Mattias Flink gick aldrig på dagis

Det pågår en debatt om hedersvåld på Newsmill, och där repriseras några argument som man har hört förut. Gudryn Schyman skriver att idén om hedersvåld är rasistisk, Martin Svensson tycker att Schyman sprider lögner om hederskulturen och Hedi Bel Habib skriver att båda har fel: Vetenskapligt sett har våldet samma sociala rötter oavsett om det riktas mot kvinnor eller män.

Låt mig börja bakifrån. Hedi Bel Habib talar om vetenskap. Han har ganska höga tankar om sina egna kunskaper och har ingenting emot att göra drastiska uttalanden. När Mattias Flink hade skjutit ihjäl ett antal personer i Falun 1994 skrev Bel Habib: "Vi skördar nu frukterna av en destruktiv familjepolitik" (DN 1994-06-15). Ja, vi sätter våra stackars barn på dagis och då går det så här!

Denna tidiga och brutala separation påverkar barnen i deras känsligaste utvecklingsfaser och medför omätliga skador på det emotionella, existentiella och sociala området. Den offentliga barnomsorgen medför stora skador i socialisationsförloppet och försvårar starkt för ungdomar att fullfölja tonårsutvecklingen fram till ett socialt integrerat tillstånd.

Att Mattias Flinks mamma hade varit hemma de första åren av hans liv var kanske lite pinsamt för Bel Habib, men han lät sig inte nedslås. Nej, några år senare säger han tvärsäkert: "Jag har aldrig påstått att inte barn blir intelligenta av att vara på daghem. Men jag kan också säga med säkerhet att 100 procent av självmordsfallen har sin grund i tidiga separationstrauman" (DN 1997-10-05). Så när Hedi Bel Habib skriver att något "vetenskapligt sett" är ditten och datten kan man lugnt bläddra vidare. Det gör i alla fall jag.

Heder är det viktigast kapitalet i ett förkapitalistiskt samhälle, skrev en gång Pierre Bourdieu efter att som antropolog ha utforskat kabylernas mycket komplicerade system med utbyte av gåvor och gengåvor. Bakom detta symboliska kapital låg ett mycket krassare kapital, där familjen med störst heder också kunde mobilisera flest skördearbetare - men för de inblandade hade en sådan analys varit oerhört förolämpande. De bemästrade ett sofistikerat spel (som t.ex. en utomstående antropolog aldrig skulle ha klarat av), men var så att säga hemmablinda för dess betydelse.

Och så är det inte bara för några exotiska infrarödingar - vi ingår alla i olika sociala sammanhang vilkas regler vi inte är helt medvetna om. Det är just människans brist på fullständig insikt i sitt beteende som gör att hon handlar mer logiskt än hon är medveten om, som någon skrev. Här i Sverige har vi till exempel fotbollssupportrar. En god supporter kan alla sitt lags resultat. Han (för det mesta, ja) ser alla matcher, klär sig i lagets färger och så vidare. Ju mer han kan, ju aggressivare han försvarar sitt lag, ju mer han ägnar det sitt intresse, desto mer symboliskt kapital tillskansar han sig. På så vis kan någon som saknar kulturellt och ekonomiskt kapital i vårt samhälle ändå få hög status. Ja, inte i akademin. Inte i bostadsområet. Men i klubben.

Patriarkat handlar också om kapital. Det Schyman vill visa är att talet om hederskulturers våld mot kvinnor kan fungera som alibi för främlingsfientlighet. Självklart ska alla former av våld mot kvinnor bekämpas, alltså även s.k. hedersrelaterat våld. Men det är viktigt att se vad som förenar, och viktigt att inte rasifiera dessa kvinnor, för det leder bara till att de behandlas ännu sämre, den här gången inte av sina familjer, utan av vårt rättssystem.

Kapital är kapital, oavsett om det är symboliskt eller ekonomiskt. Vill man förklara olika sociala strukturer gör man klokt i att ställa sig frågan vem som vinner på att de upprätthålls. En sådan materialistisk analys är inte tillräcklig, men den är en nödvändig början. Jag minns en gång under Vietnamkriget när vi demonstrerade utanför USA:s ambassad. Demokratisk Allians stack fram sitt fula tryne, men möttes av ropen "Samma fascister här som där!". Ja, just det. Vem tjänar på att kvinnor misshandlas och våldtas? The proof is in the pudding.

Äntligen ett bestick för bögar!

Carl Philip Bernadotte har formgivit bestick i silver, kan man läsa i DN Kultur i dag, och i SvD Näringsliv. Han har noga studerat ätandet, "vad som krävs för att bestick ska vara funktionellt" (sic), säger Monika Törnqvist på Mema/GAB. "Särskilt gaffeln är genial med sin kupade skedliknande form. Med den får man såsen med på varje tugga."

Besticken kostar mellan 400 och 1 000 kronor per styck. För en stilla parmiddag behöver man alltså punga ut med bortåt tio loppor om man inte vill göra avkall på stilen. Det är väl bara att hoppas att Rosenthalporslinet redan är inköpt och att de gamla uttjatade Boda Chateau-glasen går att återanvända. Annars är det bara att slänga, göra om och göra rätt.

Törnqvist tror att kvinnor över 40, som har småbarnsåren bakom sig och har tid att ägna sig åt dukning, kommer att köpa prinsens bestick. "Men jag tror också att unga designintresserade och homosexuella män faller för det här sparsmakade och stilrena uttrycket", säger hon till DN. Mina ögon tåras av glädje: tänk att även vi bajspackare ska få egna bestick! (Ja, jag räknar lite generöst in mig själv i skaran, även om jag är bara är bisexuell. Jag tror inte att Mema/GAB har nåt emot våra halvrosa sedlar.)

Jag ser en dock en blotta i Törnqvists resonemang, något som kan grumla glädjebägaren. Det finns nämligen vissa homosexuella män som inte har den minsta känsla för stil. De kanske har den dåliga smaken att vara lågavlönade eller arbetslösa, eller så tycker de helt prosaiskt att besticken kan kvitta. Ja, somliga äter rentav med fingrarna, och då menar jag inte bara vissa bögar i Uddevallas mer slitna kvarter. 

Det finns till och med vissa människor, homosexuella eller ej, som inte inmundigar just något alls. Men jag tror inte att prins Carl Philip har tänkt så mycket på dem när han studerade ätandet.

I väntan på I väntan på Godot

I väntan på I väntan på Godot saxar jag här ur några ännu inte skrivna rensioner. 


Lysande Godot i vår tid
En landsväg, en morot, ett plommonstop. Mer behöver inte Thommy Berggren för att med sin precisa regi placera Beckett mitt i nutiden. Mikael Persbrandt spelar Vladimir med en väl avvägd energi, mörk, skyddslös och blickande i fjärran. Johan Rabaeus är enastående kufisk som Estragon, men han är inte ensam. Berggrens lyriska regi gör alla roller viktiga. Lucky och Pozzo tillför något mörkt men karnevaliskt till detta nutidsdrama. Det handlar om övergivenhet och tid, men här finns både allvar och humor, gråt och skratt.

Sara Granath


Institutionsskadad Beckett
Beckett som sår, som en ständigt blödande samtid utan respit, som ett bultande hjärta av kopulerande abstraktioner i tiden, har väl aldrig känts mer tidlöst tidstypisk - och kanske just därför så stereotyp. Berggren strävar efter att punktera det organiska medvetandecentrum som är Gogos och Didis med en avskalat suggestiv estetik, men lyckas mest omplacera ack så välbekanta scenerier från landsvägen till ett neoliberalt Sverige anno 2009. Det är lovvärt men väl förutsägbart i sitt freudianska upprepningstvång.

Nils Schwartz

Cindy Birro

Tänk er Marcus Birro iförd endast raklödder. Hal, insmord, sexig, med öppen mun. Bröstvårtorna delvis exponerade, halvstyva, liksom retade.

Tänk er Cindy Crawford, rasande mot Vänsterns Svek. Potent och hotfull, i andanom beväpnad med en fjällig dildo insmord med grovsalt.

Men det var visst tvärtom. Mysko.

Kvinnan i mitt liv ligger och sover

Kvinnan i mitt liv. Ja. Tänk att kunna säga så helt oreserverat, helt ociterat, som Marty skulle säga. Hon ligger och sover nu, trött efter att ha blivit väckt halv sju av barnen - en timme efter att jag kom hem från mina nattvandringar. Jag har varit vaken sen halv tolv, och då gick hon och lade sig. Hon är trött, för hon är gravid. Hon är trött, för hon sliter med finputsningar och tillägg till den pjäs som ska spelas på Lilla scenen på Dramaten i höst. Hon förtjänar att så sova så länge hon vill.

Det här är en kärleksförklaring, en livsruna om man så vill. Jag älskar henne så oändligt.

Vi träffades för fem och ett halvt år sen. Jag bodde i andra hand i en tvåa på Djurgården, på flykt efter ett fruktansvärt uppbrott. Den kostade mig elvatusen i månaden, vilket förstås var rena vansinnet. Det var en repris av ett tidigare uppbrott som var ännu mer uppslitande. Jag är inte så bra på uppbrott, verkar det. Nu tänker jag aldrig mer bryta upp, för jag vill dö i hennes armar. Det finns helt enkelt ingenting att bryta upp från eftersom mitt liv är ett paradis, och det är hennes förtjänst.

Nog om mig. Vet ni hur det är att få dela sitt liv med Marty? Klart ni inte vet. Men gör ett tankeexperiment: tänk er världens vackraste kvinna, tänk er någon som man blir glad av att bara se. Tänk er någon med en blixtrande intelligens, med en humor och kreativitet som gör att varje samtal är ett äventyr. Tänk er att få skratta hela dagarna, att aldrig ha tråkigt en sekund i hennes sällskap. Inte. En. Sekund. Tänk er någon som är oerhört omtänksam, tillåtande och generös, någon som ger er så mycket syre att ni blir snurriga i huvudet. Tänk er en mamma som aldrig blir irriterad på sina barn, som tvärtom värdesätter och uppmuntrar dem hela deras vakna tid, som är den kärleksfullaste och varmaste famn ett barn kan önska sig. Äsch, nu överdriver jag väl lite. Så bra kan ingen vara; det måste finnas nån hake.

Nej, jag överdriver inte - tvärtom. Det är bara svårt att med ord förklara alla hennes egenskaper som jag älskar. Och jag är så stolt över henne! Hon har fått elva pjäser uppsatta på nio år, slå det om ni kan. Hennes pjäser har varit Dramatens intressantaste, och hennes hysteriskt roliga och nattsvart fasansfulla "Det epileptiska riktmärket" är nog den bästa pjäs jag vet. Jag blir så oändligt mallig över att få stå i hennes skugga! Hon är en lysande regissör tillika. Hennes uppsättning av Allan Edwalls "Huset" fick en recensent att skriva att Marina Montelius svingar sitt magiska trollspö över pjäsen. Det var verkligen sant; jag önskar bara att den aldrig hade slutat spelas. Men hon svingar inte bara sitt magiska trollspö över språket, gesterna, symbolerna och uttrycken, över texten och undertexten i texten - hon svingar det över våra liv och förvandlar vardagen till en ständig glädjeyra.

Tänk att få vara med henne! Det är en present från tillvaron som jag fick vänta på i nästan fem decennier. Men jag hade gärna väntat ännu längre om det hade krävts, för bara att få leva ett enda år med henne skulle uppväga all skit, allt tröskande och alla sorger som sagda tillvaro har skyfflat över mig. Nu har det gått över fem år. I sommar ska vi få vårt tredje barn. Det känns ofattbart.

Marty? Jag älskar dig.

Söta bögars afton

Inte hade jag tänkt gå på galej i går. Men jag och min kära Growly gick på den lokala puben där de hade karaoke. Det var inte särskilt mycket folk, för i upptagningsområdet har folk inte så höga inkomster, så "sista helgen före löning" är en verklighet där. Men ett gäng stammisar, mest ensamma män med en viss alkoholproblematik, försökte ändå sätta lite guldkant på tillvaron. Puben är kanske inte precis snäppet ovanför parkbänk, men nästan. Två snäpp. Säger man ingenting betyder det att man vill ha en öl till. Trillar man omkull på dansgolvet betyder det att man vill ha en öl. Trillar man av stolen till höger betyder det att man vill ha en öl. Trillar man av stolen till vänster betyder det att man vill ha ett glas vitt. Somnar man betyder det att man vill ha en öl till för att pigga upp sig.

Karaokeskötaren åt en gratis plankstek i pausen. Sen sjöng hon lite själv, med stor inlevelse och inte överdrivet mycket talang. En annan kvinna rockade verkligen loss i ett par lättförglömliga gamla godingar. Och så blev det lite dans, där en kvinna bjöd upp många av hemmasönerna som dansade på ett oefterhärmligt vis. Eller dansade... Det påminde mer om ett slags hasande som var nästan, men inte helt, olikt Haldol-step.

Ja, sen löss vi till locktonerna från Libra och anslöt oss där till fem kärälskade kamrater. Det gamla Kolingsborg lär ha varit en del av arbetsförmedlingen i jåns: uppe på balustraden stod sjökaptener, förstestyrmän och hamnbefäl och valde bland sjåare, jungmän och stuvare som trängdes nere på golvet. Men nu trängdes där några som skulle ha åkt på storstryk på den gamla goda tiden. Dånande techno och en entusiastisk percussionist satte sprutt på benen. Inget Trilafontramp här, inte. Att tala om sista helgen före löning skulle vara social seppuku, nej här är det glam och glamour. Eller...nja. Det finns allt inslag av sunk även här - gudskelov. Men gud nåde den som somnar eller trillar omkull - ordningsvakterna äro legio på Libra och ser inte mellan fingrarna med någonting alls. Det är väl bra, antar jag. Men jag gillar inte riktigt dessa uniformerade bisterkvistar.

Som vanligt blev jag serverad diverse otäcka smakprov av J och A: tandkräm med matolja (undrar vad det var för sprit?), fickljummet vanilj-nånting (ljus rom, tror jag), och så bjöd Growly mig på en öl. Bra, för min plånbok var verkligen tom. Vi dansade som fan - det borde man göra minst tre gånger i veckan, för att "gå promenader i rask takt" utan någon annan anledning än hälsoditon känns skittråkigt. En gång tränade jag inför Stockholm Marathon, nu skulle jag knappt orka åka taxi den sträckan. Ja, jag gick på gym, jag tränade aerobics och gjorde situps, sprang i sågspånsslingor tills jag fick skitont i mina hälsenor och var tvungen att sluta, för det gick aldrig över. Jag kan sakna det ibland och visst borde jag träna, visst borde jag sluta röka, visst kunde jag gärna gå ner några kilo, visst borde jag använda tandtråd och tandstickor och fluorskölja och äta tre nävar grönsaker och frukt varje dag. Det finns många vissten. Man kanske skulle bleka tänderna? Översätta åtta timmar om dagen. Bli skuldfri. Bli en bättre människa, en bättre pappa, en bättre pojkvän, en bättre vän, en bättre akademiker, en bättre kock, en bättre medborgare. Ägna sig åt frilligt arbete som jourhavande vän på RFSL. Förnya prenumerationerna, byta glödlamporna, plocka upp leksakerna från golvet, rensa i lägenhetsförrådet och så där. Bli Vällingbys Moder Theresa, skriva färdigt pjäserna och baka allt matbröd själv.

Men alltså, det var det här med söta bögar jag skulle skriva om. De tre absolut sötaste, de enda jag verkligen ville gnosa in mig med och dansa med, var mina vänner. Jag älskar dem, om än plutoniskt (som man säger i Forsmark). Men det fanns faktiskt en del andra där och det var inte spritens förtjänst. Jag tror att det har att göra med min inställning. Jag brukar ofta tycka att människor är söta, folk jag ser på stan, på Coop eller så. Samtidigt kan jag känna en sån vitglödgad, obotlig avsky inför andra. Jag brukar ångra mig efteråt - även om ingen drabbas - men så är det: vissa är helt enkelt frånstötande där och då. Jag är nog en av de minst utseendefixerade människor som finns, så jag får inte riktigt ihop det här. Det kanske är så enkelt att jag bara kan tycka att folk är söta om jag på något vis tycker om dem.

Ja, det var avdelningen för banala relexioner. Tack för mig.

Not: Som ni säkert har märkt använder jag i texten ovan tankstreck på ett omotiverat vis. Egentligen ska det bara användas för att markera en ovan vändning i en sats, tycker jag: en rolig och oväntad slutkläm, ni vet. Här slank de med, och de får stå kvar, så kan läsaren reflektera över vilka ortografiska finesser som hade varit bättre lämpade.

Mon Bourdieu!

Jag fick en kommentar till mitt inlägg om poststrukturalistisk feminism, som jag här publicerar ett utdrag ur:

Nej, och "poststrukturalistisk" feminism kommer inte att få till det med agenskonceptet någonsin så länge den svävar omkring bland diskursers och symbolers moln. Om dessa feminister tror att de har tagit ett steg framåt genom att förflytta sig från diskursen till ett symboliskt universum, och om de kommer att söka efter mångfald inom detta universum för att inte fastna i vad Butler fastnar i med sin fixering vid Lacan (en evig kritik av det ensidiga) måste de förflytta sig ännu en nivå och undersöka materiell produktion.

Och när de gör de lär de inse att kritiken mot Bourdieu - för monolitisk symbolism - är felaktig. En habitus konstrueras utifrån samhällets dominerande objektiva strukturerande strukturer - men (och Bourdieu är mycket noga med detta!) varje habitus har sina egenskaper och är skild från det generella. Det får som konsekvens att varje individ fortfarande kan agera inom strukturerna beroende på vilken struktur individen befinner sig inom (Bourdieu konstruerar fält och alla fält är både specifika och generella, mycket centralt också) och vilka kapital individen införlivat, det vill säga vilken habitus individen har (som är föränderlig både i relation till vilja och fält, men den totala voluntarismen har ingen som helst plats här för då skulle man behöva bortse från hela teorin om habitus och fält).

Teorin är stadigt grundad i kvantitativa och kvalitativa studier, massor av enskilda studier, av fält och individer på fälten. Jag är helt övertygad om att feminister, dvs kvinnor vanligen, skulle ge mycket för att behärska Bourdieus metoder och slippa Foucaulteffekten, dvs slippa upplevelsen av att vara inspärrade - metodologiskt och ontologiskt - i ett diskursivt fängelse. För diskursanalyser utgör, enligt Bourdieu, ännu en oförsvarsbar form av intern analys, där man enbart undersöker texten men utan att undersöka produktionsvillkoren för dem som sett till att texten existerar.

Tänk gärna på detta du också, Niklas, när du väljer ämne och studier: Vem är det som tjänar på att du läser vems texter, vem är det som dominerar inom fältet där texterna produceras, dvs vilka är producenterna? Vill du att de skall äga dina tankar? Den härskande klassens tankar är i varje samhälle de härskande tankarna, sade Marx. Men hur går det ihop med feminism överhuvudtaget? Det förklaras av Bourdieus fältteori. Det har etablerats nya fält i postmodern tid där vissa agenter strider om för dem gemensamma tillgångar. Feminismen är ett sådant fält. Men detta fält är i sin tur förstås dominerat av en mängd andra fält: genusvetenskapens fält (ditt fält) där också den så kallade feministiska "poststrukturalismen" är föremål för strid). Vi behöver en heltäckande teori om materiella produktionsvillkor (Marx) och om symboliska universa (Berger & Luckman)för att förstå villkoren (de ekonomiska) för symbolisk produktion. Där räcker det inte med att enbart studera symbolernas nivå. Att Bourdieu blivit viktig för feministerna glädjer mig. De kommer tusen gånger längre med hans teorier. Men de måste lära sig hans metoder först.

Wow. Ja. Jag inser att jag måste dyka ner i Bourdieu (hittade för övrigt en 21 år gammal men ändå intressant översiktlig artikel om B. här, den är inriktad på kulturproduktion. Hur relevant eller aktuell den är kan jag förstås inte bedöma, men den var entusiasmerande för någon som har mycket lite kunskap om Bourdieu, och blir värdefull inför (den tredje) omläsningen av McNays kapitel om Bourdieu, Butler och agens.

Jag läser inte genusvetenskap än, utan pedagogik (som du egentligen vet). Jag har sökt det till hösten, men är en smula tveksam inför det forskningsfältet; det känns lite som om genusvetenskapen fetischerar identitetsbegreppet på bekostnad av en materialistisk analys, sitter och runkar i överbyggnaden men glömmer basen, liksom (du skrev nåt liknande till mig förut). Dock får man inte glömma vikten av att studera feministiska klassiker och dessutom kan man ha i åtanke att allt inte är Foucault/Butler. Radikalfeminismen känns alltmer intressant för mig, i alla fall nåt slags uppdaterad variant av densamma. Och vad jag har förstått så är ett närmande mellan feminism och marxism också på gång inom akademierna.

Jag skulle gärna läsa sociologi - men kanske inte i höst. Intressant ur ett sociologiskt perspektiv dock den framväxt av nya discipliner och forkare som artikeln tar upp. Ta t.ex. postkoloniala studier eller intersektioinalitet. Vad beror deras framväxt på och vilka är forskarna? Är det de heterodoxa som positionerar sig inom akademin genom att döma ut de gamla metoderna? Eller är det helt enkelt resultatet i förlängningen av bell hooks et al. kritik av de vita, västerländska medelklassfeministernas etnocentricitet, av kritiken mot Said för att förfalla till determinism? Är genusvetenskapen redan på väg att åldras och stelna?

Som Broady påpekar i artikeln ovan så är man som forskare själv ohjälpligt placerad i det fält man beforskar, varför det är imperativt att hålla korpgluggarna öppna för den inbyggda doxan och maktkampen. Jag är så pass gammal att jag inte hinner bygga upp något större symboliskt/kulturellt kapital innan det är dags för mig att trilla av pinn - eller nja...nu är jag kanske lite väl pessimistsisk - så jag känner en viss brådska, och ett behov av att inte slösa bort tid på "empistemologisk imperialism" (genom att sprida mina gracer över alla de ämnen jag skulle vilja läsa) som Butler ironiskt kallade intersektionaliteten. Fast det gjorde hon kanske mest för att den hotar hennes fält. Hur byggde hon för övrigt upp sin ställning, hur odlade hon sitt kulturella kapital och varför har hon blivit så omåttligt populär? Är hon en ny Sartre, som listigt har positionerat sig, inte minst genom sin kryptiska stil som låter snart sagt vem som helst citera henne för att hitta stöd för sin egen tes? Jag vet sannerligen inte, men det vore ett ämne för en studie.

Tacksam för lästips re Bourdieu (och Berger & Luckman)!

En omistlig föreställning

Selma och Ågust - vad som hände när Selma Lagerlöf hittade Strindberg på damtoan i Royals vinterträdgård år 1909 är den allra bästa teaterföreställning jag har sett i den kategorin - vilken nu det är; Staffan Westerberg är ju ett eget teateruniversum. Här har han skrivit en fantastisk text och regisserat den lika bra. Faktum är att allt är fantastiskt med föreställningen: scenografin, ljuset, kostymen, musiken och shownumren, för att inte tala om skådespelarna. Jösses! Anita Dahl spelar Selma, Eva Gröndahl drottning Viktoria/Sophie Elkan/en sjö (!), Per Sandborg Rörmokaren/Sintram/en tjur, Staffan själv Ågust/Valborg Olander och Jens Nilsson Jens/påfågeln Farao... Men rollerna är fler än så. Alla skådespelarna är så där underbart levande och millimeterprofessionella att man baxnar. Jens Nilsson gör de sju slöjornas dans, fast med en fotboll, och det är häpnadsväckande cirkusnummer på högsta nivå. Gustave Lund sjunger "Jag kan inte längre höra syrsor" och det är så gripande att magen knyter sig i kramp. Ågust och Selma sjunger "Allting som du gör kan jag göra bättre" till publikens stora jubel, Eva Gröndahl framför "Bätte och bättre dag för dag" som man aldrig har hört den förut... Ja, så där håller det på. Döden är ständigt närvarande och ändå upplöst, handlingen rör sig fjäderlätt mellan dåtid och nutid, det är totalt anarkistiskt och strikt disciplinerat på samma gång.

När en stor teater spänner musklerna på det här viset, av rätt anledning, när man omväxlande skrattar och gråter och häpnar och hisnar, förundras och jublar, ja då finns det ingenting som slår teatern, ingenting! Det händer nästan aldrig, jämt har man någon invändning, alltid finns det något dödkött - men inte här. Aldrig har en stående ovation varit så berättigad.

Så ni har inget val, kära läsare. Går ni någonsin på teater så måste ni beskåda Selma och Ågust. Bor ni inte i Stockholm - res hit! För den här föreställningen kommer ni att minnas resten av livet. Själv ska jag se den så många gånger jag hinner innan spelperioden är slut.

Poststrukturalistisk feminism? Äsch.

Jag måste bli lite mer apptodejt, märker jag. Just som jag hade tänkt mig att poststrukturalistisk feminism är the thing så förstår jag att den är mer eller mindre passé. Fan. Anledningen är bland annat att den inte får till agensbegreppet på något vettigt sätt, vilket Lois McNay, Toril Moi och andra kritiserar. Och Judith Butler sen... Bah. Lekis, liksom. Läsa Lätt-böcker.

I höst ska jag läsa genusvetenskap om inte institutionen har hunnit läggas ned. Och sen vill jag söka masterutbildningen i intersektionalitet, men vid det laget kommer säkert hela den akademiska eliten göra i byxan av fniss om man nämner det ordet. "Intersektionalitet...?! Du menar inte att du inte har gått vidare?"

Men en gång träffade jag en kille som hade bott granne med Lill-Babs naprapat. Och så gillar jag musik. Glass är gott. Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Människor är mitt största intresse. Visste ni att det finns en stad som heter Düsseldorf?

Nä, nu ska jag återgå till kvällens prövningar, min redovisning av speciallitteraturkursen. Hexis hexis på er.

Anskrämliga bögars afton

Jag har aldrig sett så många oattraktiva bögar samlade på en gång som i går kväll på nya Lino. Vad har hänt? Det är så att man kan bli heterosexuell på kuppen. Jag blir så trött ibland på alla dessa män. Ja, ja, ja...! Du är så hoppsig och söt, lilla gubben. Och titta vilken platt fin mage, ryckig mimik, vilken hög angelägenhetsgrad du utstrålar. Var är Thomas och Danne? Vi måste hitta dem - nu! Och här står XXL-Högdalen med armar som Porthos och skäggstubb som kan fjälla en gammelgädda. Men jag associerar bara till surmulen frukost från en nedläggningshotad Vivo-butik: seg fralla, usel prästost och nån vidrig müsliblandning som har blivit varm av att stå ovanför frysens kompressor i en månad. Samtal om bästa vägen till Katrineholm från Fagersjö. Ja, och så alla de vanliga, hopplösa männen i tvärrandig tröja från JC 1989. Två och två står de, nördarna med drömmar om att anlägga Bögjävlarskägg. Fast de törs inte, för de jobbar på Försäkingskassan i Gimo. Puh. All denna manlighet som stinker som en gammal suspensoar gör mig övertygad om att män är bäst när de är nakna, håller käften och man någonsin slipper se dem igen.

Det finns sällsynta undantag. Särskilt ett. Mitt hjärtas prins.

Fast lokalerna har blivit bättre sen G-tiden, ljuset är skyghögt bättre med lasrar, RGB-paneler, strålkastarrack och så vidare - en särskild ljussättare jobbar i par med DJ:n, det är kul. Dock var aftonens DJ en smula tam, även om hon själv verkade ha kul. Nåja, det blev bättre framåt tvåtiden. Fast man ska nog helst vara på örat för att riktigt älska den sortens techno de spelar. Förra lördagen var jag extatisk, vilket kanske antyder nåt om min berusningsgrad. Volymen då var tandskallrande, det var som att dansa i en gigantisk flistugg, men i går var den mer modest, i mina öron precis lagom hög för att jag skulle slippa höra vad folk talade om.

Det är ändå lite kul att det inte är 100 % män där, som på gamla Lino. En och annan liten lönnfet standardflata med tuppkam och tatueringar (jag är fäst vid den arten) syntes i vimlet, ett par nävar carpet munchers à la mode - och så några extrem-femmiga saker med blaserad min och pälsattiraljer i baren. Var de femmeinister? Nä, vanliga heterobrudar, tror jag, fast liksom hippare. Två gossar med slarvigt skägg och toppluva var också på homosafari och kände sig lite lagom farliga, och sen hade vi de vanliga biparen och heteroparen som är så lätta att känna igen. Håll dig till mig, Benke!

Fast egentligen älskar jag allt det där. Det är bara en förlåtande blick som krävs. Lite empati. Och en och annan gin & tonic. I love you, sweethearts.

Heterosexuellt frågeformulär

"När och hur bestämde du dig för första gången att du var heterosexuell?"

Se hela listan här. Den är riktad till kvinnor, men går lätt att applicera även på män.

Så försvann qatt

Qatt har slutat blogga, ser jag till min sorg. Nåväl, han hade säkert goda skäl för det. Den som vill kan fortfarande besöka hans webbplats. Men jag saknar honom, för det är sällsynt med någon som inte bara är klok utan dessutom formulerar sig bitskare och bättre än de flesta.

De allra vackraste raderna

De allra vackraste rader jag vet kommer på slutet av Martys monolog som hon skrev för Leif Andree i "Gabriel". De börjar så här:

Kilometrarna är mina, kylan är min och mörkret och allt det som ligger 
förtöjt omkring mig. 7-eleven är mitt, de som passerar är mina, mina händer är mina och Maria Magdalena kyrka med gravstenen där det ska stå 1960-2008. De kalla blickarna är mina och de obegripliga åtbörderna och ovissheten och den absoluta övertygelsen om att det här svagblinkande medvetandet ska vara mitt hem i endast några ögonblick till.

Om ni missade föreställningen så har ni i alla fall chansen att läsa texten här. Ta den.

Infödingar som terapi

I avvaktan på Melodifestivalens deltävling i Malmö, som kidsen ville se (jag är oskyldig!), hann jag se svansen av ett program på SVT2. "Ett annat sätt att leva", ser jag nu i tablån att det hette, och det beskrivs så här:

Yvonne Power är en 36-årig singelmamma från England som under sin vistelse hos Himbafolket i Namibia upptäcker helt nya sidor hos sig själv. Dramatiken stiger när torkan hotar att ödelägga hela byn. Sex kvinnor ska under varsin månad bo och leva hos sex olika folkstammar från skilda delar av vår värld. Här krockar vår västerländska livsstil med ett helt annat sätt att leva.
Även i SVT2 1/3 och SVT2 6/3

Det låter ju spännande, men stackars Yvonne! Hon trivdes inte så bra hela tiden hos infrarödingarna. I ett försök att smälta in gick hon med på att få håret flätat och huden insmord med färg. Hon blev iklädd en kjortel av skinn och fick en hårprydnad, men brösten ville hon inte blotta - det var ju en kamera närvarande. För kvinnorna som hon ville nå fram till var de bara brösten inte sexuella, däremot stjärten, fick vi veta (man anade hur någon tokrunkade i kulisserna). Men det gick inte som hon hade tänkt sig, för de skrattade åt henne när hon var färdigprydd. Tacka för det - hon såg verkligen ut som en idiot! Nåja, hon tröstade sig och blev så småningom lite mer avslappnad. Hon fick till och med lära sig att dansa som kvinnorna där. Det var väl en fruktbarhetsceremoni, ni vet en sån där som man ägnar sig åt när man lever nära Moder Jord.

Äventyret i vildmarken avslutas med att hon sätter sig i reportageteamets vita bil och åker därifrån efter att rörd ha kramat alla i stammen. Visserligen ingår inte kramar i deras kultur, men vafan. Hon ville krama dem, så hon gjorde det ändå. Och till slut får vi höra henne säga (i speakerform): "Jag kom hit för att finna mig själv". Jamen, tänk så praktiskt då att det finns infödingar. De är primitiva, men liksom nära själva livet. Sånt ger perspektiv. Att hela programidén är som hämtad från 1800-talets kolonialistiska skildringar av De Andra har tydligen inte fallit någon in. Cynismen, okunskapen och respektlösheten för människor som buntas ihop i nåt slags exotiskt kollektiv utan individer är total. Att SVT kan köpa in och visa sån smörja är en ren skam. Men det var visst bra terapi för Yvonne.