Allvar är en väldigt manlig egenskap, tycker jag. Allvaret kan i sina bästa stunder till och med vara maskulint. Att älska under tystnad: tänk spända käklinjer, tänk muskeltonus. Å, jag blir så kåt. Jag vill falla i det brädhårda famntaget, låta mig föras bort till de finska tonerna av en borrhammare från Hilti. Men jag rycks med – låt mig förklara vad jag menar. Med allvar menar jag alltså inte allvar i största allmänhet, utan manligt allvar. Kvinnor kan vara allvarliga, det ska villigt erkännas, men kan ni tänka er en konstruktion som ”kvinnligt allvar”? Nej, vi lämnar kvinnorna därhän och koncentrerar oss på människan. Allvaret som dygd, för allvar är en dygd, i alla fall är manligt allvar en dygd för manligt allvarliga eller allvarligt manliga män. (Maskulina män är ofta lite ytligare, hos dem blir allvaret inget som man måste ta på så blodigt allvar. Nej, i det fallet är det lite mer som Börje Salming eller nån träslöjdsmagister, tiokampare eller Vi Som Tar Avstånd Från Våldtäkt I Härnösand. Manlig maskulinitet med vidhängande allvar: lite ytligare, lite underklassigare. Man kan den till leda.)
Manligt allvar tillhör medelklassens män. Det kan vara unga män som uttrycker allvarliga tankar om konsten och livet, eller äldre män. Är allvarliga män över 76 år räknas de som visa. En gång var de allvarliga unga männen förmodligen arga unga män, men nu tar de det lite mer piano (inte för att de FÖR SITT LIV skulle använda uttrycket ”ta det piano”). De har slutat flamsa, och när de dricker så klappar de inte brudarna i rumpan, för de umgås inte med brudar, alltså finns det inga brudrumpor att klappa eller göra allt det där andra sköna med som de trängtar efter när allvaret får brunstblandade molltoner. Nej, manligt allvarliga män umgås med kvinnor, såklart. Men det är egentligen inte heller sant, för de umgås nog snarare med Kvinnan. Och Kvinnan förstår de sig på, den ene bättre än den andre. Sånt skänker status. – Jag tycker om starka kvinnor, säger Jens och Hannes nickar allvarligt. Sen går båda hem och totar ihop (skulle de ALDRIG säga) ett stycke centrallyrik där Kvinnan står i centrum. Diskar gör allvarliga unga män gärna, säger de. Man tänker så bra när man diskar, serru (skulle de ALDRIG säga).
Sex, då? Har allvarliga män sex? Nej, haha, det var förstås en dum fråga. En allvarlig man älskar. Med sin kvinna. Och han är faktiskt (skulle han nog säga med viss emfas om han var på örat) heterosexuell. Inte så att han har något emot bögar – han känner flera stycken. Men han är homosocial, inte homosexuell. Kvinnan ler, det är förspelet. Hon flabbar inte, gud förbjude, men ler sensuellt, nej vänta…sinnligt! Hon ler sinnligt medan de mörka ögonen faktiskt är allvarliga och sen möts de i en kyss – ja, inte ögonen, det vore ju både svårt och faktiskt ganska äckligt, nej munnarna. Mannens och kvinnans mun. En kyss som smakar vin och en viss sötma (metaforisk eller faktisk). Därefter älskar de under tystnad. En cigarett. Den sista slurken (skulle han ALDRIG säga) av en vit Bourgogne, sen - nej, därefter – sätter han sig – nej, slår han sig ner vid sin Mac om det inte finns någon skrivmaskin till hands. Han har funderat på om han skulle börja säga ”ordbehandlare” men kom fram till att det vore lite väl professorsaktigt. Nåväl, han slår sig ner vid sin Mac. Och analyserar ett kvinnoöde.
lördag 26 april 2008
torsdag 24 april 2008
"Hemskt om jag skadat några svaga"
”Jag vägrar att förfoga över någon som helst makt”, säger Lars Norén till DN Kultur i dag (24 april 2008, apropå att hans självbiografi släpps i morgon. I den kritiserar Sveriges mest kände dramatiker, enligt förhandsreklamen, åtskilliga kolleger på ett skoningslöst sätt, vilket såklart är ett bevis på att Norén inte har någon makt.
Som man har han ingen makt gentemot kvinnor.
Som svensk har han ingen makt jämfört med en eritrean.
Som rik har han ingen makt jämfört med en fattig.
Som kulturpersonlighet har han ingen makt över bokutgivningen.
”Den enda makt man kan få”, säger Norén, ”det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.” Mugabe hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Ingen kan tillskansa sig makt - den är något man får av andra. Och det är ”ju” bara den maktlöse som kan uttrycka sig fritt, ergo är Zimbabwe yttrandefrihetens egentliga hemvist på jorden. Tack, Lars, för att du klargör sambanden.
Äsch, jag känner att jag inte gör Noréns maktfilosofi rättvisa. Jag gör ett försök till: å ena sidan har vi alltså den maktlöse Lars Norén. Å den andra har vi ”svaga människor” som det vore hemskt om han skulle ha skadat genom att skriva om dem, som han säger i intervjun. (Inte för att han har några egentliga skrupler: ”Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska?”) Nu kan den naive få för sig att Norén har mer makt än de svaga, men det är bara en illusion! Norén har ingen makt att göra någon illa. ”Den enda makt man kan få, det är den som andra ger en.” Alltså: de svaga är svaga för att de ger andra makt.
Ja, jag tror att det börjar klarna nu.
Som man har han ingen makt gentemot kvinnor.
Som svensk har han ingen makt jämfört med en eritrean.
Som rik har han ingen makt jämfört med en fattig.
Som kulturpersonlighet har han ingen makt över bokutgivningen.
”Den enda makt man kan få”, säger Norén, ”det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.” Mugabe hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Ingen kan tillskansa sig makt - den är något man får av andra. Och det är ”ju” bara den maktlöse som kan uttrycka sig fritt, ergo är Zimbabwe yttrandefrihetens egentliga hemvist på jorden. Tack, Lars, för att du klargör sambanden.
Äsch, jag känner att jag inte gör Noréns maktfilosofi rättvisa. Jag gör ett försök till: å ena sidan har vi alltså den maktlöse Lars Norén. Å den andra har vi ”svaga människor” som det vore hemskt om han skulle ha skadat genom att skriva om dem, som han säger i intervjun. (Inte för att han har några egentliga skrupler: ”Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska?”) Nu kan den naive få för sig att Norén har mer makt än de svaga, men det är bara en illusion! Norén har ingen makt att göra någon illa. ”Den enda makt man kan få, det är den som andra ger en.” Alltså: de svaga är svaga för att de ger andra makt.
Ja, jag tror att det börjar klarna nu.
måndag 21 april 2008
Kom ihåg: krossa patriarkatet
Vi ska krossa patriarkatet. Vi ska inte pomadera patriarkatet. Vi ska inte frankera, eftersända eller assurera patriarkatet. Vi ska inte trumla patriarkatet! Det är ingen jävla ädelsten! Vi ska inte polera eller putsa patriarkatet! Vi ska inte rykta, mjölka, sadla eller klövja patriarkatet, nej! Vi ska krossa patrarkatet. Det är krossa det vi ska göra! Vi ska inte skölja, ondulera eller föna patriarketet. Vi ska inte smörja, kyssa eller bedåra patriarkatet – nej, det är krossa det vi ska göra. Försök förstå. Vi ska krossa, krossa, krossa patriarkatet! Vi ska inte sålla, rensa, barka, kvista, snida, svarva eller fräsa patriarkatet – vi ska krossa patriarkatet! Vi ska inte brässera, panera eller ciselera patriarkatet. Vi ska inte tryffera, besmöra eller råröra patriarkatet. Vi ska krossa det! Det är krossa det vi ska göra. Krossa patriarkatet är det vi ska göra! Vi ska inte epilera, vaxa eller raka patriarkatet – vi ska helt enkelt krossa det! Vi ska inte tolka patriarkatet, inte hugsvala det, inte torka dess svettiga lock ur pannan, blåsa på dess tinning, vi ska förhelvete inte nynna för patriarkatet. Vi ska inte bädda ner patriarkatet, inte gifta oss med patriarkatet, inte förlåta patriarkatet. Vi ska inte steka köttbullar åt patriarkatet, inte plocka rabarber åt patriarkatet, inte viska i dess öra. Vi ska inte röja patriarkatets kraftgator, inte eliminera dess rotvältor, inte dosera, bombera eller lutskölja patriarkatets bruna skogsvägar. Vi ska inte mjöla patriarkatet, inte blanka av patriarkatet med lite smör mot slutet. Vi ska inte finhacka, strimla eller fritera patriarkatet. Nej och åter nej. Ni vet mycket väl vad vi ska göra med patriarkatet. Jag vet det också, och jag ska säga det en gång till: VI SKA KROSSA PATRIARKATET!
fredag 18 april 2008
Invandrartjej is the new black
Begreppet "invandrartjej" har tagit över efter "ungdom" som metafor för social förändring, läste jag nyligen. Och visst är det så. Vild ungdom? Motorcyklar och James Dean? Skejtare? Glöm det. Nu är det invandrartjejen som gäller.
Scen 1:
- Vi måste hitta på nåt bra teaterprojekt om Kulturförvaltningen inte ska dra in vårt anslag.
- Jag vet: vi sätter upp några pjäser om invandrartjejer!
Scen 2:
- Fan, vi har ingen snackis i dag. Jävla nyhetstorka...
- Jag vet: vi skriver om "Så här blir din dator snabbare på 20 minuter"!
- Nej, för helvete...! Snälla.
- Okej, okej... Men vad sägs om en artikelserie om Starka Invandrartjejer?
- Perfekt!
Scen 3:
- Vad ska vi har för tema i nästa antologi?
- Är du dum, eller?
- ?
- "Invandrartjejer om hora/madonnakomplexet"!
- Tänkte inte på det. Du har så rätt.
Scen 4:
- Hej, har du nåt uppslag till min c-uppsats?
- Tja... Vad sägs om "Invandrartjejer och delaktighet i psykosociala processer"?
Tror ni mig inte? Googla lite, så får ni se. Nedan har jag klippt in diverse träffar.
INVANDRARTJEJ SOM EGOMASSAGE I FÖRÄNDRINGENS TID
"Invandrartjejer & svenska killar
För att göra en lång historia kort: jag är ihop med en invandrartjej sedan knappt två år tillbaka och visst förekommer det tjafs mellan oss som med alla andra, men på det stora hela funkar det bra och jag har en liten teori ang detta "fenomen", svenska killar med invandrartjejer, får se om ni håller med.
I ett sådant här förhållande har båda parter något att "vinna". Invandrartjejen får större frihet och killen får en bra mycket mer trofast, lojal och omhändertagande tjej. Ganska lyckad kombination alltså. Visst finns det undantag, men som alltid med såna här saker pratar jag i generella termer.
Många av dessa invandrarkillar som har en nedsättande attityd gentemot kvinnor i allmänhet och i synnerhet sina döttrars/systrars leverna, och i många fall även sina flickvänners, vem vill ha dem i slutänden? Inte undra på att jag ser mer och mer förhållanden som mitt eget."
INVANDRARTJEJ SOM SLAV UNDER ETNICITETEN
"Anonym
Jag har en kompis som är född i Sverige av arabiska föräldrar. Nu har hon träffat en arabisk kille, dock inte från samma land.
Hennes föräldrar vill inte att hon träffar denna kille och gör hon det har mamman sagt att hon skulle kunna döda sin dotter.
Tjejen är 24 år född och uppvuxen i Sverige.
Vad ska hon göra?
Hon har svårt att ta över sitt liv för föräldrarna har förbjudit henna att flytta hemifrån. Flyttar hon har hon för all framtid brytit med sin familj, det är ett drastiskt steg.
Tänk att personer som hennes föräldrar kommer hit och får en fristad i Sverige för att de inte kan bo i sitt hemland och vägrar rätta sig efter de regler vi har i vårt land. Barnen är födda och uppvuxna i Sverige men får inte bete sig som svenskar.
Hur kommer man tillrätta med en sådan situation?
1 2 3
Tor 28 nov 2002 - ID: 195035
Lill Anna (-03 el -04)
Hej!!
Jag är inte en invandrare, men har många vänner som är muslimer. Och jag kan förstå att en "svensk" reagerar starkt på detta.. Men det är deras kultur.. Så har dessa levt i hundratalsår.. Visserligen lever de i Sverige, men att bryta ett mönster är svårt.. Speciellt kulturellt betingade mönster.
Mycket bygger på familjen och dess heder. Vi alla har väl hört om "hedersmord", som svensk undrar vi om det finns nån heder i att mörda..
Nu vet jag inte nånting om varken tjejen eller killen.. Men är de från olika länder så kan det ju vara så att de är från länder som upplevt krig mot varann. Jag har vänner vars föräldrar flytt från hemlandet för att kunna vara tllsammans..
Som jag sa.. Jag tror ingen svensk kan förstå. Och att lägga sig i kan få förödande konsekvenser.. Jag vet att man alltid vill sina vänners bästa, men ibland går det helt enkelt inte att lösa själv. Som nån sa, skaffa hjälp från annat håll.. Men jag har svårt att förstå hur nån annan kan påverka tjejens föräldrars åsikter.. Det handlar ju om familjens heder..
Hoppas verkligen att det löser sig för tjejen.. Och du anonyma tjej, glöm inte bort att vara hennes vän.. Hon lär behöva det!!
// en tjej uppväxt ett stenkast från Rinkeby.."
INVANDRARTJEJ SOM HYBRDIDITET
"Sitter i soffan här hemma hos mig själv, lyssnar på Rihanna - Breaking Dishes (bra låt) by the way. Studentfest idag, temat är studio 54, men jag är inte där. Om jag skall vara helt ärlig så brukar jag inte gå på fester särskilt ofta, orsaken är djupt rotad i min uppväxt och personlighet…skulle du vilja veta varför? Du kanske känner igen dig?
Mina tankar går till min strikta uppväxt, även om jag idag insett att mina föräldrar ändå var ganska liberala i jämförelse med andra föräldrar som tar livet av sina barn för att upprätt hålla “hedern”. I mitt fall var det aldrig tal hedersmord, jag visste att mina föräldrar aldrig skulle skada fysiskt mig men de kunde bli arga…riktigt ARGA!
Det var aldrig tal om pojkvänner och sådant, sådana samtal förekom ytterst sällan och särskilt inte i närheten av föräldrar eller bröder. Det var “fult” att tala om sådant.Allt sånt fick vänta tills efter att man gått klart sin utbildning, typ vid 18 och då hade man ju universitetet kvar.
Mamma var dock lite mer liberal än pappa, hon älskade att klä upp och sminka mig vilket jag också tyckte var jättekul. Men det var ju den där känslan jag fick när pappa kom hem och gav mig den där blicken som fick magen att vända sig in och ut. Han brukade säga kort och bestämt; “- Vad är det för något? Gå och tvätta av dig. Sånt vill jag inte se igen. Kvar blev en känsla av skam, en känsla av att man gjort något riktigt fult som inte var passande… jag borde skämmas. Och det gjorde jag.
Men något jag är dock tacksam för att jag hade en far som ändå var mån om sina barns känslor så det dröje inte länge förrän han kom in till mig och började skoja och skämta vilket fick mig att glömma det som hänt. Men jag sminkade mig aldrig efter det…
I 13 års åldern hade många jämnårigatjejer i min omgivning börjat sminka sig till skolan, till fester osv… och det ville jag också..vid 15 års ålder hade jag fortfarande inte vågat ta upp frågan om jag fick lovat att sminka mig eller inte. Jag brukade låsa in mig i badrummet och låtsas duscha, men egentligen stod jag framför spegeln och provade på allt smink som mamma hade i badrumsskåpet. Jag drömde mig ofta bort om hur andra, särskilt killar, skulle tycka att jag var söt om hade fått gå till skolan sminkad!
Det hela slutade med att mamma tröttnade på mina 2 timmars långa “duschar” och sa rakt ut; - Om du vill så får du gärna låna min rouge ibland… och på den vägen fortsatte det. Men pappa vara alltid skeptisk fastän han insåg att jag blev allt äldre. Han drog dock gränsen vid att jag inte fick vara för sminkad, var jag det fick jag veta det ganska snart och så var mag- och skamkänslan tillbaka.
Men ju äldre jag blev dessto bättre kunde jag hantera kommentarerna och säga ifrån. Men ännu idag när jag besöker släktingar så väljer jag att tona ner sminket så de inte skall börja “snackas” bakom ryggen på en, det sitter i bakhuvudet liksom. Idag kan jag sitta och skratta åt saken och själv skulle jag inte heller vilja att min dotter (om jag hade en)skulle sminka sig vid 9års ålder, särskilt inte i dagens utseendefixerade samhälle. Men jag skulle heller inte att hon upplevde den skamkänsla som jag kände.
Men varför sitter jag här istället för att gå på festen då? Jo, det har med den där magkänslan att göra, vad som anses vara passande och inte passande som avgör ifall jag går eller . Jag kommer återkomma till det i mina kommande inlägg varje vecka.
Till du som läser vill jag ställa följande frågor; Har du upplevt något liknande och hur var det för dig? Är det rätt bra eller dåligt att ha dessa regler? Du som inte upplevt detta, känns det underligt att läsa om det? Är det verkligen bara invandrartjejer som upplever detta eller även svenskar?
Kommentarer (0)
Yes! Du tittade in, jag har väntat på dig…
Sparat under: Diverse — svenskainvandrartjejer at 10:13 e m on lördag, april 5, 2008
….idag är första dagen för denna blogg! En blogg där vi SVENSKA INVANDRARTJEJER kan dela med oss av våra erfarenheter och tankar kring livet, kärleken, killar, tjejer, smink, kläder, design, politik, religion och framförallt KARRIÄR OCH FRAMTID!
Själv är jag en 22 år och invandrartjej med föräldrar från Iran, född och uppvuxen i Sverige. Varje dag i mitt liv har mer eller mindre varit en balansgång mellan 2 olika kulturer. Känner du igen dig?
Privata tjejsnack med kusiner och nära tjejkompisar var i mitt fall ett av de få tillfällen då jag faktiskt talade om tabubelagda ämnen som killar, kärlek osv. Men även om man är svensk invandrartjej, eller norsk eller dansk för den delen, är man intresserad av dessa saker och vi älskar också att prata om kläder, design, karriär och framgång och killar eller hur?
Hur diskussionerna utvecklar sig beror på dig, ja, just du och vad du tycker och vågar skriva! Så sätt igång - jag ställer frågorna… du står för svaren! Utmana mig och de övriga läsarna!
/Mvh Svenskinvandrartjej"
INVANDRARTJEJ SOM SAMHÄLLETS PROBLEMBARN
"Fotbollen har misslyckats med att locka till sig tjejer med invandrarbakgrund.
Medan exempelvis mer än var fjärde svensk tjej i mellanstadiet är medlem i en fotbollsförening, är siffran för invandrartjejer noll procent.
Diana ”- Det är synd, det finns många jätteduktiga”
- Oberoende av hur vi definierar invandrare så deltar invandrartjejer mycket mindre än svenska flickor i fotbollsföreningar och vi kan också se att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån, det är lika illa säger forskningsledare Ulf Blomdahl.
Andelen flickor i fotbollsföreningar
Svensk fotboll har varit mycket duktiga på att fånga upp invandrarpojkar och det märks också i de högre serierna och i de olika landslagen, där allt fler har invandrarbakgrund.
Betydligt sämre har man lyckats med invandrartjejerna. Det är bara att titta på ”våra” damlag här i länet där andelen invandrartjejer är mycket, mycket liten.
- Det är väldigt få tjejer som spelar och det är synd, det finns många duktiga tjejer säger Diana Samano. Hon är själv från Irak och spelar fotboll i Husqvarna FF, där en ledare sökte upp henne och frågade om hon ville vara med.
Diana Samano, fotbollsspelare i Husqvarna FF. (foto: David Westh)
- Jag tror det blir lättare om de lockar, säger hon och menar att föreningarna borde söka upp invandrartjejerna på exempelvis skolturneringarna.
Det finns olika förklaringar till att tjejerna i stort missat fotbollen, i motsats till invandrarkillarna. Tradiotionens makt är stor menar Ulf Blomdahl.
- Att spela fotboll är för de flesta invandrarflickor något mycket manligt. Det upplever även deras släktingar och deras mammor och pappor. Det har de med sig i ryggsäcken, det är pojkar som spelar fotboll.
Det är en av orskakerna, men även här i Sverige påverkas de, eftersom fler killar spelar fotboll även här. Samtidigt menar både Ulf och Diana att det vore bra om föreningarna blev mer aktiva."
Scen 1:
- Vi måste hitta på nåt bra teaterprojekt om Kulturförvaltningen inte ska dra in vårt anslag.
- Jag vet: vi sätter upp några pjäser om invandrartjejer!
Scen 2:
- Fan, vi har ingen snackis i dag. Jävla nyhetstorka...
- Jag vet: vi skriver om "Så här blir din dator snabbare på 20 minuter"!
- Nej, för helvete...! Snälla.
- Okej, okej... Men vad sägs om en artikelserie om Starka Invandrartjejer?
- Perfekt!
Scen 3:
- Vad ska vi har för tema i nästa antologi?
- Är du dum, eller?
- ?
- "Invandrartjejer om hora/madonnakomplexet"!
- Tänkte inte på det. Du har så rätt.
Scen 4:
- Hej, har du nåt uppslag till min c-uppsats?
- Tja... Vad sägs om "Invandrartjejer och delaktighet i psykosociala processer"?
Tror ni mig inte? Googla lite, så får ni se. Nedan har jag klippt in diverse träffar.
INVANDRARTJEJ SOM EGOMASSAGE I FÖRÄNDRINGENS TID
"Invandrartjejer & svenska killar
För att göra en lång historia kort: jag är ihop med en invandrartjej sedan knappt två år tillbaka och visst förekommer det tjafs mellan oss som med alla andra, men på det stora hela funkar det bra och jag har en liten teori ang detta "fenomen", svenska killar med invandrartjejer, får se om ni håller med.
I ett sådant här förhållande har båda parter något att "vinna". Invandrartjejen får större frihet och killen får en bra mycket mer trofast, lojal och omhändertagande tjej. Ganska lyckad kombination alltså. Visst finns det undantag, men som alltid med såna här saker pratar jag i generella termer.
Många av dessa invandrarkillar som har en nedsättande attityd gentemot kvinnor i allmänhet och i synnerhet sina döttrars/systrars leverna, och i många fall även sina flickvänners, vem vill ha dem i slutänden? Inte undra på att jag ser mer och mer förhållanden som mitt eget."
INVANDRARTJEJ SOM SLAV UNDER ETNICITETEN
"Anonym
Jag har en kompis som är född i Sverige av arabiska föräldrar. Nu har hon träffat en arabisk kille, dock inte från samma land.
Hennes föräldrar vill inte att hon träffar denna kille och gör hon det har mamman sagt att hon skulle kunna döda sin dotter.
Tjejen är 24 år född och uppvuxen i Sverige.
Vad ska hon göra?
Hon har svårt att ta över sitt liv för föräldrarna har förbjudit henna att flytta hemifrån. Flyttar hon har hon för all framtid brytit med sin familj, det är ett drastiskt steg.
Tänk att personer som hennes föräldrar kommer hit och får en fristad i Sverige för att de inte kan bo i sitt hemland och vägrar rätta sig efter de regler vi har i vårt land. Barnen är födda och uppvuxna i Sverige men får inte bete sig som svenskar.
Hur kommer man tillrätta med en sådan situation?
1 2 3
Tor 28 nov 2002 - ID: 195035
Lill Anna (-03 el -04)
Hej!!
Jag är inte en invandrare, men har många vänner som är muslimer. Och jag kan förstå att en "svensk" reagerar starkt på detta.. Men det är deras kultur.. Så har dessa levt i hundratalsår.. Visserligen lever de i Sverige, men att bryta ett mönster är svårt.. Speciellt kulturellt betingade mönster.
Mycket bygger på familjen och dess heder. Vi alla har väl hört om "hedersmord", som svensk undrar vi om det finns nån heder i att mörda..
Nu vet jag inte nånting om varken tjejen eller killen.. Men är de från olika länder så kan det ju vara så att de är från länder som upplevt krig mot varann. Jag har vänner vars föräldrar flytt från hemlandet för att kunna vara tllsammans..
Som jag sa.. Jag tror ingen svensk kan förstå. Och att lägga sig i kan få förödande konsekvenser.. Jag vet att man alltid vill sina vänners bästa, men ibland går det helt enkelt inte att lösa själv. Som nån sa, skaffa hjälp från annat håll.. Men jag har svårt att förstå hur nån annan kan påverka tjejens föräldrars åsikter.. Det handlar ju om familjens heder..
Hoppas verkligen att det löser sig för tjejen.. Och du anonyma tjej, glöm inte bort att vara hennes vän.. Hon lär behöva det!!
// en tjej uppväxt ett stenkast från Rinkeby.."
INVANDRARTJEJ SOM HYBRDIDITET
"Sitter i soffan här hemma hos mig själv, lyssnar på Rihanna - Breaking Dishes (bra låt) by the way. Studentfest idag, temat är studio 54, men jag är inte där. Om jag skall vara helt ärlig så brukar jag inte gå på fester särskilt ofta, orsaken är djupt rotad i min uppväxt och personlighet…skulle du vilja veta varför? Du kanske känner igen dig?
Mina tankar går till min strikta uppväxt, även om jag idag insett att mina föräldrar ändå var ganska liberala i jämförelse med andra föräldrar som tar livet av sina barn för att upprätt hålla “hedern”. I mitt fall var det aldrig tal hedersmord, jag visste att mina föräldrar aldrig skulle skada fysiskt mig men de kunde bli arga…riktigt ARGA!
Det var aldrig tal om pojkvänner och sådant, sådana samtal förekom ytterst sällan och särskilt inte i närheten av föräldrar eller bröder. Det var “fult” att tala om sådant.Allt sånt fick vänta tills efter att man gått klart sin utbildning, typ vid 18 och då hade man ju universitetet kvar.
Mamma var dock lite mer liberal än pappa, hon älskade att klä upp och sminka mig vilket jag också tyckte var jättekul. Men det var ju den där känslan jag fick när pappa kom hem och gav mig den där blicken som fick magen att vända sig in och ut. Han brukade säga kort och bestämt; “- Vad är det för något? Gå och tvätta av dig. Sånt vill jag inte se igen. Kvar blev en känsla av skam, en känsla av att man gjort något riktigt fult som inte var passande… jag borde skämmas. Och det gjorde jag.
Men något jag är dock tacksam för att jag hade en far som ändå var mån om sina barns känslor så det dröje inte länge förrän han kom in till mig och började skoja och skämta vilket fick mig att glömma det som hänt. Men jag sminkade mig aldrig efter det…
I 13 års åldern hade många jämnårigatjejer i min omgivning börjat sminka sig till skolan, till fester osv… och det ville jag också..vid 15 års ålder hade jag fortfarande inte vågat ta upp frågan om jag fick lovat att sminka mig eller inte. Jag brukade låsa in mig i badrummet och låtsas duscha, men egentligen stod jag framför spegeln och provade på allt smink som mamma hade i badrumsskåpet. Jag drömde mig ofta bort om hur andra, särskilt killar, skulle tycka att jag var söt om hade fått gå till skolan sminkad!
Det hela slutade med att mamma tröttnade på mina 2 timmars långa “duschar” och sa rakt ut; - Om du vill så får du gärna låna min rouge ibland… och på den vägen fortsatte det. Men pappa vara alltid skeptisk fastän han insåg att jag blev allt äldre. Han drog dock gränsen vid att jag inte fick vara för sminkad, var jag det fick jag veta det ganska snart och så var mag- och skamkänslan tillbaka.
Men ju äldre jag blev dessto bättre kunde jag hantera kommentarerna och säga ifrån. Men ännu idag när jag besöker släktingar så väljer jag att tona ner sminket så de inte skall börja “snackas” bakom ryggen på en, det sitter i bakhuvudet liksom. Idag kan jag sitta och skratta åt saken och själv skulle jag inte heller vilja att min dotter (om jag hade en)skulle sminka sig vid 9års ålder, särskilt inte i dagens utseendefixerade samhälle. Men jag skulle heller inte att hon upplevde den skamkänsla som jag kände.
Men varför sitter jag här istället för att gå på festen då? Jo, det har med den där magkänslan att göra, vad som anses vara passande och inte passande som avgör ifall jag går eller . Jag kommer återkomma till det i mina kommande inlägg varje vecka.
Till du som läser vill jag ställa följande frågor; Har du upplevt något liknande och hur var det för dig? Är det rätt bra eller dåligt att ha dessa regler? Du som inte upplevt detta, känns det underligt att läsa om det? Är det verkligen bara invandrartjejer som upplever detta eller även svenskar?
Kommentarer (0)
Yes! Du tittade in, jag har väntat på dig…
Sparat under: Diverse — svenskainvandrartjejer at 10:13 e m on lördag, april 5, 2008
….idag är första dagen för denna blogg! En blogg där vi SVENSKA INVANDRARTJEJER kan dela med oss av våra erfarenheter och tankar kring livet, kärleken, killar, tjejer, smink, kläder, design, politik, religion och framförallt KARRIÄR OCH FRAMTID!
Själv är jag en 22 år och invandrartjej med föräldrar från Iran, född och uppvuxen i Sverige. Varje dag i mitt liv har mer eller mindre varit en balansgång mellan 2 olika kulturer. Känner du igen dig?
Privata tjejsnack med kusiner och nära tjejkompisar var i mitt fall ett av de få tillfällen då jag faktiskt talade om tabubelagda ämnen som killar, kärlek osv. Men även om man är svensk invandrartjej, eller norsk eller dansk för den delen, är man intresserad av dessa saker och vi älskar också att prata om kläder, design, karriär och framgång och killar eller hur?
Hur diskussionerna utvecklar sig beror på dig, ja, just du och vad du tycker och vågar skriva! Så sätt igång - jag ställer frågorna… du står för svaren! Utmana mig och de övriga läsarna!
/Mvh Svenskinvandrartjej"
INVANDRARTJEJ SOM SAMHÄLLETS PROBLEMBARN
"Fotbollen har misslyckats med att locka till sig tjejer med invandrarbakgrund.
Medan exempelvis mer än var fjärde svensk tjej i mellanstadiet är medlem i en fotbollsförening, är siffran för invandrartjejer noll procent.
Diana ”- Det är synd, det finns många jätteduktiga”
- Oberoende av hur vi definierar invandrare så deltar invandrartjejer mycket mindre än svenska flickor i fotbollsföreningar och vi kan också se att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån, det är lika illa säger forskningsledare Ulf Blomdahl.
Andelen flickor i fotbollsföreningar
Svensk fotboll har varit mycket duktiga på att fånga upp invandrarpojkar och det märks också i de högre serierna och i de olika landslagen, där allt fler har invandrarbakgrund.
Betydligt sämre har man lyckats med invandrartjejerna. Det är bara att titta på ”våra” damlag här i länet där andelen invandrartjejer är mycket, mycket liten.
- Det är väldigt få tjejer som spelar och det är synd, det finns många duktiga tjejer säger Diana Samano. Hon är själv från Irak och spelar fotboll i Husqvarna FF, där en ledare sökte upp henne och frågade om hon ville vara med.
Diana Samano, fotbollsspelare i Husqvarna FF. (foto: David Westh)
- Jag tror det blir lättare om de lockar, säger hon och menar att föreningarna borde söka upp invandrartjejerna på exempelvis skolturneringarna.
Det finns olika förklaringar till att tjejerna i stort missat fotbollen, i motsats till invandrarkillarna. Tradiotionens makt är stor menar Ulf Blomdahl.
- Att spela fotboll är för de flesta invandrarflickor något mycket manligt. Det upplever även deras släktingar och deras mammor och pappor. Det har de med sig i ryggsäcken, det är pojkar som spelar fotboll.
Det är en av orskakerna, men även här i Sverige påverkas de, eftersom fler killar spelar fotboll även här. Samtidigt menar både Ulf och Diana att det vore bra om föreningarna blev mer aktiva."
onsdag 16 april 2008
Vad muggen betyder
Ja, här sitter jag med min kaffetermosmugg. Och styrker mig lite inför en hektisk dag, sitter liksom en smula inskjuten i mig själv som en byrålåda med slinkiga underkläder. Ungarna, ni vet. Inte en lugn stund. Visst är de underbara, men det har ju sina randiga att man kommer till jobbet med en maska på strumpbyxorna. Hoppsan, Kerstin! Mm… Jobbet ställer också sina krav. Många som drar i en under dagens lopp. Och kaffet, sen… Det går bara inte. Så nu sitter jag här med en kopp nybryggt. Kachongo är min senaste favorit. Vilka toner! Man känner hela det kenyanska höglandet svettas fram på ytan av bönan.
Så ni får ursäkta. Jag hinner inte. Känner ni åtrå eller avund? Tyvärr, kaffet måste gå före. Kanske till sommaren, när vi ändå ska rensa ut byrålådorna och fundera på hösten. Det kan bli ett annat karriärval. Ett tag kanske jag går utan underkläder, ja i stugan på Ingarö, alltså. Inte hemma i Saltis. Jag kanske till och med tar en kopp te. Ungarna är på språkläger, gubben ute och slöseglar med Swedish Match-Gunnar i hans nyrenoverade skärgårdstolva. Då hinner jag nog. Kom till mig då, så ska jag administrera dig. Men nu har jag inte tid. Ville bara att du skulle veta det.
Så ni får ursäkta. Jag hinner inte. Känner ni åtrå eller avund? Tyvärr, kaffet måste gå före. Kanske till sommaren, när vi ändå ska rensa ut byrålådorna och fundera på hösten. Det kan bli ett annat karriärval. Ett tag kanske jag går utan underkläder, ja i stugan på Ingarö, alltså. Inte hemma i Saltis. Jag kanske till och med tar en kopp te. Ungarna är på språkläger, gubben ute och slöseglar med Swedish Match-Gunnar i hans nyrenoverade skärgårdstolva. Då hinner jag nog. Kom till mig då, så ska jag administrera dig. Men nu har jag inte tid. Ville bara att du skulle veta det.
tisdag 15 april 2008
Tänd ett ljus för Engla - också
Tänd ett ljus för Engla om det får dig att må lite bättre. Jag tänker inte göra det, men det är inte för att jag är oberörd av hennes öde eller kallsinnig inför det lidande hennes anhöriga nu genomgår. Jag är själv förälder. Det inträffade är givetvis fasansfullt. Att nationen samlas för att hedra henne eller för att ta avstånd från våld eller så, säger jag heller ingenting om. Det är en vacker gest. Men för mig personligen känns inte den gesten särskilt meningsfull.
Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?
Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.
Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.
Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.
Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?
Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.
Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.
Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.
torsdag 10 april 2008
"I'm not gay, but my boyfriend is"
1972 kastade Idi Amin ut samtliga asiater, 70 000, ur Uganda (”vilket fick svåra följder för landets ekonomi” skriver NE). En stor grupp var av indisk härkomst, och de som hade valt ugandiskt medborgarskap vid självständigheten tio år tidigare blev nu statslösa. (De mer lyckligt lottade hade brittiskt pass och äter i dag fish & chips, men det är en annan historia. Ett intressant ämne för en studie vore annars om inte den brittiska mathållningen kan få vem som helst som inte är infödd att krisa.) Ungefär 800 av dessa hamnade via insatser av FN i Sverige. I kursen ”Delaktighet, identitet och makt – konstruktion av normalitet, genus och etnicitet” läser vi nu bl.a. ett kapitel av Catarina Nyberg i boken Meningsskapande och delaktighet. Kapitlet heter ”Identitetskonstruktioner i ett svensk-uganda-indiskt sammanhang” och handlar alltså om dessa uganda-indier i diasporan. Hur kategoriserar de sig själva, hur ser de på sin sociala identitet? Och vad ska man kalla den? Gamla uttryck som ”bindestrecks-identitet” eller ”dubbel identitet” bygger ju på en binär, statisk och essentiell syn på såväl identitet som etnicitet.
När informanterna i Nybergs studie, barn till de ursprungliga flyktingarna, ombeds definiera ”det indiska” så tar de upp ursprunget, språket (oftast gujarati), religionen, maten, den urgamla kulturen, Bollywood-filmen etcetera, alltså det indiska som de bär med sig överallt. De har också ett stort, internationellt nätverk som består av indier i förskingringen. Men när de har besökt Indien har de känt sig som de turister de de facto har varit (jag älskar såna där slumpmässiga upprepningar som ”de de”).
De hör helt inte hemma där.
På frågan om sin personliga identitet svarar de att de är svenska. ”Jag känner mig som svensk, även om jag inte ser svensk ut. Jag är född och uppvuxen i Sverige, talar perfekt svenska, har många svenska vänner, älskar Sverige… Mina indiska vänner säger att jag är mer svensk än indier – och det gör mina svenska vänner med.” (Citat fritt ur minnet. Fy på mig.) Den geografiska, vardagliga identiteten är alltså ”svensk”. Samtidigt behandlas de ibland som ”invandrare” och tvingas förklara sig, så att säga komma ut som uganda-indier, förklara att de är födda här och t.ex. inte är adopterade. Vad kallas en sådan identitetsblandning? Nyberg påpekar att begrepp som hybriditet och mosaik-identitet inte riktigt duger; hennes informanter värjer sig mot att bli kategoriserade som ”svensk”, ”indier”, ”uganda-indier”, etcetera. De är varken eller - och både och; den påtvingade kategoriseringen leder samtidigt till identifikation och utanförskap. En hybrid borde ju vara en lyckad blandning, ett amalgam som är starkare än sina ingående beståndsdelar.
Men man kan se dessa kategoriseringar som flerkulturella och dynamiska, föränderliga i tid och rum. Och den individuellt svenska identiteten och den kulturellt indiska kan ses som komplementära. De kan säga: ”Jag är svensk, men vi är indier.” Coolt, va? Man är en svensk, men en annorlunda svensk. Irving Goffman har ett underbart uttryck för det här: ”normala avvikare”.
Om ni tycker att det här verkar komplicerat så har ni rätt. Min redogörelse ovan däremot är kraftigt förenklad, oredig och säkert missvisande på många sätt. (Catarina Nyberg skulle, med rätta, ge mig smisk big time om jag försökte prångla ut det här i en uppsats.) Men det här är faktiskt bara en ytlig blogg. För ytliga läsare, får man förmoda.
Nå, varför tar jag alls upp ett ämne som jag inte ids ge en värdig representation? Jo, för att jag känner igen mig i uganda-indiernas situation – fast tvärtom. Jag upplever hybriditetsdysfori, kväljs av ett mosaikemetikum, lider av idiopatisk identitetsidioti. Stackars mig: jag är en bisexuell i förskingringen! Vilken är då min kulturella hemvist? Otvivelaktigt HBT-rymden. Jag identifierar mig med Familjen. När jag går ut, går jag på gayställen – alltid, om jag får råda. Med andra bin eller HBT-personer känner jag en självklar gemenskap och solidaritet. Så gott som alla mina och Martys vänner är icke-heterosexuella. Även mitt småbögiga nätverk är rätt stort, och det ingår i ett HBTQ-nätverk som sträcker sig över hela världen.
Och min personliga identitet? Tja, om jag måste välja något så svarar jag nog att jag framförallt är pappa. Mina barn är ju det centrala i mitt liv. Som pappa till fem barn och sammanboende med en kvinna, ser jag på ytan ut som vilken heterosexuell person som helst. Och jag är ju liksom inte en ”bisexuell pappa” – min sexuella läggning har ingenting med pappandet att göra. Skillnaden mellan mig och Nybergs informanter är att jag slipper förklara mig. Min bisexualitet syns inte, något som kan få homosexuella att ogilla oss bin. Vi har det ju så bekvämt, kan gulla med våra bögar och flator och sen gå hem och gömma oss i den olikkönade parsamheten. Vi är båda bisexuella och vi lever i ett öppet, om än inte fullt ut polyamoröst, förhållande samtidigt som vi står med ena benet i garderoben (tycker vissa). Gömmer vi oss? Nä, inte på minsta vis. Men vad ska vi göra – tråckla fast biflaggor i pannan? Jag har drömt om att göra det ibland.
Om jag nu vore den sexuella läggningens motsvarighet till uganda-indier så borde jag känna främlingskap inför den konkreta HBT-platsen, t.ex. Lino, men trygghet i den heterosexuella parsamheten. Ja, Lino borde vara mitt Indien där jag kände mig som turist. Men det är precis tvärtom. Det jag känner mig helt främmande för är den utpräglat heterosexuella miljön: radhusträdgården där de grillar (alla heterosexuella par grillar – jämt) och diskuterar sina tråkiga jobb (alla heterosexuella har tråkiga jobb), segling (alla heterosexuella seglar) eller golf (en oerhört heterosexuell sport). Och besöker jag nån gång de heterosexuellas lekplatser en lördagskväll så går jag därifrån med lättnad och kroppen full av rysningar. Jag är till synes som de, men under ytan dväljs något annat.
Fast ibland blir jag så där etniskt solbränd: under Prideveckan. I parken, vid barntältet, där jag sitter med mina barn och min älskade Marty, känner jag mig betraktad. Jag undviker att kyssa henne nere på grusplanen. Sitter jag i tältet med mina barn och några bögpappor så leker jag att jag också är bög. Jag vill inte vara en dykedude, ett ”förstående” och ”accepterande” hetero, ingen strejting på homosafari, ingen jävla Annika Lantz med en fjolla som maskot. Min bisexualitet syns inte. Stackars mig! Verkligen.
I somras hade jag på mig en regnbågsfärgad knapp med texten ”Jag är inte bög, till skillnad från min pojkvän”. Och det var ju sant, även om C kanske inte är en pojkvän i vanlig bemärkelse. Högt älskad är han, men geografiskt nästan lika avlägsen som en indier i Uganda. Han saknas mig så.
När informanterna i Nybergs studie, barn till de ursprungliga flyktingarna, ombeds definiera ”det indiska” så tar de upp ursprunget, språket (oftast gujarati), religionen, maten, den urgamla kulturen, Bollywood-filmen etcetera, alltså det indiska som de bär med sig överallt. De har också ett stort, internationellt nätverk som består av indier i förskingringen. Men när de har besökt Indien har de känt sig som de turister de de facto har varit (jag älskar såna där slumpmässiga upprepningar som ”de de”).
De hör helt inte hemma där.
På frågan om sin personliga identitet svarar de att de är svenska. ”Jag känner mig som svensk, även om jag inte ser svensk ut. Jag är född och uppvuxen i Sverige, talar perfekt svenska, har många svenska vänner, älskar Sverige… Mina indiska vänner säger att jag är mer svensk än indier – och det gör mina svenska vänner med.” (Citat fritt ur minnet. Fy på mig.) Den geografiska, vardagliga identiteten är alltså ”svensk”. Samtidigt behandlas de ibland som ”invandrare” och tvingas förklara sig, så att säga komma ut som uganda-indier, förklara att de är födda här och t.ex. inte är adopterade. Vad kallas en sådan identitetsblandning? Nyberg påpekar att begrepp som hybriditet och mosaik-identitet inte riktigt duger; hennes informanter värjer sig mot att bli kategoriserade som ”svensk”, ”indier”, ”uganda-indier”, etcetera. De är varken eller - och både och; den påtvingade kategoriseringen leder samtidigt till identifikation och utanförskap. En hybrid borde ju vara en lyckad blandning, ett amalgam som är starkare än sina ingående beståndsdelar.
Men man kan se dessa kategoriseringar som flerkulturella och dynamiska, föränderliga i tid och rum. Och den individuellt svenska identiteten och den kulturellt indiska kan ses som komplementära. De kan säga: ”Jag är svensk, men vi är indier.” Coolt, va? Man är en svensk, men en annorlunda svensk. Irving Goffman har ett underbart uttryck för det här: ”normala avvikare”.
Om ni tycker att det här verkar komplicerat så har ni rätt. Min redogörelse ovan däremot är kraftigt förenklad, oredig och säkert missvisande på många sätt. (Catarina Nyberg skulle, med rätta, ge mig smisk big time om jag försökte prångla ut det här i en uppsats.) Men det här är faktiskt bara en ytlig blogg. För ytliga läsare, får man förmoda.
Nå, varför tar jag alls upp ett ämne som jag inte ids ge en värdig representation? Jo, för att jag känner igen mig i uganda-indiernas situation – fast tvärtom. Jag upplever hybriditetsdysfori, kväljs av ett mosaikemetikum, lider av idiopatisk identitetsidioti. Stackars mig: jag är en bisexuell i förskingringen! Vilken är då min kulturella hemvist? Otvivelaktigt HBT-rymden. Jag identifierar mig med Familjen. När jag går ut, går jag på gayställen – alltid, om jag får råda. Med andra bin eller HBT-personer känner jag en självklar gemenskap och solidaritet. Så gott som alla mina och Martys vänner är icke-heterosexuella. Även mitt småbögiga nätverk är rätt stort, och det ingår i ett HBTQ-nätverk som sträcker sig över hela världen.
Och min personliga identitet? Tja, om jag måste välja något så svarar jag nog att jag framförallt är pappa. Mina barn är ju det centrala i mitt liv. Som pappa till fem barn och sammanboende med en kvinna, ser jag på ytan ut som vilken heterosexuell person som helst. Och jag är ju liksom inte en ”bisexuell pappa” – min sexuella läggning har ingenting med pappandet att göra. Skillnaden mellan mig och Nybergs informanter är att jag slipper förklara mig. Min bisexualitet syns inte, något som kan få homosexuella att ogilla oss bin. Vi har det ju så bekvämt, kan gulla med våra bögar och flator och sen gå hem och gömma oss i den olikkönade parsamheten. Vi är båda bisexuella och vi lever i ett öppet, om än inte fullt ut polyamoröst, förhållande samtidigt som vi står med ena benet i garderoben (tycker vissa). Gömmer vi oss? Nä, inte på minsta vis. Men vad ska vi göra – tråckla fast biflaggor i pannan? Jag har drömt om att göra det ibland.
Om jag nu vore den sexuella läggningens motsvarighet till uganda-indier så borde jag känna främlingskap inför den konkreta HBT-platsen, t.ex. Lino, men trygghet i den heterosexuella parsamheten. Ja, Lino borde vara mitt Indien där jag kände mig som turist. Men det är precis tvärtom. Det jag känner mig helt främmande för är den utpräglat heterosexuella miljön: radhusträdgården där de grillar (alla heterosexuella par grillar – jämt) och diskuterar sina tråkiga jobb (alla heterosexuella har tråkiga jobb), segling (alla heterosexuella seglar) eller golf (en oerhört heterosexuell sport). Och besöker jag nån gång de heterosexuellas lekplatser en lördagskväll så går jag därifrån med lättnad och kroppen full av rysningar. Jag är till synes som de, men under ytan dväljs något annat.
Fast ibland blir jag så där etniskt solbränd: under Prideveckan. I parken, vid barntältet, där jag sitter med mina barn och min älskade Marty, känner jag mig betraktad. Jag undviker att kyssa henne nere på grusplanen. Sitter jag i tältet med mina barn och några bögpappor så leker jag att jag också är bög. Jag vill inte vara en dykedude, ett ”förstående” och ”accepterande” hetero, ingen strejting på homosafari, ingen jävla Annika Lantz med en fjolla som maskot. Min bisexualitet syns inte. Stackars mig! Verkligen.
I somras hade jag på mig en regnbågsfärgad knapp med texten ”Jag är inte bög, till skillnad från min pojkvän”. Och det var ju sant, även om C kanske inte är en pojkvän i vanlig bemärkelse. Högt älskad är han, men geografiskt nästan lika avlägsen som en indier i Uganda. Han saknas mig så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
