Det politiska blöjbytet

Jag har ägnat DN:s serie om dagens så kallade velourpappor ett förstrött intresse. Jag noterade att de skrev om pappagrupper häromdagen, och i dag handlar artikeln om kvinnor som blir kritiserade när de delar föräldraförsäkringen lika med sina män - medan de senare hyllas i alla tonarter. Inget ögonbrynshöjande, precis. Men så fick jag syn på en formulering av Gustav i hans inlägg Big Papa Velour:

Slutligen ett lustigt tankeexperiment: Var annars än när det kommer till föräldraroller och inte minst mäns där, kunde man komma undan med så öppet deklarerad separatism som artikeln om pappakurser, utan att en viss grupp börjar toktjafsa? Om den är bra som taktik eller inte vet jag inte, men pappakurs är lika mycket separatism som Kvinnofolk, eller varför inte Ladies Night.

Separatism? Ja, kanske det. Räcker det inte med föräldrautbildning? Tja... Jag ska tänka högt ett tag.

Den föräldrautbildning som man kan se ett exempel på här utgår från att alla som ska föda a) har en partner och b) att sagda partner är av motsatt kön, en så kallad "pappa". Är man gravid men utan partner eller "bara" har en kvinnlig dito känner man sig knappast välkommen här. Inte heller den här sortens parsamma heterosexism är förvånande. Om jag nu vore Judith Butler skulle jag säga att den är en grundförutsättning för det kapitalistiska systemet, och ett motstånd mot heterosexismen hotar systemet i grunden. Vore jag i stället Nancy Fraser skulle jag peka på empirin och säga att Butler tar miste. Multinationella jättar som American Airlines eller Apple gynnar samkönade förhållanden (d.v.s. likställer dem med olikkönade genom att exempelvis erbjuda samma sorts partnerförmåner), vilket får den kristna högern i USA att gå i taket. Att diskrimineringen mot homosar minskar får ingalunda den amerikanska kapitalismen att göra i brallan. Fraser vill skilja på diskriminering som har ekonomiska orsaker och på diskriminering som har kulturella orsaker. Homo- eller bisexuella missgynnas inte som grupp av det ekonomiska systemet på samma vis som exempelvis arbetarklassen. De förra återfinns ju som bekant i alla sociala skikt. Det innebär inte att diskrimineringen inte är högst materiell till sin verkan, inte heller att homofobi inte får ekonomiska följder. Men det hade varit skillnad om alla homosar som grupp utnyttjades av systemet, ungefär som svarta har gjort historiskt. Om denna grupp skulle resa sig skulle kapitalismen hotas. Men nu är det inte så. Vi behöver inte störta det gamla ned i gruset för att befria hbt-personerna. Däremot kanske vi behöver göra det av andra skäl, som Fraser säger.

Vad har nu det här med pappagrupper att göra, kan man fråga sig. Om man tänker med Fraser kan man säga att det i princip finns två vägar att gå för att eliminera orättvisor och diskriminering. Den ena går ut på omfördelning (redistribution), den andra på erkännande (recognition). Man kan inte gradvis reformera bort systematiska orättvisor som att vissa äger produktionsmedlen medan andra tvingas till löneslaveri - nej, systemet måste förändras i grunden. Men vi får heller inte bort heterosexism eller patriarkala maktordningar genom att eliminera kapitalismen. Uppdelningen i ekonomi och kultur är förstås analytisk; i verkligheten är det sällan eller aldrig en viss grupp i samhället drabbas av ett renodlat ekonomiskt eller ett kulturellt förtryck. Vissa grupper, som hbt-personer, kan sägas stå nära den kulturella polen i förtrycksspektrumet, andra, som arbetare står närmare den ekonomiska. Kvinnor, för att bara ta ett exempel, drabbas som bekant både av ekonomisk och kulturell diskriminering. Det är därför inte förvånande att tonvikten än ligger på rena (d.v.s. ekonomiska) jämställdhetsfrågor, än på frågor som sexuella trakasserier eller sexistiska framställningar av kvinnor i våra medier.

Sen kan man förstås, som Richard Rorty, helt vilja spola allt tal om grupper. Vi behöver inte förstå de svarta som grupp eller kvinnor som grupp för att skipa rättvisa. Det enda vi behöver är att kämpa mot diskriminering eller annan särbehandling så fort den uppstår. Enligt Rorty är betonandet av begrepp som kultur ett resultat av att det helt enkelt finns så många vänsterakademiker som kan så mycket om det här. Men de begår samma fel som marxisterna några decennier tidigare: de tror att allmänheten behöver ta del av den här kunskapen - när det alltså räcker med att motarbeta diskriminering och stigmatisering.

Frågan är om pappor behöver förstås som en grupp. Ska vi tänka oss att pappor har vissa gemensamma drag - eller rentav en särskild kultur? Tänk er pappor som en etnisk grupp som kräver respekt för sin särart och ställer krav på positiv särbehandling. Tanken är förstås orimlig, vilket inte hindrar Pär Ström och hans gelikar från att ömka de stackars förfördelade männen. Men för oss normalbegåvade är det nog uppenbart att mödravårdens pappagrupper inte behövs av just den anledningen. Det hindrar inte att de kan vara bra av andra anledningar. Jag tror att de kan få pappor att känna sig mer delaktiga i sina barns tillvaro. De kanske kan göra papporna sugna på att ta ett större ansvar för sina barn, kanske ta ut mer av föräldraledigheten än de ursprungligen hade tänkt. Barn som råkar ha två föräldrar mår nog bra av att båda ägnar sig åt dem. Det är en teori jag har. Dessutom, om nu min andra förmodan stämmer, vinner mammorna på att papporna är hemma längre. Att det är så bevisas av statistik som har tagits fram att nationalekonomen Elly-Ann Johansson. En "extra" pappamånad (som inte tas ut under sommaren) ökar mammans framtida inkomster med tio procent, står det i en åtföljande artikel till dagens "Velourpappa 2010" i DN.

Så var det frågan om separatism. Enligt Fraser har exempelvis svart separatism uppstått som en följd av ett kulturellt (men även ekonomiskt) förtryck. Separatismen har sin rot i krav på erkännande, i tanken på att negativt särbehandlade individer kan hämta styrka och stolthet över sin identitet genom att liera sig med andra och tillsammans vara Black and Proud eller anarkaflator. Det här kan förstås funka. Men man kan också tänka sig en rakt motsatt lösning som till exempel queerteorin är ett bra exempel på. I stället för att reclaima sin nedvärderade identitet kan man sträva efter att upplösa gränserna. Medan identitetspolitiken lämnar gränserna mellan exempelvis hetero och homo relativt intakta, löser queerpolitiken upp dem (hoppeligen, i längden). Den är alltså transformativ till sin natur, till skillnad från en politik som är affirmativ.

Jag inser värdet i stärkande gemenskaper, men lutar nog åt att det vore bättre att en gång för alla riva alla konstgjorda gränser mellan olika sorters kroppar och sexualiteter. Men om det är genomförbart i vissa lägen är det svårare i andra. Det är ganska lätt (nåja!) att reclaima sin sexualitet. Det kan kännas helt nödvändigt, inte minst för att den inte syns utanpå (i alla fall inte för någon utan gaydar). Men ska man reclaima ordet "neger"? Jag såg diskussionen hos Mymlan om det här, och tycker inte det. Det är faktiskt en viss skillnad på ett förtryck som är nedärvt sedan mycket lång tid från generation till generation, och på ett förtryck som inte går i arv. Det är skillnad på att ha en minoritets fenotyp (mörk hy, sneda ögon etc) bland en majoritet och på att se ut som vilken svenne som helst, fast man råkar mumsa matta. Det är skillnad på att som jag och Marty se ut som ett heteropar med barn fast båda är bisexuella, och på att se ut som en invandrare fast man är adopterad från Korea som bebis. Så queer i all ära. Men vi behöver fortfarande arbeta hårt med negativa attityder mot människor som avviker från det vita idealet.

Jag vet inte om det finns några mansseparatister. Det skulle väl vara såna där snubbar som spelar trumma i skogen under ledning av en schaman från Tallkrogen. Men i det där samtalsrummet på mödravården sitter de alltså och grunnar på sig själva och sina blivande bebisar. Är det separatism, var frågan. Jag tycker nog att det krävs lite mer permanens. Men om jag tolkar Gustav rätt är han trött på att Pappor ska delta i en Pappagrupp, ledd av en Pappa. Där håller jag med. Jag tycker att det är skitsamma vad man har mellan benen. En förälder är en förälder. Att bli en bra förälder kräver att man släpper sargen (för att nu använda en i huvudsak maskulin metafor) och ger sig in i matchen med liv och lust. Förälder är ett verb, remember?

Att det personliga är politiskt innebär att ekonomiska och kulturella mönster upprepas även i badrummet. Att göra det politiska personligt innebär därför att få upp ögonen för mönstren och förändra dem. Det är allas ansvar. Det finns en risk med att utnämna en grupp till underprivilegierad och sedan gradvis försöka förbättra dess villkor, säger Nancy Fraser. Risken består i att det med tiden kan komma att uppfattas som om dessa stödåtgärder har "gått för långt" - se bara på debatten om inkvotering av kvinnor i våra bolagsstyrelser. Dessutom lämnar sådana gradvisa reformer den grundläggande strukturen oförändrad, vilket man kan se på hur långsamt det går med pappornas uttag av föräldraledigheten. Vi behöver alltså transformera situationen, och det gör vi med en individualiserad föräldraförsäkring. Vi behöver inte några Pappor Kan-grupper. För det är klart att de kan. Vi behöver inte tio procents bättre löneutveckling för kvinnor - vi behöver lika villkor. Samtidigt behöver vi transformera synen på Mamma och Pappa, på Man och Kvinna, på Hetero och Homo. En rejäl dos queer, alltså, parat med en grundläggande förändring av ett dysfunktionellt mönster för barnomsorg och arbete som vi borde ha gjort oss av med för längesedan. Jag betvivlar att pappagruppen är rätt forum för ett sådant startskott, men kan man så ett litet frö så kanske det kan växa ut en blomma så småningom. Och barn tycker om blommor.

Det är jag som är barnvagnsmaffian

"Fan, vad jag hatar alla med barnvagn som går i bredd på trottoaren med sina barnvagnar. Fan, vad jag hatar människor som tror att deras barnvagn är nån pansarvagn och kör på mina hälsenor."

Jag håller med. Jag irriterar mig på folk som går i bredd så att man inte kommer förbi. Med eller utan barnvagn. Jag retar mig på människor som inte har det man på klingande ishockeysvenska kallar split vision. Eller kalla det simultankapacitet eller attention shift eller vad ni vill. Själv är jag i normalfallet utrustad med en hjärna som på bråkdelen av en sekund kan läsa av mina medmänniskors rörelsemönster och anpassa mig därtill. Det hände mig en gång när jag mådde som allra sämst att den funktionen stängdes av. Resultatet var skrämmande. I stället för att rinna fram som ett kvicksilver genom folkmassan i biljetthallen ut mot plattan tog jag ett steg i taget, tvekande och förvirrad. Alla rörelser skrämde mig. Jag vill aldrig mer uppleva det, tack.

Den som är uppvuxen i en relativt stor stad som Stockholm brukar ändå ha den här förmågan. Man lär sig med åren att koreografera sina rörelser utan att ens tänka på det. Det här är också en av de saker som gör det lätt att urskilja landsortsbor - ja, förutom att de har sin axelremsväska på magen, alltså. De har lärt sig att man ska se upp med ficktjuvar i storstaden. Men sen finns det förstås stockholmare som inte verkar ha hajat det här. De går till exempel i bredd där man inte bör gå i bredd. De står till vänster i rulltrappan, knuffas och slår en halvt medvetslös med sina väskor där de travar fram i mittgången på tuben. Och så får de sina barnvagnar att verka lika smidiga som Brobandvagn 971. Det har ingenting med föräldraskap att göra. Det har allt med klantighet att göra.

Jag har under årens lopp slitit ut ett antal barnvagnar och alltså befunnit mig i andra änden av barnvagnsgnällbältet. Till dig som retar dig på dessa eviga barnvagnar vill jag i all stillsamhet säga: FUCK OFF! Försök köra två barn och tre fullpackade matkassar i en vagn i valfri storstadsmiljö. Gör det, och kom och gnäll sen. Jag tror att det har hänt två-tre gånger att jag har råkat köra på någon annan fotgängare. Inte i något fall har det orsakat något annat än ett visst obehag, som när någons hund sätter en fuktig nos mot ett bart ben. Men jag undrar hur många hundratals gånger jag har tvärnitat när folk utan att se sig för kliver ut en fucking decimeter från vagnens framkant. Eller hur många gånger bilar eller bussar har tagit en rövare vid rödljuset och varit nära att meja ner vagnen. Eller hur många gånger idioter på tunnelbanan inte fattar att det är bäst för alla att barnvagnen får stå vid det dörrpar som inte öppnas - alltså inte mitt i den zon där folk skyndar på och av. Jag upprepar: bäst för alla.

Så kom hit, låna vår avlagda dubbelvagn och gör ett förarprov! Jag lovar: ni kommer att få en annan bild av vem det är som tränger vem. Eller försök baxa upp en vagn på en buss som inte är av låggolvmodell. Efter att ha stått i ösregn eller snöstorm och svurit över att bussföraren är så urbota korkad att hen inte kan öppna bakdörrarna. Ja, korkad. Jag har själv kört buss av och till i tio års tid, så jag vet. Man måste vara halvblind och narkoleptisk för att inte SE ATT DET STÅR EN BARNVAGN VID HÅLLPLATSEN! Så, nu slår jag av versalerna och fortsätter. Försök, som sagt. Ställ er i den ena av två uppåtgående rulltrappor med en dubbelvagn och räkna hur många som, blinda som fladdermöss (men utan deras radar), upptäcker att de har valt fel rulltrappa. Nu står de där och suckar, om de inte rentav försöker tränga sig förbi lik förbannat. På de 10-15 centimeter som står till buds. Eller ställ er på ett rullband där det heller inte går att komma förbi en dubbelvagn och känn kroppsvärmen och andedräkten av en jäktad medmänniska som tänker att "om jag praktiskt taget kör upp mitt kön i arslet på den där föräldern så kommer det att gå mycket fortare". Ja, man kan säkert vinna tre hundradels sekunder när färden på rullbandet ner till Coop äntligen är över efter oändliga tolv sekunder.

Hissen, säger ni. Just det, hissar är jättebra ibland. Om man tycker om lukten av piss, känslan att trampa i piss eller att ens barn stryker med handen mot en nerpissad hissvägg. Klart att sånt har sin tjusning om man är lagd åt det hållet. Och det finns säkert vissa som gillar att trängas med tanter som bryter fotocellens ljusstråle så att hissen stannar - och ser anklagande på en. Andra har säkert lust att vänta till domedagen på en hiss som kanske eller kanske inte kommer medan ens barn går i korinter av otålighet. Själv tar jag rulltrappan, och har ni planerat så illa att ni absolut måste springa som dårar för att hinna med tåget - stackars er. Ni får fanimej vänta, för jag är barnvagnsmaffian. Var glada att jag inte tillhör den sortens maffia som visar er var kräftorna sover när ni har dängt till mina barn i skallen med era axelremsväskor, eller knuffat omkull dem. Vilket har hänt åtskilliga gånger. Barn är ju så små. De syns inte.

Men som sagt, jag har många års barnvagnsmanövrerande bakom mig, och än har jag några år kvar att finslipa mina färdigheter ytterligare. Men det finns nyblivna föräldrar. Ni vet, såna där som har sitt allra första barn. Som förstagångsförälder är man kanske inte ett proffs bakom handtaget. Man är uppmärksam på minsta pip ur djupet, för där ligger det allra dyrbaraste man har. Som nybliven mamma eller pappa kontrollerar man att barnet andas, fast men vet att det är fånigt. Det brukar man göra ungefär varannan minut. Ärrade proffs som jag slipper sånt. Vi kollar bara var tredje minut. Ja, ni hajar: det kanske inte är så konstigt att uppmärksamheten framförallt är riktad mot barnet. Det tar lite tid att träna upp förmågan att göra många saker samtidigt eller så gott som samtidigt. Jag kan hacka lök eller plocka in och ur diskmaskinen med en åttamånaders bebis på armen. Jag kan hålla koll på fem barn med olika humör inne på Coop, med barnvagn och kundvagn - och ofta en bebis på armen. Det kan man inte om man inte har vant sig. Men när man har det är det faktiskt ingen konst alls.

Så snälla ni, bli inte så irriterade! Barn får finnas, även på en trottoar, i en buss, i en rulltrappa, på ett pendeltåg, i en snabbköpskö. De har kanske lite fumliga föräldrar ibland, men de kör inte på er med flit. Och om ni har vita jeans som ni till varje pris vill behålla obesudlade kanske ni inte ska slå er ner mittemot en förälder med en tvååring i knät. Barn har liksom inte lärt sig att man inte får sparka med fötterna. De sitter bara absolut stilla när de sover. Som vissa bussförare.

Han pratar inte med sig själv utan med dig

Jag har lämnat pojkarna i skolan och sitter nu på tunnelbanan och läser Nancy Frasers svar på Judith Butlers "Merely Cultural". Det är med en viss lättnad jag har lagt Butlers kapitel bakom mig; Fraser är betydligt mer lättläst. Varför vill inte Butler kommunicera med fler personer än de allra mest insatta och tålmodiga, undrar jag. Just då kommer en man i 30-årsåldern in i vagnen och sätter sig med ryggen mot mig. Jag noterar förstås ölburken i hans högra och plastkassen i hans vänstra hand. Påfyllning. Hade jag bara sett honom bakifrån så hade jag inte reagerat. Han har rena och hela kläder, bra skor, en liten virkad kalott. Men han ser lite mosig och härjad ut så där som alkoholister brukar göra, och hans ögon är beslöjade. Han pratar lite för sig själv:

"Ja, haha, vet du. Så där kan det gå om man inte ser upp. Ja, jag var med om det själv..." En helt normal, trevlig konversation, fast utan någon synlig samtalspartner. Ja ja, alkisar som pratar för sig själva, kan man tänka. De saknar gränser, de inser inte att det är stigmatiserande att sitta där och yra. Bäst att hålla sig på sin kant, för ett tu tre kan de bli aggressiva. Och så luktar det öl.

Ja, man går igenom alla de där klyschorna. Visst händer det att även bättre folk talar för sig själva, men det krävs en närmare granskning, en man sällan bemödar sig om, för att slå fast att även de hör till de Andra. De kanske bara har en bluetooth-snäcka i örat. Och visst händer det att folk luktar öl utan att man reagerar. Det händer i själva verket varenda gång man tar tuben en helgkväll, till exempel. Och visst händer det att man själv monologiserar, men det gör man i så fall när ingen hör på. Så det krävs en viss kombination av mindre och större kännetecken innan vi sorterar in någon i medmänniska eller särling, i normal eller eljest. Men det gör vi, och det på bråkdelen av en sekund. Ett bra exempel på det här är en ung kille som brukar sprida skräck i tunnelbanevagnarna genom att hela tiden sätta sig och resa sig på olika platser. Han luktar inte, ser inte konstig ut, pratar inte, är inte farlig. Men hans beteende får oss att instinktivt resa borst.

Om Judith Butler är dålig på att uttrycka sig så att vem som helst kan föra en dialog med henne är alkisen i tunnelbanan dålig på att hålla igen med dialogen. För det finns en längtan, och den är stark. Han vill höra till. Han repeterar tänkta dialoger med sina kompisar och kanske med vilt främmande människor. Han vill naturligtvis inte vara en stigmatiserad alkis, inte sticka av, inte vara eljest, inte stämplas som socialt inkompetent i dina och mina ögon. Det han vill är att ingå i ett sammanhang. Ha lite trevligt. Han är förmodligen ingen akademiker, även om jag inte vill utesluta det. Han kanske inte fixar dina sociala koder. Men i allmänhet är han heller inte ett dugg farlig. Han vill bara prata lite. Men han vill inte bli klappad på huvudet, för han är ingen hund, så ge fan i det där överdrivet hjärtliga och kompisartade. Ni är inte kompisar och du vet lika lite om honom som du vet om den där tanten borta i hörnet.

Det är svårt att förhålla sig till ett stigma. Att inte låtsas om det är att göra det värre - att påpeka det är också att göra det värre. Man kan nog bara försöka notera det och sen gå vidare. Jag är sannerligen ingen mästare på att hantera avvikande beteenden i tunnelbanan, även om jag är bra på att antingen ignorera dem eller på något annat sätt smita undan. Men jag skäms ändå en smula när jag märker hur snar jag är att stämpla och sortera bort. Och om någon tunnelbanealkis pratar med mig svarar jag. Fantastiskt, va? Nej, det är inte ett dugg fantastiskt. Jag önskar att jag vore mer som min mamma. Hon kunde aldrig åka tunnelbana utan att folk slog sig i slang med henne - kanske var det delvis därför hon var en sån bra kurator. En kurator kurerar genom samtal. Vi borde alla kurera lite mer.

Hang down your head, to do list

Saker att göra: skriva den där hemtentan, skriva den där artikeln, skriva den där hemtentan, skriva den där inlämningsuppgiften, skriva den där uppsatsen, skriva den där ansökan, skriva det där sammanfattande blogginlägget om fyra perspektiv på kärlek, skriva den där listan som inte är den här. Skruva fast den där listen, skruva till listen (göra nåt oväntat), skriva av lust, bliva vid lästen, skriva om "Lost", bida vid lasten, den gamla uttjänta. Men sen. Sen ska jag skriva om den där pjäsen, skriva den där pjäsen, skriva för folket, för friheten, för kärleken, för barnen. För alla barn som är fast i en tillvaro de inte råder över, inte kan ta sig ur och inte älskar, en tillvaro som inte älskar dem, inte ser dem. Min kloka och kärleksfulla kollega med sina egna barn och fosterbarn som sa till mig att det enda barn begär, strävar efter och ständigt uttrycker genom att uttrycka något annat är "Se mig, älska mig". Den osedda och oälskade kan inte leva på det viset, inte heller på ett alternativt vis, för alternativ gives inte i det fängelse som stavas skola, lärare, "kamrater", resultatenheter, särklasser. Om detta och mycket annat vill jag skriva, i olika emanationer.

Problemet är att jag inte har tillräckligt med tid. Jag skulle behöva ett par tre stycken parallella universa. Vart och ett av dem skulle vara försett med en att göra-lista, men inte på papper, utan på ett heads up-display, tror jag det heter. Ni vet, instrument som speglas upp i vindrutan i cockpit på det att man ska kunna väja för en flock knölsvanar samtidigt som man ser att "SexyLindaXXX följer dig på Twitter". Just så vill jag ha mina listor: inbrända i retina - men gärna befriade från spam.

Men nu har jag i alla fall inte det förra, för jag är en mästare i flyktbeteenden, en prokrastinerare av den svanspryddes nåde samt en intellektuell latmask och halvfärdigställare. Varför i hela friden har jag inte redan läst filosofi, socialantropologi, sociologi och en hoper andra nyttigheter? Jag har sannerligen inte saknat tid och möjlighet, jag kunde ha börjat för 20 år sen, minst. Jag kan bara skylla på att jag var upptagen med annat, som att försöka leva heterosexuellt och tvåsamt och strävsamt och så förljuget att jäst alkfågel framstår som den spädaste primör. När fågeln ligger där i sin skinnsäck i jorden och jäser och jäser pågår ett liv ovanför. Men det vet den lika lite som den döde märker blomman i sin hand, som Ruben Nilsson sjöng om. Fast den som har begravt den vet förstås att den ligger där och jäser, allt mer död och ändå på ett märkligt sätt på väg att få liv och återuppstå igen, den här gången som föda, därefter som spjälkad efter kroppens alla regler, utbajsad, bortglömd och förpassad till en tillvaro som näring åt något annat.

Ja, så var det med förljugenheten, just så, som min älskade distansman skulle säga. "Just så" skulle han säga på sin vackra finlandssvenska, och kanske föreslå att om man inte kan fixa allt genast kanske man kan fatta ett principbeslut och därefter vila i tiden. Och vojne, så många och storstilade principbeslut jag har fattat genom åren; de kunde räcka till ett helt kompani tvehågsna och klavbundna. Nu blev det liksom inte så mycket med dem, men se på hur jag har det och är i dag. En viss skillnad tycker jag mig urskilja. Ja, på något vis har skiten blivit näring. Om jag bara finge vila i tiden. Men den ger mig ingen ro, för mina mjölksyrejästa listor ryttlar hela tiden i randen av mitt synfält, den yttersta randen där man bara förnimmer något som inte vill fångas.

Det man då kan göra är att verkligen skriva en lista på riktigt. På papper. Bena upp problemet. Utöva kritik och självkritik, gestalta motsatsernas enhet och kamp och så vidare. Men framför allt behöver vi en sak: en paroll! Ingenting är så stärkande, saltstänkt och hoppingivande som en god paroll. Det är nog ingen slump att jag alltid har älskat demonstrationståg, från FNL-tiden och framåt. Fast ett långt, pinsamt sjok av mitt liv ägnade jag åt att marschera baklänges in i en förstelnad frånvaro till tillvaro. Parollerna var internaliserade, lågmälda och insinuanta. Inte kan du väl tänka dig ett alternativ till det här? Du är fast, din lilla skit. Ja, du är som ett barn som inte får sluta skolan, som måste äta upp maten, göra läxorna och fanimej inte ens får runka i fred. På den tiden var listorna enkla att skriva, för de var så triviala. Fakturera Ditt AB från Datt HB, köpa skärbräda, kolla den där jävla Video In-kontakten, mörda hela världen inklusive mig själv. Och så. Nu är mina listor av två slag: glatt parollbemängda, frustande och äppelkäcka å ena sidan, pladdrigt plågsamma och envisa å den andra.

Jag tror att jag ska avliva alla listor. Tomorrow you're gonna die. Jag får väl för fan göra det jag råkar komma på i stunden. Jag har inte tid med er. Jag har all tid i världen för mina älsklingar. Och jag behöver inte räkna upp dem. De svävar hela tiden i synhöjd även om jag råkar läsa en bok eller bevista ännu ett seminarium. Allt annat kan faktiskt anstå.

Världens bästa pappa

Jag läser vad Gustav skriver om Johan Hakelius idiotkrönika om den moderne mannen, och blir faktiskt lite nedstämd. Visst kan man skratta åt eländet, men har vi inte kommit lite längre än så här? Tydligen inte. Aftonbladet tycker uppenbarligen att kåseriet var värt att publicera. Någon redaktör skrockar över sin sura kopp kaffe och tycker att jo, Hakelius skriver lite tillspetsat men ändå. Han fångar på ett dråpligt vis något väsentligt i vår senmoderna identitet som män och pappor. Och kan vi inte försöka återuppliva Kar de Mumma när vi ändå är i farten? Han gillade ju också tweed och engelska herresäten.

Tesen om att pappor skulle ses med misstro, exempelvis på dagis, kan bara förfäktas av någon med bristande verklighetsförankring. Vi får i stället oförtjänt credd för självklarheter, och det är jävligt tröttsamt. Se det som en barometer över jämställdheten. Den dag ingen hänger medaljer runt halsen på piedestalpojkar eller kallar vabbande penisbärare för "världens bästa pappa" har vi börjat komma nånvart. Den dag Aftonbladet slutar kränga den här sortens reaktionärt, heterosexistiskt strunt - paradoxalt nog jämsides med ledare av Katrine Kielos - kan man börja tala om publicistiskt ansvar.

Den perfekta förövaren

Paulina Neuding skriver i SvD att Åkesson tjänar på att andra duckar, och menar att det nu är dags att ta bladet från munnen och diskutera invandrares överrepresentation i kriminalstatistiken. Undertexten är att Åkesson har rätt i sak, men att vi som vanligt är för bakbundna av politiskt korrekt ängslighet för att föra den diskussionen. Exakt vem som belägger debatten med munkavle framgår inte - som vanligt.

Om detta kan man tycka som Beatrice Ask, att överrepresentationen är irrelevant. Och det är den, precis som Guero påpekar. Men för att inte bli beskylld för att vara ännu en av dessa mjäkliberaler, brottskramare och politiskt korrekta debattstrypare ska jag påminna om en sannolik förklaring som alla tycks har glömt bort:

Christian och Eva F. Diesen skriver i "Övergrepp mot kvinnor och barn" om den perfekta förövaren i våldtäktsmål. Perfekt ur rättsväsendets synvinkel, alltså. Gissa hur han ser ut. Blond, välutbildad, social och med flickvän? Naturligtvis inte. Det perfekta offret, å andra sidan, är en välutbildad kvinna över 30. Hon har också riskerat liv och lem genom att skrika och göra motstånd. Studien som ligger till grund för den här rapporten genomfördes under tre år och verkar synnerligen välunderbyggd. Här har man följt fallen från polisanmälan fram till dom, vilket aldrig har gjorts tidigare, mig veterligen. Reultatet bekräftar det som bl.a. Katarina Wennstam har skrivit om våldtäktsmän: de svartmuskiga åker dit. Inte för att de är så många, precis; bara en liten del av alla anmälda våldtäkter (för att inte tala om samtliga) leder till fällande dom.

En tidigare studie av Christian Diesen kan ni läsa om i DN-artikeln Invandrare missgynnas i rättskedjans alla led. Den är självförklarande, så läs och fundera sedan på varför Paulina Neuding är så säker på sin sak. Hon skriver t.ex. att "invandrare behöver alltså inte vara mer benägna att begå brott", se bara på USA. Hur i hela friden hon kan veta något om hur benägna människor är att begå brott förstår jag inte. Det enda man med någorlunda säkerhet kan uttala sig om är polisanmälda brott. Och hur hon sedan kan dra paralleller mellan USA och Sverige begriper jag inte heller. Jag betvivlar att hon har kompetens nog att göra en sån jämförelse - om nu någon kan det. Men hon gissar väl. Tycker lite. Världen är överfull av tyckare som Neuding. Neuding tycker att vi ska prata öppet om brottsbenägna invandrare, för annars gynnar vi bara visserligen obehagliga men dock sanningssägare som Jimmie Åkesson. Själv tycker jag att vi ska låta bli att underblåsa rasismen genom att vidarebefordra "sanningar" som den hon bygger sin ledare på. Det är så olika, det där.

Tiden står inte stilla där heller

För över 20 år sen läste jag ett uppskakande reportage från dåvarande Sydjemen. En ung kvinna hade i två dygn försökt föda, men nu var barnet dött och hon själv skulle snart gå samma väg, för ingen kunde få ut hennes fullgångna foster. Hon kunde inte föda för hon var för ung och ett offer för infibulation och usel, på gränsen till obefintlig sjukvård. Hon var bara ännu en i raden av onödiga dödsfall som berodde på fattigdom och kvinnoförtryck. Jag har aldrig kunnat glömma henne.

Några år efter hennes död föll Sovjetunionen samman, stödet till marxisterna i Sydjemen upphörde och landet återförenades efter att ha splittrats 1967. Det var ingen lycklig förening och motsättningarna mellan folkgrupperna ledde till inbördeskrig 1994. Nordsidan vann, och deras president sedan 1990, Ali Abdallah Salih tog nu kontroll över hela riket. Än i dag styr han över arabvärldens fattigaste land, och än i dag könsstympas unga flickor och gifts bort. Förra fredagen avled Ilham Mahdi al Assi, 13 år, av blödningar i underlivet, förmodligen framkallade av hennes första äktenskapliga samlag. För även hon var ihopsydd.

Har tiden stått stilla? Är framsteg omöjliga i länder som Jemen där 75 % saknar sjukhus? Lyder befolkningen blint uråldriga sedvänjor? Det är nog den bild vi i allmänhet har. Vi läser om Ilham, drabbas av sorg och vrede - och stänger av. Det går inte att göra nåt. Men sanningen är en annan. Tiden har inte stått stilla i Jemen. Varför skulle den göra det? En ny lag förbjuder sen i februari giftermål för flickor under 17 år och pojkar under 18. Lagen har väckt protester och kommer nog inte att få något omedelbart genomslag. Men den är ändå ett framsteg. Det finns organisationer som Human Rights Watch och the Shaqaeq Arab Forum for Human Rights som rapporterar från landet trots att regimen gör sitt bästa för att strypa yttrandefriheten.

Det går att stoppa könsstympning. Ett exempel från Senegal är uppmuntrande. Där uppmanade Tostan (en frivilligorganisation) bybor att bestämma ett datum då alla skulle upphöra med könsstympningarna. Och det fungerade. Ingen hade egentligen varit okunnig om att könsstympningen var en negativ och farlig praktik, men den sågs som nödvändig för att flickor skulle bli bortgifta. Ingen ville alltså vara först att utsätta sin dotter för detta, men när alla slöt sig samman och bestämde ett datum lyckades man få ett slut på den här urgamla seden. Samma sak gäller förstås i Jemen. Det går att få ett slut på könsstympning även där, precis som med barngifte. Inte för att allt är frid och fröjd för det, precis. Mänskliga rättigheter kränks varenda dag. Men det kan bli ett slut även på det. Muren föll en dag, som bekant. Diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland föll också.

Så gråt över Ilham, men stäng inte av sen. Se inte jemeniter som de Andra, de som för evigt sitter fast i kulturella mönster. Det har hänt mycket på 20 år och tiden står inte stilla där heller.

Frukt som inte är frukt

Kan någon hjälpa mig att hitta tre frukter som börjar på "B"? Jag kommer i likhet med Daniel i "Upp till 13" bara på "banan". Björnbär? Mjae... Brödfrukt? Hm. Det är en skenfrukt enligt NE. Och till undergruppen bär räknas bl.a. banan, tomat och persika om man ska tro den här illustrationen. Jag är förvirrad. Blåhallon och blåbär är alltså frukter enligt botanikerna. Men för de flesta av oss är nog en frukt inte ett bär. Kummin känns liksom inte heller som frukt. Så jag förstår Daniels frustration.

Det finns gott om exempel på den här sortens skillnad mellan vardagskunskap och expertkunskap. Vardagsexperten ropar harmset framför teven: "Din idiot! Det där är ingen pistol, det är en revolver!" Vapenexperten vet att en revolver faktiskt är en sorts pistol och kan också skilja mellan en landmina och en personmina, vet att "machine gun" inte är "maskingevär" på svenska utan bara ett automatvapen och så vidare. Vardagsexperten säger att man inte kan säga "större än mig" (vilket språkexperterna har godkänt i decennier vid det här laget), eller att det utbredda särskrivandet i Sverige beror på inflytandet från engelskan (vilket di lärde tvistar om - minst sagt). Vardagsexperten säger också att det inte kan heta "Svarta Rudolf, han dansar" utan "svarte" - men känner inte till den geografiska spridningen av -a respektive -e. Det är lätt att vara vardagsexpert och säga att ett bär inte är en frukt, svårare att besitta verkliga kunskaper.

Något annat som vardagsexperterna är bra på är att särskilja kön. Vårt kön avgörs av vad vi har mellan benen. Såklart! Den som skriver under på den föreställningen rekommenderar jag att titta på den här videon med Buck Angel. Det finns alternativ. Man behöver inte skrika "Bapelsin, gubbjävel!" när man inte kan sortera synapserna.

Manlig som ett trumsolo

En gång i världen tyckte jag som så många andra tonårskillar att ett gigantiskt trumset, bemästrat av en virtuos trummis, var...eh...HÄFTIGT! Själv hade jag ett nybörjarset i ful guldflejk från Ludwig, med en hi-hat inköpt på Musikbörsen. Den hade David Bowies trummis krängt till butiken, sa innehavaren. Och jag förstod snart varför: locken var centimetertjocka och ospelbara för en amatör. Jag blev aldrig nån Terry Bozzio (bilden ovan) eftersom jag inte orkade nöta in ens det mest elementära. Än i dag kan jag gilla trummor och trummisar, som Jeff "Tain" Watts, f.d. medlem i Branford Marsalis kvartett. Han spelar avslappnat, känsligt och kraftfullt på en och samma gång (kolla det här Youtubeklippet så får ni se). Men trumsolon? Rocktrummor? Hu. Det är fasansfullt tråkigt och nästan lika smaklöst som tvärflöjt i jazzsammanhang. Sånt kan bara göras av människor utan självkritik. Det enda som är fånigare än ett trumsolo är när Ian Anderson i Jethro Tull spelade tvärflöjt stående på ett ben.

Här hade jag tänkt skriva nåt om Sakine Madons krönika, "Orädda kurdtjejer", men jag avstår. Jag ska inte ens länka till den, för det känns orättvist med tanke på innehållet. Jag tänkte bara i mitt stilla sinne att om rubriken hade varit "Skraja svennebrudar" eller "Sensuella somalier" så hade nog många reagerat negativt. Men det är antagligen inte Madon som har satt rubriken - i alla fall hoppas jag inte det. Vi har väl kommit en bit på vägen från att tillskriva män eller kvinnor eller människor med en viss religiös, etnisk eller kulturell erfarenhet särskilda egenskaper. Ja, en liten bit har vi kommit, men det återstår mycket att göra. Så länge Expressen kan ha en sån rubrik på framskjuten plats har vi också trummisar som Terry Bozzio. Jag vet inte vad som är värst.

Det är väl bara att dra?

Jag söker förgäves på nätet en liten notis av Kajsa Ekis Ekman i DN häromdagen. (Och inte tänker jag rota igenom tidningskassarna på balkongen, så jag återger den fritt, i alla fall en liten bit av den.) Det handlar om aktörskap; Ekis Ekman skriver något ganska dräpande om alla som framhäver begreppet "agens" (en sämre synonym, tycker jag) och blundar för strukturellt förtryck. Visst har hon en poäng där - och ändå inte. Frågan om agens/aktörskap, eller kalla det autonomi, är central i en bok som jag just nu läser: "Multiculturalism Without Culture", av Anne Phillips. Som kanske framgår av titeln förespråkar Phillips en syn på kulturell mångfald som dels riktas mot kulturell diskriminering, dels vänder sig mot en statisk syn på kultur där vi sprattlar som marionetter. Att göra boken rättvisa på så här begränsat utrymme låter sig inte göras, men jag ska ta upp några aspekter ändå, med exempel ur boken. Klandra inte Phillips om ni tycker att det låter knäppt, klandra mig.

Det finns två ytterlägen i debatten om exempelvis "kvinnor från andra kulturer". Antingen framställs de som helt styrda av sin kultur eller så är kulturen om inte en chimär så i alla fall något man kan ta sig ur om man bara vill. I det första fallet förmedlar man en överdriven bild av vad kultur är, nämligen något stelnat, skarpt avgränsat och gärna exotiskt. Men framförallt betonas just frånvaron av aktörskap. Majoritetskulturen problematiseras förstås sällan. Nej, här handlar det om de Andra: unga kvinnor som bär slöja, ber att få konstgjorda mödomshinnor inopererade eller vill abortera flickfoster. Ingenting av det här kan ju någon vettig människa gå med på av fri vilja, alltså beror det på något annat, nämligen kulturen.

Motpolen ser man mer sällan i den svenska debatten om främmande kulturer. Den är helt enkelt inte riktigt salongsfähig. Ändå är det den som under mycket lång tid har legat till grund för lagstiftningen i bl.a. USA och Västeuropa. Enligt denna syn på kultur som något man kan ruska av sig finns det ingen anledning att ingripa i kulturella sedvänjor som att Amishfolket tar sina barn ur skolan vid 14 års ålder. Detta gör det visserligen svårt att ta sig ur sekten, men det är ändå möjligt, vilket bevisas av att folk trots allt hoppar av. Till det här lägret kan man också föra åsikten att en en spårvagnsförare inte får bära turban eller att en förskolelärare inte får ha niqab. Men hoppla, här har vi tydligen en glidande skala, eller? Ska vi inte tycka synd om manliga bussförare som inte får ha shorts, också? Jo, lite. Men bara lite. Dessutom handlar det om olika aspekter av kuluturbegreppet. I fallet med kulturen som starkt styrande handlar det om att skydda från övergrepp. I fallet med kulturen som skitsamma handlar det om rättigheter (som förnekas).

Och det är just glidande skalor det handlar om. En stor fransk undersökning som gjordes innan man införde förbud mot slöja i skolan 2004 urskilde tre stora grupper: äldre kvinnor som alltid hade burit slöja och för vilka det vore lika otänkbart att bryta mot seden som för svenska affärsmän att kasta slipsen, yngre kvinnor från 16-25 år som bar hijab av stark religiös övertygelse och inte ens tog av den i helt kvinnliga sällskap, samt unga skolflickor som visserligen hade den på grund av tryck från familjen men för vilken slöjan ändå gav en viss rörelsefrihet och möjlighet att studera. (Många slutar med seden några år efter avslutade studier.)

Så vad gjorde fransmännen? Förbjöd bruket av hijab i skolan med motivationen att några inte bar den frivilligt. Men tillät den på universiteten eftersom kvinnor i den åldern ansågs kunna välja själva. Ett annat exempel är den brittiska, danska och norska lagstiftningen som förbjuder äktenskap med personer som kommer från länder utanför EU och är under en viss ålder - i Danmark 24 år. En del unga kvinnor blir bortgifta mot sin vilja, alltså skapar vi ett heltäckande förbud. Vilket innebär att Lone inte kan fixa uppehållstillstånd för Tray, 18 år, från Montreal. Rätt eller fel? Det beror på. Det finns nog skäl att misstänka att det inte enbart är av omsorg om unga flickor från minoritetskulturer, utan att man vill försvåra invandring, helt enkelt. Att det här passar som hand i handske med en alltmer utbredd islamofobi är knappast heller det någon slump.

Kulturen är viktig för oss, men vi är inte dess marionetter. Kulturen bestämmer oss precis som kön och klass, men inte nödvändigtvis mer. Det har framförts (i Frankrike, tror jag det var) att rökförbud på offentlig plats är diskriminerande för folk från de lägre samhällsklasserna, och det ligger onekligen nåt i det. Svarvare röker mer än professorer, av en rad olika skäl. Men tänk er att svensk lag skulle undanta människor med lägre inkomst och utbildning etc. från rökförbudet. Det skulle nog kännas en smula förolämpande för jobbarna, minst sagt, bortsett från att det skulle bli svåradministrerat. Man kan faktiskt sluta röka även om man är svarvare. Liksom. Och man kan välja att bära slöja - eller låta bli - oavsett vad ens familj och vänner tycker. Man kan tycka att arrangerade äktenskap känns okej, men tvångsgifte är omänskligt. Man kan känna att en flicka till skulle göra ens redan svåra situation omöjlig, precis som man kan tycka att ens ekonomi, jobb- och bostadssituation är skäl för en abort. Människor har alltid ett visst mått av aktörskap, oavsett strukturella maktordningar. Men det kan också kännas hart när omöjligt att gå emot hela sin släkt, att bryta upp från ett förhållande med en misshandlande partner eller bryta med en religiös sekt som har lärt en att de utanför är köttätande demoner.

Kajsa Ekis Ekman skrev en väldigt slagkraftig recension av Pernilla Östergrens "Porr, horor och feminister" en gång. Jag ska citera ett stycke om de prostituerade:

Enligt Östergren är det här kvinnor som borde förändra synen på prostitution eftersom de inte "uppfattar sig som offer". (Tydligen hade hon trott innan att det fanns folk som uppfattade sig som offer.) Och offren som inte ser sig som offer innehåller just den paradox hon är ute efter. Det är ett tema som återkommer i en viss typ av samhällskritik i dag och som går ut på att feminismen, eller revolutionära ideologier i allmänhet, har fel eftersom de som framställs som förtryckta inte själva går med på en sådan beskrivning av sig själva.

Här ser vi ett exempel på diskursen "struktur/kultur/religion/etnicitet X" är i själva verket (fyll i med önskad åsikt). Östergren träffar lyckliga horor, ergo bör könsköp tillåtas. Ingen hora skulle väl hålla på med sin verksamhet om hon inte trivdes? Beviset för att hon trivs är att hon ägnar sig åt det och inte hoppar av. För hon är minsann inget offer.

För någon som i likhet med mig har en karriär som dörrmatta bakom sig framstår både "Vi är kulturens offer" och "Kultur är skitsamma" som främmande. Det är därför jag har bilden av dörrmattan överst, som ni kanske har gissat. "Å nej, inte du igen" är vad man känner i situationer där man vet att någon kommer att torka fötterna på en. Man trivs inte precis som dörrmatta, men det är svårt att bryta mönstret eller rentav bryta upp. Men det är väl bara att dra? Varför stannar du hos någon som behandlar dig som skit? Bra fråga. Försök själv så får du se.

En dag reste jag mig och gick. Man är väl inget offer. Nej, just det! Inte ens när man är det är man det fullt ut. Och det är det begreppet aktörskap försöker beskriva. Ekis Ekman fnös åt det på begränsat spaltutrymme, men glömde visst sina egna ord, så jag ska upprepa dem: "Tydligen hade hon trott innan att det fanns folk som uppfattade sig som offer." Jag håller med om att man inte ska överanvända begreppet eller glömma förtryckande strukturer. Men motsatsen är inte heller bra. Jag tycker mycket om Kajsa Ekis Ekmans olika artiklar och debattinlägg - till hälften. Den andra halvan retar jag ihjäl mig på, som när hon pucklar på queerteorin. Det vore väldigt roligt att få träffa en av Sveriges vassaste pennor, se hur mycket som är retorik och i vilken mån det skulle gå att övertyga henne med min wishy-washy bisexuella resonlighet. (Det skulle nog gå sådär.) Och frågan är svår. Det finns en berättigad feministisk kritik mot den sortens mångkulturalism som är synonym med likgiltighet inför unga kvinnors situation. Den andra huvudsakliga kritiken går ut på att mångkulturalismen skapar splittring i nationen - och den kan man ta ganska lätt på, tycker jag. Men hur undviker vi att diskriminera utan att blunda för kulturellt förtryck? Och hur bemöter vi kulturellt förtryck samtidigt som vi tillerkänner individer aktörskap, och utan att hamna i rasistiska föreställningar om de Andra? Den här frågan borde diskuteras oftare i Sverige.

Jag är mig inte lik

I dag läser jag i DN om hur Dennis Hopper får sin stjärna på Walk of Fame, i Svårt sjuke Dennis Hopper hyllad. Ja, ni kan se själva: han är sig inte lik, inte som man minns honom från "Easy Rider" eller "Apocalypse Now". Men varför skulle han vara det? Det är ingen annan heller från den tiden. "Trots sin svåra sjukdom bjöd Dennis Hopper på ett brett leende", står det i ingressen. Han var väl glad över priset, tänker jag. Varför skulle han inte le? Det kanske var en besvikelse för pressen. Hopper ligger i skilsmässa från sin fru sen 14 år tillbaka, får vi också lära oss. Han vill "få slut på ett dött äktenskap innan han lämnar jordelivet", lär han ha sagt. Det kan väl hända. Eller också har han bara sagt att han vill få slut på ett dött äktenskap. Varför skulle han inte vilja det? Borde han kanske ödmjukt böja sig inför ödet och mild som en sunnanbris släppa taget, förlåta allt? Det är kanske det vi förväntar oss av någon som ska dö, det är liksom bilden av det goda döendet. Men frågan är i så fall var vi ska dra gränsen tidsmässigt. Jag ska också dö. Jag är mig heller inte lik. Skillnaden mellan mig och Dennis Hopper är att jag kan räkna med att leva tills jag blir 79 - i alla fall om jag slutar röka. Jag är alltså mitt uppe i livet, om än på dödsidan (den hamnar man på efter de 50). Den som är mitt uppe i livet brukar tillskrivas ett visst aktörskap. Den får le utan att det kontrasteras mot dödens sorgliga faktum, den får skilja sig, bryta upp, gå vidare. Men när döden nalkas ska man alltså skippa allt det här, för man är inte längre den man har varit; man är sin sjukdom, sin förestående död, någon som är på väg bort.

Jag avskyr verkligen det här, som ni kanske har förstått. Din medmänniska är människa, oavsett. Jag kommer fortfarande att vara mig själv - och inte - när jag ligger på hospice och en 22-årig uska håller min rynkiga hand. Jag kan faktiskt bryta upp även då. Från gamla mönster, gamla tankesätt, uttjänta vanföreställningar och reaktionsmönster. Var går gränsen? Den går vid döden. Det är först då det är för sent. Liksom.

Jag tänker mycket på döden, faktiskt varenda dag. Det har jag gjort hela mitt liv. För att jag har mått så dåligt att jag har velat ända det, för att jag har sett döden som en möjlig flyktväg undan omöjliga situationer, för att människor omkring mig har dött, för att jag har fått något som jag inte vill mista. Nu gör jag det extra mycket för att jag är så fabulöst lycklig. Marty kom in i mitt liv och förändrade det i grunden. Jag är inte samma människa sen vi amalgamerade, inte mig lik. Och samtidigt är jag förstås samma människa på sätt och vis. Jag bär med mig en känsla av mig själv som inte är så annorlunda från när jag var fem år.

Jag har levt långa sjok av mitt liv i total ensamhet, både i isolation och med andra. Det kanske är så för oss alla. Den värsta ensamheten är som bekant den man upplever bland andra, antingen de andra är hela omvärlden - alla människor som bebor vardagen och skyndar i väg till viktiga möten, till sina hem, till ett sammanhang som man själv inte förunnas - eller om de andra är ens familj, ens föräldrar eller kanske ens partner sen 14 år, som i Dennis Hoppers fall. Nu är jag allt annat än ensam, för jag omges av en flock som jag hör hemma i, älskar och älskas av. Jag är inte heller ensam trots myllret omkring mig, nej min ensamhet i mig själv är som bortblåst. Allt som jag inte orkar bära själv kan jag dela med min älskade, älskade Marty. Hon är min hela värld, mitt liv, mitt allt, mitt hjärtas tröst. Hon är den stjärna som lyst min stig, precis som i den där sången. Det gör mig också livrädd i ordets sanna bemärkelse: rädd om livet, rädd att mista det. Det tog en sisådär 49 år innan jag fick uppleva det. Andra hade kanske avskrivit tanken på en sådan möjlig gemenskap vid det laget, men jag längtade. Och genom en otrolig slump, en osannolik serie enskilda sammanträffanden möttes vi. Det var ett tuppfjät från att inte bli så, så där som det alltid är. Kanske är det denna inbyggda skörhet i tillvaron, att den inte är linjär, logisk, rättvis och rimlig, som framkallar en sådan skräck hos mig. Jag vet ju att allt det här kan ta slut precis när som helst, och tanken på att ta avsked får mig att bryta ihop ibland. Sen tröstar jag mig och går vidare, lycklig utav bara helvete men med en molande känsla i maggropen på samma gång. Starka kontraster, som min forne terapeut skulle säga. Det går inte att göra nåt åt. Fasan för den stora fienden döden måste tydligen få finnas där. Den förminskar inte lyckan ett enda uns, lika lite som lyckan förtar något av fasan.

Mina barn är sig inte lika. Inte Marty heller och inte heller jag. Vi färdas med ljusets hastighet in i en oviss framtid och håller oss fast vid varandra så gott det går. Vi gläds åt varandra, åt att vi är så typiskt oss själva och samtidigt helt nya och häpnadsväckande. Jag har klippt sex navelsträngar, kanske blir det en sjunde. Sen är det slut med klippandet från mitt håll; i stället får barnen hålla i saxen. En har redan gjort det. Det är okej. En dag är det performativa och till synes oföränderliga pappandet och barnandet över. Det kan göra väldigt ont, men kanske är smärtan inte bara av ondo. Man kan klippa på olika sätt för att man behöver olika saker. Man kan behöva hitta fram till en förståelse av sig själv som är ofärgad av andra. Och det kan ta lång tid, rentav hela livet. Men det är varje människa rättighet, kanske också plikt mot sig själv, att aldrig sluta brottas med sitt samvete, sin självbild, sin plats i tillvaron.

Jag hoppas att det går bra med skilsmässan, Dennis. Klipp med där människan om det är det du vill och behöver för att kunna gå vidare. Tack så mycket för dina fina rolltolkningar och lycka till med livet. Det är bra att du inte är dig lik.