på havets botten. Så att vi får lite tystnad nån jävla gång. Så man får tid att tänka. Så att vi kan ägna oss åt annat än detta jävla distraktionsläger (för att nu låna en term från Marty). Jag vill inte läsa fler stupida ledare, höra mer skitmusik läcka ur hörlurar på tunnelbanan, se fler bilder på katter på tangentbord eller genomlida romantiska komedier vars främsta kännetecken är att de varken är romantiska eller komedier, som någon klarsynt kritiker skrev. Jag vill stänga av allt - inklusive den här bloggen. Och jag vet att man ska sätta tjusiga accenter på min favoritkompositörs namn, men något ska ni väl ha att klanka ner på.
Sura hälsningar,
Bitterkuken från Vällingby
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
