Edmund Husserl sitter och betraktar sitt skrivbord. Ur detta föds en av fenomenologins viktigaste texter. Att betrakta något innebär att inte betrakta något annat, vilket är lätt konstaterat. När du läser den här texten är du visserligen medveten om din omgivning, men den hamnar i bakgrunden. Därför har Hollywood rätt, frestas jag att säga, när de använder kameror med smalt skärpedjup. I filmer med oändligt skärpedjup (den första var väl "Citizen Kane") kan vi själva välja var vi ska fästa blicken, men det känns lite konstigt. Det är både för verkligt och för overkligt. Om du till exempel håller din tumme på några decimeters avstånd ser du hela tummen tydligt. För nu tummen så nära dina ögon du kan utan att den blir suddig eller dubbel, och du kan inte ens se de små vecken på fingerleden tydligt. Varje fokus innebär ett uteslutande.
Husserl betraktar alltså sitt skrivbord och konstaterar att resten av arbetsrummet också finns där, men i bakgrunden. Han vet hur rummet ser ut bakom honom, han hör dämpade röster någonstans ifrån, han vet att barnen stojar på verandan. Och här sitter han och filosoferar. Han tänker att han vill sätta tillvaron inom parentes för att verkligen kunna studera den. Alltså reser han sig från bordet, går runt det ett varv och betraktar det noggrant. I det ögonblicket upphör hans skrivbord att vara "hans skrivbord" eller "skrivbordet" - det är nu bara "ett skrivbord". Han har satt funktionen inom parentes.
Men ett skrivbord är ju inte bara ett ting vilket som helst. Det har sin form utifrån sin tänkta funktion och är därför högre än exempelvis ett soffbord. Det är ett bord som är till för att brukas. Återigen: formen är en funktion av ändamålet. Men bordet är också ett föremål med en historia. Någon har planterat träd, som har vuxit i tystnaden tills denna tystnad en dag har brutits av ljudet från en såg. Virket har sågats, torkats, hyvlats, fogats samman, sandpapprats, polerats. Någon har en gång brutit malm som har smälts och gjutits, kanske legerats med annan metall för att Edmund ska kunna dra ut den översta skrivbordslådan med ett mässingshandtag. Någon har skapat en vara och någon har skapat en marknad för denna vara och någon har handlat denna vara på marknaden, visat den i sin butik, sålt möbeln och forslat hem den till familjen Husserl. Och nu sitter han där, den gode Edmund, och försöker sätta den inom parentes.
En halv evighet senare: Sara Ahmed läser Edmund Husserls betraktelse. En betydligt kortare tidsrymd därefter: jag läser hennes bok, "Queer Phenomenology" på tunnelbanan mellan Hötorget och Vällingby. Men vid Alvik övermannas jag av trötthet, stoppar undan boken, tar av mig läsglasögonen och halvsover resten av sträckan. Och nu sitter alltså jag vid mitt skrivbord som alls inte är ett skrivbord utan ett köksbord, och försöker fånga det magiska i Ahmeds beskrivning av Husserl. Om jag bara kunde det! Men om Ahmed inte är filosof av professionen är hon en briljant tänkare och skribent, medan jag är högst medelmåttig. Jag kan bara rekommendera er att läsa hennes mycket tankedigra, svåra och vackra text. Och här kunde det här blogginlägget sluta. Men jag har fått en bild i huvudet, och jag vill försöka fokusera på den innan jag går och hämtar min dotter i skolan. Så här:
Ögonblick går inte att frysa. Aldrig någonsin. Husserls lilla promenad kring det bord som både är hans skrivbord och ett skrivbord upprepas gång på gång så länge hans skrift finns kvar, så länge Heideggers eller Merleau-Pontys eller Ahmeds skrifter finns kvar, så länge det finns mikroskopisk chans att någon läser just den här texten. Att Husserl alls sammanfördes med sitt skrivbord beror på en så lång och slumpmässig samling händelser att det i stort sett var otroligt, på gränsen till uteslutet att det alls skulle hända. Att jag ska gå och hämta min dotter i skolan beror också på händelsekedjor som är så komplicerade att om någon försökte räkna ut sannolikheten skulle den ge upp. Innan jag föddes fick min mamma ett missfall. Mina föräldrar hade redan fem barn, skulle de ändå försöka en gång till? De hade kunnat ge upp. Jag hade kanske varit alltigenom heterosexuell och därför aldrig hört talas om Qruiser där Marty kanske aldrig hade läst min dagbok. Och så vidare. Men i dag har vi varandra och våra barn, i det här ögonblicket, det som aldrig kan frysas. Vi kanske inte alltid har varandra eller våra barn. En dag är någon av oss - förmodligen jag - död, och den andre blir kvar.
Men snart ska jag gå ner mot Grimstaskolan. Det är den 25 mars 2011, en blåsig dag då jag har frusit en hel del trots att det är fem plusgrader. Jag ska förmodligen göra om den där promenaden massor av gånger, men säkert är det inte. Mina tankar kommer att snurra i den rad av frysande men inte frysta ögonblick promenaden tar. Snart får jag hålla min lilla vän i hennes varma, trygga lilla hand. Vi ska prata med varandra om hur hennes dag har varit. Ja, jag är redan där i tanken. Men jag är också i min egen barndom. Jag tänker på när mor berättade det där med missfallet för mig. Jag tänker på hur jag och Marty bara för några timmar sen åt lunch på David Bagares gata, ovanför hennes teater; jag tänker på att snart är hela barnaskaran hemma och i kväll ska vi se finalen av "Let's Dance". Det är ett struntprogram, såklart, men vi har det så trevligt tillsammans när vi ser det. Och jag tänker på hur det blir den dag de äldsta barnen vill göra allt annat än titta på tv med oss.
Sarah Ahmed beskriver hur Husserl sannerligen sätter vissa saker inom parentes. Sina barn, till exempel, sin fru och sin hemhjälp. För att han alls ska kunna sitta och skriva måste någon annan ägna sig åt hushållet och låta den store filosofen arbeta ostört. För att jag ska kunna skriva det här krävs att jag sätter diskmaskinen inom parentes, eller dammsugaren som står på övervåningen. Jag borde verkligen städa där uppe. Men det kan vänta lite till, tänker jag, för jag har nästan ingen tid för mig själv. Men jag längtar efter att åter få bli störd, jag längtar efter att jag och Marty inte ska kunna föra ett sammanhängande samtal eftersom fem barn runtomkring oss äskar det ena och andra och tredje. Jag skulle aldrig kunna delegera alla hushållssysslor till någon annan. Jag gillar inte tystnaden. Jag älskar mina barn och hela vår fantastiska tillvaro, och jag är livrädd för att den ska upphöra. Så när jag om en liten stund går för att hämta min dotter kommer mina tankar att snurra kring förgänglighet och sån skit, sen kommer jag att fnissa lite åt den där högtidligheten och så kommer jag att frysa om öronen. Men i det ögonblick jag möter min älskade, älskade lilla dotters gestalt slutar allt att snurra. Det innebär inte att tiden stannar eller ögonblicket fryses, men det förflutna och det framtida krymper i alla fall rejält, och jag blir närvarande.
Och nu ska jag verkligen sätta det där i verket. Det ska bli skönt.
fredag 25 mars 2011
tisdag 15 mars 2011
Sexuell debriefing
Häromdagen mindes jag plötsligt att jag en gång idkade samlag med en kvinnlig kroppsbyggare i Skärmarbrink. Detta var mycket längesen och jag minns egentligen bara tre saker: att hon var rödhårig, att hennes lägenhet var den minsta etta jag sett, samt att jag var förbluffad över att jag alls befann mig där. Jag gissar att vi hade träffats på nån krog, men vilken har jag ingen aning om, eller hur det hela förlöpte.
Natten efter att minnesbilden dök upp drömde jag att jag just hade legat med en mycket smal rödhårig tjej. Det som gick igen var framför allt min häpnad över situationen. Vi hade just knullat, men drömmen började efter fullbordat faktum. Nu hade vi alltså GJORT DET, och det var ju kul. Fast jag kände mig lätt disträ, samtidigt som jag insåg att hon stod i begrepp att korka upp den symboliska champagnen. Och visst, det är fint med ett möte i monsunen, men jag önskade mig mest därifrån. Jag kände ingenting för henne och visste inte hur jag skulle hantera det. Det hade jag dåligt samvete för. Måste du stå där och hoppa av förväntan när jag känner nåt helt annat, liksom. Stackars dig.
Jag berättade om min dröm för Marty, och vi diskuterade fenomenet meningslösa samlag. Det var smått deprimerande. "Om det hade suttit 2 000 Niklas här och 2 000 Marty, skulle mönstret ha sett likadant ut", sa jag. (Det är inte klokt vad jag minns ibland, med tanke på mitt usla episodminne.) För så här är det nog för de 2 000 kvinnorna: de allra flesta knullen kunde hellre ha ersatts av nåt annat, som att läsa en bok eller ta en promenad. Och för de 2 000 männen är det så här: de allra flesta knullen handlade mest om att få ejakulera i något annat än tumvecket. Det är inte särskilt romantiskt; det är mest ensamt, torftigt och nedslående. Det är alltså inget möte i monsunen utan snarare ett ömsesidigt onanerande i en torrlagd plaskdamm. Varför då? Det borde vi sannerligen tala om, apropå #prataomdet.
Men det är paradoxalt. Samtidigt som jag kan se en lång rad samlag som jag egentligen kunde ha varit utan finns det ingenting "bara" med sex för mig. För mig har det mest handlat om det fantastiska i att två personer som normalt sett är påklädda plötsligt är allt annat än det. Vardagen förvandlas om inte till fest så i alla fall till det oerhörda i att det man inte får se och vidröra plötsligt är fullt möjligt, ja önskvärt. All distans är som bortblåst, all värme som två nakna kroppar gömmer förenas och förstärks. Det osannolika är inte bara sannolikt utan alldeles sant. Herregud - du och jag! Jag får se hela dig, får röra hela dig, känna hur du doftar och smakar, hur dina händer griper mig. Det påminner om när man lägger örat till någons bröst och hör hjärtat slå djupt där inne. Man inte bara ser människan, man hör den och känner den. Närheten är total.
Tyvärr är närheten illusorisk understundom. När man är klar med alla den fysiska kärlekens åtbörder och åthävor betraktar man åter varandra med nyter blick. Visst, den kan vara färgad av ömhet, glädje och tacksamhet, men man ser varandra utifrån. Plötsligt blir man medveten om sin nakenhet och vill skyla sig. Man är pissnödig, röksugen och längtar efter en skinkmacka eller efter att få lägga en brakskit i eget majestät. Men det vore förstås oartigt, så man håller i sig. Ligger där och ser leende (10 poäng) eller allvarlig (20 poäng) in i den andres ögon som det anstår en monsunmötare, stryker en svettig lock ur dennes panna (30 poäng). Kanske säger man nåt i stil med: "Jag har blivit bränd så många gånger." Fast, nja... Det kanske ska ske i samband med att man har öppnat sig för varandra enligt relationsmanus 13a, sektion 6 (promenad dagen efter bland höstlöv, på väg till Moderna museet). Men distansen finns där. Den försvann egentligen aldrig.
I värsta fall vaknar man i en främmande säng och undrar vad i helvete man gör där. Man betraktar väggarna. Många konstnärer i släkten, eller? Det vankas jordgubbste som man hatar, och otäckt pålägg på gammalt bröd. Eller inget mjölk till kaffet, bara en sån sak. Den där badrumsmattan säger allt som sin ägare, tyvärr. Fisringen känns iskall under baken och halkar lite hit och dit när man ska sträcka sig efter toarullen. Handfatet är i brun emalj, herregud. Skulle jag duscha i det där badkaret? Sällan. Jag vill hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Förresten har jag ont i huvudet och ingenting gemensamt med dig mer än att vi har legat med varandra.
Efter en sån här upplevelse behövs ett slags debriefing, alltså att man rannsakar sig själv, frågar sig vad det var som egentligen hände och hur man reagerade. Tro nu inte att jag vill nedvärdera begreppets egentliga innebörd, alltså ett stödjande samtal för någon som genomgått en traumatisk upplevelse. Jag använder det i överförd bemärkelse för att ge processen den air av allvar som man annars skulle gå miste om. Det är lätt att avfärda den postcoitala depressionen som tankesnurr, "ågren" eller bara ett måttligt obehag som man gör klokt i att ruska av sig. Men då blir det också svårt att lära sig nåt.
Vill ni få ett exempel på vad jag menar kan ni gå och se Kalle Westerdahls "Människans bästa vän - en relationstragedi" på teater Brunnsgatan Fyra. Där skildrar han en ung man som går igenom en lång rad mer eller mindre trassliga förhållanden med kvinnor, till synes utan att lära sig ett jota. Han är bara en glad skit som snubblar sig igenom kärlekens undervegetation, tills han en dag blir biten i snoppen av schäfern Kid. Och stannar upp, förundrad. Vad tusan håller han på med? Kid blir i Kalles föreställning den samtalspartner han har saknat. Något som liknar en insikt börjar gry. Det är oerhört roligt och väldigt sorgligt på en gång. Att publiken känner igen sig själv är inte att ta miste på.
Debriefingmodellen har fått kritik: man riskerar att offret återtraumatiseras, som det heter. Alltför ofta har folk fösts samman i en grupp där man går igenom de plågsamma upplevelserna i tron att det skulle räcka med det. Men jag tror att varje terapeut kan skriva under på att själva principen är korrekt. Det enda sättet att förta laddningen i det skedda är att prata om det, om och om igen. Men då ska det vara med någon som man har förtroende för, någon som inte värderar en, någon som kan sätta in upplevelsen i ett sammanhang. Att använda kompisar som terapeuter är alltså en dålig idé, såvida det inte gäller något mer lättviktigt problem. Återigen: ta mitt bruk av ordet med en nypa salt.
Men ändå. Jag tror att vi behöver prata om varför vi så ofta söker något vi borde veta inte finns där. Varför ska det vara just kättjan som för oss samman? Varför använder vi sex som ett substitut för närhet? När blir den fysiska nakenheten en synonym för den själsliga? Tänk om vi kunde komma varandra nära på riktigt utan att ta av oss kläderna? Vore inte det rätt kul som omväxling? Jag tror det.
Många av mina mest givande relationer har varit med människor som jag aldrig skulle drömma om att ligga med. Att få lära känna någon annan på djupet är en fabulös ynnest. För även här finns det något som nästan liknar ett tabu i vardagen. Vi pratar inte med varandra, inte på riktigt, inte om det som verkligen berör oss. Vi kan prata om vår barndom, men mest i form av anekdoter. Vi kan säga att vi grät floder när vår mormor dog, men vår existentiella ångest behåller vi för oss själva. Och det kanske är tur. Vi kanske instinktivt förstår att vi inte är varandras bästa terapeuter. Men samtidigt missar vi något. Vi har trots allt väldigt många gemensamma erfarenheter, känslor och reaktionsmönster; den ena sociopsykiatriska paletten är den andra tämligen lik. Att inse att man så att säga är i gott sällskap när det gäller smärtsamma erfarenheter är väldigt befriande. Det är inte bara jag, det är inte bara ett personligt mönster utan ett allmängiltigt. Och är det allmängiltigt kanske det beror på faktorer som delvis ligger utanför min kontroll - eller så är det mekanismer som man kan lära sig att lära sig känna igen. Det här är den stora styrkan i #prataomdet, som jag ser det. Man går från det privata till det allmänna och tillbaka igen, utrustad med en ny insikt, kanske en ny beredskap.
Vi matas från barnsben med illusionen att det finns en genväg till en annan människa, och den genvägen stavas romantisk kärlek. Attraktion uppstår, motsatserna möts och kolliderar, men till slut ordnar sig allt och de olyckliga tu blir ett lyckligt ett. Det är kanske därför vi följer med första bästa från krogen. Vi är så förbannat ensamma och tänker att om vi bara tar av oss kläderna så följer resten automatiskt. Inte undra på att vi blir besvikna. Visst händer det att vi råkar passa bra ihop, men det är mest en slump. Ibland blir vi omåttligt förälskade efter bara en kort tids gemenskap. Men när den första himlastormande attraktionen börjar ebba ut märker vi den andres fula konst, dåliga musiksmak och unkna värderingar. Visserligen uppfattade vi allt det där på två sekunder, men vi valde att blunda för det. Nu blir det påträngande, liksom alla de manus för vad man ska känna, säga och tycka i tvåsamheten; manus som vi har skrivit under på utan att tänka igenom och utan att diskutera sinsemellan. Har vi osis har vi redan hunnit "bli ihop" vid det här laget, eller permanenta förhållandet genom något slags kontrakt. Nu är det så dags att ifrågasätta spelreglerna.
Det finns förstås ett manus även för hur vänskap ska uppstå. Ni vet, man "öppnar sig för varandra". Först berättar du om din olyckliga barndom och alla dina trassliga förhållanden, sen är det min tur. Schyst - nu är vi vänner! Ja, vi vet allt om varandra. Men det här är också en falsk genväg. Att vi delar med oss av våra erfarenheter är bra, men det är inte synonymt med att stå varandra nära. När jag alltså förespråkar att vi ska #prataomdet är det inte för att jag tror att det automatiskt för oss samman. Nej, den här sortens debriefing är i slutändan ett personligt verktyg. Ensamma är vi lik förbannat i vår existens. Däremot kanske vi kan må lite bättre själva av att inte gång på gång trilla dit i samma trötta mönster. (Om vi inte gör det kommer det också andra till gagn, vilket inte är någon liten vinst.) Och när vi mår bättre för att fjällen har fallit från våra ögon, för att vi har skärskådat oss själva, är vi bättre rustade för att verkligen bygga upp gemenskaper. Så länge vi bara klampar på i ullstrumporna är ingen verklig samhörighet möjlig.
Som fager ungersven drömmer man om den stora föreningen. Det åligger en att själv bryta den osynliga barriär som omgärdar de hemlighetsfulla. Är man blyg känns det rätt hopplöst. Vad ska man säga, hur ska man göra? Man fantiserar, bygger upp bilder av hur det måste vara, förälskar sig på avstånd, har febriga sexfantasier. Och så blir det ingenting, och sen ingenting. Det är förstås ens eget fel. Man saknar framåtanda, är misslyckad. Alla, precis alla, runtomkring en verkar ha knäckt koden. Ja, de har tjej efter tjej, vilket de gärna meddelar omvärlden. Det verkar vara en tävling och själv är man den där killen som blir vald sist när man ska spela fotboll i skolan. Att alla andra är en myt ser man inte.
Jag tror att det här är farligt. Längtan efter det svår- eller rentav ouppnåeliga, parat med tvånget att vara sin egen lyckas smed, kan slå över i förtvivlan. Man är kränkt av hela jävla systemet, för det är lättare att leva med sitt misslyckande om det är någon annans fel. Någon upprättelse står inte att få, därför vill man hämnas. Här föds säkert en och annan våldtäktsman. Men här föds också hans ställföreträdare porrmotsvarighet, den som dominerar, daskar, penetrerar och sölar ned, den som griper tag i håret, förnedrar och sprutar i triumf. Kuken blir till ett artilleri, riktat mot de där jävla slynorna. Egentligen vill de bli behandlade så, och vill de inte kan man alltid supa dem under bordet, droga dem eller köpa dem. Det allra finaste är att ta dem i analen, för det ger dem ingen egentlig njutning (som om de skulle njuta annars). Nästan all pornografi handlar om dominans, bögporren inte undantagen. Jag tror att det här är motsvarigheten till gammaldags västernfilm eller till den enorma, genreöverskridande intrigen som stavas hämnd på sina vedersakare. Upprättelse i form av hämnd eller att göra sin motståndare till allmänt åtlöje är kanske det allra vanligaste temat i filmvärlden i stort.
Men upprättelsen är egentligen omöjlig att få, för den kräver en ursäkt som aldrig kommer. Därför upprepas mönstret om och om igen. Ungersvennen lär sig ett och annat av porren. Det gäller att ta för sig, det gäller att vara stor och stark och välutrustad, sen löser sig det mesta. Och tjejerna vill egentligen, de bara hycklar lite först. Skillnaden mellan sjuklig sexuell sadism och porrens dominanstema är bara kvantitativ, inte kvalitativ. Man får bara hoppas att det verkliga mötet med en verklig människa blir ett korrektiv - och att det sker någorlunda tidigt.
Och den fagra ungmön? Hon drömmer väl om att det sexuella mötet ska vara kulmen på något. Efteråt har man ett skört ögonblick; det prosaiska är borta. Nej, själva knullet var kanske inte nåt vidare, men nu har han sprutat och då är samlaget, som alla vet, över. Men det är okej, det går väl fler tåg. Kan han inte ligga kvar åtminstone en liten stund? Nähä, han ska pissa och röka och ta en skinkmacka, eller fråga vad man tror om Inter mot Juventus. Så mycket betydde det här alltså för honom. Det skira dunstar bort och försvinner och allt är prosaiskt igen. Man hade lika gärna kunnat läsa en bok. Först är det så pockande och superviktigt, och vafan, man kan väl ställa upp då. Sen är det som om ingenting har hänt! Karlar.
Jag vet: det här är väldigt förenklat; det finns gott om undantag. Men det är ett vanligt mönster. Vi drivs av längtan bort från vår inneboende ensamhet, och vår beteenderepertoar bestäms till stora delar av sexuella hierarkier och slentrian, av diskurser om det manligt aktiva och det kvinnligt passiva eller manligt kodad dominans och kvinnligt kodad oåtkomlighet. Inte minst blir det tydligt i hur handfallna, rentav skräckslagna, många män blir när någon raggar på dem för en gångs skull. Jag tror att vi behöver en mansrörelse där man dels ägnar sig åt sexuell/emotionell och social debriefing av såna som Kalles karaktär i "Människans bästa vän", dels upplyser och tröstar unga killar som inte ser sambandet mellan porrens värdehierarkier och den egna tillvaron. På samma sätt vore det bra för de fagra ungmöerna att skärskåda det egna beteendet. Varför inte ta egna intiativ? Varför ställa upp på ett ligg?
Och varför - det gäller oss alla - tro på omöjliga genvägar? Varför skriva under på nattståndna manus om förälskelse, parsamhet, trohet? Varför tro att vi botar vår ensamhet bara för att vakna upp en dag och känna oss oändligt ensamma i tvåsamheten?
Jag tycker att sex är bra. Jag tycker att sex är fantastiskt med någon man älskar och står nära. Ingenting hindrar att varje sexuellt möte med den älskade är omgärdat av samma häpnad och jubel som uppstod första gången. Dessutom är knulla ingen teknik som man kan finslipa i sin ensamhet, som när Björn Borg stod och bollade mot sina föräldrars garagevägg timme efter timme. Av den anledningen blir ofta förstagångs/engångsligg bara sådär, ett knippe emotioner och ryckningar som hade kunnat hänföra oss mycket mer.
Det här står inte i motsats till olika former av anonymt eller flyktigt sex. Det kan också vara väldigt nöjsamt, på sitt särskilda lilla vis. Men jag tror att det är viktigt att veta vad tusan man sysslar med, oavsett relationsform, kön eller social inramning. Därför behöver vi debriefing. Vi behöver #prataomdet.
Natten efter att minnesbilden dök upp drömde jag att jag just hade legat med en mycket smal rödhårig tjej. Det som gick igen var framför allt min häpnad över situationen. Vi hade just knullat, men drömmen började efter fullbordat faktum. Nu hade vi alltså GJORT DET, och det var ju kul. Fast jag kände mig lätt disträ, samtidigt som jag insåg att hon stod i begrepp att korka upp den symboliska champagnen. Och visst, det är fint med ett möte i monsunen, men jag önskade mig mest därifrån. Jag kände ingenting för henne och visste inte hur jag skulle hantera det. Det hade jag dåligt samvete för. Måste du stå där och hoppa av förväntan när jag känner nåt helt annat, liksom. Stackars dig.
Jag berättade om min dröm för Marty, och vi diskuterade fenomenet meningslösa samlag. Det var smått deprimerande. "Om det hade suttit 2 000 Niklas här och 2 000 Marty, skulle mönstret ha sett likadant ut", sa jag. (Det är inte klokt vad jag minns ibland, med tanke på mitt usla episodminne.) För så här är det nog för de 2 000 kvinnorna: de allra flesta knullen kunde hellre ha ersatts av nåt annat, som att läsa en bok eller ta en promenad. Och för de 2 000 männen är det så här: de allra flesta knullen handlade mest om att få ejakulera i något annat än tumvecket. Det är inte särskilt romantiskt; det är mest ensamt, torftigt och nedslående. Det är alltså inget möte i monsunen utan snarare ett ömsesidigt onanerande i en torrlagd plaskdamm. Varför då? Det borde vi sannerligen tala om, apropå #prataomdet.
Men det är paradoxalt. Samtidigt som jag kan se en lång rad samlag som jag egentligen kunde ha varit utan finns det ingenting "bara" med sex för mig. För mig har det mest handlat om det fantastiska i att två personer som normalt sett är påklädda plötsligt är allt annat än det. Vardagen förvandlas om inte till fest så i alla fall till det oerhörda i att det man inte får se och vidröra plötsligt är fullt möjligt, ja önskvärt. All distans är som bortblåst, all värme som två nakna kroppar gömmer förenas och förstärks. Det osannolika är inte bara sannolikt utan alldeles sant. Herregud - du och jag! Jag får se hela dig, får röra hela dig, känna hur du doftar och smakar, hur dina händer griper mig. Det påminner om när man lägger örat till någons bröst och hör hjärtat slå djupt där inne. Man inte bara ser människan, man hör den och känner den. Närheten är total.
Tyvärr är närheten illusorisk understundom. När man är klar med alla den fysiska kärlekens åtbörder och åthävor betraktar man åter varandra med nyter blick. Visst, den kan vara färgad av ömhet, glädje och tacksamhet, men man ser varandra utifrån. Plötsligt blir man medveten om sin nakenhet och vill skyla sig. Man är pissnödig, röksugen och längtar efter en skinkmacka eller efter att få lägga en brakskit i eget majestät. Men det vore förstås oartigt, så man håller i sig. Ligger där och ser leende (10 poäng) eller allvarlig (20 poäng) in i den andres ögon som det anstår en monsunmötare, stryker en svettig lock ur dennes panna (30 poäng). Kanske säger man nåt i stil med: "Jag har blivit bränd så många gånger." Fast, nja... Det kanske ska ske i samband med att man har öppnat sig för varandra enligt relationsmanus 13a, sektion 6 (promenad dagen efter bland höstlöv, på väg till Moderna museet). Men distansen finns där. Den försvann egentligen aldrig.
I värsta fall vaknar man i en främmande säng och undrar vad i helvete man gör där. Man betraktar väggarna. Många konstnärer i släkten, eller? Det vankas jordgubbste som man hatar, och otäckt pålägg på gammalt bröd. Eller inget mjölk till kaffet, bara en sån sak. Den där badrumsmattan säger allt som sin ägare, tyvärr. Fisringen känns iskall under baken och halkar lite hit och dit när man ska sträcka sig efter toarullen. Handfatet är i brun emalj, herregud. Skulle jag duscha i det där badkaret? Sällan. Jag vill hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Förresten har jag ont i huvudet och ingenting gemensamt med dig mer än att vi har legat med varandra.
Efter en sån här upplevelse behövs ett slags debriefing, alltså att man rannsakar sig själv, frågar sig vad det var som egentligen hände och hur man reagerade. Tro nu inte att jag vill nedvärdera begreppets egentliga innebörd, alltså ett stödjande samtal för någon som genomgått en traumatisk upplevelse. Jag använder det i överförd bemärkelse för att ge processen den air av allvar som man annars skulle gå miste om. Det är lätt att avfärda den postcoitala depressionen som tankesnurr, "ågren" eller bara ett måttligt obehag som man gör klokt i att ruska av sig. Men då blir det också svårt att lära sig nåt.
Vill ni få ett exempel på vad jag menar kan ni gå och se Kalle Westerdahls "Människans bästa vän - en relationstragedi" på teater Brunnsgatan Fyra. Där skildrar han en ung man som går igenom en lång rad mer eller mindre trassliga förhållanden med kvinnor, till synes utan att lära sig ett jota. Han är bara en glad skit som snubblar sig igenom kärlekens undervegetation, tills han en dag blir biten i snoppen av schäfern Kid. Och stannar upp, förundrad. Vad tusan håller han på med? Kid blir i Kalles föreställning den samtalspartner han har saknat. Något som liknar en insikt börjar gry. Det är oerhört roligt och väldigt sorgligt på en gång. Att publiken känner igen sig själv är inte att ta miste på.
Debriefingmodellen har fått kritik: man riskerar att offret återtraumatiseras, som det heter. Alltför ofta har folk fösts samman i en grupp där man går igenom de plågsamma upplevelserna i tron att det skulle räcka med det. Men jag tror att varje terapeut kan skriva under på att själva principen är korrekt. Det enda sättet att förta laddningen i det skedda är att prata om det, om och om igen. Men då ska det vara med någon som man har förtroende för, någon som inte värderar en, någon som kan sätta in upplevelsen i ett sammanhang. Att använda kompisar som terapeuter är alltså en dålig idé, såvida det inte gäller något mer lättviktigt problem. Återigen: ta mitt bruk av ordet med en nypa salt.
Men ändå. Jag tror att vi behöver prata om varför vi så ofta söker något vi borde veta inte finns där. Varför ska det vara just kättjan som för oss samman? Varför använder vi sex som ett substitut för närhet? När blir den fysiska nakenheten en synonym för den själsliga? Tänk om vi kunde komma varandra nära på riktigt utan att ta av oss kläderna? Vore inte det rätt kul som omväxling? Jag tror det.
Många av mina mest givande relationer har varit med människor som jag aldrig skulle drömma om att ligga med. Att få lära känna någon annan på djupet är en fabulös ynnest. För även här finns det något som nästan liknar ett tabu i vardagen. Vi pratar inte med varandra, inte på riktigt, inte om det som verkligen berör oss. Vi kan prata om vår barndom, men mest i form av anekdoter. Vi kan säga att vi grät floder när vår mormor dog, men vår existentiella ångest behåller vi för oss själva. Och det kanske är tur. Vi kanske instinktivt förstår att vi inte är varandras bästa terapeuter. Men samtidigt missar vi något. Vi har trots allt väldigt många gemensamma erfarenheter, känslor och reaktionsmönster; den ena sociopsykiatriska paletten är den andra tämligen lik. Att inse att man så att säga är i gott sällskap när det gäller smärtsamma erfarenheter är väldigt befriande. Det är inte bara jag, det är inte bara ett personligt mönster utan ett allmängiltigt. Och är det allmängiltigt kanske det beror på faktorer som delvis ligger utanför min kontroll - eller så är det mekanismer som man kan lära sig att lära sig känna igen. Det här är den stora styrkan i #prataomdet, som jag ser det. Man går från det privata till det allmänna och tillbaka igen, utrustad med en ny insikt, kanske en ny beredskap.
Vi matas från barnsben med illusionen att det finns en genväg till en annan människa, och den genvägen stavas romantisk kärlek. Attraktion uppstår, motsatserna möts och kolliderar, men till slut ordnar sig allt och de olyckliga tu blir ett lyckligt ett. Det är kanske därför vi följer med första bästa från krogen. Vi är så förbannat ensamma och tänker att om vi bara tar av oss kläderna så följer resten automatiskt. Inte undra på att vi blir besvikna. Visst händer det att vi råkar passa bra ihop, men det är mest en slump. Ibland blir vi omåttligt förälskade efter bara en kort tids gemenskap. Men när den första himlastormande attraktionen börjar ebba ut märker vi den andres fula konst, dåliga musiksmak och unkna värderingar. Visserligen uppfattade vi allt det där på två sekunder, men vi valde att blunda för det. Nu blir det påträngande, liksom alla de manus för vad man ska känna, säga och tycka i tvåsamheten; manus som vi har skrivit under på utan att tänka igenom och utan att diskutera sinsemellan. Har vi osis har vi redan hunnit "bli ihop" vid det här laget, eller permanenta förhållandet genom något slags kontrakt. Nu är det så dags att ifrågasätta spelreglerna.
Det finns förstås ett manus även för hur vänskap ska uppstå. Ni vet, man "öppnar sig för varandra". Först berättar du om din olyckliga barndom och alla dina trassliga förhållanden, sen är det min tur. Schyst - nu är vi vänner! Ja, vi vet allt om varandra. Men det här är också en falsk genväg. Att vi delar med oss av våra erfarenheter är bra, men det är inte synonymt med att stå varandra nära. När jag alltså förespråkar att vi ska #prataomdet är det inte för att jag tror att det automatiskt för oss samman. Nej, den här sortens debriefing är i slutändan ett personligt verktyg. Ensamma är vi lik förbannat i vår existens. Däremot kanske vi kan må lite bättre själva av att inte gång på gång trilla dit i samma trötta mönster. (Om vi inte gör det kommer det också andra till gagn, vilket inte är någon liten vinst.) Och när vi mår bättre för att fjällen har fallit från våra ögon, för att vi har skärskådat oss själva, är vi bättre rustade för att verkligen bygga upp gemenskaper. Så länge vi bara klampar på i ullstrumporna är ingen verklig samhörighet möjlig.
Som fager ungersven drömmer man om den stora föreningen. Det åligger en att själv bryta den osynliga barriär som omgärdar de hemlighetsfulla. Är man blyg känns det rätt hopplöst. Vad ska man säga, hur ska man göra? Man fantiserar, bygger upp bilder av hur det måste vara, förälskar sig på avstånd, har febriga sexfantasier. Och så blir det ingenting, och sen ingenting. Det är förstås ens eget fel. Man saknar framåtanda, är misslyckad. Alla, precis alla, runtomkring en verkar ha knäckt koden. Ja, de har tjej efter tjej, vilket de gärna meddelar omvärlden. Det verkar vara en tävling och själv är man den där killen som blir vald sist när man ska spela fotboll i skolan. Att alla andra är en myt ser man inte.
Jag tror att det här är farligt. Längtan efter det svår- eller rentav ouppnåeliga, parat med tvånget att vara sin egen lyckas smed, kan slå över i förtvivlan. Man är kränkt av hela jävla systemet, för det är lättare att leva med sitt misslyckande om det är någon annans fel. Någon upprättelse står inte att få, därför vill man hämnas. Här föds säkert en och annan våldtäktsman. Men här föds också hans ställföreträdare porrmotsvarighet, den som dominerar, daskar, penetrerar och sölar ned, den som griper tag i håret, förnedrar och sprutar i triumf. Kuken blir till ett artilleri, riktat mot de där jävla slynorna. Egentligen vill de bli behandlade så, och vill de inte kan man alltid supa dem under bordet, droga dem eller köpa dem. Det allra finaste är att ta dem i analen, för det ger dem ingen egentlig njutning (som om de skulle njuta annars). Nästan all pornografi handlar om dominans, bögporren inte undantagen. Jag tror att det här är motsvarigheten till gammaldags västernfilm eller till den enorma, genreöverskridande intrigen som stavas hämnd på sina vedersakare. Upprättelse i form av hämnd eller att göra sin motståndare till allmänt åtlöje är kanske det allra vanligaste temat i filmvärlden i stort.
Men upprättelsen är egentligen omöjlig att få, för den kräver en ursäkt som aldrig kommer. Därför upprepas mönstret om och om igen. Ungersvennen lär sig ett och annat av porren. Det gäller att ta för sig, det gäller att vara stor och stark och välutrustad, sen löser sig det mesta. Och tjejerna vill egentligen, de bara hycklar lite först. Skillnaden mellan sjuklig sexuell sadism och porrens dominanstema är bara kvantitativ, inte kvalitativ. Man får bara hoppas att det verkliga mötet med en verklig människa blir ett korrektiv - och att det sker någorlunda tidigt.
Och den fagra ungmön? Hon drömmer väl om att det sexuella mötet ska vara kulmen på något. Efteråt har man ett skört ögonblick; det prosaiska är borta. Nej, själva knullet var kanske inte nåt vidare, men nu har han sprutat och då är samlaget, som alla vet, över. Men det är okej, det går väl fler tåg. Kan han inte ligga kvar åtminstone en liten stund? Nähä, han ska pissa och röka och ta en skinkmacka, eller fråga vad man tror om Inter mot Juventus. Så mycket betydde det här alltså för honom. Det skira dunstar bort och försvinner och allt är prosaiskt igen. Man hade lika gärna kunnat läsa en bok. Först är det så pockande och superviktigt, och vafan, man kan väl ställa upp då. Sen är det som om ingenting har hänt! Karlar.
Jag vet: det här är väldigt förenklat; det finns gott om undantag. Men det är ett vanligt mönster. Vi drivs av längtan bort från vår inneboende ensamhet, och vår beteenderepertoar bestäms till stora delar av sexuella hierarkier och slentrian, av diskurser om det manligt aktiva och det kvinnligt passiva eller manligt kodad dominans och kvinnligt kodad oåtkomlighet. Inte minst blir det tydligt i hur handfallna, rentav skräckslagna, många män blir när någon raggar på dem för en gångs skull. Jag tror att vi behöver en mansrörelse där man dels ägnar sig åt sexuell/emotionell och social debriefing av såna som Kalles karaktär i "Människans bästa vän", dels upplyser och tröstar unga killar som inte ser sambandet mellan porrens värdehierarkier och den egna tillvaron. På samma sätt vore det bra för de fagra ungmöerna att skärskåda det egna beteendet. Varför inte ta egna intiativ? Varför ställa upp på ett ligg?
Och varför - det gäller oss alla - tro på omöjliga genvägar? Varför skriva under på nattståndna manus om förälskelse, parsamhet, trohet? Varför tro att vi botar vår ensamhet bara för att vakna upp en dag och känna oss oändligt ensamma i tvåsamheten?
Jag tycker att sex är bra. Jag tycker att sex är fantastiskt med någon man älskar och står nära. Ingenting hindrar att varje sexuellt möte med den älskade är omgärdat av samma häpnad och jubel som uppstod första gången. Dessutom är knulla ingen teknik som man kan finslipa i sin ensamhet, som när Björn Borg stod och bollade mot sina föräldrars garagevägg timme efter timme. Av den anledningen blir ofta förstagångs/engångsligg bara sådär, ett knippe emotioner och ryckningar som hade kunnat hänföra oss mycket mer.
Det här står inte i motsats till olika former av anonymt eller flyktigt sex. Det kan också vara väldigt nöjsamt, på sitt särskilda lilla vis. Men jag tror att det är viktigt att veta vad tusan man sysslar med, oavsett relationsform, kön eller social inramning. Därför behöver vi debriefing. Vi behöver #prataomdet.
tisdag 8 mars 2011
Det psykoanalytiska villospåret
Johan Asplund skriver i sin fantastiska lilla skrift "Om undran inför samhället" om det Wittgenstein kallar "aspektblindhet", oförmågan att se någonting som någonting, och Wittgenstein liknar det vid att vara tondöv. Detta apropå antropologen Malinowskis kritik av Freuds teori om kulturens ursprung. Freud menade att det fanns en "urtidshord" i tidernas begynnelse, ledd av en härsklysten och våldsam fader som kapade åt sig alla kvinnorna i hjorden och stötte bort sönerna. Men en dag slöt de utstötta sig samman, mördade fadern och åt upp honom; därmed fick de alla del av hans styrka. Men fadern var ju inte bara hatad, alltså fick de dåligt samvete eller snarare skuldmedvetande. Ja, farsgubben växte sig med tiden ännu starkare i deras sinnen än om han hade levat, och nu uppfann sönerna ett symboliskt substitut för honom. Denna fadersersättning var ett djur - och så uppstod totemismen. Dessutom bestämde sig de forna fadermördarna för att avstå från de numera befriade kvinnorna, och härifrån stammar förbudet mot incest och giftermål mellan syskon.
Det är i sanning en fantastisk teori, och Malinowski gjorde sitt bästa för att pulvrisera den i "Sex and Repression". Hade det bara förekommit ett enda fadermord, och i så fall var, eller var det månne en veritabel epidemi? Och varför skulle fadern fördriva sönerna - de brukar ju söka sig bort självmant? Dessutom måste man ju tänka sig att övergången från ett naturtillstånd till ett kulturtillstånd sker mycket långsamt och gradvis. Så Freud hittar bara på.
Ja, säger Asplund. Freud hittade verkligen på det där, och det var med flit. Det var för att åskådliggöra vissa drag i den mänskliga kulturen:
Ja, om vi nu inte är aspektblinda kan vi läsa Lacan som Asplund läser Freuds teori om kulturens ursprung. Men försök fråga en lacanian hur det är för barn som exempelvis växer upp utan speglar. Det kvittar, blir svaret. Eller fråga hur hans teori om fallocentrismen kan tillämpas på barn som växer upp med två mammor. Det kvittar; det här handlar om strukturer som genomsyrar hela vårt samhälle. Den som vågar säga emot avfärdas som en stelbent positivist. Man att vara aspektblind är en sak, att upphöja fabeln, liknelsen, bilden till verklighet är precis lika stelbent och fantasilöst.
I samma nummer av Arena skriver litteraturforskaren Carin Franzén om hur det splittrade jaget har sin parallell i gruppgemenskapens dynamik, ett tema som även Svärd behandlar. Gruppen behöver en yttre fiende för att hålla ihop, skriver Franzén, och det kan jag förstås skriva under på - liksom diverse diktatorer som vill söndra och härska. Men problemet med Franzén et al. är att de läser berättelsen från fel håll, så här till exempel: "När identitetsblivandets driftsmässiga komponenter återupprepas på den sociala nivån erkänns de sällan som en del av det egna identitetsblivandet. De institutionaliseras och stelnar i ideologiska stereotyper." Så rasism, främlingsfientlighet eller negativ särbehandling av invandrad arbetskraft beror alltså på att vi alla är spegelbarn, inte på exempelvis ekonomiska mekanismer. Nej, vi styrs alla av "omedgörliga drifter och begär", och det är det splittrade jaget i makroformat som är "drivkrafterna i all totalitär och segregerande politik". Jag blir alldeles matt. Ännu mattare blir jag av det eurocentriska medelklassperspektiv som genomsyrar det här tänkandet. "Man söker undfly det [bristen, min anm.] i jakten på det perfekta livet - i optimeringen av tillvaron som exploateras i en genomkommersialiserad värld där den fria marknaden upphöjts till en universallösning", skriver Franzén. Ja, säg det till en fattig fiskare i Bangladesh. Eller till en nordkorean. Eller till en psykiskt sjuk hemlös på väg att förfrysa tårna på en lastbrygga i Västertorp. Ni förstår, grunden till att ni har det dåligt beror på att vi alla är så splittrade. Det är synd om er, såklart, men visst är det lite synd om oss också? Och tänk så bräcklig vår solidaritet med varandra är. Det beror på vår oförmåga att hantera alla etiketter som man vill pådyvla oss.
Jag har sparat det bästa till sist, eller om det är det sämsta. Diana Mulinari, som har skrivit mycket om intersektionalitet tillsammans med Paulina de los Reyes och numera är professor i genusvetenskap i Lund, bidrar också till Tema: Psykoanalys i Arena. Hon säger sig skriva i affekt, och beskriver den maktlöshet hon känner
Mulinari skriver visserligen att "det turbulenta, fruktbara mötet mellan marxism och det psykoanalytiska fältet" inte "kan förstå det sociala", utan att det snarare är att se som inspirationskälla. Ja, "det kan erbjuda analytiska verktyg som gör oss mer systematiska, lyhörda, mindre dogmatiska, mindre (själv(goda." Men i nästa andetag anklagar hon postmodernister för att vara oempatiska och utgöra "en klubb för inbördes beundran", och "självutnämnda positivister" för att tro sig sitta inne med Sanningar och avfärda "den mäktiga humanistiska (och icke mätbara) kunskapen som teorin erbjuder." Det låter inte direkt som ett uttalande från någon som är lyhörd och mindre dogmatisk. Såväl postmodernister som antirasister, feminister och queeraktivister som inte skriver under på den psykoanalytiska teoribildningen är på väg att stjälpa ett projekt som bar på så mycket hopp. Ja, vi gör oss skyldiga till att "selektivt appropriera en rad tekniker så att alienationen kan regleras och vår ångest dämpas - i syfte att skapa fungerande och lydiga medborgare". Vi kanske inte är maktens yttersta utpost, men nog är vi ett slags nyttiga idioter.
Diana Mulinari skriver i affekt, som sagt. Hon ber på förhand på ursäkt för att hon kanske överdriver, romantiserar och polariserar. För all del. Jag förstår hennes djupa engagemang, som bottnar i egna erfarenheter från Argentina, och hennes kritik av svenska intellektuella. De är ur hennes synpunkt rädda för "svaghet, otydlighet och kluvenhet" och hyllar och romantiserar individers styrka och mod. Så här sammanfattar hon sin kritik av denna vilja att putsa upp verkligheten bland vänstern:
Det finns annat man kan välja bort. Jag kan till exempel förstå och uppskatta religionens mycket starka bilder, och jag vet att många djupt religiösa människor kan stå mitt i samhället och utgöra en motkraft till nyliberala ideal om den starka individen. Men jag tycker inte att den är så mycket att hålla i handen om man vill förstå rasismens mekanismer eller agera mot privatiseringar av skolor och sjukvård. Det psykoanalytiska problematiserandet av människan som hel, solid och fri från inre, sinsemellan motstridiga diskurser har varit värdefullt. Men Freud var större än freudianerna, och Lacans teorier strider mot allt jag vet om barn - inte minst mina sex egna. I förhållande till dessa teorier tenderar jag verkligen att bli föraktfullt positivistisk och ropa: "Bevisa det! Var finns empirin?" Den finns inte. Det är dags att lägga Lacan och hans villospår bakom oss.
Uppdatering: Jag glömde visst att lägga in en länk till Stardusts blogg, som skriver om samma ämne under rubriken Intellektuella bedragare. Om jag är kritisk till Arena-artiklarna är det en västanfläkt jämfört med den här texten.
Det är i sanning en fantastisk teori, och Malinowski gjorde sitt bästa för att pulvrisera den i "Sex and Repression". Hade det bara förekommit ett enda fadermord, och i så fall var, eller var det månne en veritabel epidemi? Och varför skulle fadern fördriva sönerna - de brukar ju söka sig bort självmant? Dessutom måste man ju tänka sig att övergången från ett naturtillstånd till ett kulturtillstånd sker mycket långsamt och gradvis. Så Freud hittar bara på.
Ja, säger Asplund. Freud hittade verkligen på det där, och det var med flit. Det var för att åskådliggöra vissa drag i den mänskliga kulturen:
Kanske kan man tänka sig att det så småningom klarnat för Freud att "ambivalens", "skuldmedvetande" och "försoning" inte bara var nyckelbegrepp för förståelsen av neurotiskt beteende utan också för förståelsen av vad mänsklig kultur överhuvudtaget går ut på. Men, kan man vidare gissa, Freud kunde inte nöja sig med att bara konstatera att "neurotiskt beteende" och "kultur" hänger ihop eller är två sidor av samma sak: det vore alltför torftigt eller det vore rentav att röra sig i cirkel. Han behövde därför ett tredje, en bild eller vad som helst, som visar kontaktytan mellan neuroser och kultur. ... Och så uppfinner han, eller besvärjer han fram, berättelsen om urtidshorden och fadermordet. Det är en berättelse som klaffar; nu kan man se att neuroser och kultur hänger ihop.Jag skulle verkligen önska att vi kunde läsa hela Freuds idéproduktion på samma sätt: som en rad bilder, åskådningsexempel, gåtor, liknelser och fabler. Men tyvärr gjorde inte ens Freud själv det, och ännu mindre hans efterföljare. Jacques Lacan, den i vår tid kanske mest inflytelserika psykoanalytikern, hävdar till exempel på fullt allvar och utan minsta sidoblinkning att små barn (godtyckligt definierade som barn mellan sex och arton månaders ålder), när de ser sig själva i spegeln, försöker identifiera sig med sin spegelbild. Här ska ni få teorin serverad av Per-Anders Sköld i senaste numret av Arena (#1 februari 2011):
Och denna berättelse utgör varken orsak eller historia - den utgör i stället en betydelse. ... Att inte kunna uppleva formeln "Kultur = ambivalens & skuldmedvetande & försoning" som ett storartat förslag - det är att vara aspektblind. Nu är detta naturligtvis inte vilket korsordslösande som helst. Ett särskiljande kännetecken är, tror jag, detta: lösningen eller betydelsen skingrar inte ett redan förefintligt mysterium, utan lösningen eller betydelsen bestämmer eller upprättar själva mysteriet. Problemet och lösningen, frågan och svaret, ges så att säga samtidigt, i en och samma komplexa skapelseakt.
Men spegelbilden är samtidigt en källa till främmandeskap. Bilden i spegeln verkar vara hel och sammanhållen, medan barnet upplever sig själv som fragmenterat, oförmöget att kontrollera sin kropp och genomkorsat av motstridiga behov. Bilden i spegeln påstås vara "jag", men samtidigt är den inte jag. Jag måste identifiera mig med den, men samtidigt kan den inte fånga allt jag är. Bilden stämmer inte fullt ut - den alienerar mig.Ja, det låter ju oerhört tragiskt. Jag ångrar verkligen att jag har låtit mina sex barn växa upp i en miljö med speglar och därmed har orsakat dem ett livslångt lidande. Man får anta, om man ska ta Lacan på orden, att barn till vissa naturfolk där speglar är sällsynta slipper denna splittring. Men det är förstås inte slut på eländet där. Nästa alienation drabbar barnet när det inträder i den språkliga tillvaron och påtvingas det Lacan kallar "signifikanter", alltså etiketter som "pojke", "flicka", "duktig" eller så. "I jakten på en stabil identitet måste vi alltid underkasta oss signifikanten och tränga bort allt som vi inte är", fortsätter Svård. Och denna symboliska kastration gör att hela våra liv kännetecknas av saknad; att bli en hel människa går bara inte.
Ja, om vi nu inte är aspektblinda kan vi läsa Lacan som Asplund läser Freuds teori om kulturens ursprung. Men försök fråga en lacanian hur det är för barn som exempelvis växer upp utan speglar. Det kvittar, blir svaret. Eller fråga hur hans teori om fallocentrismen kan tillämpas på barn som växer upp med två mammor. Det kvittar; det här handlar om strukturer som genomsyrar hela vårt samhälle. Den som vågar säga emot avfärdas som en stelbent positivist. Man att vara aspektblind är en sak, att upphöja fabeln, liknelsen, bilden till verklighet är precis lika stelbent och fantasilöst.
I samma nummer av Arena skriver litteraturforskaren Carin Franzén om hur det splittrade jaget har sin parallell i gruppgemenskapens dynamik, ett tema som även Svärd behandlar. Gruppen behöver en yttre fiende för att hålla ihop, skriver Franzén, och det kan jag förstås skriva under på - liksom diverse diktatorer som vill söndra och härska. Men problemet med Franzén et al. är att de läser berättelsen från fel håll, så här till exempel: "När identitetsblivandets driftsmässiga komponenter återupprepas på den sociala nivån erkänns de sällan som en del av det egna identitetsblivandet. De institutionaliseras och stelnar i ideologiska stereotyper." Så rasism, främlingsfientlighet eller negativ särbehandling av invandrad arbetskraft beror alltså på att vi alla är spegelbarn, inte på exempelvis ekonomiska mekanismer. Nej, vi styrs alla av "omedgörliga drifter och begär", och det är det splittrade jaget i makroformat som är "drivkrafterna i all totalitär och segregerande politik". Jag blir alldeles matt. Ännu mattare blir jag av det eurocentriska medelklassperspektiv som genomsyrar det här tänkandet. "Man söker undfly det [bristen, min anm.] i jakten på det perfekta livet - i optimeringen av tillvaron som exploateras i en genomkommersialiserad värld där den fria marknaden upphöjts till en universallösning", skriver Franzén. Ja, säg det till en fattig fiskare i Bangladesh. Eller till en nordkorean. Eller till en psykiskt sjuk hemlös på väg att förfrysa tårna på en lastbrygga i Västertorp. Ni förstår, grunden till att ni har det dåligt beror på att vi alla är så splittrade. Det är synd om er, såklart, men visst är det lite synd om oss också? Och tänk så bräcklig vår solidaritet med varandra är. Det beror på vår oförmåga att hantera alla etiketter som man vill pådyvla oss.
Jag har sparat det bästa till sist, eller om det är det sämsta. Diana Mulinari, som har skrivit mycket om intersektionalitet tillsammans med Paulina de los Reyes och numera är professor i genusvetenskap i Lund, bidrar också till Tema: Psykoanalys i Arena. Hon säger sig skriva i affekt, och beskriver den maktlöshet hon känner
när antirasistiska/feministiska/queer-/vänsteraktivister och intellektuella hävdar att de inte tror på eller inte gillar psykoanalytisk teori. Som om det skulle handla om godis eller det nya märket på Systembolaget. Något man kan välja bort eller konsumera.Jag antar att jag är en sån där i och med att jag tycker att psykoanalysen är ett tämligen värdelöst redskap för förändring, ett som jag gärna väljer bort. Jag och mina gelikar är inte bara ofattbart naiva, vi låter också "frågor om individuellt lidande och kollektiv mental hälsa hamna i händerna på nyliberaler och läkemedelsindustrin". Det var en salva som heter duga. Om man alltså i likhet med mig lika ogärna vill vara aspektblind som bokstavstroende blundar man för att psykoanalysen är ett användbart verktyg om man vill räkna sig som antirasist/feminist etc. Jag undrar vad föräldrar med autistiska barn tycker om att hon sätter det begreppet inom citationstecken, så här:
Som om frågor om kopplingen mellan normalitet och psykiskt lidande, mellan familjeformer och barnens "bästa", mellan migration, flyktingpolitik och "autistiska barn", frågor där det psykoanalytiska fältet bär en mängd svar, inte var antirasistiska [etc].Autism förstås alltså bäst genom psykoanalytisk teori - om den alls finns. Där hör ni.
Mulinari skriver visserligen att "det turbulenta, fruktbara mötet mellan marxism och det psykoanalytiska fältet" inte "kan förstå det sociala", utan att det snarare är att se som inspirationskälla. Ja, "det kan erbjuda analytiska verktyg som gör oss mer systematiska, lyhörda, mindre dogmatiska, mindre (själv(goda." Men i nästa andetag anklagar hon postmodernister för att vara oempatiska och utgöra "en klubb för inbördes beundran", och "självutnämnda positivister" för att tro sig sitta inne med Sanningar och avfärda "den mäktiga humanistiska (och icke mätbara) kunskapen som teorin erbjuder." Det låter inte direkt som ett uttalande från någon som är lyhörd och mindre dogmatisk. Såväl postmodernister som antirasister, feminister och queeraktivister som inte skriver under på den psykoanalytiska teoribildningen är på väg att stjälpa ett projekt som bar på så mycket hopp. Ja, vi gör oss skyldiga till att "selektivt appropriera en rad tekniker så att alienationen kan regleras och vår ångest dämpas - i syfte att skapa fungerande och lydiga medborgare". Vi kanske inte är maktens yttersta utpost, men nog är vi ett slags nyttiga idioter.
Diana Mulinari skriver i affekt, som sagt. Hon ber på förhand på ursäkt för att hon kanske överdriver, romantiserar och polariserar. För all del. Jag förstår hennes djupa engagemang, som bottnar i egna erfarenheter från Argentina, och hennes kritik av svenska intellektuella. De är ur hennes synpunkt rädda för "svaghet, otydlighet och kluvenhet" och hyllar och romantiserar individers styrka och mod. Så här sammanfattar hon sin kritik av denna vilja att putsa upp verkligheten bland vänstern:
I detta sammanhang menar jag att motståndet mot psykoanalys kan förklaras av teorins fokus på ambivalens, som öppnar för andra (mer problematiska) läsningar av sociala rörelsers hjältar och hjältinnor. ... [de] lyfter fram våra dolda (infantila narcissistiska, auktoritära) motiv vi vårt (goda) politiska engagemang.Visst kan vi behöva problematisera vårt engagemang. Visst kan vi behöva belysa vad som ligger bakom de utstötningemekanismer, den främlingsfientlighet och rasism som härjar i det senmoderna, nyliberala samhället. Jag tror inte att det räcker med strukturella analyser av makt och ekonomiska mekanismer. Inte heller jag tror att vi alltid är fullt medvetna om vilka våra drivkrafter är. Vi behöver därför en flerdimensionell analys som både omfattar sociologiska kartläggningar, intersektionella studier (av det slag som Mulinari och Paulina de los Reyes har gjort med sån bravur) och hållbara teorier om aktörskap och subjektstillblivelse, om människan i strukturen och strukturen i människan. Jag tycker att psykoanalysen ger en torftig och i sämsta fall deterministisk bild av den agerande människan, hur mycket jag än beundrar Freuds fantastiska kreativitet. Så jag ska be att få välja bort den.
Det finns annat man kan välja bort. Jag kan till exempel förstå och uppskatta religionens mycket starka bilder, och jag vet att många djupt religiösa människor kan stå mitt i samhället och utgöra en motkraft till nyliberala ideal om den starka individen. Men jag tycker inte att den är så mycket att hålla i handen om man vill förstå rasismens mekanismer eller agera mot privatiseringar av skolor och sjukvård. Det psykoanalytiska problematiserandet av människan som hel, solid och fri från inre, sinsemellan motstridiga diskurser har varit värdefullt. Men Freud var större än freudianerna, och Lacans teorier strider mot allt jag vet om barn - inte minst mina sex egna. I förhållande till dessa teorier tenderar jag verkligen att bli föraktfullt positivistisk och ropa: "Bevisa det! Var finns empirin?" Den finns inte. Det är dags att lägga Lacan och hans villospår bakom oss.
Uppdatering: Jag glömde visst att lägga in en länk till Stardusts blogg, som skriver om samma ämne under rubriken Intellektuella bedragare. Om jag är kritisk till Arena-artiklarna är det en västanfläkt jämfört med den här texten.
torsdag 3 mars 2011
Den danande flyktigheten
En period under min senare barndom började jag intressera mig för astronomi. Det gladde mina föräldrar, eller...min mor märkte det i alla fall, vad jag minns. Om det gladde min far vet jag inte. Det är mycket möjligt, men jag har bara bilden av att hon gladde sig. Därför gav hon mig en bok om stjärnbilder. Tror jag. Det kan också ha varit ett paraply med en påmålad stjärnhimmel på insidan, men det kanske jag bara har drömt, eller så hade jag verkligen ett sånt stjärnhimmelsparaply, men långt senare. Hursomhelst uppmuntrades mitt intresse och det höll därför i sig i minst en vecka. Jag planerade exkursioner till mörka platser där jag skulle kunna kika på himlavalvet och förkovra mig i alla de vackra stjärnbilderna. Därifrån var inte steget långt till att plugga in grundläggande fakta om röda dvärgar, kvasarer, stjärnhopar och sånt, tänkte jag. Och sen glömde jag bort alltihop. Om jag känner mig själv som liten rätt var jag nog för mörkrädd för att ge mig ut på nån äng med en kikare mitt i natten. Förresten var det väl inte särskilt intressant när allt kommer omkring.
När man inleder en text så som jag gjorde ovan brukar fortsättningen vara rätt förutsägbar. Den unge hjältens hjärta börjar bulta för exempelvis numismatik, varpå följer beskrivningar av olika rara mynt som upptäcks i dammiga lådor. Naturligtvis förekommer bakslag, gärna av dråpligt slag. Tänk, där trodde jag att den där dalern var värd si, och så var den värd så! Luttrad men oförskräckt går man vidare in i vuxenlivet och en karriär som antikvitetshandlare eller varför inte öron- näs- och halsläkare i Smålandsstenar. Hobbyn förblev en hobby, men berikar ens liv. Ja, hustrun är förstås lite oförstående och det har till och med hänt att man har ertappat henne på väg med att putsa myntsamlingen med kopparputs!
Eller den unga hjältinnan som skriver kärleksdikter och faktiskt får en publicerad i Kamratposten. Varpå följer ett liv i skaldekonstens tjänst, varvat med havererade äktenskap - en ironisk motvikt till det centrallyriska - och gärna lite tablettmissbruk, resor till Bretagne och dödfödda barn. Så ser manuset ut, alltså livsmanuset. Knölar till karlar, skurtrasor, 50-talsväggur i beige plast, älskare, gråtattacker, dysmenorré, kalvstek och Nordiska rådets litteraturpris. Som om det på något vis var ödet.
Jag tror bara på ödet i retrospektiv mening. Livet blev som det blev, inte därför att det var förutbestämt utan för att det som har hänt övertrumfar det som skulle kunna ha hänt men inte hände. Av den anledningen var även mitt flyktiga intresse för astronomi ödesbestämt. Mitt livsöde har alltså bestämt att jag inte skulle ägna mig åt stjärnskådning och därmed sammanhängande grubblerier över universum. Det kan ju låta lite deterministiskt med tanke på att jag inte har levt färdigt än, men jag är rätt bergis på att astronomerna bör sluta hoppas på att jag ska sluta upp i ledet.
På samma sätt förhåller det sig med nästan allt som jag har intresserat mig för i mitt hittillsvarande liv. Jag var väldigt engagerad i musiken och har fortfarande en pärm med noter som jag inte längre kan spela eftersom mitt musicerande mest var en kul grej som gjorde att jag fick en illusion av något som kunde bli. Jag började till och med skriva en stråkkvartett om jag inte minns fel. Vår gitarrist Micke pluggade harmonilära och kontrapunkt och tog till och med lektioner av en känd kompositör. Men inte blev han kompositör för det, inte vad jag vet i alla fall; vi har inte setts på mycket länge. Själv hade jag aldrig orkat genomföra ens en tiondel av det han grävde ner sig i. Jag köpte en dansk lärobok i polyrytmik och tog mig igenom två-tre sidor innan den blev ännu en trofé över nedlagda projekt, som min notpärm. Några flyttar senare, från Köpenhamn till Öland till Blackeberg till Ekerö till Åsögatan till Smedslätten till Östermalm till Blackeberg till Kungsholmen...var den försvunnen.
Jag kan bara komma på ett enda livsprojekt som verkligen har utvecklats under åren, och det är min ensamhet. Om jag hade varit mindre ensam under merparten av mitt liv skulle jag kanske ha slutat i den själsliga motsvarigheten till Smålandsstenar. Jag skulle ha materialiserats i en annan form, liksom. Solidifierats. Livet skulle inte ha tett sig lika nyckfullt, på gränsen till det amorfa för att inte säga nebulösa. Så här i efterhand tycker jag nog att det mest karakteristiska med mitt liv har varit den totala planlösheten. Jag blev liksom aldrig nåt, eftersom jag varken hade lust eller energi till något annat än ryckvisa insatser. Mest har jag gått omkring och dagdrömt. I perioder har jag gått in i förhållanden, till synes med stort allvar, men aldrig med själ och hjärta. Jag har drömt mig igenom dem, drömt om nåt annat, ständigt nåt annat. Varför jag inte genast har insett mitt misstag och dragit mig ur är en gåta. Jag har varit en dörrmatta, stenen man spottat på tills den blivit våt, partnern som har gjort allt utan att knota, någon som man har kunnat prata med och resa på semester med. Men själv har jag varit någon annanstans hela tiden, dock utan att det har märkts. Man vill ju inte vara oartig.
Ibland tror jag att alla astronomer är djupt ensamma människor. Det finns fler såna kategorier som utgörs av världens mest ensamma människor, till exempel pianolärare, reklamutdelare, kuratorer, golvläggare och röjdykare. Fråga dem så får ni se. Fråga: "Är du ensam?" De kommer förmodligen att ljuga om de inte känner dig. Varför skulle de svara på så intima frågor från en fullständig främling? Men jag vet att de är fruktansvärt ensamma. De går där i vardagen, omgivna av en massa människor och vill bara falla i gråt ibland. Fast det gör man ju inte under pianolektioinen, reklamrundan, golvlimmandet eller röjdykandet. Det vore opassande.
Egentligen gäller det här alla människor som har ett yrke. De är ensamma så in i helvete. De arbetslösa är också ensamma, för att inte tala om de sjuka, gamla och av olika anledningar orkeslösa. Men ensammast är nog tonåringarna. Små barn är sällan ensamma, under förutsättning att de bor i familjer och inte på barnhem eller så. Men en dag upptäcker de att livet är ett projekt som det är meningen att man ska gripa sig an, och då isar det i hela kroppen. Ett sätt att råda bot på ensamheten är att lura sig själv att man har ett syfte, till exempel att bli numismatiker, poet eller röjdykare, och så går man in för det med liv och lust. Man skisserar i andanom sin självbiografi, ser en teleologisk linje från A till B till låt säga O. Det vore fel att säga Ö, för vid den bokstaven är man om inte död så i alla fall för trött för att skriva en självbiografi. Den ska författas vid livets middagshöjd eller däromkring. Vissa skriver den redan vid 30, vilket framkallar ett visst löje. Det är att ta sig själv på för stort allvar. Nej, man vet ju inte hur det blev förrän man är minst 50.
Själv vet jag inte hur livet blev, för jag är mitt uppe i det. Men ett slags hållplats i tillvaron har jag i alla fall passerat, och det är ensamhetens. Existentiellt är jag förstås lika ensam som alla andra reflekterande varelser inför realiteter som sjukdom och död, men numera lever jag liksom med hela mig själv. Jag dagdrömmer fortfarande, men inte om att fly från en tillvaro där jag bara på ytan är närvarande. Jag är inte längre en hushållsrobot, en dörrmatta eller våt sten. Jag får ofantligt mycket kärlek och lever i det bästa av alla tänkbara förhållanden med min älskade. Det gör att jag kan fortsätta med min paradgren, att vara flyktig. Mitt episodminne är ett av världens sämsta, vilket gör att stora sjok av mitt liv är utsuddade. Det gör inte så mycket, men borgar inte precis för någon god självbiografi. Det är kanske därför jag bloggar. Mina studier är väldigt intressanta, men i grund och botten kan jag båda ha och mista dem. Mitt yrke kan jag utföra i sömnen, snudd på, men om jag aldrig mer skulle översätta skulle det inte röra mig i ryggen. Det enda som har en verklig betydelse för mig är varelserna i min närhet - vad det blir av mitt eget liv spelar faktiskt ingen större roll.
Och det är nog det jag menar med rubriken "Den danande flyktigheten". Att aldrig fastna för något kan vara väldigt karaktärsdanande. Det är att dana avsaknaden av karaktär, att aldrig bli målmedveten, metodisk, karriärinriktad, duktig och samhällsbärande. Om man går omkring och lodar tillräckligt länge kan man en vacker dag hitta nåt man verkligen intresserar sig för. Eller så hittar man det aldrig och får ett lika bra eller dåligt liv för det. Själv har jag börjat om och börjat om i mitt liv. Dessa ständiga omstarter skulle av många ses som förnedrande, som hack i den räta linje som varje liv bör följa. Men jag ser det snarare som att jag då och då har vaknat till, sett mig och om tänkt att det vore väl fan om livet skulle traska vidare i de här spåren. Det var väl värt att testa ett tag, men nu gör jag nåt annat.
Så det är konstigt att nu befinna sig i en situation som jag inte testar, en där jag inte för mitt liv kan se mig själv bryta upp. Kanske beror det på att jag har hittat en annan flyktighetens apostel. Tillsammans bygger vi en permanens som heter duga, en permanens som hela tiden rör sig framåt mot en oviss framtid. Jag vill aldrig släppa den hand som kramar min på det sättet. För livet är jävligt skrämmande, ska ni veta.
När man inleder en text så som jag gjorde ovan brukar fortsättningen vara rätt förutsägbar. Den unge hjältens hjärta börjar bulta för exempelvis numismatik, varpå följer beskrivningar av olika rara mynt som upptäcks i dammiga lådor. Naturligtvis förekommer bakslag, gärna av dråpligt slag. Tänk, där trodde jag att den där dalern var värd si, och så var den värd så! Luttrad men oförskräckt går man vidare in i vuxenlivet och en karriär som antikvitetshandlare eller varför inte öron- näs- och halsläkare i Smålandsstenar. Hobbyn förblev en hobby, men berikar ens liv. Ja, hustrun är förstås lite oförstående och det har till och med hänt att man har ertappat henne på väg med att putsa myntsamlingen med kopparputs!
Eller den unga hjältinnan som skriver kärleksdikter och faktiskt får en publicerad i Kamratposten. Varpå följer ett liv i skaldekonstens tjänst, varvat med havererade äktenskap - en ironisk motvikt till det centrallyriska - och gärna lite tablettmissbruk, resor till Bretagne och dödfödda barn. Så ser manuset ut, alltså livsmanuset. Knölar till karlar, skurtrasor, 50-talsväggur i beige plast, älskare, gråtattacker, dysmenorré, kalvstek och Nordiska rådets litteraturpris. Som om det på något vis var ödet.
Jag tror bara på ödet i retrospektiv mening. Livet blev som det blev, inte därför att det var förutbestämt utan för att det som har hänt övertrumfar det som skulle kunna ha hänt men inte hände. Av den anledningen var även mitt flyktiga intresse för astronomi ödesbestämt. Mitt livsöde har alltså bestämt att jag inte skulle ägna mig åt stjärnskådning och därmed sammanhängande grubblerier över universum. Det kan ju låta lite deterministiskt med tanke på att jag inte har levt färdigt än, men jag är rätt bergis på att astronomerna bör sluta hoppas på att jag ska sluta upp i ledet.
På samma sätt förhåller det sig med nästan allt som jag har intresserat mig för i mitt hittillsvarande liv. Jag var väldigt engagerad i musiken och har fortfarande en pärm med noter som jag inte längre kan spela eftersom mitt musicerande mest var en kul grej som gjorde att jag fick en illusion av något som kunde bli. Jag började till och med skriva en stråkkvartett om jag inte minns fel. Vår gitarrist Micke pluggade harmonilära och kontrapunkt och tog till och med lektioner av en känd kompositör. Men inte blev han kompositör för det, inte vad jag vet i alla fall; vi har inte setts på mycket länge. Själv hade jag aldrig orkat genomföra ens en tiondel av det han grävde ner sig i. Jag köpte en dansk lärobok i polyrytmik och tog mig igenom två-tre sidor innan den blev ännu en trofé över nedlagda projekt, som min notpärm. Några flyttar senare, från Köpenhamn till Öland till Blackeberg till Ekerö till Åsögatan till Smedslätten till Östermalm till Blackeberg till Kungsholmen...var den försvunnen.
Jag kan bara komma på ett enda livsprojekt som verkligen har utvecklats under åren, och det är min ensamhet. Om jag hade varit mindre ensam under merparten av mitt liv skulle jag kanske ha slutat i den själsliga motsvarigheten till Smålandsstenar. Jag skulle ha materialiserats i en annan form, liksom. Solidifierats. Livet skulle inte ha tett sig lika nyckfullt, på gränsen till det amorfa för att inte säga nebulösa. Så här i efterhand tycker jag nog att det mest karakteristiska med mitt liv har varit den totala planlösheten. Jag blev liksom aldrig nåt, eftersom jag varken hade lust eller energi till något annat än ryckvisa insatser. Mest har jag gått omkring och dagdrömt. I perioder har jag gått in i förhållanden, till synes med stort allvar, men aldrig med själ och hjärta. Jag har drömt mig igenom dem, drömt om nåt annat, ständigt nåt annat. Varför jag inte genast har insett mitt misstag och dragit mig ur är en gåta. Jag har varit en dörrmatta, stenen man spottat på tills den blivit våt, partnern som har gjort allt utan att knota, någon som man har kunnat prata med och resa på semester med. Men själv har jag varit någon annanstans hela tiden, dock utan att det har märkts. Man vill ju inte vara oartig.
Ibland tror jag att alla astronomer är djupt ensamma människor. Det finns fler såna kategorier som utgörs av världens mest ensamma människor, till exempel pianolärare, reklamutdelare, kuratorer, golvläggare och röjdykare. Fråga dem så får ni se. Fråga: "Är du ensam?" De kommer förmodligen att ljuga om de inte känner dig. Varför skulle de svara på så intima frågor från en fullständig främling? Men jag vet att de är fruktansvärt ensamma. De går där i vardagen, omgivna av en massa människor och vill bara falla i gråt ibland. Fast det gör man ju inte under pianolektioinen, reklamrundan, golvlimmandet eller röjdykandet. Det vore opassande.
Egentligen gäller det här alla människor som har ett yrke. De är ensamma så in i helvete. De arbetslösa är också ensamma, för att inte tala om de sjuka, gamla och av olika anledningar orkeslösa. Men ensammast är nog tonåringarna. Små barn är sällan ensamma, under förutsättning att de bor i familjer och inte på barnhem eller så. Men en dag upptäcker de att livet är ett projekt som det är meningen att man ska gripa sig an, och då isar det i hela kroppen. Ett sätt att råda bot på ensamheten är att lura sig själv att man har ett syfte, till exempel att bli numismatiker, poet eller röjdykare, och så går man in för det med liv och lust. Man skisserar i andanom sin självbiografi, ser en teleologisk linje från A till B till låt säga O. Det vore fel att säga Ö, för vid den bokstaven är man om inte död så i alla fall för trött för att skriva en självbiografi. Den ska författas vid livets middagshöjd eller däromkring. Vissa skriver den redan vid 30, vilket framkallar ett visst löje. Det är att ta sig själv på för stort allvar. Nej, man vet ju inte hur det blev förrän man är minst 50.
Själv vet jag inte hur livet blev, för jag är mitt uppe i det. Men ett slags hållplats i tillvaron har jag i alla fall passerat, och det är ensamhetens. Existentiellt är jag förstås lika ensam som alla andra reflekterande varelser inför realiteter som sjukdom och död, men numera lever jag liksom med hela mig själv. Jag dagdrömmer fortfarande, men inte om att fly från en tillvaro där jag bara på ytan är närvarande. Jag är inte längre en hushållsrobot, en dörrmatta eller våt sten. Jag får ofantligt mycket kärlek och lever i det bästa av alla tänkbara förhållanden med min älskade. Det gör att jag kan fortsätta med min paradgren, att vara flyktig. Mitt episodminne är ett av världens sämsta, vilket gör att stora sjok av mitt liv är utsuddade. Det gör inte så mycket, men borgar inte precis för någon god självbiografi. Det är kanske därför jag bloggar. Mina studier är väldigt intressanta, men i grund och botten kan jag båda ha och mista dem. Mitt yrke kan jag utföra i sömnen, snudd på, men om jag aldrig mer skulle översätta skulle det inte röra mig i ryggen. Det enda som har en verklig betydelse för mig är varelserna i min närhet - vad det blir av mitt eget liv spelar faktiskt ingen större roll.
Och det är nog det jag menar med rubriken "Den danande flyktigheten". Att aldrig fastna för något kan vara väldigt karaktärsdanande. Det är att dana avsaknaden av karaktär, att aldrig bli målmedveten, metodisk, karriärinriktad, duktig och samhällsbärande. Om man går omkring och lodar tillräckligt länge kan man en vacker dag hitta nåt man verkligen intresserar sig för. Eller så hittar man det aldrig och får ett lika bra eller dåligt liv för det. Själv har jag börjat om och börjat om i mitt liv. Dessa ständiga omstarter skulle av många ses som förnedrande, som hack i den räta linje som varje liv bör följa. Men jag ser det snarare som att jag då och då har vaknat till, sett mig och om tänkt att det vore väl fan om livet skulle traska vidare i de här spåren. Det var väl värt att testa ett tag, men nu gör jag nåt annat.
Så det är konstigt att nu befinna sig i en situation som jag inte testar, en där jag inte för mitt liv kan se mig själv bryta upp. Kanske beror det på att jag har hittat en annan flyktighetens apostel. Tillsammans bygger vi en permanens som heter duga, en permanens som hela tiden rör sig framåt mot en oviss framtid. Jag vill aldrig släppa den hand som kramar min på det sättet. För livet är jävligt skrämmande, ska ni veta.
Från bloggare till skribent
När jag var med i radio för ett tag sen frågade programledaren hur hon skulle presentera mig. Var jag "dramatiker och bloggare" eller "dramatiker och skribent"? Bredvid mig satt Ann Heberlein, en synnerligen meriterad person. Hon är teologie doktor i etik, skriver i de största dagstidningarna, har givit ut fem böcker sen 2004. Och så jag, bloggaren. Det lät så fjuttigt, så jag bad programledaren att säga "skribent".
Men i samma ögonblick ångrade jag mig. Jag är fan ingen skribent. Jag har bara skrivit en enda artikel i Bang. Den är jag förvisso stolt över, men att kalla sig skribent efter en artikel känns inte okej. Min bild av en skribent är någon som förekommer lite varstans i medierna med jämna mellanrum. Skribenten upprörs över det ena och andra, och så blir det en artikel. Skribenten har funderat över ett ämne i tiden, bemöter någon annans åsikt, analyserar politiska utspel, recenserar böcker eller så. Själv förekommer jag bara i mitt eget lilla medium (förutom i mitt yrke som översättare). Jag gör allt som skribenten gör utan att för den sakens skull vara skribent. Jag är bloggare, och det är inte lika fint. Skribenten är i gott sällskap, jag är i dåligt. Det finns många fantastiska bloggar, men det finns också legioner av ointressanta, illa skrivna, populistiska eller synnerligen privata och sällan eller aldrig lästa bloggar.
Förstå mig rätt: jag vill inte vara skribent, jag ville bara låta lite finare. Det är fånigt och kokett, såklart. Sån är jag. Men egentligen älskar jag det här formatet. Ingen kan tala om för mig hur många tecken jag ska skriva, ingen redigerar mina texter, ingen sätter rubriker jag inte kan stå för och ingen sätter någon deadline. Mina inlägg är ibland väldigt långa, vilket egentligen inte är meningen, bara följden av att jag inte begränsar mig. Jag resonerar mig fram genom texten tills jag märker att den är slut. Någon redigering att tala om ägnar jag mig inte åt, knappt ens stavningskontroll. Jag har ingen särskild plan eller struktur klar för mig innan jag börjar skriva. Ta bort alla de här parametrarna och skrivandet skulle bli ett kneg.
Ibland blir en blogg en språngbräda in i finrummen, eller åtminstone in i det offentliga samtalet. Om ni kollar in min blogglista ser ni t.ex. bloggare som Elin Grelsson. Eller ska man säga före detta bloggare? Numera består hennes blogg oftast av texter hon har publicerat någon annanstans. Det är bra texter, för Elin är en bra människa som skriver bättre än de flesta. Men jag saknar hennes gamla bloggtexter. De där som var ytterligt personliga, vackra, tänkvärda och kanske spontana och inte så korrekturlästa alla gånger. Jag gläds åt hennes framgångar. De är verkligen välförtjänta. Men hon har blivit skribent med allt vad det innebär. Jag misstänker att hon ibland suckar över det begränsade formatet, och säkert lämnar hon ibland ifrån sig texter som hon inte är så nöjd med - hon har ju en deadline. Det är självvalt. Det är en kostnad. Jag hoppas att vinsterna överväger, och då menar jag inte de ekonomiska. Man blir inte precis rik som ett troll på att vara frilansande skribent.
Jag skulle kunna ge järnet. Jag skulle kunna skicka in texter på vinst och förlust, odla kontakter och så vidare i hopp om att göra något slags karriär som skribent. Men jag har varken tid eller lust, faktiskt. Mest på skoj skickade jag in en ansökan om att bli en av de där redaktörerna som Bang söker (faktiskt på inrådan av Elin via Twitter). Inte trodde jag på allvar att de skulle vara intresserade, men det kostar ju inget att försöka. Ni har säkert redan räknat ut att jag inte fick jobbet. Vilka det blev har inte offentliggjorts än, men antagligen eldsjälar med goda meriter och låga utgifter. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit att sitta där och göra en tidning. Det hade varit väldigt tidsödande, såklart, det hade inneburit en oändlig massa telefonsamtal, mejl, textläsning och administrativt slavgöra. Inte riktigt min handväska, precis. Jag hade inte kunnat ägna mig åt något eget skrivande, och förresten kan det räcka med en person i vårt hushåll som inte längre kan jobba hemifrån. Så det var ett bra beslut jag inte tog att inte bli redaktör - tack!
Men tänk... Redaktör för Bang. Herregud, så creddigt. Man skulle plötsligt lira i samma division som Lawen, Sonja och de där andra genierna, åtminstone nästan. Det kanske vore värt kostnaden? Nej, jag tror inte det. Jag var trött på akademin när jag skrev min ansökan, men nu känner jag att jag vill fortsätta mina studier. Det är också studierna som möjliggör stora delar av den här bloggen. Jag läser så mycket intressant litteratur, såväl kurslitteratur som sidoläsning. Och jag smälter den delvis genom mitt bloggande. Att det ibland kan vara andra till glädje är roligt. - Så snälla ni, ring inte med panik i rösten och fråga om jag fortfarande är intresserad, nu när era bästa 18 kandidater av olika anledningar har fått förhinder. Jag har inte tid. Jag har ett stort hushåll att ta hand om, översättningar att göra, studier att sköta och blogginlägg att skriva. Jag har ett väldigt bra liv. Och om jag inte vore "bloggare" vore jag helt enkelt allt det här utan att också vara bloggare. Då hade jag nog inte skrivit en rad - hade det varit bättre? Nä!
Men det där med "dramatiker", då? Är det inte lite överspelat? Nej, jag ruvar på ett och annat. Och att jag blev inbjuden till att prata i radio visade sig bero på att en av medarbetarna hade sett "USK och BÖL" när den spelades. En vecka efter Nya Vågen hörde så en dramaturg på en länsteater av sig och bad att få läsa pjäsen. Så dramatiken är inte död, bara lite svårväckt. Kanske får ni se nåt av mig på en scen igen. Jag hoppas det.
Till sist: en stor kram till er alla som skriver så bra, oavsett format. Era texter berikar mitt liv!
Men i samma ögonblick ångrade jag mig. Jag är fan ingen skribent. Jag har bara skrivit en enda artikel i Bang. Den är jag förvisso stolt över, men att kalla sig skribent efter en artikel känns inte okej. Min bild av en skribent är någon som förekommer lite varstans i medierna med jämna mellanrum. Skribenten upprörs över det ena och andra, och så blir det en artikel. Skribenten har funderat över ett ämne i tiden, bemöter någon annans åsikt, analyserar politiska utspel, recenserar böcker eller så. Själv förekommer jag bara i mitt eget lilla medium (förutom i mitt yrke som översättare). Jag gör allt som skribenten gör utan att för den sakens skull vara skribent. Jag är bloggare, och det är inte lika fint. Skribenten är i gott sällskap, jag är i dåligt. Det finns många fantastiska bloggar, men det finns också legioner av ointressanta, illa skrivna, populistiska eller synnerligen privata och sällan eller aldrig lästa bloggar.
Förstå mig rätt: jag vill inte vara skribent, jag ville bara låta lite finare. Det är fånigt och kokett, såklart. Sån är jag. Men egentligen älskar jag det här formatet. Ingen kan tala om för mig hur många tecken jag ska skriva, ingen redigerar mina texter, ingen sätter rubriker jag inte kan stå för och ingen sätter någon deadline. Mina inlägg är ibland väldigt långa, vilket egentligen inte är meningen, bara följden av att jag inte begränsar mig. Jag resonerar mig fram genom texten tills jag märker att den är slut. Någon redigering att tala om ägnar jag mig inte åt, knappt ens stavningskontroll. Jag har ingen särskild plan eller struktur klar för mig innan jag börjar skriva. Ta bort alla de här parametrarna och skrivandet skulle bli ett kneg.
Ibland blir en blogg en språngbräda in i finrummen, eller åtminstone in i det offentliga samtalet. Om ni kollar in min blogglista ser ni t.ex. bloggare som Elin Grelsson. Eller ska man säga före detta bloggare? Numera består hennes blogg oftast av texter hon har publicerat någon annanstans. Det är bra texter, för Elin är en bra människa som skriver bättre än de flesta. Men jag saknar hennes gamla bloggtexter. De där som var ytterligt personliga, vackra, tänkvärda och kanske spontana och inte så korrekturlästa alla gånger. Jag gläds åt hennes framgångar. De är verkligen välförtjänta. Men hon har blivit skribent med allt vad det innebär. Jag misstänker att hon ibland suckar över det begränsade formatet, och säkert lämnar hon ibland ifrån sig texter som hon inte är så nöjd med - hon har ju en deadline. Det är självvalt. Det är en kostnad. Jag hoppas att vinsterna överväger, och då menar jag inte de ekonomiska. Man blir inte precis rik som ett troll på att vara frilansande skribent.
Jag skulle kunna ge järnet. Jag skulle kunna skicka in texter på vinst och förlust, odla kontakter och så vidare i hopp om att göra något slags karriär som skribent. Men jag har varken tid eller lust, faktiskt. Mest på skoj skickade jag in en ansökan om att bli en av de där redaktörerna som Bang söker (faktiskt på inrådan av Elin via Twitter). Inte trodde jag på allvar att de skulle vara intresserade, men det kostar ju inget att försöka. Ni har säkert redan räknat ut att jag inte fick jobbet. Vilka det blev har inte offentliggjorts än, men antagligen eldsjälar med goda meriter och låga utgifter. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit att sitta där och göra en tidning. Det hade varit väldigt tidsödande, såklart, det hade inneburit en oändlig massa telefonsamtal, mejl, textläsning och administrativt slavgöra. Inte riktigt min handväska, precis. Jag hade inte kunnat ägna mig åt något eget skrivande, och förresten kan det räcka med en person i vårt hushåll som inte längre kan jobba hemifrån. Så det var ett bra beslut jag inte tog att inte bli redaktör - tack!
Men tänk... Redaktör för Bang. Herregud, så creddigt. Man skulle plötsligt lira i samma division som Lawen, Sonja och de där andra genierna, åtminstone nästan. Det kanske vore värt kostnaden? Nej, jag tror inte det. Jag var trött på akademin när jag skrev min ansökan, men nu känner jag att jag vill fortsätta mina studier. Det är också studierna som möjliggör stora delar av den här bloggen. Jag läser så mycket intressant litteratur, såväl kurslitteratur som sidoläsning. Och jag smälter den delvis genom mitt bloggande. Att det ibland kan vara andra till glädje är roligt. - Så snälla ni, ring inte med panik i rösten och fråga om jag fortfarande är intresserad, nu när era bästa 18 kandidater av olika anledningar har fått förhinder. Jag har inte tid. Jag har ett stort hushåll att ta hand om, översättningar att göra, studier att sköta och blogginlägg att skriva. Jag har ett väldigt bra liv. Och om jag inte vore "bloggare" vore jag helt enkelt allt det här utan att också vara bloggare. Då hade jag nog inte skrivit en rad - hade det varit bättre? Nä!
Men det där med "dramatiker", då? Är det inte lite överspelat? Nej, jag ruvar på ett och annat. Och att jag blev inbjuden till att prata i radio visade sig bero på att en av medarbetarna hade sett "USK och BÖL" när den spelades. En vecka efter Nya Vågen hörde så en dramaturg på en länsteater av sig och bad att få läsa pjäsen. Så dramatiken är inte död, bara lite svårväckt. Kanske får ni se nåt av mig på en scen igen. Jag hoppas det.
Till sist: en stor kram till er alla som skriver så bra, oavsett format. Era texter berikar mitt liv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
