Länder är ingen bra uppfinning. De kommer och går, och aldrig i tysthet. Det ska till etnisk rensning, massmord och krig för att fanan sedan ska flamma stolt mot dunkla skyar. Israel och Pakistan är två relativt moderna skapelser som bekräftar tesen. Sverige, vårt granitstinna urland, är också en skapelse vars storlek och statsskick har varierat över tiden, även här med åtföljande blodbad och förtryck. Jag undrar om det finns något land, någonstans, som inte har den här historien. Kanske något litet örike i Mikronesien?
Nationstanken orsakar alltså elände och borde förpassas till historiens skräpkammare, tillsammans med gränser, handelshinder och migrationsverk. Det är en mänsklig rättighet att bo var man vill och söka sig en drägligare tillvaro någon annanstans. Och det är vettlöst att ösa stålar över EU-bönder så att de kan konkurrera ut sina fattigare kolleger i Zaire, för att bara ta ett exempel.
Tjahapp, då återstår bara att skissera ett alternativ. Kanske…en världsregering!
Lysande, Stickan. Tänk bara vilken maktkamp som skulle utbryta. Nej, det går inte. Fast jag tror att många amerikaner är övertygade om att Dubbya redan är president över Jorden, som i alla sci-fi-filmer där vi hotas av utomjordingar. (Apropå ett land som grundades med blod.) Och det går förstås inte att skapa rättvisa med några penndrag, vilket historien visar med all önskvärd tydlighet. Annars kunde man tänka sig att skapa ett slags storkommuner, vars storlek skulle bero på ekonomisk bärkraft och en uträkning om vad som krävs för att ha en fungerande sjukvård, ett rättsväsen, kraftförsörjning, infrastruktur… Storleken skulle inte vara huggen i sten, utan kunna varieras när exempelvis samhället moderniserades eller degenererade. Men det skulle inte vaja några förbannade fanor där. Orealistiskt? Om. Men tanken är rätt hyvens.
Problemet är inte att jorden inte kan försörja oss alla, det kan den med råge även om vi blir många fler. Problemet är brist på demokrati och ekonomisk rättvisa. Och inte går det att liksom Ta Tag I Problemet om vi inte vill ha framsynta ordningsmän som Musharaf eller Mugabe eller Hitler. Det går lika lite som vi i Sverige kan ta tag i den som är psykotisk eller narkotikamissbrukare och liksom fixa vederbörandes liv även efter avslutad akut vård - visserligen med tvång, men av omtanke. Det går inte utan att vi hamnar i ett samhälle som vi inte vill ha.
Det här är en värld jag inte vill ha. Det kliar i mina diktatorsfingrar när jag tänker på hur jag skulle kunna fixa allt med ett par penndrag om jag vore världskejsare. Men jag får trösta mig med att utvecklingen trots allt går år rätt håll. Till exempel har andelen verkligt fattiga minskat radikalt på bara några decennier, liksom antalet större krig. Och jag minns en tid när vi hade diktaturer inpå knuten: Grekland, Portugal, Spanien. Det soliga Spanien där folk garotterades fram till 1974. Jag minns glädjen när dikatorerna föll, och senare när Muren föll.
Jag minns tyvärr också hur Zia-ul-Haq lät avsätta och senare avrätta Ali Bhutto. Har det blivit bättre i Pakistan sedan dess? Nej, det verkar bara ha gått bakåt, och i dag sörjer jag över att Benazir mördades. På andra håll går utvecklingen ibland framåt för att sedan backa. Som när den vita minoritetsregeringen i Rhodesia föll. En av frihetskämparna var en viss Robert Mugabe. Eller ta Vladimir i Kreml. En sån modern och framsynt ledare! Men tyvärr har Sovjetunionens sammanbrott inte precis kommit folket till del. Tvärtom snodde ett gäng oligarker åt sig 90 % av produktionsapparaten. Sedan har Vovotjka snott tillbaka en hel del och stoppat i egen ficka. För den ryss som bor i en fattig småstad kan det kvitta om det är nomenklaturan eller "politiker" som förtrycker honom: han har aldrig upplevt någon demokrati och lär inte göra det inom en överskådlig framtid.
Men på det stora hela ser jag ändå ljust på framtiden, trots alla vajande fanor. Skyarna har trots allt blivit lite mindre dunkla. Men snälla, ge fan i det där flaggviftandet. Det är motbjudande.
fredag 28 december 2007
onsdag 26 december 2007
Vilket jag är jag?
Jag gör personlighetstest på Facebook. De är oemotståndliga. Vilken nationalitet är du? (Fransman.) Hur pass gay är du? (Mycket.) Hur empatisk är du? (Mycket.) Vilken intelligenskvot har du? (104.) Är du en slampa? (Om.) Vilken åldersgrupp uppför du dig som? (Collegeungdom.) Hur är du som älskare? (Fantastisk.) Svara då på följande: Vilken massmördare är du, vilken rotsak är du, vilken seriefigur är du… Vem är du – egentligen?
Jag är inte ensam om att göra alla de där oseriösa testen som ofta bara består av ett knappt dussintal, illa formulerade och på andra sätt omöjliga frågor, formulerade av amerikaner för amerikaner. Varför är det så roligt? Och är det bara förströelse? Den intelligente (alltså den som har mer än 104 i IQ) inser förstås att det bara är en lek. Men jag tar dem på allvar till en början och blir sen irriterad. ”104?! Men min mamma brukade ju säga att jag hade högre intelligenskvot än Jan Myrdal! Och jag är fanimej jätte-jättesupergej!”
I går gjorde jag så ett interaktivt högskoleprov i förkortad form (klockan var halv två på natten). Det var många år sen jag genomled ett i verkligheten och jag ville se om jag hade blivit dummare sen dess. Dessutom har jag tänkt läsa psykologi i höst och det kanske vore idé att bättra på sina chanser att bli antagen. Det gick precis som jag hade trott: jag klarade bara två av sju frågor på delprovet NOG.
Jag ska ge ett exempel: ”På en parkering utanför ett värdshus i Baden-Baden står en man och gråter. Två timmar tidigare har tre svarta och sex röda bilar hastigt lämnat platsen. Samtidigt har sex gråsparvar har förgiftats av bly. Mannens tårvätska består till 7 % av salt.
Hur många irakiska kemister svetsar ihop gula bilar i Kortedala?
1 Andelen bilister i Baden-Baden är oanständigt hög.
2 Röd billack innehåller mer bly än gul.
Svaret ges av påståendet i 1, men inte i 2
Svaret ges i 2, men inte 1
Svaret ges i 1 och 2 tillsammans
Du kan ta dig i arslet.”
Min hjärna stänger av: jag får trösta mig med det. Jag orkar liksom inte engagera mig i att två gubbar gräver varsitt dike eller att två fiktiva tåg snart ska frontalkrocka eller att Pelle har större penis än Kalle som i sin tur har hypospadi till skillnad från 96 % av alla gubbar med spade. Däremot skulle jag gärna gräva ett dike själv, eller åtminstone se en dokumentär av Tom Alandh om dikesgrävande gubbar.
Nu är frågan om jag ska klara av att läsa Matematik B, som jag saknar från gymnasiet, för att kunna läsa psykologi i höst. Och om jag verkligen kommer att göra om högskoleprovet. Skulle inte tro det senare. I så fall måste jag träna på den vedervärdiga NOG-delen. Nej, jag får söka på mina högskolemeriter. Men visst klarar jag av att läsa matte. Det måste gå även om man bara har 104 i IQ. Det gäller bara att plåga sig själv. Förresten så kanske det visar sig vara riktigt kul!
Och slutligen: inte fan är jag si eller så. Jag en ständigt pågående berättelse om mitt liv. Och nu har vi kommit till kapitlet ”Niklas vill bli mentalskötare”. Är inte det nog information så säg bara till.
Jag är inte ensam om att göra alla de där oseriösa testen som ofta bara består av ett knappt dussintal, illa formulerade och på andra sätt omöjliga frågor, formulerade av amerikaner för amerikaner. Varför är det så roligt? Och är det bara förströelse? Den intelligente (alltså den som har mer än 104 i IQ) inser förstås att det bara är en lek. Men jag tar dem på allvar till en början och blir sen irriterad. ”104?! Men min mamma brukade ju säga att jag hade högre intelligenskvot än Jan Myrdal! Och jag är fanimej jätte-jättesupergej!”
I går gjorde jag så ett interaktivt högskoleprov i förkortad form (klockan var halv två på natten). Det var många år sen jag genomled ett i verkligheten och jag ville se om jag hade blivit dummare sen dess. Dessutom har jag tänkt läsa psykologi i höst och det kanske vore idé att bättra på sina chanser att bli antagen. Det gick precis som jag hade trott: jag klarade bara två av sju frågor på delprovet NOG.
Jag ska ge ett exempel: ”På en parkering utanför ett värdshus i Baden-Baden står en man och gråter. Två timmar tidigare har tre svarta och sex röda bilar hastigt lämnat platsen. Samtidigt har sex gråsparvar har förgiftats av bly. Mannens tårvätska består till 7 % av salt.
Hur många irakiska kemister svetsar ihop gula bilar i Kortedala?
1 Andelen bilister i Baden-Baden är oanständigt hög.
2 Röd billack innehåller mer bly än gul.
Svaret ges av påståendet i 1, men inte i 2
Svaret ges i 2, men inte 1
Svaret ges i 1 och 2 tillsammans
Du kan ta dig i arslet.”
Min hjärna stänger av: jag får trösta mig med det. Jag orkar liksom inte engagera mig i att två gubbar gräver varsitt dike eller att två fiktiva tåg snart ska frontalkrocka eller att Pelle har större penis än Kalle som i sin tur har hypospadi till skillnad från 96 % av alla gubbar med spade. Däremot skulle jag gärna gräva ett dike själv, eller åtminstone se en dokumentär av Tom Alandh om dikesgrävande gubbar.
Nu är frågan om jag ska klara av att läsa Matematik B, som jag saknar från gymnasiet, för att kunna läsa psykologi i höst. Och om jag verkligen kommer att göra om högskoleprovet. Skulle inte tro det senare. I så fall måste jag träna på den vedervärdiga NOG-delen. Nej, jag får söka på mina högskolemeriter. Men visst klarar jag av att läsa matte. Det måste gå även om man bara har 104 i IQ. Det gäller bara att plåga sig själv. Förresten så kanske det visar sig vara riktigt kul!
Och slutligen: inte fan är jag si eller så. Jag en ständigt pågående berättelse om mitt liv. Och nu har vi kommit till kapitlet ”Niklas vill bli mentalskötare”. Är inte det nog information så säg bara till.
tisdag 25 december 2007
måndag 24 december 2007
Innanförskap
Häromdagen fick jag lära mig två nya ord: ”ingrupp” och ”utgrupp”. En ingrupp är den man tillhör, liksom. Utgruppen är alla andra. Det här kan vara väldigt bra att ha i åtanke. Om man till exempel söker jobb så ska man försöka signalera att man tillhör rekryterarens/företagets ingrupp. Tänk, det hade jag aldrig kunnat räkna ut!
Man kan bergis tillhöra ett snudd på oändligt antal in- och utgrupper, tänker jag. I dessa känner man sig alltså hemma eller ej. Men vad händer om man inte riktigt trivs i en ingrupp?
M. frågade mig för några år sen hur jag trodde att det skulle kännas att vara född i en kull femlingar. ”Jag skulle nog känna femlingskap”, sa jag. Det är nåt sånt jag far efter. Jag är nog inte så förtjust i påtvingad gemenskap.
”Det finns en gemenskap där ute”, säger en präst i DN i dag apropå en gudstjänst han ska hålla i Allhelgonakyrkan för folk som är lite annorledes. För Stockholms drygt tretusen hemlösa var det kanske skönt att få höra det. De hör ihop, liksom. Tillhör samma ingrupp, om än utomhus. Fast jag betvivlar att de läser DN särskilt ofta. Och sen tidningen gick från helformat till tabloid så värmer den lika skralt som prästens ord.
En kär vän till mig brukar säga att det är lika viktigt att komma in som att komma ut. Jag tror inte att han avser stugvärmen, även om den säkert skulle räcka långt för många. Nej, det måste vara något djupare, men jag har inte vågat fråga. Så nu ska jag spekulera. Alltså: att komma ut är bra, det vet vi. Det kan bli en ny start på livet. Man får inget starta eget-bidrag för sånt, men man kan gå i en av RFSL:s startgrupper för att få sig en liten styrketår inför resan. Och det är klart att man ska våga! Utkomsten gör en stark, stolt och glad. (Och kanske utfryst, misshandlad och deprimerad, men det är smällar man får ta.) Utkomsten kan bli en hemkomst till en ny ingrupp. Ja, ni vet vilken jag menar: Familjen. Det måste vara nåt sånt han menar.
Jag var väldigt glad över Familjen till en början. Men sen började jag se att den är ganska dysfunktionell (ett annat begrepp på modet). Byxbögar ser ner på fjollor. Flator har lägre status. Transvestiter blir förbannade när någon vill ”kasta ut alla heterosar” från Qruisern. Transsexuella härsknar till när de dras över samma kam som transorna. Bisexuella känner sig allmänt missförstådda. BDSM-utövare och polyamorösa vill gärna vara med på ett hörn, men det får de inte. Sammanhållningen lyser med sin frånvaro utom under Prideveckan.
Men jag är ändå glad över den här relativt utanförskapande ingruppen. Nästan alla mina vänner tillhör den. De blev min överlevnad. Och jag tänker med fasa på vissa av mina gamla klasskamrater som tillhör de privilegierades skara. De är jurister, läkare och Wallenberg-direktörer. De är heterosexuella, monogama villaägare som spelar tennis med andra heterosexuella, monogama villaägare. De har verkligen hajat det där med ingrupp. Deras startgrupp är Ny start för Sverige. Det finns en gemenskap där inne.
Men jag misstänker en sak: när ingen ser dem fäller de en och annan styrketår - av innanförskap. De kommer så sällan ut.
Man kan bergis tillhöra ett snudd på oändligt antal in- och utgrupper, tänker jag. I dessa känner man sig alltså hemma eller ej. Men vad händer om man inte riktigt trivs i en ingrupp?
M. frågade mig för några år sen hur jag trodde att det skulle kännas att vara född i en kull femlingar. ”Jag skulle nog känna femlingskap”, sa jag. Det är nåt sånt jag far efter. Jag är nog inte så förtjust i påtvingad gemenskap.
”Det finns en gemenskap där ute”, säger en präst i DN i dag apropå en gudstjänst han ska hålla i Allhelgonakyrkan för folk som är lite annorledes. För Stockholms drygt tretusen hemlösa var det kanske skönt att få höra det. De hör ihop, liksom. Tillhör samma ingrupp, om än utomhus. Fast jag betvivlar att de läser DN särskilt ofta. Och sen tidningen gick från helformat till tabloid så värmer den lika skralt som prästens ord.
En kär vän till mig brukar säga att det är lika viktigt att komma in som att komma ut. Jag tror inte att han avser stugvärmen, även om den säkert skulle räcka långt för många. Nej, det måste vara något djupare, men jag har inte vågat fråga. Så nu ska jag spekulera. Alltså: att komma ut är bra, det vet vi. Det kan bli en ny start på livet. Man får inget starta eget-bidrag för sånt, men man kan gå i en av RFSL:s startgrupper för att få sig en liten styrketår inför resan. Och det är klart att man ska våga! Utkomsten gör en stark, stolt och glad. (Och kanske utfryst, misshandlad och deprimerad, men det är smällar man får ta.) Utkomsten kan bli en hemkomst till en ny ingrupp. Ja, ni vet vilken jag menar: Familjen. Det måste vara nåt sånt han menar.
Jag var väldigt glad över Familjen till en början. Men sen började jag se att den är ganska dysfunktionell (ett annat begrepp på modet). Byxbögar ser ner på fjollor. Flator har lägre status. Transvestiter blir förbannade när någon vill ”kasta ut alla heterosar” från Qruisern. Transsexuella härsknar till när de dras över samma kam som transorna. Bisexuella känner sig allmänt missförstådda. BDSM-utövare och polyamorösa vill gärna vara med på ett hörn, men det får de inte. Sammanhållningen lyser med sin frånvaro utom under Prideveckan.
Men jag är ändå glad över den här relativt utanförskapande ingruppen. Nästan alla mina vänner tillhör den. De blev min överlevnad. Och jag tänker med fasa på vissa av mina gamla klasskamrater som tillhör de privilegierades skara. De är jurister, läkare och Wallenberg-direktörer. De är heterosexuella, monogama villaägare som spelar tennis med andra heterosexuella, monogama villaägare. De har verkligen hajat det där med ingrupp. Deras startgrupp är Ny start för Sverige. Det finns en gemenskap där inne.
Men jag misstänker en sak: när ingen ser dem fäller de en och annan styrketår - av innanförskap. De kommer så sällan ut.
lördag 22 december 2007
Bocken som trädgårdsmästare
2007 inleddes med nyheten att E-type valts in i Skönhetsrådet och avslutades med nyheten om en som Stael i Kulturrådet - där Mats Svegfors blir ny ordförande. Kan man annat än skratta åt eländet? Ja, tyvärr. Men jag skrattar fortfarande åt Stegö-Chilos nesliga uttåg, och det var i oktober 2006. Ett annat tyvärr är att DN Kultur ännu inte har någon länk till Maria Küchens briljanta artikel om utnämningen i dag, under rubriken "Sätt stopp för vansinniga utnämningar" (ska länka till den när den kommer).
Men Stael kanske får det tufft, för det är "...[inte] lättare att vara man i näringslivet, där är det lika svårt för alla. Kanske finns det fler män som är villiga att ta den skit man får för att hänga kvar i toppen, men det är inte alltid så positivt", som han sa i Aftonbladet Kvinna om "Det bästa med att vara man" för några år sen. Halledudane.
Nu väntar vi bara på att Bingo Rimér ska bli ny JämO.
P.S. E-type lämnade Skönhetsrådet den 24/10: "Jag har haft musiken som mål hela livet, jag kan inte tacka nej till en världsturné för 400 kronor i månaden, säger Martin Eriksson till DN.se." Nej, en världsturné för 400 pix i månaden smäller förstås högre.
Men Stael kanske får det tufft, för det är "...[inte] lättare att vara man i näringslivet, där är det lika svårt för alla. Kanske finns det fler män som är villiga att ta den skit man får för att hänga kvar i toppen, men det är inte alltid så positivt", som han sa i Aftonbladet Kvinna om "Det bästa med att vara man" för några år sen. Halledudane.
Nu väntar vi bara på att Bingo Rimér ska bli ny JämO.
P.S. E-type lämnade Skönhetsrådet den 24/10: "Jag har haft musiken som mål hela livet, jag kan inte tacka nej till en världsturné för 400 kronor i månaden, säger Martin Eriksson till DN.se." Nej, en världsturné för 400 pix i månaden smäller förstås högre.
torsdag 20 december 2007
Noll visioner
Jag läser i DN att folk dör i trafiken i år igen. Bilister frontalkrockar, motorcyklister drattar av sina donatorhojar och fotgängare som tänkte att de skulle hinna över hann aldrig över. Trots nollvisionen. Med ”noll” menas här högst 270 dödade under 2007 – en intressant definition av noll, tycker jag.
ANC har valt Jacob Zuma till ordförande, en man som har stått inför rätta för våldtäkt. Han friades, föga överraskande, men det intressanta är hans försvar. Han hade känt på flickans könsdelar, insett att hon var redo och då kunde han bara som zuluman ”inte lämna en kvinna i en sådan situation”. Ett visionärt val, tycker jag. Sydafrika behöver män som vet hur kuk ska dras (d.v.s. utan kondom).
Torsken, och då menar jag inte Zuma, hotas av EU:s nya fiskekvoter. Men vår världsberömde jordbruksminister (hundra spänn på att ni inte kan namnet *) tror att torsken kommer att återhämta sig. Han tror det. Det fixar sig nog. En forskare (med det avundsvärda namnet Max Cardinale) vid Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil säger att det vetenskapliga rådet är ”noll fiske”. Men EU lyssnar lika lite på honom som trafikanterna på vår riksdag. De kör på som om ingenting har hänt.
Det republikanska partiet i USA har nu tre presidentkandidater. Rudy Giuliani, mannen som gjorde begreppet nolltolerans världsberömt, var länge favorit. Men nu har det visat sig att han har haft FLERA ÄKTENSKAP och har ”dåliga relationer med barnen”. Tacka för det – han är ju politiker. Mitt Romney å andra sidan sägs ”se ut som en president”. Bra där. Välj någon över medellängd, med sonor stämma och noll visioner. Fast jäklar, han är ju mormon och kan därmed misstänkas ha flera äktenskap - på en gång. Nej, det får nog bli Mike Huckabee, den kristna högerns favorit. Han har de gamla vanliga visionerna om Guds och USA:s allmakt.
Lars-Eric Petersson frikändes i hovrätten. Han hade haft noll visioner om hur mycket stålar han skulle tjäna på Skandias bonusprogram. Att vara lite trög är inte brottsligt, säger hovrätten. Jag tycker så synd om Lars-Eric som nu får skämmas över att han inte förstod bättre. Men det var skönt att han slapp straff, tycker jag. En direktör i fängelse går ju bara inte för sig. Lika lite som en kvinna i direktionen för Riddarhuset. ”När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel”, säger ordföranden Henric Ankarcrona till DN.
I Sydkorea blir Lee Myung Bak nästa president trots att han hotas av åtal för bedrägeri. Jag skulle rekommendera ett telefonsamtal till Lars-Eric Petersson. Men äsch, det ordnar sig nog.
Om det skulle knipa, Myung Bak, kan du väl be att få låna en slant av Lars G Josefsson. Han är vd för det statliga bolaget Vattenfall och tjänar 7,91 miljoner om året. Han var nog bäst i klassen och hade stora visioner om sin egen framtid. Nu är han där: rik, mätt och glad! Och med noll visioner om vår framtida energiförsörjning.
Ja, det är lärorikt att läsa Dagens Nyheter, en tidning som skildrar världens stora män. Själv är jag en sån förlorare. När jag var liten trodde jag att mina föräldrar skulle finnas där jämt. Inte för att de var särskilt närvarande, men liksom i bakgrunden. Den nollvisionen sprack. Sen hade jag visioner om att bli världsberömd. Ja, ni vet ju hur det gick med det. Jag hade också en vision en gång om att bli kvitt mina skulder. Jag ska försöka genomföra den nollvisionen nu. I eftermiddag ska jag ringa Skatteverket och säga att vi är kvitt. För med ”noll” menar jag 270 000.
* Jordbruksministern heter Eskil Erlandsson.
ANC har valt Jacob Zuma till ordförande, en man som har stått inför rätta för våldtäkt. Han friades, föga överraskande, men det intressanta är hans försvar. Han hade känt på flickans könsdelar, insett att hon var redo och då kunde han bara som zuluman ”inte lämna en kvinna i en sådan situation”. Ett visionärt val, tycker jag. Sydafrika behöver män som vet hur kuk ska dras (d.v.s. utan kondom).
Torsken, och då menar jag inte Zuma, hotas av EU:s nya fiskekvoter. Men vår världsberömde jordbruksminister (hundra spänn på att ni inte kan namnet *) tror att torsken kommer att återhämta sig. Han tror det. Det fixar sig nog. En forskare (med det avundsvärda namnet Max Cardinale) vid Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil säger att det vetenskapliga rådet är ”noll fiske”. Men EU lyssnar lika lite på honom som trafikanterna på vår riksdag. De kör på som om ingenting har hänt.
Det republikanska partiet i USA har nu tre presidentkandidater. Rudy Giuliani, mannen som gjorde begreppet nolltolerans världsberömt, var länge favorit. Men nu har det visat sig att han har haft FLERA ÄKTENSKAP och har ”dåliga relationer med barnen”. Tacka för det – han är ju politiker. Mitt Romney å andra sidan sägs ”se ut som en president”. Bra där. Välj någon över medellängd, med sonor stämma och noll visioner. Fast jäklar, han är ju mormon och kan därmed misstänkas ha flera äktenskap - på en gång. Nej, det får nog bli Mike Huckabee, den kristna högerns favorit. Han har de gamla vanliga visionerna om Guds och USA:s allmakt.
Lars-Eric Petersson frikändes i hovrätten. Han hade haft noll visioner om hur mycket stålar han skulle tjäna på Skandias bonusprogram. Att vara lite trög är inte brottsligt, säger hovrätten. Jag tycker så synd om Lars-Eric som nu får skämmas över att han inte förstod bättre. Men det var skönt att han slapp straff, tycker jag. En direktör i fängelse går ju bara inte för sig. Lika lite som en kvinna i direktionen för Riddarhuset. ”När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel”, säger ordföranden Henric Ankarcrona till DN.
I Sydkorea blir Lee Myung Bak nästa president trots att han hotas av åtal för bedrägeri. Jag skulle rekommendera ett telefonsamtal till Lars-Eric Petersson. Men äsch, det ordnar sig nog.
Om det skulle knipa, Myung Bak, kan du väl be att få låna en slant av Lars G Josefsson. Han är vd för det statliga bolaget Vattenfall och tjänar 7,91 miljoner om året. Han var nog bäst i klassen och hade stora visioner om sin egen framtid. Nu är han där: rik, mätt och glad! Och med noll visioner om vår framtida energiförsörjning.
Ja, det är lärorikt att läsa Dagens Nyheter, en tidning som skildrar världens stora män. Själv är jag en sån förlorare. När jag var liten trodde jag att mina föräldrar skulle finnas där jämt. Inte för att de var särskilt närvarande, men liksom i bakgrunden. Den nollvisionen sprack. Sen hade jag visioner om att bli världsberömd. Ja, ni vet ju hur det gick med det. Jag hade också en vision en gång om att bli kvitt mina skulder. Jag ska försöka genomföra den nollvisionen nu. I eftermiddag ska jag ringa Skatteverket och säga att vi är kvitt. För med ”noll” menar jag 270 000.
* Jordbruksministern heter Eskil Erlandsson.
fredag 14 december 2007
CNN i Fridhemsskolan
Titta, så här troskyldig var du en gång i tiden. Här är beviset: en digital upptagning. Man ser att du ler i din tomtedräkt. Nej, du var INTE pepparkaksgubbe. Bilden ljuger inte; den är ett objektivt korrelat till din brylépuddingsaktiga hjärnas minnestöcken.
Du var troskyldig, naiv och glad. Trodde inte en människa om ont – åtminstone inte så många, eller rentav de flesta. Som nu, alla dessa år senare. Jag var likadan en gång, och ibland längtar jag tillbaka, därav tårarna av rörelse. Tårar som jag försöker pressa tillbaka eftersom hela den här förbannade inramningen är så motbjudande. Pepparkakor och lussekatter och blaskig glögg eller blaskigt kaffe i ett klassrum fyllt med vuxna människor som jag inte skulle ägna en tanke eller en minut av mitt liv om jag slapp. Men nu slipper vi inte, för vi är infösta i samma fålla som våra barn: ”Carl-Henrik! Lek lite med Kristin nu. Ni har säkert jättemycket gemensamt, ska ni se. Titta bara vilka trista kläder ni har på er. Och ni har samma narkolepsiframkallande arbetsbeskrivningar, bostadslån och segelbåtar.”
Men haha. Vi leker bara att vi leker. Vi uthärdar det här för er skull och stiger sedan ut i decembermörkret med en samfälld lättnadens suck. ”Fy fan, vad glad jag är att jag inte går i plugget längre. Det var verkligen fasansfullt att vara så totalt maktlös, i klorna på de där halvbildade förlorarna som på allvar tyckte att blodpuddingen till lunch var god. De är kvar, ser jag. De gillar fortfarande skolmaten.” Tänker vi föräldrar när vi går därifrån och i lönndom begår de mest fasansfulla karaktärsmord på exempelvis Natalies morsa, hon med för mycket smink och för många korkade åsikter.
Ändå längtar vi tillbaka ibland, om inte till träldomen så till en relativt okomplicerad verklighet där vi ännu kunde tänka att om någon var dum så var det någon annan. Det var inte jag, det var Svante som slogs. Fast fröken sa till. Lite senare, i tonåren, var några av oss så rättskaffens att vi demonstrerade utanför ambassader, minkfarmar och porrklubbar mot de där andra, politikerna, gubbarna, bilisterna. Mot otrogna runkpellar, byråkrater och hustrumisshandlare. Såna skulle vi aldrig bli, för vi hade rätten på vår sida och var den goda kraften.
Ja, det var då. Innan vi hade solkat ner våra lucialinnen och tomtedräkter med allehanda svek, lögner och motbjudande utsöndringar, innan vi blev cyniska pepparkaksgubbar på Swedbank. Det är nog därför vi hatar lärarna så. De är kvar i den där låtsasvärlden och verkar på allvar tro att det är fel att förtrycka andra. Ja, jösses. Men vi spelar med, såklart. Säger till våra telningar att man inte ska ljuga, att alla människor har lika värde, att man måste sopsortera och vara koldioxidmedveten – innan vi röda stugor tågar förbi med hor, blod och tvång. Det gör vi, med gråten i halsen vid tanken på att slöjan en dag ska ryckas bort från våra barns ögon så att de skådar denna jämmerdal.
Och då, mina vänner, är det bra med en digitalkamera! Stabiliserande, liksom. Fotoblixtarna smattrar som om aulan vore Camp David och det äntligen hade undertecknats ett fredsavtal. Som om det fanns hopp om en bättre värld och vi var reportrar som för längesen hade vant oss av med att påverkas känslomässigt av det vi skildrade. Som om barndomen gick att frysa i ett ögonblick och inte var så obönhörligen övergående.
Du var troskyldig, naiv och glad. Trodde inte en människa om ont – åtminstone inte så många, eller rentav de flesta. Som nu, alla dessa år senare. Jag var likadan en gång, och ibland längtar jag tillbaka, därav tårarna av rörelse. Tårar som jag försöker pressa tillbaka eftersom hela den här förbannade inramningen är så motbjudande. Pepparkakor och lussekatter och blaskig glögg eller blaskigt kaffe i ett klassrum fyllt med vuxna människor som jag inte skulle ägna en tanke eller en minut av mitt liv om jag slapp. Men nu slipper vi inte, för vi är infösta i samma fålla som våra barn: ”Carl-Henrik! Lek lite med Kristin nu. Ni har säkert jättemycket gemensamt, ska ni se. Titta bara vilka trista kläder ni har på er. Och ni har samma narkolepsiframkallande arbetsbeskrivningar, bostadslån och segelbåtar.”
Men haha. Vi leker bara att vi leker. Vi uthärdar det här för er skull och stiger sedan ut i decembermörkret med en samfälld lättnadens suck. ”Fy fan, vad glad jag är att jag inte går i plugget längre. Det var verkligen fasansfullt att vara så totalt maktlös, i klorna på de där halvbildade förlorarna som på allvar tyckte att blodpuddingen till lunch var god. De är kvar, ser jag. De gillar fortfarande skolmaten.” Tänker vi föräldrar när vi går därifrån och i lönndom begår de mest fasansfulla karaktärsmord på exempelvis Natalies morsa, hon med för mycket smink och för många korkade åsikter.
Ändå längtar vi tillbaka ibland, om inte till träldomen så till en relativt okomplicerad verklighet där vi ännu kunde tänka att om någon var dum så var det någon annan. Det var inte jag, det var Svante som slogs. Fast fröken sa till. Lite senare, i tonåren, var några av oss så rättskaffens att vi demonstrerade utanför ambassader, minkfarmar och porrklubbar mot de där andra, politikerna, gubbarna, bilisterna. Mot otrogna runkpellar, byråkrater och hustrumisshandlare. Såna skulle vi aldrig bli, för vi hade rätten på vår sida och var den goda kraften.
Ja, det var då. Innan vi hade solkat ner våra lucialinnen och tomtedräkter med allehanda svek, lögner och motbjudande utsöndringar, innan vi blev cyniska pepparkaksgubbar på Swedbank. Det är nog därför vi hatar lärarna så. De är kvar i den där låtsasvärlden och verkar på allvar tro att det är fel att förtrycka andra. Ja, jösses. Men vi spelar med, såklart. Säger till våra telningar att man inte ska ljuga, att alla människor har lika värde, att man måste sopsortera och vara koldioxidmedveten – innan vi röda stugor tågar förbi med hor, blod och tvång. Det gör vi, med gråten i halsen vid tanken på att slöjan en dag ska ryckas bort från våra barns ögon så att de skådar denna jämmerdal.
Och då, mina vänner, är det bra med en digitalkamera! Stabiliserande, liksom. Fotoblixtarna smattrar som om aulan vore Camp David och det äntligen hade undertecknats ett fredsavtal. Som om det fanns hopp om en bättre värld och vi var reportrar som för längesen hade vant oss av med att påverkas känslomässigt av det vi skildrade. Som om barndomen gick att frysa i ett ögonblick och inte var så obönhörligen övergående.
onsdag 12 december 2007
Veckobrev
”Kära föräldrar!
Nu är det inte långt kvar på terminen, och vi förbereder oss inför avslutningen. Vi har haft mysig högläsning ur ”Evas lilla Volkswagen” och i tisdags var vi i Tyska kyrkan där barnen fick se en stämningsfull julbunker. Vi har också övat på våra sånger och era barn är så entusiastiska odh duktiga. Glöm inte dräkterna till tåget på torsdag! Det måste inte vara uniform, men vi är tacksamma om de är klädda i brunt eller grått, gärna med någon läderdetalj. Vill ni sy själva så kan ni köpa uniformstyg på Heimtex.”
Ja, och sen blir det Lucreziatåg med facklor och inte ett öga är torrt när de små liven klämmer i med ”Adolf, han var klok men sträng”. Stjärnorna på judarna, Treblinka.
Jag har inget emot nazister, tvärtom känner jag jättemånga trevliga nazister. Men jag tycker inte att det är skolans uppgift att förmedla den nazistiska läran. Det finns ju trots allt andra uppfattningar, även om de just nu är förbjudna. Och kan vi inte ha ett fungerande samhälle där människor visar hänsyn till varandra även utan en nazistisk värdegrund? Själva principerna om att separera olika raser och kanske utrota vissa går ju att komma fram till även utan att ha läst "Min kamp". Nej, jag tycker att det där är lite överdrivet.
Nu är det inte långt kvar på terminen, och vi förbereder oss inför avslutningen. Vi har haft mysig högläsning ur ”Evas lilla Volkswagen” och i tisdags var vi i Tyska kyrkan där barnen fick se en stämningsfull julbunker. Vi har också övat på våra sånger och era barn är så entusiastiska odh duktiga. Glöm inte dräkterna till tåget på torsdag! Det måste inte vara uniform, men vi är tacksamma om de är klädda i brunt eller grått, gärna med någon läderdetalj. Vill ni sy själva så kan ni köpa uniformstyg på Heimtex.”
Ja, och sen blir det Lucreziatåg med facklor och inte ett öga är torrt när de små liven klämmer i med ”Adolf, han var klok men sträng”. Stjärnorna på judarna, Treblinka.
Jag har inget emot nazister, tvärtom känner jag jättemånga trevliga nazister. Men jag tycker inte att det är skolans uppgift att förmedla den nazistiska läran. Det finns ju trots allt andra uppfattningar, även om de just nu är förbjudna. Och kan vi inte ha ett fungerande samhälle där människor visar hänsyn till varandra även utan en nazistisk värdegrund? Själva principerna om att separera olika raser och kanske utrota vissa går ju att komma fram till även utan att ha läst "Min kamp". Nej, jag tycker att det där är lite överdrivet.
söndag 9 december 2007
Stockholms Ofria Chef
Jag har bestämt mig för att gå ner i arbetstakt. Jag ska arbeta lika många timmar, men ineffektivare. På så vis höjer jag min livskvalitet genom att få mindre pengar till lyxartiklar som röd lök, som ju är lite dyrare än den gula. För att inte tala om banancharlotten! Inspirationen till denna omvälvande förändring fick jag av en artikel i DN Jobb, betitlad ”Tid blev viktigare än pengar”. I artikeln möter vi Maria O’Connor som alltid har gillat sitt jobb per se, men nu vill berika sitt liv på andra områden. Sagt och gjort: hon och familjen har flyttat till Karlstad. Hennes man ska pendla till Stockholm, men arbeta mycket på distans. Det gör inte så mycket, för de knullar ändå sällan eller aldrig med varandra, och att han förlorar kontakten med barnen är egentligen skitsamma. Det är ju inte honom de behöver. (Nej, så står det inte, men man kan väl läsa mellan raderna.)
Ja, detta spännande samtidsfenomen kallas ”downshifting”, berättar DN. Och det kan göra livet så mycket enklare. Maria och hennes man ”kan till exempel svänga förbi golfbanan för att slå några bollar när andan faller på”. Jag tycker att Maria och hennes anonyma make är ett föredöme. De ska bara ha en bil i fortsättningen, inte två. De kan umgås med vänner i stället för dyra restaurangbesök. Hur man nu umgås med ett restaurangbesök.
Men hur bär man sig åt? Jo, man börjar med att fundera på vilket liv man vill leva, vilket jobb som passar det livet och vad man är beredd att offra. Sedan förhandlar man med sin arbetsgivare och säger upp sig om man inte får gå ner i arbetstid. ”Du ska vara beredd att ta konsekvenserna” står det i DN:s snabbguide. Ja, när det är klart så skapar man det liv man vill ha och ett jobb som passar det livet. Lätt som en plätt! Jag kan inte begripa varför inte fler vågar ta steget. För belöningen som står som sista punkt är: ”Njut av att ha blivit tidsrik!”
Jag tror att folk helt enkelt inte vågar njuta. Jag frågade en av kassörskorna på Hemköp varför hon inte downshiftade. – Ja, det betyder att växla ner, sa jag förklarande. De har ju inte så stort ordförråd, de där. Och mycket riktigt: hon vågade inte njuta, sa hon. Och så vågade hon inte flytta till Karlstad för hon trodde att hon skulle bli hebefren av deras dialekt. Se det ordet kunde hon, den verbala smygisen! Hennes kolleger höll med henne. De skulle bli hebefrena hela bunten, och då är det svårt att glädja sig över att man tjänar elvatusen i månaden i stället för sexton-sjutton. Så något är fel i DN:s kalkyl.
Lösningen är förstås den jag skisserar ovan. Jobba ineffektivare medan du jobbar! Det är ju något som CSI, förlåt CSN, har tillämpat i många år (Jag såg det i den spännande tv-serien "CSN Uppsala"). Växla ner och ta konsekvenserna. Det fungerar för såväl fast anställda, som därmed får lika mycket lön men betydligt mer fritid, som för frilansare som jag, som får mindre pengar och därmed ett korrektare perspektiv på tillvaron. Visste ni förresten att DN Jobb är ett samarbete mellan tidningen Chef och DN? Jag blev formligen slagen till marken av denna insikt.
Ja, detta spännande samtidsfenomen kallas ”downshifting”, berättar DN. Och det kan göra livet så mycket enklare. Maria och hennes man ”kan till exempel svänga förbi golfbanan för att slå några bollar när andan faller på”. Jag tycker att Maria och hennes anonyma make är ett föredöme. De ska bara ha en bil i fortsättningen, inte två. De kan umgås med vänner i stället för dyra restaurangbesök. Hur man nu umgås med ett restaurangbesök.
Men hur bär man sig åt? Jo, man börjar med att fundera på vilket liv man vill leva, vilket jobb som passar det livet och vad man är beredd att offra. Sedan förhandlar man med sin arbetsgivare och säger upp sig om man inte får gå ner i arbetstid. ”Du ska vara beredd att ta konsekvenserna” står det i DN:s snabbguide. Ja, när det är klart så skapar man det liv man vill ha och ett jobb som passar det livet. Lätt som en plätt! Jag kan inte begripa varför inte fler vågar ta steget. För belöningen som står som sista punkt är: ”Njut av att ha blivit tidsrik!”
Jag tror att folk helt enkelt inte vågar njuta. Jag frågade en av kassörskorna på Hemköp varför hon inte downshiftade. – Ja, det betyder att växla ner, sa jag förklarande. De har ju inte så stort ordförråd, de där. Och mycket riktigt: hon vågade inte njuta, sa hon. Och så vågade hon inte flytta till Karlstad för hon trodde att hon skulle bli hebefren av deras dialekt. Se det ordet kunde hon, den verbala smygisen! Hennes kolleger höll med henne. De skulle bli hebefrena hela bunten, och då är det svårt att glädja sig över att man tjänar elvatusen i månaden i stället för sexton-sjutton. Så något är fel i DN:s kalkyl.
Lösningen är förstås den jag skisserar ovan. Jobba ineffektivare medan du jobbar! Det är ju något som CSI, förlåt CSN, har tillämpat i många år (Jag såg det i den spännande tv-serien "CSN Uppsala"). Växla ner och ta konsekvenserna. Det fungerar för såväl fast anställda, som därmed får lika mycket lön men betydligt mer fritid, som för frilansare som jag, som får mindre pengar och därmed ett korrektare perspektiv på tillvaron. Visste ni förresten att DN Jobb är ett samarbete mellan tidningen Chef och DN? Jag blev formligen slagen till marken av denna insikt.
torsdag 6 december 2007
Ayurvediskt bredband
”Du förstår, detta är uråldrig kunskap”, säger folk ibland och ser passande vördnadsfulla ut, samtidigt som det liksom skummar ur deras tisteloljemasserade porer att vi moderna västerlänningar hajar nada. Det binära talsystemet hade redan de gamla egyptierna kläm på. Och elektriska citruspressar, reggaeton och ätbara trosor finns beskrivet i Dödahavsrullarna om man bara har vett att läsa dem på rätt sätt och med en smula generositet i tolkningen. Gammal är äldst; det som dög åt min farfars farfar duger åt mig. Att spöa käringen och ungarna, till exempel.
Vem är väl jag att ifrågasätta denna uråldriga kunskap? Visserligen diggar jag modern teknik, som att vi numera kan fotografera molekyler med en slutartid av en femtosekund (en miljondel av en miljarddels sekund), men vafan. Fars lådkamera var minsann inte fy skam den heller. Den kunde inte fotografera molekyler, men var säkert bättre på sätt och vis.Teknik har alltid funnits, min son. Visserligen var den primitivare förr, men det man vinner i väg förlorar man i tid. Så på det hela taget har vi bara fått det sämre.
Religion är också uråldrig kunskap. Till och med världens nyaste (åtminstone världs-) religion, islam, har rätt många år på nacken vid det här laget. Men kristendomen och judendomen spöar den med kamellängder, så om gammal är äldst borde muslimerna vara så lagom malliga, trots att de ligger helt rätt i tiden. Hatet mot det köttsliga, mot kvinnan, det moderna, mot förnuft, vetenskap och ifrågasättande av auktoriteter delar de dock med de andra monoteisterbukarna i sina helgedomar. Det är bara det att de gör det öppet.
Den svenske lutheranen berömmer sig av att vara så måndärn. Han har inte bara sett kyrka och stat seppa, han har tvingats godta kvinnliga präster och till och med homosexuella sådana och snart står det väl inte på förrän bögjävlarna får gifta sig i kyrkan. Herreminje, var ska detta sluta? Jag misstänker att han avundas de fundamentalistiska imamer som utan att blinka förklarar att homosexualitet och islam är som glaskross och potatismos. Men det gäller att hålla färgen. Och så betonar vi kärleksbudskapet. Vi har valt det från det ontologiska smörgåsbordet, precis som Åke Green har valt sitt lilla favoritparti.
Alltså: vad som helst kan användas för att bevisa vad som helst. Om man saknar argument så kan man alltid dänga varandra i skallen med traditioner och auktoriteter eller hänvisa till ”det naturliga”, som alltid är bättre. (Min gamle kamrat Robert brukade replikera att hasch är naturligare än Coca-Cola när nån kom dragande ned sin naturlighet. Det tyckte jag var kul.)
Jag blir så hjärtinnerligt trött när antroposofer och andra reaktionära dimwits yrar om den goda jorden, den rena elden, det oskalade fröet, urmodern. Jag gillar inte andlighet. Jag misstror själen. Jag vill inte ha vindspel, rökelse och Enya. Jag tänder inte adventsljus. Om jag fick välja mellan biblioteket i Alexandria och Pocketshopen i Västermalmsgallerian så skulle jag välja den senare tio gånger av tio. Och ta en espresso efteråt medan jag lyssnade på min iPod. Det är hög tid att skrota den kristna värdegrunden. Inte för att jag har nåt emot präster, jag har ju varit tillsammans med en och han är en fantastisk människa. Nej, det är inte det. Men det är dags att gå vidare, dags för en värld där teknik, kärlek, klarsyn och rättvisa går hand i hand. En sant och helgjutet modern värld som vi skapar själva utan alla dessa kryckor. Det är inte urmodigt att vara urmodig, tvärtom. Och man kan inte precis påstå att urmodern är urmodern. Hon är bara en förlegad klyscha.
Vem är väl jag att ifrågasätta denna uråldriga kunskap? Visserligen diggar jag modern teknik, som att vi numera kan fotografera molekyler med en slutartid av en femtosekund (en miljondel av en miljarddels sekund), men vafan. Fars lådkamera var minsann inte fy skam den heller. Den kunde inte fotografera molekyler, men var säkert bättre på sätt och vis.Teknik har alltid funnits, min son. Visserligen var den primitivare förr, men det man vinner i väg förlorar man i tid. Så på det hela taget har vi bara fått det sämre.
Religion är också uråldrig kunskap. Till och med världens nyaste (åtminstone världs-) religion, islam, har rätt många år på nacken vid det här laget. Men kristendomen och judendomen spöar den med kamellängder, så om gammal är äldst borde muslimerna vara så lagom malliga, trots att de ligger helt rätt i tiden. Hatet mot det köttsliga, mot kvinnan, det moderna, mot förnuft, vetenskap och ifrågasättande av auktoriteter delar de dock med de andra monoteisterbukarna i sina helgedomar. Det är bara det att de gör det öppet.
Den svenske lutheranen berömmer sig av att vara så måndärn. Han har inte bara sett kyrka och stat seppa, han har tvingats godta kvinnliga präster och till och med homosexuella sådana och snart står det väl inte på förrän bögjävlarna får gifta sig i kyrkan. Herreminje, var ska detta sluta? Jag misstänker att han avundas de fundamentalistiska imamer som utan att blinka förklarar att homosexualitet och islam är som glaskross och potatismos. Men det gäller att hålla färgen. Och så betonar vi kärleksbudskapet. Vi har valt det från det ontologiska smörgåsbordet, precis som Åke Green har valt sitt lilla favoritparti.
Alltså: vad som helst kan användas för att bevisa vad som helst. Om man saknar argument så kan man alltid dänga varandra i skallen med traditioner och auktoriteter eller hänvisa till ”det naturliga”, som alltid är bättre. (Min gamle kamrat Robert brukade replikera att hasch är naturligare än Coca-Cola när nån kom dragande ned sin naturlighet. Det tyckte jag var kul.)
Jag blir så hjärtinnerligt trött när antroposofer och andra reaktionära dimwits yrar om den goda jorden, den rena elden, det oskalade fröet, urmodern. Jag gillar inte andlighet. Jag misstror själen. Jag vill inte ha vindspel, rökelse och Enya. Jag tänder inte adventsljus. Om jag fick välja mellan biblioteket i Alexandria och Pocketshopen i Västermalmsgallerian så skulle jag välja den senare tio gånger av tio. Och ta en espresso efteråt medan jag lyssnade på min iPod. Det är hög tid att skrota den kristna värdegrunden. Inte för att jag har nåt emot präster, jag har ju varit tillsammans med en och han är en fantastisk människa. Nej, det är inte det. Men det är dags att gå vidare, dags för en värld där teknik, kärlek, klarsyn och rättvisa går hand i hand. En sant och helgjutet modern värld som vi skapar själva utan alla dessa kryckor. Det är inte urmodigt att vara urmodig, tvärtom. Och man kan inte precis påstå att urmodern är urmodern. Hon är bara en förlegad klyscha.
tisdag 4 december 2007
Varningstext
"Varning. Stoppa ej in brinnande eller giftiga saker då de kan orsaka brand eller skada på person", står det på tomglasautomaten (en Tomra, om ni absolut måste veta).
Jag förstår inte. Om man nu har lite arsenik över efter den senaste släktträffen, eller vill kasta in en brandfackla - bokstavligen, inte i en debatt - när är det okej att göra det? Hur ska jag kunna veta när jag riskerar att orsaka brand eller skada på person? Typiskt. Men jag har en fråga till: Varför står det "saker" och inte "föremål"? Det senare är ju standard i den här sortens texter. Jag misstänker att det är någon mellanchef på Tomra i Askeryd som har sadlat pegasen.
Nåja, jag var lydig, fast det ryckte i gift- och eldsvådetarmen. Jag slängde bara in en cigarett. Den är ju är ingen "brinnande sak". Den glöder bara.
Jag förstår inte. Om man nu har lite arsenik över efter den senaste släktträffen, eller vill kasta in en brandfackla - bokstavligen, inte i en debatt - när är det okej att göra det? Hur ska jag kunna veta när jag riskerar att orsaka brand eller skada på person? Typiskt. Men jag har en fråga till: Varför står det "saker" och inte "föremål"? Det senare är ju standard i den här sortens texter. Jag misstänker att det är någon mellanchef på Tomra i Askeryd som har sadlat pegasen.
Nåja, jag var lydig, fast det ryckte i gift- och eldsvådetarmen. Jag slängde bara in en cigarett. Den är ju är ingen "brinnande sak". Den glöder bara.
söndag 2 december 2007
Nolltoleransintolerans
Läste nyligen i Bill Brysons ”Notes From a Big Country” att fler och fler företag (och skolor) i USA genomför en så kallad TAD-policy (Tobak, Alkohol och Droger). Ännu mer nolltoleranstänkande, alltså. Ett halvslött googlande bekräftar bilden. Jag slås av den absoluta kontrasten: de morgnar för många år sen när jag städade ett postkontor i Köpenhamn. Brevbärarna där hann få i sig tre-fyra bärs innan de gav sig ut på sin stundom lite vingliga färd. I Danmark har man också mycket riktigt fler arbetsplatsolyckor än i Sverige: gaffeltruckförare som råkar tippa över kanten på lastkajen, svarvare som blir av med fingrarna och så vidare.
Jag vill verkligen, verkligen betona att jag är en god samhällsmedborgare som är emot alkohol och droger på arbetsplatsen – om man nu inte arbetar på ett bryggeri eller som mänsklig försökskanin vid utprovningen av nya läkemedel. Det där med tobak sätter jag dock ett frågetecken för. De medicinska riskerna med passiv rökning är överdrivna, men det är klart att ni som inte röker ska slippa våra kära nikotinmoln. Och det kanske inte är så bra att tappa cigarettglöden i knäet om man testkör Lamborghinis senaste fartmonster på en alpväg. Men om vi bolmar i en rökbur eller utanför entrén, kan det skada någon annan än oss själva?
Det här är emellertid något helt annat. TAD innebär att man avstår helt, alltid och överallt. Har du skrivit på papperet – du ville ju så gärna ha det där jobbet - så får du inte ta ett (1) glas vin hemma på lördagskvällen. Eller en (1) cigarett, utomhus, på väg till jobbet. Du får inte heller ta receptfri medicin i misstänkt höga doser. Marijuana eller tyngre prylar ska vi bara inte tala om. Och du accepterar återkommande blod- och urinprov som avslöjar om du har besökt Marlboro Country eller druckit en Budweiser. Att någon vid sina sinnens fulla bruk kan dricka amerikanskt öl är i och för sig ett annat häpnadsväckande faktum, men ändå... Verkar inte det här en smula överdrivet? A TAD over the top, så att säga.
Amerikaner är galna, den saken är klar. Men hur står det till med in…förlåt, nolltoleransen i Sverige då? Tja, några danskar är vi definitivt inte. ”Asien börjar i Sverige”, säger de och känner sig så hippa. ”Och danskar är tyskar som låtsas vara engelsmän”, brukar jag svara. Men kanske är vi norrmän som låtsas vara amerikaner. I varje fall är vi mycket mindre avkristnade än vi gärna inbillar oss, och puritanismen (”den gnagande misstanken att någon, någonstans är lycklig” enl. H.L. Mencken) frodas även här.
En grundläggande kristen tanke är den om vår fria vilja och därmed sammanhängande skuld. Hela problemet med mänskligheten är att vi ända sen Evas dagar inte har kunnat låta bli kunskapens träd. Vi får skylla oss själva. Hade vi bara funnit oss i rollen som pietetsfulla mähän så hade vi sluppit oroa oss för rövsex, death metal och glykemiskt index, för att bara nämna några av mänsklighetens gissel. Men nu envisas vi med att försöka tänka själva.
Allt är vårt fel, alltså. Om vi faller för en frestelse, om vi begår ett brott, om vi röker, dricker, knarkar. Om vi inte kan sluta äta för mycket, om vi inte kan vara sansade och ansvarstagande, om vi inte kan uppföra oss civiliserat, ta till oss information, fylla i en blankett, betala hyran, vara obrottsligt trogna, äta två nävar frukt och grönt varje dag, komma överens. Om vi inte kan sluta sjåpa oss, lägga ner den där självömkande attityden, ta oss i kragen, ta på oss kondomen, ta vår Mats ur skolan och slita ut skägget ur brevlådan. Det är vårt fel och bara vårt fel.
Vad gör man med ett sånt här gäng hopplösa dönickar? Jo, man sätter dem på plats. Övervakar dem. Tar i med hårdhandskarna. Förlänger straffen, medger inga undantag, godtar inga ursäkter. Det finns ingen ursäkt, för du visste faktiskt vad som gällde. Skulder är till för att betalas. Jaså, hade du ett maniskt skov? Tröståt du? Var du överansträngd? Var du inte vid dina sinnens fulla bruk? Tråkigt att höra, men en regel är en regel. Är en regel. Här som där.
Den sortens oförsonlighet skrämmer mig. Det är lite för mycket Paulus över den, och den har överlevt många århundradens försök till en mer humanistisk människosyn. ”Kastrera alla pedofiler!” ”HIV-MAN SMITTADE TRE” ”Vad skulle DU säga om din mamma blev mördad?” ”Jävla knarkarpack, varför kan de inte bara skärpa sig?”
Bakgrund, förklaringar, ursäkter…? Äsch. Lika bra att införa nolltolerans mot det mesta. Det finns onekligen ett smörgåsbord av mänsklig svaghet att plocka godsaker från.
Jag vill verkligen, verkligen betona att jag är en god samhällsmedborgare som är emot alkohol och droger på arbetsplatsen – om man nu inte arbetar på ett bryggeri eller som mänsklig försökskanin vid utprovningen av nya läkemedel. Det där med tobak sätter jag dock ett frågetecken för. De medicinska riskerna med passiv rökning är överdrivna, men det är klart att ni som inte röker ska slippa våra kära nikotinmoln. Och det kanske inte är så bra att tappa cigarettglöden i knäet om man testkör Lamborghinis senaste fartmonster på en alpväg. Men om vi bolmar i en rökbur eller utanför entrén, kan det skada någon annan än oss själva?
Det här är emellertid något helt annat. TAD innebär att man avstår helt, alltid och överallt. Har du skrivit på papperet – du ville ju så gärna ha det där jobbet - så får du inte ta ett (1) glas vin hemma på lördagskvällen. Eller en (1) cigarett, utomhus, på väg till jobbet. Du får inte heller ta receptfri medicin i misstänkt höga doser. Marijuana eller tyngre prylar ska vi bara inte tala om. Och du accepterar återkommande blod- och urinprov som avslöjar om du har besökt Marlboro Country eller druckit en Budweiser. Att någon vid sina sinnens fulla bruk kan dricka amerikanskt öl är i och för sig ett annat häpnadsväckande faktum, men ändå... Verkar inte det här en smula överdrivet? A TAD over the top, så att säga.
Amerikaner är galna, den saken är klar. Men hur står det till med in…förlåt, nolltoleransen i Sverige då? Tja, några danskar är vi definitivt inte. ”Asien börjar i Sverige”, säger de och känner sig så hippa. ”Och danskar är tyskar som låtsas vara engelsmän”, brukar jag svara. Men kanske är vi norrmän som låtsas vara amerikaner. I varje fall är vi mycket mindre avkristnade än vi gärna inbillar oss, och puritanismen (”den gnagande misstanken att någon, någonstans är lycklig” enl. H.L. Mencken) frodas även här.
En grundläggande kristen tanke är den om vår fria vilja och därmed sammanhängande skuld. Hela problemet med mänskligheten är att vi ända sen Evas dagar inte har kunnat låta bli kunskapens träd. Vi får skylla oss själva. Hade vi bara funnit oss i rollen som pietetsfulla mähän så hade vi sluppit oroa oss för rövsex, death metal och glykemiskt index, för att bara nämna några av mänsklighetens gissel. Men nu envisas vi med att försöka tänka själva.
Allt är vårt fel, alltså. Om vi faller för en frestelse, om vi begår ett brott, om vi röker, dricker, knarkar. Om vi inte kan sluta äta för mycket, om vi inte kan vara sansade och ansvarstagande, om vi inte kan uppföra oss civiliserat, ta till oss information, fylla i en blankett, betala hyran, vara obrottsligt trogna, äta två nävar frukt och grönt varje dag, komma överens. Om vi inte kan sluta sjåpa oss, lägga ner den där självömkande attityden, ta oss i kragen, ta på oss kondomen, ta vår Mats ur skolan och slita ut skägget ur brevlådan. Det är vårt fel och bara vårt fel.
Vad gör man med ett sånt här gäng hopplösa dönickar? Jo, man sätter dem på plats. Övervakar dem. Tar i med hårdhandskarna. Förlänger straffen, medger inga undantag, godtar inga ursäkter. Det finns ingen ursäkt, för du visste faktiskt vad som gällde. Skulder är till för att betalas. Jaså, hade du ett maniskt skov? Tröståt du? Var du överansträngd? Var du inte vid dina sinnens fulla bruk? Tråkigt att höra, men en regel är en regel. Är en regel. Här som där.
Den sortens oförsonlighet skrämmer mig. Det är lite för mycket Paulus över den, och den har överlevt många århundradens försök till en mer humanistisk människosyn. ”Kastrera alla pedofiler!” ”HIV-MAN SMITTADE TRE” ”Vad skulle DU säga om din mamma blev mördad?” ”Jävla knarkarpack, varför kan de inte bara skärpa sig?”
Bakgrund, förklaringar, ursäkter…? Äsch. Lika bra att införa nolltolerans mot det mesta. Det finns onekligen ett smörgåsbord av mänsklig svaghet att plocka godsaker från.
lördag 1 december 2007
En svensk supernanny
En febrig parvel kryper ihop i mitt knä och somnar medan jag slötittar på Fyrans nyheter. Lillefar har vaknat flera gånger under natten och sovit oroligt däremellan. Men det går ingen nöd på honom. Han har allt han behöver, är omvärvd av kärlek från föräldrar och syskon, ler och sprattlar entusiastiskt när han är glad, vilket han är för jämnan. Är det vår förtjänst eller resultatet av en genetisk flaskpost som har flutit iland på Lycksalighetens ö? Förmodligen bådadera, men lite kan vi nog ta åt oss av äran.
Teven visar en schimpansunge på ett betonggolv. Den ligger på rygg, utmärglad, och har en enda önskan: "Ta upp mig! Ge mig mjölk, värme, trygghet." Arten är på väg att utrotas på grund av miljöförstöring och tjuvjakt. Tolv ungar upptäcktes nyligen i en låda av tullen i Nairobi. De var antagligen på väg till något hotell i Mellanöstern. Det är liksom The Thing att ha en djurpark i miniformat där. Betong, järngallergaller och vanvård: så näpet.
Då och då ser jag föräldrar som stressade ruskar på en liggvagn med ett skrikande spädbarn. "Sov, unge!", skriker de. Nä, det gör de inte, men de verkar tänka det. Ähum, du kanske skulle ta upp ditt barn i famnen? Om det ändå är ledset kommer det att må bättre i din famn än i en alldeles för varm vagn. Men icke. De rasslar med plastskallrorna som sitter uppspända över vagnen. Ja, rätt tänkt! Om jag vore frustrerad, kanske hungrig och i behov av lite mänsklig värme så vore det här verkligen melodin: att bli omskakad som i ett splitterskyddat trupptransportfordon på ett övningsfält, till ackompanjemang av en debil mariachiorkester. Rätt så.
Men varför i alla glödheta beter man sig så okänsligt och klantigt? "Förstagångsföräldrar", säger min vän och ruskar på huvudet. Kanske. Men jag misstänker att det har att göra med den nya supernanny-attityden: Vi måste sätta gränser! Ungen ska sova nu, för klockan är faktiskt kvart över elva, och om vi inte lär lille Edvard att han inte får komma upp bara för att han behöver få komma upp så kommer det sluta med Komet-utbildning, BUP och sluten ungdomsvård.
I Nya Zeeland anses bara 1 % av småskolebarnen vara dyslektiker, mycket tack vare deras Kiwi-utbildning (googla får ni göra själva). I Sverige är andelen 7-8 %. Vi orkar liksom inte ta upp schimpansungarna. Nej, de barn som inte hänger med patologiserar vi. Edvard har blivit dyslektiker, stackarn.
"Ungen gör inte som jag säger", sa man förr. Nu har ungen ADHD. Så praktiskt och bra för skolan. Det är ju En Diagnos. Och nu måste vi sätta gränser. Det är viktigt att sätta gränser, för utan gränser har man ju inga gränser. Exakt vad de här gränserna ska vara bra för är en smula oklart. Jag tror att tanken är att bestraffa oönskade beteenden och belöna de önskvärda: en metod som ursprungligen togs fram av Fandårå-folket på 1100-talet f.Kr och sedan förädlades av Pentagon under 1960-talet e.Kr.
Jag har en radikal idé: Tänk om vi skulle ge skolan större resurser? Jag vet, tanken låter orimlig. Vi har inte råd. Det här är inte Nya Zeeland. Och vi ska inte vara curlingföräldrar. Det är nog bättre att sätta betyg på barnen så att de får svart på vitt att de är misslyckade. Ledartröjan i detta pissiga, feltänkta supernanny-race har nu övertagits av Mona Sahlin. Heja, Mona! Du har inte lust att gästspela på Hotel Prince's Palace i Dubai? Vi lovar att ge dig en banan då och då, och skulle betonggolvet kännas lite hårt så kan vi säkert fixa fram några halmstrån. Men du får inte komma ut på ett tag, tyvärr. Vi måste sätta gränser.
Teven visar en schimpansunge på ett betonggolv. Den ligger på rygg, utmärglad, och har en enda önskan: "Ta upp mig! Ge mig mjölk, värme, trygghet." Arten är på väg att utrotas på grund av miljöförstöring och tjuvjakt. Tolv ungar upptäcktes nyligen i en låda av tullen i Nairobi. De var antagligen på väg till något hotell i Mellanöstern. Det är liksom The Thing att ha en djurpark i miniformat där. Betong, järngallergaller och vanvård: så näpet.
Då och då ser jag föräldrar som stressade ruskar på en liggvagn med ett skrikande spädbarn. "Sov, unge!", skriker de. Nä, det gör de inte, men de verkar tänka det. Ähum, du kanske skulle ta upp ditt barn i famnen? Om det ändå är ledset kommer det att må bättre i din famn än i en alldeles för varm vagn. Men icke. De rasslar med plastskallrorna som sitter uppspända över vagnen. Ja, rätt tänkt! Om jag vore frustrerad, kanske hungrig och i behov av lite mänsklig värme så vore det här verkligen melodin: att bli omskakad som i ett splitterskyddat trupptransportfordon på ett övningsfält, till ackompanjemang av en debil mariachiorkester. Rätt så.
Men varför i alla glödheta beter man sig så okänsligt och klantigt? "Förstagångsföräldrar", säger min vän och ruskar på huvudet. Kanske. Men jag misstänker att det har att göra med den nya supernanny-attityden: Vi måste sätta gränser! Ungen ska sova nu, för klockan är faktiskt kvart över elva, och om vi inte lär lille Edvard att han inte får komma upp bara för att han behöver få komma upp så kommer det sluta med Komet-utbildning, BUP och sluten ungdomsvård.
I Nya Zeeland anses bara 1 % av småskolebarnen vara dyslektiker, mycket tack vare deras Kiwi-utbildning (googla får ni göra själva). I Sverige är andelen 7-8 %. Vi orkar liksom inte ta upp schimpansungarna. Nej, de barn som inte hänger med patologiserar vi. Edvard har blivit dyslektiker, stackarn.
"Ungen gör inte som jag säger", sa man förr. Nu har ungen ADHD. Så praktiskt och bra för skolan. Det är ju En Diagnos. Och nu måste vi sätta gränser. Det är viktigt att sätta gränser, för utan gränser har man ju inga gränser. Exakt vad de här gränserna ska vara bra för är en smula oklart. Jag tror att tanken är att bestraffa oönskade beteenden och belöna de önskvärda: en metod som ursprungligen togs fram av Fandårå-folket på 1100-talet f.Kr och sedan förädlades av Pentagon under 1960-talet e.Kr.
Jag har en radikal idé: Tänk om vi skulle ge skolan större resurser? Jag vet, tanken låter orimlig. Vi har inte råd. Det här är inte Nya Zeeland. Och vi ska inte vara curlingföräldrar. Det är nog bättre att sätta betyg på barnen så att de får svart på vitt att de är misslyckade. Ledartröjan i detta pissiga, feltänkta supernanny-race har nu övertagits av Mona Sahlin. Heja, Mona! Du har inte lust att gästspela på Hotel Prince's Palace i Dubai? Vi lovar att ge dig en banan då och då, och skulle betonggolvet kännas lite hårt så kan vi säkert fixa fram några halmstrån. Men du får inte komma ut på ett tag, tyvärr. Vi måste sätta gränser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
